Issuu on Google+

JUBILEUMS E S S Ä E R

Minnesbilder från Hugo Theorell

Töres Theorell Essäist


Minnesbilder från Hugo Theorell

Minnesbilder från Hugo Theorell Kommer han aldrig hem? Hela familjen väntar på att pappa skall komma hem till middag. Som vanligt är Hugo Theorell försenad av något experiment. Scenen var vanlig på 1940- och 1950-talen. Jag, Töres Theorell, var yngste sonen och såg det hela från mitt lillebrorsperspektiv. Många kvällar kom han inte alls hem till middag därför att det var andra aktiviteter som konkurrerade, till exempel ett livligt sällskapsliv med många middagar eller något som hade med musiken att göra. Dels spelade han kammarmusik ofta, dels var han i många år ordförande i Konsertföreningen. Hugo Theorell var en mycket social människa, och vid middagarna fick man ofta höra tävlingar i historieberättande. Särskilt minns jag när både min pappa och Yngve Zotterman försökte överbjuda varandra i absurditeter. I upphetsningen utbrast ofta Zotterman: Ja men jag då! Och han hade ännu starkare röst än pappa så han avgick ofta med segern. Min pappas sociala förmåga gjorde också att han fick många offentliga uppdrag, bland annat som sekreterare och ordförande i Läkaresällskapet med aktivt arbete under många år, Konsertföreningens styrelse (se nedan), forskningsråd och -stiftelser. Hugo Theorell växte upp i Linköping. Eftersom han insjuknade i en ganska svår polio vid två års ålder hade han pro-

blem med sin gång och kunde han aldrig springa eller dansa vilket utgjorde en stor sorg. Däremot kunde han cykla i dåtidens (1930- och 1940-talets) Stockholm. På den tiden låg Karolinska Institutet på Norr Mälarstrand vid Stadshuset, och där var också Medicinska Nobelinstitutets avdelning för enzymforskning (som han förestod och där han hade sin professur) inhyst i pyttesmå lokaler. Familjen bodde på Norr Mälarstrand en bit från Karolinska Institutet. När institutet 1947 flyttade till Karolinska Institutets nuvarande campus på Solnavägen blev cyklingsvägen alltför lång. Förutom att Hugo Theorell kunde cykla hade han kompensatoriskt också tränat upp sina armar så att han i sin krafts dagar var suveränt bra på att gå på händer, något som han praktiserade i oväntade situationer - exempelvis på surfingbräda på väg in till Sandhamn i Stockholms skärgård med fullt av åskådare. Polioskadan gjorde att den lille Hugo kom att leva ett något stillsammare liv än sina jämnåriga. Redan när man konstaterade hans polio förstod han att musklerna var förlamade och gjorde en egen observation som förvånade de personer som samlats


kring tvååringens säng: ”Men jag kan löla på ögona i alla fall!” (Med östgötskt idiom.) Det stillsamma livet gjorde sedan sannolikt att Hugo Theorell kunde koncentrera sig på att läsa och spela på sin fiol mera än han skulle han gjort annars. Musikalisk stimulans fick han under uppväxten eftersom hans mor hade gått igenom pianistlinjen vid Musikhögskolan. Hans far var också en mycket aktiv sångare. Cirka en gång i månaden åkte Hugo under en lång period under skolåren med tåget upp till Stockholm för att ta fiollektioner. Professionell attityd till musiken Även under medicinartiden ägnade han sig åt musik. Han var konsertmästare i Akademiska orkestern under ledning av Oskar Lindberg och hittade där vänner med vilka han kunde spela kammarmusik. En sommar på mitten av 1920-talet åkte Hugo Theorell på turné i Dalarna med en stråkkvintett som under denna period vid något tillfälle även framträdde i radio. Hugo Theorell bibehöll under många år en nästan professionell attityd till sitt musicerande och var sedan hela livet mycket aktiv i Mazerska kvartettsällskapet. Som ordförande i Konsertföreningen höll han täta kontakter med det internationella musiklivet och bjöd ofta hem världskända musiker, sångare och dirigenter. Nämnas kan Wolfgang Schneiderhahn, Christa Ludwig, Bruno Walter, Isaac Stern, Igor Oistrakh, Hans Schmidt-Isserstedt och Antal Dorati. När Hugo Theorell gifte sig med min mor fick han också en musikkamrat - hon är utbildad konsertpianist. Jag somnade ofta till tonerna av kammarmusik, Emil Sjögrens e-moll- sonat för piano och fiol, Schuberts forellkvintett eller någon trio av Johannes Brahms. Det märkliga med hans fiolspel som jag minns det från mina år var att han nästan aldrig övade för sig själv utan bara satte sig ned och spelade

även svåra saker direkt. Det verkade att sitta i fingrarna. Trots att han hade grova händer lyckades han klara av snabba passager även i höga lägen på fiolen. Rejält temperament hade han också så det var inte tråkigt att lyssna. Att inte öva så mycket var för övrigt något som verkade att prägla ganska mycket av det han gjorde. Han kom ju ofta i situationer som krävde att han plötsligt skulle kunna hålla tal. Vi imponerades ofta av att han verkade så avspänd i sådana situationer även när vi visste att han inte hade förberett sig. Det verkade aldrig som om han var rädd för att göra bort sig - eller också var han bra på att dölja sådan rädsla. Han brukade själv beskriva att det var mer eller mindre en slump som gjorde att han kom att studera medicin i stället för teknologi när han kom till Stockholm som ung student visade det sig att terminsavgiften till Karolinska Institutet endast var 1:75, och det avgjorde saken. Det är svårt att riktigt tro på detta. Han kunde driva sina skämt så långt att han till slut trodde på dem själv. Sverige var ju inte med i andra världskriget och det betydde i sin tur att man här tämligen ostört kunde fortsätta med vetenskaplig verksamhet under krigsåren. Hugo Theorell kunde dessutom själv på grund av sin polioskada inte göra militärtjänst och blev alltså kvar i sitt arbete under hela kriget. Detta skapade stabilitet och utveckling vilket kan ha bidragit till att enzymforskningsavdelningen som han förestod hade många utländska gästforskare, särskilt amerikaner, under efterkrigstiden Under perioden 1945 till 1977 hade 74 forskare besökt enzymforskningsavdelningen vid Medicinska Nobelinstitutet under perioder från två månader till två år. En livlig vetenskaplig verksamhet pågick


men också ett livligt sällskapsliv. Jag kommer särskilt ihåg de stora Luciafesterna på institutet och midsommarfesterna på lantstället på Ljusterö.

renberg (sedermera professor i biofysik vid Stockholms universitet), Sven Paléus (docent och överläkare) och Åke Åkeson (docent och pappas ständige följeslagare i jobbet) har jag förstått att det för det mesta var en mycket trevlig stämning på institutet. Starkt bidragande till detta var säkert det stora inslaget av utlänningar.

Där var alltid många utlänningar bland vilka särskilt skall nämnas den geniale amerikanske biofysikern Britton Chance samt Christian Anfinsen och Christian de Duve (belgisk-amerikan). De båda sistnämnda var biokemister och fick sedermera varsitt nobelpris. Britton Chance kom ofta seglande till midsommarfesterna. John Buchanan, en amerikan som sedan blev inflytelserik professor i biokemi vid Harvard university visade sig inte kunna simma. Det uppdagades när han hade vattensurfat och ramlade av surfingbrädan i vattnet! Personalfester för alla Inte bara alla de svenska och utländska forskarna utan även administrativ personal, vaktmästare och städpersonal deltog i dessa stora personalfester. För mig föreföll det alltid vara så att all personal hade rejält roligt vid dessa tillfällen. Pappa passade alltid på att spela på sin fiol och vi fick dansa runt midsommarstång/julgran och sjunga/dansa alla de vanliga danslekarna. När jag talat med några av hans närmaste medarbetare Gustav Paul (sedermera professor i biokemi i Umeå), Anders Eh-

Som barn förstod vi ju att pappa var en teknisk person. Vi kunde ju ingenting om elektronspinnresonans, kromatografi, elektrofores och renframställning av enzymer även om vi fick se honom föreläsa i populärvetenskapliga sammanhang, till exempel på Unga Forskares dag på Tekniska Museet. Noggrann med detaljer På en sådan föreläsning hade jag sett honom demonstrera hur man kan aktivera det gula fermentet (riboflavin, det vill säga vitamin B2). I familjelivet märkte vi dock hans intresse för praktiska och tekniska ting bland annat på det att han älskade att instruera oss i diverse praktiskt arbete på lantstället - inte alltid populärt. Vid förberedelsen inför arbetet märkte vi hur oerhört noga han var med detaljerna.

Efter det att han fått Nobelpriset blev han en mycket offentlig person och figurerade i en mängd sammanhang i massmedia. Men de publika framgångar avbröts på slutet av 1970-talet då han som ordförande i Wenner-Gren-stiftelsen råkade in i en


lång rättslig process som handlade om att Wenner-Grens finansimperium var betydligt fattigare än man hade trott. Det blev en lång ganska förödmjukande process för Hugo Theorell. Han hade inte gjort något olagligt men det faktum att man ändå formulerade misstankar om att pengar hade förskingrats var oerhört påfrestande för honom. Givetvis förmörkade detta hans senare år i livet.


Töres Theorell, Essäist En av Karolinska Institutets framgångsrikaste medarbetare heter Hugo Theorell. Han tilldelades Nobelpriset i medicin 1955, men var inte bara en framgångsrik yrkesmänniska. Han hade också en ovanlig social begåvning. I denna essä tecknar sonen Töres Theorell sin pappas porträtt. Hugo Theorell Hugo Theorell föddes 6 juli 1903 i Linköping. Började studera medicin vid Karolinska Institutet 1921 där han doktorerade 1930 (Medico-Chemical Institution). Under 1930-talets första hälft studerade Hugo Theorell i Tyskland och vid Uppsala universitet där han fick professorstiteln. 1935 återvände Hugo Theorell till KI och blev året därefter chef för den nyinrättade biokemiska avdelningen.

Här inledde arbetet på allvar med ”det gula andningsfermentet” som ledde fram till Nobelpriset i medicin 1955. Hugo Theorell var medlem i rad akademiska föreningar som Vetenskapsrådet och Medicinska föreningen. Töres Theorell var under sina första elva år efter läkar- legitimationen aktiv som internmedicinare och kom att lägga fram sin doktorsavhandling (1971) om livshändelser och hjärtinfarkt. Sedan dess har han varit verksam som socialmedicinare och blev 1981 professor vid Institutet för Psykosocial Medicin. 1995 utnämndes han till chef för institutet samt professor vid institutionen för folkhälso- vetenskap vid KI. Han har publicerat artiklar och böcker i ämnet stress och psykosomatisk medicin.


Minnesbilder från Hugo Theorell