Issuu on Google+

EN VACKER PLATS I FÖRFALL ”Alltså har ni typ ICA där?” En av många fördomsfulla kommentarer jag fått höra när jag talat om att jag växt upp i Gällivare. Ja, vi har ICA. Vi har dessutom väldigt vacker natur, världscupen i skidor och ett stängsel som långsamt kryper längre och längre ut och äter upp halva samhället. Jag återvänder nu till min hemstad som reporter, för att se staden genom andra ögon, köra över era fördomar och berätta om en väldigt paradoxal plats. TEXT Katja Palo


T

åget saktar in på stationen och stannar med ett ryck. Ett utdraget pysande hörs och en ström av människor tränger sig ut genom dörrarna. De kånkar på stora väskor och skidor gnar lyfts ut. Jag befinner mig mitt i kaoset men lyckas till slut pressa mig genom folkmassan ut på stationen. Morgonsolen skiner så starkt att jag måste kisa lite, snön gnistrar och det knakar under fötterna, precis som det gör när snön just börjat smälta lite. Jag får syn på Linas blonda kalufs, våra blickar möts och hennes alltid lite sammanbitna ansikte spricker upp i ett stort leende. Hon springer fram till mig och vi omfamnar varandra i en stor, lång kram. Många hälsningar utbyts och munnarna går i ett. Så som det blir när man träffar sin bästa vän efter att inte ha setts på en lång tid. I det här fallet närmare ett år. Hon visar mig till en grå Audi A4 som tydligen är hennes. Hon har just tagit körkort. Vi backar ut från stationen men hinner inte köra mer än en kilometer innan vi får stanna i en korsning. En lastbil med ett helt hus på flaket åker nämligen över vägen. Och när jag säger hus menar jag inte en liten stuga utan ett stort, rött hus med vita knutar. Jag följer förundrat lastbilen med huset med blicken när den långsamt rullar över vägen. Gardinerna är ännu kvar i fönstret. Lina ser min fascinerade min och flinar. -Har du glömt bort att husen måste flyttas om de inte ska ramla ner i gropen? Det hade jag nästan. Lina är van vid att se hus flyttas. Gällivare är ett gruvsamhälle. Hade det inte varit för gruvorna hade ingen kunnat bo här. Alla i tätorten Malm-

Rasområdet i Malmberget.

berget måste eftersom flytta till Gällivare för att ge plats till gruvan. Det finns en stor grop i Malmberget, 400 meter bred och 250 meter djup. Där har förut villaområden varit, men nu tar vägarna abrupt slut, husen har tömts och marken har fallit in på grund av malmbrytningen under, och gropen kommer att bli större. Om några år kommer gymnasieskolan och sporthallen att vara rivna. Jag inser själv att det måste vara svårt som utomstående att förstå hur gruvindustri kan ha en så stor plats i människors liv, men jag har vuxit upp med att höra en smäll när de spränger i gruvan och känna huset vibrera lite just efter tolvslaget varje natt under hela min uppväxt. Varje medlem av min familj inklusive jag själv har jobbat i en av gruvorna (det finns nämligen två, LKAB och Aitik) och vi har levt sida vid sida med ett stängsel som hela tiden flyttats längre, och längre fram. Vi har slussats på busstur efter busstur genom gruvorna, där guiden (ja, det finns guidade turer i gruvan) stolt förklarat att nu befinner vi oss en kilometer under markytan, eller berättat att den enorma, bestialiska grävmaskinen vi tittar upp på är den största i Europa. Jag har under hela mitt liv fått höra om hur viktig gruvnäringen är för Gällivare. Då är det svårt att inte påverkas av det. Jag mumlar om hur sorgligt det är när vi åker igenom Malmberget, och jag ser hur de områden som förr brukade vara villakvarter där mina vänner bodde, helt plötsligt har förvandlats till inhägnade, tomma områden. Det enda som finns kvar är högar med tegelstenar och grävmaskiner som står stilla, det ser riktigt spöklikt ut. – Du vet hur det är, utan gruva, inget samhälle.

Storgatan,Koskullskulle


Dundret i solnedgången

Bilen rullar in på min enorma gård i Koskullskulle och vi går in i den stora, blåmålade, hundraåriga gamla villan. Koskullskulle är Gällivare kommuns tredje största tätort men kan nog med sina ca 900 invånare närmast beskrivas som en by. En stor hög ved är staplad bredvid kaminen och lukten av nybryggt kaffe seglar in i hallen från köket. Det luktar hemma. Jag kramar om min pappa, Lina likaså. Vi sätter oss ned vid köksbordet och tar igen förlorad tid. Jag frågar pappa vad som är nytt. Han drar en djup suck. -Ja du, inte är det väl mycket, säger han på bred norrländska. Sedan klagar han om att det har gjorts en dokumentär om Malmberget, som får det att framstå som en riktigt norrländsk håla. -De får oss att verka helt efterblivna, allt de filmade var en EPA-traktor som körde runt och ett gnälligt gammalt par. Detta var sant. Tvärtemot vad alla tror så är Gällivare trots sin lokalisering och ringa befolkningsmängd

en ort med industri och idrottare i världsklass. Här har människor väldigt mycket pengar, och de är inte rädda för att spendera dem. I en krönika med rubriken ”inte ett spår av pistvakt- folk tjänar pengar i gruvan och bränner dem gärna” jämförde Aftonbladets Lasse Anrell Gällivares uteliv under Världscupen i skidor med Stureplan. På skidgymnasiet här har skidåkare som Marcus Hellner och Charlotte Kalla skolats. Men jag håller ändå inte riktigt med Lasse Anrell, min bild av Gällivare har alltid bestått av lite bonniga, inskränkta människor, och det verkar bara bli värre ju längre de bor här. Varför de betalar så mycket för alkoholen är för att de har råd. Trots en blomstrande industri, vacker miljö och framgångsrika idrottare så har Gällivare avbefolkats stadigt sedan sjuttiotalet. Vad gör man på fritiden här? Bion brann ner, den byggdes aldrig upp igen, så när du åkt skidor, tagit en skotertur och en bastu så finns det enda kvar att göra att dricka. De som inte älskar fri-

”utan gruva,

inget samhälle”

FAKTA

Gällivare

Gällivare ligger tio mil norr om polcirkeln. Hela kommunen har 18 500 invånare fördelat på tre tätorter och 36 byar. Medelinkomsten för invånare i Gällivare kommun (2010) är 300 500 kr, vilket är 29 700 kr högre än Sveriges medel.


luftslivet stannar här för pengarna. Lättförtjänta, höga löner i gruvan håller dem fast. De nöjer sig. Politikerna pratar om ”Nya Gällivare”, man ska utveckla allt och göra det till en attraktiv plats att bo på, men allt vi ser är förfall. Trots att jag inte är så intresserad av att åka slalom har jag lovat Lina att följa med på Dundret, Skidanläggningen strax utanför Gällivare. Jag plockar fram mina gamla skidor, klär på mig ordentligt och sedan åker vi. Vädret är fantastiskt, det luktar friskt i luften och alla liftvakterna är glada och trevliga. Dundret är ett lågfjäll, med nio olika backar och 10 km längdspår, här kan man finna turister från hela världen. Vi tar direkt fjälliften upp till toppen, som alltid är jag nervös inför att tappa liften, jag var aldrig riktigt bra på att lyckas fånga den smidigt, men vakten ser min nervositet och hjälper mig. Vi åker nedför pelikanstigen som den kallas och jag kan inte låta bli att le. Vinden viner, kylan biter lite i kinderna, människor med färgglada jackor och täckbyxor svischar förbi mig på båda sidor. I nästa åk tar vi en avstickare ut i skogen. Vi sicksackar mellan träden i alldeles för hög hastighet, med ett bultande hjärta, vetandes att vi kan krascha in i ett träd vilken sekund som helst. Vi hittar små hopp och till slut kraschar båda två, och vi ligger och skrattar i djupsnön, med skidorna och stavarna huller om buller. Jag känner mig nostalgisk. Det här brukade vara vår favoritsysselsättning på loven när vi var mindre. Jag inser vilken otrolig tur jag haft som fått växa upp med en så stor skidanläggning som Dundret så pass nära. Vi tar en paus i bistron och beställer varsitt skrovmål. Där träffar vi några gamla vänner som sätter sig i vårt bord. De klagar över att det inte finns nog med rails i parken. En av dem, Matilda, berättar att det kommer vara en fest ikväll, Gustav, som vi alla känner fyller 20. Hon bjuder med oss och vi ser fram emot det. Från Dundret åker vi in till centrum, för en fika på alla tiders. Vi parkerar bilen på storgatan, som inte alls är speciellt stor eller lång. Gatan kantas av gamla skyltar, små affärer och några människor som promenerar

Så här ser storgatan i Gällivare ut.

längs trottoaren. Den gamla bokaffären som jag älskade när jag var liten står tom. Lindexskylten är lite skamfilad. Vi promenerar in på alla tiders café, stans absolut mysigaste fik, och direkt när vi kommer in genom dörren möts vi av en doft av kaffe blandat med nybakad paj. Det är varmt och människor sitter vid borden. De skrattar, pratar och lyfter koppar till munnen. Väggarna är vitmålade, borden träfärgade och överallt på väggarna hänger klockor i olika storlekar som alla visar olika tider och små skyltar med olika ordspråk. Jag super in atmosfären och konstaterar att det är så här trygghet känns. Några timmar senare, efter att ha duschat och fixat oss, anländer vi till skoterklubben, lokalen där Gustav har sin 20-årsfest. Klockan är runt elva på kvällen och det kryllar av folk. Vi går in och möter en överlycklig Gustav i dörren, jag får en kram, och vi pratar om hur länge sen det var vi sågs. Händelsen upprepar sig gång på gång, med olika personer och olika hälsningsfraser, men med lika bred norrländsk dialekt. -Jaha, Palo är här igen, säger min gamla vän Jacob. Musiken dunkar så det skallrar i fönstrena. Var man än tittar står människor, lite mer onyktra än vad som anses lagom, alla ler, skrattar, ropar, och varenda en verkar känna varandra. Jag går ut och ställer mig med en grupp människor som diskuterar deras planer inför sommaren över en cigg. Jag vänder mig om och tittar ut över ett stilla, fruset Vassara älv, som är beläget en bit ifrån stugan. Månen lyser och någon kilometer bort skymtar Fjällnäs slott. Jag hör knarrande steg i snön och Lina ställer sig bredvid mig. -Det är en speciell plats vi bor på trots allt. Saknar du det?

Cheesecake på Alla Tiders.

Alltid, svarar jag och förvånas själv över orden som mitt yngre jag aldrig hade yttrat. Jag tillbringade så många år med att ha målet att komma bort härifrån som högsta önskan, att jag glömde bort att se mig om och uppskatta denna finurliga plats och dess människor. Denna lilla, utdöende, skvallerfyllda håla som jag alltid hatat, är trots alla skavanker, trots alla tomma, inhägnade områ-


Fjällnäs slott, en vinterdag

den lika vacker som ett sagoland. Det börjar kännas som att det är dags att åka hem, så vi tar en taxi, och jag lägger mig i sängen i mitt gamla flickrum med rosa, blommiga tapeter. Morgonen efter packar jag ihop mina saker lite snabbt och pappa skjutsar mig till tågstationen. Efter en lång kram säger jag Hejdå och promenerar ut på perrongen. Samtidigt som jag ser tåget närma sig stationen ser jag mig om en sista gång, över de snötäckta vidderna. Tanken slår mig, vilken paradox Gällivare är. Å ena sidan vackert, turistlockande, rikt. Å andra sidan utdöende, fult och inskränkt, en håla. En plats med så mycket potential, men utan ledare som för den i rätt riktning. En stad med ett bäst före-datum. Jag kliver på tåget och ser Gällivare bli mer och mer avlägset. Jag undrar när jag kommer komma tillbaka igen. Trots allt, kommer Gällivare alltid att vara hemma.


En vacker plats i förfall