Page 1

VÅREN 2016 Nr 56 sedan starten 1989

Jussi Björlingsällskapets Tidning

ussi björling


Innehåll

3 Ordföranden har ordet 4 Lars Hemmingsson 4 Sensationellt konsertfynd 6 Fyndet i Köpenhamn 8 Ny ordförande i USA 9 Kollegor berättar om Jussi 11 Mafalda Favero 12 Fem tenorer i ”Blomsterarian” 18 Jussi Björling och Engelbrekt 20 En amerikaresa, del 1 23 ... men som han sjöng 24 Jussi och jag 26 Amerikansk filmpremiär 27 Jussi i Sommarsverige 28 Världens ledande Wagnertenor

6

20

9

Omslaget: Anna-Lisa Björling hjälper Jussi med rollkostymen till ”Don Carlos”. Ur Jussi Björlingmuseets arkiv.

REDAKTION Jussi Björlingsällskapets Tidning Våren 2016. Från starten 1989 nummer 56. Lösnummer 30 kronor Redaktör Calle Friedner carl.friedner@telia.com 08-17 84 95 Grafisk form Curt Lundberg curtl@mac.com 0708-840 940 Redaktionskommitté Göran Forsling Bengt Krantz, ansvarig utgivare Lars Tibell Tryck: Grafiska Punkten, Växjö 2015 ISSN 1400-5271

2

12

Jussi Björlingsällskapet stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär. www.jussibjorlingsallskapet.com Medlemsavgift För år 2016 är avgiften 250 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Plusgiro 462 48 91-0 Ansökan om medlemskap ställs till Stefan Olmårs Hovra Gamla Landsvägen 5 820 42 Korskrogen stefanholzpartner@telia.com eller till Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 jussibjorlingmuseet@borlange.se För mer information om museet se sidan 27

Jussi Björlingsällskapets styrelse Ordförande Bengt Krantz, 0739-79 17 62 visheten@gmail.com Vice ordförande Hans Thunström, 021-33 41 75 hans.thunstrom@gmail.com Sekreterare Stefan Olmårs, 0651-260 00 stefanholzpartner@telia.com Kassör Per Bäckström, 072-326 26 47 perb1948@gmail.com Ledamöter Annicka Englund, 08-653 05 30 annicka.englund@hotmail.se Göran Forsling, 0243-22 73 39 verbator@telia.com Harald Henrysson, 0225-501 90 harald.henrysson@tele2.se Berit Sjögren, 070-771 22 83 berit.sjogren@outlook.com Lars Tibell, 070-343 22 28 lars@ingelstorp.se

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Ordföranden har ordet

”Sjung, sjung utav ditt hjärta sjung hela din längtan ut” J ag vill gärna ge några exempel på hur Jussi Björling auktoriserade, bättrade på, förändrade text och musik för att nå ett optimalt sångligt och uttrycksmässigt fullgott resultat. Följden av hans föredömliga interpretation har påverkat generationer av sångare. I vissa fall så till den milda grad att andra förhåller sig osjälvständiga till originalet och hyser förtröstan till Jussis läsning. Ett klassiskt exempel är Gustaf Nordqvists ”Till havs”. Kompositören har inte skrivit in ett portamento från ”Till” och till ”Havs”, men Jussi löser avsaknandet av legatot med just ett portamento och får därmed en fungerande fras utan avbrott. Detta sätt att närma sig sånger och arior är ett signum för Björling. På samma sätt gör han portamenton i ”Jungfrun under lind” av Peterson-Berger; ”så har hon mig bun-un-dit med trolska kvad” samt slutfallet ”mitt hjärta-a in”. I Sjöbergs ”Tonerna”; ”Toner till e-eder,”. I Alfvéns ”Saa tag mit Hjerte” så sjunger han andra toner när det kommer till ”nu är det ditt”. Han sjunger samma ton i stället för den återställda noten på ”är”. En ren förbättring i mitt tycke. Ibland ändrar Jussi på texter i företrädesvis svenska sånger. Men i översättningen till sången från ”Violen från Montmartre” av Kalmán sjunger han ”I natt, i natt min älskade” i stället för översättningens ”I natt jag drömde blott om dig.” Han fick säkert ett bättre avstamp på refrängen på det viset. Som sista exempel väljer jag ”Sommarnatt” av Schrader. Björling sjunger i sista versen ”Kanske du skall också nu liksom jag” där Gösta Stevens översatt ”Kanske att Du också skall liksom jag.” Här är det säkert en vokalteknisk fråga, att slippa sjunga u-vokal på högsta tonen en gång till och i stället få större plattform på det ljusa a:et i ”skall”. Många av dessa korrigeringar och utförandepraxis har sentida sångare ärvt av Jussi. Efter att sånger i Jussis repertoar länge var tabu att framföra, så har de flesta av hans efterföljare valt att följa Jussi Björlings föredömliga exempel. Ett radikalt undantag är Nicolai Geddas insjungna Björlingrepertoar som troligen medvetet distanserar sig i ren respekt för mästaren. Våren och sommaren står snart för dörren. En tid som alltid är närvarande i Jussis sångrepertoar, inte bara på svenska. Årets stora överraskning på skivutgivningsfronten är tveklöst konserten från Köpenhamn 1959. Det är fantastiskt att det fortfarande inträffar att man hittar opublicerat material. Och här, en konsert i sin helhet, visserligen kortare än vanligt, men med kommentarer och utmärkt jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

levande och välklingande ljud. För min personliga del är jag tagen och fylld av intryck. Njutningen får dock en viss bitter eftersmak, när jag tycker mig höra tydliga bevis på att allt inte står riktigt rätt till. Sjukdomen stör honom på ett för oss okänt sätt, men de väl inövade lösningarna på krävande passager infinner sig inte här. Men lysande undantag finns och för sanna Jussivänner är detta en skatt, som dessutom tryfferas med en lysande Firestonekonsert från 1952. Alla välkomnas till sommarens begivenheter i Stockholm och i Dalarna och Hälsingland och jag hoppas att denna tidnings rika innehåll skall hålla läsaren upptagen en god stund och i väntan på nästa nummer, som sannolikt kommer i lådan i november månad. Styrelsen och Eder ordförande önskar en god sommar med fina och spirituella tonupplevelser! ”Lyss till ditt hjärtas röst, än är långt till livets höst. Njut denna livsminut, sjung din hela längtan ut. Glöm oro, sorg och smärta och låt glädjens blom slå ut. Sjung, sjung utav ditt hjärta, sjung din hela längtan ut.” *

bengt krantz Ordförande i Jussi Björlingsällskapet

* Text: Nils-Georg Pseudonym för Nils Perne och Georg Eliasson. Till Sjung din hela längtan ut av Ragnar Widestedt.

3


Vi hade väl knappast räknat med att det skulle dyka upp tidigare okända inspelningar med Jussi Björling. Skivbolagen har ju på senare år dammsugit radioarkiv och andra källor på allt som kunde tänkas.

FOTO: CALLE FRIEDNER

Lars Hemmingsson Som tidigare meddelats avled Lars Hemmingsson den 8 december 2015 efter en lång och tapper kamp mot Parkinsons sjukdom, 76 år gammal. För många som ofta hörde honom i radio var han en betydande representant för mediet, även om han sällan figurerade med sitt namn, och han tillhör parnassen av eminenta radioröster. Lars var ett lysande original och i likhet med kollegan Bertil Perrolf en hejare på att imitera andra. Hans specialitet var annars uttalet, och han bidrog därmed starkt till Sveriges Radios trovärdighet. Lars köpte in uttalslexika och byggde upp ett uttalskartotek, som fanns tillgängligt för både hallåmän och andra som talade i radio. Ännu mer lättillgängligt blev det korrekta uttalet genom den databas med namn, som han med sin ovanligt välklingande och välartikulerade röst läste in som en av sina sista uppgifter före pensioneringen, och som kunde nås direkt från arbetsplatserna via det interna datanätverket. Som den varma beundrare av Jussi Björling han var, blev han en av initiativtagarna till Jussi Björlingsällskapet, vars ordförande han också var under några år, och där han var aktiv fram till ett par månader före sin bortgång. Lars byggde också på 70- och 80-talen upp Svensk Flyghistorisk Förenings arkiv och bibliotek. Saknaden är stor efter denne vänlige, spirituelle och ämable man. Sällan passar orden ”I kärt minne bevarad” bättre in än när det gäller radiomannen och hedersordföranden i Jussi Björlingsällskapet, Lars Anders Hemmingsson.

bengt krantz calle friedner

4

Sensationellt konsertfynd i Köpenhamn Men så dyker det upp ett band med ypperlig ljudkvalitet inspelat i Köpenhamn 15 oktober 1959 i det då nybyggda Flaconer Centret – en konsertlokal med utsökt akustik och plats för 2000 åhörare. I huset fanns också en högmodern inspelningsanläggning och med den dokumenterades det mesta som ägde rum – och sedan hamnade materialet i ett arkiv. (Läs den fascinerande artikeln av producenten John H. Haley om hur han kom över inspelningen på sidorna 6–7). Konserten ägde rum mindre än ett år före Jussis bortgång och bara ett par veckor tidigare hade han drabbats av hjärtproblem under inspelningen av ”Madama Butterfly” i Rom. Man borde alltså kunna förvänta sig att han inte var i bästa form, men det finns mycket lite som tyder på det. Här och var kan hans forten låta en aning ansträngda men andningstekniken är lika superb som tidigare och hans legatosång är mönstergill. Skönheten i röstens silverklang är omisskännlig – det är den Jussi vi känner från så många förnämliga inspelningar. Ljudkvalitén på inspelningen är,

med tanke på tillkomsttiden, utmärkt: klar och rik på dynamik. Seth B. Winner hade till sitt förfogande ett förnämligt grundmaterial, men har korrigerat varierande volym och plockat bort störande ljud som hostningar och knarrande stolar. Pianot är balanserat något närmare än rösten, men det är ingen nackdel. Det låter oss uppleva Bertil Bokstedts eleganta frasering och utsökta timing. Han är både inlyssnande och pådrivande – en perfekt ackompanjatör. Repertoaren känner vi igen. Här finns många av de sånger Jussi spelade in 1952 på LPn ”Jussi Björling in Song”: Brahms ”Die Mainacht”, Liszts ”Es muss ein Wunderbares sein”, Wolfs ”Verborgenheit”, Schuberts ”Die Forelle” och ”Die böse Farbe”, den sistnämnda ur ”Die schöne Müllerin” och man tänker för vilken gång i ordningen: ”Så synd att han inte studerade in hela sångcykeln!” Det här är sånger som stod honom nära och det hörs på värmen, inlevelsen, den kärleksfulla nyanseringen. Den inåtvända, oändligt vackert sjungna ”Es muss ein Wunderbares sein” framkallar behagfyllda

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


”Skönheten i röstens silverklang är omisskännlig – det är den Jussi vi känner från så många förnämliga inspelningar.” rysningar och de nedtonade slutfraserna är överväldigande. De nordiska sångerna är lika kära och tilltalande: Peterson-Bergers ”Jungfrun under lind”, Alfvéns ”Skogen sover” sjungen tyngdlöst vackert och pianissimo – för att inte väcka! – Sibelius’ ”Demanten på marssnön” och ”Säv, säv, susa”. Här bidrar Bokstedts känsliga ackompanjemang till att förstärka sorgsången över den olyckliga Ingalill som dog i vågorna, och Jussis röst skälver av empati i slutfrasen ”Våg, våg, slå!” Griegs ”En svane” och ”En drøm” genomsyras av en sällsynt intensitet, och det var bara så synd att han inte sjöng Alfvéns tonsättning av Tove Ditlevsens ”Så tag mit hjerte”, inspelad i studio bara ett drygt halvår tidigare. Eller Beethovens ”Adelaide”, som skulle varit ett av extranumren. Noterna låg kvar på pianot på Karlavägen! Vilket knappast kan ha gjort Jussi särskilt munter. Men av denna misstämning märks inget i hans sång. Bokstedt fick dock en mordisk blick från Jussi när han meddelade att inte bara den sången utan också ett par andra nummer saknades i notbunten. Sin vana trogen spädde Jussi ut sångrepertoaren med några operaarior. Tami-

nos aria ur ”Trollflöjten”, ”Ja, detta är en ängels bild” var uppvärmningsnumret och Jussi sjöng alltid Mozart på svenska. Bizets ”Blomsteraria” ur ”Carmen” låg som avskiljare mellan de tyska och nordiska sångerna, och här genererar han mäktig energi. ”Come un bel di di maggio” ur Andrea Chenier var en annan favoritaria, och återigen sjunger han med oklanderligt legato. Så synd att han varken gjorde Don José eller Chenier på scenen! Tostis ”Ideale” och Richard Strauss’ ”Zueignung” avrundar denna ljudligt uppskattade konsert, som vi nu, 56 år senare, kan avnjuta i bra ljud. Det finns en rejäl bonus också: ”The Voice of Firestone” från 10 mars 1952. Den utgavs för inte så länge sedan som utfyllnad till den restaurerade ”Trubaduren” från MET 1941 på ”Immortal Performances”. Skillnaden, förutom att Seth Winners transfer har en något starkare utsignal och därigenom något bredare dynamiskt spektrum, är att Richard Caniell på ”Immortal Performances” har städat lite och tagit bort en massa inledande reklam för Firestones produkter samt kortat Hugh James påannonser mellan numren. Annars kan man konstatera att Jussis röst sju år tidiga-

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

re var lättare och något friare, att han gör bästa möjliga av fru Firestones obligatoriska inledande och avslutande melodisnuttar, att ”Nessun dorma” sjungs med verklig glöd, att Tostis ”L’alba separa dalla luce l’ombra” – skriven för Caruso – klingar fint och att Speaks ”Sylvia” och Victor Herberts ”Neapolitan Love Song” spolieras av en smörig kör – men Jussi sjunger bra. Det 24-sidiga texthäftet är en ytterligare bonus med bland annat en fyllig historik, signerad Harald Henrysson, över Jussis framträdanden i Danmark under 28 år, d v s hela hans vuxna karriär. Rikt illustrerad. Röstexperten Stephen Hastings, författare till boken ”The Björling Sound”, bidrar med en djupgående analys av Köpenhamnskonserten, insiktsfull som alltid, och det finns också bidrag från John H. Haley, Dan Shea och Seth B. Winner. En kvalitetsutgåva, med andra ord. Bör finnas i varje Jussisamling. Denna cd tillägnas minnet av Lars Hemmingsson (1939–2015), grundare av och hedersordförande i Jussi Björlingsällskapet, där han var outtröttligt verksam till sin slutliga sjukdom.

göran forsling

5


Fyndet i Köpenhamn en lyckosam slump Som sällskapets medlemmar numera vet, har en ny CD, sponsrad av det amerikanska Jussi Björlingsällskapet, just kommit ut. Den innehåller en nyligen upptäckt offentlig konsert i Köpenhamn den 15 oktober 1959, mindre än ett år innan Björling avled av förvärrade hjärtproblem. Jag upptäckte bandet, som jag äger, och i samarbete med medlemmar från sällskapet och experten på restaurering av ljudinspelningar, Seth B. Winner, genomförde vi projektet, som nu getts ut av JSP Records i London. På flera sätt var det en slump att den här storartade konserten upptäcktes. Oavsett vilka hälsoproblem som vid den här tiden besvärade Björling avslöjade bandet,

”... det är inget tvivel om att publiken i Köpenhamn 1959 fick en hel del mer för sina pengar är de hade betalat för. Lyckliga de! Och nu, femtiosju år senare – lyckliga vi! att han var i perfekt form vid det här tillfället, där han beledsagades av en följsam och musikalisk ackompanjatör, Bertil Bokstedt. Dessutom var konserten upptagen med mycket bra ljud genom användningen av en utmärkt inspelningsutrustning, som kort dessförinnan hade installerats i konsertsalen. Denna sal var det då nyligen färdigställda Falkoner Centret, som byggdes 1958 – 59 (”Modern dansk” stil kunde man kalla den idag), och som det här bandet och andra från samma källa väl visar, hade salen med sina träpaneler beundransvärda akustiska egenskaper, som verkar ha varit speciellt lyckade för klassiska sångarröster. Senare fick jag reda på ett ännu mer slumpartat förhållande av Harald Henrysson, som skrev en utomordentlig och djupgående artikel till CD-häftet om Björlings karriär i Danmark: det här bandet är faktiskt den enda kända existerande inspelningen av Björlings rätt omfattande konsert- och operaverksamhet i detta land, där han sjöng mer ofta under sin livstid än i något annat land bortsett från Sverige och USA.

6

Det enda man kan kalla negativt är att den store tenoren uppenbarligen tog det lugnt, om än mycket framgångsrikt, med resultatet att i jämförelse med andra solokonserter, som finns kvar från tidigare år, så är den här något kort. Bokstedt uppger i sitt bidrag till Jussi Björling: En Minnesbok (citerat av Harald i hans artikel), att Björling vid den här konserten lämnade podiet efter varje nummer, vilket antagligen var för att kunna minska konserttempot. Till detta kom att flera noter oavsiktligt hade blivit kvar hemma på pianot i Stockholm, något som irriterade Björling när han först blev medveten om det här problemet under programmets gång. Men ur vår synpunkt, som lyssnare idag, hör vi bara Björling i bästa form både som ojämförlig sångare och mästerlig musikalisk uttolkare, och det är inget tvivel om att publiken i Köpenhamn 1959 fick en hel del mer för sina pengar är de hade betalat för. Lyckliga de! Och nu, femtiosju år senare – lyckliga vi! Jag förvärvade ganska nyligen det här bandet som en del av ett inköp av flera historiskt viktiga band från Köpenhamn. Jag är själv samlare av liveinspelningar och ljudingenjör, och jag köpte banden med tanken att restaurera och ge ut dem själv. I det här fallet hade jag emellertid turen att få Seth Winner att restaurera bandet, som i likhet med alla gamla band hade en rad problem att lösa, och jag beundrar hans arbete mycket och uppskattar den goda relation med sällskapet han har, som grundar sig på det storartade arbete han utfört åt det tidigare. Vi hade också turen att björlingexperten Stephen Hastings deltog med en insiktsfull analys av köpenhamnskonserten till texthäftet, detta förutom Harald Henryssons medverkan, en veritabel vandrande encyklopedi vad Björling beträffar, därtill en utomordentlig forskare och nitisk skribent. Framtida ägare av den här skivan och jag själv står i högsta grad i tacksamhetsskuld till alla dessa herrar och till Dan Shea, Mark Elyn, Sue Flaster, Terry Williams, Walter Rudolph och alla de övriga ledamöterna och medlemmarna i sällskapet för deras ovärderliga hjälp med att åstadkomma den här intressanta högkvalitativa utgåvan. För att återgå till hur jag fick tag på det här sällsynta bandet, så hade jag restaurerat ett album med tre CD, som mottogs väl och heter ”Judy Garland: Swan Songs, jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


John H. Haley i sitt arbetsrum.

First Flights”, som kom ut i januari 2015. De här skivorna innehöll för första gången de restaurerade versionerna av ett antal konserter från Garlands sista år (1968–1969) tillsammans med de första restaurerade utgåvorna av en samling mycket tidiga inspelningar från hennes ungdom (hon hade framträtt på scenen i vaudeviller sedan hon var 2,5 år – mer än ett årtionde innan hon blev filmskådespelerska). Huvudnumret på det här albumet var ett framträdande den 25 mars 1969 av Garland på Falkoner Centret i Köpenhamn, sänt av Danmarks Radio [numera DR], som var källan till en tekniskt ovanligt god inspelning. Vi kunde visa upp Garland i detta hennes sista konsertframträdande med bra ljud och därmed bevisa bortom varje tvivel, att hennes förmåga att uppträda var intakt vid denna sena tidpunkt i hennes liv och karriär. Tragiskt nog skulle hon vara död knappt tre månader senare, kort efter hennes 47-årsdag, genom att av misstag ha fått i sig en överdos sömntabletter. Några månader efter det att detta kritikerrosade album hade kommit ut, kontaktades jag oväntat av en man i Danmark, som berättade att han hittat mig p.g.a. garlandalbumet. Han sa att av en man, som hade skött konsertsalen i Falkoner Centret under en rad år, hade han fått tag i en stor samling liveinspelningar på band. Banden spände över omkring 25 år av framträdanden av alla de slag i konsertsalen, och under alla de här åren hade de förvarats, mycket få av dem hade ens blivit spelade än mindre publicerade. Som den samlare jag är insåg jag genast betydelsen av många av de här banden, som innehöll liveframträdanden av pop- och operasångajussi björlingsällskapets tidning våren 2016

re, pianister, folkmusikanter, symfoniorkestrar på turné, rockband, jazzmusiker, balettensembler, gästande operaensembler och alla sorters blandningar. Namnet ”Jussi Björling” framskymtade tydligt bland de namn, som genast hoppade ut mot mig från dataskärmen. Jag köpte en handfull band ur detta fynd och har därefter köpt en hel del fler, som under ett antal kommande år torde utgöra basen för spännande utgåvor av tidigare ohörda livekonserter. Namnen utgör en överväldigande lista med namn som Maria Callas, Birgit Nilsson, Joan Sutherland, Boris Christoff, Marian Anderson, Wilhelm Kempff, Witold Malcuszynski, Igor Ojstrach, Charles Münch, Rudolf Kempe, Benny Goodman, Oscar Peterson, Ella Fitzgerald, Mahalia Jackson och många fler. Jag är begeistrad och känner mig mycket privilegierad att med utgångspunkt från de här banden ha kommande projekt att arbeta med liksom ett antal tidigare planerade projekt, som baserar sig på mina andra aktiviteter, som inte minst innebär restaurering av liveinspelningar av den sensationelle violinisten Henri Temianka. När det gäller den första utgåvan ur köpenhamnsfyndet är det främsta från den platsen denna storartade konsert med Jussi Björling från 1959. Jag kan bara citera den danska kritiken av den här konserten: ”Det är alltid en uppenbarelse att möta fullkomlighet i denna värld, vare sig det är ett klassiskt mästerverk eller Jussi Björlings sångkonst …”. Tidens gång har inte ändrat den saken det minsta.

john h. haley

Harmony Restorations, LLC Översättning: Calle Friedner

7


Ny ordförande för Jussi Björling Society-USA Vårt amerikanska systersällskap, Jussi Björling Society-USA, har fått en ny ordförande. Han heter Terry Williams och han efterträder Walter B. Rudolph, som var den som ytterst höll i den stora Jussi Björlingkonferensen i Salt Lake City förra året. Wally stannar dock kvar som ledamot av styrelsen, som dessutom fått en ny medlem, Mark Harris. Här presenterar sig Terry Williams sig närmare. Text inom hakparenteser [ ] är översättarens anmärkningar. När jag var tio år, sattes filmen ”The Glenn Miller Story” [som i Sverige fick namnet ”Moonlight Serenade” efter Glenn Millers mest berömda komposition] upp på en biograf nära mig i den lilla staden Galesbury i Illinois. Mina föräldrar tog med mig för att se den, och innan den var slut hade jag bestämt mig för att jag också ville spela trombon [som Glenn Miller]. Mina föräldrar köpte faktiskt en till mig, och på något sätt lärde jag mig att spela på den, och det fortsatte jag med de följande tio åren inklusive några år på Conservatory of Kansas City, där jag hade trombon som huvudämne. Nu undrar ni antagligen, vad i all sin dar mitt trombonspelande har med Jussi Björling att göra, så låt mig förklara. Mot slutet av mitt första år på High School beslöt jag mig för att jag ville sjunga i konsertkören (egentligen hade jag aldrig sjungit, ska ni veta). Några vänner uppmuntrade mig att försöka. Det gjorde jag. Och blev antagen. Den sommaren gick körledaren i pension, och när skolan började följande höst, hade vi en ny körledare som råkade vara en person som siktade på att bli sångare. Han och många av de bästa sångarna i Kansas City studerade vid den tiden privat för Ernest J. Remley (EJ kallad), som själv hade studerat för Percy Rector Stephens. Alldeles i början av terminen började den nye körledaren att låta oss höra insjungningar av de sångare han ansåg var bäst i

8

sina resp. röstfack. Tenorexemplet var ingen mindre än Jussi Björling. Nu gjorde han inte bara det utan valde dessutom ut ett mindre antal av oss, som han ansåg i någon mån vara lovande sångarämnen, och ordnade så att hans sånglärare fick höra oss. EJ såg i förmodligen ännu högre grad än vår körledare Jussi Björling som en förebild för hur man ska sjunga. Den julen fick jag skivan med konserten i Carnegie Hall från 1955, slet ut den och köpte ett nytt exemplar några år senare. EJ hade hört Jussi live, och han sa alltid, att på Carnegie Hall-inspelningen lät han precis som i levande livet. På så sätt kom Jussi att bli en betydande person för mig i min ungdom. Livet slingrar hit och dit. Efter några år på konservatoriet övergav jag trombonen och inriktade mig enbart på sång. Jag fortsatte att studera för EJ och en rad andra lärare, bland andra Dorothy Coulter (en förtjusande människa), sjöng i kyrkor och i några shower, men jag skaffade mig aldrig någon karriär. Jag återvände till college och tog en examen i redovisning och därpå en juridisk examen. Under och efter juridikstudierna arbetade jag för Arthur Young & Co. på skatteavdelningen i Kansas City och i Tulsa och blev CPA [Certified Public Accountant ungefär motsvarande auktoriserad revisor]. Därefter jobbade jag sex år hos en pensionsfirma i Kansas City, och sedan 1989 driver jag en egen verksamhet där med kunnigt bistånd från min hustru Stephanie. Fortfarande studerar jag sång och sjunger här och var i stan. I maj 2001 hittade jag JBS-USAs webbsida av en tillfällighet. Där annonserade man om en konferens i St. Peter, Minnesota, följande juni. Jag anmälde mig, var där och fick en av de mest minnesvärda upplevelserna i mitt liv. Konferensen i New York följande år visade sig bli ännu roligare. Arbetet med min firma hindrade mig från att vara med om ytterligare konferenser innan den i Salt Lake City ägde rum förra året. Den var absolut fantastisk ur varje synvinkel. Även om jag beundrar många sångare,

Terry Williams.

har jag aldrig förlorat min entusiasm för Jussi Björling. Efter att ha studerat sång och sångare under större delen av mitt liv tycker jag, att han var den som oavbrutet och under en lång följd av år sjöng mera rätt än någon annan. Jag är mycket tacksam för att ha fått vara medlem i JBS-USA i nästan 15 år och fått spela en mycket liten roll i allt man gör för att hedra och föreviga minnet av denna enastående anmärkningsvärda artist. Som avslutning på konferensen i Salt Lake City frågade mig föreningens ordförande, Walter B. Rudolph, om jag ville ingå i styrelsen och efterträda honom som ordförande, när hans förordnande gick ut. Naturligtvis tackade jag ja till båda erbjudandena. Jag valdes in i styrelsen samma dag. Vid sitt årsmöte i Washington DC i november förra året valde styrelsen mig till posten som den fjärde ordföranden att efterträda Wally, Sue Flaster och Dan Shea. Att väljas in i styrelsen och sedan till föreningens fjärde ordförande var utomordentligt hedrande. Tack för att jag fått berätta för era medlemmar lite om mig själv och min kärlek till Jussi Björling. Jag ser fram emot att få arbeta tillsammans med er under mitt förordnande.

terry williams Översättning: Calle Friedner

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Robert Merrill och Jussi Björling.

Den Björling hans kolleger kände En av föredragshållarna på Jussi Björlingkongressen i Salt Lake City förra året var James A. Drake, som bl.a. skrivit en bok om den amerikanske tenoren Richard Tucker. Han har också skrivit artiklar för amerikanska tidningar och berättade i den del av sitt föredrag, som vi återger här, om vad ett par sångarkolleger till Jussi Björling berättat om honom. jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

Av de framstående sångare jag intervjuade, när jag skrev för kommersiella tidskrifter på sjuttiotalet, var Jan Peerce [1904–1984] förmodligen mest öppenhjärtig – inte bara om sig själv utan om de många sångare han hade framträtt med eller hört från scenen. När jag frågade honom om Jussi Björling, beskrev han honom som ”en älskvärd man på alla sätt, en verklig mensch”. Han återgav detta minne av hur han uppmuntrade honom: ”Det mest älskvärda jag kan minnas av honom är den första gången jag träffade honom. Det var vid en mid-

9


Jan Peerce

dagsbjudning, som gavs efter en av vårföreställningarna. Vi gick på den här bjudningen, och Jussi kom fram till mig och presenterade sig. Han var en stor stjärna på den tiden! Den första frågan han ställde till mig var: ’Varför är inte ni på Met’? ’Ja’, sa jag, ’inte vet jag.’ Han sa: ’Skulle ni inte vilja vara på Met?’ Jag svarade att naturligtvis skulle jag det. Då tog han mig vid handen och släpade mig över till Edward Johnson [1878–1959, kanadensisk tenor och chef för Metropolitanoperan 1935–1950] som var med på bjudningen. Jussi sa: ’Eddie, varför är han inte på Met? Han hör hemma där och han är bättre än alla dem du har!’ Johnson sa: ’Dig inräknad’? Han sa: ’Ja, han är bättre än jag!’ Han var väldigt generös. Då sa Johnson: ’Ja, kanske att vi engagerar honom längre fram’. Jussi sa: ’Vänta inte för länge! Han hör dit och du borde engagera honom.’ Och vi blev vänner från den stunden. För att sätta in Peerce kommentarer om Jussi i sitt sammanhang, ska jag återge hans uppriktiga åsikter om andra sångare, som han hade hört eller framträtt med. Tidigare tenorer: Jag tror att alla tenorer i min generation var påverkade av Gigli [1890–1957] mer än av någon annan. Och kanske av Schipa [1888–1965] i lättare roller. När det gäller Caruso, var jag inte särskilt intresserad av honom, han var stor bara när han var ung. Toscanini sa det till mig, och mina öron säger mig det, när jag lyssnar på hans inspelningar. På de tidiga

10

cylindrarna han spelade in, hör man en vacker, lyrisk tenor. Senare blev den en stor röst, men han offrade skönheten för styrkan. Bob Merrill [Robert Merrill, amerikansk baryton, 1917 –2004] må ha haft en vackrare naturlig röst, men han är inte en lika bra skådespelare som Bob Weede [Robert Weede, amerikansk baryton, 1903 –1972], och han kan inte skapa en tydlig rollkaraktär så som Bob Weede. Felet med Bob Merrill är att han kan klara sig med sin fantastiska klang och det naturliga kunnande han har, men han gillar inte att arbeta hårt”. I mitten av sjuttiotalet hade jag nöjet att tillbringa många angenäma eftermiddagar tillsammans med Alexander Kipnis [Ukrainsk-amerikansk bas, 1891–1978] i hans hem i Westport, Connecticut. Trots att han varit pensionerad i nästan trettio år, satt han vid den tiden i styrelsen för The National Association of Teachers of Singing … Kipnis, som hade varit kvintessensen av en sjungande skådespelare i de olika roller han hade framträtt i, var en skarpsinnig analytiker av sångteknik, därtill inte bara en kollega till Jussi Björling utan också hans vän. ”Vi åt ofta middag tillsammans, när vi var i Europa. Jag minns särskilt i Wien, där vi sjöng Faust tillsammans, och jag vill påstå att vi blev vänner. Han tyckte om att ta en drink, när han inte skulle sjunga, så jag hade alltid med mig något åt honom. I Wien besökte han mig på mitt hotell och frågade: ’Vad har du tagit med dig’? ’Akvavit’, svarade jag. ’Nå men låt det inte ligga på flaskbottnen. Ta hit det, så ska jag berätta om det är god akvavit’! Vi var lika, skulle jag vilja säga, vi hade samma temperament och tyckte lika om dirigenter, regissörer, agenter och t.o.m. några av våra kolleger. Jag minns en diskussion vi hade om dirigenter, som visar hur vi var utanför scenen. Oss emellan hade vi sjungit med dem alla, och vanligtvis var vi överens om i vilka operor Toscanini [1867–1957] var bättre än, låt oss säga, Bruno Walter [1876–1962] eller tvärt om. De mindre dirigenterna som Fausto Cleva [1902–1971] och Wilfrid Pelletier [Kanadensisk dirigent, 1896–1982 ] tyckte vi bara var kompetenta men inte särskilt inspirerande. Jag minns att jag diskuterade Pelletier med Jussi, och jag minns att jag sa till honom: ’Nå, Pelletier påstår åtminstone inte att han har upptäckt Bizets ’innersta väsen’’. Jussi svarade: ’Inte än men ge honom en månad till!’ Eftersom jag var äldre än Jussi, frågade han mig mycket om sångare han hade hört om från sin far och från andra äldre sångare. I många fall hade jag hört de sångare han frågade om, och i några fall hade jag t.o.m. sjungit tillsammans med dem. Jag har hört nästan alla tenorer från min [aktiva] tid och många därefter liksom dagens tenorer genom TV och radio och de många gånger varje år, som min hustru och jag besöker Met. Björling har en unik plats i mitt minne, inte bara på grund av röstens kvalitet utan också på grund av hans frasering och den sångliga linje han kunde hålla. Särskilt i fransk repertoar men också i de flesta verdiroller han sjöng, var hans frasering och sångliga linje oantastliga.”

översättning: calle friedner jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Mafalda Favero och bl.a. Jussi Björling på Metropolitanoperan 1938.

DE SJÖNG MED JUSSI

Mafalda Favero Under sin långa internationella karriär kom Jussi att framträda tillsammans med åtskilliga prominenta sångare, en del är fortfarande välkända, andra har fallit mer eller mindre i glömska. Det är inte med automatik så att dessa glömda skulle vara sämre, men historien är tyvärr ganska skoningslös mot de flesta, och kvar efter ett antal år finns några få ”odödliga”. Ta bara tenorer från anno dazumal. Caruso, Gigli, Björling, Melchior, kanske Richard Tauber och Tito Schipa. Vi kommer att i detta och följande nummer botanisera bland sångare som är värda att lyftas fram ur glömskan. När Jussi gjorde sin debut på Metropolitanoperan som ”Rodolfo” i ”La bohème” var han inte den enda nykomlingen. Både Musetta och Mimì var debutanter, och det är den sistnämnda som vi ska titta lite närmare på. Sångerskan hette Mafalda Favero [uttal: Fávero] och hon var sedan nästan tio år väletablerad i sitt hemland Italien. Hon var född 1903 i Por-

tomaggiore nära Ferrara och studerade sång i Bologna. Hon gjorde sin officiella debut som Liù i ”Turandot” i Parma 1927. Kritiken var överväldigande: hon hade inte bara en god röst utan också medfödd skådespelartalang. Inom två år var hon på La Scala, inbjuden av ingen mindre än Toscanini att sjunga Eva i ”Mästersångarna”, och på La Scala blev hon kvar i 26 år. Där framträdde hon i en lång rad roller, både lyriska och dramatiska och sjöng dessutom ett antal urpremiärer. Hon sjöng på andra håll också, i Rom och Neapel till exempel, men utanför Italien dristade hon sig inte så ofta. Buenos Aires besökte hon, Covent Garden hörde henne 1937 och 1939 och strax före sin Metropolitandebut skördade hon lagrar i San Francisco, bland annat som Mimì. Metropolitankarriären blev kort: två föreställningar av ”La bohème” i november 1938. Kritiken var positiv. Den svårflirtade Olin Downes i New York Times prisade hennes uttrycksfullhet och berömde särskilt

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

hennes utspel i tredje akten som ”den mest gripande tolkningen av Mimi som vi sett på många år på den här teatern”. Att hon inte återvände till New York får väl tillskrivas Andra världskriget. När det väl var över var också hennes stjärna i dalande. Hon hävdade själv med facit i hand att hon aldrig skulle ha gett sig i kast med titelrollen i ”Madama Butterfly” som var ett nummer för stor för hennes ganska lilla röst. Den förkortade hennes karriär med fem år, ansåg hon. Ändå fortsatte hon att sjunga – om än mer sporadiskt – fram till 1961, då hon tog farväl från scenen med att sjunga Mimì i Reggio Emilia mot en debuterande Rodolfo som hette Luciano Pavarotti! Hennes röst finns bevarad i ett antal hörvärda inspelningar från sent 1920-tal fram till mitten av 1940-talet. Ett fint urval finns på en Nimbus CD (NI 7918) – mycket Puccini men också både Mozart och Wagner. Mafalda Favero avled 1981.

göran forsling

11


Carmen i Journal amusant 1911

12

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Fr å n Juss i B j örli n g kon fere ns e n i S al t L ake C it y , juni 2 0 1 5

Fem tenorer i ”Blomsterarian”

föredrag av stephen hastings

lings inspelningar av den här arian i kronologisk ordning, samtidigt som jag jämför honom med andra tenorer – i synnerhet franskfödda sångare, vars skivor har fått kritikerrosor. Sådana jämförelser hjälussi Björling medverkade aldrig i något komplett framföran- per till att definiera de drag, som fick Björling att utmärka sig bland de, vare sig på scen eller grammofon, av Bizets ”Carmen”. 1900-talets tenorer. När det gäller att uppskatta skönheten i hans 1951 hade han kontrakt på att göra Don Josés roll på RCA röstklang, så är det bra om man kan illustrera det genom att jämföunder Fritz Reiners ledning, men han hade inte tid att lära sig rol- ra – inom en bred repertoar – varför hans röst kan anses ha en ful�len och ersattes av Jan Peerce. Allt vi har bevarat av hans Don José lödigare och ovanligare skönhet än den mycket angenäma röst, som är ”Blomsterarian” – ”La fleur que tu m’avais jetée”, som han ofta Nicolai Gedda förfinade; en mer utmejslad, förfinad skönhet än den framförde från konsertpodiet. Två studioinspelningar och tolv in- som den lika begåvade Giuseppe di Stefano uppvisade; varför man spelningar från utsändningar (inklusive två filmade) finns kvar av mera kan uppskatta kvaliteten på hans legato genom att peka ut, honom i den här arian. På konserter sjöng Björling flera andra ope- när den överträffar i kontinuitet en så musikalisk sångares som Carraarior, som inte tillhörde hans scenrepertoar, men ingen av dem lo Bergonzi. Å andra sidan tycks hans dynamiska omfång inte vara lika konsekvent fantasirikt, även om den ofta är imponerande, om vi blev inspelad så många gånger som ”Blomsterarian”. Det finns många goda skäl till detta: få arior ger oss ett så full- jämför honom med en Fernando De Lucia eller en Ivan Kozlovskij. Genom de här jämförelserna hade jag intrycket, att det var möjständigt porträtt av rollfiguren. Det är Don Josés enda längre solo, och arian är placerad precis mitt i operan. I den beskriver han erfa- ligt att med allt större precision tillämpa den detaljerade vokabulär, renheten av att på ett förnedrande vis bli förälskad i Carmen, en som har utvecklats för att beskriva sjungande genom seklerna – det upplevelse som ändrar hans livsöde. Som det andantino i Dess-dur engelska språket är så väl lämpat som något i detta avseende, och ”Blomsterarian” är, kan den tolkas på många olika sätt med beto- när Ralph Locke vid Eastman School of Music för snart två år sedan föreslog, att jag skulle börja tänka på ning på olika delar av Don Josés perännu en bok, så verkade det naturligt sonlighet, och de inspelningar som ”... de inspelningar som gjordes under att ta den här sortens analys ett steg gjordes under mer än tjugo år (1938– mer än tjugo år (1938–1959), visar att längre och då undvika att centrera på 1959), visar att Björling själv varieraBjörling själv varierade sina tolkningar de sina tolkningar med hänsyn till med hänsyn till humör, röstens form och en ensam sångare. Min nästa bok kommer att rikta humör, röstens form och det samdet sammanhang, som han sjöng i. Det är in sig på inspelningar av åttio operamanhang, som han sjöng i. Det är en en vacker melodi som passar hans röst arior från 1800-talet, och för varje vacker melodi som passar hans röst vald aria ska jag välja ut de tio ljudperfekt och utvecklar sig utan tema- perfekt och utvecklar sig utan tematiska och videoinspelningar, som jag tycktiska upprepningar. Det finns också upprepningar.” er är de mest intressanta och repremycket få upprepningar i Meilhacs och Halévys libretto, och det förstärker därigenom arians intryck sentativa. Kronologiskt kommer granskningen att täcka hela det av spontant känslouttryck snarare än slentrianmässigt välrepeterad inspelade ljudets historia från 1890-talet till idag, och av den anledmusik. Karaktäristiska är också de många korta pauserna i den för- ningen kommer jag att främst använda arior som spelats in tämlista delen av arian, som inte bara ger sångaren användbara tillfällen gen regelbundet under den här tidsperioden. Den här sortens jämförande analyser har man förstås försökt sig till andhämtning utan också antyder ett slags tvekan när rollfiguren framför sin berättelse, som skvallrar om hans tilltagande besatt- på tidigare. Hermann Klein, som skrev långa specialartiklar i ”The het av Carmen under tiden han suttit i fängelset. Vi får intrycket av Gramophone” i slutet av 20-talet och början av 30-talet, inte bara att han söker de rätta orden för att uttrycka sina känslor under ari- publicerade granskningar av tidiga akustiska och elektriska inspelans gång. Det är ett mycket intimt berättande, rätt erotiskt vågat ningar av arior som Rosinas ”Una voce poco fa”, Radames ”Celesför att vara på 1870-talet: ”Et dans la nuit je te voyais” antyder en te Aida”, prologen ur ”Pajazzo” och Delilas ”Mon coeur s’ouvre à ta voix”, utan han kunde dessutom jämföra de här skivorna med framsexuell fantasi. I ”The Björling Sound”, som gavs ut 2012, beskriver jag Björ- föranden gjorda av legendariska 1800-talssångare, vars röster aldrig ➔

J

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

13


Fr ån Juss i B j örli n g kon fere ns e n i S al t L ake C it y , juni 2 015 blivit inspelade, och i vissa fall påminna om vad tonsättaren själv det här fallet ett elegant vardagsrum. Vi ser damer och herrar i höghade sagt om hur ariorna skulle framföras. Klein träffade aldrig Ros- tidskläder, med männen i frack och vit fluga, som samlas för en hemsini, men under sin långa karriär som kritiker (han var t.ex. med vid mamusikalisk stund. Björling ses välja den musik han tänker framfödet första framförandet av ”Carmen” i London med Italo Campa- ra och räcka noterna till en pianist, men han ackompanjeras, förstås, nini som Don José) och sånglärare (han hade varit Manuel Garci- av orkestern och står inte vid pianot utan framför en målning, som as assistent och hade suttit tillsammans med honom på bizetpremiä- visar en scen ur den första akten av ”Carmen”, där Don José håller i ren), hade han haft tillfälle att samtala med såväl Verdi, Leoncavallo blomman, som hånfullt kastats till honom av zigenerskan, som själv syns i bakgrunden. Björling håller också en blomma, men i hans fall och Saint-Saëns som med Puccini och Wagner. Ett annat exempel på jämförande analys kan man finna i tillägget räcks den älskvärt till honom av en av de närvarande damerna. Därtill John Steanes bok ”The Grand Tradition”, som avhandlar sjut- med antyds från början, att de farliga underströmmarna, som kan tio års sång på skiva, där han jämför sex inspelade framföranden av höras i Bizets musik, kommer att hållas väl under kontroll i det här ett antal arior och romanser, och där han visar – som Klein – vilken framförandet. De inledande orden i arian ”La fleur que tu m’avais jetée” har version han finner mest tillfredsställande. Han var också kritiker på ”The Gramophone”, men de här granskningarna publicerades fak- markerats med ”con amore” i partituret, och till att börja med hålls tiskt från början i ”The Record Collector”, en kvartalstidskrift som dynamiken dämpad. Bortsett från ett ensamt instrumentalt mezdå och då har fortsatt att jämföra enskilda arior de senaste decen- zo forte på ”détester” föreskriver noteringarna piano eller pianisnierna. Steane fokuserar emellertid inte alls på ”Carmen”, och han simo direkt från den knepiga inledningen på F, där tenorens registar heller inte med film i sin granskning. När han publicerade sin ter delar sig, och detta får oss att från början höra hur känslomässigt bok i början av 70-talet, fanns det faktiskt en del intressanta videoin- utsatt rollfiguren är. När man iakttar den första delen av arian upptäcker man, att Björspelningar i arkiven, men nästan ingen av dem gick att köpa. En sådan arkivinspelning var TV-sändningen av ”The Voice of ling inte bara använder blomman för att samla sina gester genom Firestone” från november 1950, där Björling (som vistades i New att hålla upp den framför sig, utan han behåller en perfekt hållning York för den nya uppsättningen av ”Don Carlos” på Met) sjung- för ett ledigt framförande av en vacker ton. Han står upp med höjt er ”Blomsterarian” ackompanjerad av Howard Barlow och Fires- bröst och han andas ganska ofta för att hålla sina lungor väl försedtone Orchestra (DVD Kultur 2424), och med utgångspunkt från da med luft till att hjälpa till med legatofraseringen och den behagdetta mycket fina framförande hade jag tänkt att här helt och hållet liga klangen. Detta andningsstöd lyser upp hans ansikte och tillför också hans kropp energi. Trots hans koncentrera mig på videofilmer, som undersätsiga figur blir han, medan utmanar skribenten till att beskriva ”Till skillnad från inspelningar av han sjunger, visuellt såväl som hördet som samtidigt händer i ljud och den här arian gjorda av personer med bart en övertygande romantisk ung bild för att förstå samverkan mel- franska som modersmål i mitten av förälskad man. Samtidigt förblir hans lan dessa två dimensioner och jämfö- 1900-talet, försöker inte Björling att sång något förandligad och abstrakt: ra dem med det som händer i partiåterge hela den verbala satsmelodin vi turet. Även om jag försökte något i hör i daglig, talad franska, och till en viss vi erfar inte den psykologiska närvaron av kvinnan han vänder sig till och den stilen i ”The Björling Sound” – del försvagar detta den speciella som har hånat honom sarkastiskt. kanske mest ambitiöst i relation till uttrycksfullheten i hans tolkning.” Björling undviker dynamiska ytterTV-sändningen av ”Salut! Demeure” ur ”Faust”, som jag jämförde med ett teaterframförande med ligheter i sin frasering men visar över lag respekt för Bizets anmärkAlfredo Kraus, så är mina kommentarer här till Björlings, Mario ningar. Hans dynamik är subtilt varierad för att öka vår möjlighet Del Monacos, Plácido Domingos, Jonas Kaufmanns och Rober- att uppfatta utformningen av varje fras, och de fyra milda crescento Alagnas framföranden bara ett första försök att beskriva det som dona med höjdpunkterna på ”entières”, ”m’enivrais”, ”détester” och utan tvivel är fem mycket olika upptagningar av den rollen. Efter- ”destin” ligger tydligt inom den vokala linjen, även om den framsom jag ännu inte har börjat arbeta på allvar med Bizets opera, så kallade stämningen är melankolisk snarare än spänt erotisk, och avspeglar mina val här bara ett förberedande steg i urvalsprocessen: märkligt nog sjungs ett av de starkaste orden i hela arian ”détesjag kommer inte nödvändigtvis att ta med alla de här framförande- ter” med en oväntad mildhet med antydan om en mognare mans na i boken, men jag känner att de är tillräckligt betydelsefulla för att klokhet, när han med ett halvt leende ser tillbaka på sina överdrifter tas under övervägande. Ingen av dem är inspelade med playback, under en tidigare del av sitt liv, snarare än ett smärtsamt återkallande något jag försöker undvika om möjligt, eftersom det sänker spon- av den obehagliga upplevelsen av fångenskap och plågande passion. taniteten och minskar vår möjlighet att dra slutsatser om sångarens Och hans milda tolkning har hjälp av ett tempo, som kanske ligger närmare ett andante än Bizets andantino. sångteknik. Till skillnad från inspelningar av den här arian gjorda av personer Björlings ”Blomsteraria” är den enda av de fem, som inte är häm- med franska som modersmål i mitten av 1900-talet, försöker inte tad från ett komplett framförande av operan utan från ett TV-pro- Björling att återge hela den verbala satsmelodin vi hör i daglig, talad gram med syftet att erbjuda klassisk musik på ett lättillgängligt sätt franska, och till en viss del försvagar detta den speciella uttrycksfullgenom att presentera den i en förbindligt homogeniserad miljö, i heten i hans tolkning. Samtidigt kan den kompromiss han gör mel-

14

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


lan precis artikulation och skön klang inte sägas stå i motsats till de terna tar sitt agerande lika mycket på allvar som sitt sjungande, och principer, som den franska sångskolan använde sig av på 1800-talet, Del Monaco är inget undantag. Föreställningen sjungs på ryska, och den möjliggör för rösten att åstadkomma musik i angenäm men för det mesta använder sig tenoren av Achille de Lauzières italienska översättning men tar då och då sin tillflykt till det franska oriöverensstämmelse med dem utan varje nasal antydan. I den andra delen av arian sträcker rösten ut sig över ett breda- ginalet i passager som vanligen stryks i Italien. Den italienska översättningen är inte bra: den inledande re område med starkare dynamisfrasen i ”Blomsterarian” blir ”Il flor ka kontraster, och vid slutet kan vi ”På samma gång kan åhörarna säkert inte annat än reagera på sångens tjusque avevi a me tu dato”, som inte bara till fullo förstå, varför Björling var är klumpig och syntaktiskt långt från så förtjust i att sjunga den här arian kraft, på Björlings förmåga att få tiden den talade italienskan, utan också på sina konserter: han gör en perfekt att stå still under framförandet och antyder att blomman överlämnats till belcantoartefakt av den. Varenda fras känslan av välmående förmedlad genom Don José istället för att ha kastats till ligger lätt inom hans omfång, inte den lätthet han sjunger med.” honom. Det är ändå värt att komma någon enda ton är något mindre än vacker, och han utformar melodin med ett starkt bindande legato, ihåg, att Bizets opera först fick sin framgång på italienska även i länsom är så musikaliskt som någon kan tänka sig. Hör bara på de gra- der som Storbritannien och USA. Den första uppsättningen i Lonciösa diminuendona, som börjar med uthållna Ass och Gess eller don 1878 med Italo Campanini som Don José, sjöngs på italienska, frasen som kulminerar och leder till ett B – ”J’étais un chose à toi” och samma tenor presenterade operan för New Yorkborna på sam– som börjar svagt som det föreskrivs och blommar elegant på den ma språk senare samma år, på Academy of Music (Metropolitanopehögsta tonen utan att någonsin bli skrälligt stark. På vägen upp till ran öppnade först 1883, ö.a). När man lyssnar till hur De Lauzières text låter i Del Monacos B:t föreskriver partituret ett rallentando och ett diminuendo. Det här är svårt att åstadkomma och sällan prövat, fast Björling sänker mun är det ingen tvekan om att orden frambringas med stor övertyvolymen på höjdtonen i en utsändning från Hilversum 1939. I alla gelse och en tydlig diktion. De påverkar starkt musikens form, mer händelser är det vi hör här mästerlig sång också med Björlings mått än i Björlings fall, för Del Monacos frasering är avgjort deklamatomätt. Naturligtvis var the Voice of Firestones TV-sändningar min- riskt betonad. I flera fraser får vi intrycket av att han mera betonar dre vokalt utmanande än hans vanliga konserter och närvaron av en rensjungning än melodi. Hans artikulation är heller inte lika obunorkester ger extra stöd för rösten och tar fram dess finare övertoner. den som Björlings. Två gånger lägger han till en extra stavelse till namnet Carmen, eftersom han har svårt att stänga snyggt efter den Den invändning man kan ha mot den här tolkningen är, att den sista konsonanten, och när han sjunger svagt i början av arian, antyinte förmedlar något av Don Josés känslomässiga instabilitet, hans der han intimitet utan att skapa en sant smekande effekt, eftersom kokande våld, den erotiska spänningen som absolut finns där i hans rösten blir nasal. Ju mer röstvolymen minskar, desto mindre rena nattliga tankar på Carmen i fängelset. Vi kan knappast tänka oss den- blir vokalljuden, och fastän, som vi ser här, Del Monaco absolut inte ne José döda kvinnan han älskat (även om detta inte nödvändigtvis var oförmögen att sjunga svagt, så tillät hans teknik honom inte att gäller alla Björlings inspelningar av den här arian), och på det hela variera dynamiken ihållande och utan ansträngning i varje fras som taget verkar tolkningen alltför känslomässigt sammansatt och per- Björling gör. Han behövde förbereda sina diminuendon mycket fekt inövad. Den är verkligen inte kall eller blottad på känslor, men noggrant och ta ut det mesta av dem, när han åstadkom dem. När de framkallade känslorna är romantiserade om än inte med senti- man betraktar honom på nära håll, blir man varse hur sångaren gör mentalitet. På samma gång kan åhörarna säkert inte annat än reage- sina tekniska manövrar på ett sätt, som blir estetiskt distraherande. ra på sångens tjuskraft, på Björlings förmåga att få tiden att stå still Men naturligtvis söker Del Monaco publikens bifall hela tiden, och under framförandet och känslan av välmående förmedlad genom man kan inte låta bli att beundra den energi han lägger ner i ett framden lätthet han sjunger med. Och denna tendens att vända också de trädande, som framför allt är utformat för att skapa entusiasm. Fastmest besvärande känslomässiga erfarenheter till ren skönhet är, när än man får intrycket av att han vänder sig till Carmen speciellt i de allt kommer omkring, en inneboende del av 1800-talets operaeste- inledande och avslutande takterna, så riktar han sina gester skamtik. För att referera till två verk i den svenske tenorens scenreperto- löst mot den bakre salongen i mellanpartiet, där han talar självanklaar, tänk bara på hur angenäma för örat de djupt tragiska finalerna av gande. Höjdtonerna, särskilt det uthållna höga B:t, utnyttjar hela ”Maskeradbalen” och ”Aida” är för lyssnaren. Den skoningslöst rea- hans klingande röstvolym, där Björlings B hos Bizet inte är samma listiska finalen på ”Carmen” är förstås en annan sak, men i ”Blomster- ljud som han skulle kunna använda i en aria av Mascagni eller Puccini. Den rent fysiska inverkan av Del Monacos klara höjd är ändå arian” tror jag att den romantiska illusionen kan försvaras. Mario Del Monacos framförande filmades på Bolsjojteatern i anmärkningsvärd och var betydligt mera överväldigande på teatern Moskva i juni 1959 (DVD VAI 4448). Tenoren, som då var 44 år än på inspelningarna. Och det är intressant att lägga märke till hur gammal, var den förste italienaren som sjöng en ledande roll där han knyter näven som ackompanjemang till avslutet på en hög ton. under sovjetregimen, och publiken svarade översvallande på hans Detta är ett gammalt teatertrick som kan verka utstuderat i närbild framträdanden. Alexander Melik-Pasjajev dirigerade, och Irina Ark- men är mycket effektivt när man ser det på avstånd som ett underhipova sjöng Carmen. Jag vet inte vem som regisserade, men pro- strykande av samverkan mellan ljud och rörelse. På det hela taget duktionen var absolut välgenomtänkt och välrepeterad. Alla artis- är det här framförandet alltför mycket en kompromiss, där många ➔ jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

15


Från Jussi B j örli n gkon fere ns e n i S al t L ake C it y , juni 2 0 15 av fraserna fått blåmärken av Del Monacos muskulösa tolkning och ganska snabbt, utan att något särskilt anmärkningsvärt händer, och av hans ljudliga snyftande i den avslutande frasen, något man ska det ger ett intryck av genomsnittlighet. Effekterna av Domingos arnoga överväga när man väljer ut tio av de bästa framförandena av bete med tekniken märks mindre än med Del Monaco, men ibland ”Blomsterarian” (den italienske tenoren kommer dock att förekom- beror det på att han helt enkelt undviker de tekniska utmaningarma i andra avsnitt av min bok), men sångaren har ändå en klar upp- na. Han bjuder ingenstans på den skickliga blandningen av huvudfattning om den rollkaraktär han gestaltar, betydligt mer psykolo- och bröstklang, som man hör från Björling, och han är den som går giskt instabil och känslomässigt ombytlig än den som Björling etsar starkast ut i det inledande F:et (”La fleur”) i den här genomgångfram i sitt vardagsrumsframförande. Och den rollfiguren kombine- en, medan han senare i arian inte försöker sig på något diminuendo som Del Monaco gör på det höga A:t. rar tydligt ett snyggt machoutseende, passionerade känslor och en lägg- ”De senaste sex månadernas arbete på Han undviker i alla fall det fula snyftandet, som italienaren lägger in i den avsluning åt det våldsamma, som alla passar boken har i varje fall lärt mig att det är för Bizets (och Mérimées) Don José. mindre viktigt att bestämma, vilket som tande frasen, men antyder rörelse genom Man bör dessutom påminna sig, att är det bästa framförandet av en speciell en darrning, ett intensifierat vibrato. Den fullödiga, sensuella klangfärgen i hans Del Monaco fick mycket applåder i aria än att förstå det unika i vad varje röst, som han här utan ansträngning för den här operan inte bara i Italien och utmärkt artist har att erbjuda.” upp till det högsta registret, ger hans José Sydamerika utan också på Met och Parisoperan (där han naturligtvis sjöng den på franska). Den överväl- genast en hörbar trovärdighet, som förklarar varför Domingo valdes digande applåd han får för sitt framträdande här varar i flera minuter under samma decennium till två högprofilerade studioinspelningar och upphör inte ens sedan Carmen och Don José har börjat sjunga av operan dirigerade av Georg Solti och Claudio Abbado. Faktum är att han redan hade stor erfarenhet av rollen när han sjöng i den igen. här föreställningen, och hans franska diktion är ganska övertygande, Nitton år senare sjöng en annan rysk ”Carmen”, Elena Obraztso- även om orden låter mindre levande i den här föreställningen än i de va, på Wienoperan mot Plácido Domingos Don José (DVD TDK två vi redan har hört. Till och med när Domingo mjukar upp rösten i DV-CLOPCAR). Uppsättningen var gjord av Franco Zeffirelli och ”sa douce odeur” är hans piano milt men inte helt understött av andär verkligen vacker att se på, även om den sällan är avslöjande i de- ningen och därför förminskat. talj. Zeffirelli regisserade också videoupptagningen, och även om han undviker det klumpiga kameraarbetet man ser i moskvaversio- Genom min egen teatererfarenhet av en produktion med Abbado nen, som ibland hugger av överdelen av Del Monacos huvud, så gör på La Scala 1984 anser jag, att då och då var Don José en av Dominghan det mycket svårare för betraktaren att ta del av det känslomässiga os mest genomarbetade roller, och i parisuppsättningen som jag tidiuttrycket i arian genom att på ett irriterande vis växla till dirigenten gare nämnde, är klangen inte lika lysande, men orden är mycket mera Carlos Kleiber under det inledande orkesterpartiet och genom att levande. I min bok kommer jag troligen att ta med ett av Domingos placera Obraztsova i förgrunden under ”Blomsterarian”, något som framföranden av ”Blomsterarian” men troligen inte just den versiomöjligen kunde rättfärdigas, om hennes reaktioner var intressantare nen, trots att hans röst här är som bäst. Å andra sidan är det mycket troligt, att jag kommer att ta med än de visar sig vara här. Och på tal om ansikten så är den då 37-årige Domingo (yngre än både Björling och Del Monaco var när de fil- Jonas Kaufmanns tolkning i en produktion på Covent Gardenopemades i den här arian) lika snygg som någon José som nämns här, ran från 2007 av Francesca Zambello och Tanya McCallin (DVD men hans mörka skägg maskerar onekligen hans ansiktsuttryck, sär- Decca 074 3312). Dirigent är Antonio Pappano, medan Carmen – i skilt som han ofta syns från sidan. Hans ansikte är utan tvivel trev- det här fallet väl värd att titta noga på – är Anna Caterina Antonacligt att titta på och absolut sexigare än både Björlings och Del Mo- ci. Mitt första intryck är att detta framförande skulle kunna bekräfnacos (och sexuell attraktion är förstås en avgörande sak i ”Carmens” ta, att operaskådespeleriet har förbättrats under de senaste runt tjugo intrig), men det är inte särskilt rörligt eller har ett så tydligt uttryck åren, liksom kameratekniken, vilket gör det möjligt att uppfatta ett som det kunde, när Domingo var renrakad i den här rollen (som han djärvt utformat agerande med bibehållen koncentration. Kaufmann t.ex. var i en uppsättning av Piero Faggioni i Paris 1980, som bara och Antonacci är lika intressanta i närbild som på avstånd, kanske finns tillgänglig i en tekniskt undermålig piratupptagning på video). mer så eftersom deras röster verkar mindre passande för att förmedAv den anledningen är det mindre intressant att titta på närbilder av la känslor i stor skala än Domingos och Obraztsovas. Här har vi en honom än att observera de andra här omnämnda sångarnas ansik- mycket tydlig tolkning av Don José som psykiskt obalanserad potenten. Emellertid spelar han rollen mera tydligt än Björling, när han tiell mördare: våldet som svallar inom honom lyfts fram t.o.m. under bestämt vänder sig till den ganska kallsinniga Carmen i Obraztsovas inledningen i orkestern, där, tack och lov, bilden är kvar på scenen gestalt, samtidigt som han undviker Del Monacos överspel. Hans (Jonathan Haswell är TV-regissör). Kaufmann har liksom Dominlegato är mycket mjukare än italienarens, och på det hela taget är go problem med en alltför stor salivutsöndring, när han sjunger, hans frasering mer musikalisk och följer partituret bättre, dock utan men det kan här uppfattas som en del av karaktärsteckningen, som att komma upp till Björlings förtrollande sköna framförande. Tiden på intet sätt är ägnad att charmera betraktaren trots den tyske tenoverkar inte stå still, när han sjunger, trots Kleibers makliga tempo rens tilltalande ansikte och fysik. Röstens klang är helt säkert den och generösa användning av rubato. Arian verkar faktiskt dra förbi minst attraktiva som man hittills hört, där de svaga avsnitten sjungs

16

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


med något man skulle kunna likna vid en ”gäspteknik”. Strupen hålls öppen men klangen torkar bort. Samtidigt är Kaufmann noggrannare med Bizets dynamiska anvisningar än någon av de andra sångarna i den här framställningen. Han lägger också större vikt vid varje nyans av texten än Björling och Domingo, och hans franska uttal är mer samvetsgrant. Även om han rör sig en hel del runt på scenen verkar ingen del av agerandet överflödigt eller distraherande, allt förhöjer bara sångarens tolkning av orden. Scenen är visuellt mycket intressant, eftersom vi på samma gång blir varse både närheten av de båda rollkaraktärerna och avståndet mellan dem. För första gången känner vi tydligt deras underliggande oförenlighet och oförmåga att kommunicera. Denna tolkning av arian gör det tragiska slutet oundvikligt – och man kan redan läsa fruktan i Carmens ögon. Effekten är teatraliskt betvingande, men den gör att de följande händelserna verkar alltför förutsägbara och formar publikens svar på ett sätt som äventyrar den komplexa finalen. Personligen finner jag det svårt här, och jag hade samma intryck när jag såg Kaufmann på La Scala 2009, att alls känna värme för Kaufmanns Don José, som på samma gång är både mycket vek och mycket farlig. Under utvecklingens gång kommer man mer och mer att betrakta honom med avståndstagande som i en studie av ett psykfall, och i slutscenen framstår han otvetydigt som en psykopat, som entydigt får en att sympatisera med Carmen. Detta förminskar den plågsamma effekten i Bizets och hans librettisters ursprungliga tanke, som på en gång låter en dela båda rollfigurernas synpunkter, att beundra Carmens mod, när hon står öga mot öga med döden, och sorgen hos mannen, som känner sig tvingad att döda henne. Den här videon säger oss också något om Kaufmanns sångteknik, som liksom hos Del Monaco är baserad på ett sänkt struphuvud. Det är i vissa avseenden oförenligt med den tyngdpunkt på flexibilitet och klangskönhet, som kännetecknar bel canto och så väl illustreras av Björling. I det här fallet ackompanjeras ändå muskulär kraft av en exceptionell musikalitet som inspirerar Kaufmann till att finna ett sätt att utforma fraseringen med känslighet för nyanser som på vissa sätt överträffar svenskens vid maximeringen på vägen till B, som sjungs exakt som Bizet föreskriver. Det B:t är enligt min åsikt inte en vacker ton, men det förstärker vår uppfattning av rollkaraktärens känslomässiga vrede. I det här fallet tillämpas en 1900-talsestetik, som offrar klangskönhet för uttrycksfull realism, på en 1800-talsopera, men det är inte säkert att det är ett ologiskt val, för ”Carmen” är odiskutabelt ett verk som pekar framåt och frodas i den starkast möjliga realism, och naturligtvis ändras publikens uppfattning om vad som är realistiskt med tidens gång. Detta hjälper oss att förstå varför en regissör som är så kontroversiell som katalanen Calixto Bieito, som ofta har visat sig omotiverat provokativ i sina verdiuppsättningar, gjorde ett bra jobb med ”Carmen” (DVD CMajor 707308-1). Han flyttade handlingen till omkring 1980, som man kan se i Alfons Flores dekor i andra akten i en produktion i Barcelona från 2010, som undviker varje pittoresk detalj i bilden av zigenarlägret och koncentrerar handlingen kring en bil (videoregissör är Pietro d’Agostino). Det är otvivelaktigt så, att ”Blomsterarians” smekande romanticism, här sjungen av Roberto Alagna, kontrasterar något mot denna miljö, men Alagna blandar jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

ganska framgångsrikt 1800-talslibrettot med en framställning av rollkaraktären av idag. Han är den bästa franska framställaren av rollen sedan George Thill, och hans enda verkliga rival i den här rollen för närvarande är Kaufmann. Den Carmen vi ser ligga på marken är också fransk, Béatrice Uria-Monzon. I den här uppsättningen ser man också tidigt Carmen som ett tänkbart offer för en våldsam man, fast Alagna verkar mindre psykiskt störd än Kaufmann, och vi har här nöjet att höra en fransman sjunga på sitt modersmål. Han understryker språkliga nyanser mindre utpräglat än Kaufmann – delvis för att underbetona textens romanticism, som hur som helst här tolkas som främst en kärleksförklaring, inte som en manifestation av psykisk oro, och de dynamiska betoningarna är mer tillfälliga än den tyske tenorens. Röstklangen är angenäm snarare än särskilt vacker, men det förekommer inga fula toner och det markerade vibratot ger extra vitalitet åt orden. Lägg här märke till den fantasifulla infallsvinkeln på ”sa douce odeur”. Tidigare tyckte jag att Alagnas röst var mindre omedelbart igenkänningsbar än de stora tenorerna i tidigare generationer, särskilt i den italienska repertoaren, där han hade en tendens att imitera sångare som Luciano Pavarotti eller Franco Corelli. I sin senare karriär tycker jag att hans röst har blivit mer individuell, särskilt när han sjunger på franska. Hans teknik är vidare mindre ”synlig” än Del Monacos eller Kaufmanns. Liksom Domingo försöker han ge intrycket av att sjunga så naturligt som möjligt, men han undviker inte den utmanande piano-attacken i början, även om hans F knappast hålls i samma jämvikt genom andningen som Björlings. Mer än någon annan tenor här vänder han sig tydligt med varje ord till Carmen och tycks verkligen vara förälskad i henne. Han visar också våldsamt humör – innan han sjunger arian kastar han henne till marken – men lägg märke till hur stilla han ligger bredvid henne vid slutet och vekt sträcker sig för att nå henne, och hur logiskt han rättfärdigar en stark klimax på B:t med en våg av värme, när han närmar sig henne. Man känner att med denne Don José, vars goda utseende är mer övertygande än Kaufmanns, så är ett lyckligt slut ännu möjligt, och detta gör slutscenen på operan till en mer involverande, mindre förutsägbar, upplevelse. Böcker ändrar sig en hel del medan man skriver, och mitt kapitel om den här arian kanske kommer att motsäga några av de första intrycken jag skriver ner här. De senaste sex månadernas arbete på boken har i varje fall lärt mig att det är mindre viktigt att bestämma, vilket som är det bästa framförandet av en speciella aria än att förstå det unika i vad varje utmärkt artist har att erbjuda. Jämförelse är nödvändigt för att komma fram till detta, men jag hoppas att den kommer att åtföljas av verklig kärlek till det individuellt artistiska, och med den kärleken följer, tror jag, något slags förståelse. Bild: Placido Domingo Foto: Calle Friedner


Fr ån Juss i B j örli n g kon fere ns e n i S al t L ake C it y , juni 2 015 Mer från Jussi Björlingkonferensen, där musikvetarna Jared Oaks och Zachary Milliam talade över ämnet ”Att packa upp ’Engelbrekt’: Natanael Bergs opera under naziståren”. Harald Henrysson lyssnade och ger här sina kommentarer.

Jussi Björling och Vid det amerikanska Jussi Björlingsällskapets konferens i Salt Lake City i juni 2015 var den största överraskningen för mig en programpunkt om Natanael Bergs opera Engelbrekt. Natanael Berg (1879–1957) debuterade 1907 och var i början av 1900-talet en framstående representant för en yngre tonsättargeneration som eftersträvade en modernare men nationellt betonad musik. Idag är han väl mest känd som en skicklig orkesterkompositör, mycket påverkad av Richard Strauss. Till Engelbrekt, den andra av hans fem fullbordade operor, skrev han själv texten som han sökte hålla nära de historiska källorna. I verket använde sig Berg av ett slags talsång, med ett tonspråk som var kärvt enkelt och en melodik som bygger på äldre svensk folktradition, både andlig och profan. Engelbrekt hade urpremiär i Stockholm 21 september 1929 och gavs tolv gånger den säsongen, sedan ytterligare åtta gånger fram till 1940. I Salt Lake City berördes även hur Nazityskland försökte utnyttja Engelbrekt vid dess framgångsrika uppsättning i Braunschweig 1933; kritikern Ernst Stier utnämnde den rentav på oklara grunder till ”den första Hitler-operan”. Två månader senare var samme kritiker positiv vid Tysklandspremiären av en annan svensk opera i Braunschweig. Det gällde Fanal av den i Tyskland betydligt bättre kände Kurt Atterberg, som flitigt verkade för de musikaliska kontakterna mellan länderna. Fanal, som sedan sattes upp på ytterligare tre tyska scener, fick som bekant långt större betydelse än Engelbrekt i Jussi Björlings karriär. (Att Fanal grundar sig på ett verk av den judiske Heinrich Heine tycks nazisterna inte ha låtsats om.) Jussi sjöng Biskop Sigges roll i Engelbrekt (som vid premiären utförts av Henning Malm) bara tre gånger, alla 1931: första gången den 21 mars och sista den 7 maj, då i Helsingfors vid Operans gästspel där, Jussis första utomlands. När han trädde in i rollen, hade operan inte getts på en tid och två andra roller var också nybesatta, varför några tidningar publicerade recensioner. Dessa visar att

18

Biskop Sigge är en mycket liten roll. Aftonbladet skrev om de tre nybesatta rollerna att de ”ge, så obetydliga och vagt tecknade dessa partier äro, ej anledning till närmare omtalande” och Stockholms Dagblad att de ”utfördes korrekt, förresten är de ej så märkliga att de ge anledning till några mer ingående betraktelser”. I Utah fick alltså med all sannolikhet alla konferensdeltagarna för första gången tillfälle att höra något ur denna fosterländska svenska opera, framfört av sopranen Melissa Heath. Hon ackompanjerades av pianisten och musikforskaren Jared Oaks, som förbereder en antologi med svenska operaarior. I programmet framträdde också Zachary Millman, verksam både som sångare och som musikforskare och specialist på ovanlig operarepertoar. Den lyriska musiken ur Engelbrekt fann jag rätt tilltalande, men på direkt fråga pekade Jared Oaks på operans brister i dramatiskt hänseende. I den långa rollistan till Engelbrekt (operan har 32 roller, många av dem i Stockholm dubblerade av en sångare) finns förutom Biskop Sigge i Skara ytterligare tre biskopar; dessa hade ju på 1400-talet stor politisk betydelse. En av dem, biskop Thomas Simonsson av Strängnäs, har en direkt anknytning till Jussi. Han tog nämligen under världskriget på repertoaren upp Bisp Thomas’ frihetssång i tonsättning av Gustaf Nordqvist (långt mera känd för ”Till havs”) och spelade även in den i april 1944, en av hans minst kända inspelningar. Texten lyder som följer: Frihet är det bästa ting, / som sökas kan all världen kring. Den frihet väl kan bära. Vill du vara dig själver huld, / så älska frihet mer än guld. Ty frihet följer ära! / Ty frihet följer ära! O ädle svensk, du statt nu fast / och bättra det som fordom brast och låt dig ej förevända. Våge din hals och så din hand, / att frälsa ditt eget fädernesland. jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


FOTO: ÖREBRO KOMMUN, FREDRIK KELLÉN

Engelbrekt Gud kan dig hjälp väl sända! / Gud kan dig hjälp väl sända! Texten är baserad på de sista stroferna i den Frihetsvisa eller Engelbrektsvisa, som troligen skrevs 1439 av biskop Thomas som del av ett krönikespel om den 1436 mördade Engelbrekt och Karl Knutsson inför kungavalet 1440. Visan hyllar Engelbrekt och hans frihetskamp och i de sista stroferna alltså den nationella friheten och självbestämmanderätten. En kompositionstävling utlystes över Frihetsvisan, vilket ledde till att texten fick ett oerhört stort antal tonsättningar – det ska finnas över 900 stycken! Förutom Nordqvist har bland mera kända kompositörer bl. a. Hugo Alfvén, Oskar Lindberg, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström tagit sig an den. Sedan Engelbrekt i april eller maj 1436 mördats av riddaren Magnus Bengtsson Natt och Dag på en holme i Hjälmaren, begravdes han i den kyrka i Örebro som senare kom att kallas S:t Nikolai. För att undvika helgondyrkan, fördes stoftet dock bort därifrån till okänd ort. Här finns åter en Björling-anknytning, för David Björling hade en omfattande verksamhet i Örebro, och under perioden 1917–1923 sjöng Jussi med sin far och sina bröder tre gånger i denna Engelbrekts begravningskyrka. Många gator och vägar i Sverige har uppkallats efter Engelbrekt, och även en av Stockholms ståtligaste kyrkobyggnader, Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm. Den 19 september 1960 kom den att tjäna som begravningskyrka för Jussi Björling, som då i några år varit bosatt på Karlavägen 11 alldeles intill, i Engelbrekts församling. Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att Borganäsvägen i Borlänge, där Jussi Björlingmuseet ligger, fått sitt namn efter fästet Borganäs på Dalälvens västra strand, som midsommardagen 1434 brändes ner av Engelbrekt och hans dalkarlar!

harald henrysson

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

Engelbrektstatyn i Örebro.

19


En amerikaresa med björlingska förtecken, del 1 text och foto: calle friedner

20

1980

var det tjugo år sedan Jussi gick bort, och jag ville uppmärksamma detta med några radioprogram. Det var ingen unik tanke, för före mig hade Per Lindfors, Bo Teddy Ladberg och Per Estreen gjort program om honom. I deras program hade man intervjuat kollegor och vänner, men jag ville intervjua familjen. Nu medverkade Jussis hustru Anna-Lisa, hans son Lars och Olles hustru Gun och deras son Harry. Jag utgick också från material jag hittat i Radioarkivet – soloinspelningar inte bara med Jussi utan också med bröderna Olle och Gösta och med den upplaga av Björlingkvartetten, som framträdde på trettiotalet. Den bestod från början av både Olle och Gösta Björling, tenor, Claes-Göran Stenhammar (tonsättaren Wilhelms son) sjöng förstabas och Johannes Norrby andrabas. När Gösta snart lämnade kvartetten för att studera i Italien, ersatte Anders Strandberg honom. Brodern Karl blev aldrig professionell sångare – han kom bara att en kort tid utbildas av pappa David och under hans ledning sjunga med sina äldre bröder. Visst sjöng Karl också, men vi hittade ingen inspelning med honom i grammofonarkivet. Först ett par år senare dök en sådan inspelning upp. Den hade aldrig katalogiseras, men då var det så dags. Det material vi hade var i alla fall intressant nog och blev också i urval en dubbel-LP, som Sveriges Radios förlag gav ut med mig som teknisk redigerare och textförfattare. Faktagranskare var Harald Henrysson. Något som då ännu aldrig belysts särskilt ingående i radio var hur Jussis minne bevarades i Amerika, där han ju haft en betydande del av sin karriär. Dessutom fanns där några personer, som jag ville ha med i programmet. Tillsammans med min hustru for jag därför dit och besökte flera platser. Bland de första var Indianapolis, där vi möttes av en katolsk präst i civil mundering, Jack Porter, medförfattare till The Jussi Bjoerling Phonography, som då varken var färdig eller utgiven i någon ver-

sion. Mitt ärende var att se hans arkiv, The Jussi Bjoerling Memorial Archive, och höra hur han ansåg att Jussi Björling var ihågkommen i Amerika. Porter bodde i en lägenhet, och det visade sig att arkivet väl rymdes i en bokhylla placerad i en något större garderob. Här hade han samlat allt han kunnat komma över, förutom skivor också bandinspelningar med Jussi och diverse tidningsartiklar om honom, både på engelska och svenska. Det var en helt privat samling utan egentlig offentlig status, även om han hade låtit registrera den. Ursprunget till Porters arkiv var att han blivit fascinerad av Jussi Björlings sång och tänkte skaffa sig alla hans inspelningar, som han trodde inskränkte sig till några få LP. Snart upptäckte han att Jussi lämnat efter sig en hel del skivor, och nu började han leta både efter opublicerade inspelningar och sådant som hade skrivits om honom oavsett på vilket språk texterna var skrivna. Porter berättade i olika sammanhang om sin samling, och därigenom upptäckte folk både i USA och i resten av världen, att det existerade ett Jussi Björling-arkiv i Indianapolis. Många hörde av sig. En del skickade också material som de ägde om Jussi, t.ex. konsert- eller operaprogram. Väl i hans arkiv skulle allt sparas för framtiden utan att riskera att gå förlorat. Men det var alltså inget offentligt arkiv: dels förvarades ju sakerna i Porters privata hem, dels var ju detta inte den säkra plats, där Porter hoppades att materialet skulle hamna. Senare, när han kommit över dubbletter av vissa saker, annonserade Porter och bedrev byteshandel eller sålde helt enkelt av en del. Han tycks också ha haft bandkopior av skivinspelningar och radioutsändningar. Meningen var att göra samlingen komplett, en omöjlighet vågar man nog påstå. Det här insåg Porter så småningom och nämnde, att han t.ex. inte hade en enda av de inspelningar Jussi gjort som ung under pseudonymen Erik Odde. jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Jack Porter med Jussi Björlings självbiografi.

The Jussi Bjoerling Memorial Archive.

Naturligtvis utgick Porters ambition i alla fall från början från en äkta önskan att bevara och sprida Jussis inspelningar och information om honom till andra musikälskare. Han berättade också att han stod i begrepp att skriva sitt testamente och hoppades att han hade funnit en institution, kanske ett universitet, som var lämpligt att förvalta samlingen och ställa det till förfogande för forskare. Han ville också att denna institution skulle fortsätta att samla björlingiana och sälja dubbletter eller byta bort dem mot sådant som saknades i samlingen. Vilken denna institution var ville han inte nämna, eftersom han sa sig ligga i förhandlingar, men vi vet nu att hans samling helt logiskt hamnade på Indiana University, som i varje fall då inrymde den största musikhögskolan i USA. Vi hade blivit lätt varnade av Harald, som menade att Porter nog skulle visa sig vara en ganska speciell person.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

Det märkte vi snart. Han insisterade på att få bjuda oss på lunch på en restaurang, och han skulle absolut köra oss dit. Under tiden pratade han och pratade. Dessutom hade han hällt i sig en redig klunk whisky innan vi åkte, och han hade bjudit mig också, men jag hade förstås avböjt, eftersom vi skulle köra vidare. Efter en stund sa min fru, som satt i baksätet, på svenska, att vi verkade köra i cirklar, vilket jag påpekade för honom. ”Hur kan du veta det?” frågade han något häftigt. ”Jo, därför att solen nu har stått i alla väderstreck”, svarade jag. ”Ja, vi är strax framme”, svarade Jack, och det var vi förstås. Till hans förtjänst ska erkännas, att maten han bjöd på var väldigt god, och vi var rätt hungriga. Tyvärr fick Jack Porters och Harald Henryssons samarbete ett otrevligt slut. 1984 kom Harald upp till mitt tjänsterum. Han var skakad, och orsaken var att Jack Porter plötsligt och utan att fråga Harald om lov hade gett ut deras gemensamma ”A Jussi Bjoerling Phonography”, dessutom med sitt eget namn framhävt och Haralds i mindre bokstäver. Det var ett flagrant brott mot upphovsrätten, men att stämma Porter skulle ha blivit en ekonomisk katastrof oavsett utgången, eftersom man i USA alltid får stå för sina egna rättegångskostnader. Att skaffa en advokat som kunde driva målet mot Porter var också otänkbart av ekonomiska skäl. Harald var oerhört deprimerad men informerade de mest betydelsefulla musiktidskrifterna som ”The Gramophone” och ”Musical America” om att Porters bok var utgiven utan hans medgivande och innehöll en rad fel, som skulle ha rättats. Försäljningen lär därefter ha gått ganska knackigt. När Harald hämtat sig något från chocken, fortsatte han med sitt arbete på en egen rättad och kompletterad ver➔ sion som gavs ut av Svenskt Musikhistoriskt Arkiv.

21


En amerikaresa med björlingska förtecken Porter var alltså präst men stal senare Harald Henryssons verk, i alla fall bröt han grovt mot Haralds upphovsrätt, även om han också själv hade en sådan. Att visa sitt arkiv för oss och bjuda på lunch var förstås mycket vänligt, men för det kan man ju inte förhålla sig okritisk, vad än personen ifråga gör. Jack Porter är numera avliden. Efter besöket hos Jack Porter i Indianapolis, fortsatte vi något trötta nästa morgon nordvästut. På vägen gjorde vi ett kort uppehåll i Chicago vid Lake Shore Drive och Grant Park, där vi tittade på den vackra sjöutsikten, och därefter styrde vi in i gyttret av hus och gator i akt och mening att komma ut på andra sidan staden. Vägen hade vi noggrant sett ut på kartan. Det var bara det att när vi var mitt inne i röran, fann vi gatan avstängd och fick försöka improvisera oss ut. Tyvärr hade vi tagit miste på avståndet. Målet var St. Peter söder om Minneapolis, där Anders Björling bodde med sin hustru Janet och deras tre döttrar. Vi körde och körde, och i stället för att komma fram klockan sex på kvällen som beräknat, anlände vi inte förrän vid tiotiden men blev likväl varmt mottagna. Anders var ekonomichef på Gustavus Adolphus College i St. Peter, där han visade oss omkring nästa dag, och tillsammans med Janet drev han också en liten butik. Musik var ett viktigt ämne på Gustavus Adolphus college, som är ett ”liberal arts” college, d.v.s. studenterna måste pröva på olika konstnärliga ämnen, men de måste samtidigt ha ett huvudämne, och många valde då just musik, som genom The Jussi Bjoerling Memorial Hall fått mycket ändamålsenliga lokaler. Man hade också en känd kör som turnerade mycket och bl.a. hade besökt Sverige. Dessutom hade man en symfoniorkester och flera mindre ensembler. Jag har senare haft nöjet att träffa Anders i Sverige flera gånger. Nu berättade han att Gustavus Adolphus College grundades av svenska immigranter 1862. Här har man under åren byggt nya byggnader, som fått namn efter svenska storheter. Det finns t.ex. ett Folke Bernadotte Memorial Library och ett Nobel Hall of Science. När Anna-Lisa Björling någon gång på 1960-talet kom på be-

Skylt vid Jussi Björling Memorial Hall, Gustavus Adolphus College, St. Peter.

22

sök, väckte man tanken på att låta uppföra en konsertsal, som skulle kallas Jussi Björling Memorial Hall, och 1970 stod den färdig. Den invigdes samma år med att Robert Merrill gav en konsert i närvaro av bland andra Anna-Lisa. När han så hade avslutat sin konsert, spelade man upp Jussis och Merrills inspelning av duetten ur ”Pärlfiskarna” med Anna-Lisa och Robert Merrill stående på podiet – en mycket känsloladdad stund, berättade Anders. Robert Merrill promoverades också vid det tillfället till hedersdoktor dels för sina inspelningar med Jussi men framför allt för sin långa karriär. Anders berättade att han hade tagit många diabilder på sin pappa, och att han ofta blev inbjuden av olika organisationer att berätta om honom. Han hade sammanställt ett program som han reste runt med, där han spelade upp bandinspelningar, visade diabilder och berättade. Människor som fascinerats av Jussis sång hörde ofta av sig till honom. Många hade hört Jussi i radio, på skiva eller också hade de hört honom i verkligheten, t.ex. vid något av Metropolitanoperans turnégästspel. Ofta fann han också att man i recensioner av andra sångares skivinspelningar jämförde med Jussis inspelning av samma verk, ibland också med Carusos eller bådas. Anders hade också flera gånger hört Luciano Pavarotti i TV säga, att Jussi hade varit hans idol, när han växte upp. Anders Björling kom först till Gustavus Adolphus College som utbytesstudent 1956–1958. Jussi själv skulle 1959 har kommit dit för att motta ett hedersdoktorat men blev sjuk. Han hade ändå faktiskt varit i St. Peter och gett två konserter, en på Gustavus Adolphus College och en i en kyrka, men det var 1920, när han var nio år och turnerade runt i USA med sin far och bröderna Olle och Gösta. Anders hade för övrigt träffat många människor, som hade hört pojkarna på deras turné då.

Anders och Janet Björling utanför sitt hem i St. Peter, Minnesota.

Del två följer i nästa nummer av Jussi Björlingsällskapets tidning.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


… men som han sjöng…

I nr 23 av Journal of the Jussi Björling Societies of the USA & UK skriver Fred Plotkin, som beskrivs som en av Amerikas främsta operaexperter, följande lilla historia: Jag arbetade första gången på Metropolitan 1979 och fick min första anställning där 1981. Vid den tiden fanns det många ”gamla Met-veteraner” kvar, folk som mindes Björling. En äld-

re receptionist vid sceningången vid namn Winnie kände alla de stora, och alla de stora kände henne. Hon förhöll sig märkbart lugn, om man tänkte nämna namn som Callas, Tebaldi, Milanov, Tucker, Merrill och Pinza. Men jag blev varnad för att någonsin nämna namnet Björling för Winnie. När jag så småningom blev bekant med Winnie och uppskattade hennes berättelser, beslöt jag att pröva om jag kunde ta upp det känsliga ämnet med henne genom att nämna namnen på de fyra stora sångare, som jag var uppfödd på [Victoria de los Angeles, Marilyn Horne, Jussi Björling och Ezio Pinza]. Winnie blev tårögd och hon sänkte rösten som alla andra verkade göra när de talade om Björling. ”Det finns bara en gud, bortsett från Gud, och det var han.” Björling verkar ha varit osedvanligt snäll mot Winnie, han hade brukat hålla hennes hand vid scendörren, sjunga för henne och skriva till henne, när han var borta. ”Gud gav honom denna röst”, sa hon, ”men som denne man sjöng…” och hon började gråta igen. Det var uppenbart något i Björlings vita interiore (som italienarna kallar den där blandningen av känslor, erfarenhet, överflöd och sorg), som när den kombinerades med hans röst och musikanteri åstadkom en sångkonst som berörde människor så starkt. Ur Listening Room: Jussi Björling – Monday, august 22, 2011 av Fred Plotkin, redigerat av Dan Shea. Översättning: Calle Friedner

➔ jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

23


P-G BERGFORS var under 25 år verksam som barnläkare i Skellefteå och blev också en betydande motor för att dra igång musiklivet där. Han har varit aktivt engagerad i flera kammarmusik- och orkesterföreningar, han är författare till flera böcker om musik och har varit verksam som musikkritiker i Göteborg och en flitig medarbetare i Musikradion under en rad år. På bilden är P-G Bergfors t.v. tillsammans med Ingrid och Ingemar von Heijne 1978. Foto: Calle Friedner

Jussi och jag Vem vill inte stoltsera med nära relationer till Jussi Björling? Men nej, tyvärr! Jag hörde aldrig Jussi sjunga opera från en scen. För en pojke som växte upp i Örnsköldsvik på 30-talet fanns inget operahus närmare än i Stockholm. Norrlandsoperan i Umeå skulle tillkomma först 1974 och försågs med en mobil teater att användas på orter utan lämpliga teaterscener. Vid den tiden arbetade jag i grannstaden Skellefteå, och det enda av operakonst live jag dessförinnan mött var ett par enstaka föreställningar av ”Enleveringen” med aktörer från Stockholmsoperan som led i någon folkparksturné. Som ”Belmonte” medverkade inte Jussi. Tänka sig honom på folkparksturné!? Mitt intresse för ”klassisk” sång var inte välnärt överhuvudtaget på den tiden, således av naturliga skäl (Norrland), men jag hade som tolvåring börjat spela fiol för en lärare som egentligen själv inte kunde traktera det instrumentet men hade piano och orgel som ”sina” instrument. Min allra första Stockholmsresa gjorde jag i samma veva tillsammans med min mor och en mos-

24

ter, och på programmet stod förutom Gröna Lund och Skansen mitt tidigaste besök på Kungl. teatern: ”Rigoletto” med Hugo Hasslo i titelrollen, men ingen Björling som Hertigen. En bra start på min operafostran ändå. Vid en konsert i Ö-viks kyrka spelade vi i samskolans orkester med Olle Björling som sångsolist, bland annat Händels ”Largo”. Jussi gästade dock Örnsköldsvik vid ett tillfälle bara något år senare, den 28 juni 1942. Jag var 13 år. Ö-vik hade blivit köping 1842 och utsett till handelscentrum för norra Ångermanland och södra Lappland, och 100-årsminnet av detta ville staden fira denna junidag. Det var ”Köpmännens dag”. Från en festtribun framför Samskolan sjöng Jussi Björling ”Tonerna” av Sjöberg, ”Mattinata” av Leoncavallo, ”Blomsterarian” ur ”Carmen” och minsann ”Hertigens” aria ur ”Rigoletto” (”Ack som ett fjun så lätt”) samt avslutningsvis Eklöfs ”Morgon”. Entrén

var en krona, ändå var varken jag eller mina föräldrar där vid det evenemanget. Mamma saknade musikintresse. Pappas idol var Enrico Caruso. Han hade många av Carusos 230 78-varvsinspelningar hemma i ett skivskåp. Carusoplattorna var det finaste han visste i musikväg. På kvällen denna 28 juni skulle ”Köpmännen” efter konserten bjuda stadens societet på en bättre middag, förmodligen på Stadshotellet. De hade förstås räknat med att Jussi som hedersgäst skulle delta i middagen. När man efter konserten skulle föra sångaren i taxi till måltiden var han emellertid försvunnen! Rykten gick dagarna efter (och uppfattades även av unge mig) att man letat efter Jussi runt om i den lilla stan och slutligen återfunnit honom spelandes biljard med okända vänner på Café Örn, ett litet mörkt kafé som låg bara kanske 100 meter från Statt. Huruvida festkommittén lyckades slita Jussi med sig till ett flottare ställe än det han själv letat upp vet jag inte, men möjligen hann Jussi smaka av desserten (kanske en krokan med glass, en vanlig galaefterrätt vid den här tidpunkten i början på 40-talet)), det har jag ingen information om

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


eller minne av så här 74 år senare. Var det i en pucciniopera - i ett romantiskt sångnummer var det i alla fall - när jag vid ett enda tillfälle faktiskt hörde honom sjunga och såg honom på långt avstånd i egen hög person, mycket levande. Det var på Stockholms stadion vid invigningen av EM i fri idrott den 19 augusti 1958. Han sjöng då Eklöfs ”Morgon”, i starkt minne bevarad och till publikens iakttagbara förtjusning. Det var en seger för Sverige, så god som någon nere på kolstybbsbanorna. Närmare än så kom jag aldrig Jussi i min barndom, men självklart ansluter jag mig till den majoritet av Jussibeundrare som betraktar honom som världens främste operatenor genom alla tider. En liten undran kan man möjligen ställa sig, om man tar ad notam att Jussi av många på sin tid uppfattades som mindre imponerande i sceniskt avseende: ponera, om Jussi skulle ha kunnat ses på live-bio från Metropolitan som idag på bland annat Konga Folkets hus (biograf med erforderliga sändningsresurser, närmast mig som smålänning idag). Med sådana Met-sändningar har en innerligt närd önskedröm från den norrländske gossens barndomstid faktiskt uppfyllts, och via dem kan man idag även långt ute på landet bli operahabitué sent omsider och med ålderns rätt. Men inte alla sångare tål att ses medan de sjunger i det närgångna fångandet per television. Och idag, vem mäter sig med Jussi bland världens ledande tenorer i sändning från Met? En Jonas Kaufmann har ju goda röstresurser och har även enastående skådespelartalanger, som höjer intrycket. Honom har jag faktiskt hört och sett sjunga Puccini från scen, låt vara på Münchens statsopera, där man sitter trängre och obekvämare än mig veterligt i något annat teaterhus. (Varning!) Tack till Jussi Björlingmuseet för några exakta, sanningssäkra data jag inrymt bland minnena i texten.

Jussi som Manrico i ”Trubaduren”.

Lovord för Trubaduren på Met 1941 En tidigare outgiven inspelning från Metropolitan av Verdis ”Trubaduren” med Jussi Björling som Manrico, Norina Greco som ”Leonora”, Francesco Valentino som ”Greve Luna” och Bruna Castagna som ”Azucena” finns sedan några månader på skivdiskarna – och givetvis också att beställa hos Jussi Björlingmuseet. Två mycket positiva recensioner av Henry Fogel och Stephen Hastings finns refererade på hemsidan. Positiv är också Colin Clarke, som bl.a. skriver i det senaste numret av ”Fanfare”: ”Medan man kan beundra lejonstyrkan i ’Di quella pira’, för att inte tala om det enkla frossandet i rösten när höjdtoner hålls ut långt bortom deras naturliga längd, måste man flämta över den honungslena tonen och fraserandet i ’Il presagio funesto’… Björlings timbre och fullständiga mästerskap är förstås uppenbara, ändå är det i den sista scenen som han är som mest magnifik.”

p-g bergfors jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

25


Australiensk radio om Jussi Björling Radiostationen heter 3 MBS och är baserad i Melbourne. I juni 2015 sände man ett program, där Rodney Phillips berättade om Jussi, och givetvis fanns det också tillgängligt en kortare tid på nätet. Programmet ingår i en serie kallad ”A Great Among Greats – The Jussi Björling Story” och sändes i tre delar. Australiens motsvarighet till Sveriges Radio, public service-bolaget ABC, Australian Broadcasting Company, sände också i våras ett program, där Jussi omnämndes. Det var den brittiske dirigenten Sir Andrew Davis, som tidigare bl.a. 1995–1998 haft delat ledarskap för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm tillsammans med Paavo Järvi, som i en intervju berättade att han samarbetat med Elisabeth Söderström flera gånger, och att han hade tillbringat en kväll hemma hos henne och hennes man tillsammans med Kerstin Meyer, då de hade suttit och lyssnat till inspelningar med Jussi. Sir Andrew sa, att Jussi alltid hade varit hans favorittenor. Rättelse I höstnumret, nr 55, av Jussi Björlingsällskapets tidning, råkade flera fel insmyga sig. Artikeln Till Utah i krigstider avslutades med en förteckning över konserter, som härstammade från ett annat år (1947) – inte 1940. Listan skulle ha avslutats med ytterligare två uppgifter (efter 24 mars, Kalamazoo, Michigan): 26 mars, Saginaw, Michigan och 29 mars, Chicago, Illinois. Likaså hade författarnamnen till flera artiklar fallit bort i tryckningen. Calle Friedner var författare till artiklarna om Nicolai Gedda och ”Krokodiltårar i Opus”. ”Förteckningen över Jussis inspelningar kompletterad” skulle ha avslutats med följande rader: Till slut: jag är mycket tacksam för synpunkter liksom för uppgifter om de misstag och utelämnanden, som är oundvikliga: harald.henrysson@tele2.se. Harald Henrysson Vi beklagar felen. Notiser signeras däremot inte. Redaktionen

26

Amerikansk filmpremiär med Gustav Björling Filmen ”Hans majestäts rival” har inte blivit någon klassiker. Den spelades in 1943 och är en operettfilm med musik av Jules Sylvain och med så många som runt 60 roller, där de båda operasångarna Gurli Lemon-Bernhard och Gösta Kjellertz har huvudrollerna. Filmen visades senast i SVT år 2000. Det intressanta ur Jussi Björlingsällskapets synpunkt är att även Gösta Björling medverkar men i en biroll så liten, att han inte ens omnämns i Svensk Filmdatabas resumé av handlingen. Svensk film har alltid visats i Amerika ända sedan Stillers och Victor Sjöströms storhetstid för hundra år sedan, och även ”Hans majestäts rival” letade sig över Atlanten, där den fick namnet ”Queen for a Night”. Där recenserades den av Brooklyn Daily Eagel den 30 december 1946, och trots att Gösta Björling alltså hade en liten roll i filmen, hade tydligen namnet Björling redan hunnit slå rot i amerikanarnas medvetande. Men att det fanns mer än en sångare med det efternamnet, det hade recensenten Herbert Cohn inte upptäckt. Så här skrev han: ”Sveriges första filmoperett, ’Queen for a Night’, skulle aldrig ha kunnat bli till, om den inte hade föregåtts av en lång rad icke-svenska operetter. Den har lånat en bit här och en bit där så att, när den hade premiär i lördags på 5th Avenue Playhouse, ”Queen for a Night” såg ut och lät som en hel massa kostym-romantik-med-musik-filmer man under många år har fått se på vita duken. Den har melodier som är Gösta Björling angenäma för stunden, en sagohandling satt mot en sirlig bakgrund och aktörer, som är trevliga och behagliga. Inte mer. Gustav Björling, en av Metropolitanoperans sångare (sic!), är förmodligen en av filmens stjärnor. Om man är vaken kan man känna igen honom som den knubbige herre, som under handlingens första minuter avvisas som en nedbruten tenor av huvudrollsinnehavarinnan som (Gud hjälpe oss) heter Gurli Lemon Bernhard. Efter detta beger han sig, troligen stött, iväg till Met, för denna ’Queen for a Night’ ser inte mer till honom…” Sedan fortsätter recensenten med att kalla de övriga medverkande ”kompetenta” och menar, att Mme Bernhard har en välklingande sopran ”och sjunger för det mesta rent” … och Gösta Kjellertz, huvudrollsinnehavaren som hon föredrar framför Björling, sjunger väl om man accepterar att han sjunger höjdtonerna i falsett”. Utan att ha sett filmen är det svårt att säga, om ”den knubbige mannen” i början av filmen verkligen är Gösta Björling. Däremot är det uppenbart, att han tycker sig ha identifierat Jussi (men han är inte säker) som den stackars avvisade tenoren. Och helt olika var de ju inte.

calle friedner jussi björlingsällskapets tidning våren 2016


Jussi i Sommarsverige Som vanligt kommer Jussi Björlingsällskapet att anordna flera evenemang under sommaren, de flesta arrangerade av vår eminente sekreterare i styrelsen, Stefan Olmårs. Hittills är följande bestämt: I Voxna blir det som vanligt en minifestival. I år hålls den måndagen den 11tisdagen den 12 juli. Här blir det två konserter som vanligt med flera sångare plus ytterligare program. Den 1 augusti klockan 13 kommer den traditionella konserten i Kungsträdgården i Stockholm att äga rum.   Lördagen den 6 augusti anordnar vi i samarbete med Folkets hus och Parker och Skansen en konsert på Sollidenscenen.   Helgen 3 – 4 september avslutas sommarens begivenheter med ännu en traditionsenlig minifestival, nu i Strömsbruk. För närmare detaljer hänvisar vi till nyhetsbrevet nr 2/2016, till kommande nyhetsbrev och till Jussi Björlingsällskapets hemsida.

I sommar blir en av begivenheterna konserten på Skansen lördagen den 6 augusti.

Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 www.borlange.se/jussibjorling jussibjorlingmuseet@borlange.se Museichef: Jan-Olof Damberg Öppettider Sommartid (juni – augusti) Måndag – fredag 11 – 18 Lördag 10 – 14 Söndag 12 – 17 Under tiden september 2016 t.o.m. maj 2017 håller museet preliminärt öppet som tidigare, d.v.s. helgfri tisdag – fredag 12 – 17. Något besked om en eventuell flytt av museet har i skrivande stund inte lämnats. När och om den äger rum, kommer detta att ha betydelse för öppethållandet. Den som tänker besöka museet i september eller senare kan förhöra sig om vad som gäller antingen via hemsidan eller genom att ringa museet.

Under sommaren kommer fem föredrag att hållas på museet: Torsdag 2 juni Legendariska operasångare Torsdag 16 juni Jussi på konsertscenen Torsdag 30 juni Klassiska kompositörer Torsdag 14 juli Jussi på 40-talet Torsdag 4 augusti Film: Voice of Firestone med Jussi Lars Tilling och Anna-Lisa Björling berättar Tid: kl. 19.00 Fri entré! Kaffeservering 25 kr

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

27


Ekonomibrev

Jussi Björlingsällskapets Tidning Per Bäckström Götgatan 91, 5 tr 116 62 Stockholm

Världens ledande Wagnertenor År 2014 uppmärksammades 50-årsminnet av hjältetenoren Set Svanholms (1904–1964) frånfälle, och en biografi kom ut, något försenad, 2015. ”Mästersångaren från Västerås” (Atlantis) har delat författarskap: musikvetaren Daniele D. Godor och professorn i historia, Marie-Louise Rodén, har skrivit olika delar av boken. Författarna tycker att det är tacksamt att skriva en biografi om Set Svanholm då han var pedant och sparade allt, från recensioner och program till noterade utgifter. ”Mästarsångaren från Västerås” är en initierad och mycket läsvärd biografi med flyt i språket som fångar en från början. De olika registren bak i boken är omfattande. En sak som väcker intresse ur vår horisont är ju Svanholms förhållande till Jussi. Jussi nämns visserligen på många sidor och är den person som har flest anvisningar i personregistret, men någon djupare relation tycks de inte ha haft. En viss antagonism kan skönjas då de i Stockholm delvis konkurrerade om samma roller som t.ex. ”Radamès”, ”Manrico” och ”Canio”, och då drog Svanholm det kortaste strået. I pressen omtalades Jussi med förnamnet medan Set förblev ”hr Svanholm”. Svanholm undervisade en gång Jussi i sång. Han hade uppmärksammat att Jussi i Manon Lescaut övertäckte ordet Manon. Svanholm visade Jussi hur han skulle göra och Jussi var mycket nöjd efter att ha provat.”Ja, jag är kanske inte så dum som lärare”, sa Svanholm varpå Jussi svarade ”Ja, men så tror jag, att jag nog heller inte kan anses som en obegåvad elev”! Något märkligt tycker författarna att Jussi missgynnades av bandtekniken som infördes ungefär 1950. Han upplevde då en ”vokal kris”.

Set Svanholm tillsammans med Anna-Lisa och Jussi Björling i Chicago.

Det är förvånande hur ofta de svenska recensenterna obarmhärtigt skrev ned Svanholm! Men Svanholm slog tillbaka – Stockholmskritikerna kallade han för provinsiella. Och med viss rätt, då han istället på kontinenten uppskattades på ett helt annat positivt sätt. Svanholm sjöng hela tiden i Tyskland och på kontinenten under Hitler-eran fram till och med 1944 och tycktes inte ha haft några betänkligheter över det. Han var en del av propagandan, menar författarna. Efter kriget hade han stora framgångar i Nord- och Sydamerika

och var bl.a. flitigt anlitad av Metropolitan. Han blev en världstenor, ledande bland Wagnertenorerna. 1956 utnämndes han till operachef på Kungliga teatern. ”Svanholms år som operachef blev en dynamisk period, kännetecknad av hans intresse för att introducera såväl ny musik… som nyskrivna verk…”, enligt biografin. Svanholm var mycket flitig under sin karriär, 2609 framföranden är noterade. Däremot gjorde han inte så många inspelningar. Han dog 60 år gammal och är begraven i en familjegrav i sin födelsestad Västerås. Bara hans förnamn bland en mängd andra står på stenen. Inga divalater här inte!

jussi björlingsällskapets tidning våren 2016

hans thunström

Jussi var 16  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you