Söndag 6 februari 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Stephen Hough, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Franz Liszt Pianokonsert nr 2 A-dur
ca 25 min
Adagio sostenuto assai – Allegro agitato assai – Tempo del andante – Allegro moderato – Allegro deciso – Marziale un poco meno allegro – Un poco meno mosso – Allegro animato
PAUS Anton Bruckner Symfoni nr 6 A-dur
ca 55 min
Maestoso Adagio: Sehr feierlich Scherzo: Nicht schnell – Trio: Langsam Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell
Söndagsserien
Andrew Manze dirigent Säsongen 2010-11 är Andrew Manzes femte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Redan innan han inledde sin dirigentkarriär hade han skaffat rykte om sig som en av världens främsta barockviolinister. Idag ligger dock violinspelet på is och Manze ägnar sig helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Andrew Manze är från och med i höstas Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och sedan tidigare är han även förste gästdirigent för Kringkastingsorkestret i Oslo. Han är regelbunden gäst hos Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra, Kungliga fil-
harmonikerna och Mahler Chamber Orchestra, och under innevarande säsong debuterar Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CD-skivor. Beethovens tredje symfoni (Eroica) för skivbolaget Harmonia Mundi och Stenhammars båda pianokonserter (med solisten Seta Tanyel) för Hyperion har båda vunnit kritikernas gehör och i våras – lagom till det kungliga bröllopet – släpptes Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman på det svenska bolaget BIS. Tidigt i höstas slutförde man även inspelningen av Brahms samtliga symfonier för tyska CPO, en inspelning som släpps under 2011.
Stephen Hough piano Det är inte lätt att hitta en mer välrenommerad och hyllad pianosolist än Stephen Hough. Under de senaste decennierna har han gett pianorecitaler över hela världen och framträtt med de flesta av Europas och USA:s ledande orkestrar. Han gästar regelbundet musikfestivalerna i Salzburg, Ravenna, Tanglewood, Edinburgh, Aldeburgh och BBC Proms. Tillsammans med Chicago Symphony gör han under innevarande säsong en serie om sex konserter med alla Tjajkovskijs verk för piano och orkester. Dessutom gästar han bland annat orkestrarna i Pittsburgh, Los Angeles, Budapest, Göteborg, Cleveland och Philadelphia. Stephen Houghs mer än 50 CD-skivor för Hyperion har vunnit en lång rad utmärkelser,
exempelvis Diapason d’or, Monde de la musique, Deutsche Schallplattenpreis, och en lång rad Grammynomineringar. Dessutom inte mindre än åtta Gramophone Magazine Awards. Hans liveinspelningar av Rachmaninovs pianokonserter från 2005 blev Hyperions snabbast säljande skiva någonsin. Men Stephen Hough ägnar sig inte bara åt att turnera som konsertpianist. Han kan också skriva såväl tonsättare som författare på sitt visitkort. Han skriver i huvudsak inom ämnesområdet teologi, och år 2007 utkom boken The Bible as Prayer. Samma år uruppfördes hans cellokonsert The Loneliest Wilderness av Steven Isserlis och Royal Liverpool Philharmonic.
Franz Liszt (1811-86): Pianokonsert nr 2 A-dur Franz Liszt skisserade sina båda pianokonserter redan innan han hade fyllt 20 år men sedan kom det att dröjda mer än två decennier innan de fick sin slutgiltiga form. Det berodde framför allt på att han var osäker i behandlingen av orkesterpartiet. Först när han efter en lång tid som turnerande pianovirtuos fick kapellmästartjänsten i Weimar kunde han skaffa sig den erfarenhet som gav honom möjlighet att slutföra pianokonserterna. Till en början hade han hjälp av sin unge assistent kompositören Joachim Raff med att orkestrera sina verk men 1854 kände sig Liszt tillräckligt säker för att själv kunna skriva för orkester. Det är märkligt att Liszt därefter snabbt kom att bli en av 1800-talets mest bländande orkesterkompositörer. Den andra pianokonserten i A-dur uruppfördes i Weimar 1857 med Liszts elev Hans Bronsart von Schellendorf vid flygeln, en gest som förmodligen var ägnad att tala om för publiken att konserten inte bara var ett verk för eget bruk, för en “virtuoskompositör”, utan ett verk med bredare kvaliteter. I sin första pianokonsert frångick Liszt den konventionella konsertformen med tre satser genom att han lade till en fjärde och lät de tre sista satserna följa på varandra utan paus. Den andra konserten har bara en enda sats
men det finns tydliga avdelningar som möjligen kan sägas motsvara satserna i en vanlig pianokonsert. Den är byggd på ett enda tema som genomgår transformationer, förvandlingar. Liszt kallade sin teknik för ”tematisk transformation”. Temat, som presenteras direkt av klarinetten, kännetecknas av den oväntade växlingen mellan de två första ackorden och det korta förslaget i melodin. Det tar gestalt i en rad olika fantasifulla skepnader av skiftande karaktär. Temats serena och sakrala karaktär förvandlas till ett romantiskt vibrerande cellosolo. Som en skarp kontrast uppenbarar sig temat också i en bullrande marsch för att övergå i en skönt trånande solopianoversion. Liszts fantasi spelar fritt och ger oss en magisk och överraskande konsert, frodig som en roman av Balzac. Den 22 oktober är det 200 år sedan Franz Liszt föddes. För den som vill fördjupa sig i denne underskattade kompositör kan Jan Lings bok Franz Liszt och 1800-talets konstmusik rekommenderas. Den utkom 2009 och ger en fin bild av 1800-talets musikvärld sedd genom alla tiders störste pianovirtuos liv och verk. Standardverket om Liszt är annars Alan Walkers prisade biografi i tre tjocka band.
Anton Bruckner (1824-96): Symfoni nr 6 A-dur ”För mig är Guds största gåva det faktum att Anton Bruckner levat.” (Sergiu Celibidache) Det tog lång tid innan publik och inte minst kritiker accepterade Bruckners symfoniska
stil. Visserligen lyfte Richard Wagner fram Bruckner som tidens störste symfoniker framför Brahms, men den ledande kritikern i Wien, Eduard Hanslick, tog helt avstånd från Bruckners symfonier. När Bruckners tredje symfoni spelades första gången 1877 i Wien
blev det en fullständig katastrof. Publiken flydde och till och med musiker i orkestern lämnade konsertlokalen. Den 17-årige Gustav Mahler var en av de få åhörare som uppskattade symfonin. Runt 1880 svängde dock sympatierna och inom några år kunde Bruckner få sin fjärde och sjunde symfoni framförda. 1886 blev han riddare av Frans Joseforden och erhöll ett kejserligt stipendium. Efter pensioneringen från statliga musikkonservatoriet fick han ett årligt statligt underhåll och kunde flytta in på slottet Belvedere, där han bodde fram till slutet av sitt liv. Bruckners sjätte symfoni i A-dur komponerades mellan åren 1879-1881. Det enda framförandet som han själv fick tillfälle att höra var när Wiener Philharmoniker framförde andra och tredje satsen år 1883. Det första kompletta framförandet skedde 1899. Dirigent var då Gustav Mahler, som hade gjort åtskilliga ändringar i partituret. Först 1901 fick publiken höra Bruckners partitur i originalversion. Sedan dess hör symfonin till stamrepertoaren. Alla Bruckners symfonier har fyra satser och en likartad storform. De
tidiga symfonierna fram till den sjunde utnyttjar en ganska moderat orkesterbesättning med endast dubbla träblås. Den första satsen i sjätte symfonin med beteckningen Majestoso (Bruckners stavning!) inleder med ett upprepat rytmmönster på en hög violinton och under detta presenteras det viktigaste temat i basen. Den långsamma satsen med beteckningen Sehr feierlich, mycket högtidligt, pendlar mellan två skilda stämningar: Sorgesången i inledningens stråkcantilena med klagande oboeinsatser och andratemats skönt kontrasterande stråksats fylld av värme och ömhet. Den tredje satsen, ett scherzo, är som en österrikisk variant av Mendelssohns Midsommarnattsdröm i sitt raffinerade och lekfulla spel med klanger. Finalen summerar hela symfonin och leder efter flera stora stegringar fram till den slutliga triumfen. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén
KOMMANDE KONSERTER: Tisdag 15 februari kl 19.30 Tonsättarporträtt av Ernst von Dohnányi Johan Ullén, piano – Fredrik Burstedt, violin – Malin William-Olsson, violin Markus Falkbring, viola – Torun Saeter Stavseng, cello Accent, Lilla salen Torsdag 17 februari kl 19.30 Dirigent: Alexander Vedernikov – Solist: Johan Ullén, piano Helsingborgs Symfoniorkester Barber – Dohnányi – Tjajkovskij Stora torsdag, Klassisk torsdag Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner