Page 1

Utv채rdering av dokumentation vid enskild r책dgivning inom KULM Kompetensomr책de 2 och 3

Rapport 2003:9


Utvärdering av dokumentation vid enskild rådgivning inom KULM Kompetensområde 2 och 3

Växtavdelningen 2003-05-06 Författare Jenny Höckert och Magnus Ljung Jordbruksverkets referenser Håkan Alfredsson, Lovisa Eriksson, Carin Rehnstedt och Magdalena Wallman


INNEHÅLLSFÖRTECKNING Innehållsförteckning .........................................................................................................................3 Förord................................................................................................................................................5 Syfte ...................................................................................................................................................7 Avgränsning...............................................................................................................................................................8 Slutsatser och förbättringsförslag......................................................................................................9 Initiativtagande..........................................................................................................................................................9 Vikten av kontinuitet................................................................................................................................................9 Värdet av delaktighet och mål ..............................................................................................................................10 Dokumentation för vem? ......................................................................................................................................10 Dokumentationens potentiella funktion inom KULM ....................................................................................11 Rådgivningens syfte ...........................................................................................................................................11 Dokumentationens användningsområden .....................................................................................................11 Behov av en ökad förståelse för miljöfrågornas didaktik ............................................................................12 Kort om KULM ............................................................................................................................... 15 Syftet med KULM och dess indelning............................................................................................................15 Utvärdering av den enskilda rådgivningar inom KULM .............................................................................15 Metod .............................................................................................................................................. 17 Urval av regioner.....................................................................................................................................................17 Regionernas rådgivningsaktörer.......................................................................................................................17 Jordbruks- och rådgivningsstatistik .................................................................................................................18 Urval av lantbrukare samt intervjuerna...........................................................................................................20 Fokusgruppsintervjuerna .......................................................................................................................................22 Metodkritik ..............................................................................................................................................................22 Vår teoretiska utgångspunkt ...........................................................................................................25 Rådgivning ur ett historiskt perspektiv................................................................................................................25 Framväxten av ToT-modellen inom rådgivning ...........................................................................................25 En definition av rådgivning ..............................................................................................................................26 Diffusionsmodellens framväxt på 1960-talet.................................................................................................27 Kritik mot diffusionsteorin...............................................................................................................................28 Behovet av ett systemsynsätt växer fram på 1970-talet................................................................................29 Deltagandemetoder vinner intrång på 1980-talet..........................................................................................30 En förändrad problemuppfattning..................................................................................................................30 En ny rådgivarroll – processledning för gemensamt lärande......................................................................32 Vad vet vi om lantbrukarnas perspektiv?............................................................................................................33 Lantbrukarnas beslutsfattande och beslutsstödsanvändning...........................................................................34 Lantbrukarnas perspektiv på rådgivning och dokumentation .......................................................35 Bakgrundsdata .........................................................................................................................................................35 Beskrivning av gårdarna ....................................................................................................................................35 Variation i KULM-rådgivningar ......................................................................................................................35 Kontakt med rådgivare......................................................................................................................................36 Utveckling av samt förhållningssätt till rådgivning/rådgivaren.......................................................................37 Varför rådgivning? .............................................................................................................................................37 Nöjdhet samt förbättring av rådgivningen.....................................................................................................37 Form och kontinuitet ........................................................................................................................................38 KULM – en bra satsning?.................................................................................................................................38 Om råden som lantbrukaren får i relation till åtgärd/beslut............................................................................39 Ett bra råd ...........................................................................................................................................................39 Nytta av rådgivning............................................................................................................................................40 Önskemål om rådgivningen..............................................................................................................................40 Om dokumentationens användning och utformning .......................................................................................41 Åsikter om dokumentationen...........................................................................................................................41 Hur lantbrukarna använder sig av dokumentationen ...................................................................................41

3


Önskemål om dokumentationen .....................................................................................................................42 Framgångsfaktorer och flaskhalsar ......................................................................................................................43 Att tänka på .........................................................................................................................................................43 Svårigheter...........................................................................................................................................................43 Övrigt........................................................................................................................................................................44 Rådgivarnas erfarenheter av rådgivning och dokumentation.........................................................45 Fokusgruppsintervju med rådgivare ....................................................................................................................45 Hur rådgivningsprocessen ser ut .....................................................................................................................45 Åsikter om dokumentationerna .......................................................................................................................46 Produktion kontra miljö....................................................................................................................................46 Önskemål om framtiden ...................................................................................................................................47 Andra rådgivares åsikter om ”den ideala rådgivningsprocessen” ...................................................................48 Våra åsikter om dokumentationerna...............................................................................................49 Formalia....................................................................................................................................................................49 Omfattning ..............................................................................................................................................................49 Språk .........................................................................................................................................................................50 Innehåll.....................................................................................................................................................................50 Litteratur ......................................................................................................................................... 51 Referenser ................................................................................................................................................................51 Personliga meddelanden ........................................................................................................................................53 Internetkällor ...........................................................................................................................................................53

4


FÖRORD Jordbruksverket har sett det angeläget att göra en djupare kvalitativ utvärdering av enskilda rådgivningar inom KULM som ett komplemet till andra uppföljningar. Syftet med detta är att få en klarare bild av: hur dokumentationen uppfattas och används, hur rådgivningen fungerar och att om möjligt förbättra rådgivningen och användningen av dokumentationen. Enligt Miljö- och landsbygdsprogram för Sverige år 2000-2006, ska kompetensutveckling genomföras inom jordbruket med inriktning på miljön. Verksamheten ska bedrivas inom ramen för KULM, som står för kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet. Syftet med KULM är att motivera och utbilda lantbrukare och andra personer verksamma inom jordbruket att använda produktionsmetoder som är hållbara på lång sikt både ekonomiskt och ekologiskt. Särskild vikt ska läggas vid sådan utbildning och rådgivning som underlättar för lantbrukarna att fullgöra sina miljöåtaganden i miljöstöden. En stor del av de aktiviteter som genomförs inom KULM:s kompetensområden 2 (växtnäring och bekämpningsmedel) och 3 (ekologisk produktion) är enskild rådgivning till lantbrukarna. Efter genomförd rådgivning ska rådgivaren sammanställa en dokumentation från rådgivningen och skicka den till lantbrukaren. Jordbruksverket har uppdragit åt Jenny Höckert och Magnus Ljung som är forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, att utföra en en kvalitativ, fördjupad intervjustudie av rådgivningen och dokumentationen av rådgivningen. Denna rapport innehåller, förutom resultatet från intervjustudien och slutsatser utifrån den, en bakgrund till hur rådgivningen inom jordbruket har utvecklats fram till idag. Rapporten är ett underlag till diskussioner och fortsatt utveckling av dokumentationen av enskild rådgivning inom KULM, och även den enskilda rådgivningen i sig. Rapporten riktar sig framför allt till dem som arbetar med planering och uppföljning av KULM-verksamheten inom kompetensområdena 2 och 3, men kan vara av intresse även för andra som arbetar med rådgivning inom KULM. Jordbruksverket har bidragit med synpunkter och kommentarer, men det är författarna Jenny Höckert och Magnus Ljung som ansvarar för innehållet och slutsatserna i rapporten.

Jönköping i maj 2003 För KULM, kompetenområde 2 och 3

Håkan Alfredsson, Lovisa Eriksson, Carin Rhenstedt & Magdalena Wallman

5


6


SYFTE Den enskilda rådgivningen utgör en relativt stor del av de aktiviteter som utförs inom länsprogrammen i KULM (Jordbruksverket, 2002). Inom jordbruket finns det många aktörer som förmedlar miljöbudskap. Det sker också på många olika sätt. KULM-programmet är idag en av de allra viktigaste insatserna på detta område. Figur 1 illustrerar, på ett mycket principiellt plan, dagens informations- och kunskapsflöden inom KULM. Bilden antyder dessutom hur ett övergripande policybudskap kommer att förvandlas då det förs fram mellan sändare och mottagare, samt anpassas till olika målgrupper. Att utvärdera resultaten av vidtagna arbetsinsatser sker indirekt hela tiden, liksom hur lantbrukaren värderar dessa insatser. Förhållandevis litet är dock gjort för att närmare förstå a) vad som händer då information överförs från en sändare till en annan (t.ex. olika aktörer på det regionala planet), b) det pedagogiska upplägget och utbildningsplaneringens betydelse för framgång, c) vilka aktiviteter som på gårdsnivå vidtas som ett direkt resultat av rådgivningen (både i fält/stall och i samband med verksamhetsstyrningen, t.ex. användandet av dokumentation), samt d) hur lantbrukarens idéer och förslag integreras i det löpande förbättringsarbetet av rådgivningen (återkopplingen). Policydokument (exempel): •Svenska miljömålen… •Miljölagstiftningen •Länsprogrammen •Kompetensnivåer

KULMprogrammet

Länsstyrelserna

1.KO 2 2.KO 3

UPPMÄRKSAMHET Media Info.material

•Växtnärings-

Vad lantbrukare känner till om miljökrav och miljöproblem

.

rådgivning •Växtskydd •Ekorådgivning

Andra aktörer

Kontrakt

.

Utvärdering av rådgivn. Nya förslag!

Aktiviteter på gården PROFIL Miljöförbättring Miljöredovisning Produktkvalitet Etc. RESULTATFOKUS

PROCESSFOKUS

Figur 1. Principiell beskrivning av fokus för process- och resultatorienterade studier av enskild rådgivning (egen sammanställning)

7


KULM-rådgivarna är några av ett stort antal aktörer som har lantbrukaren som sin målgrupp. Budskapen är dessutom ofta nya för många lantbrukare. Figur 1 skall därför inte förstås som att kunskapsprocessen och beteendeförändringarna sker på ett linjärt sätt. Det finns många s.k. beteendehindrande faktorer, ytterligare aktörer med andra budskap, olika motiv hos målgruppen, etc., som gör att lärandet och handlandet försvåras. KULM är en liten del av lantbrukarens värld. Syftet med utvärderingen är att få en klarare bild av hur rådgivningen fungerar och att om möjligt förbättra den rådgivning som bedrivs. Fokus är på dokumentationens stödjande funktion i planering och beslutsfattande utifrån lantbrukarens perspektiv. Resultatet skall användas till att utveckla dels dokumentationen, dels den enskilda rådgivningen i sig. Påpekas bör att föreliggande rapport skall ses som ett diskussionsunderlag för den kommande diskussionen med länsstyrelserna och rådgivarna om dokumentationen inom KULM och inte läsas som ett färdigt förslag.

Avgränsning Utvärderingen har ett nationellt perspektiv, dock utanför målområde 11. De kompetensområden som utgör föremål för utvärderingen är KO 2 och KO 3. Således kommer växtnäringsrådgivningen, växtskyddsrådgivningen och ekorådgivningen att studeras. Studien omfattar såväl jordbruks- som trädgårdsrådgivning.

Till målområde 1 hör Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt delar av Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län. Se även figur 2. 1

8


SLUTSATSER OCH FÖRBÄTTRINGSFÖRSLAG I detta kapitel kommer vi att framföra de slutsatser som vi har kunnat dra ur vår empiriska datainsamling samt koppla dessa till det teoretiska resonemang som vi för i rapporten.

Initiativtagande Grunden till KULM-rådgivningen är att staten upplever diverse miljöproblem kopplat till lantbruket. För att lösa dessa problem har staten tagit initiativ till denna - för lantbrukaren kostnadsfria - rådgivning. Ett problem med detta tillvägagångssätt är att alla parter inte har uppfattat problemen. En av de mest grundläggande pedagogiska förutsättningarna för att lärande skall ske, och därmed grunden för ett förändrat beteendemönster, är att det är först när mottagaren har ställt sig frågan som hon eller han är intresserad av svaret. Med anledning av detta är det inte särskilt förvånande att vissa av de lantbrukare som inte själv har sökt upp rådgivaren, utan blivit kontaktad av denna, upplever att rådgivningen inte har givit något för gården. Lantbrukaren har helt enkelt inte varit tillräckligt intresserad av rådgivningen, och upplever därför att den inte har tillfört företaget något. Eftersom det i dagsläget är av intresse för rådgivningsorganisationen att förbruka de tilldelade KULM-medlen, vilket kommer att leda till att initiativtagandet till rådgivningsinsatserna inte enbart kommer att ligga hos lantbrukaren, bör man ställa sig frågan om det är rätt att det är dessa organisationer som skall hantera pengarna i den omfattning som idag sker. Ett alternativ vore att pengarna istället fördes till lantbruket i form av en ”kompetenscheck” till lantbrukarna. Detta skulle även kunna bidra till att kvaliteten på rådgivningen ökade. Detta system prövades dock i Skåne inom ramen för Greppa Näringen, men blev då inte någon succé eftersom vissa lantbrukare blev irriterade över att se hur dyr rådgivningen var i relation till vad de upplevde att de fick. Den bristande kännedomen om KULM, eller snarare de möjligheter som erbjuds och dess koppling till miljömålen/politiska beslut, är ett annat dilemma. Förväntningarna är låga och stor energi måste läggas på att ”sälja in” frågorna. Personernas energi hamnar här och ej på uppföljningen av dokumentationerna.

Vikten av kontinuitet Röling (1988) menar att framgångsrik rådgivning förutsätter att rådgivaren vet mycket om både kontext och individ. Detta är naturligtvis inget som uppstår vid första mötet med lantbrukaren, utan som det tar tid att bygga upp. Som vi har sett i studien är KULM-rådgivaren ofta (vid var fjärde rådgivning) en rådgivare som lantbrukaren tidigare aldrig har haft kontakt med, vilket inte kan betraktas som optimalt. Med hänsyn till detta är det inte förvånande att lantbrukaren ibland uppfattar KULM-rådgivningen som både avlägsen och ointressant. Det handlar både om budskapets innehåll och om rådgivarens trovärdighet. För att underlätta för lantbrukaren att ta till sig det miljöbudskap som borde finnas i all rådgivning, måste råden relateras till produktionen och vara kopplade till ett ekonomiskt resonemang. Råden blir på detta sett anpassade till gårdens unika förutsättningar, vilket borde öka chansen för att en förändring kommer att ske.

9


Ett problem med dagens KULM-rådgivning är att det råder en otydlighet kring den. Detta upplevs som frustrerande både av lantbrukarna och av rådgivarna. Lantbrukarna uttrycker en önskan om att vid årets start få reda på hur mycket rådgivning som gården har rätt till, för att på så sätt bättre kunna planera rådgivningen. Rådgivarna å sin sida upplever en stress över det krav som finns att nå ut till så många lantbrukare, vilket gör att man inte kommer så långt med varje gård som man önskar. Genom att få behålla samma rådgivare över en längre tid, och då helst den som är insatt i produktionen (i den mån lantbrukaren har en sådan), ökar chanserna för att man kommer att arbeta med uppföljning på de tidigare rådgivningarna. Samtidigt tillmötesgår man lantbrukarnas önskan om en utvecklad helhetsrådgivning. Ett annat alternativ är att lägga upp långsiktiga individuella kompetensutvecklingsplaner för varje lantbrukare.

Värdet av delaktighet och mål Studier av Ljung (2001) har visat att lantbrukare idag inte känner sig delaktiga eller ser sin roll i de förändringsprocesser som sker i samhället. Ett sådant exempel är arbetet med de nationella miljömålen, som varken rådgivarna eller lantbrukarna har särskilt stor insikt i i dagsläget. Genom att tydliggöra kopplingen mellan de nationella miljömålen och KULM-rådgivningen skulle även miljöfrågorna komma in på ett naturligt sätt i rådgivningen. Som vi sett är gränsen mellan miljöoch produktionsrådgivning svår att dra. Distinktionen är heller inte intressant att göra, men för att motivera att statliga pengar skall gå till enskild rådgivning borde ett explicit miljöresonemang gå att skönja i dokumentationerna. Genom att koppla miljömålsarbetet till KULM-satsningen borde även syftet och målen med rådgivningen framgå på ett tydligare sätt än vad som idag är fallet. Vad vill staten med rådgivningen och vart skall gården sträva? Detta är viktigt dels eftersom miljödebatten de närmaste åren kommer att utgå från miljömålen, dels för att incitamenten till att ”ansluta” sig till KULM-programmet torde öka.

Dokumentation för vem? De flesta av de intervjuade lantbrukarna uppger att de är nöjda över den dokumentation som de erhållit. Vissa uppger emellertid att den inte fyller någon funktion för lantbruksföretaget eller att de känner att dokumentationen inte är riktad till dem själva. Även rådgivarna uttrycker en frustration över att dokumentationen idag skall uppfylla så många syften och läsas av så olika målgrupper. För det första skall dokumentationen skrivas till lantbrukaren. Till denna målgrupp är det en fördel om dokumentationen är så kort och kärnfull som möjligt. Lantbrukarna själva uppger att det mest intressanta för deras skull är rådgivarens egna synpunkter och råd. För det andra skall dokumentationen skrivas till rådgivaren och till andra KULM-rådgivare. Syftet med detta är att man skall ha ett material att utgå ifrån vid uppföljningar, men även för att det skall framgå för andra rådgivare vad som gjorts och diskuterats på gården i fråga om ett rådgivarbyte skulle bli aktuellt. Tanken med KULM-rådgivningen är nämligen att lantbrukaren skall kunna kontakta olika rådgivare beroende på vilken fråga hon/han vill diskutera. Även om denna tanke finns inom all KULM-rådgivning, verkar den vara tydligast formulerad för de rådgivningar som utförs inom Greppa Näringen. Som vi ser det är det en brist att denna tydlighet inte finns för alla KULMrådgivningar. Många dokumentationer innehåller bristfälliga uppgifter kring bakgrund och syfte med rådgivningsinsatserna, vilket gör att det finns det risk för dubbelarbete som antagligen inte 10


kommer att uppskattas av lantbrukarna. För det tredje och sista skall dokumentationen skrivas till länsstyrelserna och Jordbruksverket. Det är med dokumentationens hjälp som ”staten” avgör huruvida rådgivningen faller inom ramen för KULM eller ej, och därmed även om medlen får behållas av rådgivningsorgansiationen eller om de blir återbetalningsskyldiga. Rådgivarnas tolkning av de för dokumentationerna uppställda kraven samt erfarenhet av vad länsstyrelsernas kontrollanter kräver, gör att dokumentationerna inte kan utformas som rådgivaren skulle vilja. Dokumentationen blir mer byråkratisk och omfattande, stick i stäv med det lantbrukaren vill ha.

Dokumentationens potentiella funktion inom KULM Rådgivningens syfte Miljörelaterad rådgivning inom lantbruket kan ha många olika syften. I den historiska genomgången har vi visat att syftena har förändrats över tid. När problemuppfattning och syften förändrats har även formerna för budskapens förmedling förändrats. Idag sker rådgivning på många olika sätt – från massmedia till enskilda kompetensutvecklingsplaner, från expertstyrd till deltagarstyrd, från internetbaserad till praktisk, etc. Diversiteten är stor. Rådgivningen är bredare och mer specialiserad på samma gång. Kraven på rådgivningen vad gäller kostnadseffektivitet och förmåga att visa resultat ökar dessutom. Ökade krav resulterar oftast i krav på ökad frihet och flexibilitet. Detta sker samtidigt som både lantbrukare och rådgivare upplever att de blir allt mer styrda, åtminstone med avseende på olika former av dokumentationskrav. Det är viktigt att komma ihåg att rådgivningen inom lantbruket har och alltid kommer att ha många olika syften. Studier av lantbrukares attityder visar att lantbrukarna önskar att rådgivningarna: • Bidrar till ökad medvetenhet om miljöproblemen genom att uppmärksamma dem på relevanta frågor, både generellt och i relation till deras egen produktion. • Svarar på deras konkreta och praktiska frågor, ofta med hög specialiseringsgrad, men också frågor som söker hantera samordningen av gårdens alla olika komponenter. • Hjälper dem att hantera eller lösa problem där det inte finns några enkla lösningar, främst genom att bidra i erfarenhetsutbytet och ett gemensamt kunskapssökande. Utöver dessa önskemål på rådgivningarna så växer nya krav fram på rådgivarna. På grund av ökade krav på delaktighet, på systemtänkande och på att komplexitet och konflikter hanteras konstruktivt (t.ex. i relation till miljömålsarbetet eller i samband med omställning till ekologiska livsmedelssystem), så får även rådgivaren allt oftare en processledarroll. Det handlar om att, tillsammans med lantbrukare och andra aktörer, leda processer så att flaskhalsar i förändringsarbetet kan passeras. De olika rollerna använder sig av olika kommunikativa strategier och beroende på valet av dessa så kommer även dokumentationen behöva förändras.

Dokumentationens användningsområden I de diskussioner som vi fört med både lantbrukare och rådgivare så har dokumentationen diskuterats på många olika sätt. Ofta råder olika meningar om vad dokumentationen egentligen har för egentligt syfte. I denna studie skulle vi fokusera på dokumentationens stödjande funktion i planering och beslutsfattande utifrån lantbrukarens perspektiv. Det visar sig dock att det finns erfarenheter, föreställningar och farhågor som kompletterar detta betydligt. Följande potentiella 11


användningsområden har vi kunnat identifiera för den gårdsspecifika dokumentationen inom KULM: • Fakta- och informationsblad – fungerar som teknisk miljöinformation. • Historisk dokumentation – som tidsserie, för forskning och miljöövervakning, etc. • Beskrivning av miljösituationen – att uppmärksamma, tydliggöra, befästa, legitimera, motivera, etc., lantbrukaren på nuläget • Instrument för policyimplementering – ett sätt att nå ut med miljömål och samhälleliga ambitioner till lantbrukarna • Redovisningssystem – underlag till rapporteringar av olika slag, eller som stöd i det löpande beslutsfattandet genom användandet av indikatorer • Utvärderings- och uppföljningsinstrument – för att ständigt höja kunskapen om gården och den individuella kompetensen, för att bedöma företagets miljöprestation över tid, för att på aggregerad nivå kunna analysera den totala miljöeffekten av KULM-rådgivningen i en region, etc. • Planeringsinstrument och beslutstöd – stöd i långsiktigt och strategiskt beslutsfattande • Kommunikativt stöd – som gemensam plattform för samtal mellan rådgivare och lantbrukare kring svåra och abstrakta frågor • Återkopplingsfunktion – förstärker lärandet genom att skapa återkoppling på de diskussioner som förts tidigare • Underlag för beslut vid decentraliserat ansvarstagande – redskap för analys och prioritering av åtgärder inom t.ex. avrinningsområdesgrupper. • Kontrollfunktion – ett sätt för staten och säkerställa att ekonomiska medel används på ett effektivt och korrekt sätt. Med tanke på att det finns så många olika föreställningar om dokumentationen – dess användning idag och dess potentiella användning i framtiden – så borde det vara angeläget för involverade att tydliggöra syftet. Det finns en paradox i att å ena sidan kräva att dokumentationen skall följa en viss mall, samtidigt som man å andra sidan förespråkar en hög anpassningsgrad till den enskilda lantbrukarens förutsättningar och behov. Paradoxen kommer även till uttryck som en önskan bland rådgivare att både få struktur och frihet. Friheten att utforma en dokumentation som är optimal upplevs därför som problematisk. Vi ser därför ett starkt behov att denna diskussion lyfts på central nivå, att dokumentationens syfte tydliggörs och renodlas, samt att övriga regelverk och rutiner som omger dokumentationen anpassas därefter.

Behov av en ökad förståelse för miljöfrågornas didaktik Både den enskilda rådgivningen och dokumentationen ser olika ut beroende på dess ämnesinnehåll. Inom undervisningsteori används begreppet didaktik, vilket innebär att varje ämne kräver sin specifika pedagogik (det går inte att undervisa matematik på samma sätt som samhällskunskap, osv.). Detta begrepp är användbart även när vi arbetar med exempelvis miljörådgivning. Att förmedla ett budskap om byte av växtskyddspreparat kräver en viss typ av rådgivningsmetod och sätt att skriva, medan en omställning av gårdens svinproduktion till ekologisk naturligtvis kräver en annan ansats. Didaktiken skiljer sig åt. Studien har visat att dokumentationen inte skiljer sig åt mellan kompetens- eller ämnesområden. Variationen är stor inom respektive område. Generella och formella krav på dokumentationen gör det svårt att anpassa densamma till de pedagogiska krav som kan ställas. Å ena sidan är dokumentationens relativa betydelse för ett enkelt beslut stor, t.ex. att byta insatsmedel, jämfört 12


med ett komplicerat beslut som att förändra växtföljderna, minska antalet djur i syfte att minska växtnäringsläckaget på en gård. I det senare fallet kommer dokumentationen bara vara en av många pusselbitar som används (detta till trots värdesätts en bra dokumentation i dessa frågor högt av brukarna). Bilaga 5 illustrerar hur ett didaktiskt synsätt kan anläggas på den miljörelaterade rådgivningen. I bilagan kombineras rådgivningens olika syften med de förändrade relationerna mellan rådgivare och lantbrukare. Dessutom beskriver bilagan hypotetiskt vilka ämnesområden som idag behandlas inom vilken rådgivningsform. Bilden visar också att det är viktigt att se olika kommunikativa strategier som komplementära, dvs. inte varandra uteslutande. Utmaningen i framtidens rådgivning är att kunna identifiera när vilken ansats och metod är bäst lämpad. Med stor sannolikhet kommer då olika miljöproblem kräva sin unika pedagogiska form. Vårt intryck är att man i dessa avseenden fortfarande har en lång väg att vandra. I de olika sammanhangen kommer, som nämnts, dokumentationen att inta olika roller. Kanske är det så att i samband med kemikalierådgivning så är det framför allt fråga om teknisk miljöinformation som fungerar som ett slags faktablad, till nytta för minnet. Kanske är det så att växtnäringsbalanserna i framtiden skall användas som underlag för förhandlingar mellan lantbrukare kring vilka som skall vidta vilka åtgärder för att miljökvalitetsmålen för ett lokalt vattendrag skall nås. Kanske är det så att en omställningsplan skall fungera som strategiskt planeringsinstrument för lantbrukaren – ett levande dokument som hon eller han ständigt går tillbaka till när så behövs. Om en anpassning av detta slag sker, så tyder det på att dokumentationerna mer eller mindre medvetet fasas in i rådgivningssituationen utifrån ett helhetsperspektiv. Frågan är dock om vi med denna spännvidd kan tala om en och samma kravspecifikation för dokumentationen. Kanske måste kravspecifikationen utvecklas och tydliggöras, för att idag bara skilja sig åt mellan ”kort” och ”plan”, till att imorgon också skilja sig åt med tanke på miljöfrågornas olika didaktiska krav. I denna rapport har ett fönster in till morgondagens KULM-rådgivning öppnats. Det är en spännande satsning och oerhört intressant ur både ett internationellt och forskningsbaserat perspektiv. KULM kommer att vara en del av svensk rådgivningshistorik. Mycket är bra, men det finns fortfarande stora utvecklingsmöjligheter. Formerna för det dagliga arbetet med och utvecklingen av dokumentationen är ett sådant område, något som vi hoppas har blivit tydligt i denna rapport.

13


14


Kort om KULM Syftet med KULM och dess indelning Verksamheten inom KULM (KompetensUtveckling av Lantbrukare inom Miljöområdet) ingår i ”Miljö- och landsbygdsprogrammet för Sverige 2000-2006”. Det syftar till att erbjuda lantbrukare och andra personer verksamma inom jordbruket kostnadsfri kompetensutveckling inom miljöområdet. Målet för verksamheten är att bibehålla och öka jordbrukets positiva miljöeffekter och minska dess negativa. Särskild vikt skall läggas vid sådan utbildning och rådgivning som underlättar för lantbrukarna att fullgöra sina miljöåtaganden. Ambitionen är att verksamheten skall nå 60 000 deltagare per år. Aktiviteterna inom KULM är uppdelade på olika kompetensområden (SJV:s hemsida, 2003); • Kompetensområde 1: Bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden Syftet med detta kompetensområde är att genom kunskap och motivation bevara och förstärka biologisk mångfald och kulturmiljövärden i odlingslandskapet, samt att verka för ett öppet och varierat odlingslandskap. •

Kompetensområde 2: Skydd av miljökänsliga områden Inom detta kompetensområde är KULM inriktat på två områden. Dels för att verka för att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket, dels för att arbeta för att minska hälsooch miljöriskerna vid användning av bekämpningsmedel i jordbruket.

Kompetensområde 3: Åtgärder för att främja ekologisk produktion Syftet med detta kompetensområde är att bidra till en ökad ekologisk produktion och att därigenom nå en hållbar utveckling av landsbygden och få positiva miljöeffekter.

Kompetensområdet Ökad djurvälfärd Syftet med verksamheten inom detta kompetensområde är att öka lantbrukarnas kunskaper om och förståelse för djurens behov. Därmed skapas goda förutsättningar så att djurens behov kan tillgodoses.

Aktiviteterna inom KULM bedrivs huvudsakligen av länsstyrelserna genom så kallade länsprogram. Inom dessa medverkar även organisationer såsom LRF, Hushållningssällskapen och Husdjursföreningarna. Arbetet inom KULM sker på flera olika sätt – det finns möjlighet att delta i kurser, fält-, gårds- och byvandringar, studiecirklar, studieresor och att få rådgivning på den egna gården.

Utvärdering av den enskilda rådgivningar inom KULM Utvärdering av enskilda rådgivningar görs för närvarande genom att alla som erhållit enskild rådgivning får en utvärderingsblankett som de skall fylla i. Utvärderingsblanketterna skickas in till ett företag som sammanställer dessa och vidarebefordrar dem till respektive rådgivare. Detta sker utan att den enskilda brukarens identitet kan identifieras. Länsstyrelserna och Jordbruksverket får endast aggregerade sammanställningar av utvärderingsresultaten. För år 2001 gjorde Jordbruksverket dessutom en utvärdering av dokumentationerna från enskilda rådgivningar (plan) inom KULM. Denna utvärdering begränsades till att i huvudsak jämföra 15


dokumentationernas innehåll med de uppställda kraven för enskild rådgivning, plan. Det man huvudsakligen kom fram till vid denna utvärdering var (Jordbruksverket, 2002); • Att problemställning ofta saknas eller är otydlig • Att det är oklart vad syftet med rådgivningen är • Att råd och åtgärder ser relativt bra ut • Att åtgärdsdelarna är relativt konkreta och ger specifika råd Inom Jordbruksverket har det förts en diskussion om hur den dokumentation som används kopplat till rådgivningen uppfattas och tillämpas. Dokumentationen kan fylla olika funktioner – i bästa fall som planerings- och styrinstrument för den enskilda lantbrukaren i miljöarbetet och verksamhetsstyrningen på gården. I värsta fall hamnar dokumentationen omgående i byrålådan, utan att fylla sin potentiella funktion. Idag råder dock oklarhet kring dokumentationens roll och utvecklingspotential. Jordbruksverket har därför sett det som angeläget att göra en djupare kvalitativ utvärdering och analys av enskilda rådgivningar inom KULM. Detta skall ses som ett komplement till de mer kvantitativa och aggregerade studier som hittills genomförts. Ett sådant komplement är viktigt för att kunna förbättra rådgivningens uppläggning i förhållande till vad lantbrukaren efterfrågar.

16


METOD I denna kvalitativa studie har dokumentationen och dess användning analyserats. Resultatet av analysen är tillämpligt på alla regioner i Sverige, även om ett urval här har skett. Detta på grund av att studien är explorativ och söker generalisera kring svårigheter och möjligheter i samband med användning av dokumentation oavsett kontext. Detta möjliggör för oss att ge generella rekommendationer för hur dokumentationen kan utvecklas, men inte hur lantbrukarna i genomsnitt ser på dokumentationen. Datainsamlingen för denna utvärdering har i första steget skett genom semi-strukturerade intervjuer av lantbrukare från fyra områden i Sverige med olika rådgivnings- och jordbruksstruktur. Med rådgivningsstruktur avses vilka aktörer som bedriver lantbruks/trädgårdsrådgivning inom ramen för KULM (kompetensområde 2 och 3) och deras inbördes storhet i respektive region. Inom varje region har fyra sakområden studerats, nämligen i) ekologisk rådgivning, ii) bekämpningsmedel jordbruk, iii) växtnäring jordbruk (inkl. Greppa Näringen) samt iv) trädgård (avseende både bekämpningsmedel och växtnäring). I det följande steget har ett antal teser, genererade från de genomförda intervjuerna, prövats på och diskuterats med sju rådgivare i Skåne genom en så kallad fokusgruppsintervju. Tanken var även att genomföra en liknande intervju i Uppland, fast med lantbrukare som deltagare. På grund av bristande tid/intresse från lantbrukarnas sida, har vi emellertid varit tvungna att ställa in denna.

Urval av regioner Vi har valt att genomföra intervjuerna i fyra regioner, nämligen Östra Mälardalen, Östergötland, Västra Götaland samt Skåne. Regionerna presenteras nedan i ett antal tabeller, i ett försök att beskriva dess olikheter. Regionerna är valda dels på grund av avsevärda skillnader i vilka aktörer som bedriver enskild rådgivning, dels för att regionerna har olika produktionsinriktning.

Regionernas rådgivningsaktörer I tabell 1 presenteras de största rådgivningsaktörerna inom respektive område. Procentsatserna som följer efter aktörerna är en uppskattning av dess inbördes storhet inom varje region. I vissa fall grundar de sig på antalet timmar utifrån upphandling och verksamhetsplanering eller på utbetalade medel till de olika aktörerna, medan de andra gånger bygger på uppskattningar gjorda av tjänstemän vid respektive länsstyrelse. Som tabellen visar är dels utbudet av olika aktörer som erbjuder rådgivning inom ramen för KULM mycket varierande, dels skiljer sig de olika rådgivningsaktörernas storhet inom de olika regionerna. I alla områden bedriver varje regions Hushållningssällskap en betydande del av KULMrådgivningen inom KO 2 och 3, även om dess andel varierar i olika delar av landet. Den aktör vars storhet varierar mest torde vara länsstyrelserna – från att inte bedriva någon rådgivning inom vissa kompetensområden, till att stå för nästan hälften av KULM-rådgivningarna i region Västra Götaland.

17


Tabell 1. Sammanställning av de rådgivningsaktörer som verkar inom respektive region. Aktörerna är listade efter hur stor andel av länets KULM-rådgivning som de bedriver, med de största aktörerna överst. Östra Mälardalen Stockholms län KO 2 HS Sören Pettersson Monica Konsult

KO 3 HS Länsstyrelsen Associera Lantbruksrådgivning Svea Husdjur Stiftelsen Skillebyholm Åsa Odelros

Östergötland

Västra Götaland

Skåne

HS Länsstyrelsen Lovang Lantbrukskonsult LRF Konsult Bertil Tallving

Länsstyrelsen HS Norra Älvsborg HS Skaraborg Skara Semin HS Södra Älvsborg

HS Malmöhus HS Kristianstad Agellus Miljökonsult LRF Konsult Skånemejerier Naturvårdsingenjörerna

Uppsala län HS LRF Konsult

HS VäxtRåd LRF Konsult Länsstyrelsen

Inom trädgård Laurus Hortokonsult Julins Fruktodlingsrådgivning GRO Konsult Länsstyrelsen Länsstyrelsen HS Kristianstad HS HS Skaraborg Agellus Miljökonsult L-G Husdjurstjänst HS Norra Älvsborg Swedish Meats Skara Semin Länsstyrelsen LRF

Jordbruks- och rådgivningsstatistik För att lättare förstå i vilket sammanhang de studerade rådgivningsinsatserna hör hemma, har vi valt att göra en kort presentation av varje region utifrån tillgänglig jordbruks- och rådgivningsstatistik. Tabell 2 sammanfattar viss statistik rörande den del av kompetensområde 2 som handlar om bekämpningsmedel. Användningen av bekämpningsmedel är förhållandevis lika i Östra Mälardalen, Östergötland och Västra Götaland, medan Skåne både har en betydligt större andel behandlad areal samt mer aktiv substans som sprids på denna. Varierar gör även de olika regionernas satsning på KO 2/bekämpningsfrågor – i Östergötland har man avsatt ca 40 000 kr för verksamhet inom detta område, dock inget på enskild rådgivning, medan man i Västra Götaland och Skåne satsar en dryg miljon på bekämpningsmedelsrelaterade frågor.

18


Tabell 2. Jordbruks- och rådgivningsstatistik kopplat till KO 2 – bekämpning. Behandlad areal (%)2

Mängd aktiv substans på behandlad areal (kg/ha)3

48

0,85

48 58

Östergötland

Länets KULMverksamhet i miljoner kronor, 20014

Andel lantbruksföretag som deltagit i enskild rådgivning eller grupputbildning inom KULM (%)5

Andel av KULMverksamheten som går till enskild rådgivning (%)6

0,43 0,57

0,10 0,16

5 (2000), 4 (2001) 4 (2000), 9 (2001)

40 25

60

0,58

0,04

2 (2000, 2001)

0

Västra Götaland

50

0,50

1,1

33

Skåne

75

1,56

1,08

16 (2000), 18 (2001) 5 (2000), 4 (2001)

Sverige Östra Mälardalen -

-

Stockholms län Uppsala län

33

I tabell 3 nedan presenteras en del fakta kopplat till KULM-satsningen på växtnäringsfrågor i de olika regionerna. Även i dessa frågor avsätter Västra Götaland och framför allt Skåne mer pengar än i de övriga områdena. En av anledningarna till det höga beloppet för Skåneregionen vad gäller både bekämpnings- och växtnäringsfrågor torde vara att kampanjen Greppa Näringen pågår i länet sedan år 2001. I Västra Götaland har växtnäringsrådgivningen närapå fördubblats de senaste åren. I denna region lanseras för övrigt Greppa Näringen under 2003. I Östra Mälardalen ökar andelen lantbruksföretag som deltagit i enskild rådgivning eller grupputbildning, medan de minskar i Skåne. Tabell 3. Jordbruks- och rådgivningsstatistik kopplat till KO 2 – växtnäring. Länets KULMverksamhet i miljoner kronor, 200111

Andel lantbruksföretag som deltagit i enskild rådgivning eller grupputbildning inom KULM (%)12

Andel av KULMverksamheten som går till enskild rådgivning (%)13

0,3 0,7

10 (2000), 12 (2001) 10 (2000), 19 (2001)

58 35

Östergötland

0,7

17 (2000, 2001)

46

Västra Götaland

3,7

26 (2000), 48 (2001)

46

Skåne

7,9

49 (2000), 38 (2001)

58

Östra Mälardalen -

-

Stockholms län Uppsala län

Tabell 4 innehåller uppgifter kopplat till kompetensområde 3, dvs. det som handlar om ekologisk odling. Både MEKO-arealen och den KRAV-kontrollerade arealen är förhållandevis lika i Östra Mälardalen, Östergötland och Västra Götaland, och ligger kring medeltalet i Sverige på 14 Gäller ogräsmedel, svampmedel samt insektsmedel. SCB:s hemsida, 2002. SCB:s hemsida, 2002. 4 Jordbruksverket, 2002. 5 Jordbruksverket, 2002. 6 Jordbruksverket, 2002. 2 3

19


respektive 6 %. I Skåne däremot är andelarna bland de lägsta i landet. Här sjunker dessutom den andel lantbruksföretag som erhållit rådgivning eller utbildning inom ekologisk produktion. Även i Östra Mälardalen minskar denna verksamhet, medan ökningen har varit stor i Östergötland och Västra Götaland. Tabell 4. Jordbruks- och rådgivningsstatistik kopplat till KO 3 – ekologisk odling. Länets KULMverksamhet i miljoner kronor, 20019

Andel lantbruksföretag som deltagit i enskild rådgivning eller grupputbildning inom KULM (%)10

Andel av KULMverksamheten som går till enskild rådgivning (%)11

7,6 6,0

0,5 1,2

18 (2000, 2001) 36 (2000), 18 (2001)

45 28

11

6,4

1,6

26 (2000), 51 (2001)

54

Västra Götaland

14

7,3

6,8

28 (2000), 38 (2001)

26

Skåne

4

2,3

2,9

18 (2000), 13 (2001)

36

Andel MEKOareal (%)7

Andel KRAVkontrollerad areal (%)8

14

6,0

16 11

Östergötland

Sverige Östra Mälardalen -

Stockholms län Uppsala län

Genom valet av dessa regioner räknar vi med att få den variation i utsagor och bredd i förutsättningar som krävs i relation till syftet.

Urval av lantbrukare samt intervjuerna Utifrån de fakta vi erhållit av tjänstemän vid de olika länsstyrelserna angående de verksamma rådgivningsaktörerna och dess inbördes storlek, togs kontakter främst med de största aktörerna i varje region. Rådgivarna vid respektive organisation fick därefter föreslå ett antal lantbrukare som de ansåg vara lämpliga att intervjua för studien. De kriterier som vi ställde på de lantbrukare som vi skulle intervjua var framför allt att de inte skulle vara rädda för att säga vad de tycker. Vad gäller tidpunkten för rådgivningstillfället borde det å ena sidan ha skett under den senaste tiden, för att lantbrukaren skall ha ett färskt minne av situationen. Å andra sidan borde rådgivningen ha ägt rum för så lång tid sedan att det funnits möjlighet till uppföljning. Vårt förslag var därför att rådgivningen skall ha ägt rum under 2001/2002. Till de rådgivningsorganisationer som bedrev en stor del av KULM-rådgivningen inom regionen, och som således skulle ha ett flertal av ”sina” lantbrukare representerade i undersökningen, framfördes även ett par ytterligare önskemål. Till dessa hörde att lantbrukarna gärna fick vara i skiftande åldrar, vara av varierande kön samt att de erhållit rådgivning av olika rådgivare hos rådgivningsorganisationen. Från början var vår intention att vi totalt skulle genomföra 54 intervjuer. På grund av att det har varit svårt att få den önskade hjälpen av vissa av länsstyrelserna och rådgivningsaktörerna tillräckligt snabbt, samt att vi efter att ha genomfört ett 10-tal intervjuer insåg att man förhållandevis snabbt uppnår en empirisk mättnad, valde vi att dra ner på antalet intervjuer. Med Med MEKO-areal avses den areal som det sökts stöd för ekologisk odling till. SCB:s hemsida, 2002. SCB:s hemsida, 2002. 9 Jordbruksverket, 2002. 10 Jordbruksverket, 2002. 11 Jordbruksverket, 2002. 7 8

20


empirisk mättnad avses att man vid upprepade tillfällen under datainsamlingen får sådan information att ingen ny kunskap erhålls. Detta medför att man kan sluta samla in ytterligare data. Sammanlagt har vi istället genomfört 35 intervjuer fördelade enligt figur 2 nedan.

Figur 2. Sverigekartan visar dels i vilka områden som intervjuerna har ägt rum samt hur många intervjuer som genomförts, dels vilka län som helt eller delvis hör till målområde 1.

Vi har eftersträvat en spridning mellan regioner och sakområden, så att den sammantagna bilden från intervjuerna ger en valid och trovärdig bild av dagens situation. Vi är på det klara med att det ej är möjligt att uttala sig om hur dokumentationen fungerar inom en viss region eller ett sakområde utifrån vår studie. Detta är dock heller inte syftet med utvärderingen. Den första kontakten med lantbrukarna skedde via telefonsamtal, då utvärderingens syfte kortfattat presenterades och en tidpunkt för själva intervjun bestämdes. De flesta intervjuerna har skett hemma hos lantbrukarna, och har av olika anledningar varierat i längd mellan knappt en timme till drygt tre timmar. Då det i några fall inte på ett smidigt sätt gått att genomföra intervjun i samband med ett besök på gården, har intervjufrågorna skickats till lantbrukaren och denna har fått svara på frågorna på egen hand. Intervjuerna har varit semi-strukturerade till sin karaktär, dvs. intervjuerna har utgått från ett frågeformulär (se bilaga 1 och 2) men ordningen på frågorna har varierat beroende på hur samtalet har förflutit. I vissa fall har det även av olika skäl varit ointressant att ställa vissa av frågorna. Efter att ha genomfört ett tiotal intervjuer reviderades frågelistan något. Således ströks en del frågor som inte fungerade i praktiken, medan andra lades till för att tydligare klargöra vissa fakta och samband. De frågor som berör själva utformningen av dokumentationen har nästan alltid diskuterats samtidigt som vi tittat på den aktuella dokumentationen. I de flesta fall har även en kopia på lantbrukarens dokumentation tagits, för att möjliggöra efterföljande och djupare analys.

21


Fokusgruppsintervjuerna Efter att ha sammanställt de genomförda intervjuerna kunde vi se ett antal tendenser. Syftet med fokusgruppsintervjun med rådgivarna var dels att testa dessa preliminära slutsatser på de närvarande rådgivarna, dels för att lyssna på deras erfarenheter kring KULM-rådgivningen och framför allt den efterföljande och obligatoriska dokumentationen. Någon särskild anledning till varför vi valde att förlägga fokusgruppsintervjun med rådgivare i just Skåne finns inte, mer än praktiska skäl. Till vår hjälp för att arrangera det praktiska kring intervjun anlitade vi Åsa Flodin. Ett antal rådgivare kontaktades någon vecka innan själva mötet och ombads komma för att delge sina funderingar och erfarenheter på våra frågor. Även vid denna intervju hade vi förberett ett antal frågor som låg till grund för själva diskussionen (se bilaga 3), men dessa följdes inte till punkt och pricka. Till vår gruppintervju, som ägde rum i Stiftsgården Åkersberg i Höör den första april, kom sju rådgivare samt en representant från Greppa Näringens styrgrupp. De närvarande på mötet var; Viveca Kaunitz (Skåne Semin), Anna Hansson (Agellus Miljökonsulter), Karin Håkansson (HS Malmöhus) Rolf Jeppson (LRF Konsult), Nina Persson (HS Kristianstad), Kerstin Fredlund (Skånemejerier), Inger Christensen (GRO Konsult) samt Markus Hoffmann (LRF). Vad gäller fokusgruppsintervjun med lantbrukare så föresatte vi oss att samla ungefär åtta lantbrukare som totalt sett fått rådgivning inom växtnäring, bekämpningsmedel och ekologisk produktion, samt av alla de större rådgivningsorganisationerna. En förteckning över lantbrukare i Uppsala län som mottagit rådgivning inom KULM under det senaste året beställdes därför från Länsstyrelsen i Uppsala län. Listan presenterade ca 90 lantbrukare grupperade efter de kompetensområden inom vilka lantbrukarna fått rådgivning. I förteckningen framgick, förutom namn, adresser och telefonnummer till lantbrukarna, även namn på den organisation som genomfört respektive rådgivningsinsats, samt datum för rådgivningstillfället. Efter att ha talat med ett tjugotal lantbrukare i telefon insåg vi dock att vår ursprungliga tanke med gruppintervjun borde omprövas, då samtliga tillfrågade var ovilliga att delta. De huvudsakliga motiven för denna ovilja tycktes vara tidsbrist och/eller bristande intresse inför den aktuella rådgivningen. Många gånger mindes inte lantbrukaren inledningsvis vilken rådgivning vi åsyftade. Efterhand framkom det ofta att det rört sig om en växtnäringsbalans som beräknats av en rådgivare vid ett enstaka gårdsbesök. Då vi frågade om dessa växtnäringsbalanser varit till nytta, fick vi ibland något generade svar i stil med ”Den kanske kan vara bra någon gång i framtiden”. Vid något tillfälle fick vi också höra berömmande ord om Hushållningssällskapet: ”De gör ett bra jobb, men jag orkar inte engagera mig så mycket i det där med växtnäring; jag bara köper deras lösningar.” Intrycket som vi fick var att den rådgivning dessa lantbrukare fått inte har givit några starka intryck eller reaktioner. Vi fick alltid ett vänligt bemötande; någon gång ombads vi att återkomma om vi inte fick tag i någon annan. Vi föreställer oss att en gruppintervju enligt vår ursprungliga plan skulle kunna bli en ganska blek tillställning, om vi ens lyckats samla en grupp lantbrukare. Den KULM-rådgivning som givits till de lantbrukare vi tog kontakt med verkar helt enkelt inte ha engagerat dem tillräckligt för att en fruktbar utvärderingsintervju skulle kunna genomföras.

Metodkritik Naturligtvis kan man framföra kritik mot det sätt vi valt att genomföra vår utvärdering. Med ett annat syfte borde många fler intervjuer med lantbrukare kunnat utföras, både inom respektive område och typ av rådgivning. Detta hade inneburit att vi skulle kunna ha uttalat oss om lantbrukarnas åsikter i en viss region eller kopplat till en viss typ av rådgivning, samt kunnat 22


jämföra dessa åsikter med de från andra regioner eller typer av rådgivningar. Vårt val av frågor får även till följd att vi varken kommer att uttala oss om rådgivningens upplevda kvalitet inom ett område eller att ge oss in på en diskussion kring vilken typ av rådgivning som tycks fungera bäst eller sämst. Likaledes kan man ifrågasätta vårt tillvägagångssätt vad gäller urval av lantbrukare. I och med att vi har låtit rådgivare föreslå lämpliga intervjukandidater, riskerar vi att få ett positivt urval av lantbrukare och rådgivningsinsatser. Detta hade vi kunnat undgå genom att beställa listor på rådgivningsinsatser inom ramen för KULM från respektive länsstyrelse och därefter slumpmässigt valt ut ett antal lantbrukare som vi sedan kontaktat. Vi upplever emellertid inte att något positivt urval har skett, eftersom vi pratat med lantbrukare som framfört både positiva och negativa åsikter om dels den KULM-rådgivning de fått, dels om rådgivning överlag. De dokumentationer som lantbrukarna har erhållit har även varit av mycket varierande omfattning och kvalitet. Likaså har de frågor som behandlats under besöken varit av skiftande slag. Vi har dessutom upplevt det som positivt att kunna uppge en referensperson som föreslagit lantbrukaren i fråga. Risken med att på egen hand välja ut intervjupersoner helt slumpmässigt är även att man kommer i kontakt med personer som inte är så verbala, vilket skulle försvåra utvärderingen avsevärt. Man kan även kritisera att de rådgivare som närvarade vid fokusgruppsintervjun endast kom från en region, nämligen Skåne. Anledningen till detta är helt enkelt att det inte är görbart att samla personer från olika delar av landet för en sådan tillställning.

23


24


VÅR TEORETISKA UTGÅNGSPUNKT KULM är en del av svensk rådgivningshistoria. Satsningen är unik på många sätt, både finansiellt, innehållsligt och pedagogiskt, men KULM kan även ses som en reflektion av en tid som präglas av många olika och samtidiga trender, behov och förändringsprocesser. KULM-rådgivningen och dess olika komponenter är en fortsättning av en rådgivningstradition som utvecklats under årtionden, men samtidigt en återspegling av något nytt. I detta teoriavsnitt har vi valt att utgå från rådgivningsteori12. Detta är ett ”spretigt” teoriområde, inspirerat av mer etablerade discipliner som kommunikationsvetenskap, pedagogik, organisationsteori, institutionell ekonomi, psykologi, etc. I Sverige har forskning om rådgivning inom jordbruket funnits som ett eget forskningsämne vid SLU sedan 1970-talet. Teorikapitlet innehåller tre delar. Vi inleder med att beskriva rådgivningen ur ett historiskt perspektiv. Syftet är att möjliggöra en ökad förståelse för KULM och de frågor som väcks i denna utvärdering med hjälp av svaret på frågan: Hur kommer det sig att vi befinner oss där vi är idag? Vad är rådgivningens historiska rötter och vägledande principer? Det inledande avsnittet är, trots sin relativa längd, mycket kortfattat. Därefter redogörs för den andra nyckeln till att förstå enskild rådgivning inom KULM, nämligen lantbrukarnas perspektiv. Fokus ligger här på deras syn på miljöåtgärder och hållbar utveckling av jordbruket. Slutligen diskuteras vad befintliga teorier och empiriska studier säger om lantbrukares beslutsfattande och deras användning av beslutsstöd. Det bör redan nu poängteras att antalet studier som direkt undersöker lantbrukares användning av beslutstöd av den typ som används inom KULM är mycket begränsad. Sammantaget är ambitionen att teorigenomgången skall bilda ett fönster genom vilket den enskilda rådgivningen och dokumentationens användande inom KULM kan förstås. Förhoppningsvis kommer detta då att illustrera både varför förändringar av KULM ligger i tiden, men också varför det är så svårt.

Rådgivning ur ett historiskt perspektiv

13

Även om lantbrukande i alla tider karaktäriserats av experimenterande och innovation, så har samhällsfinansierad rådgivning betytt mycket för varför jordbruket ser ut som det gör. Dagens utvecklingstendenser förstås bättre om de sätts i ett historiskt sammanhang. För kanske är det så att de frågor vi ställer oss i denna studie speglar ett nytt, framväxande synsätt på rådgivningen och dess framtida roll.

Framväxten av ToT-modellen inom rådgivning Rådgivningens moderna historia kan sägas börja i och med s.k. ”university extension” i Cambridge, England, på 1840-talet. Lärde män vid det anrika universitetet upplevde redan då att deras kunskap och forskningsresultat inte nådde ut till lokalsamhället, dvs. invånarna i staden Cambridge. ”Extension” betydde att utvidga universitets gränser – att nå ut utanför universitetens

12 13

För de som är intresserade hänvisas till de i texten angivna referenserna. Detta kapitel baseras strukturellt och delvis innehållsmässigt på King (2000).

25


murar. Lärarna höll föreläsningar bland allmänheten och företeelsen spred sig även till andra lärosäten. Ungefär samtidigt som i England, men på andra sidan jordklotet, utvecklades i USA det som blivit grunden för det sätt som vi i väst valt att organisera kunskaps- och teknikförsörjningen inom jordbruket. Under drygt sextio år etablerades lantbruksuniversitet, försöksstationer och en statligt finansierad rådgivning. Genom dessa åtgärder skapades en stark och logisk koppling mellan den kunskapsutveckling som skedde på universiteten, de försöksstationer som kopplades till dessa och de rådgivare som var satta att föra ut kunskapen i syfte att utveckla och effektivisera jordbruket. Utvecklingen i USA följdes sedan jorden runt. Innovationer skapades på universitet och i kontrollerade experiment, för att sedan ”diffunderas ut” till lantbruket med hjälp av rådgivare. Den s.k. ToT-modellen var född (Transfer of Technology). Enligt King (2000) syftade denna tidiga form av rådgivning till att förändra jordbruksföretagen, att få dem mer produktiva och öka deras lönsamhet. Kommunikationsteoretiskt speglar denna rådgivning Shannon & Weavers klassiska kommunikationsmodellen (Fiske, 1982) vilken illustreras i figur 3. Informationskälla

Sändare

Kanal

Mottagare

Destination

Bruskälla

Figur 3. Shannons & Weavers klassiska kommunikationsmodell (Fiske, 1982).

Denna ”sändarmodell” (Nitsch, 1998) utgår från antagandet att det finns en sändare (rådgivaren) som har tillgång till relevant information (med ursprung hos forskare, etc.) och som därmed kan benämnas expert inom en avgränsad men jordbruksrelaterad fråga. Det är den informerande experten som både ställer frågan (bedömer vad som är relevant) och som ger svaret. Vad som är relevant att ta upp bestäms av rådgivarens kunskaper, attityder och värderingar, men också föreställningar om den mer eller mindre tydligt avgränsade målgruppen. Denna mottagare kan i sin tur fungera som vidareförmedlare av informationen. I denna modell erkänner man att det kan uppstå en massa ”brus” på vägen, men i grunden bygger den på att sändaren har rätt och relevant information och att det är mottagaren som har något att lära. En återkoppling mellan mottagare och sändare kan komplettera figur 3 men det är inte alltid fallet (t.ex. om massmedia används som kanal). Antagandet är, och har till stora delar så förblivit, att innovation är en vetenskapligt styrd process. Allting annat är mer eller mindre ”trial and error” eller slumpmässigt experimenterande.

En definition av rådgivning Röling (1988) definierar rådgivning som en intervention, dvs.: • En kommunikativ strategi som syftar till att åstadkomma förändring. • Framgångsrik endast om den är frivillig. • Med specifika syften vid en jämförelse med andra kommunikativa interventioner. • Utförd av en institution. En sådan definition är minimalistisk, dvs. den möjliggör för oss att placera alla tänkbara former av lantbruksrådgivning inom dess ram (se även Allen et al, 2002, för en likartad definition). Ingen 26


rådgivningsinsats är framgångsrik om man inte vet vad man vill, inte vet hur man skall göra eller saknar resurser för genomförandet. Via ToT-modellen trodde vi oss veta hur vi skapar lärande hos mottagaren, och vi trodde att de medel vi använde var tillräckliga. Historien har dock visat det motsatta. Det mest grundläggande pedagogiska misstaget i ToT-modellen är att den inte förstår att det är först när mottagaren har ställt sig frågan som hon eller han är intresserad av svaret. Med andra ord, vet man inte varför eller vad man är ute efter, kommer varje ”svar” som ropas av en sändare inte uppfattas som relevant. Notera dock att den klassiska kommunikationsmodellen fungerar tillfredsställande i reklamsammanhang eller då man vill skapa uppmärksamhet för en viss fråga eller fenomen. Inom individuell rådgivning så skulle inte ToT-modellen fungera. Undantaget är när sändaren önskar uppmärksamma lantbrukaren på något, t.ex. möjligheten att beställa individuell rådgivning för att hantera verksamhetens negativa miljöeffekter. Det bör dessutom poängteras att även om ToT-modellen var och fortfarande ofta är den mentala modell som mycket informationsverksamhet följer, så var i praktiken många rådgivare (i alla fall de framgångsrika) mycket följsamma och kommunikativt skickliga i sin relation med lantbrukaren. Detta då det är det enda sättet att klara av den faktiska verkligheten. Problemet var (och kanske fortfarande är) att universiteten och andra lärosäten tränade studenterna i ett annat synsätt: ”du har svaret, nu gäller det att få lantbrukaren att ställa frågan…”

Diffusionsmodellens framväxt på 1960-talet14 Traditionellt har de samhällsinstitutioner som sökt förändra de agrara produktionsmetoderna alltså följt den s.k. ”transfer of technology”-modellen (Röling, 1988). Eftersom det skulle vara alltför kostsamt att söka nå alla lantbrukare, fokuserade rådgivningen på vissa grupper (s.k. innovatörer och tidiga accepterare), från vilka man räknade med att den nya kunskapen skulle ”diffundera” ut till andra lantbrukare. Synsättet fick namnet diffusionsteorin och har kommit att bli det dominerande paradigmet inom rådgivning ända sedan 1960-talet. I en klassisk bok av Everett Rogers med titeln ”Diffusion of Innovation”, som första gången publicerades 1962 (fjärde tryckningen kom 1995), så sammanfattas detta rådgivningsperspektiv. Diffusionsteorin bygger på tre komponenter (Rogers, 1995): a) Hur adoptionsprocessen går till från initiering till rutinmässig användning. b) Vilka kategorier av lantbrukare det finns när det gäller att tillägna sig ny teknologi. c) Vilka unika egenskaper teknologin har. Adoptionsprocessen är en modell för de steg som en lantbrukare principiellt kan tänkas gå igenom när han eller hon tar till sig en ny idé eller teknik (baserat på en föreställning om det rationella tänkandet och beteendet) (från Nitsch, 1998): • Medvetenhet och kunskap om innovationen. • Intresse för innovationen, vilket medför att man söker ytterligare information om den. • Utvärdering av innovationen (på ett abstrakt plan) för att bedöma om den passar in i det egna sammanhanget. • Pröva på den nya innovationen, helst i liten skala för att undvika risker. • Acceptans och tillämpning av den nya innovationen – fullt ut eller endast vissa delar av densamma. Motsvarande psykologiska synsätt på beteendeförändring och acceptans har använts inom många områden (för utvecklade tillämpningar när det gäller miljö- och konsumentbeteende se t.ex. von Borgstede, 2002). Från början var adoptionsprocessmodellen ganska enkel, men den har senare 14

Detta kapitel bygger till stora delar på den beskrivning, begreppsutveckling och analys som görs av Nitsch (1998).

27


utvecklats och förfinats och går numera under namnet ”Innovation-Decision Process”-modellen (Rogers, 1995). Även målgruppen försöker man systematisera i diffusionsteorin. Man gör det i termer av olika accepterarkategorier (Nitsch, 1998), dvs. baserat på hur snabba de är att ta till sig och börja använda nya teknologier (”adopter categories”). I början delades dessa in i fem grupper; a) innovatörer och pionjärer, b) entreprenörer och tidiga accepterare, c) tidig majoritet, d) sen majoritet och e) eftersläntrare (de senare benämns ibland i den svenska retoriken som ”svansen” inom bondekollektivet). Genom att identifiera innovatörerna och entreprenörerna så kunde rådgivaren rikta sin insats mot dem. Dessa blev sedan ”goda exempel” och fungerade som ambassadörer för den nya metoden eller tekniken bland sina kollegor. Långsamt ”diffunderade” teknologin ut på landsbygden. Utmaningen låg i att hitta de mest intresserade först – det ansågs både resultat- och kostnadseffektivt. Nyckeln till framgång låg i att först kunna placera lantbrukarna i dessa kategorier, för att sedan välja ut dem som var av strategiskt störst betydelse att rådge. För alla som sysslar med rådgivning känns detta igen. I mångt och mycket är det så här vi jobbar och tänker fortfarande. Synsättet leder dock till vissa problem. Även teknologins grundläggande egenskaper har betydelse för i vilken grad den adopteras. Följande fem egenskaper är avgörande (enligt teorin): a) Relativ fördel, med vilket avses i vilken grad innovationen bedöms som bättre än det den är tänkt att ersätta. b) Kompatibilitet, som betyder i vilken grad innovationen överensstämmer med de värderingar, erfarenheter, mål och behov som målgruppen har. c) Komplexitet, dvs. i vilken grad innovationen är svår att förstå och/eller tillämpa. d) Prövbarhet, vilket beskriver i vilken mån innovationen är möjlig att pröva i mindre skala eller är möjlig att experimentera med. e) Observerbarhet, som avser i vilken grad innovationen och dess effekter är synliga för målgruppen och andra betydelsefulla personer i målgruppens närhet (vilket är av normerande betydelse). Bara genom att göra en snabb reflektion så inser man att det är en stor skillnad mellan att byta tröska, att gå från figurplöjning till växelplogsplöjning, att införa mjölkrobot, att ställa om till ekologisk produktion och att förändra produktionsmetoderna så att den biologiska mångfalden på gården gynnas optimalt. Alla dessa innovationer har olika relativa fördelar för lantbrukaren, de är olika komplexa och prövbara, en del stämmer helt överens med lantbrukarens värde- och erfarenhetsgrund medan en del innovationer är svåra att observera effekterna av i miljön, ekonomin eller i vardagen. Inte minst miljöåtgärder är svåra att se värdet av för en lantbrukare utifrån detta synsätt. Samtidigt inser vi att det finns stora skillnader mellan olika typer av miljöåtgärder – från ”ordning och reda” på gården till förbättrad grundvattenkvalitet.

Kritik mot diffusionsteorin Allt fler studier har visat att de använda modellerna inte håller för närmare granskning, vare sig teoretiskt eller praktiskt (för en översiktlig kritik se Nitsch, 1998, och för en mer fördjupad sådan se Röling, 1988): • Sker innovation endast på universitet och försöksstationer för att sedan ”föras ut” till lantbrukare? Är inte lantbrukare själva innovativa? • Är rådgivare den enda relevanta källan till information för lantbrukare? Vad betyder kollegor och andra aktörer för lantbrukares kunskapsutveckling, etc.? • Vem är vinnare och förlorare när en strategi används som gynnar de som är villiga att förändra sig och ta till sig ny teknologi, medan de som ”stannar vid sin läst” systematiskt marginaliseras? 28


Många har reagerat på diffusionsmodellens förenklingar av en komplex verklighet. En förenkling som inte anses leda till ökad förståelse för fenomenet, utan enbart till en reduktion av detsamma. Andra har en normativ kritik som har mer att göra med modellens tillämpning än dess deskriptiva styrka. Andra ogillar benämningarna och kategoriseringarna av människor på det instrumentella sätt som görs. Kritiken kan slutligen vara av mer kunskapsteoretisk karaktär, dvs. man ifrågasätter huruvida människor tänker och förändrar beteendet på det sätt som modellen antar (adoptionsprocessen). Även om diffusionsmodellen tagit till sig mycket av kritiken under 70- och 80-talet, och därmed utvecklats betydligt, så kvarstår dessa och många andra frågetecken. Röling (1988) menar att det som är missledande med diffusionsmodellen är att den får oss att tro att ”diffusion works as you sleep”, dvs. att diffusionen är en självgående process bara man får den att sätta igång. Har du bara identifierat rätt målgrupp (innovatörerna) så rullar det på av sig själv, med mer eller mindre tidsfördröjning beroende på teknologi. Självklart är det inte så här enkelt. Det finns många skäl till detta, men låt oss nämna fyra centrala: 1. Modellen saknar ett systemperspektiv, dvs. den sätter inte teknologin i det sammanhang den är tänkt att ingå i utan man tenderar att hantera den som en isolerad företeelse. 2. Innovationerna anpassas inte till den unika situation som varje lantbrukare befinner sig i (ekologiskt, socialt och ekonomiskt). 3. Att tillägna sig nya idéer, teknologier eller innovationer är inte det enda som motiverar oss i våra beslut och handlingar. 4. Rådgivning som följer diffusionsteoretiska antaganden måste vara föremål för etisk reflektion och analys, något som ofta saknas. Det diffusionsteoretiska perspektivet är i praktiken begränsat till gårdsperspektivet. Det handlade ju om att förändra lantbrukarens perspektiv. Med detta följer att diffusionsteorin inte kan förklara eller hantera systemförändringar av jordbruket. Diffusion fungerar inkrementellt, dvs. steg för steg. Frågan man kan ställa sig är om denna form av förändringsarbete därmed kan hantera vår samhälleliga ambition att skapa en hållbar utveckling av svensk livsmedelsproduktion. En ambition som sannolikt kräver radikala förändringar. Till sist bör nämnas den kritik mot det diffusionsteoretiska synsättet som är av normativ karaktär: Vem vinner egentligen på införandet av ny teknologi inom jordbruket (från nya maskiner till genmodifierade organismer)? Är det lantbrukaren som skall använda innovationen, företaget som säljer produkten, konsumenten som möter ett lägre pris, medborgaren som ser landskapet förändras eller är det rådgivaren som får sin utkomst genom att vara bryggan mellan företag/universitet och lantbrukare? Svaret är inte enkelt, men väl värt att fundera på i relation till varje enskild innovation. Trots alla dessa begränsningar och trots all kritik så ligger det något i diffusionsmodellen. Människor är olika. Vi tar till oss nyheter på olika sätt i olika tider. Innovationer skiljer sig åt – en del kommer aldrig att bli accepterade, andra blir implementerade utan nämnvärd reflektion. Förändringsprocesser innehåller olika faser, särskilt sådana som är politiskt eller ekonomiskt styrda. Det är därför inte konstigt att diffusionsteorin lever och frodas än idag – mycket rådgivning och policyimplementering anpassar sig efter dess grundläggande antaganden.

Behovet av ett systemsynsätt växer fram på 1970-talet De alternativ som presenterades av kritikerna mot den dominerande synen på rådgivningen och dess mål, orienterade sig i huvudsak åt; a) behovet av ett systemtänkande inom rådgivningen, b) en ökad etisk medvetenhet av rådgivningens effekter och rådgivarens roll, samt c) ett ökat behov

29


av att låta lantbrukarna själva vara med och formulera de problem som man önskade hantera med hjälp av vetenskapligt grundad teori och metod. Inledningsvis handlade det om att utveckla ”tekniska system” som var anpassade till ekologiska och sociala skillnader (ett exempel på detta är hur DeLaval arbetar med olika systemlösningar kring mjölkhantering beroende på var i världen man befinner sig). I ett sådant utvecklingsarbete var det framför allt lantbrukarnas behov och krav som skulle sättas i centrum. Det handlade om att förstå deras situation och kontext, liksom hur de själva tänkte (jfr med incitamentmodellen, figur 4). Detta förutsatte naturligtvis att man både var villig och förmögen att beakta många olika aspekter i rådgivningsarbetet. Inom det vetenskapliga fältet växte Farming Systems Research fram. För att klara av detta kunde man inte heller förlita sig på enskilda experter utan var tvungen att i ökad utsträckning skapa s.k. multidisciplinära team som skulle hantera komplexiteten.

Deltagandemetoder vinner intrång på 1980-talet Detta var årtiondet då miljöfrågorna hamnade på de svenska lantbrukarnas bord. Brundtlandskommissionens rapport om en globalt hållbar utveckling 1987, innebar inte bara ett begynnande skifte i politiken (inom många områden), utan även kring frågan vad som var relevant att diskutera ur lantbrukarens perspektiv om man hade hållbar utveckling som ledstjärna. En ledstjärna som innebar att både ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter skulle hanteras samtidigt. Tillsammans med hållbarhetsdiskursens framväxt så lyftes även betydelsen av lokal, traditionell kunskap fram. Inom det svenska jordbrukets miljöarbete fick lantbrukarnas självstyrda lärande ny betydelse (som har en lång historia via studiecirkeltraditionen). Systemtänkande, delaktighet och demokrati, tillsammans med fokus på beteendeförändringar, gjorde att fokus i rådgivningen än en gång försköts. Denna gång från att förändra lantbrukare till att förändra deras handlande. Det handlade om att skapa bättre förutsättningar för livskraftigt jordbruk, ta bort beteendehinder, stödja positiva beteenden (t.ex. med ekonomiska incitament), samt att gå direkt på åtgärderna i samband med rådgivningen. Bawden (1996) har beskrivit de krav som här växte fram som att de åtgärder som föreslås skall (åtminstone) vara; etiskt försvarbara, ekonomiskt lönsamma, ekologiskt överensstämmande, tekniskt möjliga, praktiskt användbara och socialt önskvärda. Avvägningar och prioriteringar med denna form av framgångskriterier kan ej ske på ett acceptabelt sätt om inte det bygger på delaktighet från dem som kommer att beröras.

En förändrad problemuppfattning Vi har hävdat att det som motiverar lantbrukare är så mycket mer än att hela tiden anpassa sig till nya trender och idéer och ta till sig nya teknologier. Vad är det då som avgör i vilken grad en ny teknologi, metod eller idé tas upp av lantbrukarkollektivet? Detta är en fråga av stor relevans för KULM, då dess syfte är att få lantbrukare att vidta åtgärder på gården som gör att vi tillsammans kan nå de nationella och regionala miljömålen. Nedanstående faktorer verkar vara av stor betydelse för de skillnader vi ser mellan olika lantbrukare och mellan olika regioner (Rogers, 1995; Pannell, 1997; Beedell och Rehman, 2000; Nordström Källström, 2002; m.fl.): • Naturgivna förutsättningar • Lönsamhet och prisbild • Jordbrukspolitik och annan politik • Geografisk lokalisering • Osäkerhet och risk • Innovationens observerbarhet

30


• • • • • • • •

Möjligheten att experimentera Kostnad för anpassning och annan förändring Allmän opinion och föreskrivande normer i samhället Formell utbildningsnivå Organisationsstruktur och tillgång till kvalificerad rådgivning Privatiseringsgrad inom rådgivningen Marknadsföring Socialt kapital och andra icke-finansiella faktorer

Ulrich Nitsch (odaterad stencil) sammanfattar de faktorer som avgör lantbrukarens benägenhet att ta till sig en ny teknologi på ett något annorlunda sätt. Det är den s.k. incitamentmatrisen, där frågorna om att vilja, att veta och att kunna sätts i centrum om vi vill förstå lantbrukaren (figur 4). Dessa kan dessutom och var för sig förstås på en intrapersonell/individuell nivå, en situationell nivå och en mer strukturell nivå. Det kan således handla om allt från ålder och hälsotillstånd (att kunna på en individuell nivå) till opinionstryck (att vilja på en strukturell nivå). Matrisen kan även användas för att analysera skillnader mellan olika teknologier. Att kunna

Att vilja

Att veta

Individuell nivå (exempel)

Ålder Hälsa ”Inlärd hjälplöshet”

Normer och attityder Självförtroende Autonomi

Erfarenhet Kunskap Formell utbildning

Situationell nivå (exempel)

Avstånd till marknader Kapitaltillgång Lönsamhetsutveckling Lokal naturresursbas

Attityder hos andra i närheten, t.ex. rådgivare, grannar Familjesituation

Tillgång till utbildningsaktiviteter Rådgivningens kvalitet

Jordbrukspolitik och ekonomiska stödsystem Naturgivna förutsättningar

Trender och normförskjutningar Urbanisering Samhällsdiskurser om ”livet på landet”

Statligt stöd till rådgivningsorganisationer Tillgång till mötesplatser

Strukturell nivå (exempel)

Figur 4. Exempel på faktorer som kan fungera som incitament eller hinder för en lantbrukare att ta till sig ny teknologi (egen sammanställning efter Nitsch incitamentmatris).

Följande generella slutsatser vill vi lyfta fram: I en verklighet som kännetecknas av dynamisk komplexitet och konflikter mellan olika perspektiv, så är de traditionella synsätten kring kunskapsbildningen inom jordbruket alltför begränsade (både med avseende på teknologi och policy). Röling (1988) menar att avgörande begränsningar är: • Att generella teknologier och rekommendationer aldrig är lika relevanta när vi har att hantera en heterogen målgrupp. • Att det hos rådgivare och forskare funnits en bristande förmåga till lokal anpassning av teknologin, dvs. den nya kunskapen är hanterad mer eller mindre kontextlöst trots att all kunskap alltid får sin mening i ett sammanhang ur användarens perspektiv.

31


Att policys, ny kunskap och teknologi gynnar vissa och missgynnar andra, varför all förändring inom jordbruket måste förstås ur dels ett maktperspektiv, dels ett etiskt perspektiv – dimensioner som man till stor del bortsett ifrån (t.ex. den s.k. ”treadmill” effekten). Att diffusionsprocesser inte klarar att hantera systemförändringar i jordbruket, något som är tydligt då omställning till ekologiskt jordbruk eller en hållbar utveckling diskuteras.

Slutna och linjära kunskapsprocesser kan leda till mer problem än nytta för lantbruket. Vad som ofta saknas är ett utvecklat synsätt på kommunikationens och lärandets roll i förändringsarbetet (Greer och Greer, 1996; Ison, 1993). Kommunikativa metoder, såsom enskild rådgivning, används inte optimalt när det ses som det sista steget i en kunskapsprocess, istället måste man se kommunikativa processer som något som bör genomsyra hela kunskapsbildningen från idé till genomförande. Sammantaget har en ökad insikt i dessa frågor lett till att nya metoder utvecklats (King, 2000). Frågan är hur de kunskapsbildande processerna i en hållbar utveckling av jordbruket skiljer sig från dagens situation?

En ny rådgivarroll – processledning för gemensamt lärande Idag växer nya metoder inom miljö- och naturvårdspolitiken fram i samhället (exempel på detta är regeringen skrivelse kring den framtida naturvårdspolitiken och utredningen kring en ny europeisk vattenadministration). Detta speglar en generell förskjutning i synen på kunskapsbildning i samhället. En förskjutning där ny kunskap till stor del uppstår i gränssnitten mellan traditionella discipliner eller i mötet mellan olika aktörer (Gibbons et al, 1994). Universiteten fyller en fortsatt viktig roll, om än förändrad, men andra och nya aktörer blir allt mer betydelsefulla för att samhällets miljö- och naturresursproblem skall kunna hanteras, och jordbruket utvecklas i en hållbar riktning. Inte minst brukarna själva ses som en central aktör. Ett samlingsbegrepp för den typ av processer som idag växer fram är aktörssamverkan, dvs. nya former av gemensamt lärande- och beslutsfattande (Ljung, 2001). Inom lantbruket är dessa tendenser kanske mer påtagliga än någon annanstans. Policymakare tenderar att i ökad utsträckning se kunskap som en privat egendom (se t.ex. Leeuwis, 1999). Ett marknadstänkande får allt större inflytande över kunskapens innehåll och form. Kunskapsutbytet mellan lantbrukare, rådgivare, forskare och andra aktörer kommersialiseras allt mer (Swanson et al, 2001; Beijer och Holtland, 2001; NJF, 1999). Detta har både positiva och negativa effekter. Det finns särskilt starka argument för en breddad och fördjupad delaktighet hos aktörerna i pågående förändringsprocesser. Tre argument bör lyftas fram: • Kunskapsargumentet, aktörer har olika kunskaper och erfarenheter som tillsammans kan bidra till mer genomtänkta beslut. • Effektivitetsargumentet, dvs. om aktörerna deltagit i arbetet kommer de också ta större ansvar både för förankring av fattade beslut och den framtida förvaltningen. • Demokratiargumentet, dvs. kommer man att påverkas av en föreslagen förändring bör man ha rätt att komma till tals och ha möjlighet att påverka. Med andra ord: Det finns flera skäl till varför kommunikativa ansatser med fokus på lärande, delaktighet och gemensam kunskapsbildning behöver utvecklas inom jordbruket idag. Denna insikt har spridit sig bland både myndigheter och andra aktörer. De aktörer som ingår i det svenska rådgivningssystemet är naturligtvis olika, men alla arbetar med kunskapande processer som att förmedla, utveckla, integrera, rådge, lagra eller föra ut agrar kunskap, policy och/eller teknologi. Genom att samverka kan dessa aktörer tillsammans skapa positiva synergieffekter, något som torde öka nyttan för jordbruket. Helheten blir större än 32


delarna. Röling och Jiggins (1998) har belyst frågan om vad som kännetecknar ett hållbart kunskapssystem på ett mer generellt plan. Till skillnad från dagens rådgivningssystem, som har fokuserat på produktivitet och lönsamhet, så bör ett rådgivningssystem för hållbart jordbruk tydligare fokusera på även de sociala och ekologiska dimensionerna av jordbruket. Ett rådgivningssystem för hållbar utveckling av jordbruket kännetecknas bl.a. av: • Argumenterandet av ekologiskt och socialt uthålliga metoder. • Hög grad av både individuellt lärande hos både brukare och rådgivare, men också gemensamt lärande mellan dem och fler aktörer. • Institutionellt stöd för att hantera framför allt förändringsprocesserna, t.ex. i form av kompetens och ekonomiska resurser, men även en stabil och tydlig politisk riktning. • Institutionell flexibilitet i det att myndigheter, universitet, forskningsstiftelser och andra aktörer ingår i ett nätverk som stödjer och anpassar sig till förändringar. • Hög informationsintensitet, dvs. en förmåga att hantera, sprida och omsätta stora mängder information, både med hjälp av ny teknologi och den inneboende mänskliga kapaciteten. Vad som är tydligt är att sociala innovationer är lika viktiga som tekniska innovationer i ett kunskapssystem för hållbar utveckling. Sociala innovationer syftar i regel till att skapa nya processer för gemensam kunskapsbildning och kollektivt handlande i samhället.

Vad vet vi om lantbrukarnas perspektiv?

15

Det finns idag ett omfattande empiriskt material som försöker beskriva och förstå lantbrukarnas attityder och värderingar till miljöåtgärder och en hållbar utveckling av jordbruket. I samband med Magnus Ljungs avhandlingsarbete gjordes en genomgång av flera hundra (ca 700) nationella och internationella studier genomförda mellan 1985 och 2000 (Ljung, 2001). Slutsatserna kan mycket kort sägas vara att (se även Nordström Källström, 2002): • Lantbrukarnas attityder och värderingar är bundna till den unika erfarenhet och livsvärld som varje enskild individ har – med andra ord är det mycket svårt att generalisera kring lantbrukarnas perspektiv. • Det finns stora metodologiska problem med att typologisera lantbrukare utifrån deras berättelser och utsagor, eftersom intentionen bakom det man uttrycker, innehållet i det man säger och vad man sedan i praktiken gör är bundet till olika meningssammanhang.16 • Målkonflikter (både interna och externa) är en del av lantbrukarens vardag och de hanteras normalt omedvetet och utan större frustration, dvs. för många lantbrukare så är prioriteringarna i valsituationer ganska givna. • Den psykologiska distansen till miljö- och hållbarhetsåtgärder är ofta ganska stor, med vilket avses att lantbrukare tenderar att känna att miljöarbetet är något som inte engagerar dem på samma sätt som vissa sociala och ekonomiska frågor. • Det finns trots detta en handlingsberedskap hos svenska lantbrukare för ytterligare miljöåtgärder, framför allt tack vare en i grunden positiv attityd till naturvård och en stark platsidentitet.

För en fullständig genomgång av lantbrukares perspektiv på miljöfrågor i jordbruket hänvisas till Ljung (2001). Vår förkärlek till att kategorisera lantbrukare tenderar till att vara till mer skada än nytta, i alla fall ur ett kommunikativt perspektiv. Det finns en risk att vi övertolkar och missbrukar alla former av typologisering av människor (för en metodkritik se t.ex. Ljung, 2001). 15 16

33


Under senare år har även ett antal studier gjorts vilka fokuserar på lantbrukares syn på och deltagande i pågående förändringsprocesser (Arvidsson, 2001; Cerf, 2000; Fåhreus, 2001; Hallgren, 1998; Ljung, 2001; Paine och Tarbotton, 1998; Röling, 1993). I dessa fallstudier framkommer bl.a. att; • roller och djupt liggande föreställningar om sig själva, sin roll i samhället och bondekulturen som sådan bidrar till att lantbrukare idag inte känner sig delaktiga eller ser sin betydelse i förändringsprocesser (dvs. man ser inte potentialer i pågående samhällsförändringar, t.ex. ”Bondens nya uppdrag” eller samhällskontrakt) (Myrdal, 2002), • lantbrukare upplever att de har abstrakta men ändå starka motparter, från EU till svenska myndigheter och föreningsföretag. Dessa agerar oberoende av lantbrukarna, både som individer och företag, vilket väcker fatalistiska frågor likt ”vem kommunicerar jag med och kan jag påverka min egen och jordbrukets utveckling i en positiv riktning?”, samt • det sammanhang, de aktörer, intentioner och aktiviteter som genomförs är ofta oreflekterade för både lantbrukare och andra aktörer (t.ex. rådgivare), vilket medfört att en kommunikativ och ömsesidig situation ännu inte etablerats i förändringsarbetet. Dokumentationen kan i detta sammanhang ses som ännu ett uttryck för en avpersonifierad, abstrakt och icke kommunikativ aktör. Rådgivarens roll kan därför vara att försöka överbrygga lantbrukarens initiala motstånd mot denna typ av dokument, som av vissa anses representera den dolda makten och kontrollmyndigheten.

Lantbrukarnas beslutsfattande och beslutsstödsanvändning Större delen av de vetenskapliga studier som gjorts är kvantitativa och fokuserar inte på beslutsfattandet, utan istället på lantbrukarnas föreställningar eller konkreta handlande. Inte heller studier som sätter fokus på beslutsstödens funktion är särskilt vanliga (t.ex. hur dokumentation och rådgivningsbrev används i beslutsprocesser). Det finns en del undantag inom det företagsekonomiska fältet (Öhlmér, Olson och Brehmer, 1998), men de har ofta en begränsad frågeställning som utgångspunkt varför det är svårt att dra några slutsatser kopplat till den reella beslutssituationen hos en enskild brukare (särskilt med avseende på naturresurshantering). Holländska studier, bl.a. av Niels Röling (1988) och Cees Leeuwis (1993), visar dock att en majoritet av lantbrukares dagliga beslutsfattande sker med stöd av kollegor, snarare än rådgivare och skriftlig information (strategiska beslut kan skilja sig från detta). Vi kan bara konstatera att det finns ett stort behov av att göra ytterligare studier kring hur beslutsstöd av olika slag kan bistå lantbrukaren i arbetet med att ta strategiska beslut inom miljöområdet.

34


LANTBRUKARNAS PERSPEKTIV PÅ RÅDGIVNING OCH DOKUMENTATION Som vi tidigare nämnt består den empiriska undersökningen framför allt av 36 intervjuer med lantbrukare/trädgårdsodlare. Vi kommer i detta kapitel att redogöra för våra erfarenheter från dessa. Då antalet intervjuade är för få inom varje region respektive rådgivningsområde, kommer vi inte, i mer än undantagsfall, att försöka presentera likheter och skillnader mellan dessa kategorier. Redovisningen kommer att följa samma mall som intervjuerna har tagit sin utgångspunkt i.

Bakgrundsdata Beskrivning av gårdarna De intervjuade lantbrukarna kommer från gårdar med mycket olika karaktär – från dem som odlar ett fåtal hektar grönsaker till dem som brukar över 400 ha åkermark, 3000 ha skog och äger ca 300 mjölkkor. Lantbruksföretagens storleksskillnad återspeglas även i hur många anställda som arbetar på gården. I vissa fall arbetar lantbrukaren utanför gården under stora delar av året, medan andra gårdar har upp till tio heltidsanställda. Företagens förutsättningar för att kunna betala för rådgivning är således mycket varierande. Skillnaden mellan hur mycket rådgivning man använder sig av i sitt brukande är också stor – från dem som har kontinuerlig kontakt med sin/sina rådgivare till dem som tar in hjälp vid speciella tillfällen. Denna skillnad går emellertid inte att härleda till gårdsstorleken med det material vi har.

Variation i KULM-rådgivningar De flesta av de intervjuade lantbrukarna har fått sin KULM-rådgivning under 2002. Några av lantbrukarna har erhållit kostnadsfria rådgivningsinsatser vid ett flertal tillfällen, och de intervjuade grönsaksodlarna från Västra Götaland uppgav att all deras rådgivning var kostnadsfri. Endast vid ett fåtal av rådgivningstillfällena har uppföljningar av besöken gjorts. Det som karaktäriserar dessa gårdar är att det verkar föreligga en nära kontakt mellan lantbrukaren och rådgivaren. En del av lantbrukarna ansåg att ett återbesök/uppföljning av rådgivningen inte skulle ha någon funktion att fylla. Denna ståndpunkt har troligtvis två förklaringar, antingen att rådgivningsinsatsen faktiskt var av en sådan karaktär att den kan räknas till en engångsföreteelse, eller så speglar det lantbrukarens inställning till denna typ av rådgivning. Sammantaget av alla intervjuer får man dock uppfattningen att de flesta lantbrukarna tycks vara intresserade av någon form av uppföljningsbesök, förutsatt att mötet är fokuserat på lärande och inte på kontroll. De frågor som varit föremål för rådgivningarna i fråga har varit tämligen lika inom respektive rådgivningskategori, även om ambitionsnivån kan variera mellan dem. Inom växtnäringsrådgivningen utgör upprättande av växtnäringsbalanser den allra vanligaste typen av rådgivningsinsats. De flesta rådgivningarna tycks nöja sig med att upprätta en växtnäringsbalans för gården och koppla den till generella gödslingsrekommendationer, medan vissa för ett mer utförligt resonemang kring gödslingsstrategier med både en växtodlingsplan och markkartor som diskussionsunderlag. Bekämpningsrådgivningarna har fokus på rutiner kring handhavandet med sprutmedel på gården. Flera av de lantbrukare som mottagit denna typ av rådgivning uppgav att

35


de tidigare har varit anslutna till REKO, och att de inte tyckte att denna rådgivning hade tillfört dem så mycket nytt. De rådgivningar som tycks vara mest omfattande är de som handlar om ekologisk produktion. Detta är kanske inte heller så konstigt, eftersom de flesta rådgivningarna har behandlat omläggningsplaner/analyser eller förutsättningarna för att driva en gård ekologiskt kontra konventionellt. Rådgivningarna har alltså haft som syfte att introducera lantbrukarna till den ekologiska odlingen, ett område som för de allra flesta lantbrukarna varit helt nytt. Mest varierande till sin karaktär är de studerade trädgårdsrådgivningarna. Dessa har inget tydligt fokus på miljöfrågor, utan är snarare en blandning av ren produktionsrådgivning och miljörådgivning (i den mån det går att separera de båda typerna av rådgivningsinsatser). Några av de studerade rådgivningsinsatserna är av en sådan karaktär att man i vissa fall kan ifrågasätta huruvida rådgivningen överhuvudtaget kan klassas som rådgivning, och i andra fall i vilken mån rådgivningen är av ”kompetensutvecklande” art. Vid de förra tillfällena har nämligen KULM-medel används till att rådgivaren har genomfört försök, intervjuat lantbrukaren om dennes erfarenheter eller låtit medlen bekosta något som tycks vara ren produktionsrådgivning. I det sistnämnda fallet har alltså rådgivarna utnyttjat KULM-pengarna för att täcka kostnader för besök som tillkommit utöver de som lantbrukaren har betalat för. Naturligtvis är gränsen mellan produktions- och miljörådgivning svår att dra, men någon form av miljöresonemang borde vara ett krav för att rådgivningsinsatsen skall få finansieras med KULM-medel.

Kontakt med rådgivare Det vanligaste tillvägagångssättet innan en enskild rådgivning inom KULM äger rum är antingen att lantbrukaren själv har anmält sitt intresse för att få ett besök och därefter blir uppringd, eller att lantbrukaren tar kontakt med en rådgivningsorganisation för att få hjälp med en speciell fråga till vilken KULM-medel utnyttjas. Tämligen vanligt tycks det även vara att rådgivarna själva föreslår för lantbrukaren att en viss typ av KULM-rådgivning skall äga rum på gården. I de fall lantbrukaren även har kontakt med rådgivaren i andra frågor än i miljörelaterade frågor, är KULM-rådgivningen ofta ett resultat av ett gemensamt beslut att genomföra densamma. Visserligen har lantbrukarna i de flesta fall anlitat den aktör som genomfört KULM-rådgivningen även i andra sammanhang – en del är kunder hos organisationen, andra har haft tidigare sporadiska kontakter – men det är dock värt att notera att vid nästan var fjärde intervju genomfördes rådgivningen av en organisation som man aldrig tidigare hade haft kontakt med. Naturligtvis varierar anledningen till varför lantbrukaren har valt den aktör han/hon har gjort. För vissa har valet varit enkelt då man sedan tidigare är kund hos organisationen eller levererar sina produkter till den. Andra uppger att valet har skett utifrån vilken de anser vara bäst, att de gått på rekommendationer från kollegor, att det läst annonser i tidningar eller att det är ett resultat av en ren tillfällighet. Många lantbrukare som fått rådgivning av Hushållningssällskapet säger sig uppskatta sin rådgivning bland annat på grund av rådgivarnas opartiskhet.

36


Utveckling av samt förhållningssätt till rådgivning/rådgivaren Varför rådgivning? Anledningarna till varför lantbrukare tar in rådgivning i sin produktion varierar naturligtvis från person till person. Den främsta anledningen tycks dock vara kopplad till lärande – att få utöka sin egen kunskap och att hålla sig uppdaterad inom sin produktionsgren. Viktig är också rådgivarens funktion som bollplank och att komma med tips på åtgärder för gården. Även tidsaspekten och ekonomin framförs som några av anledningarna – man upplever det som skönt att själv slippa sätta sig in i allt det nya och få hjälp på traven att nå lägre kostnader i produktionen. Det lantbrukarna uppger sig vinna på att ta in rådgivning i sin produktion är; 1) ökad kunskap/kompetens i företaget, 2) att man har ett stöd och någon att bolla sina idéer med, 3) att man sparar tid, 4) att det inspirerar till att göra förändringar på gården samt 5) att man känner sig tryggare i sina beslut. Rådgivningen är alltså dels en del av lantbrukarens beslutsunderlag där hon/han får svar på väldefinierade frågor, utbyta erfarenheter och ökad motivation, dels är det ett stöd för lantbrukaren då hon/han fattat beslutet i och med att man får någon att reflektera tillsammans med. Många lantbrukare upplever att rådgivningen har ökat i omfattning med åren – det är många aktörer som vill sälja sina tjänster. Denna utveckling tycks ha lett till att rådgivarna blir allt mer specialiserade. Detta har visserligen lett till att kompetensen (ämneskunnandet) hos varje rådgivare har ökat, men på bekostnad av ett helhetsperspektiv på lantbruksföretagandet. Utvecklingen upplevs inte enbart som positiv. I samma takt som rådgivarnas kompetens har ökat, så upplever lantbrukarna att värdet av deras kunskaper har minskat. Lantbrukarna är dock noga med att påpeka att ett råd alltid bara är ett råd – beslutsfattandet måste alltid ligga kvar på lantbrukaren själv.

Nöjdhet samt förbättring av rådgivningen Nästan alla lantbrukare verkar överlag vara nöjda med sin rådgivning – både den de betalar för och KULM-rådgivningen. Kraven på och nöjdheten med den rådgivning som de betalar för tycks dock vara högre. Många lantbrukare uppger också explicit att de ställer olika krav på betal- och gratisrådgivning. Anledningarna till detta är åtminstone två. För det första vill man ha valuta för pengarna när man betalar för rådgivarens tid och står inför ett konkret problem, och för det andra vet man inte vilka krav man har rätt att ställa på en rådgivning som är kostnadsfri. Den kritik som framförs mot KULM-rådgivningen är att den uppfattas som avlägsen, att många beräkningar bygger på schablonvärden samt att rådgivningen inte riktigt har tillfört företaget något nytt. Trots denna kritik säger lantbrukarna att de är nöjda med rådgivningen. Antagligen därför att de känner en viss tacksamhet eller känner att de borde vara tacksamma – rådgivningen har ju trots allt varit gratis. Även om det råder en nöjdhet kring dagens rådgivning, är det många som anser att den kan bli bättre. Ett önskemål som framförs av framförallt djurägare är en ökad helhetsrådgivning där man tar hela lantbruksföretaget i ett samlat grepp. I dagsläget är kompetenserna på djur och växtodling uppdelade på olika avdelningar inom en rådgivningsorganisation eller mellan olika organisationer. Detta leder dels till ett dåligt utnyttjande av tid och de personella resurserna, dels till att frågor ”faller mellan stolarna”. Exempel på sådana är de som har med foderproduktionen att göra. Även lantbrukare som odlar specialgrödor upplever brister i kompetenser inom en och samma

37


rådgivningsorganisation. En enskild rådgivare kan således ej tillgodose kundens behov. Detta innebär att kontakter måste tas med många olika aktörer, något som är mycket tidskrävande. En viktig del i rådgivningens kvalitet är rådgivarens personliga egenskaper. Många tycks vara nöjda med sin rådgivare. Tillfredsställelsen består av en kombination av faktorer – man upplever sin rådgivare vara kompetent och kunnig inom sitt verksamhetsområde och man uppskattar rådgivarens sociala egenskaper. Något som dessutom värdesätts mycket av lantbrukarna är om rådgivaren själv har erfarenhet av praktiskt lantbruk. Detta eftersom det ökar rådgivarens trovärdighet. En annan viktig egenskap är att rådgivaren har respekt för och visar ödmjukhet inför lantbrukarens kunskaper. Detta är ett förhållningssätt som kan ta tid att utveckla. En viss kritik framförs därför mot en del unga rådgivare då det upplevs som att de ger råd i form av skrivbordsprodukter i brist på egen praktisk erfarenhet.

Form och kontinuitet Vilken form av rådgivning som uppskattas mest av lantbrukarna, beror främst på vilken fråga som diskuteras. Det allra bästa tycks vara en kombination mellan olika former av rådgivning, eftersom olika typer kompletterar snarare än konkurrerar med varandra. Medan enskild rådgivning är överlägset bäst om man har en specifik fråga som man vill diskutera och få hjälp med, är gruppträffar/seminarier bra som en tankeväckare för frågor som man själv inte har funderat över. Fördelen med gruppaktiviteter är även att man får möjlighet att utbyta erfarenheter med andra lantbrukskollegor. Då diskussionerna vid seminarierna ofta är av ett generellt slag, kan det vara viktigt att följa upp en sådan aktivitet med en enskild rådgivning för att på så sätt konkretisera den tidigare diskussionen. Under framför allt själva växtodlingssäsongen verkar även rådgivning via brev vara uppskattat, både för att de fungerar som en påminnelse och för att man kan läsa det när man har tid och välja det man intresserad av. Nästan alla lantbrukare verkar tycka att det är viktigt att få behålla samma rådgivare över en längre tid, förutsatt att det är en bra rådgivare. Troligen är detta viktigast i början av tiden som lantbrukare. Några jämför rådgivaren med att gå till läkaren – man vill prata med någon som man har haft kontakt med tidigare och som man har förtroende för. Andra ser dock rådgivaren som en försäkring som man bör uppdatera med jämna mellanrum. Visserligen är det positivt att rådgivaren vet hur man tänker, men det är även positivt att få både nya och olika perspektiv på sitt företagande. Om det är något som lantbrukarna saknar i dagens rådgivning, så är det uppföljning av de tidigare rådgivningarna. Detta verkar gälla både för KULM-rådgivningarna och för den som lantbrukarna betalar för. Visserligen förekommer det på vissa håll idag, men den kan överlag bli mycket bättre. Detta borde inte endast vara av intresse för lantbrukaren, utan även för den rådgivare som givit råden. Viktigt är dock att man kallar det för just uppföljning och inte för kontroll. Detta dels p.g.a. lantbrukarens behov av upplevd autonomi, dels eftersom uppföljning framför allt är fokuserat på lärande.

KULM – en bra satsning? Endast ett fåtal av de intervjuade lantbrukarna hade hört talas om KULM-programmet. Överlag verkar de emellertid vara positivt inställda till att staten satsar pengar på denna typ av rådgivning, även om kritiska åsikter också framförs. Att man från statens sida går in och stödjer denna verksamhet uppfattas av vissa som ett erkännande – att man faktiskt vill ha kvar ett svenskt lantbruk. De flesta uppskattar den rådgivning de fått – både för sin egen skull och för miljön – men är osäkra på om de hade tagit den om den inte varit kostnadsfri. Anledningen till det är antagligen att man inte förstår nyttan eller effekterna av miljörådgivningen, utan endast ser till

38


kostnaden att anlita en konsult och av att följa de förväntade råden. Andra lantbrukare resonerar att om satsningen leder till att man kan minska lagkraven och detaljregleringen (t.ex. införandet av kvoter) och att miljömålen istället uppnås på frivillig väg, så fyller rådgivningssatsningen definitivt en funktion. De kritiska rösterna handlar mest om i vilken grad rådgivningen når ut till dem som bäst behöver den. Många av de intervjuade lantbrukarna har varit anslutna till REKO och tycker att den rådgivning de erhållit via KULM-medel inte har tillfört gården så mycket nytt. Man ifrågasätter även om det är rätt att det är rådgivningsorganisationerna som ska hantera pengarna – kanske vore det bättre om pengarna på något sätt återfördes till lantbruket, och att lantbrukarna sedan kunde få ta de kontakter som denna önskar (likt en kompetenscheck). För att rådgivningen skall ge någonting måste lantbrukaren vara intresserad av att få den. Utifrån samma resonemang, att viss typ av rådgivning är alldeles för viktig för företaget för att den skall vara gratis, ifrågasätts satsningen på just enskild rådgivning. Någon lantbrukare tycker att det vore bättre att satsa pengarna på seminarier, forskning och utbildning, samordning av rådgivningsresurser samt bred kunskapsspridning om fördelarna med svenskproducerade livsmedel. Sådana åtgärder skulle, enligt denna lantbrukare, leda till ett mer hållbart jordbruk. Kännedomen om vad KULM-pengarna går till för slags rådgivning är mycket liten bland lantbrukarna. De flesta verkar tro att alla pengar går till den typ av rådgivning som de själva har fått. Med anledning av detta är det inte helt lätt för dem att tycka till om medlen skulle kunna användas på ett bättre eller effektivare sätt. Förutom de åsikter som framförts ovan uttrycker vissa lantbrukare en önskan om att det är produktionsrådgivningen, i dessa fall HIRrådgivningen, som skulle sponsras istället. Kanske är detta ett uttryck för att man upplevt den separata miljörådgivningen som alltför avlägsen den egna verksamheten. Denna kritik hör samman med att man upplever att många rådgivare gör samma saker och att en samordning av rådgivningsinsatserna vore önskvärd. Detta skulle i praktiken innebära att t.ex. lantbrukarens ordinarie växodlingsrådgivare åkte ut till gården för att upprätta en växtnäringsbalans, istället för en separat miljörådgivare, då även denna borde vara intresserad av resultatet. Anmärkningsvärt är även att vissa lantbrukare, via sina rådgivare, fått höra att KULMrådgivningen ger upphov till en omfattande administration. Deras önskemål är därför att pengarna istället skall satsas på mer rådgivning. Kritik framförs även mot Jordbruksverkets önskan att nå ut till så många lantbrukare. De anser att det vore bättre om man istället satsade på dem som valt att ansluta sig och att ytterligare konkretisera rådgivningarna på dessa gårdar. Detta skulle leda till ökad resultateffektivitet menar man.

Om råden som lantbrukaren får i relation till åtgärd/beslut Ett bra råd För att en lantbrukare skall uppfatta ett råd som bra krävs en kombination av vissa kvalitetskriterier på själva rådet som sådant samt på den som ger rådet. Själva rådet skall stämma med verkligheten, med andra ord skall det vara behovsanpassat utifrån gårdens unika förutsättningar. Dessutom skall det vara konkret, konstruktivt samt genomförbart. Rådet skall även ge ett tydligt resultat, som t.ex. att antingen spara pengar eller arbete på gården. Förutom dessa krav skall rådet bygga på förtroende, dvs. att lantbrukaren litar på och känner förtroende för sin rådgivare. Något som verkar uppfattas som mycket förtroendeingivande är om rådgivaren 39


talar från egen erfarenhet. Det ligger även på rådgivarens ansvar att leverera sina råd på ett sådant sätt att det mottas på ett positivt sätt av lantbrukaren. Rådgivaren skall vara den goda retorikern med både ethos, pathos och logos (övertygelse, känsla och förnuft). Vad gäller kriterier för bra råd bör man nog dessutom skilja på långsiktiga och kortsiktiga råd. Medan de kortsiktiga råden främst bygger på faktamässig korrekthet (t.ex. ämneskunnande), ställs högre krav på presentation av strategier inklusive konsekvensanalyser i de mer långsiktiga frågorna (t.ex. analys- och syntesförmåga). Det förefaller som om lantbrukare anser att de råd som de får är tillräckligt specifika för att de skall kunna omsättas i praktisk handling. Dessutom verkar de rent generellt tycka att de teman som rådgivaren tar upp känns relevanta för gården. Det är emellertid inte bara rådgivarens ansvar att råden är tillräckligt specifika, utan lantbrukarna har även ett eget ansvar att ställa krav på rådgivaren. En kritik mot den KULM-finansierade rådgivningen är dock att lantbrukaren varken vet hur mycket tid man har rätt att ta i anspråk eller vilka krav han/hon kan ställa på sin KULMrådgivare. Det verkar även finnas ett visst motstånd mot att prata om miljöfrågor, om inte rådgivaren lyckas med att koppla frågorna till en ekonomisk diskussion/realitet. Lantbrukarnas syn på vad som är ett bra råd är således en spegling av vad de har direkt nytta av i sitt företagande (livs- och affärsidé).

Nytta av rådgivning Även om inte alla lantbrukare uppger att de haft direkt nytta av rådgivning när de skall fatta beslut i någon fråga på gården, så verkar de flesta ha haft det. Den typ av beslut som lantbrukarna nämner som exempel är av mycket konkret karaktär, som t.ex. vilket preparat eller vilka doser man skall spruta med, val av sorter och rådgivning i samband med nybyggnationer. Rådgivningar verkar även fylla en viktig roll, sett ur ett beslutsperspektiv, då ett lantbruksföretag är i färd med att lägga om gården i ekologisk produktion. Som vi nämnde tidigare är många lantbrukare noga med att poängtera att ett råd endast är ett råd. Innan man fattar beslut på gården tas kontakt med ett flertal personer; olika rådgivare, säljare, kollegor osv. Det beslut man sedan tar är således en sammanvägning av de råd man fått från olika håll, litteratur man läst och ens egna värderingar, erfarenheter och åsikter, varför en rådgivning endast utgör en del av en mer omfattande informationsinsamling och -bearbetning.

Önskemål om rådgivningen Visserligen uttrycker många lantbrukare en nöjdhet över hur rådgivningen fungerar i dagsläget, men det verkar ändå som att det finns en del kvar att arbeta med. Framför allt lantbrukare med djur eller som odlar specialgrödor uttalar en önskan om att ha sin rådgivning samlad under ett tak. Även inom de rådgivningsorganisationer, såsom Hushållningssällskapet, som har kompetens inom både växtodling och husdjur vid samma kontor, upplever man att det många gånger är en bristfällig kommunikation mellan de olika rådgivarna. Detta leder till att vissa frågor tenderar att hamna mellan stolarna. Dessutom framförs önskemål om mer helhetsrådgivning, där man tar hänsyn till hela gården – t.ex. genom att vid vissa tillfällen samla flera rådgivare med olika kompetenser på gården. Slutligen framhålls vikten av att rådgivarna och andra som verkar i det svenska lantbrukets tjänst ser jordbruket som en resurs.

40


Om dokumentationens användning och utformning Åsikter om dokumentationen Den generella åsikten om den dokumentation som lantbrukarna erhållit efter rådgivningstillfället tycks vara att de anser att den är bra. Vad de menar med bra är emellertid inte helt lätt att utröna. De flesta tycker att dokumentationen avspeglar det diskussionen på gården handlade om – att dokumentationens huvudsakliga funktion är som minnesanteckningar från själva rådgivningstillfället. Utöver majoritetens åsikt finns spridningar i hela registret från att lantbrukaren aldrig tittar i dokumentationen, till att han/hon uppger sig ha läst den många gånger och inte kan önska sig något bättre. Noteras bör att de som uttrycker sig mest positivt över den dokumentation som de har fått, har mottagit ekologisk rådgivning. Kanske är det heller inte så konstigt, eftersom de ofta anser att de inte kunde något om ekologisk odling före själva rådgivningen. För dessa blir dokumentationen nästan som en uppslagsbok. En inte helt ovanlig åsikt, framför allt kopplat till växtnäringsbalanser, är att man inte vet hur mycket man kan lita på dem. Man upplever att många av siffrorna är schablonvärden taget från olika mallar, vilket gör att uträkningarna känns diffusa och avlägsna. En gemensam åsikt från såväl de som framför positiv som negativ kritik, är att dokumentationen skulle ge mer om den gicks igenom tillsammans med rådgivaren. Detta eftersom dokumentationen i många fall innehåller en del uträkningar som det hänvisas tillbaka till i texten, men som i sig ofta är svåra att tolka. I dokumentationerna förekommer dessutom ofta en del begrepp som lantbrukarna många gånger uppfattar som svåra. I de fall som dokumentationen både består av en skriftlig del skriven av rådgivaren samt diverse uträkningar, är det alltid rådgivarens kommentarer som uppskattas mest. Anmärkningsvärt är att även om de flesta uppger att de tycker att deras dokumentation är bra, så finns det lantbrukare som anser att den inte fyller någon funktion överhuvudtaget. Bland de lantbrukare som vi intervjuade fanns även några som inte ens visste var de hade sin dokumentation. Vad gäller själva utformningen och omfattningen på dokumentationen är den dominerande uppfattningen att den skulle kunna vara mer läsvänlig, framför allt avseende mängden papper. Många anser att dokumentationerna innehåller för många sidor och för mycket tabeller, något som endast medför att man inte orkar gå igenom den. Det får således inte vara ett självändamål att skicka med mycket papper, då det inte är ett bra mått på vare sig rådgivaren eller själva besöket. Tiden som förflyter från rådgivningstillfället till dess att dokumentationen når lantbrukaren varierar kraftigt – från dem som får den vid samtalets slut, till dem som får vänta 2-5 månader. Vanligast tycks dock en tidsrymd mellan en och tre veckor vara. Väldigt få lantbrukare uppger att de har saknat dokumentationen eller att de tyckt att det har dröjt för länge innan den har dykt upp.

Hur lantbrukarna använder sig av dokumentationen Med tanke på hur olika lantbrukarna tycker om dokumentationen och om vilken funktion den har, är det föga förvånande att de även använder sig av dokumentationen på olika sätt. Vissa uppger att de inte använder dokumentationen alls utan att det är besöket som är det viktigaste, medan andra uppger att driften mer eller mindre har utgått från de beräkningar de fått i och med dokumentationen. En del lantbrukare använder sig av dokumentationen, i dessa fall själva växtnäringsbalanserna, på så sätt att det är krav att genomföra sådana beräkningar för leverans till t.ex. Sigill och KRAV. Andra uppger att de slår i den vid inköp av exempelvis gödselmedel eller

41


spridning av desamma. Påpekas bör att det finns lantbrukare som upplever att dokumentationen inte alls är skriven till dem, utan att den är en ren myndighetsrapportering. För de flesta lantbrukare har emellertid dokumentationen utgjort en del av deras beslutsunderlag, även om så inte är fallet för alla. Bland dem som sällar sig till den sistnämnda gruppen finns dock vissa som anser att själva besöket har varit till stöd för beslut. I dessa fall fyller alltså inte dokumentationen någon funktion i sig – det viktigaste från mötet med rådgivaren kommer man ihåg ändå. En av faktorerna som styr om lantbrukaren har haft nytta av dokumentationen eller ej är rådgivningens placering i tiden. En växtnäringsbalans eller växtodlingsplan som genomförs innan lantbrukaren beställer gödselmedel har naturligtvis större potential att bli använd, än de som genomförs efter denna tidpunkt.

Önskemål om dokumentationen Vid diskussionen kring hur lantbrukarna skulle vilja att dokumentationen vore utformad, uppger många att de inte har någon åsikt i frågan. Det är inte helt ovanligt att lantbrukaren tror att just deras dokumentation följer någon sorts standardiserad mall, vilket är ett tecken på att man uppfattar dokumentationen som byråkratisk och distanserad. En annan grupp lantbrukare utgörs av dem som tycker att dokumentationen är bra som den är. Förutom dessa kategorier lantbrukare, finns det dem som uttrycker en del önskemål om framtida dokumentationer. Det vanligaste önskemålet är att dokumentationerna skall vara så korta som möjligt, för att öka chansen att de skall bli lästa. I själva dokumentationen är det sammanfattningen och rådgivarens kommentarer som värdesätts mest – även om det är ännu bättre att få kommentarerna muntligen av rådgivaren. Som vi tidigare nämnt anser flera lantbrukare att dokumentationen skulle ge mer om lantbrukaren och rådgivaren tillsammans går igenom den skrivna texten. Ett annat önskemål är att råden som ges tydligare skall vara kopplade till ett ekonomiskt resonemang. Många lantbruk befinner sig i en ekonomisk situation som medför att man inte har möjlighet att genomföra åtgärder enbart för miljöns skull, utan man måste även få det att gå ihop rent ekonomiskt. De lantbrukare som för första gången genomfört en växtnäringsbalans på sin gård anser ofta att det är svårt att dra några slutsatser av själva beräkningarna. Däremot uppger de flesta att de tror att de kommande växtnäringsbalanserna kommer att vara av större betydelse för gården, i och med att man då kommer att kunna identifiera vissa utvecklingstendenser. Dokumentationen fungerar då som ett slags uppföljningsinstrument. Även om de flesta lantbrukarna är tydliga med att påpeka att det som uppskattas mest är själva mötet med rådgivaren och att man gärna skulle vilja ha mer kontakt med dem, finns några konkreta tips om vad man anser att alla eller åtminstone de flesta dokumentationerna borde innehålla (beroende på typ av rådgivning). Dessa presenteras i nedanstående punkter; • •

42

Förklaring av svåra begrepp Framför allt i samband med växtnäringsbalanser används en del termer som man inte kan begära att gemene lantbrukare vet vad de betyder. Kommentarer Det som uppskattas mest i dokumentationerna är rådgivarens kommentarer. Dessa borde främst vara konsekvensanalyser på alternativa åtgärder, för att lantbrukaren skall få ett så allsidigt beslutsunderlag som möjligt. Sammanfattningar


Att sammanfatta de viktigaste råden i ett antal punkter som man alltid kan bära med sig. Sammanfattningarna kan med fördel ske med hjälp av nyckeltal där gårdens utveckling lätt åskådliggörs. Gårdsspecifika råd Råden som ges måste vara anpassade till gården i fråga. Generella ”skolboksråd” är inte intressanta, eftersom hela tolkningsarbetet och konsekvensanalysen då ligger kvar hos lantbrukaren.

Ledande bör alltså vara att tillåta dokumentationerna att vara så individuella som möjligt, för att lantbrukarna på detta sätt skall finna dem intressanta och meningsfulla.

Framgångsfaktorer och flaskhalsar Att det är svårt att diskutera enbart dokumentationen, dvs. frikopplat från själva mötet med rådgivaren, med lantbrukarna blev särskilt tydligt i samband med diskussionen kring vilka aspekter som är viktiga att tänka på vid förbättrandet av dokumentationerna. Detta är inte underligt, eftersom de två företeelserna är så intimt sammankopplade med varandra.

Att tänka på Lyckade rådgivningsinsatser ställer höga krav på rådgivarna. Som vi tidigare har nämnt skall de vara kunniga (dvs. de skall kunna mer än lantbrukaren) och samarbetet måste kännetecknas av förtroende. Dessutom måste de ha en god kommunikativ förmåga – rådgivaren får inte komma med pekpinnar om vad som är rätt och fel, utan miljöarbete handlar snarare om problemlösning där dialog är viktig. Vissa lantbrukare uttrycker även en önskan om att rådgivare från olika produktionsgrenar skulle kunna träffas, för att diskutera gårdens angelägenheter utifrån ett helhetsperspektiv. Ytterligare ett önskemål är att det tydligare skall framgå hur mycket rådgivning varje lantbrukare har rätt till. Detta för att man skall kunna planera den tid man har till förfogande så effektivt som möjligt. Något som även är osäkert är vilka rättigheter man som lantbrukare har att kontakta sin KULM-rådgivare efter att själva rådgivningsbesöket har ägt rum. Kopplat till dessa önskemål kan nämnas de om möjligheterna att behandla fler frågor vid samma besök. Vissa lantbrukare uppger att kemikalierådgivningen inom ramen för Greppa Näringen inte är mer omfattande än att man samtidigt skulle kunna behandla fler frågor medan rådgivaren ändå är ute på gården. Dessutom framförs önskemål om att rådgivarna även borde prata om de statliga miljömål som regeringen har fastslagit kopplat till en diskussion om vilka åtgärder som är möjliga att genomföra på gårdsnivå. Om en sådan koppling kan tydliggöras så har det, enligt vissa, en motiverande effekt.

Svårigheter De flesta lantbrukare uppger att det inte finns några svårigheter med att använda sig av dokumentationer i sitt brukande/miljöarbete. Några upplever dock att den rådande pappersexercisen inom lantbruket är ett hinder och växande problem. Många menar att de nås av stora mängder med informationsmaterial, varför det finns en risk för att dokumentationen drunknar i allt annat. Ett sätt att undkomma denna fallgrop är naturligtvis att genomgången av dokumentationen sker tillsammans med rådgivaren. Ytterligare några svårigheter kan vara att dokumentationen inte innehåller tillräckligt konkreta tips, eller att den tekniska utrustningen på

43


gården är för dålig eller de tekniska systemen ej anpassade för att man skall kunna genomföra de föreslagna åtgärderna.

Övrigt Man får lätt uppfattningen att det råder en viss trötthet kopplat till dokumentation inom lantbrukarkåren. Många talar om det administrativa arbetet som en börda som tar för mycket tid – tid som man hellre skulle vilja ägna åt andra saker. Kopplat till detta kan nämnas en viss irritation kring alla de besök och kontroller som det omfattande administrativa systemet har givit upphov till. Önskemål framförs därför om ett förenklat administrativt arbete – kanske med hjälp av en databas – samt ökad koordination av kontroller från både statens och andra organisationers sida. I Skåne framförs positiva röster om att det är frivilligt att ansluta sig till Greppa Näringen, då man överlag är trött på de lagar och paragrafer som lantbruket har att rätta sig efter. Här hamnar man dock lätt i en paradoxal situation – å ena sidan är man glad för frivilligheten, å andra sidan är man skeptisk till om rådgivningen verkligen når ut till dem som behöver den. Som vi tidigare nämnt saknar flera lantbrukare uppföljning på sin rådgivning. Detta gäller inte bara från rådgivarens håll, utan även från länsstyrelsens eller Jordbruksverkets. Idag framkommer nämligen inte anledningen till varför staten satsar på denna typ av rådgivning – dvs. vad den vill med den. I och med att det tar en hel del tid att genomföra exempelvis uträkningarna kopplat till växtnäringsbalanserna, efterfrågar vissa lantbrukare ökad respons från bland annat statligt håll för den tid de lägger ner på miljöarbete. Ytterligare ett önskemål från lantbrukarnas sida är att staten skall börja se lantbruket som en resurs för ett hållbart samhälle, inte som ett problem.

44


RÅDGIVARNAS ERFARENHETER AV RÅDGIVNING OCH DOKUMENTATION Fokusgruppsintervju med rådgivare Som vi tidigare nämnde genomfördes en fokusgruppsintervju med rådgivare i Skåne för att få deras perspektiv dels på våra preliminära slutsatser från lantbrukarintervjuerna, dels den rådgivning som finansieras med KULM-medel. I Skåne sker en stor del av denna rådgivning inom ramen för kampanjen Greppa Näringen. De åsikter som rådgivarna förde fram om Greppa Näringen torde emellertid även vara applicerbart på den KULM-rådgivning som bedrivs i resten av Sverige.

Hur rådgivningsprocessen ser ut Rådgivare arbetar med KULM-rådgivningen på olika sätt. Vid de rådgivningar som bygger på beräkningar, framför allt växtnäringsrådgivningar, görs själva växtnäringsbalansen antingen ute på gården tillsammans med brukaren eller i förväg av rådgivaren. I det senare fallet skickas ett indataformulär ut till brukaren, som får fylla i gårdsspecifika uppgifter som sedan ligger till grund för beräkningarna. Fördelen med det senare tillvägagångssättet är enligt rådgivarna att det ofta tar lång tid att leta reda på alla uppgifter, varför förarbetet gör att man får mer tid för diskussion kring det väsentliga när man är ute på gårdsbesöket. Enligt rådgivarna är dock ett problem att många uträkningar bygger på uppskattningar, varför det kan vara svårt att dra några slutsatser (och därmed ge säkra råd) från endast en växtnäringsbalans. Även om det förekommer att vissa rådgivare skissar på en dokumentation redan innan besöket för att sedan komplettera och skicka iväg den senare samma dag, så är det vanligare att man någon gång efter rådgivningsbesöket skriver dokumentationen. När det är dags för själva dokumentationsskrivandet säger flera av rådgivarna att de känner sig både besvikna och less, något som framför allt grundar sig i de krav som dokumentationerna omfattas av. De uppger att de inte vill följa någon mall och att det är krav på för mycket ”runt om”-text, som till exempel beskrivning av gården. De önskar att de kunde skriva dokumentationen kortfattad, snabbläst och i punktform, eftersom de flesta lantbrukarna inte tycker om stora pappersmängder. En rådgivare uttrycker önskemål om att kunna få skriva slutsatserna på första sidan, för att på så sätt öka chanserna att lantbrukaren skall läsa åtminstone dem. Problemet är att om man försöker att göra det, får rådgivaren ofta påpekanden ovanifrån (läs: länsstyrelsen). Vissa rådgivare löser detta genom att skriva två dokumentationer – en som de vill skriva och som är riktad till lantbrukaren och en annan som är riktad till länsstyrelsen och Jordbruksverket. Lantbrukaren får båda breven sända till sig. Vad gäller den utvärdering av rådgivningsinsaterna som görs av lantbrukaren efter varje besök17, var ett allmänt omdöme att dessa går att förbättra. Eftersom rådgivning är en delprocess som ingår i ett betydligt mer komplext beslutssammanhang, så sker eventuella förändringar på gården oftast med viss fördröjning, inte direkt. Därför finns det risk för att de statistiska utvärderingarna blir missvisande. Det finns en risk att de misstolkas om man försöker skapa alltför starka orsakssamband mellan rådgivningsinsatsen och de åtgärder som vidtas eller ej av brukaren. Idag I samband med varje rådgivningsbesök delas en enkät ut till lantbrukaren, vars syfte är att rådgivningen skall kunna förbättras i framtiden. Den ifyllda enkäten skickas in till Kinnmark Information AB som bearbetar svaren. Resultaten sammanställs sedan så att lantbrukarnas identitet skyddas. 17

45


säger alltså utvärderingen inget om effekterna av rådgivningen, vilket de anser borde vara det viktigaste.

Åsikter om dokumentationerna Idag tycks det råda en oklarhet om vilken funktion dokumentationerna skall fylla och till vem man skriver. Vissa anser att dokumentationerna inte fyller någon funktion, framför allt inte växtnäringsbalanserna, medan andra tycker att de skall finnas kvar men att de borde tillåtas vara anspråkslösare och mer anpassade till den enskilde lantbrukaren. Spektrat bland lantbrukare är stort – från dem som vill ha en omfattande dokumentation till dem som endast vill ha några handskrivna punkter i direkt anslutning till själva besöket. Rådgivarna framför även önskemål om att kunna få skriva dokumentationen riktad till lantbrukaren. Idag känner de att de snarare skriver till länsstyrelsen eller Jordbruksverket – det är i dokumentationen som det måste framgå att man är värd pengarna, för att man inte skall riskera att bli återbetalningsskyldig. En av anledningarna till det verkar vara just rådgivarnas tolkning av de uppställda kraven som finns för dokumentationerna (bilaga 4). Som vi tidigare nämnt ser dokumentationerna mycket olika ut. Rådgivarna uppger att man nog ändå har brukaren i åtanke när dokumentationen skrivs, men att den stora olikheten i hur dokumentationerna ser ut inte går att förklara med den spännvidd som finns till följd av målgruppsanpassning. Variationen mellan hur olika rådgivare väljer att skriva dokumentationen är således den främsta förklaringen till dokumentationernas varierande form och innehåll. En annan är att det arbetar olika granskare på olika ställen med olika tolkningar. Man tror inte att dessa är lika nitiska i alla delar av landet och att de dessutom har olika uppfattningar om hur en dokumentation skall se ut. Ett tema som några rådgivare upplever att det är känsligt att skriva om är miljöbalkens regler kontra lantbrukarens verksamhet. Med anledning av detta känns det inte bra att de dokument som rådgivaren producerar är officiella. Det finns alltid en risk för att det kommer myndigheter och kontrollerar vad som står i dokumentationerna. Denna risk är tillräcklig för att man skall välja att inte ta med detta. En allmän uppfattning är att det tar för mycket tid att skriva dokumentationerna. Överhuvudtaget upplevs det som att det är mycket administration inom Greppa Näringen. Rådgivarna tycker att det vore bättre om mer tid kunde läggas på gårdsbesök och mindre på administrationsinsatser. Som systemet fungerar idag går det enligt rådgivarna inte att vara originell för varje brev, utan man använder ett antal mallar beroende på produktionsgren som man utgår ifrån. Ytterligare en allmän åsikt är att dokumentationen troligen gör större nytta ju tidigare efter mötet den når lantbrukaren. Senast ett par veckor efter mötet bör brukaren ha fått den. Den viktigaste delen är den av rådgivaren personligt skrivna dokumentationen. Däremot råder det större tveksamhet om man skall skicka ut växtnäringsbalanserna och gödslingsplanerna till lantbrukarna, eftersom dessa bygger på så mycket medelvärden. Rådgivarna tror heller inte att lantbrukarna läser dessa tabeller. Ofta läser de nog inte ens den skriftliga delen, utan bara de kortfattade råden, konstaterar rådgivarna.

Produktion kontra miljö Distinktionen mellan vad som är miljörådgivning och vad som är produktionsrådgivning är svår att göra. Några rådgivare uppger att de inte drar någon gräns mellan produktionsfrågor och miljöfrågor under själva rådgivningen. Däremot tänker de på vad de skriver och inte skriver i själva dokumentationen. Andra uppger att de har olika fokus beroende på om de är ute på en

46


gratisrådgivning eller en betald rådgivning. Vid KULM-rådgivningarna pratar de om mer generella frågor, som t.ex. hela gården eller växtodlingsplaner, medan man är nere på skiftesnivå på den rådgivning som lantbrukaern betalar för. I princip finns det ingen motsättning mellan produktions- och miljörådgivning – att spara kväve är eftersträvansvärt ur båda aspekterna. Om de frågor som dokumentationen behandlar inte är kopplade till miljömålen, riskerar dock rådgivningen att klassas som produktionsrådgivning. Denna risk oroar eftersom man kan bli återbetalningsskyldig i slutet av året. Idag upplever rådgivarna att de nationella miljömålen är mycket avlägsna. Man uppger att man inte ens har koll på vad de regionala miljömålen strävar till, vilket är en stor brist. Miljömålen borde brytas ner, konkretiseras och slutligen integreras i KULM-rådgivningen både för att få lantbrukarna mer intresserade och för att de skall känna att det de gör är relaterat till ett mer övergripande miljöarbete i samhället. Ett sätt att öka intresset vore att sammanställa de resultat som finns från de gjorda växtnäringsbalanserna och presentera dessa sammanställningar områdesvis, för att på så sätt visa hur lantbrukare inom olika regioner ligger till och hur utvecklingen går.

Önskemål om framtiden En del rådgivare uttrycker en viss frustration över Greppa Näringen. Många kontakter skall tas med nya gårdar, vilket gör att man inte upplever att man kommer så långt med varje gård. I det ideala fallet återkommer man till samma företag varje år, så att kunskap byggs upp och ett förtroende skapas. Visserligen är Greppa Näringen uppbyggd på så sätt att man skall kunna byta rådgivare beroende på viken modul man som lantbrukare är intresserad av. Rådgivarnas erfarenheter är dock att lantbrukarna redan idag tycker att det är för många rådgivare som besöker gården. De uppskattar att få besök av samma rådgivare, eftersom det tar tid att både sätta sig in i och förstå en gårds förutsättningar och att bekanta sig med varandra. Ett problem med KULM-rådgivningen är enligt rådgivarna att det inte finns några riktade medel avsatta för administration. Omotiverade lantbrukare kräver mer resurser – man måste ta fler kontakter och lägga ner mer energi på att motivera dem. Eftersom det inte finns några marknadsföringspengar hos de enskilda rådgivningsorganisationerna för att nå ut till dessa, är det lättare att jobba med dem som vill18. Även om det inte är de som behöver resurserna mest. Vad gäller dokumentationerna så anser rådgivarna att kraven för dokumentationerna måste bli tydligare. Man vill inte sitta och läsa om dem i massa olika papper. Detta skulle bland annat kunna lösas genom att Jordbruksverket tar fram en ny blankett, där det tydligt framgår vad de kräver. Denna blankett skulle sedan kunna fyllas i ute på gården och ges direkt till lantbrukaren. En dokumentation bör enligt rådgivarna alltid innehålla syfte och övergripande mål. Man måste först fastställa målen med verksamheten och läget på gården innan man kan bestämma sig för vilka råden skall vara. Det måste tydligt framgå vad råden skall syfta till. Överhuvudtaget borde det finnas mål för gårdarna som är anslutna till Greppa Näringen, annars har man inget att jobba mot, vare sig för rådgivaren eller lantbrukaren.

18

Denna typ av medel finns dock hos länsstyrelserna.

47


Andra rådgivares åsikter om ”den ideala rådgivningsprocessen” I samband med genomförandet av fortbildning av rådgivare i metodik och processledning under december månad 2002 (Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Västernorrland) så diskuterades även den enskilda rådgivningens kvalitet och utvecklingspotential. Dokumentationen och hur den idealt borde användas kom då spontant upp till diskussion. Sammanfattningsvis kan följande modell över den enskilda rådgivningen illustrera hur en ideal process bör se ut enligt rådgivarna själva: 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Rådgivande möte (rådgivaren har olika roller beroende på lantbrukarnas problemsituation) Tid till reflektion (vad är bäst för just denna lantbrukare?) Rådgivningsbrev (dokumentation som man helst önskar sig kunna överlämna personligen) Återbesök (vad har hänt, vad går bra och vad är flaskhalsar?) Uppföljningsmöte (efter en längre tid, drygt ett år, återkomma för att avsluta rådgivningen) Redovisning av rådgivningsinsatsen till Jordbruksverket

Rådgivningen anses inte avslutad förrän uppföljningsmötet är genomfört. Vad som dessutom medges av rådgivarna är att dokumentationen varierar i kvalitet, men att detta dels speglar olika intressen/förmågor hos dem, dels deras arbetssituation. I grunden tycker de dock den ram och det format inom vilket dokumentationen skall skrivas är bra. De skulle dock i regel vilja jobba mer med den och ge den en tydligare roll i relation till rådgivningen i övrigt. Ett förslag är att minska målgruppens storlek, men istället ta fram individuella och långsiktiga kompetensutvecklingsplaner för de lantbrukare som väljer att ingå (helst på flera års basis). Utifrån de korta intervjuer och samtal som i dessa sammanhang förts med rådgivare så värdesätts dokumentationen, samtidigt som man inser att den – i nuvarande form – inte helt fyller sin potentiella funktion. Detta talar alltså för att fortsätta arbetet med att utveckla dokumentationen och dess användning.

48


VÅRA ÅSIKTER OM DOKUMENTATIONERNA Att komma med ett generellt omdöme om de studerade dokumentationerna är mer eller mindre ogörligt. Detta eftersom dokumentationen dels förekommer i ett rådgivningssammanhang, som vi inte har insikt i, dels för att de är så olika till sin karaktär – både till innehåll och till form. Trots detta kommer vi nedan att framföra några tankar kring dokumentationerna, utifrån ett antal teman. Eftersom de flesta av de studerade dokumentationerna är skrivna under 2002, bifogas Jordbruksverkets uppställda krav på dokumentationerna för detta år i bilaga 4.

Formalia Inom den KULM-finansierade rådgivningen förekommer två olika typer av rådgivningsinsatser; kort och plan19. Dessa omfattas av något olika dokumentationskrav, där de som gäller för plan är något mer omfattande. Av denna anledning vore det naturligt att behandla de båda typerna var för sig, men detta har emellertid visat sig vara omöjligt att göra. Huvuddelen av de studerade dokumentationerna saknar nämligen uppgift om vilken sorts rådgivning det rör sig om. En annan uppgift som saknas på många rådgivningar är vem som finansierat själva rådgivningen. Detta påverkar naturligtvis inte möjligheterna att komma med kommentarer om dokumentationerna.

Omfattning Omfattningen på dokumentationerna varierat mycket. De kortaste dokumentationerna består av en knapp sida handskriven text, medan de längsta uppgår till flera sidor dataskriven text. Naturligtvis behöver inte längden på dokumentation säga någonting om vare sig rådgivningens eller dokumentationens kvalitet. Dessutom uttrycker några av de lantbrukare som har fått en kort, handskriven dokumentation nöjdhet över det han/hon erhållit, på samma sätt som det förekommer att de som mottagit en dokumentation som av utomstående skulle uppfattas som diger och välgjord kritiserar sina av olika anledningar. Den fråga som man måste ställa och följaktligen även besvara är därför; vilket syfte skall dokumentationen fylla? Nämnas bör att det i denna studie föreligger en skillnad mellan Skåne och resten av de studerade områdena. I Skåne har nämligen kampanjen Greppa Näringen lanserats, vilket innebär att en del av de KULM-medel som används för rådgivningar inom detta program har särskilda dokumentationskrav. Många dokumentationer, framför allt de som behandlat växtnäringsbalanser och omläggningsanalyser, innehåller ett flertal bilagor. Bilagorna består uteslutande av beräkningar gjorda i diverse dataprogram, vars utskrifter ofta inte är helt lätta att tolka. Ibland kan man få uppfattningen att det råder en generell åsikt i stil med ”mycket papper = en bra dokumentation” – en åsikt som kanske gäller bland akademiker men sällan bland lantbrukare.

Det som sätter ramarna för de båda kategorierna är kostnaden för själva rådgivningen. Om kostnaden är högst 4000 kr kan rådgivningen räknas som kort. Denna rådgivning kan även göras per telefon. Enskild rådgivning plan kan vara både billigare och dyrare än 4000 kr (Wallman, 2002). 19

49


Språk Precis som omfattningen varierar även språkets karaktär mycket. Vissa rådgivare använder sig av talspråk och riktar sig direkt till brukaren med utgångspunkt från de frågor som behandlats, medan andra skriver om brukaren i tredje person där dokumentationen snarast liknar ett intyg på gårdens tillstånd/brukarens färdigheter. Även om de flesta dokumentationerna är skrivna i rapportform, förekommer även texter som är helt skrivna i punktform alternativt med ofullständiga meningar. Dessa dokumentationer är det svårt att uttala sig om, eftersom de knappast har något värde för någon annan än för brukaren och den rådgivare som skrivit densamma. Generellt känns dokumentationerna enkelt skrivna, även om det ofta saknas förklaringar på en del fackuttryck, framför allt i samband med växtnäringsbalanser. En annan iakttagelse vad gäller språket är att stavfel och meningsbyggnadsfel är tämligen vanliga. Kanske kan man tolka detta som att rådgivarna inte har tillräckligt med tid för att skriva ”bra” dokumentationer, eller att denna del av arbetet helt enkelt inte prioriteras.

Innehåll Inte helt förvånande är även det sakliga innehållet av varierande slag. Som vi tidigare skrev framgår det inte på de flesta av de studerade dokumentationerna om rådgivningen är av typ kort eller plan – vilket annars skulle kunna vara en del av förklaringen till skillnaderna. I de fall som det går att utläsa denna information från dokumentationen är det trots detta inte möjligt att kunna hänvisa till några betydande skillnader. En dokumentation efter en rådgivning av typ plan ser således inte generellt mer genomarbetad eller välskriven ut än en dokumentation efter en kort rådgivning. Den största skillnaden mellan dokumentationerna är rådgivarens förmåga att placera sitt budskap i ett för lantbrukaren relevant och intressant sammanhang. En rådgivning som innehåller en utskrift från en växtnäringsbalans och en tolkning av denna, torde inte ha samma möjligheter att vinna genomslag som en som kopplar den till gödslingsstrategier och/eller ett ekonomiskt resonemang. Med tanke på vad KULM är en förkortning av (KompetensUtveckling av Lantbrukare inom Miljöområdet), känns det som om fokus vid rådgivningstillfällena borde ligga på miljöfrågor. Det är dock viktigt att framhålla att en miljörådgivning utan anknytning till produktionen är både ointressant och i praktiken omöjlig, varför en kombination mellan miljö- och produktionsinformation är att föredra. I vissa dokumentationer saknas ett explicit miljöresonemang helt och hållet, varför en del rådgivningar ser ut att vara vanliga produktionsrådgivningar. Vad gäller de dokumentationer som följs av ett flertal bilagor, är det ofta svårt att se sambanden mellan uträkningarna och den skrivna texten. Många uppgifter i uträkningarna tycks även vara schablonmässiga eller uppskattningar, varför det är lätt att börja ifrågasätta resonemangen. I vissa fall saknas en sammanfattande diskussion helt och andra gånger framgår de faktiska råden väldigt dåligt, vilket också gör att man kan ifrågasätta rådgivningsinsatsen. Dokumentationen liknar i dessa fall snarare en nutidsbeskrivning eller lägesrapport av gården och brukarens förehavanden, än ett dokument med fokus på framtidsstrategier för den aktuella gården.

50


LITTERATUR Referenser Allen, W et al. 2002. Sustainable development extension. MAF Technical Report no 2002/03. Wellington, NZ: MAF. Arvidsson, H. 2001. Miljöhusesyn – ett steg på väg mot ett uthålligt jordbruk. En kvalitativ stuide av lantbrukarnas syn på Miljöhusesynen. Examenarbete nr 4. Ämnesgruppen för miljökommunikation. Institutionen för landskapsplanering Ultuna, SLU. Ultuna: SLU. Bawden, R. 1996. Ethical rural development – the role of academy. Minnesanteckning från ett seminarium på KVL, Köpenhamn, Danmark, 28 juli 1996. Beedell, J och T Rehman. 2000. Using social-psychological models to understand farmers’ conservation behaviour. I Journal of Rural Studies, 16, pp 117-127. Beijer, W och G Holtland. 2001. Privatisation of agricultural extension: Comparing the motivation and mechanisms in the Netherlands with countries in transition. I Proceedings of the 15th European Seminar on Extension Education (integrating multiple land use for a sustainable future), Wageningen, 2731 augusti, 2001. von Borgstede, C. 2002. Miljöengagemang och miljöhandlingar i psykologisk belysning. I Naturvårdsverkets rapport ”Att handla rätt från början”, nr 5226. Stockholm: Naturvårdsverkets förlag, pp 51-75. Cerf, M et al (Eds.). 2000. Cow up a tree: Knowing and learning for change in agriculture. Case studies from industrialised countries. Versailles: INRA. Fiske, J. 1982. Introduction to communication studies. London: Methuen. Fåhraeus, U. 2001. ‘..inte religiöst ekologisk..’. En studie av lantbrukares föreställningar före beslut om omläggning till ekologisk produktion. Examenarbete nr 1. Ämnesgruppen för miljökommunikation. Institutionen för landskapsplanering Ultuna, SLU. Ultuna: SLU. Gibbons, M et al. 1994. The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary society. London: Sage Publ. Greer, J och G Greer. 1996. Experiences of agricultural extension. MAF Policy Information Paper no 12. Wellington, NZ: MAF. Hallgren, L. 1998. Leverantör eller ägare? En studie av Skånemejeriers implementering as miljöledningssystem på leverantörsgårdarna. Working paper at the Department of Landscape Planning Ultuna. Uppsala: SLU. Ison, R. 1993. Changing community attitudes. In Rangeland Journal, 15:1, pp 154-166. Jordbruksverket. 2002. Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet – KULM. Verksamhetsåret 2001. Rapport 2002:6. Jönköping. 51


King, C. 2000. Systemic processes for facilitating social learning: Challenging the legacy. Agraria 233. Doktorsavhandling. Uppsala: SLU. Leeuwis, C (Ed.). 1999. Integral design: Innovation in agriculture and resource management. Mansholt Studies15. Leiden: Backhuys Publ. Leeuwis, C. 1993. Of computers, myths and modelling: the social construction of diversity, knowledge, information and communication technologies in Dutch horticulture and agricultural extension. WAU dissertation no 1719. Wageningen: WAU. Ljung, M. 2001. Collaborative learning for sustainable development of agri-food systems. Agraria 308. Doktorsavhandling vid institutionen för landskapsplanering Ultuna, SLU. Uppsala: SLU. Myrdal, J. 2002. Den nya produktionen – det nya uppdraget. Ds 2001:68. Jordbruksdepartementet. Stockholm: Fritzes förlag. Nitsch, U. 1998. Konsten att informera om miljön. Samhälls- och landskapsplanering nr 3. Institutionen för landskapsplanering Ultuna, SLU. NJF. 1999. Agricultural extension and education in the Nordic countries. Aarhus: NJF Nordström Källström, H. 2002. Att vara lantbrukare eller inte. Rapport 2002:10. Jordbruksverket, Jönköping. Paine, M and I Tarbotton. 1998. The study group process: A group learning approach to the alignment of production and resource management goals. Ruakura, NZ: AgResearch. Pannell, D. 1997. Social and economic challenges to the development of complex farming systems. SEA Working Paper 97/02. Perth: University of Western Australia. Rogers, E. 1995. Diffusion of innovations. (4th edition). New York: The Free Press. Röling, N. 1988. Extension science: Information systems in agricultural development. Cambridge: Cambridge University Press. Röling, N. 1993. Agricultural knowledge and environmental regulation in The Netherlands. I Sociologia Ruralis, 33, 261-280. Röling, N och J Jiggins. 1998. The ecological knowledge system. I Röling, N och A Wagemakers (Eds.). Facilitating sustainable agriculture. Cambridge: Cambridge University Press. Swanson, B, A Sofranko och M Samy. 2001. New challenges for agricultural extension: Impact of trade liberalisation on technology use, diffusion and transfer. I Proceedings of the 15th European Seminar on Extension Education (integrating multiple land use for a sustainable future), Wageningen, 27-31 augusti, 2001. Öhlmér, B, K Olson och B Brehmer. 1998. Understanding farmers’ decision making processes and improving managerial assistance. In Agricultural Economics, 18, 273-290

52


Personliga meddelanden Ericson, A. Länsstyrelsen i Skåne län. Telefonsamtal 2002-11-28. Fast, M. 2002. Länsstyrelsen i Östergötlands län. E-postkontakt 2002-11-19. Hedén, L. 2002. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. E-postkontakt 2002-11-20. Persson, S. 2002. Länsstyrelsen i Uppsala län. Telefonsamtal 2002-11-28. Persson, S. 2003. Länsstyrelsen i Östergötlands län. E-postkontakt 2003-02-03. Petterson, Å. 2002. Länsstyrelsen i Stockholms län. E-postkontakt 2002-11-27. Rietz, K. 2002. Länsstyrelsen i Skåne län. E-postkontakt 2002-12-11. Wallman, M. Jordbruksverket i Jönköping. E-postkontakt 2002-11-25.

Internetkällor Jordbrukverkets hemsida. 2003. Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet (KULM). [http://www.sjv.se/net/SJV/Startsida/%c4mnesomr%e5den/V%e4xt%2C+milj%f6+&+vatten /Kompetensutveckling+inom+milj%f6omr%e5det+%28KULM%29] 2003-04-15. Statistiska centralbyråns hemsida. 2002. Jordbruksstatistisk årsbok 2002. [http://www.scb.se/statistik/jo1901/jo1901.asp] 2002-11-27.

53


54


SLUTORD Vi vill passa på att tacka våra kontaktpersoner på Jordbruksverket – framför allt Magdalena Wallman och Håkan Alfredsson – för ett bra stöd under hela arbetets gång och den möjlighet som vi fått genom Jordbruksverkets finansiering av studien. Vi vill även tacka Åsa Flodin för arbetet med fokusgruppsintervjuerna. Jenny Höckert och Magnus Ljung Uppsala 2003-05-02

55


56


Bilaga 1

UTVÄRDERING AV DOKUMENTATION VID ENSKILD RÅDGIVNING INOM KULM Frågeområden till intervjuer med lantbrukare: Bakgrundsdata

Utveckling av/Förhållningssätt till rådgivning/rådgivaren (KULM/annat)

-

-

-

Basdata om gården och produktionen När skedde rådgivningen? Har Ni fått återbesök/uppföljningsbesök? Av vem? Har Ni anlitat dem tidigare? Varför anlitar Du dessa? Har Du haft någon annan rådgivare? Orsak till byte/ej byte? Inom vilka områden får Du rådgivning?

-

Varför har Du tagit in rådgivning? (Kunskap? Tillgång till stöd? Tips på åtgärder?) Vad vinner Du på det? Hur har rådgivningen förändrats/utvecklats över åren? (Innehåll och form) Är du nöjd med rådgivningen? Plus och minus? Vilken form av rådgivning uppskattar du mest? Varför? (enskild, grupp, seminarier, brev, …) Hur viktigt är det med kontinuitet? (Uppföljning av rådgivning/Att jobba med rådgivning som process/Samma rådgivare) Hur ser Du på KULM-programmet? Känner Du till det?

Om råden Du får i relation till åtgärd/beslut

Om dokumentationens användning/utformning

-

-

-

Vad är ett bra råd? Hur väl anpassas de förslag på åtgärder Du ges till Dina specifika förutsättningar? Är råden tillräckligt specifika? Har Du någon gång haft nytta av rådgivning när du skall fatta beslut? Exempel! Hur kan du påverka rådgivningens innehåll? Fokuserar rådgivaren på rätt saker? Relevans? Hur hanteras lång- och kortsiktighet i råden? (Löpande beslut/Strategiska beslut)

-

Avslutande om framgångsfaktorer och flaskhalsar -

Vad tycker Du om dokumentationen? Vad är bra? Dåligt? När får Du dokumentationen efter rådgivningstillfället? Dröjer det för länge? Hur använder Du Dig av dokumentationen? Utgör dokumentationen en del av Ditt beslutsunderlag? Hur skulle Du vilja att dokumentationen var utformad? Vad kan man förbättra? Kan Du ge något exempel på när Du haft nytta av dokumentationen? Hur skulle Du vilja att rådgivningen/ dokumentationen arrangerades? (Mer diskussion med rådgivare/Träffa andra brukare)

Övrigt

Vad är de viktigaste aspekterna att tänka på vid förbättrandet av dokumentationen? Vad är den största svårigheten med att använda sig av dokumentation i brukandet/miljöarbetet?

Är det något mer Du skulle vilja tillägga?

57


Bilaga 2

58


UTVÄRDERING AV DOKUMENTATION VID ENSKILD RÅDGIVNING INOM KULM Frågeområden (reviderad) till intervjuer med lantbrukare: Bakgrundsdata Utveckling av/Förhållningssätt till rådgivning/rådgivaren (KULM/annat) -

Basdata om gården och produktionen! När skedde rådgivningen? Har Ni fått/planerat in återbesök/uppföljningsbesök? Vad handlade rådgivningen om? Av vem? Vem tog initiativet till KULM-rådgivningen? Har Ni anlitat dem tidigare? Varför anlitar Du dessa? Har Du haft någon annan rådgivare? Orsak till byte/ej byte? Inom vilka områden får Du rådgivning?

Om råden Du får i relation till åtgärd/beslut -

-

Varför har Du tagit in rådgivning? (Kunskap? Tillgång till stöd? Tips på åtgärder?) - Vad vinner Du på det? - Hur har rådgivningen förändrats/utvecklats över åren? (Innehåll och form) - Är du nöjd med rådgivningen? Plus och minus? - Går det att göra rådgivningen bättre? Hur? - Ställer du olika krav på betal- och gratisrådgivning? Varför/Varför inte? - Vilken form av rådgivning uppskattar du mest? (enskild, grupp, seminarier, brev, …) Varför? - Hur viktigt är det med kontinuitet? (Uppföljning av rådgivning /Samma rådgivare) - Känner Du till KULM-programmet? - Tycker du att det är en bra eller dålig satsning? - Skulle pengarna kunna användas på ett bättre/effektivare sätt? Om dokumentationens användning/utformning

Vad är ett bra råd? Är råden tillräckligt specifika? Fokuserar rådgivaren på rätt saker? Relevans? Har Du någon gång haft nytta av rådgivning när du skall fatta beslut? Exempel! Hur skulle rådgivningen vara upplagd för att ge mest för din verksamhet? -

Avslutande om framgångsfaktorer och flaskhalsar -

-

Vad tycker Du om dokumentationen? (Bra – dåligt?) Fyller den någon funktion? Om ja, vilken – om nej skulle den kunna göra det? När får Du dokumentationen efter rådgivningstillfället? Dröjer det för länge? Hur använder Du Dig av dokumentationen? Utgör dokumentationen en del av Ditt beslutsunderlag? - Hur skulle Du vilja att dokumentationen var utformad? - Vilka uppgifter borde alla dokumentationer innehålla? - Kan Du ge något exempel på när Du haft nytta av dokumentationen? - Vad skulle krävas av dokumentationen (och rådgivningen) för att du skulle kunna använda den som en plan för gårdens miljöåtgärder? Övrigt

Vad är det viktigaste att tänka på vid förbättrandet av dokumentationen? Vad är den största svårigheten med att använda sig av dokumentation i brukandet/miljöarbetet?

Är det något mer Du skulle vilja tillägga?

59


Bilaga 3 Stiftsgården Åkersberg, Höör 2003-04-01

Diskussionsfrågor FOKUSGRUPPSINTERVJU MED RÅDGIVARE I SKÅNE

Hur ser rådgivningsprocessen ut (steg och moment)?

Variationer? Vilka faktorer avgör valet av arbetssätt och eller upplägg?

Hur ser den ideala rådgivningssituationen ut? Hur borde den vara upplagd? Vad prioriterad etc., och vad är bra rådgivning?

Används pengarna på ett effektivt sätt idag? Vem/vilka vänder den sig till?

I vilken mån anpassas dokumentationen efter lantbrukarens kunskaper och intressen och/eller vad ni talade om vid själva mötet? Är skillnader i dokumentationens utformning och innehåll en slags målgruppsanpassning?

Vad är er bild av lantbrukarens syn på rådgivning och dokumentation? Får ni någon återkoppling och i så fall vilken?

Vilka styrkor och svagheter har dagens dokumentation i relation till dess syfte?

Hur kan dokumentationen användas inom ramen för en ideal rådgivningsprocess?

Vilka åtgärder kan vidtas för att förbättra förutsättningarna för ett utvecklat arbete med dokumentationen, t.ex. av Jordbruksverket, länsstyrelserna, rådgivningsaktörer? Exempel kan vara riktlinjer, tydlighet, flexibilitet, osv..

61


Bilaga 4

KRAV PÅ DOKUMENTATION VID UTFÖRANDE AV ENSKILD RÅDGIVNING INOM KULM Vid all enskild rådgivning, plan och vid rådgivning, kort där besök gjorts på företaget skall dokumentation av rådgivningen skriftligen delges lantbrukaren. Dokumentationen skall vara individuellt anpassad och till nytta för brukaren. Dessutom skall dokumentationen vara ett stöd vid kommande rådgivningar samt förenkla för länsstyrelsen vid uppföljning av rådgivningens effekter för att nå uppställda miljömål. All skriftlig dokumentation skall finnas på länsstyrelsen. Den skriftliga dokumentationen skall innehålla: • • • • •

Rubrik där det framgår om dokumentationen gällt rådgivning, kort eller rådgivning, plan. Namn, adress och telefonnummer till brukaren som tar emot rådgivning. Namn och telefonnummer till den rådgivare och organisation som utför rådgivningen. Datum för rådgivningsbesöket. Problemställning som specifikt behandlats för just det företaget.

För rådgivning, kort skall dessutom finnas: • Råd och förslag på åtgärder. För rådgivning, plan skall dessutom finnas: • Kort bakgrundsbeskrivning av företaget såsom inriktning och storlek. • Plan för åtgärder, omläggning eller motsvarande och en summerande slutsats med råd och förslag. • Till kalkyler/sammanställningar/växtnäringsbalanser skall förklaringar/tolkningar lämnas. Inom kompetensområde 3 förekommer i vissa län s.k. ”fadderverksamhet” inom aktiviteten enskild rådgivning, kort. Värdarna för demonstrationsgårdarna eller annan erfaren ekologisk lantbrukare utnyttjas då som ”faddrar” vilka intresserade lantbrukare kan vända sig till för att få praktiska råd. Verksamheten skall följa villkoren för enskild rådgivning, kort. I dessa fall behöver dock inte rådgivningen skriftligen delges lantbrukaren. Dessutom behöver inte punkten råd och förslag på åtgärder dokumenteras. Det skall observeras att detta undantag enbart gäller sådan ”fadderverksamhet” som beskrivits och beviljats i länsprogrammet eller på annat sätt ansökts om och beviljats av Jordbruksverket.

63


Samverkansmodellen (lärandeorienterat)

Interaktiv rådgivning relevansmodellen

Delar av Greppa Näringen, deltagande forskning, etc.

Växtnäringsrådgivn., ekorådgivning, etc.

Biologisk mångfald (och växtskydd?)

Miljöproblematik

Sändarmodellen

Lantbrukare

Energifrågor

Rådgivare

Teknokratisk

Ansatser inom miljökommunikation

Gemensamt lärande och beslutsfattande, aktörssamverkan

HIR, utbildningsprogram, många studiecirklar, etc.

Skötselavtal, Natura 2000, etc.

Skatter, subventioner, etc.

Exempel på styrmedel

Vilka speciella krav innebär olika problemområden för miljörådgivaren?

Olika former av miljökommunikation vid rådgivning

Bilaga 5

65


Jordbruksverkets rapporter 2002 1. Fri handel med mjölkkvoter, –en utvärdering av införandet 2. Miljöeffekter av EU:s jordbrukspolitik 3. Kväveprovtagning i höstvete 4. Marknadsöversikt – Trädgårdsprodukter 5. Tullsänkningar – Tänkbara metoder i WTO-förhandlingarna 6. Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet – KULM 7. Handlingsprogram för användning av bekämpningsmedel 8. Strategi för inventering av kulturväxter i Sverige 9. Programmet för odlad mångfald – Verksamhetsåret 2001 10. Att vara lantbrukare eller inte 11. Riktlinjer för gödsling och kalkning 2003 12. Marknadsöversikt – vegetabilier 13. Marknadsöversikt – animalier

Jordbruksverkets rapporter 2003 1. Indikatorarter – metodutveckling för nationell övervakning av biologisk mångfald i ängs- och betesmarker 2. Jordbrukspolitiken och miljön, Igår – Idag – Imorgon 3. Jordbruksverkets foderkontroll 2001 4. Ökad mångfald – kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap 5. Förslag till bestämmelser för att minska nitratutlakningen från jordbruket – enligt nitratdirektivet (direktiv 91/676/EEG) m.m. 6. Konsumtionen av livsmedel och dess näringsinnehåll – Uppgifter t.om. år 2001 7. Hur går det för svenskt jordbruk – en jämförelse med några konkurrentländer 8. Jordbruksverkets foderkontroll 2002 – Feed control by the Swedish Board of Agriculture 2002


Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-03/9-SE SJV offset, Jönköping, 2003 RA03:9

ra03_9  

This is the description

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you