Page 1

Söndag 20 november 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Marc-André Hamelin, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt

Ludwig van Beethoven Egmontouvertyr

ca 10 min

Lennart Fredriksson Symfoni nr 1, ”Associationer”

ca 30 min

(URUPPFÖRANDE) Poco sostenuto – Allegro Allegro – Vivo Larghetto retrospettivo – Vivo conclusivo

PAUS Johannes Brahms Pianokonsert nr 2 B-dur

ca 50 min

Allegro non troppo Allegro appassionato Andante Allegretto grazioso

Konserten spelas in av: Söndagsserien


Andrew Manze dirigent Nu i höst påbörjar Andrew Manze sin sjätte säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter att ha gjort internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CDskivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. För det tyska bolaget CPO har man spelat in Brahms samtliga symfonier, en inspelning som snart väntas vara klar för utgivning. Andrew Manze är sedan ett år tillbaka As-

sociate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. För bara några dagar sedan tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.

Marc-André Hamelin piano ”Hamelin’s legend will grow – right now there is no one like him.” Alex Ross, The New Yorker Den kanadensiske pianovirtuosen Marc-André Hamelin har sedan länge gjort sig känd för att med djärvhet utforska mindre kända, och instrumentalt synnerligen otillgängliga områden av pianolitteraturen. Under de senaste åren har han dock alltmer ägnat sin uppmärksamhet åt genrens mer etablerade mästerverk, vilket inte minst kvällens framförande av Brahms andra pianokonsert är ett exempel på. Under de senaste säsongerna har Hamelin

framträtt med Philadelphia Orchestra, Royal National Scottish Orchestra, Philharmonia Orchestra, Academy of St Martin in the Fields, samt symfoniorkestrarna i Toronto, Indianapolis, Boston och San Francisco. För att bara nämna några. Dessutom kammarmusicerar han flitigt, tillsammans med bland andra violinisten Midori och Takácskvartetten. Marc-André Hamelin har sedan länge spelat in skivor exklusivt för Hyperion Records, och hans inspelningar har inte bara resulterat i åtta Grammy-nomineringar, utan för fem år sedan även Tysklands skivkritikers hederspris för så kallat ”lifetime achievement”.

För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Ludwig van Beethoven (1770-1827): Egmontouvertyr opus 84 När Berlinfilharmonikerna gästspelade i London 1936 med Egmont på programmet möttes de av ett flygblad där det stod att ouvertyren borde spelas till åminnelse av de tusentals antifascistiska hjältar som gått under i kampen mot nazismen. För Egmont var ju frihetshjälten som reste sig mot förtrycket, vilket i Goethes drama med samma namn var den spanska överhögheten över Nederländerna på 1500-talet.

Beethovens ouvertyr tycks blixtsnabbt fånga den konflikten i inledningens tunga, tryckande ackord, en resning och en därpå följande tragisk vändning som ändå leder till ett jublande slut. Det är grundlinjen för dramat, där Egmont dör i sin kamp men segrar moraliskt. Beethoven komponerade den till ett framförande av Goethes drama i Wien under maj 1810, men musiken var inte färdig, utan spelades för första gången följande månad.

Lennart Fredriksson (f.1952): Symfoni nr 1 ”Associationer” (URUPPFÖRANDE)

Även om det råkar vara något så ovanligt som en nyskriven svensk symfoni finns det mycket att känna igen när Lennart Fredrikssons Symfoni nr 1 ”Associationer” nu ska uruppföras. Först något på det personliga planet: Fredriksson var en av konsertmästarna i Helsingborgs Symfoniorkester åren runt 1990 och har sedan dess återkommit vid ett flertal tillfällen, också som tonsättare (bland annat violinkonserten från 2000 och cellokonserten från 2006). Men inte heller symfonin kommer att framstå som någon främling.

men går den andra till ett annat slags relation, nämligen inom verket. I inledningen (Poco sostenuto) presenteras nämligen en liten klunga av toner på heltonsavstånd, dels i viola och cello, dels i hornen. Det är ett sammantryckt ackord som kommer att dyka upp på ett flertal nyckelställen. Sedan tillkommer, också det i inledningen, löpande skalor, eller kanske snarare ett slags rörelser som kan användas tematiskt. Här finns en ekonomi som inte har med svångremspolitik att göra, utan med klassicistisk form.

Över verket svävar nämligen något av en klassicistisk ande, trots en mer komplex harmonik. Det finns fyra satser, samtliga med en karaktär som känns igen från både Mozart och Beethoven, men framför allt från Haydn (tonsättaren tror själv att alla Haydnverk han spelat, inte minst som primarie i Berwaldkvartetten, har satt sina spår). Först en snabb huvudsats med långsam introduktion, sedan ett scherzo (med trio), en långsam sats och så en vindlande snabb final.

Därför bör det inte komma som en överraskning att inledningssatsen har allt som kännetecknar sonatformen: efter den långsamma inledningen ett snabbt grundtempo (Allegro) med temapresentation, genomföring och återtagning. Scherzot (Allegro) tar genast upp tråden genom att inledas med det centrala ackordet och ur det föds en rask musik som stannar upp först vid trions början, där en annan typ av association kommer, men nu till tonsättarens tidigare produktion. Han citerar nämligen en sångcykel, Tegnérsvit, komponerad till texter av Ragnar Thoursie.

Så om en första association går till klassicis-


Ytterligare en association kommer i känslostarka Larghetto retrospettivo, nämligen i solot för engelskt horn och det följande samspelet med oboen, som går tillbaka på ett stycke han komponerade för HSO 1997, Short story. Det är retrospektion, men tillbakablickandet gäller i lika hög grad återknytandet till grundackordet. Ändå är nog det centrala för lyssnaren känslostyrkan.

Så klart att finalen, Vivo conclusivo, ska bli en klassisk final. Också här har vi grundackordet till en början, nu i djupt bleckblås. Också här föds en snabb rörelse, som nu knyter an till det motoriska. ”Vilken symfoniker kan klara sig utan fugainslag?” frågar sig Fredriksson och lägger förstås till korta fugaton. Så återknyter han slutligen till det inledande allegrot – och en till formen klassicistisk symfoni är ett faktum.

Johannes Brahms (1833-97): Pianokonsert nr 2 B-dur opus 83 Symfonin är sällan långt borta i Brahms solokonserter. Ett känt exempel är den första pianokonserten, som ett tag höll på att utvecklas till en symfoni men där en dröm (ja, faktiskt) fick tonsättaren att välja konsertformen. I den andra pianokonserten är den symfoniska formen än mer närvarande i det att ett scherzo lagts till de vanliga tre satserna. Som en mästare i understatements skickade Brahms ut små rökpuffar under komponerandets gång, antydande att den blivande konserten skulle bli en bagatell. ”En liten pianokonsert med ett mjukt kort scherzo”, skrev han i ett brev. I ett annat brev försvarade han tilltaget att lägga in ett scherzo eftersom den första satsen skulle ha varit för enkel. Men egentligen rörde det sig om en konsert som till och med överträffade den gigantiska dmollkonserten i format med i runda tal 50 minuter musik. Först excesserna hos Ferruccio Busoni skulle överträffa Brahms (då med kör tillagd). Ändå ligger det ett korn av sanning i det Brahms sade om sin konsert: må vara att han handskas med stora klangmassor och

omfattande tidsperspektiv, men han gör det med lätt hand. Den skogsromantiska inledningen sätter en karaktär som pianisten vrenskas med men efter många episoder till sist inte bara accepterar utan tillsammans med orkestern stegrar till triumf. Scherzot pressar på med febrig hetta, men i trion låter det som om Händels fyrverkerier dyker upp. Solocellistens långa solo i början av andantet är en dröm (både för cellisten och lyssnaren), men kommenteras bara av pianisten, som sedan hamnar i en mer spänd dialog med orkestern – och så återkommer cellosolots bevekande rörelser. Finalen startar lättsamt men i det som antigen kan uppfattas som en första huvudepisod i ett rondo eller som andratemat i en sonatform (faktum är att de båda formerna bör tänkas samman) fångar Brahms de melankoliska stämningarna i vissa av hans ungerska danser. På ett märkligt vis lyckas Brahms kombinera motsatser. Skalan är storslagen men handlaget lätt. Symfoniskt och konsertant korsbefruktar varandra. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup

www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset

Brahms andra pianokonsert  

Med glädje och stolthet presenteras vi världspremiären av Lennart Fredrikssons Associationer. En upplevelse att se fram emot. Lennart ses då...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you