genom att odling i uppvärmda växthus har avtagit och även att viss ersättning med biobränslen har skett under 2000-talet (Christensen och Larsson, 2010). Oljeförbrukningen för spannmålstorkning varierar mycket mellan åren beroende på nederbördsförhållanden i samband med skörd (Törner och Norup, 2009). Energi statistiken är inte så detaljerad att den årligen följer upp stationär bränsleanvändningen specifikt för jordbruket och den nationella klimatrapporteringen redovisar ingen märkbar trend för utsläppen (Naturvårdsverket, 2012a). 2.2.2.2 Bränsleanvändning i arbetsmaskiner
Vid traktorkörning i samband med odling och skörd samt i olika skördemaskiner förbrukas främst diesel. De stickprovsutredningar som gjorts indikerar att diesel användningen i arbetsmaskiner minskat något sedan början 1990-talet, främst som ett resultat av minskad jordbruksproduktion (Energimyndigheten och Statistiska Centralbyrån, 2008). Metodiken för att skatta bränsleanvändningen och växthusgasutsläppen från arbetsmaskiner i den nationella klimatrapporteringen reviderades 2009 (Fridell, 2008). Den totala förbrukningen av diesel i arbetsmaskiner delas upp mellan olika sektorer baserat på hur fördelningen var runt år 2000 (Flodström m.fl., 2004). Jordbrukets arbetsmaskiner antas då stå för drygt 20 procent av de totala växthusgasutsläppen från bränsleförbrukning i arbetsmaskiner. Enligt den nationella klimatrapporteringen var utsläppen av växthusgaser från jordbrukets arbetsmaskiner år 2010 runt 0,82 Mton CO2-ekvivalenter, och har ökat med 20 procent sedan år 1990 (Naturvårdsverket, 2012a), men detta speglar alltså endast den totala trenden för arbetsmaskiner och inte situationen inom jordbruket specifikt.
2.2.3 Utsläpp och upptag av koldioxid från markanvändning Organogena jordar innehåller relativt mycket kol och avger koldioxid. Mineraljordar kan vara både källor och sänkor för koldioxid. Flödena är små i förhållande till det totala förrådet i marken (jämför Lundblad m.fl., 2009 och Andrén m.fl., 2008), men de är viktiga ur ett klimatperspektiv. Det totala kollagret i träd på jordbruksmark kan öka eller minska mellan åren beroende på om tillväxten överstiger uttaget eller tvärt om. I den nationella klimatrapporteringen redovisas flödena av växthusgaser till och från jordbruksmark i form av tre olika delflöden: kolförändringar i poolen levande biomassa, död biomassa och mark (Naturvårdsverket, 2012a). Redovisning görs separat för åkermark och gräsmark, där gräsmark motsvarar naturbetesmark. År 2010 skattades den totala nettoavgången av koldioxid från jordbruksmark, inklusive de organogena jordarna men exklusive naturbetesmark, till 1,8 Mton CO2. Sedan 1990 har den beräknade koldioxidavgången från jordbruksmark varierat mellan 1,4 och 2,7 Mton CO2 per år. Variationen beror i stor utsträckning på att det är svårt att mäta små skillnader i stora förråd och inte på faktiska förändringar. Avgången för de senaste fem åren har varit lägre (under 2,0 Mton CO2 per år) jämfört med 1990-talet (figur 1). Minskningen beror på att den totala arealen jordbruksmark minskar. Svenska naturbetesmarker är en nettosänka för koldioxid och beräknas binda 0,6– 0,9 Mton CO2 per år (figur 2).
6