Page 1

Torsdag 8 september 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Martin Fröst, basettklarinett Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Felix Mendelssohn Bartholdy Ouvertyr i C-dur, ”Trumpetouvertyr”

ca 10 min

Wolfgang Amadeus Mozart Klarinettkonsert A-dur

ca 30 min

Allegro Adagio Rondo: Allegro

PAUS Lars-Erik Larsson Tre orkesterstycken

ca 15 min

Adagio Presto Adagio

Joseph Haydn Symfoni nr 94 G-dur ”Pukslagssymfonin”

ca 25 min

Adagio – Vivace assai Andante Menuetto: Allegro molto Finale: Allegro molto

Stora torsdag, Lilla torsdag


Andrew Manze dirigent I och med kvällens konsert inleder Andrew Manze sin sjätte säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter att ha gjort internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CD-skivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. För det tyska bolaget CPO har man spelat in Brahms samtliga symfonier, en inspelning som snart väntas vara klar för utgivning. Andrew Manze är sedan ett år tillbaka As-

sociate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. I mars blev det klart att Andrew Manze i november i år kommer att tilldelas det prestigefulla Rolf Schock-priset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.

Martin Fröst basettklarinett Martin Fröst har genom åren gjort sig känd som en framstående instrumentalist med hela världen som arbetsfält. Dessutom har han i en rad genreöverskridande projekt strävat efter att förnya den traditionella konsertformen. Ett spännande projekt från senare år är ”Double Points”, som framförts i såväl Concertgebouw Amsterdam som Kölner Philharmonie – ett samarbete med violinisten Janine Jansen med koreografi av Emio Greco och Pieter C. Scholten. Ett axplock ur Frösts synnerligen späckade kalender från förra säsongen innefattar konserter med NHK Symphony Orchestra Tokyo under Sir Neville Marriner, Minnesota Symphony Orchestra (Osmo Vänskä), Academy of Saint Martin in the Fields, Göteborgs Sym-

foniker (Gustavo Dudamel) och Cincinnati Symphony Orchestra. Fröst har medverkat vid en rad internationella musikfestivaler, exempelvis Verbierfestivalen och Festspelen i Salzburg. Han är konstnärlig ledare för Stavangers internationella kammarmusikfestival, och hans egen festival Vinterfest i Mora gick i februari av stapeln för sjätte gången. Vid den TV-sända galakonserten i samband med det kungliga bröllopet i juni 2010 medverkade Martin Fröst som enda klassiska instrumentalist. När – som i kväll – Mozarts klarinettkonsert står på programmet, spelar Martin Fröst på basettklarinett, det instrument som konserten ursprungligen skrevs för. (Mer om detta i verkkommentaren.)


Felix Mendelssohn Bartholdy (1809-47): Ouvertyr i C-dur opus 101, ”Trumpetouvertyr” Mendelssohns ouvertyr i C-dur opus 101 har av någon anledning fått tillnamnet ”Trumpetouvertyr”, vilket är något av en gåta. Möjligen syftar det på styckets fanfarartade inledning, men i övrigt kan inte trumpetsektionen sägas ha någon ovanligt framträdande roll. Trots sitt höga opustal (vilket den tilldelats postumt) är ouvertyren i grunden ett ungdomsverk. Den tillkom år 1826, och reviderades endast något litet inför ett framförande i England 1833.

Trumpetouvertyren består av ett friskt, energiskt och vitalt Allegro vivace i sonatform. Det skrevs strax efter den berömda oktetten (op.20) och stråkkvintetten i A-dur (op.18), och det märks att den unge Mendelssohn är mest bekväm med att skriva för stråksektionen. I jämförelse med hans mer mogna orkesterverk framstår detta stycke lite som en ouvertyr för stråkar understödda av blåsare.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91): Klarinettkonsert A-dur K 622 Klarinettkonserten i A-dur är Mozarts sista fullbordade instrumentalverk. Den skrevs för Mozarts gode vän Anton Stadler, och dennes basettklarinett, ett instrument med ett något djupare omfång än en normal klarinett. Klarinetten var vid denna tid en ung uppfinning och den moderna klarinetten utvecklades och standardiserades inte förrän under 1800talets första hälft. Mozarts förläggare publicerade aldrig originalversionen, utan en version där solostämman tillrättalagts för en klarinett med den moderna klarinettens tonomfång. Originalversionen pantsattes av Stadler och försvann, och först i våra dagar har man återskapat originalversionen och moderna basettklarinetter har tillverkats för att kunna framföra den. I kväll är det just denna originalversion som framförs, och Martin Fröst kommenterar själv: ”Basettklarinettens klang är slank och mjukare än klarinettens, vilket passar utmärkt för Mozart. Instrumentets klang är som skräddarsydd för de passager där solostämman tar över baslinjen.” Konsertens första sats, Allegro, inleds av orkestern i soligt A-dur. När solisten tar över i

den dubbla expositionens andra halva, blir tonläget snart mer melankoliskt. Plötsligt tar solisten på ett effektfullt sätt över ackompanjemangsrollen, man kan riktigt föreställa sig hur Mozart njuter av att utnyttja Stadlers instrument till fullo. Det undersköna adagiot som följer är i tredelad visform (ABA), där Adelens tema presenteras av solisten och upprepas av orkestern. I B-delen får solisten fritt spelrum i en nästan improvisationsartad uppvisning av instrumentets hela register. Det avslutande allegrots form är en blandning av rondo och sonatform, något som Mozart utvecklade i några av sina pianokonserter. Huvudtemat interfolieras av mellandelar som ömsom speglar dess uppsluppna stämning och ömsom återkallar den första satsens mörkare klangfärger. I en rad passager briljerar Mozart återigen med passager som är skräddarsydda för basettklarinetten: kromatik, spektakulära språng och dialoger mellan det lägsta och högsta registret. Konserten uruppfördes av Stadler i Prag den 16 oktober 1791, endast några veckor före Mozarts alltför tidiga bortgång.


Lars-Erik Larsson (1908-86): Tre orkesterstycken Lars-Erik Larsson – som föddes i Åkarp och levde sin sista tid här i Helsingborg – blev kanske främst genom sina relativt tidiga verk Pastoralsvit (1938) och Förklädd gud (1940) en av våra allra mest älskade svenska tonsättare. Efter det andra världskriget sökte Larsson sig bort från den lyrisk-romantiska stil som präglar dessa hans mest kända verk, och i Tre orkesterstycken opus 49 från 1960 (liksom i Orkestervariationer opus 50

som HSO framförde i december i fjol) experimenterar Larsson med sin egen variant av tolvtonsteknik, utan att någonsin helt överge sin melodiska ådra. Tre orkesterstycken börjar och slutar med adagiosatser, vilka omger ett virvlande presto. Verket uruppfördes den 26 januari 1962 av Kungliga filharmonikerna dirigerade av Sixten Ehrling.

Joseph Haydn (1732-1809): Symfoni nr 94 G-dur ”Pukslagssymfonin” Efter det att hans arbetsgivare sedan tre decennier, furst Nikolaus Esterházy, gått bort i september 1790 blev Joseph Haydn en fri konstnär. Det dröjde inte särskilt länge innan den i London verksamme musikern och impressarion Johann Peter Salomon lyckades locka Haydn över till England. Betald resa, logi och ett högt gage lockade, och dessutom fick han ju möjlighet att komponera en rad symfonier för den relativt stora engelska orkestern. Dessa tolv symfonier (nr 93-104) går än idag under samlingsnamnet ”Londonsymfonierna”, och Pukslagssymfonin är alltså den andra av de tolv. Sitt smeknamn har symfonin, som de flesta säkert redan vet, fått av det plötsliga, och något malplacerade, fortissimoackordet i andantesatsens början. På ålderns höst fick Haydn frågan om han skapade denna lilla överraskning för att väcka publiken. Svaret blev att så var inte fallet, däremot ville han överraska publiken med något nytt, göra en uppmärksammad debut och försöka överglänsa sin elev Pleyel (vilken också debuterade i London vid samma tid). Symfonin uruppfördes den 23 mars 1792 i Hanover Square Rooms under tonsättarens ledning.

Symfonins första sats inleds – som så ofta när det gäller Haydn – med en långsam introduktion, som i det här fallet följs av ett dansant Vivace assai. Den andra satsen är en variationssats som består av ett tema med fyra variationer. I den första variationen smyckar förstaviolinstämman teman med graciösa sextondelsfigurationer. Den andra är en stormig c-mollvariation med pukor och trumpeter, och den tredje en elegant duett för flöjt och oboe. Satsen avslutas med en tuttivariation varpå temats första takter i codan uppträder mot en helt ny harmonisk bakgrund. Sats tre är en menuett, vars tempobeteckning är historiskt intressant: Allegro molto. Tillägget ”molto” (mycket, d.v.s. snabbare) antyder början till en övergång från den traditionella, lugnt dansanta menuetten till det betydligt raskare scherzot, som hos Beethoven och Schubert skulle komma att ta över menuettens roll. Finalen är alltigenom typisk för Haydn; full av rytmisk vitalitet, energi och lekfullhet. I den avslutande codan får pukorna åter en framträdande roll. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson


Mozarts klarinettkonsert med Fröst  

SÄSONGSÖPPNING Felix Mendelssohn – TRUMPETOUVERTYR Wolfgang Amadeus Mozart – KLARINETTKONSERT Lars -Erik Larsson – TRE ORKESTERSTYCKEN Josep...

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you