Issuu on Google+

Fredag 4 mars 2011 kl 19.30 Hässleholm Kulturhus, Röda salongen Dirigent: Andrew Manze Solist: Ulf Wallin, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Stefan Lindgren Poem

ca 10 min

Tor Aulin Violinkonsert nr 3 c-moll

ca 35 min

Molto moderato Andante con moto Allegro molto

PAUS Hugo Alfvén Symfoni nr 2 D-dur Moderato Andante Allegro Preludio: Adagio – Fuga: Allegro energico

ca 55 min


Andrew Manze dirigent Säsongen 2010-11 är Andrew Manzes femte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Redan innan han inledde sin dirigentkarriär hade han skaffat rykte om sig som en av världens främsta barockviolinister. Idag ligger dock violinspelet på is och Manze ägnar sig helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Andrew Manze är från och med i höst Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och sedan tidigare är han även förste gästdirigent för Kringkastingsorkestret i Oslo. Han är regelbunden gäst hos Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra, Kungliga fil-

harmonikerna och Mahler Chamber Orchestra, och under säsongen 2010-11 debuterar Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CD-skivor. Beethovens tredje symfoni (Eroica) för skivbolaget Harmonia Mundi och Stenhammars båda pianokonserter (med solisten Seta Tanyel) för Hyperion har båda vunnit kritikernas gehör och i våras – lagom till det kungliga bröllopet – släpptes Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman på det svenska bolaget BIS. Tidigt i höstas slutförde man även inspelningen av Brahms samtliga symfonier för tyska CPO, en inspelning som kommer att släppas i år.

Ulf Wallin violin Ulf Wallin är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien. Sedan femton år tillbaka är han professor i violin vid Hochschule für Musik Hanns Eisler i Berlin. Vid sidan av undervisningen verkar han både som solist och kammarmusiker. Som solist har Ulf Wallin framträtt tillsammans med dirigenter som Jesús Lopéz-Cobos, EsaPekka Salonen, Walter Weller och Franz

Welser-Möst, och i kammarmusiksammanhang har han bland annat musicerat med Bruno Canino, Heinz Holliger, András Schiff, Tabea Zimmermann och Roland Pöntinen. Ulf Wallin har samarbetat med framstående tonsättare som Anders Eliasson, Alfred Schnittke och Rodion Schedrin, och han har dessutom spelat in drygt ett fyrtiotal CDskivor för skivbolagen BIS, CPO, EMI och BMG.

Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner


Stefan Lindgren (f. 1962): Poem för orkester Stefan Lindgren har etablerat sig som en av våra främsta pianister, vilket vi kunde konstatera i höstas när han spelade Hummels pianokvintett i Lilla Salen. Samtidigt är han en mycket produktiv och intressant tonsättare. Stefan Lindgren har bl.a. komponerat tre pianokonserter, sex pianosonater och ett stort antal kammarmusikverk. Poem för orkester är ett beställningsverk från Uppsala Kammarorkester och det uruppfördes i Uppsala 2008. Om sitt orkesterverk skriver Stefan Lindgren: ”Poem för orkester är skrivet i sonatform och orkestreringen är ’sinfonietta-besättning’ med tillagd saxofon, i syfte att skapa en sonor och varm klangkaraktär. I stycket har jag försökt fånga minnen från en undermedveten dimension, som i form av förandligade skuggestalter för en kort stund blir närvarande. Grundkaraktären i stycket är positiv och dansant rytmisk, med

undantag av den långsamma inledningen vars första tema återkommer i slutet, och ett mellanavsnitt som också är i lugnare tempo. I introduktionen presenteras den melodiska och harmoniska formeln, som skapas ur en skala bestående av varannan liten respektive stor sekund.” Man kan tillägga att denna skala brukar kallas oktatonisk eller dimskala, och flitigt användes av Liszt och Rimskij-Korsakov. Man behöver dock inte sätta sig in i den teoretiska underbyggnaden för att ta till sig stycket. Musiken talar direkt. Det långsamma inledningspartiet är mycket suggestivt med täta spännande ackord. Det finns två viktiga motiv att lägga märke till: den allra första unisona melodin och en försiktig och mystisk trumpetfanfar. Huvudpartiet är en snabb sensuell dans som bryts av ett långsamt avsnitt med mycket raffinerade klanger innan dansen kulminerar.

Tor Aulin (1866-1914): Violinkonsert nr 3 c-moll opus 14 Tor Aulins betydelse för det svenska musiklivets snabba utveckling runt det förra sekelskiftet kan knappast överskattas. Trots ett medfött hjärtfel och svår reumatism var han oförtröttligt verksam som solist, orkesterviolinist, kammarmusiker, organisatör och dirigent. När han som tjugoåring återvände hem efter studier i Berlin framträdde han som solist, grundade den berömda Aulinkvartetten och blev 1889 andre konsertmästare i Hovkapellet. År 1902 lyckades Aulin tillsammans med Wilhelm Stenhammar starta Konsertföreningen i Stockholm, vilken han ledde fram till 1909. Orkestern blev föregångare till Kungliga Filharmonikerna. Han verkade även som dirigent vid Arbetarinstitutets ”folkkon-

serter”. Det är inte underligt att det blev lite tid över för komponerandet. Aulins opuslista är inte lång men man hittar pärlor som Fyra akvareller för violin och piano, musiken till Strindbergs Mäster Olof och tre violinkonserter varav den tredje ofta brukar framföras. Den tredje violinkonserten uruppfördes år 1896 av den kände violinisten Henri Marteau, som också tillägnats musiken. Det är elegant och virtuos musik med flödande melodirikedom och en nordiskt präglad lyrisk hållning. Inledningssatsen öppnar på ett originellt sätt. Efter träblåsarnas presentation av huvudtemat inträder solisten med en fri kadens. Det hela upprepas innan den snab-


ba delen av satsen tar vid, och nu presenterar solisten för första gången det viktiga huvudtemat. Kontrasten mellan träblåsarklangen och soloviolinen är raffinerad och Aulin använder detta även i den andra sat-

sens inledning. Den charmfulla finalen har en dansant prägel och skapar kontraster genom temposkiftningar. Även här bjuder Aulin på fina klangsammanställningar mellan träblås och soloviolin.

Hugo Alfvén (1872-1960): Symfoni nr 2 D-dur opus 11 Med sin andra symfoni fick Hugo Alfvén sitt definitiva genombrott hos både publik och kritiker. Den var det ditintills störst anlagda svenska symfoniska verket, både till format och innehåll. Från början hade Alfvén tänkt sig en ljus symfoni i kontrast till den mörka första symfonin. Han skrev i ett brev att den ”… skulle välla fram i en flod av ljus och harmoni.” Ett ofta citerat uttalande av tonsättaren är att den första satsen skulle spegla ”… en uteseglats i solglittrande väder med friska och livgivande vindar och slutar med lycklig hemfart och landning när solen dalar.” Musiken tog dock en helt annan vändning, mycket beroende på att det tog lång tid för Alfvén att fullborda symfonin. Inledningssatsen skisserades redan under segelfärder 1890 men sedan dröjde det ända till 1897 innan Alfvén kunde fortsätta komponerandet och slutföra symfonin 1898. I sin beskrivning av finalsatsen har tonsättaren målande skildrat orsaken till förändringen: ”I Berlin på senhösten (1897) skrev jag preludiet till fugan (sista satsen). Jag kände mig då ungefärligen som en torero, vilken undfår sakramentet innan han skall ut på arenan för att möta tjuren. Preludiet är en allvarsfylld, religiöst betonad meditation under tempelvalven, som skänkte mig kraft att möta livets vildsinta tjur, med vilken jag kände att jag måste ha en uppgörelse – sak samma om striden slutade med nederlag eller seger. Hemliga svenska fiender representerade tjuren, som jag ville komma till livs, och dubbel-

fugan var det blanka vapen jag hade valt.” I Stockholms ytterskärgård fullbordade han fugan. ”Men under arbetet hade jag ilsknat till mer och mer, och resultatet blev, att jag en sömnlös natt plötsligt hörde koralen ’Jag går mot döden var jag går’ dåna för mitt öra med klangen av domsbasuner. Det var just vad jag undermedvetet längtat efter.” Den dramatiska stämningen finns redan i den andra satsen som startar med ett ruvande motiv i basar och kontrafagott. Den ödesmättade och tragiska karaktären förstärks av ett ödestema i tuba och tredjebasun liksom häftiga orkesteraccenter. Det finns få ljusglimtar och när ett sammanbitet fugato bryter fram skriver Alfvén i partituret ”con brutalitá”. Satsen slutar trots allt i milt ljus men när den tredje satsen inleds är det som bortblåst. Den föregående satsens första tema är omformat och tragiken förvandlad till groteskeri. Mittdelens sångbara stråkmelodi innebär ett välgörande avbrott. Inledningen till finalen har en svårmodig prägel. Den efterföljande fugan har tre skilda teman. Efter en höjdpunkt presenteras koralen Jag går mot döden var jag går i blecket. Så kopplar Alfvén ihop olika teman till en magnifik syntes, ett enormt tekniskt och musikaliskt mandomsprov. Med hans egna ord var det ett ”oerhört blankt vapen” att dra mot det som han uppfattade som fientliga krafter. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén


Tor Aulin Violinkonsert nr 3 c-moll Hässleholm