Page 1

Maj 2009 • Årg. 20 Pris: 50 kr

1/09

Kartofilen en tidskrift om spelkort & kortspel utgiven av Chartophilia Sueciæ, Svenska Spelkortssällskapet, The Swedish Playing Card Society

Historien om Soldaten som använde kortleken som bönbok och almanacka översatt till svenska, troligen av Johan Henrik Kellgren, och publicerad i Stockholms Posten redan 1779. Åtal! Publicerad på franska redan 1776 i upplysningsencyklopedisternas tidskrift. Sid. 16-27 Kartofilen 1/09

1


Kära läsare!

Här ett nummer med sagolikt vackra och många isländska kortlekar. Här finns också nya uppgifter om hur gammal berättelsen om Soldaten och kortleken egentligen är, både nationellt och internationellt. Att förknippa något så simpelt som en kortlek med kristendom var för två hundra år sedan ytterst upprörande. Historien ansågs så anstötlig att den ledde till tryckfrihetsåtal och fällande dom. Det konservativa etablissemanget såg nog också en möjlighet att ge de svenska upplysningsmännen en rejäl knäpp på näsan.Läs den första svenska versionen av berättelsen och referatet från den spännande rättegången, som vi grävt fram ur Kungliga Bibliotekets gömmor! Sedan sist har vi haft årsmöte i Stockholm med fokus på den internationella kongressen i Malmö 2011. Styrelsen är i stort sett densamma. Ekonomin går ihop. Första lördagen i maj träffades vi entusiaster hemma hos Erik Brinck i Köpenhamn – lika gemytligt och trevligt som alltid. I sommar blir det förfest lördag den 18 juli hemma hos Börje Kjellquist i Everöd inför årets Samlarmarknad i Degeberga. Men ring innan, 044-23 83 73. Gamla och nya medlemmar i IPCS betalar in avgiften före 1 juli - se sista sidan!

Jag söker familjespelkorten Grönköpingssocieteten och Svenska Folket till min katalog över svenska barnspelkort. Hela lekar eller enstaka kort. Leif Ekengren. 2

Bilder från årsmötet

OA-jokern hemma i leken. Göran har efter många år för flera tusenlappar sålt den unika jokern till Tommy som har den lika unika leken tecknad av OA, Oskar Andersson, utgiven av Svenska Kortfabriken 1899.

Kalle Wahlqvist, Lennart Larsson, Anders Gustafsson.

Gamla danska musikaliska Tryllekort, som Peter R senare sålde på Ebay för ca 10 000 kr.

Kartofilen 1/09


Claes Hadevik: Marknadsnoteringar på Nätet under januari och februari 2009.

Offason: Brottarleken från 1995 i ask, 51 kr.

Boman: Killelek från 1905 i dåligt skick, 151 kr. Åkerlund & Söner/Öbergs: International från 1936 i bra skick, 125 kr.

Boman: Superior, två lekar från 1902 i ask. Bra skick, 1 795 kr.

CHAB: Löjliga familjerna i ask. Hyfsat skick, 40 kr.

Öberg Nr 362 från 1919 i ask. Bra skick, 126 kr. Öbergs Nr 367 Poker från 1923. Dåligt skick, utan joker, 156 kr.

LAB(?): Pollett av spelkort från Weibulls, Landkrona, 300 kr. Öbergs Nr 365 med omvända färger från 1926, 2 st. med askar, 1 857 kr.

Kartofilen 1/09

3


Tema: Island

Korten från Sagornas ö Vid några tillfällen under åren har det berättats om isländska kortlekar i Kartofilen (91/3, 95/3-4, 98/1 och 06/3).Vi tycker att det nu är tid för en mer heltäckande bild av de isländska lekar som vi har i våra samlingar. En del av de äldre lekarna är tryckta utanför Island, företrädesvis i Tyskland, men flera lekar är faktiskt tryckta på Island. De moderna lekarna är nästan alltid tryckta i Belgien. Tack vare boken ”Saga Spilanna” av Guðbrandur Magnússon, utgiven 1978, vet vi en hel del om de äldre isländska kortlekarna.

D

en äldsta leken är ”Muggsleken”, tecknad av Guðmundur Thorsteinsson eller ”Muggur” (1891-1924), och tryckt i Altenburg 1923. Utgivare var Bjarni Magnusson, Reykjavik. Essen avbildar viktiga isländska platser. Knektarna föreställer en arbetare, en sjöman, en bonde och en student. Leken finns både som l´hombrelek (Islensk l´hombre spil no. 1) och som 52-kortslek (Islensk whist spil no. 1). På whist-lekens joker avbildas en liten leende djävul. Leken nytrycktes på 1970-talet av ASS i Leinfelden.

1930, vid Alltingets tusenårsjubileum, kom den kanske mest kända leken, ”Historiska isländska kort” eller ”Fornmannaspilin” som den heter på isländska. Den föreställer isländ-ska historiska personer och är tecknad av Tryg gvi Magnússon, Reykjavik. De fyra första tryck-ningarna under 1930-talet ägde rum i Altenburg och har nummer 1-4 på omslaget och texten ”Öll réttindi áskilin, Tryggvi Magnússon, Reykjavik” på hjärter sju. Den första upplagan hade de finaste baksidorna i påkostat silver- och guldtryck. Muggsleken. Ovan i mitten Muggslekens joker.

4

Kartofilen 1/09


Historiska isländska kort. Tryckningarna kunde variera redan i de tidigare upplagorna. Nedersta raden den upplaga som trycktes i Island. 1938 trycktes en upplaga i Reykjavik, med texten ”Med einkarétti: Magnus Kjaran, Reykjavik” på hjärter sju. Den upplagan skiljer sig tydligt från alla andra; boktryck och grov rastrering.

Kartofilen 1/09

Leken har senare tryckts om vid flera tillfällen av den östtyska fabriken i Altenburg, bl a 1964 och 1980. På dessa senare upplagor finns ingen text på hjärter sju.

5


Tryggvi Magnússon tecknade också ”Schackspelet”, ”Chess Cards” eller ”Taflmannaspilin”, ett par lekar där leken med röd baksida har avvikande hovkort från den blå lekens. Leken trycktes 1942 av Universal Playing Card Co., Alf Cooke Ltd, Leeds). Vid det legendariska mästarmötet i schack i Reykjavik 1972 mellan Boris Spasskij och Bobby Fischer, lyckades den schack- och spelkortsintresserade prästen i Reykjavik, salig prosten vid Hallgrimskirkja, Ragnar Láurusson, få dem båda att signera varsin lek.

Tryggvi Magnússon tecknade också under 1940-talet en lek med satiriska bilder av mer samtida isländska personer, kallad ”Toppmannaspilin”. Denna lek blev dock aldrig tryckt. Se bilder på sid.13. Vid Isafoldarprintsmidja i Reykjavik trycktes 1935 två lekar: ”Ugglekorten” och ”IR-leken”. De båda lekarna har samma hovkort, efterbildningar av Dondorfs standardkort som producerades av olika tillverkare i Europa. Ugglekorten är en helt vanlig kortlek, medan IR-leken hade speciella ess och baksidor. IR var en förIRleken, 1935

6

Kartofilen 1/09


kortning för en idrottsklubb i Reykjavik. Bara en liten serie gjordes av dessa båda lekar, som är stora rariteter. Isafoldarprentsmidja har också tryckt ”Rammizlensk Spil” 1941. Leken, med den isländska landsbygden som tema, har en grovhuggen design av Lovísa Matthíasdottír Bell. Hovkorten har isländska beteckningar: Bóndi för kung, Húsfreyja för dam och Vinnumadur för knekt. Även ”Geyser Spil” har tryckts av samma firma 1943 och 1944. ”Geyser Spil” är tecknad av Eggert Gudmundsson och finns i två varianter med vissa skillnader. De illustrerade essen är t ex svart-vita i den första upplagan, men färglagda i den andra. Hovkorten visar olika klasser i det isländska samhället och essen olika byggnader och sysselsättningar.

Kartofilen 1/09

Den runt 1950 utgivna ”Börnaspil” i enkelt utförande och i format mindre än patiencestorlek lär vara tryckt på Island även om

Börnaspil ovan, Geysir nedan.

7


Sigurlinni Péturssons Mytologiska Spelkort hovkorten och de typiskt engelska jokrarna antyder något annat. Fornisländsk mytologi är temat i ”Goðaspilin” eller ”Mythological cards”, som är tecknad av Sigurlinni Pétursson och tryckt av Fraenkel Bogtryk, Köpenhamn, 1958. Populärt kallas leken ”Midgårds-

ormen” efter baksidan. Varje kort i leken har en teckning med fornnordiskt motiv. Nämnas bör också ”Spåkort”, utgivna 1855 i Akureryri av kyrkoherden Sveinbjörn Hallgrímsson. Den finns bevarad i ett exemplar i bokform, men har kopierats i modern tid och utgivits i form av en kortlek.

Gudbrandur och hans fina bok Saga Spilanna

8

Kartofilen 1/09


”Þjoðsagnaspilin” kallas en fantastiskt fin lek som i början av 1960-talet tecknades av Ásta Sigurðardóttir (1930-71), men som aldrig har blivit tryckt (se nedan, grön bakgrund). De senaste 15 åren har det kommit ut ett flertal olika lekar: souvenirlekar, turistlekar, reklamlekar och inte minst olika trollekar –

alla med största säkerhet tryckta utanför Island, se s 10-13. Vi vet att Carta Mundi tryckt Höfda-lekur, Isländska tomtar, Lati Baer, Hästar, Valar och Sparbanksleken, medan Piatnik tryckt Laxaflugor. Övriga lekar är vi osäkra om vem som tryckt även om Carta Mundi är starkt misstänkt för ytterligare bidrag. Ali Jerremalm, Tommy Stern

Islenskt Höfdaletur, Carta mundi 1997. Teckn Rikhardur Jonsson, 1915.

Norröna gudar, 2005. Tryckt i Kina. Teckningar Nina Björk Bjarkadottir.

Kartofilen 1/09

9


Isländska valar, Carta Mundi ca 2000. Teckn Jon Haldur Hlidberg.

Laxflugor, Piatnik ca 1994

Isländska hästar, Casrta mundi 1995

Jolaspil, tryckt i Island 1996 av TARA-umbudir, teckningar Jon Marinosson

10

Reklamlek för en sparbank (?) 2004

Kartofilen 1/09


Landslagsspelet, souvenirlek, 1995

Museumsspelet, Nationalmuseum, 1995

Lati Baer, Carta mundi, 2005

SIBS (ett lotterifรถretag) 1997, Norrรถna gudar tecknade av Brian Pilkington.

Kartofilen 1/09

11


Isl채ndska tomtar 2000

Isl채ndska julgossar 2001

Isl채ndska julgossar 2003

Troll Iceland 2005

12

Kartofilen 1/09


Toppmannaspilin ovan som aldrig blev tryckt (se s. 6). Är det konstnären själv som är joker? Nedan Íslenskir fuglar med foton av Grétar Eiriksson m fl, Íslensku Fuglaspilin med foton av Hjálmer R Bárdarson.Tack till Helle Degnbol i Köpenhamn som försåg oss med fågellekarna. Carta mundi har tryckt båda. Nedre leken har feltryckt Q på spader dam!

Kartofilen 1/09

13


Majestætiske fingeraftryk Nylig købte jeg på auktion to spil kort produceret af L. P. Holmblad. De var næsten mint og endnu i deres oprindelige papiromslag, - og så var de yderligere pakket ind i noget beskrevet brun papir, hvoraf en del var forsvundet. Forinden var hele teksten skrevet over på en lille lap papir. Der stod:

”Med disse to Spil Kort, som jeg den 16.Septbr. 1887 modtog af Kammerlakai H. C. lund umiddelbart efter at de vare benyttede, blev der den nævnte Dags Aften paa Fredensborg Slot spillet af Deres Majestæter kong Christian IX, Keiser Alexander II og Kong Georg I samt Prinds Albert Edward af Wales. Kortene have ingensinde været benyttedeaf Andre. Den 29.October 1890. Waldemar Holm.” Der er sikkert flere der har set kortene i de forløbne 100 år, men mon ikke et majestætisk fingeraftryk skulle være at finde alligevel. Den 7.september fyldte dronning Louise 70 år, og i den anledning var hele den kongelige familie i ind- og udland samlet. Hen ved 30 børn og børnebørn samt ægtefæller nød sommeren på Fredensborg Slot. Og spillede altså også kort om aftenen. Kortene er smukke, med den reneste guldkant. Og så er det endda en variant i forhold til numrene 4-5 og 4-6 i K. Frank Jensens katalog. De royale kort har runde hjørner og tekst som 4-6, men mærkerne for klør og spar svarer til 4-5. Hans J. Hinrup

14

Kartofilen 1/09


Stuhr’s samling December 2004 døde rådgivende ingeniør Bent Stuhr. I bridgekredse havde han været aktiv i mange år, blandt andet som træner for de danske bridgelandshold, men blandt kortsamlere var han mer ukendt. Jeg selv byttede med ham nogle få gange, hvor jeg fik det indtryk, at han samlede på reklamebagsider. Det gjorde han – også. Han samlede hele sæt, fra hele verden, både de almindelige mønstre og reklamebagsiderne. Hvert eneste sæt blev farvefotokopieret med fire billedkort, joker og ryg og lagt i registrant efter land og producent, eller efter reklamegenre. I alt måske over 4.000 registrerede sæt,plus dubletter og de endnu ikke registrerede. Alt velordnet i mapper og i skuffer. Stuhrs enke har solgt mig samlingen blandt andet ud fra den baggrund, at jeg vil elske at granske, sortere og opdage nye små

Vedlagte Hjerter Konge er et billede af Bent Stuhr, og benyttet ved hans firmas 25års jubilæum i 1995. varianter. Og det gør jeg. Ganske vist samler jeg kun på danske spil, men af danske er der vel skønsmæssigt 300 almindelige spil og 500 reklamespil. Der er ingen gamle spil, d.v.s. før år 1900, men mange fra ca.1940 til i dag. Og så er der altså nogle tusinde udenlandske spil, hvor jeg vil søge at finde samlere, som er interesseret i netop disse. En svensk katalog suppleret med mine egne svenske er allerede udarbejdet. Hans Jørgen Hinrup

Wulffmorgenthaler Absurd, pervers, hylende morsom, skarp, fantastisk. Der er uendelig mange ord, man kan putte på det danske Wulffmorgenthalers univers. Nu er der også udgivet et spil kort. Det koster DKr.70, og sælges i danske boghandler, men kan købes online via http://wulffmorgenthaler.com/ Eller tilmeld dig samme sted og få din daglige strip. Så vågner du! Hans J Hinrup

Kartofilen 1/09

15


En historia med äldre historia än tidigare känt Många har hört historien om soldaten som använde kortleken som bönbok och almanacka. Cacka Israelsson och Alf Robertson har spelat in den på skiva, och före dem bl a Tex Ritter med Deck of Cards ”skriven” 1948 av countrymusikern T. Texas Tyler. En version från en småskrift tryckt i Falun 1844 har återgivits i Kartofilen 2/94. Men på Kungliga Biblioteket fann jag den äldsta versionen på svenska, publicerad redan 1779 i tidningen Stockholms-Posten. Senare fick jag klart för mig att artikeln troligen har författats av ingen mindre än Johan Henrik Kellgren, dåtidens mest framstående svenska publicist. Artikeln blev föremål för ett tryckfrihetsåtal och rättegångshandlingarna innehåller mycket intressanta och välformulerade försvarstal. Där finns också uppgiften att texten till största delen var en översättning av en artikel publicerad på franska redan 1776 - två år tidigare än vad som eljest brukar anges i litteraturen (se t ex Morley: Old and Curious Playing Cards, 1950). Vi börjar med att redovisa texten, med största sannolikhet fluten ur J H Kellgrens penna, och publicerad i Stockholms-Posten N:o 112 den 29 maj 1779:

K

ort-Spel fördömes af många, i synnerhet de skenhelige och til skrymtan begifne. Det är likwäl icke bruket eller nyttjandet af kort, som egenteligen bör lastas; det är missbruket som bör fördömas. Än om det kan bewisas at upfinningen af kort (som skedde wid slutet af år 1300) war om icke aldeles gudelig, åtminstone i en ganska oskyldig afsigt tilkommen? Korten kunna anses såsom en afbild af det fredliga och stilla lefwernet, äfwen som Schack är en afbild af krig. P. Menestrier, en Jesuit, påstår at man i et kortspel finner de 4 Riksstånden: at Hjerter betyder det andeliga ståndet, Spader Politi-

16

ken. Den skulle med tilhjelp af behöriga commentarier, kunna ådraga sig äfwen så mycken upmärksamhet, som någon Bok, Poeme eller Skrift skulle kunna göra. At betaga den förargelse som hos mången upwäckes, när en oskyldig kortlek framdrages, wil man här anföra en händelse, som bewisar at en rättänkande kan af all ting hämta nyttiga lärdomar. En engelsk soldat wid namn Richard Middelton, war med en del af regementet tilstädes wid Gudstjänstens firande i Kyrkan i Glasgow. I stället för at här nyttja en Psalmbok, utbredde han framför sig en hel kortlek. Sergeanten befalte honom genast

Kartofilen 1/09


gömma undan korten, hwilket soldaten wägrade. Wid utgången af kyrkan fördes Middelton af Sergeanten til Majoren. Klagomål anfördes så wäl öfwer det oanständiga upförandet, som öfwer den bewiste olydnaden. Majoren hotade soldaten med hårdt straff, och befalte honom förklara sig. ”Min Major, swarade Richard, med mitt lilla gage är jag icke i stånd at köpa mig hwarken Bibel eller Psalmbok.” I det samma drar Richard sin kortlek ur fickan, wisar Officeren et Äss och fortfar således: ”När jag ser ett äss min Major, påminner jag mig at allenast en Skapare, en werldenes Öfwerherre gifwes som förtjenar den högsta wördnad och tilgifwenhet. När en 2:a wisar sig, kommer jag ihog de twänne ting , som til oss administreras i Nattwarden. 3:an påminner mig Treenigheten. 4:an underrättar mig om de fyra Evangelisterne. Wid 5:an tänker jag på de Fem Jungfrur, som hade ingen olja i sina Lampor. Jag ser icke 6:an, utan at ihogkomma huru den Högste på Sex dagar Skapat werlden, och 7:an för mig til minnes at Skaparen förordnade Sjunde dagen til hwila från alt arbete. 8:an är en afbild af de otta rättfärdige som blef wo frälste wid Syndafloden. 9:an wisar de Spetälske som wår älskanswärde Frälsare helade; Det är sant at desse woro tio til antalet, men allenast en enda kom tilbaka, och de öfrige Nio woro otaksame. 10:an påminner mig de Tio Budorden.” Wid detta kastade Richard, Kneckten afsides, och under det han tog Damen, sade han: ”Se här en Sinnebild, af Drottningen ifrån Saba, som kom at wara witne til Salomos wishet. Konungen påminner mig den tro och hörsamhet jag är skyldig konung George III i Engeland..”

Kartofilen 1/09

”Ganska wäl, sade Majoren. Du har gifwit mig goda skäl i anseende til alla korten, undantagandes Kneckten.” – ”Det är sant, min Major, men jag kan äfwen om denne gifwa min förklaring, allenast herr Majoren icke blir ond på mig” – Det skal jag icke, swarade Majoren – ”Den största Knave (på engelska betyder Knave en skälm) som jag känner, är den Sergeanten som fört mig hit Widare, fortfor Soldaten, när jag räknar alla pointer i en kortlek, utgöra de et antal af 365, just så många som dagarne äro i året. Kortens antal stiger till 52, aldeles så många weckor som et år innehåller.” Således kan igenom åskådandet af en kortlek många goda påminnelser ärhållas. Majoren fann Soldatens anförde skäl så öfwertygande, at han fägnade honom ganska wäl, och gaf honom penningar till på köpet.

17


Kellgrens artikel ledde till tryckfrihetsmål och fällande dom

H

ur kan man förmoda att det var Kellgren som fört pennan? Kellgren var för det första redaktör för tidningen och skrev själv många av texterna. I Samlaren årg. 34 1913 finns en lång uppsats av litteraturforskaren Martin Lamm om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholms-Posten. Lamm pekar på att Kellgren i en artikel i SP ger uttryck för att han som upplysningsman känner sig för-följd och illa behandlad: ”Är det kännemärke på en god Christen, at han utan tydeliga skäl misstänker sin broder för Ochristen? /—/ Är det kännemärke på en wärdig Ämbetsman, en uplyst rättwisans beskyddare, at han först undersöker hwem det intet är, och sedan hwem det är, som förbrutit sig mot lagen, at han söker hämnas på person i stället at hämnas på lagbrytaren, och at han uppenbart ger tilkänna hwem han misstänker och fiker efter?” Lamm kommenterar: ”Af den sistnämnda frågan framgår tydligt, att det gäller ett tryckfrihetsmål, där man sökt få Kellgren att svara för en artikel i Stockholmsposten. Man observerar också, att i samma nummer finnes införd en redaktionell försäkran, att Stockholmsposten ej är ställd under utgifvarnes censur, utan att hvarje insändare ’kan hos utgifwaren wara försäkrad om all tysthet och tillgodonjutande af hwad Högstberörde Kongl. Förordning förmår och innehåller’.” Lamm fortsätter: ”Förklaringen till detta mysterium synes mig ligga i en liten uppsats om kortspel ett par veckor tidigare (1779:

18

112), där det berättas en anekdot om en engelsk soldat, som vid regementsgudstjänsten funnits med en kortlek utbredd framför sig i stället för en psalmbok. Då han tilltalades härför, svarade han, att korten påminde honom om de heliga sanningarna, ässet om skaparen, tvåan om brödet och vinet i nattvarden, trean om treenigheten o. s. v. Denna uppsats hade åtalats vid Norr-malms västra kämnersrätt, och stadsfiskalen hade uppfordrat boktryckaren Holmberg (som förlade och tryckte tidningen) att nämna författaren. Holmberg vägrade i sin diktamen till protokollet den 4 juni 1779 — tryckt i Stockholmsposten n:o 135; vederbörande kämnersrättsprotokoll fela tyvärr i rådhusarkivet — att uppgifva auk-torn,

Kartofilen 1/09


förrän åklagaren närmare angifvit, hvari han ansåg det brottsliga i artikeln bestå. Det hade nämligen förut visat sig, att Stadsfiscalen blott ’af någon curiositet’ velat få auktors namn upptäckt och sedan låtit målet falla. Holmberg framhåller, att det på detta sätt vore lätt för någon, som funnit sig stött af någon satir i en tidning, att ge-nom att ’incaminera målet’ i en kämnersrätt få författarens namn uppgifvet och sedan låta målet falla och ’tänka på hemlig revange’. Och till sist nämner han ’den stora skada deraf kunde följa, at de Auctorer, som äro så delicate, at, ehuru oskyldige, anse för en slags skymf, at wid en Rätt blott blifwa nämnde och angifne, allenast för den orsaken skulle afskräckas ifrån, at skrifwa en enda rad, som skulle utgifwas i allmänt Tryck, ehuru habile och skickelige de kunde wara, at arbeta i flera ämnen til det allmännas både nöje och nytta.’” Lamm drar så följande slutsats: ”Genom att sammanställa Kellgrens och Holmbergs yttranden kommer man till det resultatet, att man — med rätt eller orätt — misstänkt Kellgren för författarskapet och att någon poetisk medbroder, för att få hans anonymitet röjd, angifvit uppsatsen till åtal hos stadsfiskalen. Efter Holmbergs enständiga vägran att uppge författaren tyckes saken hafva nedlagts.” Men där misstar sig Lamm; rättegången lades inte ned. Alla protokoll må vara försvunna ur arkivet, men finns att studera i ett litet 40-sidigt häfte utgivet av Wennberg och Compagnie 1779. Protokollen från delikata rättegångar var nämligen offentliga handlingar och kunde tryckas utan risk för anmälningar och säljas till allmänheten, som på så vis kunde få ta del av allehanda pikanta detaljer.

Kartofilen 1/09

Det var själva preses i Domkapitlet som anmält artikeln till åklagaren/stadsfiskalen. All skrift som angår läran och kristendomen ska enligt tryckfrihetsförordningen först underställas Consistoriets granskning och godkännande innan den får publiceras. Så hade inte skett. Boktryckare Holmberg hade vid tidpunkten för artikelns publicering suttit i arrest för ett brott mot tryckfrihetsförordningen. Hans vän kornetten Arvid Stiernecrantz hade varit hans vikarie. Det blev därför denne som ställdes till svars för den upp-rörande artikeln. Han vägrade uppge förfat-taren och berättade att det handlade om en översättning av en artikel i Journal Encyclopédique – ”en fransk Bok som skal wara nästan allmän och icke förbuden”. Han uppger till sist när han pressas att han själv har översatt artikeln. Stadsfiskalen kräver då att han visar upp sitt manuskript, som enligt lagen skall förvaras på tryckeriet. Men manuskriptet har han tagit hem, och vet inte var det hamnat i gömmorna, förklarar Stjernecrantz. Manuskriptet visar sig senare vara helt förkommet, omöjligt att uppbringa. Detta tyder på att någon annan (läs: Kellgren) varit den verklige författaren/ översättaren. Man får intrycket av att Stjernecrantz tar på sig författarskapet för att skydda den verklige författaren. Stjernecrantz anses av domstolen ändå vara ansvarig för såväl texten som tryckningen. Stjernecrantz läste i domstolen upp ett försvarstal, en skriftlig förklaring, som också lämnades till protokollet. Detta retoriska mästerstycke är troligen till stor del författat av Johan Henrik Kellgren, något som många nog kände till på den tiden. Här presenteras det för första gången i modern tid. Läs och

19


njut av de intressanta resonemangen och den högtstående retoriken. ”Af en medfödd eller naturlig afsky för all slags Rättegång med hwad dertil hörer, har jag i hela min lifstid sökt undfly alt hwad därtil kunnat gifwa minsta anledning ; Således wäcktes hos mig känslor af både förund-ran och bekymmer, då rycktet först berättade mig, at den första Artikelen, i Stockholms Posten N.o 112, skulle, som på något sätt anstötelig, blifwit anmärkt. Desse känslor blefwo så mycket mera ömande, som jag sedermera inför denne Högtärade Rätten förnam sanningen deraf, samt at målet blef ansedt som et brott mot Religionen, et brott aldeles stridande mot hwad jag i hela mit upförande alltid tagit til grund. Hjertats pröfning är den Allwetande Skaparen allena förbehållit. Människor komma ej längre, än at af ord och gjerningar sluta til sannolikheter. Måtte hwar och en som mig känner, wittna huruwida desse warit öfwerens stämmande med den upricktigaste wördnad och högaktning för, samt lifligaste känsla och öfwertygelse om Religionens styrka, sanning och helighet, såsom endaste källan til samhällens lycksalighet, til hwar och en människas ewiga och timeliga wäl. Til följe häraf, har aldrig hos mig någonsin kommit i tankarna, mindre blifwit yttradt i tal eller det aldraminsta, som på Ill,skrift, Londonlek McEvoy från ca något 1765

20

sätt kunnat ledas til et sådant brott, hwarföre jag nu inför denne Domstolen och hela Allmänheten är åklagad och redogjörande. Jag har redan ärkändt, at jag från Fransyska språket öfwersatt och til trycket befordrat den i Stockholms Posten N:o 112 åtalade första Artikelen, och jag wil heller intet bestrida, at icke den, wid första genomögnandet, kan NB synas innebära något förargeligt. Men det är emot, ej allenast den Christeliga kärleken, utan ock den agtning man är skyldig människor i allmänhet, at förhastigt, och utan nogaste granskning fälla en dom, hälst i saker af denna beskaffenhet. Ware lika så långt från mig at wika från sanning och öfwertygelse, som det är ifrån sanningen, at wara mer än en; hwarföre jag ock öppenhjertigt bekänner, at sedan jag, som endast är öfwersättare, flere gånger på det nogaste granskat den i fråga warande skriften, och med den derå satte Rubrique jämfört, kan jag dock intet det minsta finna, som strider mot Christeliga seder, mindre mot en skyldig agtning för Religionen, och wil dertil wisa mina skjäl. At oskyldiga tidsfördrif såsom en hwila, en muntran för Själen äro nörwändige, och således i sjelfwa naturen grundade, lärer intet at finna någon motsago. At äf wen et förnuftigt nyttjande af Kort får hit räknas, har jag anledning at tro; emedan de allmänt utan förbud, utan åtal få brukas, och de som

Kartofilen 1/09


dem tilwerka äga wederbörliga privilegier. At de missbrukas, blifwer ingen fölgd af Kortens natur, det är wårt fel som nyttja dem. Hwad är, som intet af korttänkte, af lastfulle missbrukas? Sjelfwa det aldra-heligaste är ju intet därifrån fritt? Hwad är heligare än Herrans Ord och Sacrament? Och hwad höra wi oftare i Kyrkorne, än a t ordets tjenare nödgas klaga, det de fläste icke nyttja dem efter wår Herres dyra inrättning, wilja och ändamål, det är, at de missbrukas. Hwad är oskyldigare eller gagneligare än Win, som Gud låtit wäxa på jorden, at därmed frögda människjans hjerta, som äfwen nyttjas i et af wår Herres Heliga Nådemedel, och huru blifwer det icke af så ganska många ända til den ohyggeliga lasten fylleri missbrukadt? Otalige dylike saker kunde upräknas; men skulle intet tjäna til annat än bestyrkande af hwad en hwar lärer wara öfwertygad om, näml. at det icke är tingens natur, utan deras oordenteliga nyttjande som medförer brottsligit missbruk. Således kunna ock Kort, med förnuft brukade, aldrig medföra något ondt, hwarken moraliter eller mere theologice; ty då hade säkerligen Wäktarena på Zions Berg aldrig tillåtit, at de warit til i något Christeligt land, minst bland Lutheraner, där Herrans uppenbarade wilja, rent och utan

Kartofilen 1/09

inmängande af människjo stadgar, finnes, läres och följes. Äro nu intet Kort, i och för sig sjelfwe betraktade, skadelige, eller medföra något ondt, då de förnuftigt brukas; så frågar jag hela werlden, huruwidahuruwida det kan synas förargeligt, gäckfullt, kitsligit eller obetänkt, at i anledning af dem föra tankarne på sådane ting som angå männskikans wäsenteligaste bestånds del eller Själen? Blotta förnuftet säger en hedning, och det uppenbarade ljuset bekräftar hos en Christen, at Själens tilstånd, i en tilkommande ewighet, fordrar alla ögnableck wår försorg, wår omtancka; är det då et fel, at så nyttja de timeliga tingen, at de kunna påminna oss det wäsenteligaste i tiden, näml. medlen til wår sällhet i ewigheten? Klockan utmärker tiden, men hwad är som allmännare missbrukas än tiden? Stige den fram som på sit samwete kan bekräfta, at han intet wanskjött eller missbrukat något ögnableck af sin lifstid. Icke destomindre finnes i wår Psalmbok en Psalm N:o 379, som wid hwart Klockslag påminner oss wissa af de helige saker, dem wåra tankar böra syslosätta sig med, för at rätt nyttja tiden. För korthets skull, wil jag förbigå at anföra flere dylika betraktelser, tagne af sinnlige ting och werldsliga saker, och hwilka äfwen i sitt föreställnings sätt synas medföra et förargeligit anseende, men som likwäl äro författade af namnkunnige och med

21


upbyggelse allmänt nyttjade Theologiske Auctorer, hwilkas exempel jag trodt hwar och en utan förebråelse kunna följa. Jag wil endast nämna några dylika arbeten, men förbehåller mig, i fall detta skulle synas otilräckeligt, at utför-ligen få anföra och framdraga de ställen och betragtelser, som med denna Casus kunna wara likgällan-de: Sådane äro, Scrivers så kallade Gottholds Tre eller Fyra hund-rade Betraktelser, Doct. Sivers Andeliga TankAlmanach, som 3.ne gånger är uplagd, Biskopen Doct. Rhyzelii Cateches-Hand, L u t h e r s k e Superinte nd ente n Georg Albrechts Miscellan-Predigten, hwaraf jag i synnerhet wil utmärka första delen pag. 73 at förtiga flere andre. Af de upräknade äro de trenne förste på wårt modersmål tryckte för längre tid tilbaka, då mången påstår at wåra Christendoms seder woro renare frukter, hwarefter man alltid får döma, i hwad grad en sann Gudsfruktan eller skrymteriet stigit eller fallit. Således kan det intet wara motstöteligit, utan twärt om, med en Skriftens pligter, och i följe deraf, med hwar och en Prästs dageliga förmaningar, råd och upmuntringar enligt, at så nyttja de timeliga tingen, at de tjena til sitt ändamål, samt at dem stundeligen låta oss upbyggas och wäckas til omtanka om wår dyra själ och dess nödtorft.

22

Sådan trodde jag, at mänsklighet och Christe-lig kärlek ålade mig, at döma den mening, i hwilken författaren til framtida och efterwerl-dens kundskap anteknat oftanämde berättelse, och sådan war min afsigt, då jag den på Swenska tolkade och til införande i et allmänt papper öfwerläm-nade. Omständigheter kunna gifwa en sak flere anseenden och förändra den bästa; Jag wil korteligen uptaga dem, som kunna finnas wid den i fråga warande anecdoten. At en Soldat hyst så wackra tankar, förminskar på intet sätt deras wärde. Gudsfruktan kan wara äfwen så upriktig, äfwen så ren och oförfalskad hos en enfaldig ringa Soldat, som hos den lärdaste, den mäst nitiske Kyrkolärare. Frälsaren walde til apostlar inga wisa och förnumstiga, det wil säga: lärda och kloka, Math. 11:25, ty för dem war det fördoldt, som Skriften talar, utan fåkunniga, det är, enfaldige, olärde och böjelige. Huruwida lärdom och kundskaper kunna bereda människjo-hjertat, at lättare mottaga den Helige Andas uplysning och nådewärkan, det lämnar jag derhän, det hörer icke heller hit; men efter min tro och öfwertygelse, är den Gudi behageligare och en bättre Christen, som enfaldigt följer den wäg, Frälsaren Sjelf och Hans heliga redskap i ordet utstakat, än den, som med widlöftiga och lärda förklaringar gifwer owännen tilfälle, at göra inkast, wäcka twister och twifwelsmål.

Kartofilen 1/09


Sålunda kan en enfaldig och utan insig-ter begåfwad människa åstad komma äfwen så nyttiga lärdomar, äfwen så helig wandel, så eftertryckeliga efter-dömmen, som den, hwilken äger alla en människa möjelige kundskaper, hwarföre ingen heller lärer kunna stöta sig deröfwer, at en Soldat frambringar något som är nyttigt, upbyggeligit och lärorikt. At han utbredde Korten i Kyrkan, kunde wäl i hastighet synas wara anstöteligit; men då en sak har 2:ne sidor, bjuder kärleken at åskåda den wackraste. Om man i följe deraf, jemte af hwad redan anfördt är, billigt antager, at Soldaten Middelton war lika enfaldig som gudfrucktig , och at han wid de utwärtes tingens betracktande want sig at göra betracktelser nyttiga för sin själ; Hwad ondt kunde då wara deruti, at han framtog sin kortlek, den han sannolikt aldrig missbrukat, utan til nämde ändamål nyttjat? Anecdoten förmäler intet om icke han til äfwentyrs sutit ensam i en bänk, där han intet haft tilfälle deltaga i någon annans Psalmbok. Man wet intet heller, om icke han sutit så afsides, at han intet kunnat gifwa förargelse åt någon, och at ingen annan än Under-Officeraren sedt det. Dess utom, om han i oftanämde öfwertygelse stadd, och i en för sig upbyggelig afsigt, nyttjat sin kortlek, som wi af hans förklaring billigt böra sluta, så ser ju war och en, at den

Kartofilen 1/09

förargelse som kunnat åstad-kommas, warit tagen, men intet gifwen, och Middelton således skuld-fri; emedan det är afsigten, som i sådant fall friar eller fäller. Och utom alt detta, huru kan det förenas med minsta gnista af mänskligt förnuft, at någon i många witnens närwaro skulle upsåteligen och utan ringaste afsigt wilja begå et brott mot första Reglen i all mänsklig Lag, ända til hedningarnas, och under offentlig Gudstjenst så uppenbarligen wanwörda det Högsta Wäsendet? Denna Reflexion styrker min i kärleken antagne sats, at Middelton af okunnighet och enfaldighet, men tillika i bästa och renaste upsåt, begått en sak, hwaraf man tagit sig förargelse, och som derefter aldrig lärer händt, sedan han fådt tilräcklig kundskap. Hans olydnad mot Sergeanten kan, som brott emot Tionde budet, äfwen så litet blifwa bewis mot hans Gudsfruktan; War Soldaten stadd i sin fulla öfwertygelse som anförd är, så borde han ock hälre följa den, än en deremot stridande befallning; då hwarken tid eller rum medgaf, at genom rediga och grundade skäl draga honom utur sin öfwertygelse. Af desse grunder kunde ännu flere skjäl hänledas och anföras, men jag har, tör hända, redan warit för öfwerflödig, då Lutheri förklaring öfwer 8:de budet tages til grund: at wi böra tänka och tala godt om wår nästa och tyda all ting til det bästa.

23


En och hwar lärer finna, at närwarande är en förswarsskrift för Författaren, som för mig är öfwerflödigt, då jag endast öfwersatt berättelsen: Men jag har trodt mig wara skyldig mit ryckte detta förswar, sedan jjag i allmänheten blifwit känd för den, hwilken i et almänt papper låtit inflyta en af Venerando Consistorio, som felaktig utmärkt skrift, då hwar och en känner, man är skyldig det Högwördige Präste-Ståndet, ja så, at de förgäta det människor äro underkastade swagheter i alla stånd, och at en Präst i hast af wåda kan fela så wäl som en annan. Eljest torde til mitt urskuldande för all slags brott warit tilräckeligt at anföra endast twänne erindringar, näml. 1:o At inga böcker få passera Tullen, innan Kongl. Maj:ts och Riksens Cancellie-Collegium och det Högwördige Consistorium, genom påskrift på Facturan intygat at samma böcker äro tillåtne; Således äro de censurerade, och att begära ny censure på en öfwersättning af någon sådan bok, wore en ren förgripelig tillwitelse af okunnighet, försummelse, eller ur akt låten tillräckelig granskning. 2:o At Kongl. Maj:ts Allernådigste Tryckfrihets-Förordning i 6 § tydelig utstakar, det måga NB. Species facti fritt tryckas, samt Protocoller, uti hwilka, i criminelle mål, många anstöteligheter kunna förekomma. Så at om den i fråga warande Species Facti eller berättelsen om förloppet af en händelse werkeligen innehölt något som kunde synas haf wa anseende af något förargeligt, så känner jag intet Lagens rum, som kullkastar nämde 6 ½, då Recensenten utan omdöme och endast efter förloppet berättat. Til öfwerflöd, får jag slutel. äran påminna, hwad jag under första rättegångs-timan hade hedern anföra, då jag på tilfrågan om Auctor

24

framgaf sielfwa boken, näml. at Journal Encyclopedique, hwarur jag öfwersatt denne anecdot, som finnes för Nov. månad 1776, är en almänt kringspridd Månads-Skrift, som utgifwes i Frankriket, där den Catholska Religionen är härskande: och hwem wet intet, at denne Religion förbinder dess Prästerskap til et, ända til Fanatisme öfwerdrifwit nit, hwilket både förnuft, mänsklighet, men hos Lutheraner i synnerhet den Christeliga kärleken förbjuder. Hade nu denne periodiske skrift, eller detta stycket deruti, innehållit det minsta som kunnat stöta Christendomen eller dess seder, så hade säkerligen detta intet tegat, utan skriften warit både förbuden och nesligen upbränd, i stället den är priwiligerad. Stockholm den 12 Junii 1779. A. Stjernecrantz. Hur gick det då? Med detta lysande tal borde väl åklagaren bevekas? Icke, stadsfiskalen Gustaf Adolph Folcher lät sig icke imponeras. ”Sådane utur orätt grund sjelftagne anledningar til Gudelig andagt lära icke kunna jämföras med de af Herr Cornetten upräknade berömelige Mäns Afhandlingar och skrifter”, konstaterar Folcher i sitt slutliga ”Påstående”. Det faktum att skriften fått passera genom tullcensuren innebär inte att det är fritt att översätta den till svenska och sprida innehållet till allmänheten. Stjernecrantz hänvisar i sitt tal till att man ju får trycka rättegångsprotokoll med anstötligheter. Åklagaren pekar på att även i sådana bör uteslutas ”grofwa mindre kända misgerningar, hädelser, leda och listiga påfund”. ”Et gröfre och mindre kändt, hädeligare och ledare påfund, än Soldaten Middeltons företagande och den illvilliga förklaring han däruppå uttänkt” kan man inte tänka sig, hävdar åklagaren och yrkar på böter för såväl författandet som tryckningen.

Kartofilen 1/09


I en förklaring på stadsfiskalens slutpåstående (ca 10 sidor) konstaterar Stjernecrantz att fiskalen skjutit in sig på tre aspekter: själva berättelsens innehåll (att en kortlek applicerats på heliga ting ), dess utgivande och att den tryckts utan teologisk censur. Stjernecrantz medger att soldaten uppfört sig oanständigt som haft kortleken framme i kyrkan. Däremot tycker han inte att soldaten bedrivit gäckeri med heliga ting eftersom han inte yttrat sig nedsättande mot kristen tro. Han styrker detta med att citera erkända teologers utläggningar i vilka de ofta utgår

Kartofilen 1/09

från vardagliga händelser och ting för att illustrera djupare teologiska sann-ingar. Stjernecrantz hävdar också att då historien om soldaten är just en berättelse om ett mindre brottmål, borde den vara tillåten eftersom protokoll från brottmål enligt Tryckfrihetsförordningen är tillåtna att tryckas. Stjernecrantz går så till ganska hårt angrepp mot stadsfiskalen. Att denne ansett berättelsen innebära ”grova, mindre kända missgärningar och styggelser, hädelser emot Gud och världslig överhet, leda och listiga påfund vid dessa och andra svåra brottmål, vidskepelser och annat dylikt” föranleder

25


Stjerne-crantz att yttra: ”Aldrig har ett oförlåtligare steg kunnat begås av en Actor Officio-sus än detta” m fl liknande hårda ord. Att missbruka Guds namn råkar dessutom vara ett av de vanligare och mildare brott vi människor gör oss skyldiga till, påpekar Stjernecrantz. Soldaten Middeltons sätt att förklara kortleken kan rimligen inte anses mer allvarligt än så, och därför blir böter i sammanhanget orimliga. Genom att inte besluta om omedelbar konfiskation och indragning av det aktuella numret av Stockholms-Posten har fiskalen indirekt medgivit att brottet inte kan anses som särskilt allvarligt. Stjernecrantz anser att berättelsen inte är någon dogmatisk eller homiletisk framställning och att den därför inte rimligen kan behöva underställas Konsistoriet för närmare granskning. Domen blev hård. För sin obetänksamma och lättsinniga åtgärd att översätta och publicera berättelsen dömdes Stjernecrantz enligt 1 kap 2 § Missgerningsbalken, jämförd med 1 § av Kongl Maj:ts nådiga förnyade förordning med påbud om skriv- och tryckfriheten av den 26 april 1774 att böta 50 daler silvermynt, lika med 16 riksdaler 32 skilling specie. Enligt § 4 i TF beslöts också att konfiskera och förstöra alla befintliga exemplar av Stockholms-Posten nr 112. Dessutom ansåg rätten att han hade brutit mot föreskriften i Tryckfrihetsförordningens 1 §:s senare del av moment 2, där det stadgas att alla manuskript som rör läran och våra kristendomsstycken skall underställas närmaste Konsistorium. För

26

detta fick han böta ytterligare 200 daler silvermynt, dvs 66 riksdaler 32 skilling specie. Domen var dock underställd Svea Hovrätts prövning, och huruvida Hovrätten kom att ändra domen har jag ännu inte kunnat nå klarhet i, men det förefaller inte troligt. Tryckfriheten kom att respekteras bättre några decennier senare. Sedan vi fått den nya Tryckfrihetsförordningen 1810 följer snart nya utgåvor av historien, t ex 1814 av Sven Rask i Växjö: ”En nöjsam bönebok; ganska lustig att läsa, och efter mångas åstundan till trycket befordrad och från engelskan öfversatt af S. D. N. samt med tillämpning af Sven Rask”. Den följdes under ett halvsekel av åtskilliga utgåvor i Jönköping , Uppsala, Linköping , Nyköping, Norrköping, Stockholm, Borås, Visby, Köping, Falun, Eskilstuna, Skara, Eksjö, Örebro, Gävle, Hudiksvall. /AJ

Kartofilen 1/09


Gott och blandat

Den här ovanliga canastaleken har Joakim Tegblom hittat. Stämpelskatten verkar betald trots avsaknaden av traditionella sviter.

Journal Encyclopédique utgavs av upplysningsmannen Pierre Rousseau i belgiska Bouillon. Redaktionens idé var att utgöra ett komplement till den stora franska Encyklopedin och sammanställa aktuella artiklar om vetenskap, konst och litteratur från tidskrifter i olika länder. Anekdoten om soldaten och kortleken publicerades i november år 1776. Eftersom den handlar om soldaten Middleton från Glasgow borde den ha skotskt ursprung, men någon skriftlig brittisk källa är inte känd. Nedan början på artikeln från 1776.

Claes Hadevik bifogar en bild på ett kort från en lek som verkar vara något slags provtryck från Öbergs. Det är inte en regelrätt lek utan en samling kort där vissa honnörskort endast är tryckta i gult och där även index ibland saknas. Nummerkorten är normala och även jokrarna liksom baksidorna: näckrosen (blå) från 70-talet. Jokrarna är många liksom kort utan tryck på framsidan. Indexen verkar också vara något större än normalt. Troligen handlar det om en specialbeställd kortlek för trolleriändamål.

Fina spelkort till salu! Elis Skogh, 026-14 66 99 Kartofilen 1/09

27


Kartofilen 1/09 Årsmötet mars 2009 mm s 2 Marknadsnoteringar från j nätet jan-febr s 3 Tema: Alla kortlekarna från Sagornas ö, Island s 4-13 Extra fine spillekort med hovbakgrund s 14 Spelkortssamlaren Bent Stuhr s 15 Wulffmorgenthalers tecknade lek s 15 Soldaten och kortleken s 16 Gott och blandat s 27

Vill du bli medlem i The International Playing Card Society? Medlemmar erhåller fyra utgåvor av den fina tidskriften The Playing-Card, redigerad av Peter Endebrock i Hannover. Man kan också få monografier och mönsterark. Ett medlemskap kostar 28 GBP eller 35 Euro. 340 SEK sätts in på plusgiro 423 64 39-8 Ali Jerremalm senast den 1 juli så vidarebefordrar jag det till kassören i IPCS. Ange avsändare!

28

Kartofilen ISSN 1400 - 3465 Utges med 3 nummer om året av Chartophilia Sueciæ, Svenska Spelkortssällskapet. Prenumeration eller medlemskap: 150 kr/år Plusgirokonto: 416 09 99-1 (200 SEK outside Scandinavia) Red. och ansv. utg.: Ali Jerremalm, Björkkullav 43 SE-424 70 OLOFSTORP Tel 031 - 33 15 15 3, mobil 0706 - 92 80 74 E-post: ajerremalm@hotmail.com Kartofilen 1/09

Kartofilen 1 09  

Soldaten och kortleken, kortlekar från Island, spelkort från Danmark

Advertisement