Page 1

Söndag 18 september 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Tobias Ringborg Solist: Jakob Koranyi, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt

Lars-Erik Larsson Musica permutatio

ca 10 min

Edward Elgar Cellokonsert e-moll

ca 30 min

Adagio – Moderato Lento – Allegro Adagio Allegro – Moderato – Allegro, ma non troppo

PAUS Franz Schubert Symfoni nr 8 h-moll ”Den ofullbordade” (Kompletterad av Brian Newbould)

ca 45 min

Allegro moderato Andante con moto Scherzo: Allegro Allegro molto moderato

Söndagsserien


Tobias Ringborg dirigent Tobias Ringborg har många strängar på sin lyra, verksam som dirigent, solist och kammarmusiker. Som violinist har han hörts hos samtliga svenska symfoni- och kammarorkestrar och han har samarbetat med dirigenter som Gennadij Rozhdestvenskij, Neeme Järvi, Okko Kamu och Daniel Harding. För tiotalet år sedan inledde Tobias en karriär som dirigent. I juni 2000 vann han De svenska orkestrarnas dirigenttävling här i Helsingborg och sedan dess har han framträtt med i stort sett alla svenska orkestrar. Ringborgs livslånga passion för opera har fått utlopp i samtliga svenska operahus och Tobias har byggt upp en stor operarepertoar av såväl klassiska verk som nyskrivet. Ope-

radirigerandet har även fört honom utanför Sveriges gränser genom engagemang vid t.ex. Den Jyske Opera, Opera North i Leeds och Scottish Opera. Under fjolårssäsongen gästade Tobias Ringborg bland annat symfoniorkestrarna i Norrköping, Malmö och Århus. Dessutom dirigerade han Verdis Rigoletto, både på Kungliga Operan och på Scottish Opera. I oktober och november kommer Tobias att leda Den Norske Operas uppsättning av Tjajkovskijs balett Svansjön. I höstas tilldelades Tobias Ringborg Herbert Blomstedts dirigentpris, och från och med i år är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien.

Jakob Koranyi cello Jakob Koranyi har under de senaste åren verkligen etablerat sig bland Europas mest intressanta unga instrumentalister. För snart två år sedan vann han såväl andrapriset som specialpriset för bästa tolkning av Sjostakovitjs första cellokonsert vid 2009 års Rostropovichtävling i Paris. Koranyi vann dessutom Solistpriset 2006, vilket bland annat resulterade i en kritikerrosad debutskiva (Brahms, Britten och Ligeti, Caprice CAP 21767). Vidare har han de senaste åren regelbundet framträtt vid den prestigefyllda Verbierfestivalen och i fjol New York-debuterade han i Alice Tully Hall, Lincoln Center. Jakob Koranyi har redan hunnit samarbeta med internationella stjärnor som Yuri Bashmet, Kim Kashkashian, Leonidas Kavakos,

Mischa Maisky och Julian Rachlin. I solistrollen har han framträtt med bl.a. Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester, Orchestre de Paris och Orchestra Filharmonia Veneta. Koranyi har utan tvekan en gedigen utbildningsgrund att stå på. Han har studerat för Torleif Thedéen (Edsbergs Musikinstitut), Ralph Kirshbaum (Northern College of Music, Manchester) och Frans Helmerson (Musikhochschule Köln). För närvarande studerar Jakob på Soloklasse-programmet vid Musikhochschule Hannover för professor Tilmann Wick. Jakob Koranyis cello är byggd i Genua år 1756 av I. Gratiani.


Lars-Erik Larsson (1908-86): Musica permutatio opus 66 (1980) Nämn Lars-Erik Larsson och de flesta börjar tänka på musikaliska idyller med ett lite modernt skimmer. Ändå finns det många inslag i hans musik som pekar åt andra håll. Han må ha haft Mozart som ideal, men det hindrade honom inte från att under sin ungdom söka upp Alban Berg och förmodligen vara den första svenska tonsättare som komponerade tolvtonsmusik (i några pianostycken från 1932). Under 1960-talet återkom han till denna radikala sida, men gjorde då en egen version av dodekafonin. När han till sist nådde fram till Musica permutatio, hans sista verk med opusnummer, grep han åter tillbaka på kontrapunkten i 60-talsmusiken – men nu utan tolvtonsteknik.

Bakom den latinska titeln döljer sig ordet ”permutationer”, förändringar, som används inom den seriellt komponerade musiken. Men här hinner Larsson alltså lämna sitt sena intresse för seriella metoder för ett abstrakt komponerande där ”permutatio” snarare leder bakåt i tiden, till äldre kontrapunktiska perioder i musikhistorien. Resultatet är en gåtfullt svävande musik där tonerna oavlåtligt byter plats med varandra. I sin fina biografi över tonsättaren skriver Carlhåkan Larsén att verket har samma roll som Bachs Kunst der Fuge – den är en slutsten där tonsättarteknisk perfektion eftersträvas.

Edward Elgar (1857-1934): Cellokonsert e-moll opus 85 I en vacker formulering menade Elgar att de vackraste sångerna berättar om de sorgligaste av tankar (”sweetest songs are those that tell of saddest thought”). Med sin cellokonsert visade han vad han menade. Det har kommit att bli hans mest populära verk, och även om det är präglat av mycket höstliga kvaliteter, så är det den 20-åriga Jacqueline du Prés inspelning från 1965 som kommit att sätta sin prägel på senare årtiondens syn på verket. Här finns inte ett spår av brittisk imperialism, tvärtom är det en individualiserad röst som besjunger den mänskliga existensens villkor. Sådant gör man lika bra ung som gammal. Sant är att Elgar hade lång tid kvar att leva när han 1919 blev färdig med konserten. Men de sista femton åren var inte speciellt produktiva – bland annat avbröt han arbetet på en pianokonsert – samtidigt som

celloverket komponerades som avslutning på en intensiv period då stämningsmässigt besläktade kammarverk tillkom (violinsonaten, stråkkvartetten och pianokvintetten). Förlösningen skedde i en sommarstuga belägen i de skogsbeklädda delarna av West Sussex. Cellons inledande, gripande gester skapar allt utrymme för det som komma skall. Det sångbara huvudtemat är harmoniskt mångtydigt, men låter E vara den centrala tonen. Den mer rörliga mellansektionen består av en växling mellan e-moll och E-dur, men sedan vänder satsen tillbaka till det väl inarbetade huvudtemat. Övergången till scherzot sker med en pizzicatoversion av solocellons inledande recitativ, och den värld som öppnar sig kontrasterar med sin livfullhet och energi. Det följande adagiot är en romantisk meditation som förblir hängande mot slutet – Elgars förläggare ville gärna se ett riktigt


slutackord för att satsen skulle kunna ges ut på egen hand, men tonsättaren vägrade. Det finns mycket av Shakespeares Falstaff i slutsatsen, en bitsk skämtsamhet, men det avbryts av två återbesök: först i Adagiot och

sedan i förstasatsens recitativ. Det är i dessa återblickar nostalgin bryter fram. Elgars värld hade försvunnit, lämnad i ruiner efter Första världskriget.

Franz Schubert (1797-1828): Symfoni nr 8 h-moll ”Den ofullbordade” (Kompletterad av Brian Newbould) Fragmentet är en viktig del av den romantiska estetiken. Som sådant kunde det dyka upp i en väl så putsad form, nämligen som de filosofiska fragmenten skrivna av Jenaromantikerna. Det motsvarar de ruiner som hade blivit populära att uppföra i parker vid den här tiden. Men fascinerande fragment i bokstavlig mening finns också, inte minst i musiken. Bruckners nionde symfoni och Mahlers tionde tillhör de mest berömda, men Schuberts åttonde har blivit så enastående att den lagt beslag på beteckningen ”Den ofullbordade”. Nu finns det de som påstår att symfonin faktiskt är fullbordad som den föreligger, nämligen i efterföljd till Beethovens pianosonater med opusnumren 54, 78 och 90. I princip räcker det ju med de två satser som upptäcktes och spelades år 1865, mer än fyrtio år efter komponerandet. Detta håller emellertid Schubertforskaren Brian Newbould, författare till en rad Schubertstudier, alls inte med om. Även om bara några orkestrerade takter finns av tredje satsen (Scherzo) går det att använda sig av, och orkestrera, Schuberts fullständiga version för piano. Och eftersom det kanske var så att finalens musik fick

slängas in i skådespelsmusiken till Helmina von Chézys drama Rosamunde, Fürstin von Cypern, finns där färdig orkestermusik att ta i bruk. Newboulds fullbordande av den ofullbordade symfonin bygger på dessa två principer. (Själv har han sett till att skapa spelbara versioner av en rad fragment, så till den sjunde och tionde Schubertsymfonin.) Om andrasatsens Andante con moto trots sina djupdykningar ändå skänkt en smula andrum efter dramatiken i det inledande Allegro moderato, så innebär scherzots Allegro en snabb pendling mellan två poler: en närmast tragisk gest som direkt besvaras med en idyllisk. Finalsatsen är skriven i sonatform och återknyter till inledningssatsens h-moll, och även här ges prov på Schuberts arbete med spänningspoler. Att satsen var tänkt som symfonisk finalsats verkar ytterst rimligt eftersom den utarbetade sonatformen knappast är att förvänta sig som mellanspelsmusik till ett drama. Återstår då bara frågan om varför den försvann ur symfonin. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup

Senare i höst spelar HSO Schuberts sjunde symfoni i Brian Newboulds utarbetning av fragmenten: den 13 oktober i Helsingborg och den 14 oktober i Lund.

Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: http://www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Schuberts ofullbordade fullbordad  

Under ledning av Tobias Ringborg bjuds här på en mycket intressant kväll. Efter Larssons fascinerande sista verk hälsar vi Jakob Koranyi väl...

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you