Page 1

Torsdag 19 januari 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Christoph Altstaedt Solist: Torleif Thedéen, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt

Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 33 B-dur

ca 20min

Allegro assai Andante moderato Menuetto Finale: Allegro assai

Joseph Haydn Cellokonsert nr 1 C-dur

ca 25 min

Moderato Adagio Finale: Allegro molto

PAUS Igor Stravinsky Symfoni i C

ca 30 min

Moderato alla breve Larghetto concertante Allegretto Largo – Tempo giusto, alla breve

Stora torsdag, Lilla torsdag


Christoph Altstaedt dirigent Drygt trettioårige Christoph Altstaedt är född i Heidelberg. Sedan i höstas är han chefdirigent för Tiroler Symphonieorchester Innsbruck. Han är dessutom kapellmästare vid Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf. Altstaedt har bland annat gästdirigerat Bamberger Symphoniker, Staatskapelle Weimar, Beethoven Orchester Bonn, Münchner Kammerorchester och Berliner Symphoniker. År 2004 ledde han uruppförandet av den uppmärksammade palestinska musikalen AlFawanees i Ramallah. Tre år därefter var han assistent åt Pierre Boulez vid Lucerne Festival Academy, och 2008-09 var han så

kallad ”Conducting Fellow” vid Tanglewood Music Festival, där han fick arbeta med James Levine, Bernard Haitink och André Previn. Christoph Altstaedt har studerat piano såväl i Hannover (för professor Karl-Heinz Kammerling) som i Detmold (Jean-Efflam Bavouzet). Efter pianostudierna vidtog dirigentstudier för professorerna Joachim Harder (vid Musikhochschole Detmold) och HansDieter Baum (Hochschule für Musik Hanns Eisler Berlin), samt fortsatta studier för bland andra Peter Gülke och Jorma Panula.

Torleif Thedéen cello Torleif Thedéen, en verklig trotjänare som repertoar som nyskriven musik. Hans inspelsolist med HSO (han gästar i kväll HSO för ning av Sjostakovitjs cellokonserter vann åttonde gången på drygt tjugo år), fick sitt Cannes Classical Award 1995, och Bachs stora genombrott då han 1985 vann tre av solosviter, utgiven år 2000, uppmärksammavärldens mest prestigefyllda cellotävlingar. des i november året därpå som Editor’s Sedan dess har han turnérat över hela Choice i BBC Music Magazine. världen, och gästat bland annat BBC Philharmonic Orchestra, City of Birmingham Under de senaste säsongerna har Torleif Symphony Orchestra, Moskvafilharmonin Thedéen framträtt med bland andra Rotteroch Tjeckiska filharmonin, tillsammans med dams filharmoniker, Tokyo Metropolitan Ordirigenter som Esa-Pekka Salonen, Paavo chestra, London Philharmonic Orchestra och Berglund, Neeme Järvi, Franz Welser-Möst, BBC Wales Symphony Orchestra, samt vid Gennadij Rozhdestvenskij och Leif festivalen i Verbier. I den närmaste framtiden Segerstam. väntar konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester, Helsingforsfilharmonin och Sedan 1986 har Torleif Thedéen spelat in en Kungliga Filharmonikerna. lång rad CD:s för BIS med såväl standardMer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91): Symfoni nr 33 B-dur K 319 Mellan Mozarts vistelse i Paris 1777-78 och flytten till Wien 1781, tjänstgjorde han under några år i hemstaden Salzburg som hovorganist och konsertmästare. Under denna tid tillkom tre av hans mindre spelade symfonier, de med nummer 32-34 (d.v.s. mellan de båda betydligt oftare framförda numren 31 ”Parissymfonin” och 35 ”Haffner”). Ett av skälen till att man sällan får höra dessa tre är troligen det lite udda formatet, nummer 32 är i form av en Italiensk ouvertyr och endast åtta minuter lång och de följande två är ursprungligen tresatsiga och endast cirka tjugo minuter långa.

Symfoni nr 33 är daterad den 9 juli 1779 men menuetten lade Mozart till tre år senare inför ett framförande i Wien. De ursprungliga tre satserna är alla i sonatform. Det inledande allegrot går ovanligt nog i trefjärdedelstakt. Andantet har en något modifierad sonatform, i reprisdelen kommer sidotemat före huvudtemat, vilket därmed närmast fungerar som en avslutande coda. Menuetten har en betydligt mörkare och allvarsammare ton än de flesta Mozartmenuetter, men i finalsatsen visar sig Mozart åter från sin allra mest soliga sida.

Joseph Haydn (1732-1809): Cellokonsert nr 1 C-dur HobVIIb:1 Om man tar en titt i Anthony van Hobokens förteckning över Joseph Haydns verk – vilken publicerades på 1950-talet – så hittar man dels flera solokonserter som inte är autentiska Haydnverk, och dels ett antal konserter som det finns belägg för att han faktiskt har komponerat, men till vilka notmaterialet tyvärr inte tycks finnas bevarat. Inte mindre än fem cellokonserter finns listade, men av dessa är två ”förfalskningar” och ytterligare en tycks ha gått förlorad. Dessutom var även C-durkonserten försvunnen under nära två sekler, innan den år 1961 plötsligt dök upp bland gamla dokument i Prags nationalmuseum. I maj året därpå framfördes konserten för första gången i modern tid av den tjeckiske cellisten Miloš Sádlo. Cellokonserten i C-dur skrevs någon gång mellan år 1761 och 1765, alldeles i början av Haydns långa tid som kapellmästare hos släkten Esterházy. Den skrevs direkt för

orkesterns cellist Joseph Franz Weigl, vilken tycks ha varit en ypperlig instrumentalist. Inte bara C-durkonsertens flyhänt virtuosa soloparti, utan även talrika cellosolon i Haydns symfonier från den här tiden (nummer 6-8) tyder på det. I den inledande, höviskt eleganta moderatosatsen, tillåts solisten – efter orkesterns första temapresentation – allteftersom smycka de melodiska linjerna alltmer. I satsens genomföringsdel bearbetas materialet med såväl gracil virtuositet som uttrycksfull sångbarhet. I adagiot får blåsarna vila, och solisten nästan smyger in med ett liggande C som snart tillåts lösgöra sig ur stråkarnas klangväv, och brista ut i sång. I den tredje och sista satsen gör solisten gång på gång entré på samma diskreta sätt som i adagiot: med ett långt smygande C. Här formligen exploderar dock solisten i en blixtsnabb stigande C-durskala, som sätter ordentlig fart på en sprudlande lekfull final.


Igor Stravinsky (1882-1971): Symfoni i C Det finns förstås ett otal sätt för människor att härda ut, och mot alla odds ta sig igenom ett till synes outhärdligt personligt sorgearbete. Ett inte alltför ovanligt sätt är förmodligen att gräva ner sig i arbete. Just detta var vad Igor Stravinsky gjorde under sitt livs kanske allra mörkaste tid, och det han arbetade med var just Symfoni i C. Tonsättaren skrev själv många år senare om sommaren 1939: ”Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att jag under de följande veckorna överlevde endast genom mitt arbete med Symfonin i C – men, jag måste genast tillägga att jag inte försökte övervinna min personliga sorg genom att ’ut-trycka’ eller ’avbilda’ den med musik, och den lyssnare som letar efter den sortens exploatering letar förgäves, inte bara här utan överallt i min konst.” Det var inga små katastrofer som drabbat den då drygt 55-årige tonsättaren. Hans äldsta dotter Ludmila och hans första hustru Katerina hade båda dött i tuberkulos, och bara några månader senare (för övrigt medan han själv befann sig på sanatorium, kämpande mot samma sjukdom) dog även hans mor. Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 lämnade Stravinsky Europa, och slog sig ner i USA. Det var knappast fråga om någon flykt hals över huvud, Stravinsky hade under sina sista år i Paris skaffat sig viktiga kontakter inom USA:s musikliv. Han hade redan åtagit sig att föreläsa vid Harvarduniversitetet under läsåret 1939-40, och Mrs. Robert Woods Bliss hade erbjudit sig att stå som beställare av – och betala för – C-dursymfonin, vilken tonsättaren redan påbörjat. För ovanlighetens skull utan att redan ha en

beställning på verket. Symfonin blev tillslut en gåva till Chicago Symphony Orchestra, som också förde den till dopet den 7 november 1940, under Stravinskys ledning. Om man inte kan höra tonsättarens sorg i symfonin, så kan man däremot spåra hans skifte av livsmiljö. De två första satserna tillkom i Frankrike och Schweiz, medan sats tre och fyra skrevs då han bosatt sig i West Hollywood i utkanten av Los Angeles. På 60talet skrev han själv i en verkkommentar att han upplevde symfonin som tvådelad, och att en del element i de två sista satserna ”inte kommit för mig innan jag fått uppleva att färdas i en snabb bil längs de kaliforniska boulevardernas neonglitter”. Symfonins första sats är närapå unik i Stravinskys produktion, inte en enda gång ändras taktarten. (Ständiga förändringar av taktarten och flitigt bruk av ojämna taktarter är ju annars ett par av hans adelsmärken.) Under det inledande arbetet med symfonin hade tonsättaren ständigt partitur av Haydn och Beethoven stående på pianot, och han talar om ”de himmelska krafterna bakom åtminstone de två första satserna”. I sats tre kompenserar Stravinskij mer än väl för sin tidigare metriska ”renlärighet”, här tycks han ha influerats inte bara av det nya landets rytmer, utan även av sin egen tidigare balettmusik. Den energiska finalsatsen inleds med en fagottduett och avslutas helt stilla efter en närmast eftertänksam koralbearbetning av huvudmotivet. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson

Haydns cellokonsert  

Det var en ljus och lycklig Mozart som skrev den trettiotredje symfonin för hovet i Salzburg. Men känslan är närmast italiensk, med dans och...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you