Page 1

HÖSTEN 2015 Nr 55 sedan starten 1989

Jussi Björlingsällskapets Tidning

ussi björling

På kongress i Amerika Ny version av fonografin Onödig och kränkande opera Sommarens evenemang


Innehåll

3 Ordföranden har ordet 4 Jussi och Birgit hyllade 4 Möte med Francisco Almanza 6 Hjältinnekraft i Strömsbruk 8 Festligt i fädernebygd 10 En teaterchef har fyllt 90 år 12 Nicolai Gedda 90 år 13 Fader Berg och ”Aftonsång” 14 Jussi i centrum i Salt Lake City 17 Stefan Olmårs resebrev 19 Till Utah i krigstider 28 22 ”Silverfågeln” en onödig opera 25 Jussis inspelningar komplett 27 Krokodiltårar i Opus 28 100 år sedan Jussis publika debut

14

Omslaget: Markus Pettersson på Sollidenscenen på Skansen med den kristallvas han fått med Jussi Björlingsällskapets stipendium för 2015. FOTO: CALLE FRIEDNER

REDAKTION Jussi Björlingsällskapets Tidning Hösten 2015. Från starten 1989 nummer 55. Lösnummer 30 kronor Redaktör Calle Friedner carl.friedner@telia.com 08-17 84 95 Grafisk form Curt Lundberg curtl@mac.com 0708-840 940 Redaktionskommitté Göran Forsling Bengt Krantz, ansvarig utgivare Lars Tibell Tryck: Grafiska Punkten, Växjö 2015 ISSN 1400-5271

2

6

Jussi Björlingsällskapet stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär. www.jussibjorlingsallskapet.com Medlemsavgift För år 2014 är avgiften 250 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Plusgiro 462 48 91-0 Ansökan om medlemskap ställs till Stefan Olmårs Hovra Gamla Landsvägen 5 820 42 Korskrogen stefanholzpartner@telia.com eller till Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 jussibjorlingmuseet@borlange.se För mer information om museet se sidan 27

Jussi Björlingsällskapets styrelse Ordförande Bengt Krantz, 0739-79 17 62 visheten@gmail.com Vice ordförande Hans Thunström, 021-33 41 75 hans.thunstrom@gmail.com Sekreterare Stefan Olmårs, 0651-260 00 stefanholzpartner@telia.com Kassör Per Bäckström, 08-508 401 12 perb1948@gmail.com Ledamöter Göran Forsling, 0243-22 73 39 verbator@telia.com Harald Henrysson, 0225-501 90 harald.henrysson@tele2.se Berit Sjögren, 070-771 22 83 berit.sjogren@outlook.com Lars Tibell, 070-343 22 28 lars@ingelstorp.se Hedersordförande Lars Hemmingsson, 08-735 51 54 lars.a.hemmingsson@comhem.se

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

CARL JOHAN ERIK BLADIN

8


Ordföranden har ordet

Här är min drömlista över önskade inspelningar M ånga lyssnar på Björling för att njuta. Andra lyssnar för att se hur han löser passager tekniskt och hur han använder sin expressivitet och fraseringsförmåga. Jussi hade en försvarlig repertoar, men ändå är det åtskilliga stycken som man skulle ge mycket för att få höra Jussi Björlings version av. De här tankarna är föranledda av två artiklar i detta nummer. Dels intervjun i Svenska Dagbladet med Pavarotti och min egen artikel om Alfred Berg. Pavarotti berättar som så många andra betydande sångare om Jussi som inspirationskälla och läromästare. Inspelningar av en röst ger så mycket information om både människan och sångaren och kan ge rika impulser för en yrkessångare såväl som en vanlig musiklyssnare. Många bygger oreserverat sin beundran av Björling på enbart inspelningarna och inget annat och det ger verkligen mycket tillbaka att bara lyssna på honom, hur han bär sig åt helt enkelt. Läs gärna om detta! Bergartikeln väcker för mig nyfikenheten om hur det lät när han sjöng Aftonsång. Av denna finns ingen inspelning, men vis av hur han nalkas exempelvis Södermans ”Aftonstämning” eller Alfvéns ”Skogen sover”, går det rätt lätt att tänka sig hur han plockar fram det naturlyriska i texten och hur han fraserar och artikulerar dikten. Björling hade en rik palett som tillät honom att vara både ackurat och uttrycksfull i allt från varma, jordnära visor till ”Manrico” i ”Trubadurens” heroiska utfall eller ”des Grieux” i ”Manon Lescaut” med sin gränslösa förtvivlan. Om jag plockar fram en drömlista på stycken jag skulle velat höra inspelade med Jussi Björling så skulle den se ut som följande: ”Dichterliebe” av Schumann, ”Schwanengesang” av Schubert, ”Sjösalavals” och ”Havsörnsvalsen” av Taube, ”Improvviso” från ”Andrea Chenier” av Giordano, ”Rinuccios” aria ur ”Gianni Schicchi” av Puccini, ”All the things you are” jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

av Jerome Kern, ”My way” av Claude François och ”Du ler” och ”Längtan heter min arvedel” av Wilhelm Peterson-Berger. Jag vore en ännu lyckligare individ om jag ägde dessa inspelningar med Jussi Björlings namn på skivetiketten. I denna tidning kommenteras magasinet OPUS kontroversiella texter i ett tidigare nummer samt en kritik och genomgång av innehållet i operan ”Silverfågeln” som hade sin urpremiär i somras. Vi har valt att utforma det hela som ett samtal mellan tre personer, Göran Forsling, Calle Friedner och Lars Tibell, för att få en så nyanserad bild som möjligt av detta, minst sagt, delikata ämne. Hela fyra hedersledamöter fyller jämna år 2015. Bara en av dessa är inte längre med oss, Luciano Pavarotti, som skulle ha blivit 80 år. De övriga är Enrique Gilardoni, 80 år, Kjerstin Dellert, 90 år samt Nicolai Gedda, 90 år. Alla dessa har egna artiklar och notiser i detta nummer. ”Men mången natt jag hör en röst vid bittra tårars ström. Göm djupt dess minne i ditt bröst. Det var din bästa dröm.” 1 En vacker höst och vinter, önskar Eder ordförande.

bengt krantz Ordförande i Jussi Björlingsällskapet

Ur ”Var det en dröm?” av J.J. Wecksell, tonsatt av Jean Sibelius. 1

3


Väster om Kungsträdgården i Stockholm löper Jussi Björlings allé, och öster om Kungsträdgården löper Birgit Nilssons allé. Mellan dessa alléer står Kungsträdgårdens scen, så var kan man hitta en lämpligare plats att hylla de båda än just där? text och foto calle friedner

Jussi och Birgit – hyllade mellan två alléer

Det var Jussi Björlingsällskapet som i med, när vi först fick höra en duett mellan perfekt väder tillsammans med Birgit Nilsspionen Barnaba (baryton) och prins Grison Sällskapet hade anordnat en konsert maldo (tenor), ”Barnabas” aria ”O Monudär den 3 augusti som en påminnelse om mento” samt den kända tenorarian ”Cielo våra två främsta sångare i modern tid. Båda è mar”. Amelia Jakobsson sjöng så den sällskapen bidrog med två sångare varmest kända av alla Dvoráks ˇ operadera, från Birgit Nilsson Sällskapet sopraarior, ”Sången till månen” ur ”Rusalka” – nen Amelia Jakobsson och på tjeckiska! Sedan var tenoren Valentin Lundin, det Valentin Lundins från Jussi Björlingsällskapet tur nu med ”Blomsterdess egen ordförande, Bengt arian” ur ”Carmen”. Krantz, som vi känner som Här avlöste tenorerna en förträfflig barytonsångvarandra. Francisco are, och han hade också tagit Almanza sjöng Leonmed sig den mexikanske cavallos ”La mattinata”. tenoren Francisco Almanza, Han är en s.k. ”spintosom vi får träffa närmare här tenor” (som t.ex. Jussi, intill. Anders Wadenberg, Caruso och Domingo), rutinerad som alltid, ackommedan Valentin LunBengt Krantz i en dramatisk panjerade sångarna utan att din är mera lyrisk till aria ur ”La Gioconda”. ha fått tillfälle att repetera med sin karaktär. Efter honom Bengt Krantz och Francisco Almanza, som återkom de båda sångarna från Birgit Nilsbara en kort stund före konserten kom son Sällskapet med ”Stranger in Paradise” med tåg direkt från Skåne, där de sjungit ur den amerikanska musikalen ”Kismet” i ”La Gioconda” kvällen innan, och sedan från 1953, där musiken lånats från Borodins återvände igen efter några timmar för ”Polovtsiska danser”. att medverka i en ny föreställning kvälBengt Krantz sjöng därpå två sånger, len därpå, men av deras pressade schema ”I drömmen du är mig nära” av Emil Sjömärktes ingenting i deras sång. gren och ”Demanten på marssnön” av Jean Sibelius. Francisco Almanza tog sedan Konserten, som presenterades av Sören över med ”No puede ser”, som är ”LeandTranberg, inleddes med att Amelia Jakobsros” aria ur zarzuelan ”La taberna del son sjöng Salomes aria ”Il est doux, il est puerto” av Pablo Sorozábal, varefter Amebon” ur Massenets rätt ovanliga ”Hérolia Jakobsson sjöng ”Liùs” första aria ur diade”. Hon avlöstes av Valentin Lundin, ”Turandot” och Valentin Lundin avslutade som sjöng Alfvéns ”Jag längtar dig”. Så var det ordinarie programmet med Richard det dags för Francisco Almanza och Bengt Strauss ”Zueignung”. Krantz att visa upp det de just sysslade Men det återstod två nummer, det ena

4

åter igen ur Jussis repertoar, ”Nämner du Sverige”, som Bengt Krantz framförde, och så svarade Francisco Almanza för slutklämmen med mexikanen Agustín Laras ”Granada”. Synd om dem som missade den här konserten, för den var i alla avseenden utmärkt! n

Möte med ”Precis som Bizet, som ju skrev ”Carmen”, besökte aldrig Agustín Lara Spanien – och ändå skrev han ”Granada”, denna populära hyllning till den spanska staden med samma namn!” Det berättar den vänlige och öppne Francisco Almanza efter konserten i Kungsträdgården, som han just hade avslutat med detta publikknipande nummer. Han är själv från Chihuahua i Mexiko men utbildade sig i USA, vid Rice University i Houston, Texas. 2001 blev han engagerad i Heidelberg, där han stannade i tre säsonger. Sedan dess har han varit frilanssångare med en huvudsaklig verksamhet i Europa. ”Frilansandet har gjort att jag fått besöka många platser i Frankrike, Tyskland, Polen, Kina och t.o.m. den lilla franska ön Reunion i Indiska oceanen”, berättar Francisco Almanza, som tillägger att det nu är första gången han besöker Stock-

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Anders Wadenberg, Amelia Jakobsson, Valentin Lundin, Bengt Krantz, Francisco Almanza och presentatören, Sören Tranberg på Kungsträdgårdens scen.

Francisco Almanza holm, Sverige eller Skandinavien över huvud taget. Den roll han gjort flest gånger är ”Don José” i Carmen, som han har sjungit över femtio gånger. ”Det är nog en favoritroll. Jag gjorde den första gången när jag bara var 24 år. Den blev en stor upplevelse, och jag måste säga att jag aldrig har tyckt att den blir tråkig, jag hittar alltid något nytt i musiken eller i själva rollfiguren”, fortsätter han. Men världens mest spelade opera tror han ändå inte att ”Carmen” är utan ”Trollflöjten”. ”Det är den enda opera där jag har gjort alla tenorrollerna, alltså både huvudrollerna och birollerna och jag har t.o.m. sjungit i kören!” Konserten i Kungsträdgården var ju en hyllning till Birgit Nilsson och Jussi Björling, så vilken relation har Francisco Almanza då till dem? Ja, eftersom han är gift med en dramatisk sopran, så har ju paret ofta lyssnat på Birgit Nilsson i hennes wagnerroller, och de har den största beund-

ran för henne. Som tenor har han ju förstås hört en hel del på Jussi, och han älskar hans sätt att sjunga. ”Man hör omedelbart att det är Jussi, hans sång är tekniskt perfekt, men den innehåller också mycket själfullhet och känsla, och det är sådant jag älskar. Naturligtvis lyssnade jag också på Caruso, Gigli, Pavarotti och andra tenorer när jag studerade. Jag berättade för min sånglärare (som för övrigt är baryton) att jag skulle sjunga här, och han berättade då att när han just hade avslutat sina studier och besökte Europa på ett Fulbrightstipendium, träffade han Jussi och hans bror i Rom, där Jussi just hade avslutat en grammofoninspelning, och han hade bara lovord om honom: det var inte bara det att han var en fantastisk sångare, han var också en fantastisk människa, som tog sig tid att prata med mig och andra i hans grupp”, berättar Francisco Almanza. En bild vi känner igen av Jussi, helt olika den som framställts på operascenen i sommar… n

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Francisco Almanza.

5


Andalusiskt temperament och hjältinnekraft i Strömsbruk

Roma Loukes

Markus Pettersson

6

Det var inte alldeles lätt för söderifrån – Markus Pettersson har redan visat sina kommande deltagare att ta sig från Hudikstenorala framfötter i diverse sammanhang vall till Strömsbruk. I sta’n var det markoch mottog en månad tidigare Sällskapets nad som ställde till det och Trafikverket pris. En värdig pristagare som behärskar hade påpassligt stängt av E4an, så det blev både romans och opera. De stora en hisnande bilfärd på slingrande ovationerna fick han ändå när han grusvägar backe upp och backe krängde av sig kavajen, kavlade upp ner innan vi med hjärtat i halsgroskjortärmarna och exekverade Mario pen anlände till Strömshall några Lanza-favoriten ”Granada” med äkta minuter före kick-off. Fullsatt var andalusiskt temperament, värdigt det och varmt som i bastun, men en tjurfäktare. Ett genrep måhända det bekom inte den alltid coole inför sin roll i Folkoperans ”La Stefan Olmårs, gärningsman och traviata” där hans rollfigur uppträder Björn Ranelid konferencier, när han hälsade välkommen som matador i andra aktens partyscen. till den tionde upplagan av Jussifesten. Vid flygeln fanns like coole Lennart Eng, och Extranummer blev det förstås och herrar Ströms Bruksorkester, som tutat och kvinti- tenorer kunde då inte avhålla sig från ”O lerat som förband, drog sig stillsamt (nåja) sole mio”. Och hem går den! tillbaka – för att lämna plats åt årets solistLite senare på kvällen hade Harald Henkvartett: trenne ungdomar med alla förutrysson ett samtal med Ann-Charlotte Björsättningar att bli nå’t och en ärrad veteran ling, som fokuserade i hög grad på mamma som i fyrtio år varit nå’t – ute i stora världen Anna-Lisa. Vi fick höra och se henne både tillochmed – och fortfarande är nå’t. Chrisi intervjuer och sjungande, solo såväl som i ter Bladin, tenor med franskregistrerad bil, duett med pappa Jussi. visade hur man får ut mesta möjliga ur två På söndagsförmiddagen var det Björn nordiska romanser med uttrycksfull artiRanelid som stod i rampljuset. Många hade kulation och föredömlig frasering. Att han säkert hört honom förut men man kan inte också kunde tjusa damerna med sin gamle låta bli att fångas av hans intensiva entulärare ”Nico” Geddas paradnummer ”Volsiasm för Jussi och, inte minst, hans fasgasången” gjorde inte saken sämre. cinerande formuleringskonst. Den glömmer man inte så lätt. Hans favoritord är för Den unga sopranen Christina Nilsson – övrigt ”förgätmigej”, vilket Stefan Olmårs ett namn som förpliktigar – som har tillde- uppmärksammade vid avtackningen. lats både Jenny Lind- och Birgit Nilssongöran forsling stipendiet är röstmässigt betydligt närmare text och foto befryndad med den sistnämnda. Den stora Vår tids arian ur ”Ödets makt” kräver både hjälChristina tinnekraft och ljuvligt pianissimo. Hon Nilsson. behärskar det och mycket mer. Får hon ett par år på sig har vi kanske här en arvtagerska till valkyrietrion Stemme, Theorin och Dalayman. Årets andra sopran, Roma Loukes, med utbildning i både Birmingham och Stockholm, är mera åt det lyriska hållet. Både Rusalkas ”Sången till månen” och ”Toscas bön” låg bra till för henne. Hemmasonen – ja, han kommer visserligen från Rengsjö några mil längre söderut 5


Alla artisterna tillsammans på Sollidenscenen på Skansen. Fr. v. Markus Kvint vid pianot med Ulrika Precht som blandvändare, Hannes Öberg, Markus Pettersson och Sara Swietlicki.

Konsert med dubbla J som förtecken Jussi Björling framträdde ett femtiotal gånger på Sollidenscenen på Skansen, en plats han tyckte mycket om att sjunga på. Det har därför känts naturligt att Jussi Björlingsällskapet under flera år anordnat en konsert där och samtidigt delat ut sällskapets Jussi Björlingstipendium till en ung tenor. I år, den 8 augusti, hade Skansen begärt att få vara arrangör och samarbetade då inte bara med Jussi Björlingsällskapet utan också med Folkets Hus och Parker, som utser en Jenny Lindstipendiat varje år. Konserten hölls alltså ”i Jenny Linds och Jussi Björlings anda” med medverkan av Jenny Lindstipendiaten, sopranen Sara Swietlicki, tenoren Markus Pettersson, som var den som fick motta Jussi Björlingsällskapets stipendium på 30 000 kr, och barytonsångaren Hannes Öberg, alla ackompanjerade av Markus Kvint. Konserten på Skansen presenterades av Pernilla Eskilsdotter, och inleddes av Sara Swietlicki med ”Dottern sade” av Wilhelm Stenhammar följd av en aria ur Puccinis ”La Bohème”. Hon avlöstes av Hannes

tillsammans med Sara Swietlicki framförde duetten ”O soave fanciulla” ur den första akten av Puccinis ”La Bohème”, en opera Jussi sjöng i många gånger.

Konserten i Jussi Björlings och Jenny Linds namn var som synes välbesökt.

Öberg, som sjöng ”Forskarlens sång” ur Rangströms opera ”Kronbruden”, en opera också Jussi sjöng i på trettiotalet. Markus Kvint fortsatte så på egen hand med en fantasi skriven av Ferruccio Busoni över Bizets ”Carmen”, innan Markus Pettersson inträdde på scenen och sjöng Mogens Schraders ”Sommarnatt”, som stod på Jussi Björlings repertoar. Det gjorde däremot inte Verdis ”Macbeth”, men ur den lät Markus Pettersson publiken få höra Macduffs aria ”Ah, la paterna mano”, innan han

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Och ännu en duett blev det, också den ur Jussis repertoar, när Markus Pettersson och Hannes Öberg sjöng ”Au fond du temple saint” ur Bizets ”Pärlfiskarna”. Markus Pettersson hyllade sedan ensam Jussi med att sjunga ”Till havs” av Gustaf Nordqvist. Ur ”Le Villi” (Häxorna), en tidig opera av Puccini, sjöng Hannes Öberg, Sara Swietlicki och Markus Pettersson tersetten ”Angiol di Dio”, och så avslutade de tre sångarna konserten med ”Libiamo” ur ”La traviata” av Verdi inför den talrika publiken. Dagarna före konserten hade väderrapporterna pekat på att det skulle bli en våt konsert, men även om solen höll sig diskret i bakgrunden regnade det inte en droppe, och temperaturen var mycket behaglig. Det tackar vi särskilt för!

calle friedner text och foto

7


Sommarvädret gjorde sig gällande under årets Jussifest i Voxna, men även om det stundtals öste ner utomhus, var stämningen god inomhus tack vare medverkande av hög klass. text och foto calle friedner

Festligt

i björlingars fädernebygd Det stora huvudnumret var förstås konserten i Voxna kyrka från 1759 men 1863 så grundligt renoverad, att man kan tala om en helt ny byggnad, och den har sedan restaurerats ytterligare två gånger, senast 2007. Den ligger intill Sälmån strax innan denna rinner ut i den större floden Voxnan, som i sin tur rinner ut i Ljusnan söder om Bollnäs. Från den här bygden härstammade Jussi Björling på fädernet, som kan ledas ända till en viss Anders Andersson på 1700-talet, det berättade Anna-Lena Carlsson om den andra dagen av festen, och på kyrkogården har man rest en minnessten över Jussis släktingar från trakten. Jussi Björlingsällskapets sekreterare, Stefan Olmårs, hade med säker hand arrangerat festen, som förutom den dubblerade konserten i kyrkan också bjöd på lyssning på en önskekonsert med Jussi Björling. Det är en tradition, och här har en rad av de sångare, som sjöng med Jussi, medverkat. I år skulle Kerstin Meyer ha gjort det men blev tyvärr sjuk liksom Harald Henrysson, som också skulle ha medverkat, men det blev bra ändå. Dessutom bjöd deltagarna på två föreläsningar, den redan nämnda om släkten Björling, och en om Hjördis Schymberg, som sjöng mot honom oftare än någon annan sopran i Stockholm. Det var viskompositören, sångaren och schymbergexperten Jan Hammarlund, som berättade mycket levande. Dessutom avslutades det hela med att Stefan Olmårs bjöd in dem som

8

ville att komma med till hans barndomshem i Alfta och titta på de fina vägg- och takmålningarna i det gamla huset. De hör till de finaste av sitt slag och var förstås mycket sevärda. Jussifesten genomfördes nu i Voxna för femtonde gången av vilka Stefan Olmårs varit arrangör för tretton med benägen hjälp av några lokala entusiaster, men det var inte han som började utan Lennart Ekman, gift med Jussi Björlings äldsta dotter Kicki. De första två åren var Stefan Olmårs bara med som besökare, innan Lennart Ekman bad honom ta över. Att det var mycket hög klass på sångarna på konserten gör ju att man undrar, hur Stefan bär sig åt för att få dem att komma till Voxna. Ja, artisterna är inga gamla bekanta till honom, utan han tar kontakt med dem, pratar med dem och får dem att känna att de får något med sig, när de medverkar här. Det händer också att han refererar till en annan artist, som tidigare gästat Voxna. ”Men i grund och botten är det ju detta, att de värderar att få sjunga för Jussi Björling och Jussi Björlingsällskapet. Annars skulle det inte gå, för de får i stort sett respengar och lite till, inga stora gager”, berättar Stefan, som också varje år har med en lokal artist på konserten. ”Jag har ett samarbete med i första hand Estetiska programmet i Bollnäs, som har en mycket framstående undervisning i fem

olika grenar varav en är musik. Marcus Pettersson [Sällskapets Jussi Björlingstipendiat i år] hörde jag t.ex. där en jul, och så fick han komma sommaren 2005 när Erik Saedén var med, och efter det kände han vilken inriktning han skulle välja.” Att som ung, inte fullt färdig artist, få vara med innebär inte bara möjligheten att få visa upp sig utan också att få repetera med någon kunnig person som kan ge råd. Ofta knyter man också nyttiga kontakter under den efterföljande middagen. Årets ”nykomling” hette Karin Mobacke. Hon sjöng mycket bra och har goda förutsättningar för att göra karriär, när hon studerat ytterligare några år. Hon ackompanjerades av Lena Rieback från Estetiska programmet i Bollnäs. De övriga ackompanjerades av Lennart Eng, f.d. mångårig organist i Färila församling och ofta anlitad även i andra ”jussisammanhang”. Stefan kallar honom sin ”stöttespelare”, eftersom han är flexibel, villigt ställer upp och kan improvisera. När Stefan började med konserterna sa folk ofta: ”Opera är ingenting för mig”! – ”Ja, men ’O helga natt’ då?” – ”Ja, det kan väl hända.” – ”Du kan väl komma hit i alla fall och höra om det är något du tycker om”, tjatade Stefan, och det gjorde folk: de kom, de gillade musiken och de tog med sig vänner och bekanta. Därför måste konserten numera dubbleras – en riktig folkbildargärning med andra ord.

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Alla medverkande vid konserten, fr. v. pianisterna Lennart Eng och Lena Rieback, samt sångarna Malin Hartelius, Per-Håkan Precht, Karin Mobacke och John-Erik Eleby samt Stefan Olmårs. FOTO: PELLE JANSSON

Anna-Lena Carlsson berättade om släkten Björling.

Men typiskt nog för denne skicklige organisatör måste alla anmäla sig till Stefan, så att det inte blir överfullt på den ena konserten och tomt på den andra. Och det är långt ifrån bara bofasta och medlemmar i Jussi Björlingsällskapet som kommer, många i publiken har t.ex. en sommarstuga i trakten. Eftersom konserterna ges till Jussi Björlings minne, utformar artisterna ofta sina program med tanke på det, men det är inget krav. Malin Hartelius, lysande sopran som mest sjunger utomlands och därför är

Jan Hammarlund visar ett videoklipp med Hjördis Schymberg.

alldeles för lite känd här hemma, hade t.ex. valt att sjunga Peterson-Bergers ”Fyra visor i svensk folkton”, alltså även ”Ditt namn jag hade skrivit”, som Jussi aldrig sjöng in, medan han ofta sjöng de övriga. Hon var för övrigt Hjördis Schymbergstipendiat och hade dagen innan framträtt på Schymbergsällskapets evenemang på Alnön. Vi har nämnt de båda ackompanjatörerna, Lena Rieback och Lennart Eng, och de båda sopranerna, Malin Hartelius och Karin Mobacke. Dessutom medverkade den utmärkte tenoren Per-Håkan Precht, som just nu sjunger ”Alfredo” i ”La Tra-

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Björlingstenen på kyrkogården.

viata” på Malmöoperan, och sjöng bl.a. ”Jungfrun under lind”. Basen John-Erik Eleby, som förutom att tillhöra Stockholmsoperans fasta ensemble också leder en egen kör, hade ”Kung Heimer och Aslög” på sitt program, båda alltså hämtade ur Jussi Björlings repertoar. Att Malin Hartelius också bl.a. sjöng ”Meine Lippen, sie küssen so Heiß” och att konserten avslutades med en dryckesvisa, nämligen ur ”La Traviata”, detta i en kyrka, må ha stört någon, men inte lär det ha varit många av applåderna att döma! n

9


Är hon världens äldsta aktiva teaterchef? Sedan hon 1976 för första gången steg in i den då helt nedgångna Confidencen, Ulriksdals slottsteater i Solna, har hon (med ett kort avbrott) varit dess konstnärliga chef – och är det fortfarande, trots att hon fyllde 90 år den 4 november. text calle friedner PRESSBILD

En teaterchef har fyllt 90

Jussi Björling tillsammans med Margareta Hallin, Hjördis Schymberg och Kjerstin Dellert på Gröna Lund den 9 juni 1960.

Hon har hunnit med åtminstone två liv, det ena som operasångerska och det andra som teaterchef, och inte bara det: Kjerstin Dellert, Jussi Björlingsällskapets hedersmedlem, röjde först ur i den övergivna teatern med egna händer och byggde sedan med andras hjälp upp den till en fungerande teater med verksamhet en stor del av året. ”Det var som om teatern stod och väntade på mig och ropade: ’Jaså, kommer du nu, ska du börja nu?’ Det var väl alla ’energier’ från dem som har varit här före mig sedan 1600-talet, när här var ett ridhus, som talade till mig. Confidencen är min livslust. Jag upplever den som mitt barn”, säger Kjerstin med rättmätig stolthet. 1998 lämnade hon över ledningen till teatermannen Ture Rangström, sonson till tonsättaren med samma namn, men han fann snart att han inte var rätt person för uppgiften, och så var Kjerstin Dellert tillbaka. Hon kan inte lämna Confidencen, för dels står hennes byst i salongen och dels har hon lovat att spöka där efter sin död. Och till dess tänker hon bli kvar rent fysiskt. ”Ja, jag sitter här tills jag dör, men jag har ju sådana bra medarbetare. Kansliet sköts ju numera av f.d. hovdansaren Per Arthur Segerström, och så min man, Nils-Åke Häggbom, som har övertagit väldigt mycket av arbetet

PRESSENS BILD

10

här. Idag är jag ju liksom ”garneringen på tårtan”. Sedan har jag en del andra väldigt duktiga människor omkring mig både på scenen, i orkestern och framför allt på kontoret.” Confidencen ger arbete åt många artister varje år, och stämningen är mycket god inte minst tack vare Kjerstin Dellerts positiva och generösa person, som sätter sin prägel på allt, även när hon inte personligen är närvarande. Utan den andan skulle Confidencen aldrig ha återuppstått. ”Fast det är ju inte bara jag som skapar den goda stämningen, utan det gör vi ju tillsammans. Men för att skryta: jag har faktiskt ordnat så att Sverige har fått en teater till”. Arbetet som Kjerstin och hennes närmaste lägger ner på teatern är oavlönat som så mycket annat kulturarbete. ”Men”, säger Kjerstin, ”det spelar ingen roll, för att få arbeta, att ha ett krav på sig och en glädje att få gå till arbetsplatsen, det är viktigare än allting annat. Jag tror att det är det som gör att jag fyllt 90 år!” Hon debuterade 1951 och hennes generation sångare innebar en tydlig förnyelse på Stockholmsoperan. ”Carmen” var kanske Kjerstin Dellerts favoritroll, men hon tyckte alltid att den hon just höll på med var roligast, att få lära sig nya saker. Hon nämner också särskilt regissören och senare operachefen Göran Gentele, som ställde krav på sina artister. Man uruppförde också nya verk, och Kjerstin minns särskilt Karl-Birger Blomdahls ”Aniara”. ”Blomdahl ringde och ville att vi skulle träffas. Han ville veta omfånget på min röst, för han höll på att skriva en roll åt mig. ’Ja’, sa jag, stöddig och ung som jag var, ’professorn kan skriva som professorn vill, jag brukar klara av det mesta!’ – och sen fick jag ju så att jag teg”, skrattar Kjerstin. Varför blev hon då sångerska? ”I juli 1940 fick jag följa med … till Jussi Björlings årliga konsert på Gröna Lund, och den konserten blev vändpunkten i mitt liv. Jag bestämde mig för att bli sångare… Det var en makalös jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


upplevelse. Jag kunde knappt andas. Adrenalinet rusade runt i kroppen, och jag var fullkomligt hög på Jussi och hans musik”, skriver hon i sin memoarbok ”I förtroende” (Bonniers 2000). Men det var Gösta Björling, som hon först blev bekant med. ”Gösta hade precis samma klang som Jussi, men allting var mindre, hela han var mindre”. Gösta uppvaktade henne, och de sjöng tillsammans, och ”ibland kom han hem till mamma och mig och drack kaffe. Han älskade hennes blåbärskaka, som påminde honom om hans barndom i Dalarna. En ljus juninatt, när fönstret stod på glänt, hörde mamma och jag plötsligt en tvåstämmig serenad ljuda från gatan. Där stod Jussi och Gösta och sjöng. Mamma bjöd förstås på kaffe och sin blåbärskaka. Gösta och jag sjöng, Jussi lyssnade och sade något i stil med ”Visst ska du bli sångerska, flicka lilla”. Så småningom fick Kjerstin också sjunga mot honom på Stockholmsoperan, bl.a. i ”La Bohème”, ”Rigoletto” och ”Tosca”, där hon sjöng titelrollen, ”och jag har nog aldrig sjungit bättre än vad jag sjöng med Jussi, för han smittade av sig på något sätt, både energimässigt och vokalt. Som kollega var han underbar! Jussi var alltid elejussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

gant klädd och den förste att komma in i logen före föreställningen. Han tog av sig sin hatt och sina renskinnshandskar, stoppade dem i fickan, knäppte upp överrocken och sa: ’God afton, madame!’ Jag var inte van att någon kollega kom in och hälsade, även om jag skulle sjunga huvudrollen på kvällen, men Jussi gjorde det. Det var en otrolig atmosfär på teatern, när Jussi kom, både under repetitionsperioden och sedan under föreställningen, man överträffade sig själv”. När Jussi skulle sjunga, valde han själv sina medartister. Nils Grevillius skulle dirigera, Bertil Bokstedt satt vi pianot vid repetitionerna, Arne Wirén skulle vara med liksom Folke Jonsson och Hjördis Schymberg – och Kerstin Dellert, som var ung och ny. Med så många goda minnen av honom var det naturligt, att Kjerstin Dellert också besökte premiären på operan om honom, ”Silverfågeln”, men… ”Man kan inte göra en opera om Jussi, ingen kan ersätta Jussi, ingen har denna ’metallklang’. Då menar jag inte att den var skarp, men den var lysande, den skimrade, ja, jag får gåshud när jag tänker på den. Herre Gud! När han sjöng på Tivoli på somrarna och hela stan var uppeldad, för Jussi hade konsert på Gröna Lund, då måste man ju dit! Han var inte en av de stora men den störste!”

Kjerstin Dellert i sin loge. FOTO CALLE FRIEDNER

FLER JUBILARER PÅ NÄSTA SIDA!

11


Nicolai Gedda 90 år Den 11 juli fyllde Nicolai Gedda 90 år. Han har varit hedersmedlem i Jussi Björlingsällskapet sedan 2007. När tenorhypen var som störst, och ”de tre tenorerna” (José Carreras, Placido Domingo och Luciano Pavarotti) reste runt i världen och sjöng på fotbollsarenorna, gjorde skivmärket ”Swedish Society Discofil” ett smart drag: man gav ut en cd med tre svenska tenorer (SCD 1019). Valet var rätt självklart: Jussi Björling, Nicolai Gedda och Gösta Winbergh. Innan Gösta Winbergh hade etablerat sig på sjuttiotalet, var de enda svenska tenorerna i den absoluta toppklassen Jussi och Nicolai Gedda. För Gedda var det inte så lätt att alltid jämföras med Jussi, men som den kloke man han var, valde han huvudsakligen en repertoar som Jussi inte sjöng. Det var bl.a. mycket fransk musik, där tenorstämman låg mycket högt. Det brukar inte s.k. spintotenorer klara, men Nicolai Gedda hade en fantastisk höjd, vilket han demonstrerade redan vid debuten 1952, när han sjöng titelrollen, Chapelou, i Adams ”Postiljonen från Lonjumeau” (mot Hjördis Schymberg). Han upptäcktes av EMI:s producent Walter Legge och inledde omedelbart sin världskarriär. Jag hörde ”Postiljonen” när den direktsändes i radio, och jag glömde det aldrig. Den var så rolig, innehöll så mycket bra musik och hade så fina sångare. Det var därför inte så underligt att jag så snart jag börjat på Musikradion letade reda på inspelningen från det där tillfället. Tyvärr saknades några minuter i början och i slutet, men den berömda postiljonvisan fanns i alla fall med. Vi hade då i slutet av 70-talet en

12

programpunkt, som hette ”Opera på en timme”. Som framgår av namnet presenterade man då ett sammandrag av någon opera, och här fanns ju material så att det räckte gott och väl till en timme, men jag ville gärna också prata med Nicolai Gedda. Den som kände honom bäst på redaktionen var Claude Génetay, och genom honom fick jag Nicolais telefonnummer. Han ställde gärna upp, och eftersom han hade en våning på Valhallavägen, var det inte så långt för honom till Radiohuset. Detta blev ett mycket trevligt möte. Han var positiv och glad, och vi trivdes tillsammans. En av frågorna jag ställde var: ”Du har ju sagt att du är melankoliskt lagd, med det är väl bara något du inbillar dig?” Han skrattade åt frågan och svarade, att det är ju en sak hur man är på scenen i en komedi som ”Postiljonen” och en annan hur man är lagd som privatperson, och det hade han förstås rätt i. Jag var hemma hos honom ett par gånger också i olika ärenden. Vid ett tillfälle bjöd han mig på te, men när vi satt där ringde telefonen. Det blev ett långt samtal, och när Nicolai kom tillbaka, berättade han att det hade varit Gösta Winbergh som hade ringt för att få råd i någon sångteknisk fråga. Och Nicolai ställde snällt upp. Han undervisade för övrigt en hel del redan då. Nicolai Gedda lär ha världsrekord i inspelade grammofonskivor, hur man nu räknar det idag. Det har blivit allt från barockmusik till rysk-ortodox musik, för han växte upp i ett hem där hans adoptivföräldrar var ryskortodoxa, och detta spelade också en viss roll för hans sätt att sjunga. På åttiotalet sjöng han in en lång rad romanser på Bluebell med Jan Eyron, Eva Pataki och Lars Roos som ackompanjatörer, bl.a. sånger med texter av Aleksander Pusjkin, för han behärskar ryska såväl som en rad

Nicolai Gedda efter ”Don Giovanni” 1961. FOTO: CALLE FRIEDNER

andra språk, men också sånger av Emil Sjögren bland mycket annat. 1992 sjöng han ”Christjern” (Kristian tyrann) i Stockholmsoperans uppsättning av Naumanns ”Gustav Vasa”. Det var en samproduktion med operan i Dresden, som hade bidragit med regissören, men han visade sig vara en katastrof. Föreställningen skälldes ner totalt i pres�sen, och mest gav kvällstidningarna sig på den oskyldige Nicolai Gedda – på grund av hans kändisskap! Musikaliskt var det en utmärkt uppsättning som gavs ut på cd, och jag hörde den själv i Dresden, där den sattes upp konsertant med Stockholmsoperans ensemble, men jag tror att Nicolai Gedda tog rätt illa vid sig. Sista gången jag hörde honom var i Storkyrkan 1994, när han var solist tillsammans med en kyrkokör från St Petersburg. Repertoaren var förstås rysk-ortodox kyrkomusik, och Gedda var lysande! Annars kunde han inte längre lita på att hans röst höll. ”Jag har svårt att tacka ja till erbjudanden numera”, anförtrodde han mig, ”för jag vet inte från dag till dag om rösten fungerar.” Då var han 68 år och kunde ändå vara nöjd med att ha en karriär bakom sig, som få lär kunna tävla med. I musikhistorien har han skrivit in sig bland andra storsångare med stora bokstäver.

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


FOTO: STEVEN E. LOWE

HEDERSMEDLEMMEN ENRIQUE GILARDONI, 80 ÅR Enrique föddes i Buenos Aires i Argentina för 80 år sedan. Han var blott 3 år när Jussi Björling debuterade på Metropolitan i New York 1938. Han utbildade sig till elektromekanisk ingenjör vid Buenos Aires Universitet och verkade som sådan vid Coca Cola Company under 32 år. Han drog sig tillbaka 1997 och flyttade till Chile, där han nu bor. Han bedriver numera en blåbärsfarm tillsammans med sin hustru och sina fem barn. Utan formella musikstudier så lärde han sig att bli en stor operahabitué genom oräkneliga besök på Teatro Colón i Buenos Aires. Han hörde de flesta celebra sångarna som gästspelade från 1950-talet och framåt. Och som den betydande världsscenen Colón varit så såg och hörde han gräddan bland världsartisterna. En som han emellertid inte såg där var Jussi, vars inspelningar han i stället noggrant studerade samtidigt som han kom i kontakt med Andrew Farkas som då arbetade med sin och Anna-Lisa Björlings bok ”Jussi”. Där väcktes intresset på allvar. Han har under årens lopp givit otaliga föreläsningar om Jussis liv och verk. Han har också producerat en rad radioprogram i Chile, Argentina och Uruguay. På detta vis har han uppmärksammat Jussi Björlings namn mycket förtjänstfullt vilket har renderat honom en plats som Hedersmedlem i Jussi Björlingsällskapet från och med februari 2012. Vi önskar honom allt gott till sin 80:e årsdag. jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Fader Berg, kompositören till ”Aftonsång” En av det tidiga förra seklets mest älskade sånger skrevs av kapellmästaren vid Lunds Universitet, Carl Alfred Berg. Jussi Björling sjöng denna smäktande sång på konsert, men gjorde aldrig någon grammofonskiva av den. Det utgör alltså huvudorsaken till dessa rader om den numera närmast bortglömde kompositören. Av en händelse passerade jag Alfred Bergs grav när jag vandrade på Norra Kyrkogården i Lund. Det kom att initiera dessa rader. Berg föddes i Hudiksvall 1857. Han flyttade så småningom till Lund där han från 1897 verkade som ordinarie Universitetskapellmästare och ledare för Lunds Studentsångare från 1891 och fram till sin död, 1929. Han var utomordentligt uppskattad i det svenska musiklivet och alla visste vem Fader Berg var, som han kallades i hela Sverige. Han hade rykte om sig att vara en särdeles sympatisk person. Ett exempel på hans generositet är att han förmedlade lektioner i liturgisk sång och talteknik helt gratis till dem som var intresserade. Hans popularitet var stor och omfattande. På sin femtioårsdag som firades stort i Lund beskrevs han som ”den främste representanten, den bäste kamraten och den bäste studenten i Lund”. Han bar också det hedervärda epitetet ”Den andre Otto Lindblad”, musikern och kompositören till bland annat ”Kungssången”, ”Längtan till landet” (”Vintern rasat ut bland våra fjällar”) och ”Ångbåtssång” (”Sätt maskinen igång, herr kapten!”). Han företog succérika sångarfärder med Lunds studentsångare varav resan till utställningen i Saint Louis 1904, räknas som en av de framgångsrikaste. Förutom solosånger så komponerade Alfred Berg körverk, kantater, ett rekviem, orkesterverk och manskvartetter. Dessutom var han filosofie doktor och utgav bland annat Botaniska notiser och Lunds Universitets Årsskrift. Men kanske allra mest så minns man honom för hans ”Aftonsång” till text av Johan Nybom, 1815–1889.

bengt krantz

13


Juss i Bjö r li n g kon feren sen i S al t L ake C it y En av årets stora händelser har Jussi Björlingkonferensen i Salt Lake City varit. Vi har fått två rapporter därifrån, dels från Walter B. Rudolph, ordförande i Jussi Björling Society-USA, som stod som arrangör, och en från Stefan Olmårs, som tillhörde publiken och ger oss i sina dagboksanteckningar en ”svensk” och personlig syn på evenemanget. Först Walter Rudolphs redogörelse i sammandrag.

Jussi i centrum under kreativa dagar Vi bodde på Plaza hotell nära Temple Square. Chefen för The Mormon Tabernacle Choir hälsade oss, när vi anlände till körens repetition på torsdagskvällen. Att höra ”Amerikas kör” i den lokal den fått sitt namn efter är lika unikt och enastående som att höra Wagner i Bayreuths ”Festspielhaus”. Som den fulländade musiker Richard Elliott är spelade han på fredagslunchen på den berömda piporgeln sitt eget arrangemang av ”Land du välsignade” plus Robert Cundicks ”Prelude to a Swe-

dish Song” (”Ack, Värmeland du sköna”)1. Båda sångerna fanns ofta på Jussi Björlings konsertprogram. Fredagens program började officiellt med ”Björling-Recitalist: Our Front Alone”, en föreläsning som hölls av Duff Murphy, advokat från Los Angeles, därtill en välkänd radio- och operaprofil (och värd för sändningarna över hela USA från Los Angelesoperan). Andra sångare har alltid varit en viktig ingrediens i JBS-USAs konferenser. SLCs

Radioprofilen Duff Myrphy inledde en av dagarna. FOTO: WALTER RUDOLPH

14

bidrag var Richard Tucker, som prisades av hans son, doktor David N. Tucker, och doktor James A. Drake, författare till ”Richard Tucker: A Biography”. Genom deras närvaro inleddes en anmärkningsvärd presentation och vänskap mellan David Tucker och Anders Björling (plus de närvarande från JBS-USA i allmänhet). Och det sammanhang i Amerika, som denna periods virtuosa sångare verkade i, blev tydligare än många tidigare hade upplevt. Invånare från SLC inbjöds, och en av dem fällde den här kommentaren: ”Förmiddagens föredrag var inte bara intressanta utan SPÄNNANDE! Vilket fantastiskt tillfälle att få höra dessa tenortitaner sida vid sida! Och att höra om Richard Tucker från hans son.” (Bill Goldsmith) Med ”Den Björling hans kolleger kände” lät James Drake dela med sig av sin samling kommentarer från hans intervjuer med Jussis sångarkollegor. Jim hade samlat dem under sina år av forskning för sina böcker om Richard Tucker, Rosa Ponselle och Lily Pons plus andra artiklar. Doktor Ingo Titze, som leder National Center for Voice and Speech, kom väl förberedd med massor av exempel på Jussis och andra kända tenorers framförande av kadensen från ”La donna è mobile”. Detta var basen för hans ämne: ”Sångarens formantkluster – ’vokal klang’ i Jussi Björ-

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Deltagarna i Jussi Björlingsymposiet i Recital Hall i Salt Lake City. FOTO: STEVE E. LOWE Walter Rudolph, ordförande i JBS_USA, (nr två fr v.) tillsammans med James A. Drake, David N Tucker och Ingo Titze. FOTO: WALTER RUDOLPH.

lings röst”. Som varande en av den mest framträdande vetenskapsmännen i vår tid presenterade Ingo också sin skapelse ”Pavarobotti”, som han framförde ”Nessun dorma” med [Titze sjöng det mesta, medan den datasimulerade Pavarobotti sjöng de riktigt höga delarna av arian]. The Family History Library [det amerikanska släktregister man byggt upp i SLC] är beläget direkt norr om konferenshotellet, och där avslutade vi fredagens verksamhet. Man har gratis tillgång till bibliotekets omfattande samling av genealogiska data online via https://familysearch.org/. Till detta fick vi höra om en syster till Jussis mammas farfar, som hette Johanna Sund. Hon fanns i märkrullorna från båten ”Emerald Island”, som var det sista segelfartyget som fraktade över immigranter (senare båtar var ångfartyg). Trettioåtta år gammal var hon en av niohundra passagerare som först hade rest till Liverpool, innan de gått ombord den 20 juni 1868 för att till den 14 augusti färdas över Nordatlanten, en överresa på åtta veckor. Hon fortsatte sedan till SLC, där hon ännu har släkt. Stephen Hastings kom från Milano och presenterade analyser av videoframträdanden: ”De fem tenorerna i Don José”. Björling, del Monaco, Domingo, Kauf-

mann och Alagna var tenorerna. Genom Stephens föredrag presenterades vi för hans pågående projekt, där han analyserar inspelade framföranden av 75 – 80 adertonhundratalsarior – kunskap som fortsätter att visa upp hans utomordentliga sätt att skriva och tala om sångrösten. ”Att packa upp ’Engelbrekt’: Natanael Bergs opera under naziståren” var det förbryllande ämne som två begåvade musikvetare, Jared Oaks (SLC) och Zarchary Milliman (Anchorage) talade över. Genom deras samtal fick vi stifta bekantskap med ett betydande verk från 1930-talets Sverige, där Jussi Björling medverkade. Dess samhörighet med Tredje Riket gav oss en ny

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

facett av dess historia och ställde frågan: ”Är det dags att återuppliva ’Engelbrekt’2 Melissa Heath lånade sin sopranstämma till flera utdrag ur operan och visade därmed upp värdet i Bergs partitur och sin egen röst. Doktor Cherilyn Worthen ledde en grupp på sex begåvade damer, som sjöng två sånger komponerade av den ansedde Borlängetonsättaren Lille Bror Söderlundh. Jared Oaks ackompanjerade och hjälpte till med deras svenska uttal. Harald Henrysson överträffade sitt rykte som Björlingvetare med sin forskning och föredraget ”David Björling Becomes a Singer: USA, Sweden and Vienna 1899 – 1908”. Kvaliteten och mängden av ➔

15


Juss i Bjö r li n g kon feren sen i S al t L ake C it y

Harald Henrysson höll ett anförande om David Björling. FOTO: WALTER RUDOLPH

spår han fann och lade fram om David Björling var förbluffande och kommer att publiceras (tillsammans med andra föredrag från konferensen) i framtida JBS-USA publikationer.3 Han föregick ämnet David Björling med en ganska rolig men hycklad intervju med Jussi Björling i Hilversum från den holländska radion 1939 och en presentation av den nyligen uppdaterade fonografin, som nu finns på Jussi Björlingmuseets hemsida. Paneldiskussionen med Andrew Farkas (Florida), Enrique Gilardoni (Chile), Stephen Hastings (Italien) och Duff Murphy (Kalifornien) leddes av moderatorn Sue Flaster. Ämnet för diskussionen var att placera Jussi Björling i dagens komplexa operavärld och fundera över ”Ikväll: Jussi Björling … idag”. Detta gav upphov till ett livfullt samtal med idéer som var nya för många.

Styrelsemedlemmen Michael Mayer (röstforskare, sånglärare och sångare) bidrog med ett utsökt föredrag betitlat ”Hur gjorde han det där?! – Den funktionella aspekten på Jussi Björlings sång”. Med tydligt språk och ljudillustrationer visade han upp sina insikter och hans föreläsning togs emot entusiastiskt. Programmet avslutades med att Andrew Farkas gav rum åt att fundera över Jussi Björling bland ett dussin andra framstående tenorer – med titeln ”Och vinnaren är…” Alla sjöng en sång eller aria, som också Jussi Björling sjungit in. Det uppstod ett stilla, uppmärksamt lyssnande på dessa sångare, som valts ut av en expert, en storartad idé som mästerligt avslutade föredragen på konferensen. Det gav oss anledning att lyssna och tänka som vi ibland inte är vana att göra:

•Il mio tesoro: John McCormack •Una furtiva lagrima 1904: Enrico Caruso • Ay, ay, ay: Miguel Fleta • No, pazzo son: Aureliano Pertile • Mi par d’udir ancora (Pärlfiskarna): Beniamino Gigli • Ella mi fu rapita: Ferruccio Tagliavini • Lenskis aria (Kuda, kuda): Nicolai Gedda • Salut, demeure: Giuseppe di Stefano • Von Apfelblüten (Leendets land): Rudolf Schock • Di quella pira: Luciano Pavarotti • E scherzo od è follia: Beniamino Gigli • Celeste Aida: Jussi Björling För kommande möten har det föreslagits att vi sprider innehållet från SLC-konferensen över tre dagar i stället för två för att tillåta mer fri tid. Om ni har rekommendationer och idéer så låt oss veta.

walter b. rudolph

Översättning och redigering: Calle Friedner Robert Cundick (född 1926) var tidigare organist i Tabernaklet och härstammar på mödernet från Skåne. CF 2 I nästa nummer av denna tidning skriver Harald Henrysson om ”Engelbrekt”. 3 Jussi Björlingsällskapets tidning hoppas förstås också senare kunna publicera en artikel om David Björling av Harald Henrysson, när han avlutat sin forskning i ämnet, liksom övriga föredrag från symposiet i sammandrag och översättning. CF 1

Cheryl Worthen ledde en damkör, som framförde musik av Lille Bror Söderlundh. FOTO: WALTER RUDOLPH

16

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Min resa till Jussi Björlingkonferensen i Salt Lake City juni 2015 Här följer så Stefan Olmårs berättelse om sin resa till Jussi Björlingsymposiet i Salt Lake City. Mitt flyg avgick den 9 juni kl 12.30 från Arlanda. Vi landade i Chicago kl 22 svensk tid. Det tog två timmar att komma igenom pass och tull. Min mobil fungerade i Chicago, men jag visste inte prefixet från USA till Sverige. Planet från Chicago till SLC var försenat och jag var inte framme på hotellet förrän 23 lokal tid = 07 svensk tid nästa morgon. På planet satt jag med en kvinna från trakten av SLC och hon kände inte ens till Pavarotti, så att prata om Jussi var lönlöst. 10/6. Wally [Walter B. Rudolph] och jag gick till Assembly Hall och satte upp den Roll-up med engelsk text och föreställande Jussi i högtidskläder, som jag fraktat med mig genom tullen. Förpackningen såg ut som någon form av skjutvapen, men allt gick bra. Det repeterades inför den klassiska konserten som skulle äga rum i Assembly Hall på lördag kväll. I SLC fungerade inte mobilen alls. Jag fick intrycket att Telia inte hade någon partner där. Så här länge har jag inte varit utan mobil på många år. Men min PC fungerade. Sue So [medlem i JBS-USA], bjöd mig och några vänner i JBS-USA på middag på kvällen. Jag hamnade mitt emot ett par från Illinois. Hennes släkt härstammar från Voxna, har namnet Stenberg och är släkt med familjen Björling. TRÖTT på kvällen. 11/6 vaknade 4 = 12 svensk tid. Jag bokade en Grand City Tour för att snabbt lära mig något om SLC. Först till Capitol Hill, där Utahs delstatsparlament och guvernören håller till. En mycket vacker byggnad med invändigt fantastiska pelare i grå marmor från Georgia. Vi besökte Temple Square, det kulturella och religiösa centret i SLC. Där finns bl. a. det världsberömda Tabernaklet. Innan jag åkte råkade jag nämna för en orgelvän att jag skulle till SLC. OH, Tabernakelorgeln! sa han. Världsberömd och tidigare mycket svår att få komma in och lyssna på för icke mormoner. Men nu gjorde turistbussen ett stopp här och vi fick lyssna först på prov på den fantastiska akustiken därinne. En man rev ett papper i bitar försiktigt. Det hördes i hela salen. jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Sedan släppte han en liten nål på bordet. Även det hördes. Därefter övade organisten och jag satt och grunnade på VAD han övade på. Jag kände ju igen stycket. Till slut kom jag till min häpnad på att det var ”Land du välsignade”! Och jag drog slutsatsen att han övade inför den orgelkonsert vi under konferensen skulle få höra fredag kl 12. På eftermiddagen gick konferensdeltagarna i samlad tropp till Tabernaklet för att höra när den världsberömda Tabernakelkören övade. Mäktigt. 300 sångare + full symfoniorkester. De gör uppträdanden över hela USA. De sjöng inte bara mormonhymner utan även lättare sånger som ”Morning has broken” av Cat Stevens, som växte upp i Gävle. JBS-konferensdeltagarna hälsades välkommen från scenen. Även ikväll är jag trött, men mår bra. Walter Rudolph fick ta emot Jussinålar av mig för att säljas bland medlemmarna. Fredag 12 juni började konferensen på allvar. Wally hälsade välkommen och vi började med ”Land du välsignade” som allsång, FÖRE amerikanska nationalsången. David Tucker höll ett mycket intressant föredrag om pappa Richard Tucker, den berömda amerikanska tenoren. David assisterades av James Drake som skrivit biografin om Richard Tucker. Här i SLC var det faktiskt första gången Anders Björling och David Tucker träffades. Deras fäder sjöng förstås inte i samma föreställningar och träffades därmed knappast alls. De möttes bakom scenen vid en gala på Met 1946, då de råkade få sjunga varandras paradnummer i stället för de egna. David Tucker håller nu på att skriva en egen bok om pappan, som kallades ”Ruby” av vännerna. David berättade att Richard grep sig an ”Canios” aria så intensivt, att han måste sluta sjunga den. Den tog honom för

Jared Oaks och Zarchy Milliman. FOTO: STEVEN E. LOWE

17


J u ss i Bjö r li n g kon feren sen i S al t L ake C it y hårt. David försökte sig också på att bli sångare, men insåg att han var en bättre ögonläkare än sångare. Efter föredraget om Tucker gick vi i samlad tropp till Tabernaklet för att höra en orgelkonsert. Efter sedvanligt akustikprov fick vi höra en lysande konsert med Richard Elliot vid orgeln. Jussi Björlingkonferensens deltagare hälsades från scenen. Vi fick förstås höra ”Land du välsignade” och dessutom ”Ack Värmeland du sköna”. Organisten fick verkligen jobba med både händer och fötter, särskilt i den avslutande ”Valkyrieritten” av Wagner. På eftermiddagen presenterade Walter Rudolph, Dan Shea och Harald Henrysson tre korta utdrag ur en konsert i Köpenhamn 1959. Kanske kan man i framtiden ge ut en cd till, om man lyckas komma över hela konserten. Vi gick sist på eftermiddagen gemensamt till Mormonernas berömda center för släktforskning, The Family History Library, och erbjöds att själva söka våra släktingar i USA. En kvinnlig släkting till familjen Björling var med i den grupp mormoner som först kom till SLC! Dagen avslutades med en gemensam middag. Där hölls en auktion på saker som anknöt till Jussi. Anders hade skänkt ett par skor, som gick för 450 US$! En kopia av en Carusoteckning gick för 250US$. Totalt fick man in ca 2000 US$, vilket gick till välbehövlig förstärkning av JBS USAs ekonomi.

Lördag 13 juni. Den dagen var det 45 år sedan vi gifte oss, Christina och jag. Som kompensation för att jag inte var hemma den dagen köpte jag ett vackert, blått halsband tillverkat av Navajoindianer med pärlor av Lapis Lazuli och Hematit (blodstensmalm). Jag redogör inte för alla föredrag, men ett bör nämnas. Pianisten Jared Oaks och Zachary Milliman har tillsammans studerat Natanael Bergs svenska opera ”Engelbrekt”, som var en av de operor Jussi debuterade i. Den har missvisande kallats en naziopera. Sånger ur operan sjöngs av sopranen Melissa Heath till komp av Jared Oaks. Faktiskt riktigt bra musik och sång. Hon sjöng även som exempel på svensk musik: ”När skönheten kom till byn” och ”Får jag lämna några blommor...”. Harald Henrysson talade först om uppdateringen av sin fonografi och sedan om upptäckter han nyligen gjort om David Björling. Ett högst intressant föredrag, som vi hoppas kunna presentera vid Jussifesten 2016 i Strömsbruk, Davids födelseby. Efter lunchen följde en paneldiskussion om hur Jussi skulle ha stått sig i konkurrensen idag. Deltagare var Andrew Farkas, Enrique Gilardoni, Stephen Hastings, Duff Murphy och Sue Flaster, som förtjänstfullt ledde diskussionen. Visserligen har utseendet på sångarna fått större betydelse, men Jussis kvaliteter som sångare skulle ändå gjort att han skulle stått sig idag, även om han fått

anpassa sig till dagens sångarmiljöer. I ett kort anförande berättade jag om hur jag kom med i Jussi Björlingsällskapet och JBS-USA och hur jag under den första konferensen jag var med på, i NY, insåg att jag faktiskt hörde Jussi live en gång – under invigningen av EM i friidrott i Stockholm 1958. Jag berättade om de program Jussi Björlingsällskapet planerar under 2016 och tackade från mig och Jussi Björlingsällskapet Walter Rudolph och de övriga i JBS-USA som organiserat en sådan utmärkt konferens om Jussi Björling i SLC. Andrew Farkas avslutade föredragsserien med: ”And the Winner is....”. Han jämförde ca 12 stora tenorer och spelade exempel på deras sång. Den bästa arian enligt hans uppfattning är Jussis aria ur AIDA från 1951. På kvällen hölls en utmärkt konsert i Assembly Hall. Medverkade gjorde Carla Rae Cook (mezzosopran), Rebecca Pedersen (sopran), Banner Smith (tenor) och Jared Oaks kompade på flygel. Största jublet bröt ut efter en Wagnersång, där Walter Rudolph till allas överraskning dök upp som ”Wotan” och sjöng utmärkt. Så vi fick vara med om hans debut som ”Wotan”! Kvällen avslutades med tårta och dryck på hotellet. Jag är diabetiker, men gjorde ett undantag och åt en bit av en god lemontårta, på vår 45-åriga bröllopsdag. Jag skriver i mitt anteckningsblock: Nu är konferensen slut, och jag längtar hem till Christina.

stefan olmårs

80 år sedan bröllopet DEN 3 JUNI VAR DET jämnt 80 år sedan Jussi Björling gifte sig med Anna-Lisa Berg, dotter till hovkapellisten John Berg och porträttfotografen Emy Berg och själv sångstuderande på ”Ackis”. 1933 hade hon varit Stockholms Lucia, men det var inte i det sammanhanget hon och Jussi träffades, det skedde senare, och det var då Gösta som presenterade sin bror för hans blivande hustru. Det var hans goda, blå ögon och hans varma blick, som Anna-Lisa först fäste sig vid, skriver hon i sin bok om sitt liv med Jussi. Bröllopet ägde rum i Oskars kyrka på Narvavägen i Stockholm.

18

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Till vänster: Rubrik vid Jussi Björlings ankomst till USA 1939. Uppe till höger: Tabernaklet i Provo. Foto Walter Rudolph Ovan: Interiör från Tabernaklet i Provo. Till höger: Det tryckta programmet till konserten i Provo.

Till Utah i krigstider Något om inledningen av Jussis turné 1939/40

text harald henrysson Efter det amerikanska Björlingsällskapets konferens i Salt Lake City i juni (se sid. 14–18), kan det vara värt att fästa uppmärksamheten på Jussis första framträdande i ”mormonstaten” Utah, särskilt som material om konserten i Provo den 20 november 1939 fanns utställt i konfe-

renslokalen. Denna konsert inledde hans första Amerikaturné under andra världskriget. Kriget hade då pågått några månader i Europa och om drygt två år skulle det utvidgas till USA och därmed hålla Jussi kvar i Europa. Endast en gång till skulle han sjunga i Utah, i Ogden den 13 november 1945 – i början av hans första turné efter kriget. Efter en konsert i Haag den 4 november 1939 reste Jussi och Anna-Lisa till Bergen, där Harry Ebert anslöt – och Jussis skräck för La Paloma fick honom att stoppa

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

orkestern på en restaurang. Fyra dagar senare tog de fartyget Bergensfjord till New York, dit de anlände den 17 november. De reste alltså med samma fartyg som hade fört Jussi med pappa David och bröderna till samma destination tjugo år tidigare! Båtresan över Atlanten i radiotystnad och skräck för minor och ubåtar blev svår och stormig. Ursprungligen var resan planerad på ett holländskt skepp från Rotterdam, men kriget ändrade resplanerna och inledningskonserten gavs inte som pla➔ nerat i Springfield, Massachusetts, den

19


Till Utah i krigstider 19 november utan i stället i Provo i andra ändan av kontinenten måndagen den 20 november. Därför måste paret Björling och Ebert efter ankomsten till New York färdas ytterligare cirka 320 mil med tåg. Att resandet frestade på visar en episod som jag ska återkomma till. Provo är beläget vid Utah Lake, 7 mil söder om Salt Lake City. Staden hade 1939 omkring 18000 invånare, något som idag har sexdubblats. Den är känd som säte för mormonernas Brigham Young University och har kallats ”den mest konservativa av större städer i USA” – vilket inte vill säga litet. Jussis konsert, arrangerad av universitetet tillsammans med Community Concert Association, ägde rum i ett mormontabernakel som 2010 nästan helt förstördes av brand. Konsertdagen hade Provo Daily Herald en artikel under rubriken ”Firad svensk tenor måndagens konsertattraktion”. Där uttryckte man stora förhoppningar: ”Programmet kommer att kännetecknas av de ovanligt förfinade egenskaperna i hans röst som friskhet, klarhet och briljans som gjort alla hans grammofoninspelningar till bästsäljare. Idag finns där en rikedom och behärskning som i hög grad bidrar till detta.” Ett avsnitt om Jussis bakgrund hävdade med hänvisning till hans radiodebut i USA i november 1937 och den följande konserten i Springfield, Massachusetts: ”Varje framträdande därefter har ådagalagt allt mer av mänsklig dynamik i hans röst. Dess ovanligt stora omfång ger honom möjlighet att sjunga utan att transponera musiken nedåt, för han kan sjunga ett högt C och hålla ut det med full röst.” Till slut publicerades programmet för konserten, identiskt med det som här återges i original. För den som är bekant med Jussis repertoar förefaller det nog förbryllande. Av de tretton numren här känner vi bara till fem från inspelningar – något som torde vara unikt bland alla hans tryckta program. Jag ska återkomma till vad detta berodde på, men först ska framhållas att Jussi verkligen motsvarade förväntningarna. Recensionen i Provo Daily Herald bar rubriken ”Tenor med guld i strupen får ovationer vid Community-konserten”, och den inleddes

20

Anna-Lisa och Jussi Björling bryter ett kalkonben i Portland, Oregon.

”Jussi Björling, berömd tenor från Metropolitan-operan, avslöjade en gyllene tenorröst av sällsynt skönhet och sjöng sig in i hjärtana på mer än 2000 personer… Den unge svenske artisten äger en lyrisk och dramatisk tenor som han utnyttjade skickligt i ett angenämt och underhållande konsertprogram, som sträckte sig från lättare ballader av moderna kompositörer till ett urval av tyngre operaarior. Till slut gavs två extranummer, ”La donna è mobile” ur ”Rigoletto” och ”Drömmen” ur ”Manon”, som ”blev höjdpunkten på en av de finaste konserter som en tenor

någonsin gett i denna stad”. Den anonyme recensenten konstaterade att ”fastän Björling led av en lätt förkylning och tydligen [var] något trött av oceanresan från Sverige och flygresan till Utah, var rösten i anmärkningsvärd form”. Upplysningar om vad Jussi verkligen sjöng och inte sjöng fanns lyckligtvis också i recensionen. De tre operaariorna i avsnitten I, III och VI gavs som annonserat. ”Dalla sua pace” ur ”Don Juan” – som Jussi sjöng på svenska – stod många gånger på hans program, och det är verkligen synd att den aldrig råkat bli

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2014


inspelad! Även för de tre sångerna på engelska i avsnitt V stämde programmet, men två av dem framförde han här för första gången och hade dem sedan med på alla sina konserter tillsammans med Ebert detta år: ”I’ll Sing Thee Songs of Araby” av engelsmannen Frederick Clay (18381889) och ”Hills” av amerikanen Frank LaForge (1879-1953), som också var känd som pianist. (Den som vill veta hur den förstnämnda sången låter, framförd av en berömd tenor, kan t ex hitta versioner av John McCormack och Richard Tauber på Youtube.) Hills sjöng Jussi också någon gång i Sverige, men ingen av de två sångerna blev någonsin inspelad med honom, i motsats till den verkliga favoriten bland hans amerikanska sånger som var den tredje i denna grupp, ”Jeanie with the Light Brown Hair”. Förändringarna i programmet kom i avsnitt IV, den nordiska avdelningen, där Alfvéns ”Skogen sover” ersatte Griegs ”Våren”, och framför allt i avsnitt II, ägnat tyska lieder, som helt byttes ut. Recensionen meddelade att Jussi ”ersatte de angivna Schumann- och Schubert-numren med två sånger av Schubert och två av Strauss”. Detta innebär att Jussi tyvärr troligen aldrig sjöng något av Schumann, eftersom varken ”Ich grolle nicht” eller ”Mondnacht” kommer igen på något annat känt program, och samma gäller Schuberts ”Ungeduld”. Vad sjöng han då istället, och vad kan detta ha berott på? Med stor sannolikhet sjöng han i stället Schubert-sångerna ”Die böse Farbe” och ”An Sylvia”, samt ”Morgen” och ”Cäcilie” av Strauss. Samtliga kom nämligen igen under de fyra följande konserterna på turnén, och de hade även varit med på Jussis Carnegie Hall-konsert i januari, som avslutade föregående Amerikaturné. De båda sångerna av Strauss hade för övrigt 1937 blivit de första av den kompositören som Jussi tog upp på repertoaren. De ingick också i hans första och mycket framgångsrika inspelning av lieder i Stockholm i juli 1939. Varför utvidgade då inte Jussi som planerat sin repertoar med ”Ungeduld” och de två Schumann-sångerna, utan åter-

gick till ett mer traditionellt liedprogram? Den lätta förkylningen tycks inte ha betytt mycket. Kan det ha varit Harry Ebert som påverkat honom att vilja utvidga repertoaren, men att Jussi sedan ångrat sig i sista ögonblicket? Jag träffade Harry Ebert några gånger under hans sista år, och medan jag inte minns att han nämnde något om att utvidga repertoaren av tyska lieder, sade han – som verkat många år i Frankrike – att han förgäves försökt få Jussi att försöka sig på franska romanser, som han var säker på skulle passa honom utmärkt. Något svar lär vi aldrig få; Anna-Lisa nämner inte denna konsert i sina böcker. Men kan det ändå ha varit resan som påverkat Jussi? Nästa konsert ägde rum i Portland i Oregon den 25 november, och dit hade han och Anna-Lisa ännu en resa på omkring 130 mil västerut. The Oregonian publicerade två artiklar före konserten. Den första hade den kryptiska rubriken ”Big Hotel Shy Of ’Shakers’” (”Stort hotell tveksamt till ’skakare’” – kanske ville man väcka läsarnas uppmärksamhet genom att få dem att tänka på den extremt asketiska amerikanska sekten ’Shakers’, som aldrig fått större spridning eftersom medlemmarna måste leva i celibat.) Hursomhelst var innehållet i artikeln oväntat och belyser resandets påfrestningar på en turnerande artist. ”Jussi Björling, den store svenske tenoren, hade en egendomlig begäran när han checkade in på Benson Hotel på onsdagskvällen. ’Kan ni ge oss en maskin som får sängen att vibrera? Vi kan inte sova om inte bädden skakar väldigt mycket … Ni förstår, vi kom just från Stockholm, ångaren rullade väldigt, tåget från New York hade en massa skakningar, så vi kan inte sova om allt är stilla. Receptionisten Jackson sade till besökarna att han kunde placera en hotellpojke med starka ben vid fotändan av varje dubbelsäng, och pojkarna skulle skaka sängen var femte minut. Men detta verkade inte vara precis vad som önskades så herr och fru Björling … accepterade det hela som det var.” Vi får väl anta att detta var ett uttryck för Jussis kända skämtsamhet, som inte togs illa upp. På ett annat ställe i artikeln meddelade han för övrigt att ”vi planerar

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

att ta över våra barn hit och stanna här för gott”. Han talade sedan om hur han mötte Anna-Lisa och på frågan ”Blev ni förälskad första gången ni såg henne?” svarade han rodnande: ”Det kommer jag inte ihåg – men det tror jag”. Två gånger hade Jussi firat amerikanernas stora helg på senhösten, Thanksgiving Day, i New York, men 1939 gjorde han och Anna-Lisa det torsdagen den 23 november i Portland, och The Oregonian hade ett bildreportage om hur de åt ”kaakon” och då praktiserade ”en gammal vikingased” genom att bryta ett ”önskeben”. Från Portland gick turnén vidare till Seattle i Washington (där det blev orkesterkonsert under Nikolai Sokoloff), svenskstaden Lindsborg i Kansas, Ann Arbor i Michigan, Winnipeg (debut i Kanada), West Chester i Pennsylvania och Richmond i Virginia innan man återvände till New York den 16 december där Jussi skulle förbereda debuterna på Metropolitan som Faust den 28:e och som hertigen i Rigoletto nyårsdagen 1940. Efter fem föreställningar med Met, varav en på turné i Philadelphia, pågick sedan konserterandet fram till avresan från New York den 2 mars, men fortsättningen ska inte behandlas här. Bland alla framträdanden kan dock nämnas Jussi första på Kuba, som ägde rum den 14 februari. Till detta kan fogas den lista på platser, som Jussi Björlings konsertturné omfattade, och som Walter B. Rudolph, ordförande i det amerikanska Jussi Björlingsällskapet, har tagit fram. Årtalet är 1940: 6 februari Fort Wayne, Indiana 8 februari Chattanooga, Tennessee 10 februari Louisville, Kentucky 14 februari Springfield, Illinois 17 februari Denver, Colorado 23 februari San Francisco, Kalifornien 28 februari Santa Barbara, Kalifornien 3 mars Los Angeles, Kalifornien 5 mars Bakersfield, Kalifornien 10 mars Albuquerque, New Mexico 12 mars Lubbock, Texas 15 mars Austin, Texas 17 mars Dallas, Texas 21 mars Akron, Ohio 24 mars Kalamazoo, Michigan

21


”Silverfågeln”

en onödig och kränkande opera

D

et var i Vattnäs konsertlada utanför Mora, som en nyskriven opera om Jussi Björling fördes till dopet i somras. Musiken till denna opera, kal�lad ”Silverfågeln”, skrevs av Mats Larsson Gothe, medan librettot skrevs av Greta Sundberg i samarbete med Yrsa Stenius, på vars bok ”Tills vingen brister” operan bygger. Vi bad Göran Forsling och Lars Tibell tillsammans recensera operan men beslöt sedan att de inte skulle ha synpunkter på musiken eller de medverkande, som andra recensenter redan haft, utan inrikta kritiken på det textliga innehållet, alltså librettot och den bok det bygger på, som direkt berör Jussi Björlings liv och konstnärskap och således är det Jussi Björlingsällskapet har som uppgift att lyfta fram. Den första fråga man då ställer sig är, om det alls är möjligt att göra en meningsfull opera om en sångare som Jussi. Både Göran och Lars tycker att det är omöjligt. ”Visserligen sjunger ju inte huvudpersonen Jussis repertoar – annat än fragmentariskt – utan gestaltar Jussi, personen, och jag tycker Tobias [Westman] gjorde det bra. Filmen om Caruso stod ju inför liknande problem, och där skulle ju huvudrollsinnehavaren sjunga ett antal arior som alla visste hur de lät med Caruso”, menar Göran, och även Lars nämner problemen med filmen om Caruso. ”Att ändå göra det vittnar om flera saker, kanske framförallt om dåligt omdöme och spekulation. De sceniska verk och filmer som gett sig i kast med liknande blir i mina ögon ofta rätt pinsamma”. Operan börjar och slutar med ett uppdiktat scenario kring Jussis sista timmar, resten är tillbakablickande scener ur hans liv. Det är ju ett känt dramaturgiskt grepp, som Lars påpekar. ”Att Jussi hade en så betydande och krävande karriär med så många framträdanden får man dock ingen uppfattning om. Det antyds i förbifar-

22

ten att han skulle sjunga i berömda operahus och konsertlokaler”, säger Göran, som också påpekar: ”En person med så grava alkoholproblem som operans huvudperson skulle näppeligen ha kunnat genomföra ett par tusen operaföreställningar och konserter med den höga kvalitet som alla positiva recensioner skvallrar om. Alla med någon insikt om hur höga krav som ställs på en operasångare på elitnivå och vilken fysisk kondition och mental balans som är en förutsättning för att år efter år stå på topp, inser att det hade varit en omöjlighet att genomföra en sådan karriär som Jussi gjorde”. Lars menar att den bild av Jussi operan ger inte är sann: ” Det är ett utstuderat vridet porträtt av en människa som förvisso hade alkoholproblem men som hela sitt liv presterade den yppersta sångkonst vi känner och gjorde en stor mängd framträdanden, vilka naturligtvis inte hade varit möjliga, om man ska anamma den bild operan och dess förlaga vill ge”. Bland flera kritiker i pressen var det Per Feltzin i Sveriges Radios ”Kulturnytt” som var mest kritisk. Han menade att operan ”kladdar och går över en privat gräns hos en människa som inte kan försvara sig. Det är en sak att konstatera ett möjligt faktum, men att sedan gestalta och säga att ’så här var det’, det blir för mycket för mig. Den sanningen, uppvisad i små enkelt utförda tablåer, rätt ytligt skådespelade, lämnar en fadd smak i min mun. Han blir till sist bara en hunsad suput”. Lars delar Per Feltzins syn tillfullo, medan Göran skriver: ”Ju närmare i tid personen har verkat desto mera känsligt blir det, och i Jussis fall finns dessutom barnen, som har starka minnen och känslor att ta hänsyn till. ’Tills vingen brister’ är ytligt sett en biografi, den är faktagranskad av Harald Henrysson, som är den främste kännaren av Jussis biografiska data, men den är också en ’fantasi’ såtillvida att här finns en hel del som inte finns belagt men ’skulle ha kunnat ske’”.

Det här visar, att det blir svårt att värdera operan utan att samtidigt värdera boken, som ju bara är en av många, som skrivits om Jussi. Lars menar ”att Stenius bok är ett tydligt exempel på dåligt omdöme blandat med kvasipsykologi och personliga, grumliga referenser. Men det är väl kanske detta som lockat till operaspekulationen, med förhandsreklam som handlar om kärlek och ond bråd död…”. ”Ambitionen att ge ett porträtt av Jussi där man inte ’väjer för de mörka sidorna’ må vara behjärtansvärd, men resultatet har ju blivit att det i princip är bara de mörka sidorna som skildras. Att basera den på ’Tills vingen brister’, som ju är tendensiös och starkt inriktad mot Jussis alkoholism, ger knappast en neutral bild av honom”, anser Göran. Som kommentar till Johanna Paulssons beskrivning av boken i DN som ”amatörpsykologisk”, drämmer Lars till med att ”spekulativt skräp” skulle kunna vara en annan möjlig beskrivning, medan Göran nyanserar sig genom att mena: ”Att tolka en persons psyke, speciellt utan att någonsin ha träffat personen ifråga, är en oerhört vansklig uppgift även för en yrkesutövande psykolog. Yrsa Stenius utger sig inte för att vara någon sådan och hennes spekulationer måste betraktas i relation till detta”. En opera kan förstås bygga på en fiktiv historia. Frågan är om det fungerar när det handlar om en verklig person, om man inte klargör att det handlar om en fantasi. Lars ser ingen sådan ambition, medan Göran citerar ur förordet till bokens första upplaga, där författaren skriver: ”Jag til�låter mig … en personlig infallsvinkel och skönlitterära grepp i försöken att gestalta Jussi Björlings själsliga dynamik. Dock har jag gjort mitt yttersta för att läsaren ska kunna skilja på fakta och fiktion i texten.” Den skillnaden framgår inte med samma tydlighet i operan, anser han. Recensenten Christer Eklund i Dalar-

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Elisabeth Meyer och Tobias Westman i ”Silverfågeln”. FOTO: P-J JANSSON

nas tidningar var odelat positiv och kal�lade operan ”en kärleksgärning”, men det har Lars och Göran svårt att hålla med om, och de formulerar sig nästan helt lika: någon kärlek i porträttet uppfattar de inte, snarast en spekulativ nidbild. ”Jag tvivlar inte på att det ligger en äkta kärlek till Jussi och hans sångkonst bakom tillkomsten av operan”, menar Göran, som också pekar på den lokala förankringen till platsen, där den framfördes. Även Lars tror att det kan ha varit Jussis namn och kopplingen till Mora som födde idén, ”men att dåligt omdöme gjorde att man fastnade för den kontroversiella, spekulativa, udda beskrivningen av Jussi Björling som föreligger i Stenius bok. Begrepp som sanning, omtanke, respekt m.m. har nog inte varit i fokus”, det är hans intryck. Inte heller bilden av David Björling som okänslig och hård verkar rättvis. Göran citerar ur Jussis självbiografi: ”Men mest av allt tänker jag på min far, David Björling, och hur vi alltid avgudade honom.” Och lite längre fram: ”Min far har alltid stått som det högsta här i livet för mig …” Även Lars tycker att operans porträtt av David stämmer illa med Jussis eget vittnes-

mål. ”Han krävde disciplin och det kanske inte är så konstigt om man beaktar det faktum att han hade fyra söner att uppfostra, parat med ambitionen att ge dessa det han kunde; djupa insikter om sång samt att förbereda dem för sångarkarriärer. Man kan ju omöjligt påstå att han misslyckades eller att han kan anses bära ansvar för Jussis alkoholproblem, hjärtproblem eller för tidiga död. Ett elakt, okänsligt, ’trendigt’ pappaporträtt” tycker Lars. Bilden av John Forsell får heller inga lovord. Göran tycker att det framskymtar i operan att han var en krävande person, och Lars menar: ”Min uppfattning är att John Forsell betydde mycket positivt för Jussi i hans danande och att Jussi nog ansträngde sig för att leva upp till den omsorg och det förtroende, som Forsell bestod honom med. I operan framställs han som en KarlGerardtyp som sprätter omkring och samtidigt ska vara kravmaskin!”, och det intrycket delar han med Göran: ”Samtidigt är den faktiskt underhållande scenen med honom närmast ett revynummer, där Lars Arvidsons skickliga agerande snarast för tanken till Karl Gerhard”.

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Kanske ska man ta scenen, där John Forsell sammanför Jussi och Anna-Lisa, symboliskt, för visst gillade Forsell det giftet, men Göran citerar än en gång Jussis beskrivning av hur det verkligen gick till: ”Den för mig viktigaste händelsen under min akademitid, som avslutades med att jag fick Akademiens jetong 1931, inträffade en dag när jag skulle hämta min bror Gösta, som börjat på Akademien efter mig. Han stod just och talade med en flicka, som höll på att sätta på sig hatten. Jag fick syn på henne och utbrast till min bror: ’En sådan stilig flicka! Känner du henne?’ Det gjorde Gösta och jag presenterades för fröken Anna Lisa Berg. Hon föreföll först inte alls intresserad …”. Samma händelse finns också i Anna-Lisas egen bok ”Mitt liv med Jussi”. Det första Anna-Lisa i operan säger till Jussi, när de träffas första gången, är: ”Herr Björling, det går rykten … Ni festar, slår runt! Alltid på jakt efter nya små … äventyr?” Kan man tro att Jussi skulle ha fastnat för henne, om hon sagt så, och om det är den bild hon hade av honom då, är det troligt att hon hade gift sig med honom eller att hennes föräldrar accepterat ➔ att hon gjorde det?

23


Ett samtal om ”Silverfågeln” Görans svar är entydigt: ”Knappast!”, och Lars fyller på: ”Det här är bara elakt ”hittapå” i avsikt att bygga upp dramaturgiskt material som ska skärpas längre fram i operan”. Ja, bilden av Anna-Lisa kan inte sägas vara annat än en nidbild.1 Linnéa Hellström däremot, Rolfs mamma, framställs i operan som ett offer, man får intrycket att hon var den Jussi verkligen älskade. Görans kommentar, som Lars instämmer i, är: ”Linnea var klok och eftertänksam och hon insåg snart att Jussi skulle komma att göra karriär och hamna i de fina kretsarna – och där hörde inte hon hemma. De var mycket unga. Jussi var fortfarande bara 17 år när Rolf föddes Juldagen 1928. Att de två var djupt förälskade framgår tydligt av deras korrespondens, men sedan gick de skilda vägar – oklart när och varför”. John Forsell ordnade ju så att Jussi fick bli inackorderad hos rektorsparet Svedelius, så det var nog han som såg till att skilja på de båda unga. Jussi älskade säkert Anna-Lisa, men det innebär ju inte att han fortfarande kunde tycka om Linnéa, och bekymra sig om henne när hon så småningom blev sjuk. Det finns ingen motsättning i det. Jussi kallade ofta Anna-Lisa för ”mamma” eller ”morsan”, och i operan framställs det som att det berodde på att han saknade sin mor, som ju dog när han var 6 år gammal. Säkert saknade han sin mor, men man kan nog förmoda att David även trädde i hennes ställe för sönerna, och för övrigt hade de ju ofta god hjälp med de dagliga bestyren av pojkarnas kusin, Märta Kärn (som inte heller förekommer i operan). Så hur var det med det där? Göran påpekar: ”Att man kallar varandra ”mamma” och ”pappa” i en äktenskaplig relation är sannerligen inte ovanligt – snarare tvärt om. Har man barn blir det helt naturligt att kalla varandra det som också barnen kallar en.2 Här har amatörpsykologen dragit förhastade slutsatser”, och Lars anser att ”det Stenius tolkar in i detta är naturligtvis stödjande för den karaktär operan vill skildra. Kvalificerat trams!” Återkommande i operan är bilden av en Jussi, som inte vill sjunga, som struntar i publiken och helst vill ligga hemma och

24

supa. Kan det vara en trovärdig bild? Nej, Göran hänvisar till vad han redan sagt om Jussis prestationsförmåga, och Lars kallar den ”förbaskat lögnaktig! Bemödar man sig med att titta på det verkliga sångarfenomenet Jussi Björling, så växer sig bilden av den raka motsatsen hur stor som helst. Men ännu en gång; det är inte i upphovsmännens intresse att beskriva sanningen”. Enligt Jussis manager, Fred Schang, på Columbia Artists Management, ställde Jussi aldrig in under sina sejourer i Amerika, annat än när han var verkligt sjuk, och hans kolleger har ofta berättat vilken god och inspirerande kollega han var, men dessa sidor av honom kommer inte fram i operan: ”Som handlingen utvecklas i operan finns det inget utrymme för att skildra den sidan av Jussi”, fastslår Göran, och Lars tycker inte heller att den kommer fram, ”eftersom det inte stödjer den bild som verket vill ge av ett viljelöst offer och suput, hemsökt av alla andras krav, levande och döda.” En viktig fråga är ändå, om den här operan – och boken den bygger på – tillför någonting till vår kunskap om Jussi Björling, eller om den egentligen handlar om författarinnans egna problem. Göran Forsling konstaterar: ” När boken kom ut 2002 väckte den en hel del uppmärksamhet och såldes väl, och den skapade ett intresse för Jussi som sångare och person bland människor som inte tidigare brytt sig så mycket. Operan möttes vid premiären av stående ovationer, vilket bör tolkas som att den ”gick hem”. Den ger dock en enögd bild av Jussi – och till vilkas fromma?” Lars Tibell svarar: ”Drastiskt uttryckt; ett karaktärsmord på en person som inte kan försvara sig och egentligen inte behöver försvaras. Bristen på hänsyn till efterlevande är flagrant. Man kan ju också stillsamt fråga sig, om avsikten var en ”kärleksfull skildring”, varför kontakter inte förekommit med Jussis barn som hade kunnat vara behjälpliga, möjligen. En randanmärkning; det kom inte ens en inbjudan till premiären till de i Sverige levande barnen. Jag drar slutsatsen att upphovsmännen mycket väl visste att de

befann sig långt ut i tassemarkerna. Den tillför ingenting till bilden av eller kunskapen om Jussi Björling. Däremot skapar den förvirring och tråkiga spekulationer, om den i framtiden kommer att ingå i biografisamlingen om Jussi. Operan torde inte och borde (tyvärr är inte operachefer vaccinerade mot dåligt omdöme) inte dyka upp någon annanstans och det är beklagligt och samtidigt begripligt att den fått uppmärksamhet. Det faktum att Svenska Dagbladets operapris delades ut till kompositören (som erkänsla för ett annat verk) i samband med premiären tror jag trasslar till omdömena i media, undantaget SR´s Per Feltzin.” Till sist bör en recension av en översättning av Yrsa Stenius bok skriven av musikrecensenten Jonathan Woolf och publicerad på Musicweb International återges. Boken har alltså översatts till engelska och getts ut under titeln ”The Heart of Jussi Björling”. Woolf inleder sin recension med en mening om författarinnan: ”Enligt henne fanns hans hjärta i levern”. Han skriver vidare att han visserligen tror att en del av vad Yrsa Stenius skriver om Jussi kan vara sant, ”men det står verkligen alltför mycket om hans alkoholism och alltför lite är djupgående analys. Den som söker en seriös biografi behöver Farkas/Björling”. (http://www.musicweb-international. com/classrev/2013/Feb13/Bjorling_books. htm#ixzz3iciQQojc)

göran forsling lars tibell hade sett premiären.

calle friedner

frågade och sammanställde svaren. Den som undrar över hur verklighetens Anna-Lisa Björling berättade om sin make Jussi, kan höra detta genom att gå in på den här länken från Sveriges Radios programarkiv. http://www.radiogodis.se/RadioGodis/Ovrigt/ Mitt_liv_med_Jussi_-_Anna-Lisa_Bjorling_ berattar._(Ur_Formiddag_i_P1)_871118.mp3 1

Den tjeckiske tonsättaren Josef Suk skrev 1907 en pianosvit, som han kallade ”Om mamma”. Titeln syftar på hans barns mamma, så även i andra länder förekommer detta. CF 2

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2014


J

SETT LÄST HÖRT

Förteckningen över Jussis inspelningar kompletterad Jag hoppas att alla som läser denna tidning vet att man på nätet (via sällskapets och Björlingmuseets hemsidor) sedan jubileumsåret 2011 kan finna en förteckning över Jussi Björlings inspelningar och utgåvorna av dem. Den kallas nu ”Björling’s known recordings and their issues on discs and tapes”, och är en uppföljare av boken ”A Jussi Björling Phonography”, som jag publicerade 1993. I nätversionen 2011 fanns bara cd- och dvd-utgåvor med. En tryckt version från 2014, ”A Jussi Björling Phonography, 3rd print edition”, som är uppdaterad men begränsad på samma sätt, finns att köpa från museet. Förteckningen är nu på drygt 500 sidor och komplett, genom att den innehåller utgåvor i alla de tio format som varit aktuella – alltifrån den första akustiska 78-varvaren med bröderna Björling 1920. Denna version lade jag ut i juni i år, inför det amerikanska Björlingsällskapets konferens i Salt Lake City, och gjorde sedan en mindre revidering i september. Förteckningen bör nu ha funnit sin definitiva form, och jag tänker även i fortsättningen föra in ändringar och tillägg. Det är nog knappast troligt att många okända Jussiinspelningar längre kan hittas, men i den senaste versionen tillkom ändå två, från opera- resp. konsertscenen. I boken från 1993 var jag av utrymmesskäl tvungen att kondensera informationen på ett sätt som gjorde den mera svårläst än nuvarande nätversion. Nu finns t ex inte bara skivnumren utan även skivtitlarna med i den kronologiska förteckningen, och jag har där försökt att under varje inspelning lista alla utgåvor i strikt kronologisk ordning. I praktiken är detta omöjligt, eftersom uppgifter om utgivningsår i många fall saknas, främst för de äldre skivformaten, men jag har då gjort gissningar, markerade med frågetecken. Denna ordning bör göra det lättare att se hur inspelningarna spritts på marknaden.

I förteckningarna över de olika typerna av skivor och band är åtskilliga uppgifter fylligare än tidigare, t ex om skivbolagen, om olika versioner och skivnummer, det som har tillkommit, t ex namn på vissa ljudingenjörer och författare till skivtexter. Som tidigare är jag noga med att för samlingsskivor, som kan förekomma i förbluffande många versioner och på olika skivmärken, också ange den tidigaste utgåvan. Arbetet började 1971, då jag fick tag i den lilla publikationen ”Jussi Björling: A Record List” från det danska Nationaldiskoteket. Jag tog kontakt med en av utgivarna, Eyvind Skandrup Lund, som meddelade att ingen ny utgåva var planerad. Han erbjöd mig samtidigt generöst att överta hans material, om jag ville fortsätta arbetet, och jag accepterade. 1973 började jag arbeta på Grammofonarkivet på Sveriges Radio på somrarna, samtidigt som jag utbildade mig till bibliotekarie på Bibliotekshögskolan i Borås. Som examensarbete där höstterminen 1975 presenterade jag ett ”förarbete” till den kommande boken. Jag fortsatte efter examen att arbeta på radions grammofonarkiv, och senare även på programarkivet – tillsammans bästa tänkbara plats för att informera sig om Jussis inspelningar! Svenskt Musikhistoriskt Arkiv (SMA) erbjöd sig att publicera boken i sin serie ”Musik i Sverige”, och där kom den första upplagan av ”A Jussi Björling Phonography” ut 1984, maskinskriven av mig och offsettryckt. (Ordet “phonography” ville jag lansera för att undvika att verket togs för enbart en förteckning över utgivna inspelningar.) Utgåvan hade då fördröjts av en obehaglig incident. Jag hade kommit i kontakt med en amerikansk katolsk präst, Jack W. Porter, som var en stor

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2014

Senast tryckta upplaga av fonografin.

samlare och grundat vad han kallade “Jussi Bjoerling Memorial Archive”. Porters uppgifter om främst amerikanska inspelningar var värdefulla, och jag behövde någon att diskutera med och granska manuskriptet, så jag accepterade hans begäran att stå som medförfattare. Men när Porter väl fått en kopia av mitt manuskript för granskning, sände han det vidare till sättning, utan att antyda något till mig eller SMA, och gav 1982 ut det som ”A Jussi Bjoerling Discography”, med hans “arkiv” som förlag, honom själv som förste författare och ett nytt förord. Istället för att inleda en kostsam juridisk process i USA, lät mig SMA då komplettera och skriva om hela manuskriptet för ”legal” publicering 1984. När den första utgåvan av ”A Jussi Björling Phonography” kom 1984, var 78- och 45-varvsformaten redan historiska (de sista skivorna med Jussi i dessa format kom i mitten av 60- resp 70-talet; boken tog upp omkring 190 utgåvor av vardera). LP-skivan, där Jussi förekommit sedan 1951, dominerade 1984 med omkring 800 utgåvor. Historiskt var 1984 också det kommersiella rullbandsformatet (ett 20-tal utgåvor gjordes med Jussi 195578, men det fanns också en rätt stor “halvprivat” marknad med hans liveinspelningar på band). Som en kuriositet ➔

25


Det danska nationalfonotekets för- Jack Porters olagliga utgåva. teckning.

kan nämnas Stereo 8-formatet (med en oändlig bandslinga), som var populärt framför allt i USA, och där Jussi förekom på ett dussin utgåvor 1966-74. I motsats till dessa bandformat visade sig den analoga kompaktkassetten långlivad och förbättrades tekniskt väsentligt genom åren. Jussis inspelningar dök upp i det mediet i början av 1970-talet och utgivningen fortsatte tills efter sekelskiftet. Ett hundratal kassetter fanns med i upplagan från 1984; nu upptas 267 stycken. Den stora revolutionen på ljudmarknaden kom 1982 med lanserandet av den digitala cd-skivan; 1985 kom för första gången en Jussi-inspelning ut på cd. I min förteckning 1993 fanns 168 cd-utgåvor med, i den senaste versionen finns 1376. På senare år har cd-skivan fått stark konkurrens av nedladdningsbara filer, men dessa är inte medtagna i förteckningen. Cd:n kommer nog att leva vidare i ännu ett antal år, och ännu kan intressanta utgåvor väntas. Utöver filmerna ”Fram för framgång” och ”Resan till dej” finns ju några tv-framträdanden med Jussi Björling

Första upplagan av fonografin.

bevarade, nästan alla amerikanska. 1990 gavs tre ”Voice of Firestone”-konserter ut på vhs-video. Hans ”La Bohème”avsnitt ur ”Ed Sullivan Show” hann också komma på vhs (och gavs även ut i USA och Japan på den i Sverige föga spridda laserskivan). Även två tv-dokumentärer, den tyska ”Belcanto” och den brittiska ”Three Legendary Tenors”, kom på vhs. Efter sekelskiftet började det digitala dvd-formatet ta över och där finns nu allt detta att köpa samt t ex den svenska dokumentären ”Jussi I våra hjärtan”. I arbetet med förteckningen har jag naturligtvis varit beroende av och tacksam för hjälp från många personer, och en del av dem är förtecknade i den andra upplagan. När det gäller “nätupplagan”, vill jag i första hand nämna två. Ulf Sahlin, S2 Communications, skapade ett datorprogram som på ett elegant sätt förde över kondenserade beskrivningar av varje utgåva till den kronologiska förteckningen, så att de där listades i ordning under respektive inspelning. Björlingsällskapets “egen ljudtekniker”, Pelle Jansson, har visat en enastående

Andra upplagan av fonografin.

skicklighet att jaga skivor på nätet. De flesta av dem har han sedan köpt in till sin imponerande samling, och jag har fått ta del av alla detaljer. Under senare år har naturligtvis Internet blivit allt viktigare som källa, inte bara för att hitta utgåvor (både nya, t ex från asiatiska länder, och äldre, som kan vara till salu på sajter som eBay) utan också för att datera dem. Under drygt 40 år har mitt mål varit att hitta varje bevarat spår av Jussi Björlings röst och varje utgåva av hans inspelningar i något land, och beskriva detta detaljerat och konsekvent men samtidigt lättöverskådligt och lättbegripligt. Naturligtvis är den ambitionen omöjlig att uppnå helt, men jag tycker att Jussis vokala arv är ett världsarv som är värt ett försök! I den senaste versionen är antalet kommersiella studioinspelningar 244, oförändrat från den första upplagan 1984, medan nya fynd gjort att övriga kända och bevarade inspelningar (konserter, operaföreställningar, filmer, intervjuer m m) under åren ökat från 124 till 140 – idag till allra största delen tillgängliga på cd eller dvd. Antalet listade utgåvor är nu 3052, de flesta på cd (1376) eller LP (914).

JUSSI I TOPP PÅ TOPPLISTA iTop chart är en internationell topplista, där ägare till iPhones kan ladda ner musik. Den är indelad i flera kategorier och finns också i olika versioner för olika länder. På den svenska operalistan (juni 2015) finns det en lång rad operaalbum listade, och bland de sjutton översta finns Jussi Björling representerad på följande sju:

26

Jussi Björling – svenska favoriter (1) The Very Best of Jussi Björling – Perl Fisher’s Duet (6) Nessun Dorma – the Great Arias (8) Verdi: Aida (11) La Bohème (12) His Final Recordings (1959 – 1960) (14) Puccini: Turandot (17) Luciano Pavarotti hamnar på andra plats med fyra album bland de 17 första. jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015


Krokodiltårar i Opus I Jussi Björlingsällskapets tidning nr 53, hösten 2014, skrev dåvarande redaktören, Jacob Forsell bl.a: ”Efter flera diskussioner och förhandlingar har styrelsen beslutat utforma en tidningspolicy … samt utse en ny ansvarig utgivare. Detta begränsar avsevärt min redaktionella och journalistiska frihet, vilket omöjliggör fortsatt arbete med tidningen.” Det var alltså på egen begäran Jacob Forsell lämnade sitt uppdrag. Bakom schismen låg en artikel författad av honom med rubriken ”Hur dog Jussi Björling?”, som tidningens redaktion motsatte sig publiceringen av, eftersom man ansåg den vara alltför spekulativ och sårande för Jussi Björlings familj förutom att den inte tillförde något om Jussis person eller konst. Tyvärr gav sig inte Jacob Forsell utan lyckades få den publicerad i majnumret av tidskriften ”Opus”. I samma nummer av Opus påstod Yrsa Stenius, att Jacob Forsell fick sparken som redaktör för denna tidning, vilket han alltså inte fick. Under rubriken ”Det är ledsamt att vara så avskydd” gavs hon för övrigt utrymme att tycka synd om sig själv. Man undrar varför: med sin bok ”Tills vingen brister” har hon fått en stor försäljningsframgång. Bokens publika genomslag beror troligen på dess dramaturgiskt skickliga uppbyggnad, för några nya fakta bjuder den inte på, däremot på en rad spekulationer, ibland med referens till hennes egna erfarenheter av problematiska familjeförhållanden. Succén med boken har gjort henne till ett slags inofficiell Björlingsexpert, som rest runt och hållit en rad föredrag om Jussi. Boken ligger också till grund för den opera om Jussi Björling, ”Silverfågeln”, som spelades i Vattnäs utanför Mora i somras. Yrsa Stenius har med sin bok alltså lyckats dra personliga fördelar av Jussi Björlings person och karriär. Ändå gråter hon sina krokodiltårar. Hon erkänner visserligen att hon inte höll sitt löfte till Ann-Charlotte Björling om att hon skulle få läsa hennes bokmanus före publiceringen, men hon försöker samtidigt nedvärdera det Ann-Charlotte berättat och menar, att hon redan visste det mesta ändå. Att Yrsa Stenius vägrar att respektera Jussi Björlings barn, som naturligtvis har rätt att ha sin egen uppfattning av sin far, och istället går till angrepp på dem, det är minst sagt ynkligt!

Vad sa Pavarotti om Jussi? Luciano Pavarotti var hedersmedlem i Jussi Björlingsällskapet och skulle ha fyllt 80 år den 12 oktober. Tyvärr avled han redan 2007. I juli 1988 besökte journalisten Ann-Marie Kjellander Luciano Pavarotti i hans sommarstuga i Pesaro. Hennes artikel publicerades senare i Svenska Dagbladet och den handlade framför allt om Pavarottis två stora idoler, Birgit Nilsson, som han till sin sorg aldrig fick tillfälle att sjunga mot, och Jussi Björling. Faktum är att när han studerade in en ny roll, så lyssnade han först på hur Jussi sjöng den, berättade han. Pavarotti tvekade inte, när han utnämnde Jussi till sin idol framför andra: det var så han strävade efter att själv sjunga, och det var med Jussi han ville att man skulle jämföra honom. Men så blev det bra också, skulle man kunna tillägga. jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 www.borlange.se/jussibjorling jussibjorlingmuseet@borlange.se Museichef: Jan-Olof Damberg Öppettider Vintersäsongen september-maj Helgfri tisdag-fredag 12 – 17 Med anledning av den eventuella flytten rekommenderas att man går in på museets hemsida eller ringer museet i förväg för att försäkra sig om att det är öppet på ovanstående tider.

Program Museet står eventuellt inför en flytt till nya lokaler, men ingenting är i skrivande stund bestämt. Arbetet blir i så fall omfattande, och museet kommer därför inte att kunna anordna några program under de månader det kommer att ta, innan allt har kommit på plats. Givetvis kommer vi att skriva utförligt om flytten, när och om den blir av.

Jussi till tröst Smärtlindring illustrerades med Sjöbergs ”Tonerna” med Jussi i Klassisk morgon. En dotter skrev om sin dödssjuke far som menade att musiken var en tröst och lindrade den svåra smärtan. Visst är det en sann healer som bär vårt sällskaps namn!

27


Ekonomibrev

Jussi Björlingsällskapets Tidning Pär Bäckström Götgatan 91, 5 tr 116 62 Stockholm

Snart 100 år sedan Jussis publika debut Den 12 december är det jämnt 100 år sedan Jussi Björling debuterade inför publik. Debuten ägde inte rum i Dalarna, som man skulle kunna tro, utan i Trefaldighetskyrkan i Örebro. Då hade Jussi nästan två månader till sin femårsdag, och det måste man alltså kalla en tidig debut. Men han var inte ensam: dels ledde pappa David konserten, dels var storebror Olle, sex år, och lillebror Gösta, bara tre, med. Den här kvartetten, den första Björlingkvartetten, skulle de närmaste elva åren få en viss ryktbarhet, när den reste runt och sjöng, inte bara i Sverige, utan också i USA. Sammanlagt gav man 978 kända konserter. Hur gick då debuten till? Jo, konserten i Örebro annonserades som ett fram­trädande av David Björling och hans elever, som var fem vuxna personer. Fa­miljen bodde nämligen vid den här tiden i Örebro, där David var sångpedagog. Efter den annonserade delen, plockade David upp sina tre pojkar och lät dem sjunga ”Studentsången” ackompanjerade av sin mor, Ester, som tycks ha varit en bra pianist. Det hela gick mycket bra, och David beslöt sig därför att på sommaren 1916 börja turnera med sina pojkar. Konserten inleddes med ”Venter på far”, som inte hör till standardrepertoaren idag men handlar om tre ”søte Små­barn med Øjne blaa”, som står och väntar på att deras far ska komma hem och ha med sig presenter till dem. Sången skrevs av norskan Caroline Schytte Jensen (1848–1935), som bl.a. skrev runt 200 sånger. Mest är hon känd för sina barnvisor. Norges Alice Tegnér skulle man kunna säga. Karl, den fjärde brodern, föddes 1917. Han fick så småningom också komma med och sjunga med sina bröder, huvudsakligen, som det verkar, som solist, och vi vet att han var det just i ”Venter på far”. Repertoaren bestod dessutom av bl.a. ”O, hur stilla” av tysken Friedrich Burk-

Gosskorister som björlingbröder.

hard Benecken, några sånger ur Gunnar Wennerbergs ”Gluntarna” och hans ”Psalm nr 4”, som pojkarna senare sjöng in på skiva i Amerika, dessutom av Prins Gustafs ”Studentsången” som nämnts, ”Till Österland vill jag fara” och de amerikanska ”Hem, ljuva hem”, och ”Barndomshemmet”, som de också spelade in i Amerika, samt Stenhammars ”Sverige” och flera andra sånger, som så småningom kom att stå på den vuxne Jussis repertoar. När pojkarna gjorde sin debut, var de alltså bara sex, fyra och tre år gamla. Hur kunde de klara det? Ja, David Björling var en märklig sångpedagog, och han började mycket tidigt att träna dem, innan pojkarna kunde tala rent, så att deras utveckling skulle ske med musiken och sången som integrerad del. Från tre års ålder fick de formella sånglektioner. Jussi sa att han kunde läsa noter innan han kunde bokstäverna, och det är nog sant. Det blev snart också viktigt för pojkarna att övningarna hemma växlades om med konserter. David ville ge sina söner den bästa möjliga vokala ut­bildningen, alltså tog han hand om den själv. Hans ord om att ”när en ton är fulländad, ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän”, är

berömda. Tänk på hur Jussi lät! Det är ingen dålig liknelse. När David dog 1926, skingrades bröderna och kom att göra olika karriärer, men ”Björlingkvartetten” som begrepp var inte död. På initiativ av Johannes Norrby, som så småningom blev känd som körledare och konserthuschef i Stockholm, bildades nämligen en andra björlingkvartett 1934, där Olle sjöng förstatenor, Gösta andra, Claes Göran Stenhammar, Wilhelms son, förstabas och Johannes Norrby andrabas. När Gösta efter en kort tid reste till Italien för att studera, er­sattes han av Anders Strandberg. Jussis son Rolf bildade 1971 en tredje björlingkvartett tillsammans med Laila Andersson, Gunnel Eklund och Rolf Jupither. Den 12 december 2010, då det var jämnt 95 år sedan konserten i Trefaldighetskyrkan i Örebro, arrangerade Jussi Björlingsällskapet inför hundraårsjubileet av Jussis födelse en konsert där med medlemmar ur Stockholms Gosskör anförda av sin dirigent Karin Skogsberg Ankarmo. Vidare medverkade pianisten Erik Wadman, och som hedersgäst framträdde också Raymond Björling.

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2015

calle friedner text och foto

Jussi host 15