Page 1


Kontaktuppgifter Karl-Oskar Karlsson 0707 444 713 www.karloskar.net info@karloskar.net © 2009 Copyright Karl-Oskar Karlsson Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjuden utan medgivande av författaren. Tryck: Co Print, Nässjö, Sweden


Har du någon gång undrat varför konst kan kosta så mycket som den ibland gör? Visst kan man förundras över de summor som både nutida och historiska konstverk säljs för. Om man till exempel googlar på vilka tavlor som är de dyraste får man fram en topplista med namn som Jackson Pollock, Gustav Klimt, Pablo Picasso, Vincent van Gogh, Claude Monet osv. För den som arbetar inom konst är dessa säkerligen välkända "kollegor i branschen" med det gemensamma att de alla inte längre är direkt aktiva, de är nämligen döda hela bunten. Priset för den dyraste av dessa tavlor på topp 10 listan ligger runt 1.400.500.000 kronor. -"Jag tycker det låter lite dyrt, kan du göra något på priset?"

Tittar man på levande konstnärer så kan man komma undan med lite mindre. Den dyraste sålda tavlan av en idag levande konstnär är ett porträtt av konstnären Lucian Freuds musa Sue Tilley, spritt språngande naken. Tavlan, när såldes i maj 2008, gick loss på cirka 315.000.000 kronor. Kollar vi på vad man får ge för en skulptur så såldes 2007 Damien Hirsts "For the love of God", en dödskalle prydd med över 8600 diamanter (8601 för att vara exakt) för cirka 930.000.000 kronor. Hmm... vad är det egentligen man betalar för? Man kan också tänka sig att vissa tavlor nästan är ovärderliga. Ta bara en tavla som Mona Lisa av Leonardo da Vinci, den måste man stjäla för att få ha för sig själv. Vilket också några fräcka konsttjuvar tog sig för i augusti 1911. Kuppen gick


till så att en tjuv helt enkelt gick in på Louvren och bar med sig tavlan ut. Det tog flera dagar innan någon upptäckte stölden av den då inte så kända tavlan. Det var först när en vaktmästare undrade varför det satt ett par ensamma skruvar i väggen som stölden upptäcktes. Polisen kunde snart säkra ett tydligt tjuvtumsavtryck av en vänsterhand, dock fanns inte några vänstertummar i polisens register på den tiden, då alla tumavtryck gjordes med höger. Den unge Pablo Picasso var faktiskt en av de som polisen tog till förhör men han släpptes inom kort. Tavlan kom tillbaka några år senare då en gentleman lämnade in tavlan till en konstkännare och ville ha hittelön, hittelönen blev inte mycket mer än vatten och bröd. Hur kommer det sig då att tavlor kan bli så värdefulla? Hur kan det skilja så ofantligt mycket i värde mellan en tavla och en annan? Är vissa tavlor så bra målade att de är värda miljoner? Är det kanske lite som med dagens Hollywood-kändisar som ju mer de syns ju mer får de i ersättning per film? Vad är det man betalar för? Har pengar blivit billigare? Är det en enkel ekvation av utbud och efterfrågan? Vad har mina tavlor för pris? Kan man säga att de är värdefulla? För vem i så fall och hur mycket? Kan värdet av några av mina tavlor bestämmas med annat än pengar? Både denna bok och mina tavlor i serien "1 krona strecket" är framtagna för att både ställa och reflektera över

frågor som dessa. Sägas bör här tidigt, som en liten brasklapp, att jag inte är expert på området och det här är ingen vetenskaplig skrift. Jag är intresserad av ämnet och jag hoppas kunna förmedla mina tankar och frågeställningar. Vem vet, kanske kan jag väcka några nya i dig?


Tankarna kring utställningen "1 krona strecket" kom när jag skulle sätta pris på några av mina tidigare konstverk. När jag ska göra det brukar svettningar och osäkerhet skölja över mig. Arbetet med att bestämma värdet på en tavla transformeras till en process där tills slut jag sitter och försöker sätta värdet på mig själv och allt jag är, hela mitt jag, den som testat vet att det inte är så lätt. Extra jobbigt blir det ju när jag gjort ett självporträtt. Jag kände iallafall en lust att försöka värdera min konst på något nytt sätt. Tavlorna på utställningen är gjorda med en enkel teknik och med många upprepningar. Många varv/ streck, kanske att jag skulle kunna ta ett öre för varje upprepning? Efter en överslagsräkning insåg jag att det nog inte skulle vara varken smart eller

speciellt genomtänkt att ta ett öre per upprepning, resultatet skulle nog snarare bli en utsliten arm och en massa tomma bläckpennor. Så jag tog i och tänkte hela kronor istället, vilket senare även blev namnet på utställningen. Har du sett på bokreorna runt i landet när de ibland säljer böcker för 25 kronor kilot? Det brukar oftast vara lite äldre böcker och det kan va svårt att hitta exakt den bok man söker, men det är ett sätt att bestämma värdet på något som inte brukar ha kilopris utan snarare ett pris satt relativt till kvalitén på innehållet. Skulle det fungera att göra samma sak med konst? En kvantitativ prissättning istället för kvalitativ. Eftersom jag i skrivande stund inte ännu haft den första utställningen så vet jag inte om detta är någon bra idé, men kanske.


Är det bara pengar som gäller för att kunna ange och mäta värde? Pengar är ju bra till mycket men som värdesättare blir det ganska endimensionellt. För hur kan man sätta ett pris på t.ex. en relation, miljön, en upplevelse, minnen etc. Jag har flera, för mig, mycket värdefulla saker som för någon annan inte är värda speciellt mycket. Robban till exempel, min kramnalle som jag fick av min mor när jag fyllde fyra år, och som jag ännu har kvar. Han är inte ens en riktig nalle utan snarare en råttliknande trasdocka. Han är värdefull, för mig, förmodligen bara för mig och han har blivit mer värdefull för varje år. Robban kan man inte sätta ett pris på i kronor. Detta är ett exempel på affektionsvärde. Värde för mig, men inte för så många andra, ett känslomässigt värde.

Det finns också något som kallas för marknadsvärde. I korthet är det priset som en marknad är villig att betala för en viss vara/ tjänst vid en viss tidpunkt. Jag sökte på nätet och fann otroligt mycket information om ämnet, och jag överlåter med varm hand detta ämne åt dem som kan det bättre. Så vill du veta mer om marknadsvärde hänvisar jag till både Google och Wikipedia, annars kan du ju alltid fråga någon gammal ekonomiprofessor. Under mina studier till designer fick jag även lära mig att det finns något som kallas estetiskt värde. Kort kan det förklaras som hur konstverket upplevs i färg och form, hur det tillfredställer ögat. För många har en föreställande tavla ett högre värde eftersom "man ser ju vad det är" gentemot


nonfigurativa och abstrakta konstverk. I min undersökning av prissättning med mina vänner var det en tydlig skillnad på deras värdering av föreställde gentemot nonfigurativa tavlor. Detta gav upphov till en tanke hos mig. Kan det vara så att vi värderar sådant vi förstår högre än det vi bara kan känna in? Värdera i pengar vill säga. Att tankar är mer värda än känslor? Detta är ju ett högst subjektivt område då det är svårt att mäta kvalitet och kvantitet av en känsla. Jag tycker svaren går emot mycket av hur vi shoppar i vanliga fall, utanför konstvärlden. Där det mer och mer är känslor som säljer en produkt. "Det var länge sedan man gjorde reklam för en produkts funktion." som min lärare i Cultural studies sa. Reklamen i dess begynnelse handlade om att visa på en produkts oöverträffliga kvalitet, idag är det lite annorlunda. Nu är det upplevelsen av att äga, använda och att kunna identifiera sig med en vara och dess pålagda värderingar som marknadsförs, varumärket alltså. Varumärket är det som gör att ett par Nudie-jeans nu kostar fem gånger mer än ett par Cheapy Monday, men vem vet om några år kanske det är tvärtom? Jämför man Coca-Cola och Cuba-Cola är det varumärket som gör att Coca-Cola är betydligt mycket mer värt än Cuba-Cola, många miljarder mer, även om jag själv gillar Cuba-Cola bättre. Om man jämför med konsten finns där liknande

faktorer när man närmar sig de högre summorna. En picasso säljs inte för att tavlan är fantastisk fin utan just eftersom det är en Picasso. Däremot tror jag att när man kommer ner på okända konstnärer och billigare tavlor, som t.ex. mina, kan det vara tanken och förståelsen som blir mer värd än varumärket och känslan. Vad tror du?


Hur sätter egentligen konstnären pris på sin konst? Är det förresten konstnären som sätter sitt pris på det han eller hon gjort? Vi bör väl till att börja med iallafall skilja på två olika sorters priser, priset för verket vid första försäljning och priset i vidareförsäljning. Vidareförsäljning, som sker på många olika sätt via auktioner, privata samlare, gallerier, mässor m.m. verkar nästan ha obegränsat högt upp till taket, priserna som höjs och höjs. Jag tycker det liknar skyskrapsbyggena i Dubai där höjden ökas under tiden som huset byggs. Det finns många orsaker till att priserna ökar till enorma belopp för vissa konstverk, vissar orsaker mer eller mindre sanslösa. För det är ju inte själva konstverket man köper, snarare en livsstil, precis som när man shoppar kläder, fast betydligt dyrare.

När det kommer till första försäljningen, där det är konstnären som främst sätter priset finns det några olika metoder att tillgå. Några räknar på storleken av tavlan och har ett visst kvadratpris för en viss teknik, t.ex. 5000 kr för en 50x70cm stor akryltavla, sen så brukar den kanske skrivas till 4800kr eller 5300kr eftersom det "ser snyggare ut" på vernissagelistan. Andra konstnärer räknar på sina konstnader för material, inramning, ateljéhyra, förslitning av penslar och sin nedlagda tid och får på så sätt ett pris. Många konstnärer kan också sätta olika pris beroende på hur de känner för tavlan, är den bra eller dålig. Det är här det blir bedömningar som kan vara svåra att göra. Som en del av min utställning bad jag, istället för att själv göra jobbet, några vänner att sätta


2858

2550

2229

2342

2958

4150


vad de tyckte ett antal tavlor skulle ha för pris. Jag bad dem även skriva vad de själva kunde tänka sig att ge för tavlan och vad den hade kostat om en känd konstnär hade gjort den. Från alla svar jag fick, cirka ett tjugotal, fick jag fram snittpris på sex tavlor. Det var både intressant och skrämmande att se hur mycket det skiljde i pris beroende på vem som svarade. När jag ställde frågan: "Vad tror du denna tavla kostar i ett galleri?", fick jag svar från 400kr till 10 000kr, en ganska stor skillnad. Enligt mina tjugo vänner skulle de själva ge cirka 46 procent av galleripriset på tavlan om de skulle köpa den. Om en känd konstnär målat mina tavlorna skulle de i snitt ha kostat 4,8 gånger mer. Så där ja, det var lite statistisk fakta.

Resultatet och priserna som mina vänner kom fram till finner du här till vänster Kan man ta betalt för konst på samma sätt som för potatis och mjölk, per mängd? Kan jag kanske använda byteshandel och säga att för den här tavlan vill jag ha 20 nya böcker eller en resa till Grekland? Jag kommer på mina utställningar prova olika sätt att värdesätta tavlorna, och jag hoppas att det kommer någon som kanske har en moped som kan bytas bort, eller varför inte en cykelpump eller bastuba? De flesta av tavlorna kommer dock att ha priset just 1 krona strecket och jag ska se till att det finns tavlor som har både få och många streck.


Hur ser då konst för 1 krona strecket ut egentligen? Den kan säkert se ut på massor av sätt. Mina tavlor har det gemensamt att de är enkla och rena i motiven och målade med bläckpennor på akvarellpapper. Jag tycker att det händer något, oavsett motiv, när streck läggs intill streck, ovanpå varandra i fler och fler lager och långsamt börjar de täcka det vita pappret. Att zooma in och vara nära och se varje streck, rörelsen i strecket, till att backa några steg och se helheten ger en skön dynamik i tavlorna. Så det viktigaste kanske inte är motivet? Något som jag funderat över när jag målat är om tavlorna ska/bör vara föreställande. Denna fråga har fått mig att börja inse att det som händer med varje streck på pappret är viktigare än motivet. Det är strecken, var för sig och tillsamans, som blir det

viktiga i tavlorna. Vad gör det om man ser att det föreställer ett hus på landet med flaggstång om man inte ser vad strecken håller på med på pappret? När jag själv upptäckte detta, för det gjorde jag nämligen när jag i ett långt telefonsamtal började skissa många streck runt runt på varandra, blev det mindre och mindre viktigt med motivet och istället viktigare med streckens interaktion, hur de förhöll sig till varandra på pappret. Jag vill inte säga att motivet inte finns där och inte har någon betydelse i tavlorna, det vore väl att gå för långt. Så när jag har valt motiv har jag försökt att få motiv som kan ge utrymme för streckens liv och rörelse. Ofta blir valet av motiv mer eller mindre medvetet, ibland uppstår något i skissprocessen som jag kan ta vara på, andra


N책gra steg ifr책n

N채san mot glaset


gånger vet jag innan första strecket är draget hur det ska se ut. De medvetet valda motiven är dock tänkta att vara enkla grafiska former, helst utan symbolvärde så tanken inte lockas till något annan innebörd av tavlan än just streckens individualitet och gemenskap. Enkla ringar, kvadrater, trianglar som inte har någon överenskommen innebörd. Däremot är jag medveten om att former, i dess enklaste natur, kan påverka vad vi upplever och tycker/känner på ett mer undermedvetet sätt än symboliskt. Ett klassiskt exempel är ju till exempel att runda former upplevs positivare än triangelformade uttryck som ofta ses som en

varningsform. Vilket faktiskt används av duktiga marknadsförare som vill att vi ska tycka om deras produkter, och därför gör dem rundare i formen. Så jag vill ge dig en liten instruktion till när du nästa gång tittar på någon av mina tavlor. Titta både på håll och riktigt nära, tryck gärna näsan mot glaset, och försök se varje enskilt streck, se hur de är en massa egna varianter av varandra, lika och olika. Ta sedan långsamt några steg bakåt och se hur helheten börjar ta över uttrycket. Jag tycker iallafall att det är rätt coolt!


2

7

18

47

121

248

478

843

3234


Ja det är rätt enformigt, helt klart! Det tar sin att måla teckningarna och likheterna med Karatekids hemläxor är påtagliga, kommer du ihåg "vax on vax off"? När jag gör tavlorna händer det något i olika etapper. Ett första steg är runt cirka 20 streck/ varv. Då börjar strecken att bilda en enhet, från att ha varit enskilda streck på pappret bildar de en gemensam form. Varje streck sitter fortfarande där men något mer än summan av delarna börjar uppstå mitt framför näsan på mig. Nästa steg är en slags utvidgningsfas där formen på helheten kommer fram. Här försöker jag att hitta en balans mellan svärta och vithet, mellan rum och hålrum. Några timmar senare sitter där några tusen streck på pappret och en påtagligt kompakt känsla har

uppstått i strecken. Man kan se, när man tittar nära, att pappret precis orkar med belastningen av alla streck. Flera gånger har jag tyvärr trasat sönder pappret av alla gånger kulspetspennans topp tryckts mot det. Ibland har jag sparat dem ändå, ibland blir de en träning i wax on - wax off. Bilderna till vänster är tagna i etapper av en 3224- streckstavla. Jag tycker det är både märkligt och faschinerande att se förvandlingen från enstaka streck till en hårt sammanhållen enhet.


Är det viktigt vilka material man använder för att kunna sätta ett visst pris på ett konstverk? Kan man överhuvudtaget värdera ett konstverk med grund i materialkostnaden? Jag tror det är många som tycker det, konstnärer som köpare. Men tittar man på konstverk finns det både billiga konstverk som är tillverkade av dyra material och tvärtom. Jag tycker faktiskt det är rätt konstigt att vissa konstnärer sätter sina priser beroende på vilken teknik/material de har använt. För mig ligger konstens värde bortom materialen, visst kan vissa material ge både estetiska och emotionella effekter men själva essensen i ett konstverk ligger i utanför, annars kallas det ju för hantverk. Mina tavlor har en av de lägsta materialkostnaderna man kan få. Det billigaste akvarllpappret jag kunde

hitta, som jag dessutom köpte upp hela lagret av för att få ett bra pris, och enkla bläckpennor som man köper i storpack. BIC-pennan fyller mina behov, varken mer inte mindre. Den har inte en massa extra ergonomiska, formestetiska överflödigheter utan ren funktion i enkel förpackning. En penna räcker ju dessutom 3000 meter vilket är bra om man ritar många långa streck.


Vad tänker du? Har det väckts några tankar och funderingar? Jag vill gärna att du är med och tycker och tänker. Det finns en blog på min hemsida om frågeställningarna här i boken. Kom gärna dit och var med och diskutera. www.karloskar.net/1kronastrecket


Vad vill du veta? Jag heter Karl-Oskar och jag är lika gammal som text-tv och Berwaldhallen. Jag kommer från staden där Vätternrundan startar och slutar och där Balzar von Platen satte passaren i plurret. Jag spelar samma instrument som Adam Clayton, i ett band döpt efter tuggummi och läskeblask. Böckerna i min bokhylla är mestadels olästa och sorterad i färgordning. Söker man på mitt namn på Google får man cirka 1500 träffar. Min fästmö beskriver mig som klurig, kompetent och kärleksfull, men hon är ju helt klart partisk. Jag är utbildad produktdesigner, det innebär att jag har lärt mig att ta fram, och få ihop, tankar, känslor och idéer till designförslag för nya produkter. Jag arbetar även med konstnärliga projekt, varav detta är ett åt det mer konceptuella

hållet, samtidigt som det är mycket visuellt. När jag arbetar försöker jag att använda tre ledord: Hjärta - Hjärna - Hand. Vilka betyder att det jag tar fram ska skapa känslor, vara genomtänkt och helst gärna lite klurigt, och vara gjort med ett gott hantverk. Alla tre behövs för att designa en bra produkt. Vill du veta mer om mig eller har någon fråga om projektet så får du väldigt gärna slå mig en signal på 0707444713 eller maila till info@karloskar.net.


1 krona strecket  

Vad kostar konst? Vad är värde? Hur många streck behövs för att göra en tavla? Tankar och frågor kring värde och konst utifrån konstnären Ka...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you