Page 1

Motåtgärder i växtodlingen efter ett nedfall av radioktivt cesium vid olika nedfallsnivåer och årstider

Rapport 2008:27 Foto: Mats Pettersson


Motåtgärder i växtodlingen efter ett nedfall av radioktivt cesium vid olika nedfallsnivåer och årstider

Författare Klas Rosén, SLU Klas.Rosen@mark.slu.se, 018/67 12 85 Jan Eriksson, SLU Jan.Eriksson@mark.slu.se, 018/67 12 71


2


JORDBRUKSVERKETS FÖRORD Det har i olika sammanhang framkommit ett behov av ett kompletterande underlag till boken Livsmedelsproduktionen vid nedfall av radioaktiva ämnen, där det varit önskvärt att få en snabb överblicksbild av storleken på problemen i jordbruket efter ett nedfall av radioaktiva ämnen (främst radiocesium i olika grödor till bröd, kött och mjölk) och samtidigt peka på de möjliga åtgärder som kan vara aktuella vid ett nedfall under olika årstider. Det har också varit önskvärt att visa på de olika sambanden mellan nedfall och radioaktivitet i olika produkter och den osäkerhet som finns i bedömningarna. Denna skrift avser att fylla dessa behov och är således tänkt att kunna ge en del av underlaget i bedömningen av eventuella beslut om åtgärder vid nedfall av radioaktiva ämnen. Den är även tänkt att användas i utbildningssammanhang. Målgruppen är i första hand personer som har att föreslå och besluta om åtgärder i växtodlingen men även i djurhållningen i händelse av ett nedfall. Rapporten har på uppdrag från Jordbruksverket författats av Klas Rosén och Jan Eriksson vid Institutionen för Mark och Miljö, SLU. Jordbruksverket m.fl. har bidragit med synpunkter och kommentarer men det är ändå författarna som själva ansvarar för innehållet i rapporten. Den är finansierad av Jordbruksverket via medel från Krisberedskapsmyndigheten och anslaget 7:5 Krisberedskap.

3


4


Innehållsförteckning 1. Bakgrund och syfte............................................................................................................... 7 2. Transport av radionuklider till växter ............................................................................... 9 2.1 Årstidens betydelse............................................................................................................. 9 2.2 Uppfångning och kvarhållning på vegetation................................................................ 10 3. Beskrivning av motåtgärder.............................................................................................. 11 3.1 Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera kontaminationen........................ 12 3.2 Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av radioaktiva ämnen efter nedfall........................................................................................................... 14 3.3 Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen åren efter nedfall ....... 17 4. Handlingsstrategier............................................................................................................ 20 4.1 Allmänna principer och regler för motåtgärder ........................................................... 21 4.2 Förutsättningar och begränsningar för handlingsstrategierna i denna rapport ....... 23 4.3 Spannmål för livsmedelsproduktion............................................................................... 29 4.4 Spannmål till grisköttsproduktion.................................................................................. 34 4.5 Slåttervall, betesvall och spannmål till mjölkproduktion............................................. 40 4.6 Slåttervall, spannmål och naturbete till nötköttsproduktion....................................... 49 4.7 Andra grödor .................................................................................................................... 67 4.8 Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden (T0) ................................. 71 4.9 Avvägningsproblem i samband med ett nedfall ............................................................ 75 5. Referenser ........................................................................................................................... 77 Bilaga 1. Halter i grödor åren efter nedfall ......................................................................... 80 BILAGA 2. Gränsvärden för livsmedel ............................................................................... 86 BILAGA 3. Metodblad för motåtgärder.............................................................................. 88 BILAGA 4. Hur stort nedfall hindrar utomhusarbete i jordbruket? ............................... 97 BILAGA 5. Översikt över vilka cesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid olika nedfallstidpunkter .......................................................... 99

5


6


1. Bakgrund och syfte Syftet med det arbete som redovisas i denna rapport har varit att ta fram bättre underlag och ge konkreta förslag på tänkbara åtgärder i växtodlingen för att minska överföringen av radiocesium till olika grödor och från dessa till bröd, mjölk och kött. Arbetet bygger i hög grad på tidigare arbeten, både experiment och modelleringar, utförda av Åke Eriksson vid dåvarande Institutionen för radioekologi vid SLU (Eriksson, 1994; Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl., 1998b). Erfarenheter från uppföljningen av Tjernobylolyckan i jordbruket har också utnyttjats i hög grad (IAEA, 2001; Rosén m.fl., 1996; 1998). Rapporten riktar sig i första hand till tjänstemän vid Statens jordbruksverk, länsstyrelser, kommuner etc. som i händelse av ett nedfall av radiocesium har som uppgift att besluta om och föreslå åtgärder i växtodlingen. Rapporten är av handbokskaraktär med fokus på åtgärder. Författarna har utgått från att de tjänstemän som är tänkta att hantera detta i ett skarpt läge har tillägnat sig nödvändiga grundläggande kunskaper om radioaktiva ämnen och deras egenskaper, hur man skyddar sig mot exponering, principer för motåtgärder m.m. Sådan bakgrundsinformation berörs bara summariskt i denna rapport, men finns i rapporterna ”Livsmedelsproduktion vid nedfall av radioaktiva ämnen” (FOI, 2002), ”Avvägningsproblem för beslutsfattande vid radioaktivt nedfall” (Bergman m.fl., 1999) och ”Resursbehov för motåtgärder och sanering vid kärnenergiolyckor i svenskt jordbruk” (Rosén & Haak, 2006). Det är viktigt att understryka att de förväntade radiocesiumhalter i grödor och livsmedel som presenteras i denna rapport bara är avsedda att användas för en första skattning av situationen. De baseras på experimentella data och är beroende av hur säkra och allmängiltiga dessa grunddata är. De ger en uppfattning om storleksordningen på halter i grödor och livsmedel, men bör så fort som möjligt följas upp med kontinuerliga mätningar av de verkliga halterna. De uppföljande mätningarna kan ibland medföra att åtgärderna i efterhand måste modifieras. Denna rapport handlar om radiocesium (134Cs och 137Cs). Dessa radionuklider är inte de enda som kommer att ha betydelse för vilka åtgärder man kan och bör genomföra vid ett radioaktivt nedfall. Under tiden närmast efter ett nedfall kommer speciellt radioaktivt jod att ha stor betydelse. Denna nuklid tas inte upp i någon högre grad i denna rapport eftersom den avklingar snabbt och normalt inte föranleder några åtgärder i växtodlingen. Nedfall av radiostrontium kan däremot ställa till problem i växtodlingen, men denna rapport begränsas till radiocesium och lämnar radiostrontium till en eventuell framtida kompletterande rapport. Vilka grödor som behandlas begränsas av tillgängligt underlag av experimentella data. Sådant finns i nuläget bara för spannmål, slåttervall, betesvall och permanent bete (se vidare inledningen till avsnitt 4.7). Åtgärdsförslagen för varje produktionsgren utgår från olika scenarier avseende tidpunkt och nivå på ett nedfall av radioaktiva ämnen. Som kriterium för när åtgärder behövs har vi använt rekommenderade EU-gränsvärden för halter i olika livsmedel enligt bilaga 2. Dessa värden är högre än de som fastställdes i Sverige efter Tjernobylolyckan, men är de som åtminstone inledningsvis kommer att tillämpas vid en framtida spridning av radioaktiva ämnen. Rapporten är upplagd så att man i kapitel 4 ska kunna gå in och finna information om vilka åtgärder man kan vidta beroende på vilken produktionsgren, storlek på nedfall och nedfallstidpunkt som är aktuell. Tanken är också att en tänkt beslutsfattare redan innan en akut situation uppstår genom kapitel 2 och 3 ska ha kunnat skaffa sig en översiktlig bild av hur radioaktiva ämnen överförs till grödan och vilka motåtgärder som generellt finns att tillgå. Viktig bak-

7


grundsinformation finns också i de inledande avsnitten (4.1 och 4.2) i kapitel 4. Viktiga kompletterande uppgifter för att kunna bedöma en nedfallssituation finns också i bilagorna i slutet av rapporten.

8


2. Transport av radionuklider till växter Efter ett nedfall av radionuklider på jordbruksmark och jordbruksgrödor blir en viktig uppgift att reducera överföring till grödor, djur och livsmedel. Den minskning som kan åstadkommas genom olika motåtgärder varierar med de lokala betingelserna inom det drabbade området. Det värsta tänkbara scenariot är att man måste ta produktiv mark ur drift för en längre tid för att ingen annan åtgärd återstår för att undvika för höga halter av radioaktiva ämnen i livsmedel. Transportvägarna till livsmedel bestäms av många olika faktorer. Jordbruksmiljön är komplex. Den formas av klimat, markförhållanden och djurhållning och påverkas av driftsinriktning med avseende på ägoslag, grödval och typ av husdjursproduktion. Produktionen är cyklisk och genomlöper under året olika faser i takt med grödornas utveckling; från vintervila över vårens och sommarens vegetativa utveckling till grödornas mognad och skörd under hösten. Överföring av radionuklider till livsmedel påverkas av om grödorna används direkt som färska grönsaker, som fodermedel eller för framställning av livsmedel i mer förädlad form. Årstiden när nedfallet kommer är avgörande för hur stor transporten till livsmedel blir. Nedfall under vegetationsperioden fångas upp av växande grödor. Graden av uppfångning beror främst på utvecklingsstadium, bladytans storlek och beståndets slutenhet. Nedfall som når och tränger ner i marken kan tas upp via växternas rötter. Direkt uppfångning på grödorna är vanligen bestämmande för halterna det första året medan upptag via rötterna som regel dominerar de följande åren. Uppfångningen vid ett nedfall under växtperioden varierar mellan olika grödor. Överföring till växtprodukter avtar normalt i ordningen bete > slåttervall > grödor i öppen växtodling. Överföringen från betesmark till animalieproduktionen vid ett nedfall är snabb. På kort tid kan hela spektrumet av radionuklider i ett nedfall överföras till djurledet om inga åtgärder vidtas. Även nuklider med korta halveringstider, som t.ex. 131I, kan då få stor betydelse.

2.1 Årstidens betydelse Tidpunkten för det radioaktiva nedfallet, vinter, vår, sommar eller höst, blir avgörande för grödornas förorening och skördevärde. Särskilt stor blir skillnaden mellan nedfall under växtperioden och nedfall under grödornas viloperiod. Vid nedfall under växtperioden förorenas grödorna genom nedfall direkt på plantorna. Vid en och samma tidpunkt är grödorna olika långt utvecklade beroende på var i landet de växer. Såtid och skördeperiodens längd varierar följaktligen mellan olika delar av landet. Grödans utveckling i en viss region kan också variera mellan olika år beroende framförallt på väderleksförhållandena (årsmånsfaktorn). Det kan också finnas lokal variation beroende på jordart och läge i terrängen. Tidsperioden från nedfall fram till skörd, påverkar både halten och den totala mängden av en radionuklid i växten, dels genom att grödans tillväxt späder ut den, dels genom att en del förloras genom bladavfall, avspolning vid regn eller bortförsel vid blåst. Generellt minskar halten mer än mängden. Det beror på att halten avtar med såväl grödtillväxten som förlusterna till marken medan mängden endast påverkas av förlusterna till marken. Detta bör beaktas när man med utgångspunkt från lokala och årsmånsbetingade förhållanden gör prognoser för halt respektive mängd av radionuklider vid skörd (Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl., 1998b).

9


2.2 Uppfångning och kvarhållning på vegetation Luftburna föroreningar tillförs växter (och mark) genom deposition. Torrdeposition innebär att partiklar på grund av tyngdkraften faller ut ur en förorenad luftmassa eller att partiklar adsorberas på ytor som luftmassan kommer i kontakt med. Våtdeposition innebär att föroreningar tvättas ut med nederbörd. Efter Tjernobylolyckan styrdes den geografiska variationen i deposition i Sverige i hög grad av våtdepositionens storlek, vilken i sin tur styrdes av var och hur mycket det råkade regna tiden närmast efter utsläppet. Den direkta uppfångningen av radionuklider hos ett växtbestånd kan variera mellan 10 % och 90 % av depositionen på en viss plats. Effektivast fångas nedfallet upp om det torrdeponeras och om grödan täcker en stor del av marken. Vid våtdeposition begränsas uppfångningen vid mer långvarig nederbörd av att en ökande andel av regnvattnet rinner av växten och överför nedfallet till marken. Grödor med stora blad, som exempelvis sallad och spenat, har en större uppfångningsförmåga än gräsvegetation. Uppfångningen är totalt sett relativt låg vid växtperiodens början för att sedan öka med tillväxten av biomassa och bladyta (FOI, 2002; van der Stricht & Kirchmann, 2001). Om nedfallet kommer strax före skörd av slåttervall kan den procentuella och totala uppfångningen vara hög men halten radionuklider blir ändå måttlig eftersom biomassan som de fördelas över är stor. En del av de radionuklider som till att börja med fångas upp av en gröda försvinner dock ofta igen från växten fram till skörd, främst genom att de spolas av med nederbörd och genom att t.ex. vissna blad fälls. Oftast brukar man räkna med att den del av depositionen som kvarhålls i grödan fram till skörd varierar mellan 5–30 %. Som jämförelse kan nämnas att vid nedfallet från Tjernobylolyckan kvarhölls ca 5 % av det 137Cs som deponerades i Uppsalatrakten i gräsvall. Eftersom nedfallet skedde alldeles före växtperiodens början blev uppfångning och kvarhållning ganska liten (Haak m.fl. 2000).

10


3. Beskrivning av motåtgärder Radioaktiva ämnen som hamnat i naturen kan inte förstöras genom något mänskligt ingrepp. Det är bara den process som är grunden till deras radioaktivitet, deras sönderfall till stabila ämnen vilka inte utsänder strålning, som med tiden kan ”oskadliggöra” dem. Vi människor kan bara se till att föroreningen inte når oss, flytta på den om den redan gjort det eller skärma av strålningen. Skyddet mot strålning bygger därför på tre grundprinciper: 1. Tid 2. Avstånd 3. Avskärmning Tid handlar om att vänta tills strålningen avklingat tillräckligt. Hur fort detta går kan vi inte påverka. När det gäller nedfall av radioaktiva ämnen som drabbar ett stort område där människor måste leva och hämta sin föda bygger därför alla motåtgärder på avstånd och avskärmning. De allra flesta åtgärder i denna rapport handlar om hur avståndet mellan det radioaktiva ämnet och människan kan upprätthållas eller ökas. Det är särskilt viktigt att människan inte får i sig radioaktiva ämnen genom födan eftersom avståndet och skärmningen då blir obefintliga. Exempel på åtgärder som upprätthåller avståndet genom att förhindra att radioaktiva ämnen hamnar i livsmedlen är att kaliumgödsla för att motverka upptaget av radiocesium i grödan eller att täcka över grödan före nedfallet. Bortskrapning eller nerplöjning av ett förorenat ytskikt är exempel på åtgärder som ökar avståndet. Vilka motåtgärder som måste vidtas vid ett nedfall av radioaktiva ämnen över ett jordbruksområde beror på när under året nedfallet sker, dess storlek samt vilka grödor som odlas. Om nedfallet sker under sommarhalvåret kan både grödor och mark bli kontaminerade. För en kontaminerad gröda blir nedfallstidpunkten och därmed dess utvecklingsstadium avgörande för vilka motåtgärder som kan och bör vidtas. Om nedfallet är litet kan i bästa fall normala brukningsåtgärder som t.ex. kaliumgödsling av grödan eller nerplöjning av nedfall på barmark räcka. I sämsta fall är nedfallet så stort att jordbruksdriften inte kan fortsätta på enskilda gårdar inom det drabbade området. Mellan dessa två extremer finns det många olika handlingsalternativ för att säkerställa att växtodling och djurhållning ska kunna fortsätta. Många av motåtgärderna handlar om plöjning, gödsling och annat som normalt utförs i konventionellt jordbruk, men åtgärderna måste anpassas till situationen så de innebär ändå större eller mindre ingrepp i växtodlingen och husdjursskötseln (IAEA, 1989; 1994a). Åtgärder kan vidtas akut under ett förvarningsskede när utsläpp befaras eller efter ett nedfall, i det senare fallet både under innevarande odlingssäsong och under kommande år (Ulvsand m.fl., 1997). Åtgärder före ett nedfall vidtas för att motverka kontamination eller underlätta senare motåtgärder (Rosén, 1997). Åtgärder efter ett nedfall vidtas för att minska konsekvenserna av nedfallet – antingen genom att ta bort de radioaktiva ämnena (sanering, bortförsel av grödan från åkern etc.) eller genom att minska överföringen till gröda och djur. Vilka åtgärder som skall vidtas efter ett nedfall beror, utöver nedfallets storlek och sammansättning, i hög grad på när under året nedfallet sker. Om nedfallet sker efter odlingssäsongen eller under vintern har man gott om tid på sig att planera hur man ska hantera den uppkomna situationen. Så är också fallet när man under nedfallsåret ska besluta om utformningen av åtgärder i växtodlingen under nästa säsong. Om nedfallet kommer strax före odlingssäsongen finns det fortfarande möjligheter att genom grödval och anpassning av gödsling och jordbearbetning motverka upptag i grödorna. I detta fall blir

11


det fråga om snabba beslut som kan få avgörande inverkan på årets produktionsresultat för den enskilda gården. Det mest svårhanterliga läget är om ett nedfall sker efter betessläppning och strax före vallskörd eller spannmålsskörd. Vid ett nedfall under odlingssäsongen styrs valet av åtgärder, förutom av nedfallets storlek och sammansättning, i hög grad av i vilket utvecklingsstadium olika grödor befinner sig. Om nedfallet kommer i början av odlingssäsongen måste man snabbt ta ställning till om åtgärder behöver vidtas och vilka som isåfall är mest lämpliga. Ska grödan plöjas upp och sås om eller kan man genom gödslingsåtgärder, en eventuell senareläggning av vallskörden etc. förväntas minska halten radioaktiva ämnen i grödorna i tillräcklig grad? Valet underlättas om en nedfallsprognos snabbt blir tillgänglig. Om nedfallet kommer senare under odlingssäsongen måste man ta ställning till om grödorna överhuvudtaget kan användas för humankonsumtion. Eventuellt kan både bröd- och foderspannmål istället användas som biobränsle. Vid höga föroreningsgrader måste grödorna dock slås av och transporteras bort från åkern eller så får de ligga kvar för att senare plöjas ner. Inför och under odlingssäsongen efter nedfallsåret vidtas åtgärder för att motverka grödornas upptag av radioaktiva ämnen från marken i sådan grad att de kan användas för humankonsumtion. Om föroreningsgraden är så hög att detta inte är möjligt eller ekonomiskt försvarbart måste kanske driftsinriktningen ändras, t.ex. till odling av industrigrödor eller energigrödor. I värsta fall måste odlingen temporärt upphöra och aktuella arealer läggas i träda Nedan beskrivs motåtgärder som kan vidtas för att undvika eller minska mängden radioaktiva ämnen i växt- och animalieprodukter mer i detalj. Åtgärderna behandlas i stor utsträckning i kronologisk ordning, från sådana som genomförs i samband med förvarning om ett utsläpp till sådana som genomförs under åren efter nedfallet. Tyngdpunkten ligger på åtgärder omedelbart före och efter nedfallet, men även åtgärder inför efterföljande år behandlas. De föreslagna åtgärderna kan i de flesta fall utföras med den maskinuppsättning som normalt finns på en gård, men vissa åtgärder kräver specialmaskiner och kan därför vara svåra att genomföra om tiden är knapp. Mer att läsa om behov av och tillgång på resurser för olika motåtgärder finns i Rosén och Haak (2006).

3.1 Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera kontaminationen Dessa åtgärder avser en situation när en olycka är på väg att hända och man kan befara ett utsläpp eller att en olycka inträffat utanför Sverige och man kan förutse att radioaktiva ämnen kommer att transporteras in och deponeras i Sverige inom någon eller några dagar. Det kan då vara möjligt att med olika åtgärder undvika direkt kontamination av djur och gröda. Tidsrymden för insatser bestäms i hög grad av meteorologiska förhållanden. Den blir längre om vindförhållandena är sådana att det radioaktiva molnet inte driver mot vårt land de första dagarna. Storleken på nedfallet påverkas starkt av nederbörd. Regn (våtdeposition) ökar nedfallet avsevärt, vilket Tjernobylolyckan visade. Åtgärderna före nedfall är av akut karaktär och utmärkande är att de kräver mycket snabba beslut. De medger, om de genomförs i tid, i bästa fall att djurproduktionen kan fortgå utan allt för stora inskränkningar. Även störningarna i växtodlingen kan minskas. Efter stora nedfall kan det dock ändå bli nödvändigt att antingen sanera förorenad mark eller att använda den för annat än livsmedelsproduktion, (Rosén & Haak, 2006).

12


Installning av betande djur I djurhållningen är åtgärder för att undvika radioaktiva ämnen i mjölk och kött relativt enkla att genomföra. I en situation när ett nedfall kan förutses är det en enkel och given åtgärd i djurhållningen att stalla in betande djur, särskilt mjölkkor. Även om det kan finnas en osäkerhet om vilka områden som kommer att drabbas är det en inte alltför kostsam åtgärd som bör vidtas överallt där det finns risk för nedfall. Så fort nya prognoser visar att ett visst område inte kommer att drabbas kan djuren i detta område släppas på bete igen. Ett mer varaktigt betesförbud måste alltid, som senare berörs, vara väl motiverat och inte fortgå längre än nödvändigt. Ett redan infört betesförbud får dock inte hävas innan man är absolut säker på att faran är över. En hävning bör baseras på provtagning och analys av betesvegetationen.

Minskning av ventilation i djurstallar Vid ett nedfall kommer radionuklider att finnas i luften i flera dagar (Moberg, 1991, Rosén, 1997). Dörrar och fönster till djurstallar och foderutrymmen bör därför stängas och om möjligt bör ventilationen minimeras tills den förorenade luftmassan dragit förbi. Inom vissa typer av djurhållning, såsom höns- och grisskötsel, kan dock inte ventilationen reduceras särskilt mycket. För foder som är under torkning bör ventilationen, om möjligt, minskas eller stängas av under den tid då det radioaktiva molnet passerar. Orsaken är att de luftburna radionukliderna kan sugas in med torkluften och kontaminera fodret. Möjligen kan filter temporärt installeras för att rena torkluften.

Tidigareläggning av skörd Om man får förvarning om ett förväntat nedfall i god tid finns en möjlighet att förbereda och verkställa en snabb skörd av vallvegetation och ensilera denna innan den kontaminerats. Detta är framförallt viktigt om nedfallet kommer före förstaskörden och om förråden av grovfoder är tömda. I denna situation gäller det framförallt att säkra så mycket grovfoder av acceptabel kvalitet att det räcker de första veckorna innan framtransport av foder från okontaminerade områden hunnit organiseras. Tiden räcker förmodligen inte till för en större insats än så eftersom det krävs förtorkning för att få foder av hållbar kvalitet vid mer långsiktig lagring. Om nedfallet sker vid eller strax före normal skördetid för spannmål kan det också vara möjligt att rädda så mycket som möjligt från kontaminering genom att tidigarelägga skörden.

Övertäckning av grödor Med vattentätt material, som plastfilmer och presenningar, kan man täcka över redan skördade produkter som högar eller stackar av sockerbetor, hö och halm som förvaras utomhus t.ex. i plansilos och eventuellt små arealer av växande gröda. Att täcka grödor kan dock vara problematiskt eftersom man förmodligen inte har täckningsmaterial tillgängligt som räcker ens till ganska små ytor. Många av de värdefulla grönsaksgrödor som skulle vara mest angelägna att rädda skadas förmodligen av täckning, speciellt om den varar några dagar, så att kvaliteten blir för dålig. Fruktodlingar är kanske lättare att rädda med denna metod. Om man täcker en gröda bör man tänka på att man får en förhöjd koncentration av radioaktiva ämnen där avrinningen från det kontaminerade täckmaterialet hamnar. Det kan i ett senare skede krävas saneringsåtgärder på de drabbade markpartierna.

Utjämning av plöjd mark Före ett befarat nedfall kan det vara lämpligt att om möjligt utjämna markytan genom harvning och eventuellt vältning om marken är plöjd. På en jämn markyta blir radionuklider som adsorberas i ytskiktet mindre utspridda i djupled. Detta erbjuder en större möjlighet att placera

13


ett tunt kontaminerat ytskikt djupare i markprofilen för att effektivt reducera den yttre strålningen från nedfallet. Det minskar också upptaget i en efterföljande gröda. Om nedfallet är så stort att marken måste saneras genom bortförsel av det kontaminerade ytskiktet är det också en fördel om det är så tunt som möjligt. Dels blir jordvolymen som måste bortföras inte så stor, dels kommer merparten av matjorden att lämnas kvar vilket är gynnsamt ur bördighetssynpunkt.

3.2 Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av radioaktiva ämnen efter nedfall Efter nedfall kan ett flertal åtgärder vidtas för att minska konsekvenserna av detta (Dahlgaard (red.), 1994; FOI, 2000; Rosén & Haak, 2006). Som alltid, gäller att överföringen till grödor och djur inte får bli större än att producerade livsmedel kan användas för konsumtion. Vilka åtgärder som skall vidtas beror på när nedfallet inträffar och hur lång tid efter nedfallet som grödan skall skördas. Beten och vallar är som regel känsligast för kontaminering, men även stråsädesgrödor kan vara känsliga i sena utvecklingsstadier. Provtagning och bestämning av radionuklidhalter i växande grödor blir ofta nödvändig före val av åtgärd och när denna skall sättas in.

Bortförsel av snö Om nedfallet inträffar vintertid och åkrarna har ett tillräckligt tjockt lager snö, kan det vara möjligt att bortföra radioaktiva ämnen genom att flytta snön till en annan plats. Denna åtgärd är dock dyr och omständlig och måste utföras innan ytterligare nederbörd kommer eller snön börjar smälta. Det senare kan innebära att det krävs ett snabbt beslut. Åtgärden kan vara mycket effektiv om man lyckas få bort snön. Nackdelen med metoden är att stora volymer snö måste flyttas samtidigt som man skapar en stor mängd avfall för vilket man måste hitta en lämplig plats för deponering. Man bör tänka på att placera deponin så att radioaktiva ämnen inte sprids vid töväder. Om man lägger upp snö i vallar vid sidan av fältet kommer smältvattnet att föra med sig det radioaktiva ämnet ner i marken. Där vattnet rinner ner blir det radioaktiva fläckar. Om marken är tjälad accentueras denna effekt ytterligare genom att nedrinningen förhindras på vissa platser och därmed ökar på andra. En möjlighet är att deponera snön i hav, stora sjöar eller i vattendrag med stora flöden där ökningen av koncentrationen av radionuklider skulle vara försumbar. Dumpning i mindre insjöar rekommenderas inte pga. av sjöarnas begränsande volym och risk för koncentrering i bottenavlagringarna vid sedimentation. Många jordbruk har snöröjningsmaskiner på gården såsom snöslunga, snöplog, vägsladd. De är mer vanliga i norra och mellersta än i södra Sverige. Det är svårt att röja åkermark med dessa redskap. De är mest lämpliga att använda på mindre fält när snötäcket inte är alltför tjockt. För bortförsel av snö i stor skala kan vägverkets och militärens resurser av snöröjningsmaskiner och transportfordon bli nödvändiga att utnyttja. Om snötäcket är tjockt bör man helst inte ta bort mer än det kontaminerade skiktet för att minimera mängden snö som måste tas om hand.

Putsning av beten och vallar Efter nedfall på betesmarker och vallar är en putsning en effektiv metod att minska effekten av ett nedfall av radioaktiva ämnen. Syftet med åtgärden kan vara att få ner gräset på markytan så att risken minskar att betande djur får i sig det eller att det följer med det nya färska gräset vid vallskörden. Gräset bör slås med så kort stubbhöjd som möjligt. Om det nedslagna

14


torra gräset tas bort minskar man risken att betande djur får i sig radiocesium ännu mer och får också en viss marksanerande effekt. Putsning innebär att man med betesputsare, slåtterkross eller liknande redskap slår av visset fjolårsgräs som lämnats kvar på beten och vallar. Fjolårsgräs fångar effektivt upp nedfallet och kan enligt erfarenheterna från Tjernobylolyckan få en relativt hög halt av radiocesium. Vid tidig betessläppning på våren äter betesdjuren normalt av fjolårsgräset, vilket medför hög överföring till djuren. Det nya färska gräset som växer fram på våren får en lägre radionuklidhalt än det gamla gräset. På naturbetesmarker kan upp till 50 % av nedfallet tas bort genom betesputsning och borttransport. Trots detta är det ändå oftast olämpligt att släppa mjölkkor på sådana beten. Orsaken är att naturbeten ofta finns på sämre mark som inte kan och bör plöjas, och därför ofta har en tjock grässvål eller rotmatta som man inte kommer åt med betesputsning. Eftersom naturbetena ofta har låg lerhalt och är näringsfattiga (kalium och kalciumfattiga) förblir radiocesiet i växttillgänglig form och tas lätt upp av betesväxterna. Kontaminerade naturbeten kan därför kanske inte utnyttjas av mjölkkor på flera år. Radionuklidhalten i den nya grästillväxten avgör om denna kan utnyttjas av köttdjur. I annat fall får den reserveras för hästar eller andra fritidsdjur under denna tid. För betesvall på åker och slåttervall är förhållandena annorlunda. Grässvålen är tunnare och jorden har ofta högre lerhalt vilket leder till att radiocesiet relativt snabbt kommer i kontakt med lerpartiklar och därmed kan bindas upp i en mindre växttillgänglig form. Upptaget i nytt gräs blir därigenom lägre. Den kraftigare tillväxten gör också att utspädningen av radionukliden i växten blir större. Efter provtagning och bestämning av radionuklidhalt kan putsade betesvallar på åker ofta användas för djur som inte producerar mjölk och i gynnsamma fall till och med av mjölkkor. Om utsläppet skett relativt kort tid före betessläppning kan det i många fall vara mängden radioaktiv jod snarare än cesium som är begränsande för mjölkkor. Skörden från slåttervallar kan i detta fall oftare användas för vinterutfodring eftersom aktiviteten hos jod snabbt avklingar.

Bortförsel av gröda Att föra bort grödan kan bli aktuellt när man vid analys finner att grödan inte kan användas som livsmedelsråvara eller foder. Om föroreningsgraden är för hög men ändå måttlig och jorden har hög lerhalt kan man eventuellt låta grödan ligga kvar och förmultna på fältet eller plöja ner den (se nästa avsnitt). I detta fall förutsätter man att jorden binder radionukliderna så effektivt att upptaget i efterföljande gröda blir litet. Om nedfallet är stort kommer koncentrationen av radiocesium som förekommer i löslig form att vara för stor även om mängden är liten i förhållande till den mängd som fixerats. Då är det lämpligt att avlägsna grödan från fältet och deponera eller kompostera den för att minska kontamineringen av marken. I detta fall är det viktigt att slå av den växande grödan så tidigt som möjligt - innan det uppfångade radioaktiva materialet överförts till jorden t.ex. genom regn. Vid ett nedfall i växande vallgröda kan det också vara motiverat att så fort som möjligt slå av och föra bort grödan för att bereda väg för en mindre kontaminerad återväxt.

Plöjning och omsådd av gröda En annan motåtgärd är att plöja ner det förorenade ytskiktet. Metoden kan användas vid måttliga föroreningsgrader och/eller om jorden har stor förmåga att binda radionuklider p.g.a. hög lerhalt. Genom att radionukliderna inblandas i en större jordvolym minskar koncentrationen av den för växtupptag tillgängliga fraktionen. Detta beror dels på att radionukliderna späds ut,

15


dels på att en större kontaktyta med jordmaterialet innebär att den binds effektivare i jorden. För radiocesium ökar t.ex. möjligheten till fixering i lermineralpartiklar. Åtgärden kan användas på bevuxen eller på obevuxen mark. Om nedfallet sker tidigt på odlingssäsongen är upplöjning av en befintlig gröda och omsådd en effektiv åtgärd. Den nya grödan hinner i det läget bli skördemogen och får lägre koncentration än den befintliga eftersom den inte kontamineras direkt från luften. Är grödan välutvecklad måste den slås av och hackas eller föras bort innan plöjning kan utföras. För djurgårdar kan det handla om att plöja ner en vallgröda och så en ny eller att så grönfoderväxter för att trygga tillgången på grovfoder till mjölkkorna.

Kaliumgödsling Cesium tillhör liksom kalium gruppen alkalimetaller. De har därför liknande kemiska egenskaper. Om kaliumtillståndet är dåligt tar växterna upp mer cesium eftersom de inte riktigt kan skilja det från kalium. Gödsling med kalium kan därför minska upptaget av radiocesium i växande grödor redan under nedfallsåret. Effekten av denna åtgärd beror för många grödor på jordart och kalium- och kalciumtillstånd i marken, men det har visat sig att den nästan alltid har effekt i en växande vallgröda. Effektivast är en kombination av kaliumgödsling och jordbearbetning (harvning eller plöjning) och den kan därför oftast rekommenderas. Vid sådd bör kaliumgödseln tillföras såbädden för att få den bästa effekten (Rosén, 1991).

Utfodring av installade mjölkkor med okontaminerat foder Omedelbart efter ett nedfall är det ofta kortlivade nuklider, t.ex. radioaktiv jod, som utgör det största problemet i mjölkproduktionen. Radioaktiv jod tas snabbt upp av betande kor både genom inandning och genom betesintag och utsöndras därefter snabbt i mjölken. Genom att ta in korna från betet, helst innan nedfallet sker, och utfodra med okontaminerat foder som inte är förorenat begränsas djurens intag av radioaktiv jod och därmed också mjölkens halt. Utfodring med foder som inte är förorenat förutsätter dock tillgång på lämpligt foder, eget eller inköpt från områden som inte är kontaminerade. För att inköpt foder ska vara ett bra och möjligt alternativ krävs god transportkapacitet och att säljarna är seriösa, dvs. att de erbjuder foder med god kvalitet till ett rimligt pris. När aktiviteten hos jod avklingat bestäms mjölkens kontamineringsgrad av långlivade radionuklider som cesium. Om tillräckliga mängder okontaminerat foder är tillgängliga kan mjölkproduktionen fortsätta som vanligt i väntan på att betesmarker och grönfoderodlingar kan friklassas. För att kunna friklassa måste man emellertid, genom mätningar på gräs och foder, klarlägga att mängden av radioaktiva ämnen är så låg att det inte finns någon risk för överföring av för stora mängder till mjölken. Halten av radiocesium i betet minskar genom betesväxternas tillväxt och genom avtvättning och nedspolning vid regn. Den kan också påverkas genom olika motåtgärder. Halten av radioaktiv jod är efter 4–6 veckor bara några procent av den ursprungliga. Tiden för påtvingad installning kan ofta förkortas avsevärt om man vid putsning av betet för bort kontaminerad biomassa. För radiocesium kan också kaliumgödsling väsentligt bidra till att minska radionuklidhalten i betesgräset. Detta är mest effektivt på rena sandjordar och mulljordar som binder cesium svagt. För lätta jordarter med starkt utbildad grässvål är det mer tveksamt om effekten är tillräcklig på kort sikt.

Skörd av vallfoder med hög stubb Att skörda vallen med högre stubbhöjd än normalt är en bra åtgärd om nedfallet skett tidigt på odlingssäsongen då gräset ännu är ganska kortvuxet. Den nedre delen av strået får i detta fall 16


högre halt än den övre på grund av radioaktiva ämnen som adsorberats på dess yta. En sådan åtgärd är mest angelägen vid förstaskörden, då den såväl kvantitativt som kvalitativt som regel är basen i utfodringen av mjölkkor under vinterhalvåret (Hadders & Nilsson, 1987).

Begränsning av absorption i djurens mag-tarmkanal Det finns preparat, t.ex. lermineral (bentonit, zeolit) och Berlinerblått (ferriferrocyanid), också kallat giesesalt, som kan tillsättas fodret. De binder upp cesiumjoner och gör dem otillgängliga för absorption i djurens mag-tarmkanal. Bundna till preparatet utsöndras de via träcken och hamnar i stallgödseln (Hove, 1993). Lermineral är lätta att hantera och kan t.ex. blandas in i samband med pelletering av kraftfoder. De är också relativt lättillgängliga på marknaden. Vid användning av lermineral krävs det en daglig tillförsel av ganska stora mängder, ca 2 g/kg kroppsvikt och dag, vilket kan inverka negativt på foderkonsumtionen. Berlinerblått binder däremot cesium mycket effektivt och kan därför tillföras i små mängder. En tillsats till kraftfoder till mjölkkor motsvarande 3 g per djur och dag i kan sänka cesiumhalten i mjölk med upp till 90 %. Berlinerblått har också, med gott resultat, använts som ingrediens i saltslicksten till får och getter i Norge.

Åtgärder inför slakt Radiocesium har en förhållandevis kort biologisk halveringstid i djurkroppen. Detta utnyttjar man vid s.k. saneringsutfodring. Genom att en tid före slakt utfodra djuren med okontaminerat eller lågkontaminerat foder kan radiocesiumhalten i kött reduceras i sådan grad ett det blir godkänt för humankonsumtion. I köttproduktion med nötkreatur kan man låta dessa utnyttja relativt starkt förorenat bete under sommaren och sedan under vintern utfodra med lågkontaminerat foder under några månader före slakt. Saneringsutfodring med okontaminerat foder har använts för att minska cesiumhalten i ren- och fårkött till acceptabel nivå.

3.3 Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen åren efter nedfall Det är givetvis alltid önskvärt att reducera radionuklidöverföring till jordbruksprodukter och livsmedel även åren efter ett nedfall (Rosén m.fl., 1996; 1998; Olsson, 2006). Det kan vara motiverat att ta bort årets grödor eller skörderester från fälten. Detta är svårare om nedfallet kommer sent under odlingssäsongen. Nedfallets storlek får avgöra om grödan skall tas bort eller om den kan plöjas ner. Plöjning, ändrade rutiner för gödsling och kalkning samt ändrad växtföljd och driftsinrikting behandlas nedan.

Plöjning Det finns i huvudsak tre olika sätt att plöja ner radionuklidkontaminerad jord för att minska överföring till grödor och för att minska extern strålning. Normal höstplöjning: Plöjning av åkermark till 20–30 cm djup är en normal brukningsåtgärd på hösten. Nerplöjningen medför att radionukliderna blir mindre tillgängliga för upptag i grödan via rötterna. Nackdelen med plöjning till 20–30 cm djup är att nedfallet fortfarande finns kvar i matjordslagret. Förklaringen till att plöjning och annan jordbearbetning minskar upptaget av radionuklider under efterföljande år är att åtgärden ökar kontakten mellan nukliderna och mineraljorden. Den är särskilt effektiv för radiocesium på vallar där åtgärden medför att denna nuklid över17


förs från markens organiska material till lerpartiklarna. När radiocesiet med tiden fixeras till lermineralen uppstår ett slags självsanerande effekt i marken där nuklidens växtillgänglighet gradvis avtar. Det kan vara befogat att tidigarelägga ett vallbrott i betesvall på åker och slåttervall och eventuellt så om dem för att uppnå denna effekt så snabbt som möjligt. Om plöjningen upprepas flera gånger ökar effekten eftersom radiocesiet då blandas in mer homogent. Detta kostar dock tid och ökad bränsleförbrukning (Meisel m.fl., 1991; Rosén m.fl., 1996). Plöjning till större plogdjup än normalt: En plöjning till exempelvis 40 cm djup medför att deponerade radionuklider blir avsevärt mindre tillgängliga för rotupptag. Detta är mer för vårsådda än för höstsådda grödor. Detta kräver tillgång till en stor robust plog och en kraftfull traktor. Effekten beror på djupare placering av nedfallet och en utspädning i en större jordmassa. En möjlig nackdel med metoden är att den på sandigare jordar kan påverka bördigheten negativt genom utspädning av matjordens humusförråd, vilket innebär att mullhalten minskar. För jordar med djup matjord och lerrik alv blir effekten dock minimal. Skum- och djupplöjning: I Danmark har en prototyp till en plog tagits fram, som kan placera ett ytlager av kontaminerad jord ganska koncentrerat på upp till 50 cm djup i markprofilen. Redskapet kan användas för att göra en radionuklid mindre åtkomlig för växtrötter. Det har en plogkropp som drar upp en djup fåra och en annan som skummar av ett tunt kontaminerat ytlager och placerar det i botten av fåran. En sådan plöjning har den stora fördelen att bördigheten påverkas lite eftersom bara den allra översta delen av matjorden blandas ner i alven. Redskapet kräver dock stor dragkraft och torde vara mest användbart på lättare jordar som inte ger för stort mekaniskt motstånd vid plöjningen. Vid en hög markbeläggning kan det bli nödvändigt att vidta denna åtgärd. Idag tillverkas inga sådana plogar kommersiellt så i ett sådant läge måste en produktion initieras.

Gödsling Rotupptaget av radiocesium påverkas starkt av närvaron av kalium i marklösningen. Efter ett nedfall är det därför lämpligt att, om man inte redan gjort det, markkartera kontaminerad jordbruksmark och med ledning av detta justera eventuella låga kaliumnivåer genom gödsling. Försök under fältbetingelser vid SLU visar entydigt att en sådan åtgärd är effektiv. Dessutom kan en kontinuerlig fortsatt kaliumgödsling utöver den normalt rekommenderade nivån också effektivt bidra till att hålla nere radiocesiumupptaget.

Ändrad driftsinriktning och markanvändning Vid ett omfattande nedfall av radioaktiva ämnen kan det bli nödvändigt med förändringar i växtodling och djurhållning på enskilda gårdar. Eftersom det handlar om drastiska åtgärder krävs eftertanke och kartering av situationen genom analyser av mark och gröda innan förändringar eventuellt genomförs. På gårdar med mjölkproduktion måste man om markbeläggningen är hög och jordarna har låg fixerande förmåga i värsta fall upphöra med vallodlingen under något eller några år. Eventuellt kan man övergå till odling av stråsäd och använda produkten för energiproduktion. Det kan handla om såväl biobränsle till värmeverk som produktion av etanol eller biogas. Även för växtodlingsgårdar är det naturligtvis möjligt att producera spannmålsgrödor för energiproduktion om de inte går att använda för livsmedelsproduktion eller som foder. Om grödan används på detta sätt bör det i många fall gå att använda både halm och kärna. Att använda spannmål och andra växtodlingsprodukter för energiproduktion är dock inte helt invändningsfritt. Det blir problem att hantera den i anläggningarna speciellt med tanke på att

18


innehållet av radioaktiva nuklider koncentreras i aska och andra restprodukter. När det gäller detta behövs mer utredning av problemens vidd och eventuella möjligheter att hantera dem på ett bra sätt, innan man kan rekommendera användning av kontaminerad spannmål för energiändamål som en lösning. Kapaciteten hos biobränsleanläggningarna att på kort sikt ta emot ett kraftigt ökat utbud av biobränsle från jordbruket är förmodligen också begränsad. En generell slutsats av de handlingsstrategier vi diskuterar i kapitel 4 i denna rapport är att det finns få alternativa användningsområden för en förorenad gröda. Att t.ex. använda brödsäd som fodersäd flyttar, med aktuella gränsvärden för 137Cs i olika livsmedel, bara problemet från mjölbaserade produkter till kött.

19


4. Handlingsstrategier Åtgärder som i en olyckssituation vidtas för att minska stråldosen till individer kan innebära ett stort intrång i enskilda personers verksamhet, liv och egendom. Det kan innebära krav på inomhusvistelse, utrymning, intag av jodtabletter, livsmedelsrestriktioner och eventuellt tillfällig eller permanent omflyttning av befolkning. Alla sådana åtgärder medför i sig olägenheter genom att utsätta individer för nya risker, begränsa friheten och ta samhällets resurser i anspråk (French & Gerber, 1995; UNSCEAR, 2000). Den minskning i stråldos och sjukdomsrisk som kan uppnås med en åtgärd måste noga vägas mot kostnaden i form av andra skaderisker, eventuellt lidande och ekonomiska förluster som orsakas av åtgärden. För att åtgärden skall vara motiverad måste den bedömas göra mer nytta än skada i ett vidare perspektiv. Att göra denna typ av avvägning är ibland svårt. Alla bedömningar bör baseras på de av den internationella strålskyddskommissionen, rekommenderade allmänna principer (ICRP, 1990: 2001) som beskrivs i avsnitt 4.1. Åtgärder vidtagna för att minska stråldosen bör upphöra när nyttan av åtgärden inte längre överväger skadan eller när den inte längre gör någon nytta. Det som blir styrande är främst kostnader i form av ekonomiska uppoffringar, praktiska olägenheter och psykiskt lidande m.m. vägda mot den dosminskning som åtgärderna i fortsättningen förväntas medföra. Eftersom nytta alltid ska vägas mot skada är det sällan aktuellt att med hjälp av olika åtgärder reducera dosen till noll (Bergman m.fl., 1999). Istället eftersträvas en reduktion till en acceptabel nivå. När man överväger om en åtgärd är motiverad eller inte använder man begreppet avstyrd dos. Den avstyrda dosen är den minskning av den faktiska dosen som en åtgärd resulterar i (se figur nedan). Om den avstyrda dosen som följd av en åtgärd är tillräckligt stor för att påtagligt minska skadeeffekten av radioaktiva ämnen kan den enligt ”kostnad mot nytta”resonemanget ovan vara motiverad. Ett verkligt fall då ingen åtgärd vidtogs på grund av ett sådant övervägande är reaktorolyckan i Three Mile Island. Där skedde ett utsläpp av radioaktiva ädelgaser i kombination med en obetydlig mängd partikelbundna radioaktiva ämnen. Eftersom man inte hann utrymma området före utsläppet var det ingen idé att utrymma senare eftersom den avstyrbara dosen skulle bli för låg i förhållandena till olägenheterna med utrymningen. Hade det däremot varit möjligt att utrymma före utsläppet hade en sådan åtgärd varit motiverad. Dos utan åtgärd

Avstyrd dos

Dos efter åtgärd

I detta sammanhang används begreppet åtgärdsnivå. Åtgärdsnivån bestäms i förväg för varje åtgärd. Den anger hur stor avstyrd dos som måste uppnås för att ett genomförande av en åtgärd ska övervägas i ett akut läge. En åtgärd som är enkel att genomföra kan ha en låg åtgärdsnivå medan en kostsam och komplicerad åtgärd kan ha en hög åtgärdsnivå. När det gäller livsmedel krävs kännedom om sambandet mellan halten av radioaktiva ämnen i produktionsledet och halten i den färdiga livsmedelprodukten för att kunna beräkna avstyrd dos. Detta beräknas med hjälp av s.k. överföringsfaktorer specifika för olika led i den aktuella produktionskedjan. Överföringsfaktorerna beror förutom på typ av produktionskedja också bl.a. på

20


lokala förhållanden (t.ex. jordart) och tidpunkten under odlings- och betessäsongen när nedfall sker och väderleksförhållanden. I ett tidigt skede efter en kärnenergiolycka är mängden radioaktiva ämnen som frigjorts till omgivningen av naturliga skäl inte så väl kartlagd. Man har därför ofta inte tillräckligt med mätresultat för en mer detaljerad skattning av hur stor dosen blir utan åtgärd och av avstyrbar dos vid olika tänkbara åtgärder. Man får förlita sig på grova beräkningar baserade på tidigare erfarenheter och studier. I en del fall kan man ange dels en undre nivå för åtgärden under vilken en åtgärd rimligtvis inte kan vara motiverad, dels en övre nivå över vilken en åtgärd nästan alltid är motiverad. För mjölkkor bör installning alltid ske om markbeläggningen överskrider 5 kBq/m2. Om den överskrider 0,5 kBq/m2 bör installning övervägas.

4.1 Allmänna principer och regler för motåtgärder I Internationella atomenergiorganets rapport 60 finns en allmän diskussion om intervention och vilka principer som gäller för denna (IRCP, 1990). Diskussionen är mycket allmän. Nationella myndigheter skall utarbeta manualer för de aktuella motåtgärder som anses lämpliga för respektive land. Nedan följer ett sammandrag av ICRPs allmänna rekommendationer. 1. Alla ansträngningar skall sättas in för att förhindra allvarliga deterministiska (akuta) hälsorisker. Allvarliga akuta hälsoeffekter uppstår som regel inte om stråldosen understiger 0,5 Gy. 2. Innan ett program för intervention startas skall det visas att åtgärden är berättigad dvs. att åtgärden gör mera nytta än skada. De negativa effekterna orsakade av den införda motåtgärden skall uppvägas av de positiva effekterna. Det är inte bara monetära kostnader som skall räknas med utan även sociala kostnader av typen oro bland personer som omfattas av motåtgärden. 3. Metoder för intervention skall väljas så att strålskyddet optimeras. Kostnaden av motåtgärden är inte bara den monetära kostnaden utan även icke radiologiska risker med påverkan på människors välbefinnande. Till exempel så orsakar evakuering mycket oro vilket måste komma med i beräkningarna för en optimering av strålskyddet. 4. De två första punkterna om intervention som troligen kommer att behövas i händelse av en kärnteknisk olycka med utsläpp av radionuklider måste vara genomtänka. Detta fordrar en omfattande genomgång av möjliga motåtgärder, när de är adekvata och deras positiva och negativa effekter. Dessutom fordras ekonomiska och omgivningsmässiga modeller och framförallt personer som tränats i användande av dessa modeller. Motåtgärder skall utnyttjas så länge som de är relevanta och optimerade. Kostnadsaspekten skall observeras – med lämpliga mellanrum skall motåtgärden testas om den fortfarande är optimerad. Dessa principer finns också refererade i Bergman m.fl. (1999). I den skriften diskuteras också följande punkter. Åtgärdsnivåerna bör så långt som möjligt optimeras så att åtgärden medför så positivt resultat som möjligt: En åtgärd är optimerad när skillnaden mellan de skadeverkningar som avstyrs med åtgärden och de skadeverkningar som åtgärden medför blir så stor som möjligt. Optimering innebär också en sammanvägning av effekter av olika åtgärder så att största möjliga positiva resultat 21


erhålls. Vid optimeringen måste man utgå från den kunskap om nedfallssituationen som finns tillgänglig vid just det tillfället då ett beslut tas. Det kan i sin tur innebära att val av åtgärder och åtgärdsnivåer måste ändras efterhand som situationen förändras eller kunskapen om situationen ökar. Ju bättre den avstyrda dosen kan beräknas, desto bättre kan avvägningen mellan de positiva och negativa effekterna av en åtgärd göras. Begränsningar i handlingsfrihet och bindningar för framtiden bör undvikas: Det är viktigt att vara medveten om att en vidtagen åtgärd kan minska antalet möjliga åtgärder som kan genomföras senare. Plöjning (inklusive nerplöjning av en stående gröda) reducerar externstrålningen från en ytlig deposition och minskar i allmänhet upptaget i efterföljande grödor. Innan åtgärden genomförs bör dock sådana positiva effekter ställas mot värdet av att behålla tillräcklig handlingsfrihet för insatser längre fram i tiden. Även om plöjning kan synas vara lämplig för att minska externstrålning eller upptag i grödor, så är den ”irreversibel” i den meningen att den minskar möjligheten till eventuella senare saneringsåtgärder, som exempelvis att avlägsna det ytliga markskiktet eller föra bort en starkt kontaminerad växtbiomassa. Man bör även undvika åtgärder som medför alltför stora framtida ekonomiska åtaganden. De kan bli långvariga inte bara på grund av långa fysikaliska halveringstider, utan även exempelvis om reglerna för ekonomisk ersättning utformas så att t.ex. jordbrukarnas incitament att vidta andra konsekvensbegränsande åtgärder minskar. Värdet av bibehållen handlingsfrihet, åtminstone under ett relativt tidigt skede, överväger i många fall. Handlingsfriheten måste dock vägas mot värdet av att snabbt få igång effektiva åtgärder i fall där detta förutsätter beslut om ekonomiskt stöd. Åtgärderna bör i allmänhet vara genomförbara utan omfattande investeringar: Kostnadskrävande motåtgärder är oftast inte genomförbara på grund av tidsbrist, bristande vilja att genomföra nödvändiga investeringar eller svårigheter att låna upp det nödvändiga kapitalet. Djupplöjning är exempel på en sådan svårgenomförbar motåtgärd eftersom den kräver plogar som normalt inte är allmänt tillgängliga i jordbruket. Djupplöjning kräver också tillgång till traktorer med stor dragkraft. Även sanering genom bortförsel av jord är dyrt och besvärligt att genomföra. Sådana krävande åtgärder blir bara motiverade i situationer med brist på okontaminerad jordbruksmark eller i områden med särskilda förutsättningar för vissa ekonomiskt värdefulla grödor. Åtgärden bör vara långsiktig och varaktig: Gödsling med kalium kan ge god effekt för att minska transport av radioaktivt cesium till olika grödor. Upphör kaliumtillförseln kan upptaget öka igen. Bortförsel av en starkt kontaminerad gröda minskar belastningen på marken och minskar upptaget i kommande grödor. Inga åtgärder skall vidtas i strid med gällande lagstiftning eller internationella överenskommelser: För att undvika oklarheter om ansvarsförhållanden gäller den normala rollfördelningen mellan de centrala myndigheterna under ett förvarningsskede och ett akutskede. Detta uttrycks så här: ”Det är statsmakternas utgångspunkt att den ansvarsfördelning samt de ledningsorganisationer och ledningsmetoder som tillämpas i samhället under normala förhållanden så långt som möjligt även tillämpas också i en krissituation.”

22


4.2 Förutsättningar och begränsningar för handlingsstrategierna i denna rapport Handlingsstrategierna i denna rapport gäller radiocesium (134Cs och 137Cs). Ett nedfall kommer sannolikt också att innehålla radiostrontium (90Sr) som också kan tas upp i grödorna, men den nukliden behandlas inte här. Jod (131I) är kortlivad (8 dagars halveringstid) så den förorsakar inte några åtgärder i själva växtproduktionen. Däremot kan 131I bli ett stort problem främst i mjölkproduktionen den närmaste tiden efter ett nedfall. Detta påverkar indirekt växtproduktionen genom restriktioner för bete och användande av grönfoder till mjölkkorna under tiden som aktiviteten hos jod avtar. Åtgärder mot jod i mjölkproduktionen tas dock inte upp i åtgärdsmatriserna i denna rapport. Fyra olika produktionsinriktningar behandlas, spannmålsproduktion, grisköttsproduktion, mjölkproduktion och nötköttsproduktion. Storlek och tidpunkt för nedfall avgör graden av kontamination av olika jordbruksprodukter efter ett nedfall av radioaktiva ämnen. Med avseende på depositionens storlek arbetar vi för cesium med tre nivåer 10, 100 och 1000 kBq/m2. Cesiums radioaktiva isotoper (134Cs och 137Cs) har ungefär samma effekt så nedfallsnivåerna avser det sammanlagda nedfallet av dessa. 10 kBq/m2 motsvarar ungefär den genomsnittliga nivån i Sverige precis efter nedfallet från Tjernobylolyckan, 100 kBq/m2 motsvarar ungefär nedfallet i de mest förorenade områdena i Gästrikland och 1 000 kBq/m2 nivån nära den havererade kärnkraftsanläggningen. De flesta områdena med så hög beläggning fanns inom en radie på 300 km. När det gäller nedfallstidpunkten innebär ett nedfall utanför vegetationsperioden en lägre föroreningsgrad än ett som inträffar under vegetationsperioden (Eriksson, 1997b). Föroreningsgraden under vegetationsperioden blir vidare starkt beroende av grödans uppfångningsförmåga och därmed dess utvecklingsstadium (se figur 2). Vi har därför gjort beräkningar för 6 olika tidpunkter under odlingssäsongen. Datumen gäller Svealands slättbygder. T0. Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden. T1. Vid vegetationsperiodens inledning. Vid vårsådden av spannmålsgrödor. Tjernobylnedfallet skedde ungefär vid denna tidpunkt. (ungefär 1 maj) T2. Vid tidpunkten då djur släpps på bete. Slåttervallens växter har utvecklade blad med förlängda bladslidor (gräs) och bladskaft (baljväxter). Utvecklingsstadium ca 23 – 30-31 för höstvete och ca 12 – 13 i slutet av perioden för vårkorn. (ungefär 22 maj) T3. Vid denna tidpunkt börjar vallfoderväxter vara klara för ensilageskörd. Kapaciteten hos slåttervallar och beten att fånga upp ett nedfall är stor. Utvecklingsstadium ca 30-31 – 3941 för höstvete och ca 12-13 – 31-32 för vårkorn. (ungefär 12 juni) T4. Slåttervallar är nu skördade och återväxer. Efter denna tidpunkt används skördade vallar för bete på en del gårdar. Utvecklingsstadium ca 51 – 71 för höstvete och ca 35-39 – 59 för vårkorn. (ungefär 10 juli) T5. Före en eventuell andra vallfoderskörd och före skörd av spannmål och oljeväxter. Utvecklingsstadium ca 71 – 83 (mjölkmognad, börjar gulna) för höstsådd och ca 59 – 83 för vårsådd spannmålsgröda. (ungefär 1 augusti) T6. Skörd av höstsäd avslutat. Skörd av vårsäd och upptagning av potatis. (ungefär 1 september)

23


Konsekvenserna av nedfall under vegetationsperioden, tidpunkt T1-T6, behandlas i avsnitten 4.3-4.6, medan konsekvenserna nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden behandlas i avsnitt 4.8.

Figur 2. Olika utvecklingsstadier hos spannmål och deras beteckning enligt decimalskalan. Figur 2 visar olika utvecklingsstadier hos spannmål. Utvecklingsstadiet har stor betydelse för grödans uppfångningsförmåga. Fram tills tiden då grödan börjar mogna ökar dess täckningsgrad per ytenhet och därmed dess uppfångning och kvarhållning av radionuklider. Man räknar med att ca en tredjedel av nedfallet kvarhålls i de flesta fall. Att tidpunkten för nedfall spelar stor roll beror på att grödan kan kontamineras på flera olika sätt och att detta varierar över tiden. Om nedfall sker på en växande gröda sker en stor del av kontamineringen genom uppfångning direkt på grödan. Grödan kan också kontamineras genom upptag av det radioaktiva ämnet från marken. Detta är den dominerande processen om nedfall sker utanför vegetationsperioden och för grödor som odlas åren efter nedfallsåret. (Eriksson, 1997a; Aarkrog 1992). För att bedöma hälsoriskerna vid olika föroreningsgrader måste aktiviteten i grödorna i de olika scenarierna räknas om till motsvarande aktivitet i livsmedelsprodukterna oavsett om grödan används direkt som livsmedelsråvara eller om vägen till färdigt livsmedel går via animalieproduktionen. För denna omräkning används så kallade överföringsfaktorer. En överföringsfaktor är en empiriskt fastställd kvot mellan halter och/eller mängder av en radionuklid i olika steg i livsmedelskedjan. För vegetabilier är det oftast kvoten mellan halten i livsmedlet och halten i den använda växten/växtdelen. För animalieprodukter är det ofta kvoten mellan halten i livsmedlet och det dagliga intaget hos djuret (se beräkningsrutor senare i detta kapitel). Överföringsfaktorer används också vid beräkning av växters upptag av radioaktiva ämnen från marken i olika situationer. Data över uppfångning i grödorna och olika överföringsfaktorer har vi hämtat från IAEA (1994b). Överföringsfaktorerna varierar med omständigheterna och därför anger handboken både ett intervall och ett förväntat värde. Det senare kallas för ”bästa skattningar” och är det värde som rekommenderas om lokalt framtagna värden saknas. I Sverige har vi inte tagit fram egna överföringsfaktorer utan snarare använt de re-

24


kommenderade för att modellera konsekvenserna av ett nedfall av radioaktiva ämnen. Därför använder vi också IAEA: s rekommenderade värden i denna rapport. De skattningar av föroreningsgrad av radiocesium i stråsäd, vallgrödor och beten i olika situationer som vi gjort i denna rapport baseras på beräkningar gjorda av Eriksson m.fl. (1994) och för djurprodukter på beräkningar av Eriksson & Andersson (1994), samt på kalkyler som bygger på dessa två rapporter av (Eriksson, 1997; Eriksson m.fl., 1994).

Procent av halt vid jämvikt

När det gäller beräknade halter i djurprodukter är en komplikation att det tar en viss tid att uppnå maximal halt av en radionuklid. Om man t.ex. utfodrar en gris med spannmål med en viss halt radiocesium tar det ganska lång tid innan det blir balans mellan intag och utsöndring. Tiden beror på hur snabbt radionukliden ifråga omsätts och går ut ur djurkroppen. Är utsöndringen snabb uppnås balans på kort tid och är den långsam tar det längre tid. Utsöndringshastigheten beskrivs av den biologiska halveringstiden (t½, biol), dvs. den tid det tar för en given radionuklidhalt i muskelvävnaden (köttet) att sjunka till hälften om djuret utfodras med okontaminerat foder. Dessutom försvinner en del radiocesium genom radioaktivt sönderfall. Denna sönderfallshastighet bestäms av den fysikaliska halveringstiden (t½, fys). För cesium-137 är den fysikaliska halveringstiden ca 30 år. Eftersom radiocesium försvinner på två olika sätt i en djurkropp definierar man en effektiv halveringstid (t½ eff). 1 1 1 = + t½ ,eff t½, fys t½,biol Sambandet mellan den effektiva halveringstiden och uppbyggnaden av ett ämne i djurkroppen illustreras i figur 3. Om ett djur kontinuerligt tillförs foder med en viss kontamineringsgrad stiger halten i kött och mjölk gradvis upp till en jämviktsnivå i en takt som är relaterad till den effektiva halveringstiden för den aktuella radionukliden och för det aktuella djurslaget. Efter en effektiv halveringstid har halten i köttet eller mjölken stigit till hälften av den vid jämviktsnivån. Efter två halveringstider är den uppe i 75 %, efter tre i 87,5 %, efter fyra i 93,75 % osv. I praktiken har man i stort sett jämvikt efter 4 halveringstider. För utsöndring till mjölk är den biologiska halveringstiden kort. För radiocesium så kort att man uppnår maximal halt efter ca 3 dagar, medan den för nötkött är ca 30 dagar (Sansom, 1966; Van den Hoek, 1980), vilket innebär att det tar ungefär 4 månader att uppnå jämvikt. För griskött är biologiska halveringstiden för radiocesium ca 24 dagar (Ekman, 1961), vilket innebär att det tar drygt 3 månader att uppnå jämviktshalten. 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 0

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Antal effektiva halveringstider

Figur 3. Illustration av hur halten av en radionuklid byggs upp kött och mjölk vid kontinuerlig utfodring med foder med en given kontamineringsgrad.

25


De förväntade halterna i kött i scenarier med vinterutfodring som redovisas i denna rapport avser halter vid jämvikt. Det innebär att om djuren utfodras med kontaminerat foder under en kortare tid fram till slakt än vad som motsvarar ungefär fyra halveringstider så blir halterna i motsvarande grad lägre. Hur mycket kan skattas med hjälp av kurvan i figur 3. Anta t.ex. att en gris utfodras med kontaminerat foder i ca 40 dagar. Det motsvarar ca 1,5 effektiva halveringstider och innebär enligt figur 3 att halten i kött vid slakt då blir ca 65 % av det värde som anges i tabellerna i avsnitt 4.4. Det senare är det värde köttet skulle ha fått om grisen utfodrats med det kontaminerade fodret i mer än 3 månader innan den blev färdig för slakt. När köttproduktion baseras på bete blir det lite mer komplicerat. Då är det dagliga intaget av radionuklider inte konstant eftersom halterna i betet sjunker med tiden. Det innebär att halterna i kött stiger den första tiden efter ett nedfall, men efter några veckor när det minskande intaget via foder slår igenom bryts den uppåtgående trenden och halten i köttet börjar gradvis avta (se vidare diskussion om detta i avsnitt 4.6). Tilläggas kan att den dynamik som beskrivs ovan kan användas för att styra halterna i kött vid slakt. Man kan utfodra djuren med måttligt kontaminerat foder en viss tid och sedan gå över till okontaminerat foder tiden fram till slakt. Då får vi ett förlopp som beskrivs av kurvan i figur 3 om den vänds upp och ner. Inledningsvis sjunker halten snabbt. Om man ändrar utfodring en halveringstid före slakt halverar man halterna osv. Detta är inget vi diskuterar i detalj i denna rapport eftersom den är inriktad på åtgärder i växtodlingen, men det är något att ha i åtanke när man funderar på olika handlingsalternativ på djurgårdar. Som kriterium för högsta tillåtna halt radiocesium i livsmedel från ett kontaminerat område har vi använt rekommenderade EU-gränsvärden enligt bilaga 2. För mjölkprodukter är detta gränsvärde 1 000 Bq per kg bruksvara och för spannmålsbaserade produkter 1 250 Bq per kg bruksvara (se vidare tabell B2.1 i bilaga 2). När det förväntade värdet på halten radiocesium i olika produkter ligger under dessa gränsvärden har vi i våra handlingsmatriser utgått ifrån att inga omedelbara åtgärder behövs. Man ska dock vara medveten om att prognoserna är osäkra och att det är viktigt att följa upp grödornas utveckling med analyser av de verkliga radiocesiumhalterna. Det är viktigt att understryka att förväntade radiocesiumhalter i grödor och livsmedel som presenteras i denna rapport bara är en första skattning av situationen. De ger en uppfattning om storleksordningen på halter i grödor och livsmedel och bör så fort som möjligt följas upp med mätningar av de verkliga halterna. Eftersom förutsägelserna är osäkra kan det kanske också vara klokt att om möjligt vidta åtgärder när prognosen är att värdet i produkten kommer att ligga strax under den kritiska nivån. Detta gäller även kortsiktiga åtgärder som t.ex. kaliumgödsling. Tilläggas kan att om ett nedfall drabbar ett begränsat område är det möjligt att det blir svårt att få avsättning för jordbruksprodukterna därifrån även om halterna i grödorna ligger klart under de fastställda gränsvärdena. För tveksamma konsumenter räcker det med att halterna är förhöjda. I ett sådant perspektiv kan det vara motiverat att överväga framförallt långsiktiga åtgärder även när det inte är nödvändigt enligt matriserna. Som framgått i kapitlen 2 och 3 finns det många faktorer som påverkar överföring av ett nedfall via mark och gröda till en livsmedelsprodukt. Vi identifierar följande faktorer som kan bidra till osäkerhet i våra förutsägelser:

26


Uppfångning och kvarhållning i grödan. Variation i uppfångning har till stor del reducerats genom att vi relaterar förutsägelser av radiocesiumhalter till bestämda utvecklingsstadier, men det kan ändå finnas en viss variation beroende på om grödan är tät eller inte. Detta kan påverkas av väderlek, gödslingsintensitet mm. När det gäller kvarhållning finns det en större variationsvidd. Beräkningarna avser något slags medelsituation vilket innebär att om det regnar ovanligt mycket och/eller är blåsigare än normalt efter ett nedfall kan halterna bli lägre än förutsett. Om det inte regnar eller blåser alls under lång tid kan det istället bli högre halter. Att sätta siffror på detta är dock svårt. Överföringsfaktorerna. Överföringsfaktorerna baseras på kvoten mellan halterna i de medier mellan vilka överföringen sker. Den bestäms empiriskt utifrån faktiska mätresultat i fält och i olika experiment. Eftersom betingelserna varierar mellan mätningarna finns det ofta en stor variationsvidd i överföringsfaktorerna i de sammanställningar av data som görs. Ibland kan variationen spänna över flera tiopotenser. De högsta och lägsta värdena är dock oftast extremer som inte är särskilt sannolika i normala situationer. Vi har som nämnts ovan använt oss av IAEA: s rekommenderade värden, men också angett variationsvidden i de data som dessa värden baseras på. Årsmånen. Som nämnts ovan påverkar årsmånen uppfångning på växten, men den har troligen också betydelse för upptag i växten (både via bladen och från marken) och för transport av radiocesium i växten. Förmodligen skiljer det sig dock inte mer än högst en faktor 2 mellan högsta och lägsta värdet. Grunddata för överföring vid nedfall under odlingssäsongen. Det finns gott om data när det gäller överföring av radionuklider från mark till växt via rötterna och vilka halter det ger i ätliga växtdelar, men väldigt lite när det gäller överföring till ätliga växtdelar vid nedfall direkt på en välutvecklad gröda. Analyser av mark och gröda i samband med Tjernobylolyckan ger ganska liten vägledning om det senare eftersom den skedde i början av vegetationsperioden. De här redovisade data över nedfall vid sena tidpunkter baseras på experiment utförda vid dåvarande Institutionen för radioekologi vid SLU där grödor odlade i ramar artificiellt utsatts för deposition av radiocesium vid olika tidpunkter. Försöken upprepades under två på varandra följande år (Eriksson m fl 1988a; 1988b). Dessa experiment är säkert väl genomförda, men det är ändå troligt att resultaten skulle bli lite annorlunda om de upprepades av andra forskare under andra betingelser än i Erikssons m.fl. experiment. Vilka gränsvärden kommer att tillämpas? Våra förutsägelser baseras på rekommenderade EU-gränsvärden enligt bilaga 2. Eftersom denna rapport gäller åtgärder under nedfallsåret kommer de troligen att gälla för akuta åtgärder direkt efter nedfallet. På sikt kan de dock ändras vilket kan påverka mer långsiktiga effekter av föreslagna motåtgärder och eventuellt innebära att åtgärden inte var långsiktigt optimal. En annan viktig faktor här är också allmänhetens acceptans för livsmedel som härrör från kontaminerade områden. Även om gränsvärdena formellt uppfylls är det inte säkert att de accepteras av konsumenten. För tveksamma konsumenter räcker det med att halterna är förhöjda, vilket i sin tur påverkar hur livsmedelsindustrin agerar. Detta kan leda till att de motåtgärder som föreslås för att minska halterna i växande gröda blir meningslösa. Det kan också innebära att motåtgärder kan vara meningsfulla att vidta även om halterna enligt förutsägelserna hamnar under gränsvärdet för att pressa ner halterna så mycket som möjligt både på kort och på lång

27


sikt. I detta fall kan motåtgärder som föreslås vid en hög nedfallsnivå tillämpas även vid en lägre. Jordartsskillnader. Skattningarna av halter i grödor och därav följande förslag på motåtgärder baseras i första hand på data från jordar i jordartsintervallet leriga jordar (5-15 % ler) till lerjordar (> 15 % ler). När det gäller nedfall direkt på en välutvecklad gröda spelar jordarten liten roll eftersom halten i den skördade produkten i huvudsak bestäms av uppfångning och upptag via bladen. Vid nedfall under vintern, tidigt på säsongen och direkt efter en förstaskörd av vall bestäms dock halten i grödan huvudsakligen av upptag via rötterna och då får markens förmåga att binda upp radiocesium i icke växttillgänglig form större betydelse. Eftersom skattningarna avser jordar med ett visst lerinnehåll är det sannolikt att upptaget i grödorna blir större än vad vi anger för lerfattiga sandjordar och på rena mulljordar om ett nedfall sker vid en tidpunkt då marken inte är sådd eller grödan inte vuxit ut ordentligt. Enligt tabell B1.1 i bilaga 1 kan det i extrema fall vara en faktor 10 högre halter i grödor från sand- och mulljordar speciellt om de är sura och näringsfattiga. Hur dessa jordar ska hanteras under nedfallsåret finns med i diskussionen av motåtgärder i de olika scenarierna. Fördelningen mellan de båda radiocesiumisotoperna 134Cs och 137Cs. Nedfallsnivåerna i våra scenarier avser den sammanlagda mängden av dessa isotoper. Vid nedfallet från Tjernobylolyckan var ungefär 40 % av totalmängden radiocesium 134Cs. Vid ett framtida nedfall kan proportionerna mellan dem bli annorlunda. Detta har framförallt betydelse för upptaget i grödorna på längre sikt. Eftersom 134Cs har en halveringstid på 2,1 år mot 30 år för 137Cs innebär en större andel av 134Cs att aktiviteten avklingar snabbare än om 137Cs dominerar. De data över halter i grödorna i de olika scenarierna som vi använt avser egentligen 137Cs eftersom det var den isotopen som tillsattes i de bakomliggande experimenten. Det innebär att om 134Cs utgör en signifikant andel av ett nedfall överskattar våra förutsägelser haltnivåerna en aning. Detta är dock försumbart eftersom scenarierna i denna rapport avser nedfallsåret. Vid ett nedfall med lika delar av de båda isotoperna kommer radiocesiumhalten att vara 1 % lägre än våra värden efter 1 månad, 7 % lägre efter ett halvår, 13 % lägre efter 1 år och 23 % lägre efter drygt 2 år (halveringstiden för 134Cs). Om tiden mellan nedfall på grödan och konsumtion av ett från grödan producerat livsmedel är kort eller andelen 134Cs liten blir felet i våra förutsägelser följaktligen inte så stort. Med tanke på alla ovanstående osäkerheter kan det tyckas som om våra prognoser inte är mycket värda. Sannolikheten för att alla ska dra åt samma håll samtidigt är dock förmodligen liten. Mer sannolikt är att extremerna på en enskild faktor sällan infaller och att de variationer som ändå finns på var och en i viss grad tar ut varandra; När en faktor ligger på en nivå över IAEA: s rekommenderade värden kompenseras det av att en annan ligger under osv. Det innebär att även om skattningarna förmodligen kommer att ligga lite fel så bör de ändå ge en uppfattning om storleksordningar och vara till stor hjälp för att sortera ut situationer där behovet av motåtgärder är litet respektive situationer där det kan uppstå allvarliga problem. Osäkerheten gäller mellanlägena. Där blir det ofrånkomligt att försöka göra en egen bedömning, med vägledning av våra scenarier och kunskap om vad som kan ge avvikelser från dessa. Som redan påpekats bör alla prognoser följas upp med faktiska mätningar. Ett annat förhållande som förmodligen kommer att innebära ett inslag av egen bedömning är att nedfallet sannolikt att kommer att ligga på en nivå och/eller en tidpunkt mellan de som vi tar i upp i våra scenarier (exempelvis ett nedfall på 600 kBq/m2 vid en tidpunkt mittemellan T3 och T4). Då får man själv räkna ut ungefär vilka halter det kan bli i gröda och livsmedel

28


och försöka räkna ut vilka åtgärder som är tillämpliga. Är det åtgärdsförslagen för nedfallsnivå 100 kBq/m2 eller för nivån 1 000 kBq/m2 och inom dessa de för tidpunkt T3 eller de för tidpunkt T4 som är mest adekvata?

4.3 Spannmål för livsmedelsproduktion Jordbrukaren har i detta fall att ta ställning till om höst- och vårsädesgrödor kan användas för sitt ursprungliga ändamål som brödsäd eller om åtgärder behöver eller kan vidtas för att möjliggöra detta. Det kan också vara aktuellt med åtgärder redan första året för att säkra markens långsiktiga produktionsförmåga (se bilaga 1). Med hjälp av data i Eriksson m.fl. (1994) och Eriksson (1997b) kan man skatta radiocesiumhalterna i spannmålskärna vid skörd, om inga åtgärder vidtas (tabell 4.1). Observera att höstsäd har en tidigare utveckling och därmed bättre uppfångning och därför får högre halter i kärna än vårsäd om nedfallet sker under den första hälften av vegetationsperioden. Halterna i spannmålskärna i tabell 4.1 har med hjälp av en överföringsfaktor (se beräkningsrutan nedan) räknats om till halter i bröd i tabell 4.2. De skuggade värdena i tabell 4.2 visar de situationer när halten av cesium i bröd förväntas överstiga EU:s gränsvärde på 1 250 Bq/kg. Detta sker när halterna i spannmål i tabell 4.1 är högre än det kritiska värdet på ca 3 100 Bq/kg ts (se beräkningsrutan nedan). Tabell 4.1. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i kärna av höstsäd och vårsäd (Bq/kg ts) vid skörd efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer. Nedfallsnivå kBq/m2 Höstsäd: 10 100 1 000

1

2

Tidpunkt 3 4

5

6

50 500 5 000

100 1 000 10 000

800 8 000 80 000

1 200 12 000 120 000

1 000 10 000 100 000

-

10 100 1 000

10 100 1 000

100 1 000 10 000

1 000 10 000 100 000

1 200 12 000 120 000

1 000 10 000 100 000

Vårsäd: 10 100 1 000

Både höstsäd och vårsäd kommer enligt tabell 4.2 att kunna användas för brödproduktion oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och om nedfallet sker relativt tidigt på säsongen vid nedfallsnivån 100 kBq/m2. På grund av vårsädens senare utveckling kan den till skillnad från höstsäden även vid ett nedfall vid tidpunkt T3 användas för brödproduktion utan att radiocesiumhalten blir för hög. Vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 går höstsäden inte att använda för detta ändamål oavsett nedfallstidpunkt medan vårsäden fortfarande håller tillräckligt låga halter vid tidigt nedfall. Mönstret att halten i skördemogen kärna blir högre ju senare nedfallet sker fram till tidpunkt T4 för höstsäd och tidpunkt T5 för vårsäd har två förklaringar. Den ena är ökande uppfångning med ökande bladyta och den andra att utspädningen genom grödans fortsatta tillväxt blir mindre ju mer utvecklad grödan är vid nedfallet. Avtagande halt i skördemogen kärna om

29


nedfallet sker vid sena tidpunkter, beror på minskad uppfångning när skottens vegetativa delar vissnar och på minskande inlagring i kärnan. Tabell 4.2. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i bröd (Bq/kg) framställt av höstsäd och vårsäd vid olika nedfallstidpunkter och nedfallsnivåer. Skuggade halter ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. Nedfallsnivå kBq/m2 Höstsäd: 10 100 1 000

Tidpunkt 3 4

1

2

5

6

20 200 2 000

40 400 4 000

320 3 200 32 000

480 4 800 48 000

400 4 000 40 000

-

4 40 400

4 40 400

40 400 4 000

400 4 000 40 000

480 4 800 48 000

400 4 000 40 000

Vårsäd: 10 100 1 000

Beräkningar Vid beräkningarna används en s.k. ”Food processing retention factor” (Fr):

Fr =

Aktivitetskoncentration i bröd, Bq/kg Aktivitetskoncentration i spannmål, Bq/kg

(1)

Omräkning av radiocesiumhalter i spannmålskärna till radiocesiumhalter i bröd

För denna beräkning skrivs formel (1) om så här: Cs i bröd = Cs i spannmålskärna × Fr

(2)

Enligt IAEA Handbook är Fr 0,2-0,6. Vi använder medelvärdet av detta intervall i beräkningarna. Vid situationen 100 kBq per m2 i vårsäd och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i spannmål 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Med hjälp av formel (2) kan vi räkna ut att detta ger radiocesiumhalten i bröd = 1 000 Bq/kg × 0,4 = 400 Bq/kg (se tabell 4.2) Beräkning av den radiocesiumhalt i spannmålskärna som ger en radiocesiumhalt vid gränsvärdet i bröd

EU:s gränsvärde för halten radiocesium i bröd är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs så här kan vi räkna ut motsvarande halt i spannmålskärna: Cs i spannmål =

Gränsvärde Cs i bröd 1 250 Bq/kg = = 3 125 Bq/kg Fr 0,4

(3)

Om halten i spannmålskärna kan förväntas överstiga 3 125 Bq/kg vid skörd är risken alltså stor att halten i bröd kommer att överstiga EU:s gränsvärde.

30


Motåtgärder för brödspannmål

För brödspannmål används kärnan. Inlagring av cesium i kärnan sker i sena utvecklingsstadier. Det finns fler olika motåtgärder att ta till efter ett nedfall. Förslag på motåtgärder är: • • • • • •

Slå av och föra bort grödan (deponi) Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning Kaliumgödsla Använda grödan för energiproduktion Träda marken tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder kan sättas in i höstsäd respektive vårsäd vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabellerna 4.3 och 4.4. Vi utgår där från hur data i tabell 4.2 förhåller sig till EU-gränsvärdet. Tabell 4.3. Motåtgärdsmatris. Höstsäd till brödproduktion. Nedfallsnivå kBq/m2 (1) 10 100

1 000

Tidpunkt 1

2

3

4

5

* ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

(7) * ingen åtgärd

(8) * ingen åtgärd

(9) * energigröda * plöj

(10) * energigröda * plöj

(11) * energigröda * plöj

(13) * kaliumgödsla * plöj och så nytt * träda

(14) * plöj * träda * ev. kaliumgödsla * energigröda

(15) * plöj * träda (*energigröda)

(16) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

(17) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

Tabell 4.4. Motåtgärdsmatris. Vårsäd till brödproduktion. Nedfallsnivå kBq/m2 10 (1)

Tidpunkt 1

2

3

4

5

6

* ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

(6) * ingen åtgärd

100

(7) * ingen åtgärd

(8) * ingen åtgärd

(9) * ingen åtgärd

(10) * energigröda * plöj

(11) * energigröda * plöj

(12) * energigröda * plöj

1 000

(13) * ingen åtgärd * träda

(14) * ingen åtgärd * träda

(15) * energigröda * plöj * träda * energigröda

(16) (17) * slå av, för bort * slå av, för bort * plöj * plöj * träda * träda (*energigröda) (*energigröda)

31

(18) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)


Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabellerna 4.3 och 4.4 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. Höstsäd (1)-(5), (7) och (8): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2, är prognosen att halten i höstsäd inte kommer att överstiga det kritiska värdet, se tabell 4.1. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. (9), (10) och (11): I dessa fall är radiocesiumhalterna så höga att höstsäd inte går att använda som brödsäd och det är för sent att påverka dem genom t.ex. kaliumgödsling. Paradoxalt nog går det inte heller att använda grödan som foder i köttproduktion eftersom den kritiska halten där är lägre än för brödsäd, se avsnitt 4.4. Det beror på att överföringsfaktorn (haltrelationen) kött-gröda har ett relativt högt värde. De alternativ som står till buds är att om möjligt sälja grödan för energiproduktion (se (15), (16) och (17) nedan) eller att finhacka den och sedan plöja ner den på hösten. Som framgår av tabell B1.1, bilaga 1 är det ingen större risk att halterna i någon åkergröda blir för hög nästföljande år även om man inte tar bort grödan från fältet. (13) och (14): Nedfallsnivån är mycket hög, men eftersom grödan inte utvecklat så stor bladbiomassa fångas ganska liten del av nedfallet upp av skotten samtidigt som fortsatt tillväxt ger en utspädningseffekt. Att ta bort grödan tidigt för att minska belastningen på marken har marginell effekt eftersom den uppfångade mängden är så liten.

Ett nedfall på 1 000 kBq/m2 ger, även om nedfallet sker tidigt, för höga radiocesiumhalter i nedfallsårets höstsädesgröda oavsett jordart. Vid tidpunkt T1 finns dock möjligheten att få en tillräcklig effekt av en extra kaliumgödsling på leriga jordar och lerjordar. Om detta halverar radiocesiumhalten i kärna hamnar halten i bröd strax under gränsvärdet. Om man inte vill ta risken att grödan ändå får för höga halter finns vid denna tidiga tidpunkt också möjligheten att plöja ner höstgrödan och så en ny (vår)gröda. Halten radiocesium i den nya grödan kommer att bestämmas av upptag från marken och då blir halterna ungefär desamma som man får året efter nedfallsåret enligt tabell B1.1, bilaga 1. Det innebär halter under det kritiska värdet i de flesta grödor. Vid tidpunkt T2 (14) är det för sent för omsådd och effekten av kaliumgödsling är mycket osäker. Ett annat alternativ är sälja grödan för energiproduktion om det finns avsättning för den för detta ändamål (se (15), (16) och (17) nedan). Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar är det stor risk att halten blir för hög i brödsäd under nedfallsåret och i foderspannmål exempelvis till grisar eller i nyanlagd betesvall för köttproduktion under följande år (tabell B1.1, bilaga 1). För dessa jordar kan det bli aktuellt att träda marken till en del av aktiviteten avklingat eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.

32


(15), (16) och (17): I dessa situationer är grödan så utvecklad att den fångar upp en ganska stor del av nedfallet, vilket ökar möjligheten att minska belastningen på marken genom att föra bort grödan. Till en början kan man lägga den vid sidan om åkern. Om man gör inplastade rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiet. När biomassan bryts ner kommer radiocesiet med tiden att koncentreras. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Därför bör balarna så småningom kanske köras till deponi. Uppfångningen hos en välvuxen gröda kan vara kring 25-30 % av nedfallet. Om man vill föra bort så mycket som möjligt av detta är det viktigt att slå av grödan så fort som möjligt innan en del av det som fångats upp spolas bort t.ex. av en regnskur. Av tabell B1.1, bilaga 1 att döma är det dock tveksamt om detta skulle pressa ner radiocesiumhalten i kommande grödor under den kritiska nivån. Tjugofem procents minskning av markbelastningen räcker ofta inte. Eftersom nedfallsnivån är hög kanske det dock kan vara motiverat att göra vad man kan med tanke på att det i framtiden kan bli svårt att sälja produkter från alltför förorenade marker även om halterna är under gränsvärdet. Åtgärden ska dock vägas mot det faktum att en bortförd gröda utgör ett radioaktivt avfall som måste hanteras. Om jorden har tillräckligt hög lerhalt kan nerblandning av radiocesiet i matjorden genom plöjning räcka för att halterna i kommande grödor ska ligga under gränsvärdet.

Ett annat alternativ kan kanske vara att använda grödan för energiproduktion. Om den används i en förbränningsanläggning eller till biogasframställning kan man utnyttja både halm och kärna om man vill ha maximalt renande effekt på marken. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning för energiproduktion vid den högsta nedfallsnivån utan att först utreda detta ordentligt. Ett viktigt skäl är att radionukliderna kommer koncentreras i restprodukterna från energiproduktionen. Risken är att halterna i dessa restprodukter blir så höga att de blir svåra att hantera ur arbetarskyddssynpunkt i produktionsanläggningarna och i deponierna. Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Förutsättningen är att den sker i (större) anläggningar med effektiv rökgasrening som fångar upp flygaska. I annat fall kommer en stor del av bränslets radionuklidinnehåll att spridas till luften. Med effektiv rökgasrening blir utsläppen till omgivningen bara några procent av bränslets innehåll. Om halterna i bränslet är mycket höga kan dessa utsläpp ändå bli för stora. Fördelen med förbränning är att man har mer kontroll på radiocesiet om askan sedan läggs i deponi jämfört med om man lägger upp en kasserad gröda vid sidan av fältet. En eventuell användning av grödan för energiproduktion är kanske mest genomförbar om nedfallet sker vid tidpunkt T5 då den är nära skörd. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen har grödan för hög vattenhalt om den skördas direkt, vilket minskar dess värmevärde. Om den får stå kvar till skörd bli den renande effekten på marken förmodligen mindre på grund av att en del radiocesium faller av plantorna. Detta är å andra sidan en fördel vid hantering i biobränleanläggningen. Eftersom halten i aska från spannmålskärna bör vara minst 10 ggr högre än i den oförbrända biomassan torde aska från kärna som inte kan användas för humankonsumtion eller som foder alltid behöva läggas i deponi. En energigröda kan också användas för framställning av etanol. Kapacitet för framställning av etanol från spannmål finns redan utvecklad. Vid framställning av etanol och biogas samlas innehållet av radiocesium i en restprodukt som får större massa och lägre koncentration än motsvarade aska. Detta kan eventuellt vara en fördel vid hanteringen (jfr aska ovan) men innebär samtidigt att en större massa måste deponeras. Om man vill koncentrera radiocesiet maximalt finns dock alltid alternativet att bränna restprodukten från framställningen av etanol

33


eller biogas. Idag används restprodukten från etanolframställning som nötkreatursfoder. Detta är naturligtvis uteslutet om den är starkt kontaminerad med ett radioaktivt ämne. Själva etanolen kommer att ha en låg koncentration av radiocesium eftersom framställningsproceduren innehåller ett destillationssteg som har en effektivt renande effekt. Inte heller biogas bör bli kontaminerad även om bränslet är det. Oavsett om man vid nedfallsnivån 1 000 Bq/m2 har möjlighet att föra bort gröda eller inte är det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer jorden, gärna med lite större plogdjup än normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket som möjligt av återstående radiocesium inför nästa odlingssäsong. Vårsäd Åtgärdsmatrisen för vårsäd skiljer sig framförallt i att grödans senare utveckling gör att alla paket med åtgärdsförslag förskjuts en ruta åt höger. Skillnaderna berör framförallt rutorna (9), (13), (14) och (15). För övriga kombinationer av nedfallsnivåer och tidpunkter hänvisas till texten om åtgärder i höstsäd ovan. (9): I detta fall gäller samma förutsättningar som i (8) i höstsädesmatrisen, dvs. inga akuta åtgärder behövs men man bör för säkerhets skull kontrollera hur grödans halt utvecklas. (13) och (14): Även ett stort nedfall vid ett tidigt utvecklingsstadium i vårsäd ger låga halter i grödan eftersom grödan ännu inte kommit upp eller om den gjort det är mycket späd. Uppfångningen blir då minimal och upptaget beroende av upptag från marken. Vårsäd på leriga jordar och lerjordar, som siffrorna avser, ger i detta fall inte halter i bröd som överskrider gränsvärdet. Även på rena sandjordar och mulljordar blir halterna i bröd troligen under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1), men här kan det bli aktuellt att därefter träda sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar. Följande år blir halterna i spannmål eller vall för köttproduktion för höga om man har en sådan produktionsinriktning. Innan ett beslut om träda tas är det dock viktigt att mäta den faktiska markbeläggningen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. I detta fall kan man alltså låta brödsädesgrödan stå kvar och avvakta utvecklingen. (15): I detta fall är halterna i vårsäd för höga för användning i brödproduktion men inte tillräckligt höga för att det ska ha särskilt stor effekt på markbelastningen om man tar bort grödan. Grödan kan om möjligt användas för energiproduktion och då kan det vara en fördel att den inte har extremt hög halt av radiocesium när exempelvis askrester ska hanteras. I detta fall liksom i alla fall på denna nedfallsnivå är det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer jorden, gärna med lite större plogdjup än normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket av återstående radiocesium som möjligt inför nästa odlingssäsong. För sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar bör dock träda övervägas enligt ovan.

4.4 Spannmål till grisköttsproduktion Jordbrukaren har vid grisköttproduktion att ta ställning till om kontaminerad fodersäd kan användas som foder eller om den ska föras bort från fältet och deponeras, plöjas ner eller eventuellt användas som energigröda. Det kan också vara aktuellt med åtgärder redan första året för att säkra markens långsiktiga produktionsförmåga.

34


Grisar utfodras ofta med en blandning av höstsäd (vete) och vårsäd (vete och korn), men eftersom de blandas i mycket varierande proportioner kan man här bara diskutera varje grödtyp för sig och sedan får man väga ihop detta i den faktiska situationen. I tabell 4.5 visas förväntad radiocesiumhalt i griskött vid slakt efter utfodring med kontaminerad spannmål. Observera att tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för grisar minst tre månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2). Koncentrat som också normalt ingår i en foderstat har vi antagit vara okontaminerat. Utgångspunkten är att inga åtgärder vidtas för att minska upptaget. Beräkningarna utgår från halterna i spannmål enligt tabell 4.1, en antagen utfodring med 2,5 kg spannmål per gris och dag under tiden närmast före slakt och en överföringsfaktor på 0,24 dag/kg (”expected value” enligt IAEA, 1994b). Enligt IAEA kan överföringsfaktorn variera från 0,03 till 1,1. Hur värdena i tabell 4.5 beräknats framgår av beräkningsrutan nedan. De skuggade värdena i tabellen visar de situationer när halten av cesium i griskött förväntas överstiga EU:s gränsvärde på 1 250 Bq/kg. Enligt beräkningsrutan är det när radiocesiumhalten i spannmål överstiger 2 000 Bq/kg som halten i griskött förväntas bli för hög. För spannmål till brödproduktion är motsvarande värde, som visades i avsnitt 4.3, ca 3 100 Bq/kg. Risken för att radiocesiumhalten i slutprodukten ska bli för hög vid ett nedfall är alltså större om spannmålen används som grisfoder än om den går till brödproduktion. Tabell 4.5. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i griskött (Bq per kg) efter utfodring med kontaminerad spannmålskärna som funktion av nedfallstidpunkt och nedfallsnivå. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. Nedfallsnivå kBq/m2 Höstsäd: 10 100 1 000

Tidpunkt 3 4

1

2

5

6

30 300 3 000

60 600 6 000

480 4 800 48 000

720 7 200 72 000

600 6 000 60 000

-

6 60 600

6 60 600

60 600 6 000

600 6 000 60 000

720 7 200 72 000

600 6 000 60 000

Vårsäd: 10 100 1 000

Anmärkningsvärt är också att den här beräknade kritiska cesiumhalten på 2 000 Bq/kg är högre än EU:s gränsvärde 1 250 Bq/kg radiocesium i grisfoder som saluförs på den öppna marknaden (se bilaga 2). Att EU-värdet är lägre än vårt värde kan bero på att man utgått från s.k. ”default values” som är satta med stor säkerhetsmarginal så att den sannolika risken att ett gränsvärde överskrids är liten. I våra beräkningar har vi dock ett annat syfte och det finns inga legala hinder att internt på gården använda foder med högre halter än EU:s gränsvärde så länge halterna i den producerade produkten uppfyller kraven för livsmedel. Oavsett hur man blandar höstsäd och vårsäd kommer båda att kunna användas för grisköttsproduktion oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfallsnivån 10 kBq/m2. Vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 gäller motsvarade om nedfallet sker fram till tidpunkt T2 i höstsäd och fram till tidpunkt T3 i vårsäd. Vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 skulle utfodring med enbart höstsäd ge för höga halter i kött oavsett nedfallstidpunkt, medan vårsäden ger acceptabla halter fram till

35


Beräkningar Vid beräkningarna används en överföringsfaktor för kött (Ff): Ff =

Aktivitetskoncentration i kött, Bq/kg Dagligt intag av radionuklider, Bq / dag

(1)

Omräkning av radiocesiumhalter i spannmålskärna till radiocesiumhalter i griskött

För denna beräkning skrivs formel (1) om så här: Cs i griskött = Dagligt Cs-intag × Ff

(2)

Det dagliga intaget beror på grisarnas spannmålskonsumtion enligt följande: Dagligt Cs-intag = Cs-halt i spannmål × Mängd spannmål

(3)

Vid situationen 100 kBq nedfall per m2 i vårsäd och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i spannmål 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om man antar en konsumtion av 2,5 kg spannmål per gris och dag under tiden närmast före slakt blir det dagliga intaget enligt (3) = 1 000 Bq/kg × 2,5 kg/dag = 2 500 Bq/dag. Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Ff, vid grisköttsproduktion 0,24 dag/kg (0,03-1,1 dag/kg). Det innebär att en radiocesiumhalt i höstsädeskärna på 2 500 Bq/kg enligt formel (2) ger en halt i griskött = 2 500 Bq/dag × 0,24 dag/kg = 600 Bq/kg. Beräkning av den radiocesiumhalt i spannmålskärna som ger en radiocesiumhalt vid gränsvärdet i griskött

EU-gränsvärdet för cesium i kött är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om kan man beräkna vad detta motsvarar i dagligt radiocesiumintag via spannmål: Dagligt intag =

Gränsvärde Cs i kött 1 250 Bq/kg = = 5 000 Bq/dag Ff 0,24 dag/kg

Med en konsumtion av spannmål på 2,5 kg per gris och dag blir motsvarande halt i spanmålskärna =

Intag v ia spannmål 5 000 Bq/dag = = 2 000 Bq/kg Mängd spannmål 2,5 kg/dag

Om halten i spannmålskärna kan förväntas överstiga 2 000 Bq/kg vid skörd är risken alltså stor att halten i griskött kommer att överstiga EU:s gränsvärde. och med tidpunkt T2. Notabelt är att de förväntade halterna i köttet ligger ganska långt under det kritiska värdet i de fall då spannmålskärna från båda sädesslagen har acceptabel halt, vilket gör att man bör kunna vara ganska säker på att gränsvärdet för kött inte kommer att överskridas i dessa fall. I de fall när radiocesiumhalterna är för höga i höstsäd, men inte i vårsäd, ligger värdena i höstsäd så pass högt att de troligen hamnar över EU-gränsvärdet i griskött om man blandar in mer än 15 – 25 % höstsäd i fodret.

36


Motåtgärder för foderspannmål till grisar

Följande motåtgärder är tänkbara för att motverka för höga radiocesiumhalter i grisköttsproduktionen. • • • • • •

Slå av och föra bort grödan (deponi) Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning Kaliumgödsla Använda grödan för energiproduktion Träda marken tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in i höstsäd respektive vårsäd vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabellerna 4.6 och 4.7 som baseras på hur data i tabell 4.5 förhåller sig till EU-gränsvärdet. Tabell 4.6. Motåtgärdsmatris. Foderspannmål från höstsäd till grisar Nedfallsnivå kBq/m2

Tidpunkt 1

2

3

4

5

10

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

100

(7) * ingen åtgärd

(8) * ingen åtgärd

(9) * energigröda * plöj

(10) * energigröda * plöj

(11) * energigröda * plöj

1 000

(13) * plöj, så nytt * träda * ev. kaliumgödsla *energigröda

(14) * plöj * träda * energigröda

(15) * plöj * träda (*energigröda)

(16) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

(17) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

Tabell 4.7. Motåtgärdsmatris. Foderspannmål från vårsäd till grisar. Nedfallsnivå kBq/m2

Tidpunkt 1

2

3

4

5

6

10

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

(6) * ingen åtgärd

100

(7) * ingen åtgärd

(8) * ingen åtgärd

(9) * ingen åtgärd

(10) * energigröda * plöj

(11) * energigröda * plöj

(12) * energigröda * plöj

1 000

(13) * ingen åtgärd (* träda)

(14) * ingen åtgärd (* träda)

(15) * plöj * träda *energigröda

(16) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

(17) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

(18) * slå av, för bort * plöj * träda (*energigröda)

37


Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.6 och 4.7 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. Motåtgärderna i grisköttsproduktion i de olika fallen blir ungefär desamma som för vårsäd till brödproduktion enligt avsnitt 4.3 trots att den kritiska radiocesiumnivån är lägre när spannmål används till grisköttsproduktion. Det senare beror som nämnts på att överföringen från spannmålskärna är större till kött än till bröd. En konsekvens blir att en kontaminerad vårsädesgröda ämnad för grisköttsproduktion i vissa lägen alternativt skulle kunna användas för brödproduktion. Detta blir dock aktuellt när nedfallsnivåerna ligger mellan de här redovisade alternativen. Vi förutser också en förvirrad debatt om det förs ut till allmänheten att det som inte duger till grisar går bra att använda till människor. Höstsäd (1)-(5), (7) och (8): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2, är prognosen att halten i höstsäd inte kommer att överstiga det kritiska värdet, se tabell 4.5. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. (9), (10) och (11): I dessa fall är radiocesiumhalterna så höga att höstsäd inte går att använda som grisfoder och det är för sent att påverka dem genom t.ex. kaliumgödsling. De alternativ som står till buds är att om möjligt sälja grödan för energiproduktion (se (15), (16) och (17) nedan) eller att finhacka den och sedan plöja ner den på hösten. Som framgår av tabell B1.1, bilaga 1 är det ingen större risk att halterna i någon åkergröda blir för hög nästföljande år även om man inte tar bort grödan med sitt innehåll av uppfångat radiocesium. (13) och (14): Nedfallsnivån är mycket hög, men eftersom grödan inte utvecklat så stor bladbiomassa fångas ganska liten del av nedfallet upp av skotten samtidigt som fortsatt tillväxt ger en utspädningseffekt. Att ta bort grödan tidigt för att minska belastningen på marken har marginell effekt eftersom den uppfångade mängden är så liten.

Ett nedfall på 1 000 kBq/m2 ger, även om nedfallet sker tidigt, för höga radiocesiumhalter i nedfallsårets höstsädesgröda, oavsett jordart. Vid tidpunkt T1 är det möjligt att påverka radiocesiumhalten i kärna med en kaliumgödsling. Eftersom man kan räkna med att detta som bäst halverar radiocesiumhalten i kärna är chansen att få ned halten i kärna så att halten i griskött sedan hamnar under gränsvärdet minimal. En mer effektiv åtgärd vid denna tidpunkt är att plöja ner höstgrödan och så en ny (vår)gröda. Halten radiocesium i den nya grödan kommer att bestämmas av upptag från marken och då blir halterna ungefär desamma som man får året efter nedfallsåret enligt tabell B1.1, bilaga 1. Det innebär halter under det kritiska värdet i de flesta grödor. Vid tidpunkt T2 (14) är det för sent för omsådd. Ett annat alternativ är låta grödan gå fram till skörd och sälja den som energigröda om det finns avsättning för den för detta ändamål (se (15), (16) och (17) nedan). Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar är det stor risk att halten blir för hög i foderspannmål till grisar både under nedfallsåret och följande år eller i en nyanlagd betesvall för köttproduktion under följande år (tabell B1.1, bilaga 1). Det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills man

38


eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det dock viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. (15), (16) och (17): I dessa situationer är grödan så utvecklad att den fångar upp en ganska stor del av nedfallet, vilket ökar möjligheten att minska belastningen på marken genom att föra bort grödan. Till en början kan man lägga den vid sidan om åkern. Om man gör inplastade rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet. När biomassan bryts ner kommer radiocesium med tiden att koncentreras. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Därför bör balarna så småningom kanske köras till deponi. Uppfångningen hos en välvuxen gröda kan vara kring 25-30 % av nedfallet. Om man vill föra bort så mycket som möjligt av detta är det viktigt att slå av grödan (halm och kärna) så fort som möjligt innan en del av det som fångats upp spolats bort av en regnskur. Av tabell B1.1, bilaga 1 att döma är det dock tveksamt om detta skulle pressa ned radiocesiumhalten i kommande grödor under den kritiska nivån på de känsligaste sand- och mulljordarna. Eftersom nedfallsnivån är hög kanske det dock kan vara motiverat att göra vad man kan med tanke på att det i framtiden kan bli svårt att sälja produkter från alltför förorenade marker även om halterna är under gränsvärdet. Åtgärden ska också vägas mot det faktum att en bortförd gröda utgör ett radioaktivt avfall som måste hanteras.

Ett annat alternativ kan kanske vara att använda grödan för energiproduktion. Om den används i en förbränningsanläggning eller till biogasframställning kan man kunna utnyttja både halm och kärna om man vill ha en maximalt renande effekt på marken. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning för energiproduktion vid den högsta nedfallsnivån utan att först utreda detta ordentligt. Ett viktigt skäl är att radionukliderna kommer koncentreras i restprodukterna från energiproduktionen. Risken är att halterna i dessa restprodukter blir så höga att de blir svåra att hantera ur arbetarskyddssynpunkt i produktionsanläggningarna och i deponierna. Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Förutsättningen är att den sker i (större) anläggningar med effektiv rökgasrening som fångar upp flygaska. I annat fall kommer en stor del av bränslets radionuklidinnehåll att spridas till luften. Med effektiv rökgasrening blir utsläppen till omgivningen bara några procent av bränslets innehåll. Om halterna i bränslet är mycket höga kan dessa utsläpp ändå bli för stora. Fördelen med förbränning är att man har mer kontroll på radiocesiet om askan sedan läggs i deponi jämfört med om man lägger upp en kasserad gröda vid sidan av fältet. En eventuell användning av grödan för energiproduktion är kanske mest genomförbar om nedfallet sker vid tidpunkt T5 då den är nära skörd. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen har grödan för hög vattenhalt om den skördas direkt, vilket minskar dess värmevärde. Om den får stå kvar till skörd bli den renande effekten på marken förmodligen mindre på grund av att en del radiocesium faller av plantorna. Detta är å andra sidan en fördel vid hantering i biobränleanläggningen. Eftersom halten i aska från spannmålskärna bör vara minst 10 ggr högre än i den oförbrända biomassan torde aska från kärna som inte kan användas för humankonsumtion eller som foder alltid behöva läggas i deponi. En energigröda kan också användas för framställning av etanol. Kapacitet för framställning av etanol från spannmål finns redan utvecklad. Vid framställning av etanol och biogas samlas innehållet av radiocesium i en restprodukt som får större massa och lägre koncentration än motsvarade aska. Detta kan eventuellt vara en fördel vid hanteringen (jfr aska ovan) men in-

39


nebär samtidigt att en större massa måste deponeras. Om man vill koncentrera radiocesiet maximalt finns dock alltid alternativet att bränna restprodukten från framställningen av etanol eller biogas. Idag används restprodukten från etanolframställning som nötkreatursfoder. Detta är naturligtvis uteslutet om den är starkt kontaminerad med ett radioaktivt ämne. Själva etanolen kommer att ha en låg koncentration av radiocesium eftersom framställningsproceduren innehåller ett destillationssteg som har en effektivt renande effekt. Inte heller biogas bör bli kontaminerad även om bränslet är det. Oavsett om man vid nedfallsnivån 1 000 Bq/m2 har möjlighet att föra bort gröda eller inte är det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer jorden, gärna med lite större plogdjup än normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket av återstående radiocesium som möjligt inför nästa odlingssäsong. Vårsäd Åtgärdsmatrisen för vårsäd skiljer sig framförallt i att grödans senare utveckling gör att alla rutor med åtgärdsförslag förskjuts ett steg åt höger. Skillnaderna berör framförallt rutorna (9), (13), (14) och (15). För övriga kombinationer av nedfallsnivåer och tidpunkter hänvisas till texten om åtgärder i höstsäd ovan. (9): I detta fall gäller samma förutsättningar som för (8) i höstsädesmatrisen, dvs. inga akuta åtgärder behövs men kontrollera för säkerhets skull hur grödans radiocesiumhalt utvecklas. (13) och (14): Ett stort nedfall i ett tidigt utvecklingsstadium ger låga halter även i vårsäd eftersom grödan ännu inte kommit upp eller, om den gjort det, är mycket späd. Uppfångningen blir då minimal och upptaget beroende av upptag från marken. Vårsäd på leriga jordar och lerjordar, som siffrorna avser, ger i detta fall halter i griskött under gränsvärdet. På rena sandjordar och mulljordar är prognosen halter som ligger i nivå med det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1), vilket gör det osäkert om stående gröda kan användas till foder. Man kan låta den växa vidare och se vilken halt den till slut får. För framtiden kan det under alla förhållanden bli aktuellt att träda sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar om man har en produktionsinriktning med spannmål eller vall för köttproduktion. Innan ett sådant beslut tas är det dock viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. (15): I detta fall är halterna i vårsäd för höga för användning i grisköttproduktion, men inte tillräckligt höga för att det ska ha särskilt stor effekt på markbelastningen om man tar bort grödan. Grödan kan om möjligt användas för energiproduktion (se (15), (16) och (17) ovan) och då kan det vara en fördel att den inte har extremt hög halt radiocesium när exempelvis askrester ska hanteras. I detta fall liksom i alla fall på denna nedfallsnivå är det viktigt att man plöjer jorden innan man sår en ny gröda, gärna med lite större plogdjup än normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket av återstående radiocesium som möjligt inför nästa odlingssäsong. För sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar bör dock träda övervägas enligt ovan.

4.5 Slåttervall, betesvall och spannmål till mjölkproduktion Jordbrukaren är vid mjölkproduktion beroende av om och när ett eventuellt betesförbud kan hävas, om skörd från fält med växande vallar och stråsäd kan användas för vinterutfodring samt om åtgärder kan vidtas för att reducera halten tillräckligt mycket i mjölk för att denna ska kunna användas för konsumtion. 40


4.5.1 Mjölkproduktion baserad på vinterutfodring Tabell 4.8 visar förväntade halter i slåttervall vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter. Med hjälp av dessa data och motsvarande data över spannmål i tabell 4.1 kan halten i mjölk beräknas (tabell 4.9). Beräkningen har gjorts för en högmjölkande ko med en avkastning på 9 000-10 000 kg mjölk per år och som konsumerar 10 kg ts grovfoder, 6 kg ts spannmål samt 1,5 kg ts koncentrat per dag. Den sista raden i tabell 4.9 visar hur stor procentuell andel av det totala intaget av radiocesium som kommer från spannmål vid olika nedfallstidpunkter. Procentsiffran gäller oberoende av nedfallsnivå. Om nedfallet sker före förstaskörden är bidraget från spannmål i det närmaste försumbar i jämförelse med det som korna får i sig från grovfodret.

Beräkningar Vid beräkningarna används en överföringsfaktor för mjölk = Fm Fm =

Aktivitetskoncentration i mjölk, Bq/l Dagligt intag av radionuklider, Bq / dag

(1)

Omräkning av radiocesiumhalter i foder till radiocesiumhalter i mjölk För denna beräkning skrivs formel (1) om så här:

Cs i mjölk = Dagligt Cs-intag × Fm

(2)

Det dagliga intaget beror på kornas konsumtion av grovfoder och spannmål enligt följande: Dagligt Cs-intag = (Cs-halt i grovfoder × Mängd grovfoder) + (Cs-halt i spannmål × Mängd spannmål) (3) Vid situationen 100 kBq nedfall per m2 och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i vallgräs 31 600 Bq/kg enligt tabell 4.8 och i vårsäd 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om vi antar en konsumtion av 10 kg ts vallgräs och 6 kg ts vårsäd per dag blir det dagliga intaget enligt (3) = (31 600 Bq/kg × 10 kg/dag) + (1 000 Bq/kg × 6 kg/dag) = 322 000 Bq/dag. Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Fm, vid mjölkproduktion 0,008 dag/l (0,001-0,027 dag/l). Enligt formel (2) blir radiocesiumhalten i mjölk då = 322 000 Bq/dag × 0,008 dag/l ≈ 2 600 Bq/l (jfr tabell 4.9). Beräkning av den radiocesiumhalt i vallfoder som ger en radiocesiumhalt vid gränsvärdet i mjölk

EU-gränsvärdet för cesium i mjölk är 1 000 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om så här kan man beräkna vad detta motsvarar i dagligt radiocesiumintag via vallgräs (vi bortser här från eventuellt bidrag från spannmål): Dagligt intag =

Gränsvärde Cs i mjölk 1 000 Bq/l = = 125 000 Bq/dag Fm 0,008 dag/l

Med en konsumtion av vallgräs på 10 kg ts per ko och dag blir motsvarande halt i vallgräs =

Intag via vallgräs 125 000 Bq/dag = = 12 500 Bq/kg ts Konsumerad mängd vallgräs 10 kg ts/dag

Om halten i vallgräs kan förväntas överstiga 12 500 Bq/kg ts vid skörd är risken alltså stor att halten i mjölk kommer att överstiga EU:s gränsvärde. Om radiocesiumhalten anges per våtvikt (vv) är motsvarande värde ca 2 500 Bq/kg.

41


Tabell 4.8. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg ts) i förstaskörd och återväxt av vall som används som vinterfoder Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000

Tidpunkt 2 3 4 5 Förstaskörd: Andraskörd: 200 820 3 160 1 280 3 000 2 000 8 200 31 600 12 800 30 000 20 000 82 000 316 000 128 000 300 000 1

Tabell 4.9. Beräknad genomsnittlig halt i mjölk av radiocesium (Bq/l) efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med en foderstat på 10 kg ts grovfoder och 6 kg ts vårsäd. Skuggade områden indikerar halter över gränsvärdet 1 000 Bq/l. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i mjölk. Nedfallsnivå kBq/m2

1

10 100 1 000 % fr spml*

20 200 2 000 3

Tidpunkt 2 3 4 5 Förstaskörd: Andraskörd: 65 260 150 290 650 2 600 1 500 2 900 6 500 26 000 15 000 29 000 1 2 32 20

Under vinterhalvåret kan en mjölkproduktion baserad på förorenat foder med god marginal accepteras vid ett nedfall av 10 kBq/m2 oberoende av nedfallstidpunkt (tabell 4.9.). Nedfall av 100 kBq/m2 ger för hög halt av radiocesium i mjölk om det sker vid tidpunkt T3, eftersom det drabbar vallen strax före förstaskörd. Nedfall av 1 000 kBq/m2 utesluter användning av förorenat vinterfoder för mjölkproduktion. Motåtgärder för spannmål till mjölkkor

Av tabell 4.9 framgår att andelen radiocesium i mjölken som kommer från spannmål med den antagna foderstaten är liten om nedfallet drabbar förstaskörden och högst en tredjedel om det drabbar andraskörden. Vid nedfall under tiden mellan första och andra skörd finns det som framgår i avsnitt 4.3 och 4.4 inga åtgärder att vidta för att minska halten i spannmålsgrödor. Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda framgår av motåtgärdsmatrisen för foderspannmål till grisar (tabell 4.7). Motåtgärder för vallfoder till mjölkkor

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vall till mjölk. • • • • • •

Slå av och föra bort grödan (deponi) Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Skörda med hög stubbhöjd Kaliumgödsla Använda grödan för energiproduktion Träda marken tills vidare

42


Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.10 som baseras på hur halterna i mjölk i tabell 4.9 förhåller sig till EU-gränsvärdet. Tabell 4.10. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till mjölkkor. Nedfallsnivå kBq/m2

Tidpunkt 1

2 Förstaskörd:

3

4

5 Andraskörd:

10

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

100

(6) * ingen åtgärd

(7) * ingen åtgärd

(8) * slå av, för bort (*energigröda)

(9) * kaliumgödsla * hög stubbhöjd (*energigröda)

(10) * slå av, för bort (*energigröda)

(11) * plöj och så nytt * kaliumgödsla * hög stubbhöjd * slå av, för bort * träda

(12) * kaliumgödsla *slå av, för bort * träda (*energigröda)

(13) * slå av, för bort * träda (*energigröda)

(14) * kaliumgödsla * plöj och så nytt * hög stubbhöjd * träda (*energigröda)

(15) * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

1 000

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.10 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. Förstaskörd (1)-(3), (6) och (7): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2 är prognosen att cesiumhalten i slåttervall inte kommer att överstiga det kritiska värdet när den används för mjölkproduktion. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten. (8): I denna situation blir halten i mjölk för hög eftersom det handlar om nedfall strax före förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är som störst. En nödvändig åtgärd i detta fall är att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen för återväxt. Denna kommer att få betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att bestämmas av upptag från marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1, bilaga 1. Vid denna nedfallsnivå innebär denna åtgärd också att andraskörden kan användas i mjölkproduktionen. Även om detta inte är det främsta skälet till att föra bort grödan, innebär åtgärden också att markbelastningen kan minskas med upp till 30 %. Den bortförda grödan kan eventuellt användas till energiproduktion (se (11)-(13) nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med

43


lägga den vid sidan om åkern. Om man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiet speciellt om de är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att koncentreras när biomassan bryts ned. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden bryts ner. Därför bör balarna om möjligt så småningom köras till deponi. (11)-(13): Nedfallsnivån är hög. Uppfångningen i årsskott är dock låg vid tidpunkt T1, men ökar kraftigt fram till tidpunkt T3. En äldre vall har dock en rotmatta eller grässvål som tar upp det mesta av det radiocesium som inte fångas upp av bladen. Trots den låga uppfångningen i årsskotten blir halterna i vallgrödan för höga om inga åtgärder vidtas. Vid tidpunkt T1 är det möjligt att få ner radiocesiumhalten i vallen med kaliumgödsling. Om man med detta lyckas drygt halvera halten hamnar man under den kritiska nivån för mjölk. Vid tidigt nedfall kommer det mesta av det radiocesium som deponeras direkt på växten att hamna på marknära delar och stannar kvar där när vallgräset sedan växer på höjden Man kan därför också bättra på effekten genom att skörda vallen med hög stubbhöjd. Efter Tjernobylnedfallet rekommenderades skörd med en stubbhöjd på 10-15 cm. Nackdelen med denna metod är att skörden minskar påtagligt. Vid nedfall under tidpunkt T1 – T3 är en annan möjlighet att hantera situationen att slå av och föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör man kanske låta grödan växa till ett tag för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av någon större mängd. När man fått bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition kommer återväxten, åtminstone på leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Vid tidpunkt T3 och i viss mån tidpunkt T2 är denna åtgärd också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan ca 1/3 av nedfallet radiocesium tas bort om grödan förs bort innan det spolas bort av regn.

Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiet blir kvar på fältet genom att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka riskerar man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av växterna. Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan och dess restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är det kanske bäst att använda den för biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är inte aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett för vilket energiändamål vallen används efter ett nedfall är risken stor att en mycket hög radiocesiumkoncentration, som dessutom blir ännu högre i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, blir ett stort problem när den ska tas om hand (se också diskussion om användning av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3 eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som biobränsle är kanske att lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering. Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp den och antingen så en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på leriga jordar och lerjordar få radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd

44


för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige. Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för rena sandjordar och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget tillräckligt genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste jordarna hjälper detta dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. Andraskörd (4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3), (6) och (7) ovan. (9) och (10): Om nedfallet sker direkt efter förstaskörd är det möjligt att minska halten i andraskörden genom kaliumgödsling, gärna kombinerat med andraskörd med hög stubbhöjd. (se vidare (11)-(13) ovan). Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som inplastade rundbalar vid sidan av fältet eller eventuellt använder den för energiproduktion kan man minska markbelastningen med upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock, vid denna nedfallsnivå, en minskning av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med tanke på upptaget i olika grödor åren efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att överskridas. Vi deponering vid sidan av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som beskrivs i (11)-(15) ovan när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering. (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och åtminstone på leriga jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under den kritiska gränsen. Att föra bort grödan är också önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att detta är tillräckligt utan det blir nödvändigt att tills vidare träda jorden (se vidare (11)-(13) ovan). Vi denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur man ska hantera bortförd biomassa både om den deponeras vid sidan av fältet eller om den går som biobränsle (se vidare (11)-(13) ovan). En annan tänkbar åtgärd, när det inte är möjligt att få fram en andraskörd av acceptabel kvalitet, är att plöja upp vallen och så en ny inför nästa år. Åtgärden har effekten att man slipper deponier samtidigt som radiocesiet späds ut i en större jordvolym och också binds effektivare till jordmaterialet. Även om man inte för bort en eventuell uppvuxen vall innan vallen plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och mulljordarna.

Tredjeskörd I södra Sverige kan det vara aktuellt att också ta en tredjeskörd av vall. Vi har inga data över förväntade halter i en tredjeskörd, men halterna vid olika nedfallstidpunkter i tredjeskörden bör vara ungefär desamma som i motsvarande tidpunkter i andraskörden. Samma åtgärder

45


som för andraskörden kan därför rekommenderas även för en eventuell tredjeskörd. Det bör dock vara för sent på säsongen för att åtgärden att snabbt slå av en kontaminerad vallgröda och satsa på en återväxt med lägre halt.

4.5.2 Mjölkproduktion baserad på bete på åkermark Bete skiljer sig från andra grödor genom att biomassan kan konsumeras direkt efter nedfallet. För andra grödor går det oftast en tid från nedfallet tills grödan är skördemogen och kan konsumeras. Under tiden späds cesiuminnehållet ut genom tillväxt och genom att en del faller av växten. Mängden radiocesium som korna kan få i sig vid bete direkt efter ett nedfall kan vara mycket stor. Halten i växande betesväxter sjunker dock relativt snabbt med tiden genom tillväxt och avbetning. Det finns flera olika typer av betesmarker; en är kulturbeten anlagda på åkermark, en annan är permanenta beten/naturbeten i hagar och på ängar och en tredje temporära betesvallar efter skörd av slåttervall. Betestillväxten varierar med tiden och djurens betesbeteende och har stor betydelse för hur mycket radioaktiva ämnen som djuren får i sig. Betestillväxten är liten i början av säsongen men tilltar snabbt efter några veckor. I början kan biomassan vara 1050 g ts/m2, vilket innebär att betesdjuren behöver beta av många kvadratmeter för att få i sig dagsbehovet. Ofta släpps dock inte djuren på bete så tidigt. Så småningom kommer biomassan normalt upp i 200-400 g ts/m2, mer i södra Sverige än i norra. Variationen i tillväxt medför att uppfångning och kvarhållning blir olika under vegetationssäsongen. Tillväxt och utspädning medför att halterna bara efter några veckor kan ha halverats (Eriksson m.fl., 1994). Tabell 4.11 visar förväntade cesiumhalter i betesgräs på åker 3, 30 och 60 dagar efter nedfall vid olika tidpunkter. Tabellen gäller också vid bete av återväxt på slåttervall (tidpunkterna T4 och T5). Tabell 4.11. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg ts) i betesgräs på åker 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer. Nedfallsnivå Tidpunkt kBq/m2 1 2 3 4 5 3 dagar efter nedfall 10 1 650 19 800 21 100 21 500 22 000 100 16 500 198 000 211 000 215 000 220 000 1 000 165 000 1 980 000 2 110 000 2 150 000 2 200 000 30 dagar efter nedfall 870 1 570 2 240 3 400 4 490 10 8 700 15 700 22 400 34 000 44 900 100 87 000 157 000 224 000 340 000 449 000 1 000 60 dagar efter nedfall 550 570 780 1 100 10 5 500 5 700 7 800 11 000 100 55 000 57 000 78 000 110 000 1 000

46


Tabell 4.12. Beräknad genomsnittlig halt i mjölk av radiocesium (Bq/l) efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Foderstat: 10 kg ts betesgräs + 6 kg ts spannmål. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 000 Bq/l. Nedfallsnivå kBq/m2 1 Mjölk 3 dagar efter nedfall: 10 100 1 000 Mjölk 30 dagar efter nedfall: 70 10 700 100 7 000 1 000 Mjölk 60 dagar efter nedfall: 45 10 450 100 4 500 1 000

Tidpunkt 3

2

4

5

1 580 15 800 158 000

1 690 16 900 169 000

1 720 17 200 172 000

1 760 17 600 176 000

125 1 250 12 500

180 1 800 18 000

270 2 700 27 000

360 3 600 36 000

45 450 4 500

60 600 6 000

90 900 9 000

-

Mängden radiocesium som korna kan få i sig vid bete direkt efter ett nedfall kan vara mycket stor. Att stalla in korna och utfodra med okontaminerat grovfoder är därför en självklar åtgärd vid förvarning eller efter ett nedfall även om nedfallsnivån förväntas vara eller är ganska låg. Efter 30 och 60 dagar har halterna av radiocesium i betet reducerats betydligt. Ett nedfall av 10 kBq/m2 ger då ganska låga halter i mjölk. Även ett nedfall av 100 kBq/m2 vid tidpunkt T1 kan ge tillräckligt låg halt av radiocesium i mjölk efter 30 dagar. Ett nedfall av 1 000 kBq/m2 utesluter bete för mjölkkor under hela växtsäsongen, oberoende av nedfallstidpunkt. Motåtgärder för spannmål till betande mjölkkor

Foderspannmål bidrar i detta fall inte till intaget av radiocesium under nedfallsåret eftersom korna under betessäsongen utfodras med spannmål som producerats året innan. Motåtgärder för bete på åkermark till mjölkkor

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från bete till mjölk. • • • •

Slå av och för bort betesgräset (deponi) Putsa betet och låt gräset ligga kvar Kaliumgödsla Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning, följd av nysådd

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.13 som baseras på hur data i tabell 4.12 förhåller sig till EU-gränsvärdet.

47


Tabell 4.13. Motåtgärdsmatris. Bete på åkermark till mjölkkor. Nedfallsnivå kBq/m2 (1) 10

Tidpunkt 1

1 000

3

4

5

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

(7) * kaliumgödsla

(8) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(9) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(10) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(11) * putsa betet * slå av, för bort

(13) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla * plöj och så om

(14) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(15) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(16) * putsa betet * slå av, för bort * kaliumgödsla

(17) * putsa betet * slå av, för bort

* ingen åtgärd

100

2 (2) * ingen åtgärd

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.13 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. (1)-(5): Dagarna närmast efter nedfallet är halten i betet för högt. Undantaget är tidpunkt T1 men vid den tidpunkten har korna normalt ännu inte släppts på bete. Korna bör hållas installade eller i lösdrift och utfodras med okontaminerat grovfoder både vid en förvarning om eller efter ett konstaterat nedfall av radionuklider. En månad senare har dock radiocesiumhalterna i betet sjunkit så mycket att halten i mjölken hamnar klart under gränsvärdet och korna bör därför kunna släppas på bete tidigast ca 2 veckor efter nedfallet när halten just sjunkit under det kritiska värdet (exakt när, får mätningar av halten i betesgräset avgöra). Några andra åtgärder än att inte släppa korna på bete behövs inte på denna nedfallsnivå. (7)-(11): Vid ett nedfall på 100 kBq/m2 blir halten radiocesium i mjölk alldeles för hög vid alla tidpunkter om korna släpps på bete dagarna efter ett nedfall. Korna bör hållas installade eller i lösdrift och utfodras med okontaminerat grovfoder både vid en förvarning om ett nedfall eller efter ett sådant konstaterats. Efter 30 dagar är halterna i betesgräset fortfarande för höga vid alla nedfallstidpunkter utom den första om inga åtgärder vidtas. Efter 60 dagar har halterna dock sjunkit till acceptabla nivåer vid alla nedfallstidpunkter (60 dagar efter nedfall vid tidpunkt T5 är efter betessäsongen). Vid nedfallstidpunkterna T1-T4 kan en omedelbar kaliumgödsling minska upptaget med 30-50 % och korta tiden tills halterna i betet sjunker under den kritiska nivån. Ett annat alternativ att påskynda en minskning av halten i betet är att putsa det. Om gräset är kort kan det ligga kvar. Om det är längre bör det föras bort för att inte kväva återväxten. Speciellt effektivt är naturligtvis att kombinera putsning och kaliumgödsling. Vid nedfallstidpunkt T5 är det tveksamt om dessa åtgärder får önskad effekt innan betssäsongen är över. (13)-(17): Vid denna höga nedfallsnivå blir halterna i betesgräset mycket höga och ligger, om inga åtgärder vidtas, fortfarande efter 60 dagar minst 4 gånger högre än den kritiska nivån. Även här finns dock en möjlighet att påskynda en sänkning av halterna i betesgräset genom

48


att putsa betet. Om man låter gräset ligga kvar är syftet att slå av och få ner allt gräs, fjolårets eller årets, på marken så att det torkar in och förmultnar. Då kan nytt mindre kontaminerat gräs växa över det kontaminerade gräset. Risken är då mindre att korna, när de senare åter släpps på bete, får i sig det gamla kontaminerade gräset. Ett effektivare sätt att minska risken att korna senare ändå får i sig kontaminerat gammalt gräs är att föra bort det avslagna gräset från fältet. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 förutsätter detta att man kan ställa in slåttermaskinen så lågt att man får med så mycket som möjligt av det fjolårsgräs som ligger på marken. Vid senare tillfällen är detta ett mindre problem eftersom en större del av nedfallet fångas i årsgräset. Speciellt putsning, men också avslagning och bortförsel, bör kombineras med extra kaliumgödsling för att man ska vara säker på att halterna i det återväxande betet så snabbt som möjligt blir tillräckligt lågt. Vid sent nedfall hinner kaliumgödsling dock inte få någon större effekt innan betessäsongen är över. Fördelen med att föra bort gräset är att belastningen på marken minskar. Nackdelen med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Det bästa alternativet är kanske att lägga upp bortfört vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering. För rena sandjordar och lerfattiga mulljordar är det inte säkert att bortförsel av betesgräset räcker. Detta problem torde dock vara litet i de flesta fall eftersom det sannolikt finns få åkermarksbeten för mjölkkor på denna typ av jordar. Om så ändå är fallet bör man nog försöka hitta en alternativ användning för sådan mark eller träda den tills vidare. Ett effektivt sätt att drastiskt minska framtida halter i betet är att plöja upp det och så om det. Då späds radiocesiet ut i en större jordvolym och upptaget kommer helt att styras av upptag via rötterna från marken. Eftersom det tar tid att etablera nytt bete förutsätter detta att man har tillgång till alternativt okontaminerat grovfoder under tiden.

4.6 Slåttervall, spannmål och naturbete till nötköttsproduktion Nötköttsproduktionen förekommer i olika driftsformer, som har olika foderstater. I detta kapitel behandlas de vanligaste driftsformerna som är 1) mjölkkor som går till slakt, 2) kvigor, tjurar och stutar i intensiv eller extensiv drift samt 3) mellankalv och gödtjur. I nötköttsproduktion har man bättre möjligheter än i mjölkproduktionen att reducera halten i produkten eftersom man har längre tid på sig att motverka höga halter. Beroende på driftsform har jordbrukaren vid nötköttsproduktion att ta ställning till om växande bete och vall kan användas för sommarutfodring och om skörd av vallar och stråsäd kan användas för vinterutfodring. Vid beräkningarna har det antagits att djuren under nedfallsårets sommarsäsong utfodras med kontaminerat grovfoder eller betar på kontaminerade marker medan spannmålen till eventuellt kraftfoder är ren då den skördats året före nedfallet. Under efterföljande vintersäsong har vi antagit att både grovfoder och spannmål är kontaminerade och att de utsatts för samma nedfall, enligt tabellerna 4.8 och 4.1. Spannmålen har i foderstaten till nötkreatur i allmänhet mindre betydelse än vallen.

4.6.1 Mjölkkor som går till slakt I Sverige har mjölkproduktion av tradition en viktig roll och ca 25 % av nötköttsproduktionen är integrerad med mjölkproduktionen. Våra beräkningar avser vinterutfodring av mjölkkor

49


Beräkningar Vid beräkningarna används en s.k. ”Food processing retention factor” (Ff): Ff =

Aktivitetskoncentration i kött (Bq/kg) (1) Dagligt intag av radionuklider per djur (Bq/dag)

Omräkning av radiocesiumhalter i vall och spannmålskärna till radiocesiumhalter i kött

För denna beräkning skrivs formel (1) om så här: Cs i kött = Dagligt intag per djur × Ff

(2)

Det dagliga intaget beror på djurens konsumtion av grovfoder och spannmål enligt följande: Dagligt Cs-intag = (Cs-halt i grovfoder × Mängd grovfoder) + (Cs-halt i spannmål × Mängd spannmål) (3) Vid situationen 100 kBq/m2 och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i vallgräs 31 600 Bq/kg enligt tabell 4.8 och i vårsäd 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om vi antar en konsumtion av 9 kg ts vallgräs och 3 kg ts vårsäd per dag blir det dagliga intaget enligt (3) = (31 600 Bq/kg × 9 kg/dag) + (1 000 Bq/kg × 3 kg/dag) = 287 400 Bq/dag. Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Ff, vid nötköttsproduktion 0,05 dag/kg. Enligt formel (2) blir radiocesiumhalten i kött då = 287 400 Bq/dag × 0,05 dag/kg ≈ 14 400 Bq/kg (jfr tabell 4.14) Beräkning av den radiocesiumhalt i vall och spannmål som ger en radiocesiumhalt vid gränsvärdet i kött från mjölkko

EU:s gränsvärde för halten radiocesium i kött är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om så här kan vi räkna ut motsvarande halt i kött (vi bortser här från eventuellt bidrag från spannmål): Dagligt intag =

Gränsvärde Cs i nötkött 1 250 Bq/kg = = 25 000 Bq/dag Ff 0,05 dag/kg

Med en konsumtion av vallgräs på 9 kg ts per djur och dag blir motsvarande halt i vallgräs =

Intag via vallgräs 25 000 Bq/dag = ≈ 2 800 Bq/kg ts Konsumerad mängd vallgräs 9 kg ts/dag

Om halten i vallgräs kan förväntas överstiga 2 800 Bq/kg ts vid skörd är risken alltså stor att halten i nötkött från mjölkkor kommer att överstiga EU:s gränsvärde. På motsvarande sätt kan kritiska värden räknas ut även för andra typer av nötköttsproduktion med andra foderstater. som skall gå till slakt med en foderstat på 9 kg ts grovfoder och 3 kg ts spannmål per dag och djur. Till detta kommer mineraler och koncentrat, som vi antagit vara rena. Radiocesiumhalten kan bli ca 5 gånger högre i kött än i mjölk. Tabell 4.14 visar de förväntade halterna av radiocesium i kött från mjölkko med den ovan antagna foderstaten. Observera att tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2). Vid beräkningarna har vi utgått från förväntade halter av radiocesium i spannmål och vall enligt tabell 4.1 respektive tabell 4.8. Den sista raden i tabell 4.14 visar hur stor pro50


centuell andel av det totala intaget av radiocesium som kommer från spannmål vid olika nedfallstidpunkter. Procentsiffran gäller oberoende av nedfallsnivå. I de flesta fall är bidraget från spannmål i det närmaste försumbar i jämförelse med det som korna får i sig från grovfodret. Undantaget är om nedfall sker strax efter förstaskörd av vallen. Då blir halten i spannmålskärna relativt hög medan andraskörden av vall får låga värden. Ett nedfall av 10 kBq/m2 medför liten risk för halter över gränsvärdet i nötkött om nedfallet sker vid tidpunkterna T1, T2 och T4. Ett nedfall av 100 kBq/m2 ger acceptabel kvalitet bara om nedfallet inträffar vid tidpunkt T1. Vid nedfall av 1 000 kBq/m2 kan förorenat vallfoder i de flesta fall inte utnyttjas för nötköttsproduktion under vinterperioden även om åtgärder vidtas. Tabell 4.14. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i kött från mjölkko efter nedfall vid olika tidpunkter och vid olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med 9 kg ts grovfoder och 3 kg ts spannmål per dag de sista månaderna före slakt. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i köttet. Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000 % fr spml

1

90 900 9 000 2

2 Förstaskörd: 360 3 600 36 000 0

Tidpunkt 3

1 440 14 400 144 000 1

4 5 Andraskörd: 730 1 510 7 300 15 100 73 000 151 000 21 12

Motåtgärder för spannmål till mjölkkor som går till slakt

Eftersom spannmålen, som framgår av tabell 4.14, i ganska liten grad bidrar till radiocesiumhalten i kött från mjölkkor är det i första hand meningsfullt att vidta åtgärder i vallproduktionen. Motåtgärder i spannmål skulle kunna ha viss betydelse om nedfall sker vid tidpunkt T4. Som framgår av avsnitten 4.3 och 4.4 finns det dock inte några åtgärder att vidta för att minska halterna i spannmålsgrödan så kort tid före skörd. Den enda möjliga åtgärden är att köpa in ren spannmål utifrån. Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda framgår av motåtgärdsmatrisen för foderspannmål till grisar (tabell 4.7). Motåtgärder för vallfoder till mjölkkor som går till slakt

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vinterfoder till kött från mjölkko. • • • • • • •

Slå av och föra bort grödan (deponi) Slå av, finhacka och lämna grödan på fältet Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Skörda med hög stubbhöjd Kaliumgödsla Använda grödan för energiproduktion Träda marken tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.15 som baseras på hur data i tabell 4.14 förhåller

51


sig till EU-gränsvärdet. Notera att eftersom överföringsfaktorn från vall till kött är större än den för vall till mjölk, går vall som är acceptabel för användning i mjölkproduktionen ibland inte att använda till mjölkkor som ska gå till slakt (jämför tabell 4.14 med tabell 4.9). Tabell 4.15. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till mjölkkor som går till slakt. Nedfallsnivå kBq/m2

Tidpunkt 1

2 Förstaskörd:

3

4

5 Andraskörd:

10

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * slå av, för bort (*energigröda)

(4) * ingen åtgärd

(5) * slå av, för bort (*energigröda)

100

(7) * ingen åtgärd

(8) * slå av, för bort (*energigröda)

(9) * slå av, för bort (*energigröda)

(10) * kaliumgödsla * hög stubbhöjd (*energigröda)

(11) * slå av, för bort * slå av, lämna (*energigröda)

(13) * slå av, för bort * kaliumgödsla * hög stubbhöjd * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

(14) * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(15) * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(16) * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

(17) * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

1 000

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.15 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. Förstaskörd: (1), (2) och (7): Vid tidiga nedfall vid nedfallsnivåerna 10 och 100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten i slåttervallen inte kommer att överstiga det kritiska värdet som ger för höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten. (3), (8) och (9): I dessa situationer blir halten i nötkött för hög eftersom det handlar om nedfall närmare förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är högre. Vid sent nedfall av 10 Bq/kg (3) ligger dock de beräknade halterna ganska nära gränsvärdet varför det kan vara idé att genom mätningar kontrollera hur höga halterna i vallen verkligen blir. I de fall vallen har för höga halter blir en nödvändig åtgärd att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen för återväxt. Denna kommer att få betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att bestämmas av upptag från marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1, bilaga 1, vilket innebär att andraskörden kan användas i köttproduktionen. Även om detta inte är det främsta skälet att föra bort grödan innebär åtgärden också att markbelastningen kan minskas med upp till 30 %. Den bortförda vallgrödan kan eventuellt användas till energipro-

52


duktion (se (13), (14) och (15) nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med lägga den vid sidan om åkern. Om man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet speciellt om de är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att koncentreras när biomassan bryts ner. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden bryts ner. Därför bör balarna så småningom köras till deponi. (13), (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 kan det vara möjligt att få ner halterna tillräckligt genom att kaliumgödsla och sedan skörda med hög stubbhöjd. Hög stubbhöjd har stor effekt i detta läge eftersom det mesta av radiocesiet finns på grässtrånas nedre delar. Nackdelen är att mängden skördad biomassa minskar. Det krävs dock en haltminskning med minst en faktor 8 så det är en osäker metod. Bättre är förmodligen att i detta fall, såväl som vid nedfall under tidpunkt T2 och T3, slå av och föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör man kanske låta grödan växa till ett tag för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av någon större mängd. I detta läge bör man hålla så låg stubbhöjd som möjligt för att få bort så mycket radiocesium som möjligt. När man fått bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition kommer återväxten, åtminstone på leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Bortförsel av grödan är också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan ca 1/3 av nedfallet radiocesium tas bort om grödan förs bort innan det spolas bort av regn.

Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiuminnehållet blir kvar på fältet genom att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka riskerar man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av växterna. Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan och dess restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är det kanske bäst att göra det i biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är inte aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett hur vallen används för energiändamål är den ofta mycket höga radiocesiumkoncentrationen, som dessutom blir ännu större i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, ett stort problem när den ska tas om hand (se också diskussion om användning av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3 eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som biobränsle är kanske att lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering. Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp den och så antingen en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på leriga jordar och lerjord får radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige. Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög

53


för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för rena sandjordar och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste sand- och mulljordarna hjälper detta dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten klingat av eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. Andraskörd (4): Inga åtgärder behövs, se (1), (2) och (7) ovan. (5), (10) och (11): I (10) är chansen att kaliumgödsling, följt av skörd med hög stubbhöjd, verkligen leder till önskat resultat lite större än i (13) (se föregående sida). Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som rundbalar vid sidan av fältet eller eventuellt använder den för energiproduktion kan man minska markbelastningen upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock, vid dessa nedfallsnivåer, en minskning av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med tanke på upptaget i olika grödor åren efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att överskridas. Vid eventuell deponering vid sidan av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som beskrivs (13), (14) och (15) ovan när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering. Om nedfallet sker vid tidpunkt T5 förs grödan bort för att bereda väg för nästa års återväxt. Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga bör det också gå att bara slå av och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet. (16) och (17): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt, om nedfallet sker vid tidpunkt T4, vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och åtminstone på leriga jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under den kritiska gränsen. Återväxten bör då få en extra kaliumgiva. Att föra bort grödan är också önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att detta är tillräckligt utan det blir nödvändigt att tills vidare träda jorden (se vidare under (13), (14) och (15) ovan). Vid denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur man ska hantera bortförd biomassa både om den deponeras vid sidan av fältet eller om den används som biobränsle (se vidare under (13), (14) och (15) ovan). En annan tänkbar åtgärd när det inte är möjligt att få fram en andraskörd av acceptabel kvalitet är att plöja upp vallen och så en ny inför nästa år. Åtgärden innebär dels att radiocesiet späds ut i en större jordvolym, dels att det binds effektivare i jordmaterialet och därigenom blir mindre växttillgängligt. Även om man inte för bort en eventuell uppvuxen vallgröda innan vallen plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och mulljordarna. Fördelen med att inte ta bort grödan är att man slipper deponier vid sidan av fältet.

Tredjeskörd I södra Sverige kan det vara aktuellt att också ta en tredjeskörd av vall. Vi har inga data över förväntade halter i en tredjeskörd, men halterna vid olika nedfallstidpunkter i tredjeskörden bör vara ungefär desamma som vid motsvarande tidpunkter i andraskörden. Samma åtgärder

54


som för andraskörden kan därför rekommenderas även för en eventuell tredjeskörd. Det bör dock vara för sent på säsongen för åtgärden att snabbt slå av en kontaminerad vallgröda och satsa på en återväxt med lägre halt.

4.6.2 Kvigor, tjurar och stutar Kvigor, tjurar och stutar som är över ett år gamla utgör ca 33 % av alla nötkreatur. De finns två produktionsalternativ för dessa djur, en mer intensiv med slakt efter 18 månader och en mer extensiv med slakt efter 24 månader. I den intensiva driftsformen består foderstaten före slakt av ungefär lika delar grovfoder och spannmål. I den extensiva driftsformen går djuren normalt på bete den sista sommaren och slaktas på hösten. Under denna period utfodras de inte med spannmål.

4.6.2.1 Intensiv uppfödning Kvigor, tjurar och stutar som drivs mer intensivt under 18 månader utfodras normalt med 4-5 kg ts grovfoder och 4-5 kg ts spannmål per dag. Tabell 4.16 visar förväntade radiocesiumhalter i kött vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter. Vid utfodring av kvigor, tjurar och stutar under vinterperioden går det att använda förorenat foder oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfall av 10 kBq/m2 och om ett nedfall sker vid tidpunkt T1 vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 (tabell 4.16). Vid övriga nedfallstidpunkter och nedfallsnivåer blir radiocesiumhalten i kött för hög. Om djuren utfodras med spannmål som förorenats på samma sätt som vallen blir dess bidrag till radiocesiumhalten i köttet försumbar om nedfallet sker före förstaskörd av vallen. Vid nedfall efter första skörden blir den däremot ganska stor eftersom halterna i skördemogen kärna då blir höga. Observera att tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2). Tabell 4.16. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i nötkött från 18 månaders kvigor, tjurar och stutar efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med 5 kg ts grovfoder och 5 kg ts spannmål per dag de sista månaderna före slakt. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i köttet. Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000 % fr spml

Tidpunkt 2 3 Förstaskörd: 50 210 815 500 2 100 8 150 5 000 21 000 81 500 5 1 3 1

55

4 5 Andraskörd: 570 1 040 5 700 10 400 57 000 104 000 44 29


Motåtgärder för spannmål till intensiv nötköttsproduktion

Eftersom spannmålen, som framgår av tabell 4.16, i ganska liten grad bidrar till radiocesiumhalten i kött från kvigor, tjurar och stutar är det i första hand meningsfullt att vidta åtgärder i vallproduktionen. Vid tidpunkterna T4 och T5 är andelen radiocesium från spannmål större. Som framgår av avsnitten 4.3 och 4.4 finns det dock inte några åtgärder att vidta för att minska halterna i spannmålsgrödan vid nedfall så kort tid före skörd. Den enda möjliga åtgärden är att köpa in ren spannmål. Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda framgår av motåtgärdsmatrisen för foderspannmål till grisar (tabell 4.7). Tabell 4.17. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till intensiv nötköttsproduktion. Nedfallsnivå kBq/m2

Tidpunkt 1

2 Förstaskörd:

3

4

5 Andraskörd:

10

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

100

(7) * ingen åtgärd

(8) * slå av, för bort * slå av, lämna * hög stubbhöjd (*energigröda)

(9) * slå av, för bort (*energigröda)

(10) (11) * kaliumgödsling * slå av, för bort * hög stubbhöjd * slå av, lämna (*energigröda) (*energigröda)

(13) * slå av, för bort * kaliumgödsla * hög stubbhöjd * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

(14) * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(15) * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(16) * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

1 000

(5) * ingen åtgärd

(17) * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.17 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. Motåtgärder för vallfoder till intensiv nötköttsproduktion

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vintergrovfoder till kött i intensiv nötköttsproduktion: • • • • • • •

Slå av och föra bort grödan (deponi) Slå av, finhacka och lämna grödan på fältet Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Skörda med hög stubbhöjd Kaliumgödsla Använda grödan för energiproduktion Träda marken tills vidare

56


Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.17 som baseras på hur data i tabell 4.16 förhåller sig till EU-gränsvärdet. Förstaskörd (1)-(3) och (7): Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och tidigt nedfall vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten i slåttervallen inte kommer att överstiga det kritiska värdet som ger för höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten. (8) och (9): I dessa situationer blir halten i nötkött för hög eftersom det handlar om nedfall närmare förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är stor. Ett åtgärdsalternativ i detta fall är att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen för en återväxt. Denna kommer att få betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att bestämmas av upptag från marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1, bilaga 1, vilket innebär att andraskörden kan användas i köttproduktionen. Även om detta inte är det främsta skälet att föra bort grödan innebär åtgärden också att markbelastningen kan minskas med upp till 30 %. Den bortförda grödan kan eventuellt användas till energiproduktion (se (13), (14) och (15) nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med lägga den vid sidan om åkern. Om man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet, speciellt om de är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att koncentreras när biomassan bryts ned. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden bryts ner. Därför bör balarna, om möjligt, så småningom köras till deponi.

Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga är ett annat alternativ i (8) att bara slå av och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet och sedan skörda med hög stubbhöjd så att det nedslagna materialet inte riskerar att blandas in i den skördade biomassan. Nackdelen med denna metod är att skörden blir mindre än när man kan skörda med normal stubbhöjd. (13), (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 kan det vara möjligt att få ner halterna tillräckligt genom att kaliumgödsla och sedan skörda med hög stubbhöjd. Hög stubbhöjd har stor effekt i detta läge eftersom det mesta av radiocesiet finns på grästrånas nedre delar vid nedfall på en inte uppvuxen gröda. Nackdelen är att mängden skördad biomassa minskar. Det krävs dock en minskning med minst en faktor 4 så det kan i bästa fall fungera. Alternativt kan man i detta fall slå av och föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt bereda väg för en återväxt. Vid nedfall under tidpunkt T2 och T3 är detta den bästa åtgärden. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör man kanske låta grödan växa till ett tag för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av någon större mängd. I detta läge bör man hålla lägsta möjliga stubbhöjd för att få bort så mycket radiocesium som möjligt. När man fått bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition kommer återväxten, åtminstone på leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Bortförsel av grödan är också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan ca 1/3 av nedfallet radiocesium tas bort om grödan förs bort innan det spolas bort av regn.

57


Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiet blir kvar på fältet genom att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka riskerar man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av växterna. Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan och dess restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är det kanske bäst att göra det i biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är inte aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett hur vallen används för energiändamål är den ofta mycket höga radiocesiumkoncentrationen, som dessutom blir ännu större i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, ett stort problem när den ska tas om hand (se också diskussion om användning av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3 eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som biobränsle är kanske att lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering. Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp den och så antingen en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på leriga jordar- och lerjord få radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige. Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för sand- och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste sand- och mulljordarna hjälper detta dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten klingat av eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. Andraskörd (4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3) och (7) ovan. (10) och (11): I (10) är möjligheten god att med kaliumgödsling, följt av skörd med hög stubbhöjd, få tillräckligt låg radiocesiumhalt i grödan. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som rundbalar vid sidan av fältet eller använder den för energiproduktion kan man minska markbelastningen upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock, vid dessa nedfallsnivåer, en minskning av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med tanke på upptaget i olika grödor

58


åren efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att överskridas. Vid en eventuell deponering vid sidan av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som ovan diskuteras för förstaskörden, se (13), (14) och (15), när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering. Om nedfallet sker vid tidpunkt T5 förs grödan bort för att bereda väg för nästa års återväxt. Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga bör det också gå att bara slå av och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet. (16) och (17): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt, om nedfallet sker vid tidpunkt T4, vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och åtminstone på leriga jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under den kritiska gränsen. Återväxten bör då få en extra kaliumgiva. Att föra bort grödan är också önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att detta räcker utan det blir nödvändigt att tills vidare träda jorden (se (13), (14) och (15) ovan). Vi denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur man ska hantera bortförd biomassa, både om den deponeras vid sidan av fältet och om den används som biobränsle (se vidare under förstaskörd ovan). En annan tänkbar åtgärd, när det inte är möjligt att få fram en andraskörd av acceptabel kvalitet, är att plöja upp vallen och så en ny inför nästa år. Åtgärden innebär dels att radiocesiet späds ut i en större jordvolym, dels att det binds effektivare i jordmaterialet och därigenom blir mindre växttillgängligt. Även om man inte för bort en eventuell uppvuxen vall innan den plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och mulljordarna. Fördelen med att inte ta bort grödan är att man slipper deponier vid sidan av fältet.

4.6.2.2 Extensiv uppfödning Kvigor, tjurar och stutar som uppföds extensivt under 24 månader går oftast på bete den sista tiden före slakt. Under denna period utfodras de normalt inte med spannmål. Intaget av betesgräs är ca 10 kg ts per dag och djur. Ofta används naturbeten i denna produktionsform. I köttproduktion, baserad på bete, uppnås aldrig någon jämvikt mellan intag och utsöndring på samma sätt som vid vinterutfodring (se fig. 3 i avsnitt 4.2). Det beror på att radiocesiumhalten i betet sjunker under betessäsongen. Det innebär att halterna i kött stiger den första tiden efter ett nedfall, men efter några veckor, när det minskande intaget via foder slår igenom, bryts den uppåtgående trenden och halten i köttet börjar gradvis avta. I figur 4 visas ett exempel på hur Cs-halterna förändras med tiden i kött från tjurar, om ett nedfall på 10 Bq/m2 sker vid tidpunkt T2. I detta fall är halten som högst ca 25 dagar efter nedfallet. Eftersom den biologiska halveringstiden för radiocesium i kött är ganska lång (se avsnitt 4.2) blir halten i köttet relativt hög flera månader efter nedfallet trots att halterna i betet då minskat påtagligt. Halterna i köttet styrs fortfarande i hög grad av den stora inlagringen av radiocesium när halterna i betet hade sitt maximum direkt efter nedfallet (se tabell 4.11). När det gäller naturbeten saknas experimentellt framtagna underlag för att skatta halterna som finns för andra grödor som behandlas i denna rapport. Istället har en grov skattning med hjälp av data från fältmätningar vid uppföljningen av Tjernobylolyckan på svenska djurgårdar under 1986 och 1987 gjorts. Tillgängliga data antyder att radiocesiumhalterna i naturbetesgräs är ca tre och en halv gånger högre än i anlagda beten på åkermark. Jämförelsen avser mineraljordar. Som i de flesta fall är variationen kring detta ”medelvärde” stor. Halterna i betesgräset har vi skattat genom att multiplicera halterna i bete på åkermark enligt tabell 4.11 med 3,5.

59


12000

Cs i kött (Bq/kg)

10000 8000 6000 4000 2000 0 0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

Antal dagar efter nedfall

Figur 4. Förändring över tiden i radiocesiumhalt i kött från tjurar på naturbete, om ett nedfall sker vid tidpunkt T2.

Tabell 4.18 visar förväntade radiocesiumhalter i kött från kvigor, tjurar och stutar i extensiv uppfödning på naturbete. Beräkningen avser en slaktvikt på 325 kg. Om intaget radiocesium fördelas på en mindre massa ökar koncentrationen. Detta balanseras dock förmodligen av att lättare djur äter en mindre mängd betesgräs, så värdena i tabell 4.18 kan nog representera alla djurslag. Konsumtionen av betsgräs har antagits vara 8 kg ts per dag och djur vilket är 2 kg mindre än mängden grovfoder som fullvuxna djur på stall får under vinterperioden. Motåtgärder för naturbete till extensiv nötköttsproduktion

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från naturbete till kvigor, tjurar och stutar: • • • •

Slå av och för bort betesgräset (deponi) Putsa betet, låt gräset ligga kvar och låt nytt växa fram Kaliumgödsla Uppehåll i betet året ut/tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.19 som baseras på hur data i tabell 4.18 förhåller sig till EU-gränsvärdet.

60


Tabell 4.18. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i kött från kvigor, tjurar och stutar vid extensiv uppfödning på naturbete 30, 60 och 90 dagar efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer. Övre delen av tabellen visar halter om djuren går på bete hela säsongen, den nedre om de får okontaminerat foder den första månaden efter ett nedfall. Celler utan data avser tidpunkter efter betessäsongen. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. Nedfallsnivå kBq/m2

10 100 1 000 10 100 1 000 10 100 1 000

10 100 1 000

1 2 Bete hela säsongen: 30 dagar efter nedfall 400 10 700 4 000 107 000 40 000 1 070 000 60 dagar efter nedfall

1 000 6 500 10 000 65 000 100 000 650 000 90 dagar efter nedfall

Tidpunkt 3

11 800 118 000 1 180 000 7 400 74 000 740 000

4

5

12 700 127 000 1 270 000 8 400 84 000 840 000

13 700 137 000 1 370 000 -

-

-

Okontaminerat foder första månaden efter nedfall: 60 dagar efter nedfall 200 1 200 1 500 2 100 2 000 12 000 15 000 21 000 20 000 120 000 150 000 210 000

-

1 000 10 000 100 000

3 800 38 000 380 000

4 300 43 000 430 000

90 dagar efter nedfall 10 100 1 000

600 6 000 60 000

1 100 11 000 110 000

1 400 14 000 140 000

-

-

Om inga åtgärder vidtas för att reducera halten av radiocesium i betesgräset kommer halterna i köttet under den första månaden att öka upp till de halter som anges överst i tabell 4.18. Om nedfallsnivån är 10 kBq/m2 och nedfallet sker vid tidpunkt T1 går det att producera kött under gränsvärdet när slakten än sker. Detsamma gäller tidpunkt T2 om djuren skulle hållas installade och utfodras med okontaminerat foder den första månaden efter nedfall. Vid senare nedfallstidpunkter går det inte att använda naturbeten för nötköttsproduktion under nedfallsåret utan åtgärder. Vid högre nedfallsnivåer än 10 kBq/m2 är det, möjligen med undantag för nedfallsnivån 100 kBq/m2 vid nedfallstidpunkt T1, inte sannolikt att bete under nedfallsåret är möjligt ens om åtgärder sätts in för att minska halterna i betesgräset.

61


Tabell 4.19. Motåtgärdsmatris. Naturbete till extensiv nötköttsproduktion. Nedfallsnivå kBq/m2 10 (1)

Tidpunkt 1

(* putsa betet)

4

5

(2) * putsa betet * kaliumgödsla

2

(3) * putsa betet * kaliumgödsla

3

(4) * uppehåll i betet * putsa betet (*kaliumgödsla)

(5) * uppehåll i betet * putsa betet

100

(6) (* putsa betet) (* kaliumgödsla) * slå av, för bort * uppehåll i betet

(7) * putsa betet * slå av, för bort * uppehåll i betet

(8) * putsa betet * slå av, för bort * uppehåll i betet

(9) * putsa betet * slå av, för bort * uppehåll i betet

(10) * putsa betet * slå av, för bort * uppehåll i betet

1 000

(11) * slå av, för bort * uppehåll i betet

(12) (13) * slå av, för bort * slå av, för bort * uppehåll i betet * uppehåll i betet

(14) * slå av, för bort * uppehåll i betet

(15) * slå av, för bort * uppehåll i betet

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.19 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. (1) Nedfall av 10 kBq/m2 vid tidpunkt T1 ger enligt prognosen halter i kött under gränsvärdet vilket skulle innebära att inga åtgärder behövs. Eventuellt kan det vara motiverat att för säkerhets skull putsa betet. Genom putsning av bete får man ner allt gräs, fjolårets eller årets, på marken så att det torkar, förmultnar och inkorporeras i markens ytskikt. Då kan nytt, mindre kontaminerat gräs växa över det kontaminerade och risken är mindre att korna, när de åter släpps på bete, får i sig det gamla, kontaminerade gräset. Halterna i den nya grästillväxten bestäms i första hand av upptag från marken. (2) och (3): I dessa fall kan det vara möjligt att genom en kombination av putsning och kaliumgödsling få ner halterna i köttet under gränsvärdet till slutet av säsongen. Det krävs dock en ganska kraftig minskning. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas, men för att nå tillräcklig effekt är det troligen nödvändigt i detta fall. Om betesgräset är för långt bör det föras bort i samband med putsningen annars kan det kväva återväxten. Man kan i denna situation också få halter kring gränsvärdet i köttet i slutet av betessäsongen om man håller djuren installade och utfodrar med okontaminerat foder den första månaden efter nedfallet. Om man kombinerar detta med kaliumgödsling och putsning ökar chansen komma under gränsvärdet. Då undviker man perioden när halterna i betesgräset är som högst och kan låta djuren gå på bete under resten av säsongen utan att få halter över gränsvärdet i köttet. (4) och (5): Det är för sent på säsongen för att påverka köttets cesiumhalter nämnvärt med åtgärder endast i betet. Om man håller djuren installade och utfodrar med okontaminerat foder den första månaden efter nedfallet och kombinerar detta med kaliumgödsling och putsning ökar chansen att komma under gränsvärdet vid (4). Det enda som annars återstår är att upphöra med betet året ut. En putsning i slutet av säsongen för att få ner det kontaminerade gräset på marken inför nästa säsong kan vara befogad. Eftersom man har god tid på sig bör man dock vänta med åtgärder tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda.

62


Om marken har någorlunda god förmåga att binda radiocesium är behovet av åtgärder mindre än för mer känsliga marktyper. Vid denna nedfallsnivå kommer halterna i köttet inte att bli för höga under följande år om det inte handlar om rena sand- eller mulljordar (se bilaga 1). (6)-(10): Chansen att få ner halterna i betet så mycket att man kan utnyttja det hela eller delar av nedfallsåret är i de flesta fall ganska liten. Inte ens om man skulle stalla in djuren den första månaden blir halterna i kött tillräckligt låga i slutet av säsongen. Möjligen skulle betsputsning, kombinerat med kaliumgödsling, ha tillräcklig effekt om nedfallet sker vid tidpunkt T1. Detta förutsätter dock att man snabbt får ner halterna i betet, helst redan före betessläppningen. Då kan man minska resteffekterna av det högre radiocesiumintaget i början av säsongen på halterna i kött i slutet av säsongen. Att halterna i kött är lägre 30 dagar alternativt 60 dagar, om djuren utfodras med okontaminerat foder den första månaden, efter nedfall vid tidpunkt T1 beror på att den normala betessläppningstidpunkten då infaller ca 3 veckor efter nedfallet. Halterna 30 dagar efter nedfall är alltså resultatet av bara en veckas radiocesiumintag via bete, så halterna i köttet är fortfarande stigande och långt ifrån de högsta nivåerna.

Vid denna nedfallsnivå är eventuella åtgärder framförallt inriktade på att säkra att betet kan användas nästkommande år. Eftersom man har god tid på sig bör man dock vänta med åtgärder tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda. En åtgärd kan vara att putsa betet så att nytt gräs kan växa över det gamla. Då minskar risken att djuren, när de släpps på bete nästa år får, i sig det gamla, kontaminerade gräset. Om betesgräset är för långt bör det dock föras bort i samband med putsningen annars kan det kväva återväxten. Om betets topografi är någorlunda jämn och om terrängen inte är alltför blockig kan man överväga möjligheten att försöka slå av och föra bort så mycket som möjligt av betesgräset för att minska belastningen på marken. Om det är svårt att göra så mycket åt betet under nedfallssäsongen finns alltid möjligheten att minska halterna i betet genom att kaliumgödsla i början av nästa års vegetationsperiod. Även om naturbetesmarker med miljöersättning normalt inte får gödslas kan det vara att föredra i detta fall, speciellt som det är väldigt effektivt på inte tidigare kaliumgödslade, naturligt ganska kaliumfattiga marker. På i första hand rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att ovanstående åtgärder är tillräckliga. Då återstår bara att förlänga uppehållet i betet tills radiocesiumhalterna avklingat tillräckligt mycket. Redan vid denna nedfallsnivå är det risk att halterna i nötkött blir för höga även åren efter nedfallsåret (tabell B1.1, bilaga 1). Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller bortförsel av översta jordlagret är inte meningsfulla eftersom naturbetesmarkernas värde för produktion oftast är liten. Däremot har de natur- och kulturvärden som riskerar att förstöras om dessa åtgärder skulle vidtas. (11)-(15): Nedfallsnivån är mycket hög. Oavsett jordartstyper förutses enligt tabell B1.1 i bilaga 1 att radiocesiumupptaget under åren efter nedfallsåret, trots att upptaget då sker enbart via rötterna, kommer att vara för högt. Enda möjligheten att åtminstone rädda mineraljordarna är att försöka slå av och föra bort så mycket som möjligt av betesgräset för att på så sätt minska belastningen. Hur effektivt detta blir beror dock i hög grad på betets topografi och blockighet och på hur uppvuxet eller hårt nedbetat gräset råkar vara när nedfallet sker. Om gräset är väldigt kort är det viktigt att få med så mycket förnamaterial som möjligt eftersom det är i detta som den huvudsakliga uppfångningen kommer att ske. Om man påtagligt lyckas minska belastningen på detta sätt bör det finnas goda möjligheter att åstadkomma bete med acceptabel halt åren efter nedfallsåret, speciellt om man då också kaliumgödslar. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför förlängt betesuppehåll.

63


Om inga av ovanstående åtgärder skulle få tillräcklig effekt återstår bara att låta bli att beta marken tills aktiviteten klingat av. Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller bortförsel av översta jordlagret är inte meningsfulla (jämför sista stycket under beskrivningen av (6)-(8) ovan). Ju längre tid marken är obetad, desto mer angeläget blir det att återkommande slå av och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biologisk mångfald. För naturbete på rena sandjordar och mulljordar som drabbats av stort nedfall är det svårt att se någon annan möjlighet än att upphöra med betet under överskådlig tid.

4.6.3 Mellankalv och gödtjur En tredje produktionsgren som utgör ca 10 % av nötköttsproduktionen är mellankalvs- och gödtjursuppfödning. Dessa driftsformer är mycket intensiva och djuren utfodras huvudsakligen med spannmål medan grovfoderandelen är minimal. I tabell 4.20 redovisas förväntade halter i kött från gödtjur vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter. Beräkningarna baseras på data i tabellerna 4.1 och 4.8. Foderstaten har antagits vara 9 kg ts vårsäd och 1 kg ts grovfoder per dag och djur. Observera att tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2). Tabell 4.20. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i nötkött av mellankalv och gödtjur efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Utfodring med vinterfoder de sista månaderna före slakt. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i kött. Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000 % fr spml

1

15 150 1 500 31

2 45 450 4 500 10

Tidpunkt 3 4 200 510 2 000 5 100 20 000 51 000 22 87

5 680 6 800 68 000 78

Trots att spannmål dominerar foderstaten bidrar den relativt lite till cesiuminnehållet i kött från gödtjur om nedfallet sker fram till förstaskörd av vall. Detta beror främst på att uppfångning och kvarhållning är mycket större i vall än i spannmål tidigt på säsongen. Om nedfall sker efter förstaskörd av vallen är det istället vallen som är av underordnad betydelse. Om nedfallsnivån är 10 kBq/m2 eller om nedfallet sker tidigt vid nedfallsnivån 100 kBq/kg kan vallgräs och spannmål användas i köttproduktionen. Nedfall före förstaskörd av vall eller senare vid nedfallsnivån 100 kBq/kg innebär att vallgräs (tidpunkt T3) eller fodersäd (tidpunkterna T4 och T5) inte kan användas om inga åtgärder vidtas. Nedfall på 1 000 kBq/m2 innebär att vallfoder inte kan användas till köttproduktion om inga åtgärder vidtas. Detsamma gäller spannmål från tidpunkt T3. Foderstaten för mellankalv är normalt ca 6 kg ts vårsäd och knappt 1 kg ts grovfoder per dag och djur. Detta innebär, jämfört med gödtjur, något lägre förväntade halter i kött och något större andel radiocesium från grovfodret, men ändrar inte mönstret för vilka situationer som ger halter över respektive under gränsvärdet för kött. Förslagen till motåtgärder nedan kan därför tillämpas för både mellankalv och gödtjur. 64


Motåtgärder spannmål och vallfoder till mellankalv och gödtjur

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vintergrovfoder och vårsäd till kött vid intensiv nötköttsproduktion: • Slå av och för bort grödan (deponi) • Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd • Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning • Kaliumgödsla • Använda grödan för energiproduktion • Skörda med hög stubbhöjd • Träda marken tills vidare Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.21 som utgår från hur data i tabell 4.20 förhåller sig till EU-gränsvärdet. Åtgärder redovisas för både spannmål och vall, men eftersom grovfodret utgör en sådan liten del i foderstaten är förmodligen den enklaste åtgärden att köpa in och utfodra med okontaminerat vallfoder i de fall där vallfodret bidrar mest till köttets radiocesiumhalt. Tabell 4.21. Motåtgärdsmatris. Spannmål och vallfoder till mellankalv och gödtjur. Nedfallsnivå kBq/m2 10

Tidpunkt 1

2

4

5

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd

(5) * ingen åtgärd

(6) * ingen åtgärd

(7) * ingen åtgärd

(8) Spannmål: * ingen åtgärd Slåttervall: * slå av, för bort (*energigröda)

(9) Spannmål: *plöj ned Slåttervall: * slå av, för bort (*energigröda)

(10) Spannmål: *plöj ned * energigröda Slåttervall: * slå av, för bort * slå av, lämna (* energigröda )

(11) Spannmål: * kaliumgödsla * träda Slåttervall: * kaliumgödsla * träda

(12) Spannmål: * ingen åtgärd * träda Slåttervall: * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(13) Spannmål: *plöj ned * energigröda * träda Slåttervall: * slå av, för bort * kaliumgödsla * träda (*energigröda)

(14) Spannmål: * slå av, för bort * plöj ned * träda Slåttervall: * slå av, för bort * plöj och så nytt * träda (*energigröda)

(15) Spannmål: * slå av, för bort * plöj ned (* energigröda) * träda Slåttervall: * slå av, för bort * plöj och så nytt * energigröda * träda (*energigröda)

100

1 000

3

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.21 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. 65


Nedfall vid tidpunkt för förstaskörd av vall: (1)-(3), (6) och (7): Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och tidigt nedfall vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten i vårsäd och vall inte kommer att överstiga det kritiska värdet som ger för höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödorna för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten. (8): Vallgrödan är skördemogen så det går inte att påverka dess radiocesiumhalt. Det handlar därför om att få bort grödan från fältet. För detaljer, se beskrivning för (9) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar. Vårsäden har vid denna tidpunkt fortfarande så låga halter att inga åtgärder behövs. (11), (12) och (13): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 ligger dock förväntade halter i kött obetydligt över gränsvärdet. I detta fall bör det räcka med kaliumgödsling av ena grödan eller båda för att få ned halterna tillräckligt. Undantaget är om det handlar om rena sandjordar och extrema mulljordar. Vid tidpunkt T2 är åtgärder främst motiverade i vallen eftersom spannmålen bidrar så lite till köttets radiocesiumhalt. För vallens del handlar det om att föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt för att bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. För vidare diskussion om åtgärderna ”energigröda” och ”träda”, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan.

Nedfall vid tidpunkt för andraskörd av vall: (4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3), (6) och (7) ovan. (9) och (10): I detta fall kommer det mesta av köttets radiocesium från spannmål. Det är dock för sent att påverka halterna i denna gröda. Inte mycket annat återstår än att plöja ner grödan eller använda den för energiproduktion. För detaljdiskussion om detta se beskrivning för (15), (16) och (17) i avsnitt 4.4 om grisköttsproduktion. Vallgrödans halter går att påverka genom kaliumgödsling och efterföljande skörd med hög stubbhöjd, men det har marginell effekt i detta fall eftersom det mesta av radiocesium i köttet kommer från spannmålen. Åtgärderna för denna gröda handlar om att få bort grödan från fältet eller eventuellt använda den som energigröda. För detaljer, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan. (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Om nedfall sker vid dessa tidpunkter kommer vårsädens innehåll av radiocesium att vara bestämmande för halterna i kött från mellankalv och gödtjur. Det är dock för sent att påverka halterna i denna gröda. Åtgärderna handlar istället om att föra bort eller plöja ner grödan eller att eventuellt använda den som energigröda För detaljer, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnitt om vallfoder till intensiv köttproduktion ovan. Alternativet träda gäller rena sandjordar och mulljordar, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan.

66


4.7 Andra grödor För andra grödor än de som behandlas ovan finns det oftast nästan inget eller otillräckligt dataunderlag för att kunna beräkna halter vid radiocesiumnedfall i växande gröda och överföring till livsmedel. Enligt uppdrag har den information som finns om oljeväxter och potatis tagit fram och bearbetats, men grödor som sockerbetor, grönsaker, rotfrukter m.m. har lämnats därhän.

4.7.1 Oljeväxter Informationen om hur oljeväxter påverkas av ett radioaktivt nedfall är ganska knapphändig. Sökning i tidskrifterna Journal of Environmental Radioactivity och Science of the Total Environment där en hel del uppsatser inom radioekologiområdet publiceras ger inga träffar på oljeväxter. Inte heller går det att hitta mycket i de databaser för ämnesområdet som finns tillgängliga via Ultunabiblioteket. Cirka 400-500 referenser som finns sammanställda i (Kostiainen m.fl., 2002) har gåtts igenom. Denna rapport innefattar mest s.k. ”gråa” (som inte genomgått vetenskaplig referee-granskning) publikationer dvs. institutionsrapporter, böcker, symposierapporter m.m. som inte alltid är så lätta att hitta i biblioteksdatabaser. Inte heller i dessa hittade vi något om oljeväxter annat än de SLU-rapporter vi redan kände till. Det verkar som om upptag av radionuklider i oljeväxter och de halter i livsmedel som detta medför inte ansetts som särskilt viktigt. Det fattas både data över vilka halterna blir i rapsfrö vid ett nedfall på växande gröda och vilket samband det finns mellan halt i rapsfrö och därav framställda livsmedelsprodukter som matolja och margarin. När det gäller nedfall i växande gröda saknas det experimentella underlag som finns för andra grödor som behandlas i denna rapport. När det gäller överföring från skördad produkt till livsmedel finns det inte några uppgifter om matolja och margarin i IAEA Handbook (IAEA, 1994b). Det enda som påträffats om oljeväxter är en del data från Sverige över hur upptag av radiocesium via marken påverkar halterna i raps. Lönsjö och Haak (1986) genomförde ramförsök under fältförhållanden där de bland annat blandade in 134Cs till 25 cm djup och studerade upptaget i olika grödor av denna radionuklid från marken. Jordarterna på försöksplatserna var måttligt mullhaltig moränlättlera i Bjärsjölagård och mullrik mellanlera i Tierp. I tabell 4.22 har några data från dessa försök sammanställts som visar att halterna i rapsfrö är 1-5 ggr högre än i spannmålskärna. I medeltal innehöll rapsfrö 2,7 ggr mer 134Cs än spannmålskärna. Författarna förklarar det högre upptaget i raps med ett större kaliumupptag. Raps kräver mer kalium per producerad mängd frö än korn och vete. Rosén m.fl. (1996) redovisar också några data över upptag i raps i en studie av överföring av Cs från mark till gröda i de Tjernobyldrabbade områdena i Gävleborgs län. Rapsdata är från torvjordar. På en jord var halten i rapsfrö dubbelt så hög, i en annan ca 20 ggr högre och i en tredje ca 30 ggr högre än i korn. Dessa data är svårtolkade eftersom jämförda grödor odlades olika år på varje plats. I det sista fallet provtogs rapsen 1989, tre år efter Tjernobylnedfallet, och vetet fyra år senare. I de andra fallen utfördes provtagningen med två års mellanrum i början av 1990-talet; i det första fallet provtogs spannmål före raps. Denna tidsfaktor innebär att skillnaderna mellan växtslagen delvis kan bero på att cesiums löslighet sjunkit över tiden p.g.a. jordbearbetning, eller på skillnader i årsmån. I Rosén (1998) redovisas samma typ av data från en plats i Västernorrlands län. Där var radiocesiumhalten i raps 2-3 ggr högre än i korn.

137

67


Tabell 4.22. Halter av 134Cs i rapsfrö och spannmålskärna vid upptag från marken efter ett nedfall av 1 000 kBq/m2 enligt data från två fältförsök (Lönsjö och Haak, 1986). Provtagningsår

Försöksled

134

Cs-halt i kärna/frö (Bq/kg ts)

Bjärsjölagård

Tierp

A1 A2 B1 B2

Vårraps 55 21 10 4

Korn 21 10 6 1

Vårraps 117 56 56 3

Korn 46 25 18 3

A1 A2 B1 B2

Höstraps 119 92 100 21

Höstvete 26 17 7 4

Vårraps 59 44 4 4

Höstvete 49 42 25 7

1992

1994

A1 = 134Cs homogent inblandat till 25 cm djup, ingen kaliumgödsling A2 = dito med kaliumgödsling motsvarande 250 kg K/ha B1 = 134Cs homogent inblandat i ett matjordsskikt placerat på 27-29 cm djup, ingen kaliumgödsling B2 = dito med kaliumgödsling

Haak m.fl. (1986) antar att radiocesiumhalten är 3 ggr högre i oljeväxtfrö än i brödsädeskärna vid beräkningar av överföring av 137Cs till jordbruksprodukter. Denna siffra härrör förmodligen också från det ovan citerade experimentet utfört av Lönsjö och Haak. I Nisbet m.fl. (1999) rapporteras s.k. transferfaktorer från mark till gröda baserade på flera olika studier. Här finns data för släktet Brassica, som raps tillhör, som antyder 2-6 ggr högre halter i Brassica än i spannmål. Brassica-data verkar dock gälla andra kålväxter än raps som t.ex. vitkål, blomkål, brysselkål etc. Några data specifika för oljeväxter finns inte heller i denna rapport. Det som kan sägas med hjälp av de fåtaliga data som finns är att ett nedfall under vinterhalvåret (T0) och tidigt på odlingssäsongen (tidpunkt T1 och kanske T2), då direktdepositionen på växten spelar mindre roll relativt upptag från marken, sannolikt kommer att ge högre radiocesiumhalter i rapsfrö än i spannmålskärna. Vilka halterna blir vid nedfall senare under säsongen beror dels på vilka skillnader i uppfångning det kan finnas mellan raps och spannmål, dels på ev. skillnader i upptag via bladen och vidaretransport till frö/kärna. Eftersom raps har stora och horisontellt ställda blad kan man tänka sig att dess uppfångning i perioden med maximal vegetativ utveckling är mer effektiv än den är för en spannmålsgröda. Om transport från blad till frö/kärna inom växten inte skiljer sig nämnvärt mellan växtslagen kommer rapsen förmodligen att ha högre radiocesiumhalter än spannmål även om nedfall sker i detta skede. Vid nedfall strax före skörd blir troligen uppfångningen låg i raps eftersom bladen då fällts eller vissnat. Även om radiocesiumhalterna kan antas vara högre i raps än i spannmål behöver det inte innebära ett mer skarpt läge då det gäller åtgärder för att motverka effekterna av nedfallet. Det som bestämmer detta är vilken halt vi får i margarin och matolja och hur denna förhåller sig till gränsvärdet för dessa livsmedelsprodukter. Det kan mycket väl vara så att en hög halt i raps kan ge samma halt i margarin som en motsvarande låg halt i spannmålskärna ger i bröd. 68


Utan transferfaktorer för överföring från raps till margarin och matolja kan vi därför inte ge så mycket handfasta råd för vilka åtgärder som är mest adekvata vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter. De experiment med upptag från marken i raps som genomförts visar att extra kaliumgödsling och utspädning av radiocesiet genom nerplöjning, som för andra grödor är en effektiv åtgärd. Dessa åtgärder kan därför i bästa fall vara tillräckliga vid tidiga nedfall och måttliga nedfallsnivåer. Vid högre nedfallsnivåer och tidpunkter då grödans uppfångning är maximal kan en bortförsel av en rapsgröda för att sanera marken rekommenderas (se åtgärdsmatriser för spannmål och vall).

4.7.2 Potatis För potatis finns ganska gott om uppgifter om sambandet mellan radiocesium i mark och halter i knölarna. De uppgifter som framförallt finns är den typ av TF-värden, som är en dimensionslös kvot mellan halten av radiocesium i växten (knölarna) (Bq/kg) och halten i marken (Bq/kg). Den viktigaste referensen för denna typ av värden är Nisbet m.fl. (1999) som sammanställt data från närmare 30 undersökningar när det gäller potatis och utifrån detta anger rekommenderade värden för olika beräkningar. I våra beräkningar är det som i svenska rapporter kallas TFg-värden mer användbara eftersom scenarierna utgår från deponerad mängd på marken inte en uppmätt koncentration i marken. TFg (sort m2/kg) är en kvot mellan halt i växten (Bq/kg) och deponerad mängd radiocesium (Bq/m2). TFg-värden för potatis på olika jordarter finns sammanställda i Eriksson (1994). För de nordiska länderna finns data för året för Tjernobylnedfallet och efterföljande 6 år sammanställda i Strandberg (1994); här kallas värdena dock Tagg-värden. Data från Sverige i denna rapport avser främst torvjordar. För potatis finns i IAEA Handbook (IAEA, 1994b) också uppgifter om hur kokning och annan beredning påverkar knölarnas radiocesiumhalt i konsumtionsledet. De uppgifter som saknas för potatis är uppgifter om överföring till knölarna vid ett nedfall i växande gröda. Knölen i sig utsätts inte för direktdeposition men det kan inte uteslutas att det sker ett upptag av radiocesium i bladen som sedan transporteras ned i knölen. Det har utförts experiment där nedfall av radiocesium vid olika tidpunkter utförts på konstgjord väg, men data från dessa experiment är ännu inte bearbetade. Bearbetning pågår dock våren 2007 inom ramen för ett examensarbete vid Institutionen för markvetenskap, SLU. Med det underlag som finns i skrivande stund kan vi dock bara föreslå handlingsstrategier för nedfall under vinterhalvåret (T0) och för tidpunkterna i början av odlingssäsongen (T1 och T2) dvs. de tidpunkter då potatisen inte är satt eller ännu inte utvecklat ovanjordiska delar i någon högre grad. I Strandberg (1994) redovisas data från de nordiska länderna över upptag i potatis i samband med Tjernobylnedfallet. Eftersom detta skedde i slutet av april har allt radiocesium som återfinns i potatisen tagits upp via rötterna. Redovisade data från Sverige gäller potatis odlad på mulljordar. För dessa är TFg-värdet 0,05 m2/kg. Detta värde har vi använt för att beräkna upptaget i påtagligt sandiga jordar och mulljordar. För mer lerrika moiga-mjäliga jordar finns data från Finland och Danmark som antyder ett TFg-värde på 0,002 m2/kg. Strandbergs (1994) data antyder att upptaget från marken redan det följande året sjunkit till 25-70 % av det under nedfallsåret. I tabell 4.24 har vi skattat halterna i potatis under nedfallsåret med hjälp av ovanstående TFg-värden. Ingen skillnad har gjorts mellan nedfallstidpunkterna T0 och T1 eftersom potatisen ännu inte är satt i något av fallen. Vid tidpunkten T2 är potatisen satt men plantan har ännu inte kommit upp. Även i detta fall kommer potatisens radiocesiuminnehåll att styras av upptag via rötterna, men halterna kan påverkas av att jorden kommer att bearbetas mindre än vid nedfall vid tidigare tidpunkter. Vi tror dock inte att avvikelsen blir så stor att andra motåtgärder än de vi föreslår vid tidpunkt T0 och T1 skulle bli aktuella.

69


Tabell 4.24. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i potatis (Bq/kg färskvikt) vid skörd efter nedfall vid tidpunkterna T0 och T1 (och troligen T2) vid olika nedfallsnivåer. Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000

Tidpunkterna T0 och T1 (T2) Lerigare jord Sand/Mulljord 2 50 20 500 200 5 000

Åtgärdsnivåerna i potatis bestäms av dess halter i konsumtionsledet. Enligt (IAEA, 1994b) är radiocesiumhalterna i oskalad kokt potatis 80-90 % av dem i rå potatis (Fr = 0,8-0,9). Motsvarande siffror för okokt skalad potatis 60-80 % och för kokt skalad potatis 60 %. I tabell 4.25 har vi använt Fr = 0,7 vid beräkningen. Fr = 0,7 bör kunna vara ett representativt värde när det gäller pommes frites, chips och liknande produkter. Cesiumhalterna i oskalad kokt potatis blir alltså något högre och för kokt skalad något lägre men detta påverkar inte eventuella motåtgärder särskilt mycket. Tabell 4.25. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i beredda potatisprodukter (Bq/kg friskvikt) efter nedfall vid tidpunkterna T0 och T1 och vid olika nedfallsnivåer. Skuggade halter ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg friskvikt. Nedfallsnivå kBq/m2 10 100 1 000

Tidpunkterna T0 och T1 (T2) Lerigare jord Sand/Mulljord 1 35 15 350 140 3 500

Motåtgärder för potatis • • • •

Föra bort och deponera snö Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning Kaliumgödsla Träda marken tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.26. Vi utgår där från data i tabell 4.25 och jämför med EU-gränsvärdet för halt av cesium i potatis på 1 250 Bq/kg friskvikt.

70


Tabell 4.26. Motåtgärdsmatris för potatis vid tidiga nedfall. Nedfallsnivå Tidpunkterna T0 och T1 (T2) kBq/m2 Lerigare jord Sand/Mulljord 10 100

1 000

(1) * ingen åtgärd

(2) * ingen åtgärd

(3) * ingen åtgärd (5) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd (6) * för bort snö (T0) * nerplöjning * kaliumgödsling * träda

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.26 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. (1), (3) och (5): Om jorden är lite finkornigare med en lerig jordart eller är en lättlera behövs inga speciella motåtgärder vidtas vid någon nedfallsnivå. Så länge det handlar om situationer där allt radiocesiumupptag i potatis och andra grödor sker via rötterna blir halterna ganska låga på grund av lerpartiklarnas goda förmåga att binda upp radiocesium. (2) och (4): Vid nedfall upp till 100 kBq/m2 är prognosen att halterna i potatis kommer att ligga ganska långt under den kritiska nivån även på rena sandjordar och mulljordar. Inga åtgärder behövs. (6): På mycket sandiga jordar och mulljordar som inte innehåller ler och därför binder cesium dåligt kan det behövas motåtgärder vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2. Om nedfallet sker på snötäckt mark kan en minskning av markens föroreningsgrad genom att ta bort snö övervägas. Om förhållandena är optimala kan man föra bort en stor del av radiocesiet med denna åtgärd. Detta skulle minska halterna under den kritiska i potatis och framförallt i andra känsligare grödor åren närmast efter nedfallet. Om detta inte är möjligt kan man pröva att bearbeta jorden intensivt för att binda radiocesiet i jorden och sedan kaliumgödsla. Det är lite tveksamt om detta är tillräckligt eftersom radiocesiumhalten måste minskas med två tredjedelar för att man ska komma under gränsvärdet. Om ingen av ovanstående åtgärder är möjliga eller hjälper kan det bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.

4.8 Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden (T0) Det är betydligt enklare att hantera ett nedfall under grödornas viloperiod på vinterhalvåret, än ett nedfall under växtodlingssäsongen. Man har längre tid på sig att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas. Möjligheter att motverka effekterna av nedfallet på de drabbade fälten genom grödval och olika odlingsåtgärder såsom gödsling och jordbearbetning är större.

71


För T0 finns inte det experimentella underlag som finns för senare nedfallstidpunkter. I många avseenden liknar dock situationen den där man efter första odlingssäsongen ska besluta om utformning av växtodlingen för nästa säsong. Även det som gäller vid ett nedfall tidigt på odlingssäsongen (tidpunkt T1) är också i stora delar tillämpbart speciellt vid ett nedfall under senvinter-tidig vår. Våra prognoser för förväntade halter i grödorna baseras därför dels på underlaget för tidpunkten T1 (se kapitel 4.2), dels på underlaget för åtgärder året efter nedfall (se bilaga 1). Motåtgärder under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden:

Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från nedfall utanför vegetationsperioden till mark och gröda: • • • • • •

För bort och deponera snö Putsa betet och låta gräset ligga kvar och låt nytt växa fram Kaliumgödsla Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning av osådd mark Träda marken tills vidare

Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.27. Tabell 4.27. Motåtgärdsmatris för olika grödor vid nedfall utanför vegetationsperioden; tidpunkt T0. T0 sträcker sig från tiden efter sista skörd på hösten fram till tiden strax före sådd på våren. Nedfallsnivå kBq/m2 10

Gröda Höstsäd

Vall på åker Osådd mark Bete på åker

(1) * ingen åtgärd (2) * ingen åtgärd

(4) * ingen åtgärd (5) * ingen åtgärd

(7) * ingen åtgärd (8) * ingen åtgärd

(3) * för bort snö * kaliumgödsla * plöj och så nytt * träda

(6) * för bort snö * slå av, för bort * kaliumgödsla * plöj och så nytt * träda

(9) * för bort snö * plöj * kaliumgödsla * träda

100

1 000

Naturbete

(10) * ingen åtgärd (11) * ingen åtgärd

(13) * ingen åtgärd (14) * för bort snö * putsa betet * slå av, för bort (* kaliumgödsla) * uppehåll i betet (12) (15) * för bort snö * för bort snö * putsa betet * slå av, för bort * slå av, för bort (* kaliumgödsla) * kaliumgödsla * uppehåll i betet * träda

Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.27 bygger på en prognos för halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att eventuella åtgärder får önskad effekt. När det gäller ett nedfall utanför vegetationsperioden kan det också vara motiverat att faktiskt mäta halten i marken innan man bestämmer vilka eventuella åtgärder som ska vidtas. Undantaget är åtgärden bortförsel av snö som bör utföras så snart som möjligt. 72


Höstsäd, osådd mark, slåttervall och bete på åkermark Som framgår av matrisen ovan skiljer sig rubricerade fall inte särskilt mycket åt när det gäller möjliga motåtgärder. De diskuteras därför tillsammans, men om det är något som är speciellt för en viss gröda lyfts det fram separat. Generellt gäller att grödans radiocesiuminnehåll efter ett nedfall under vinterhalvåret, i hög grad kommer att bestämmas av rotupptag. Det mesta av ett nedfall på en övervintrande gröda kommer förr eller senare att hamna i jorden eftersom vegetationen är lågvuxen och inte så tät. Vid Tjernobylnedfallet som skedde strax före tillväxtsäsongen kvarhölls bara ca 5 % av radiocesiumnedfallet på grödan i Uppsalatrakten. Vid de lägsta nedfallsnivåerna 10 kBq/m2 och 100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten inte kommer att överstiga det kritiska värdet vare sig i övervintrade grödor eller i sådana som sås på våren efter nedfallet. Detta gäller såväl spannmål, som senare används som foder eller till brödproduktion, som slåttervall och bete oavsett produktionsgren. Inga åtgärder behövs därför vid dessa nedfallsnivåer. Vid den högsta nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 blir det åtminstone de första åren efter nedfallet problem med för höga halter oavsett vad grödan används till. Om det finns ett snötäcke och jorden är en lerfri sandjord eller en mulljord kan det vara motiverat att sanera marken genom att ta bort snön. Om åtgärden är genomförbar och lyckas väl kan detta vara tillräckligt. Eventuellt kan man dock kanske behöva komplettera med en efterföljande extra kaliumgödsling (analysera först jorden för att se om extra kaliumgödsling behövs eller om effekten av bortförseln av snö är tillräcklig!). Om det är barmark vid nedfallet återstår för de känsligaste jordarna bara att träda marken till dess en del av aktiviteten klingat av eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor. För mer lerrika och därmed mindre känsliga jordar är det tveksamt om bortförsel av snö är att rekommendera med tanke på den stora insats som krävs och svårigheten att bli av med snön. I de flesta fall bör det vara möjligt att minska halterna tillräckligt genom kaliumgödsling. För höstsäd som används som grisfoder och för slåttervall som används som vinterfoder i köttproduktion är det dock tveksamt om kaliumgödsling är en tillräcklig åtgärd. Höstsäden kan då användas för annat ändamål eller åtgärdas genom att man plöjer upp grödan och sår en vårgröda istället. Förmodligen är det bara en begräsad del av höstsädesarealen på en gård som är avsedd som grisfoder. Även för en slåttervall på lerrik jord kan man tvingas till upplöjning och omsådd med ny vall eller annan gröda om kaliumgödsling inte är tillräckligt. Om det finns en återväxt kvar som inte skördades föregående år finns det dock en möjlighet att föra bort en del av nedfallet genom att slå av och föra bort fjolårsgräset. Speciellt kombinerat med kaliumgödsling bör detta kunna vara en tillräcklig åtgärd i många fall. Även för bete på lerrika åkerjordar krävs det troligen att man kombinerar olika åtgärder för att få ner halten i mjölk eller kött under gränsvärdet. Kaliumgödsling bör kombineras med putsning för att trycka ner förorenat material på marken så att nytt friskt betesgräs så småningom kan växa upp. Om kvarvarande betesgräs är tillräckligt långt kan det kanske t.o.m. löna sig att föra bort det och få en reningseffekt på marken. Effekten blir bäst om man även kan få med en del av det översta förnaskiktet. När det gäller lerrik mark där man planerat en vårsådd är en enkel åtgärd att minska upptaget att göra en extra plöjning eller annan djupare bearbetning (fräs, tallriksredskap eller harv). En

73


sådan åtgärd blandar ner radiocesiuminnehållet så att det späds ut och binds upp eftersom en större kontaktyta med jordmaterialet skapas. Kombinerat med kaliumgödsling ger det en liten risk för höga halter oavsett vilken efterföljande gröda som väljs och hur den används. Naturbete Naturbeten är ofta belägna på näringsfattiga, oftast lite grovkornigare jordar med dålig adsorptionskapacitet och är därför känsliga för radioaktivt nedfall. Vid en nedfallsnivå på 10 kBq/m2 behövs inga åtgärder annat än möjligen en putsning för säkerhets skull. Redan vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 blir dock halterna i nötkött producerat på sådant bete för höga och det är svårt att reducera dem tillräckligt. Om marken är snötäckt skulle bortförsel av snö kunna vara en effektiv åtgärd om topografi och blockighet på betet tillåter detta. Om bortförsel av snö inte är möjlig eller om det är barmark blir läget annorlunda. Med utgångspunkt från data för tidpunkten T1 i tabell 4.18 kan man förmoda att halterna blir för höga under säsongen direkt efter nedfallet för att andra motåtgärder i odlingen än bortförsel av snö ska kunna sänka dem tillräckligt. Djur som går på bete under denna period kan inte gå till slakt utan en längre tids utfodring med okontaminerat foder. Man får göra ett temporärt uppehåll i betet. Åtgärder som putsning av betet eller avslagning och bortförsel av fjolårsgräs handlar om att säkra betets kvalitet nästföljande år. Eftersom man har god tid på sig bör man dock vänta med åtgärder tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda. En kaliumgödsling i början av nästföljande säsong kommer sannolikt ofta att ha en tillräcklig effekt om åtgärder säsongen innan är svåra att genomföra eller inte får tillräcklig effekt. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför ett förlängt betesuppehåll. På extremt näringsfattiga rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att ens dessa åtgärder är tillräckliga och då blir ett längre betesuppehåll enda alternativet. Vid denna nedfallsnivå bör halterna av växttillgängligt radiocesium i marken efter några år ha minskat tillräckligt för att man ska kunna använda betet igen. Vid en nedfallsnivå på 1 000 kBq/m2 är det svårt att åtgärda ett naturbete på ett tillfredställande sätt. Undantaget är om marken är snötäckt och det är möjligt att föra bort snö på ett sådant sätt att större delen av nedfallet avlägsnas. I annat fall förutses enligt tabell B1.1 i bilaga 1 att radiocesiumupptaget oavsett jordartstyp kommer att vara för högt under flera år efter ett nedfall. Detta trots att upptaget efter ett nedfall på vintern sker enbart via rötterna. Enda möjligheten att åtminstone rädda lite ”bättre” jordar är att om möjligt försöka slå av och föra bort så mycket som möjligt av betesgräset för att på så sätt minska belastningen. Hur effektivt detta blir beror dock i hög grad på betets topografi och blockighet och på hur långt det fjolårsgräs som finns är vid nedfallet. För att detta ska lyckas är det viktigt att få med så mycket förnamaterial som möjligt eftersom det är i detta som den huvudsakliga uppfångningen kommer att ske. Om man påtagligt lyckas minska belastningen på detta sätt kan det finnas en chans att åstadkomma ett bete med acceptabel halt framförallt på lite lerigare jordar. Förmodligen måste man då komplettera med kaliumgödsling. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför förlängt betesuppehåll. Om inga av ovanstående åtgärder skulle få tillräcklig effekt återstår bara att låta bli att beta marken tills aktiviteten avklingat. Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller bortförsel av översta jordlagret är inte meningsfulla eftersom naturbetesmarkernas värde för produktion oftast är liten. Däremot har de natur- och kulturvärden som riskerar att förstöras om dessa åtgärder skulle vidtas. Ju längre tid marken är obetad, desto mer angeläget blir det att återkommande slå av och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biolo-

74


gisk mångfald. För naturbete på rena sandjordar och mulljordar som drabbats av stort nedfall är det svårt att se någon annan möjlighet än att upphöra med betet under överskådlig tid.

4.9 Avvägningsproblem i samband med ett nedfall I samband med ett nedfall över jordbruksmark kommer det till att börja med att råda en stor osäkerhet. En orsak är att situationen är ovan för alla inblandade. Även om man tagit del av erfarenheter från Tjernobylolyckan kan man utgå från att förhållandena vid en ny olycka i viktiga avseenden kommer att avvika från tidigare fall (Bergman m.fl., 1999). En annan orsak till osäkerhet är att det tar en tid innan man får en fullständig bild av nedfallssituationen. Samtidigt finns en stark press att snabbt fatta beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka de skadliga effekterna av nedfallet. Dessa beslut måste fattas under stor osäkerhet och efter bästa möjliga skattning utifrån tillgänglig information. Vissa åtgärder vidtas för säkerhets skull. Allteftersom tiden går kommer mer information om nedfallet att erhållas genom mätningar och därmed minskar osäkerheterna. Detta kan medföra att åtgärder behöver anpassas och förändras. Tidigare vidtagna åtgärder kan i vissa fall tyckas ha varit felaktiga eller överförsiktiga. För att undvika missförstånd och lindra onödig oro är det viktigt att myndigheterna fortlöpande informerar om allt man vet om situationen och förklarar varför förändringar i rekommendationer och åtgärder har gjorts. Det är uppenbart att många faktorer kan behöva beaktas för att nå ett balanserat beslut och att avvägningsproblemen därför i många fall är förhållandevis komplexa. En stor svårighet är att i olika skeden identifiera för- och nackdelar med olika beslut. Det är därför viktigt att man redan på förhand tänkt igenom vilka olika beslutssituationer som kan uppstå och hur de ska hanteras. Genom utbildning och övningar skapar man, som en del i beredskapsarbetet, den kunskapsgrund och överblick som ger goda förutsättningar att hantera situationen, om jordbruket skulle drabbas av radioaktivt nedfall. Det är också viktigt att det finns en plan och en organisation för kontinuerlig provtagning av grödorna för att så snabbt som möjligt få en tillräckligt detaljerad kartläggning av föroreningssituationen. Exempel på problemställningar som måste hanteras är: • Vilka beslut som är brådskande, och vilka beslut som lämpligen kan dröja till längre fram, när beläggningsbilden blivit tydligare. Hur påverkar besluten situationen på lång sikt?; begränsas den framtida handlingsfriheten?, skapas andra problem än risk för strålskador som påverkar markens framtida produktionspotential? Precisionen i bedömningarna ökar med tiden, samtidigt som kostnader och risken för negativa effekter av felaktiga eller uteblivna åtgärder kan öka. • Vilken ”kostnad” är man i den aktuella situationen beredd att betala för en viss dosminskning? Överväger nyttan kostnader och olägenheter med åtgärden? Det är ofta mycket svårt att väga faktorer av olika karaktär mot varandra såsom pengar, framtida cancerfall och andra hälsoeffekter, kulturella värden, påverkan på miljön och konsumenternas förtroende för produkter från ett kontaminerat område. Nyttan kan gälla en part medan kostnaden till stor del kan drabbar någon annan. Nyttan kan också avse värdet i en helt annan dimension än för kostnaden, t.ex. lägre dos för en part mot försämrad lönsamhet för en annan. Lantbrukarnas villighet att genomföra åtgärder påverkas av om kostnadstäckningsgarantier ges eller inte.

75


• Var i livsmedelskedjan görs lämpligen insatser för att minska föroreningen? Detta måste vara prövat av myndigheten i förväg. I Bergman m.fl., (1999) anser man att insatserna bör ske redan i jordbruksledet om detta är ekonomiskt försvarbart. Som främsta orsak anges ju senare i produktionskedjan åtgärderna vidtas, desto större risk för att livsmedelsindustrins och i slutänden konsumenternas förtroende för produkter från förorenade områden urholkas. I många fall torde det också vara relevant att även av andra skäl åtgärda problem så nära källan som möjligt.

Som framgått tidigare i denna skrift påverkas också beslutssituationen av vid vilken tidpunkt nedfallet sker. Svårast att hantera är ett nedfall i en växande gröda strax för skörd.

76


5. Referenser Aarkrog, A. (1992). Concept of seasonality in the light of the Chernobyl accident. Analyst 117, 479-499. Andersson, K.G., Rantavara, A., Roed, J., Rosén, K., Skipperud, L. & Salbu, B. (2000). A guide to countermeasures for implementation in the event of a nuclear accident affecting Nordic foodproducing areas, NKS-16, NKS/BOK-1.4, Roskilde. Bergman, R., Preuthun, J. & Rosén, K. (1999). Avvägningsproblem för beslutsfattande vid radioaktivt nedfall. Försvarets Forskningsanstalt, FOA-R-99-01356-861-SE. Användarrapport, Umeå. Dahlgaard, H. (Ed.) (1994). Studies on countermeasures after radioactive deposition in Nordic Agriculture. In: Nordic Radioecology. The Transfer of Radionuclides through Nordic Ecosystems to Man. Elsevier Science Publishers, Amsterdam. Ekman, L. (1961). Distribution and excretion of radiocesium in goats, pigs and hens. Acta Veterinaria Scandinavica, 2. Supplementum 4, 1-83. Eriksson, Å. (1994). A database model for calculations of the transfer of 90Sr and 137Cs in complex agricultural environments. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-Rek-76, Uppsala. Eriksson, Å. (1997a). The cultivated agricultural environment (Part 2) In: P. Strand, L. Skuterud, & J. Melin (Eds). Reclamation of contaminated urban and rural environments following a severe nuclear accident. NKS 97-18, BER 6. Roskilde. pp 18-151. Eriksson, Å. (1997b). Underlag för beslut angående åtgärder i jordbruket efter radioaktivt nedfall. Opublicerad lägesrapport till Leif Moberg, SSI, 1997-10-03. Institutionen för radioekologi, SLU, Uppsala. Eriksson, Å. & Andersson, I. (1994). Beräknade effekter av radioaktivt nedfall på jordbruksproduktionen i Sverige. III. Djurprodukternas förorening. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-Rek-75, Uppsala. Eriksson, Å., Haak, E. & Rosén, K. (1998a). Retention of simulated fallout nuclides in agricultural crops. I. Experiments on ley. Department of Radioecology, Report SLU-REK-80, Uppsala. Eriksson, Å., Haak, E. & Rosén, K. (1998b). Retention of simulated fallout nuclides in agricultural crops. II. Deposition of Cs and Sr on grain crops. Department of Radioecology. Report SLU-REK-80, Uppsala. Eriksson, Å., Lönsjö, H. & Karlström, F. (1994). Beräknade effekter av radioaktiva nedfall på jordbruksproduktion i Sverige. II. Jordbruksgrödornas förorening. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-73, Uppsala. Finck, R. & Bjurman, B. (1988). Uppdammning av radioaktiva ämnen vid lantbruksarbete. FOA rapport C 20679-9.2, Stockholm. FOI (2002). Livsmedelsproduktionen vid nedfall av radioaktiva ämnen. Avdelningen för NBC-skydd, Totalförsvarets forskningsinstitut, Umeå, Jordbruksverket, Jönköping. Frech, E. & Gerber, M.A. (1995). Overcoming the risk perception gap: socially acceptable approach to waste management. Radiation and Society: Comprehension Radiation Risk IAEA-CN-54, IAEA, Vienna, 413-417.

77


Haak, E., Eriksson, Å., Lönsjö, H. & Rosén, K. (1986). Överföring av cesium-137 till jordbruksprodukter i Skåne och Blekinge efter en kärnenergiolycka. Rapport från institutionen för radioekolog, SLU-REK-82, Uppsala. Haak, E., Eriksson, Å. & Rosén, K. (2000). Retention of simulated fallout nuclides in grass and grain crops. In: M. H. Gerzabeck (Ed.). Proc. XXXth Annual Meeting of ESNA/jointly organised with IUR working group soil-to-plant transfer Keszthely, Hungary, August 26-30, 2000, Vienna. Hadders, G. & Nilsson, E. (1987). Skörd av foder som drabbats av radioaktivt nedfall. JTI-rapport 87. Swedish Institue of Agricultural Engineering, Uppsala. Hove, K. (1993). Chemical methods for reduction of the transfer of radionuclides to farm animals in semi-natural environments. Sci. Total Environ. 137, 235-248. Höglund, S. (1991). Efter Tjernobyl – upptag av radioaktivt cesium hos lantbrukare. Rapport. Lantbrukshälsan AB, Stockholm. IAEA (1989). Cleanup of large areas contaminated as a result of a nuclear accident. Technical report series No. 300. International Atomic Energy Agency, Vienna. IAEA (1994a). Guidelines for agricultural countermeasures following an accidental release of radionuclides. Technical report series No. 363. International Atomic Energy Agency, Vienna. IAEA (1994b). Handbook of parameter values for the prediction of radionuclide transfer in temperate environments. Produced in collaboration with the International Union of Radioecologists. Technical Reports Series No. 364. International Atomic Energy Agency, Vienna. IAEA (2001). Present and future environmental impact of the Chernobyl accident. IAEA-TECDOC1240, Vienna. ICRP (1990). 1990 recommendations of the International Commission on Radiological Protection, ICRP Publication 60. Pergamon Press, Oxford. Kostiainen, E., Hänninen, R., Rosén, K., Haak, E., Eriksson, E., Nielsen, S-P., Keith-Roach, M. & Salbu, B. (2002). Transfer factors for nuclear emergency preparedness. Report, NKS-78, Roskilde. Lönsjö, H. & Haak, E. (1986). Effekter av djupplacering och kaliumgödsling på jordbruksgrödors upptag av cesium och strontium. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-60, Uppsala. Mascanzoni, D. (1983). En traktors skärmningsförmåga med avseende på strålningen från en med 137 Cs belagd markyta. I: Långsiktiga konsekvenser av radioaktiv beläggning i jordbruket. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-55, Uppsala. Meisel, S., Gerzabek, M. & Muller, H. (1991). Influence of plowing on depth distribution of various radionuclides in the soil. Z. Pflanzenerähr. Bodenk. 154, 211-215. Moberg, L. (1991). Effects of potassium fertilization on caesium transfer to grass, barley and vegetables after Chernobyl. The Chernobyl fallout in Sweden. Results from a research programme on environmental radiology. The Swedish Radiation Protection Institute, Stockholm. Moberg, L. (2001). Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En sammanfattning femton år efter olyckan. SSI rapport 2001:07.

78


Nisbet, A.F., Woodman R.F.M. & Haylock, R.G.E. (1999). Recommended soil-to-plant transfer factors for radiocaesium and radiostrontium for use in arable systems, NRPB-R304, National Radiological Protection Board, Didcot, Oxfordshire, UK. Olsson, J. (2006). Förändring av radiocesiumtillståndet i jordbruksgrödor i Gävleborgs, Västmanlands, och Uppsala län efter Tjernobylolyckan samt en fallstudie med stallbalansberäkningar på en mjölkgård. Examens- och seminariearbeten Nr 73. Inst f markvetenskap, SLU, Uppsala. Rosén, K. (1991). Effects of potassium fertilization on caesium transfer to grass, barley and vegetables after Chernobyl. In: L. Moberg (Ed.). The Chernobyl fallout in Sweden. Swedish Radiation Protection Institute. Stockholm. pp 305-322. Rosén, K. (1996). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl fallout in Sweden. II. Marginal and semi-natural areas in the county of Jämtland. Sci. Total Environ., 182, 135-145. Rosén, K. (1997). Underlag för utarbetande av myndigheternas rekommendationer till lantbrukare i händelse av en kärnenergiolycka - Efter ett larm, men före nedfallet av radioaktiva ämnen. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-79, Uppsala. Rosén, K. & Haak, E. (2006). Resursbehov för motåtgärder och sanering vid kärnenergiolyckor i svenskt jordbruk. Räddningsverket, Karlstad. Rosén, K., Eriksson, Å. & Haak, E. (1996). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl fallout in Sweden. I. County of Gävleborg. Sci. Total Environ., 182, 117-135. Rosén, K., Haak, E. & Eriksson, Å. (1998). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl fallout in Sweden. III. County of Västernorrland. Sci. Total Environ., 209, 91-105. Sansom, B.F. (1966). The metabolism of caesium-137 in dairy cows. Journal of Agricultural Science 66, 389-393. SLV (1987). Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om åtgärder för att begränsa intag av radioaktiva ämnen genom livsmedel. Statens livsmedelsverks författningssamling. SLV, FS 1987:4. Uppsala. Strandberg, M. (1994). Contamination of annual crops (kapitel 3.4). In: H. Dahlgaard (Ed.), Nordic radioecology. The transfer of radionuclides through Nordic ecosystems to man. Studies in Environmental Science 62, Elsevier, Amsterdam. Ulvsand, T., Andersson, K., Hansen, J., Preuthun, J., Sinkko, K., Svennerstedt, G. & Uhnger, S. (1997). Tidiga åtgärder vid sanering efter kärnkraftsolyckor, riktlinjer för planeraren. FoU rapport, Räddningsverket, Karlstad. UNSCEAR, (2000). Sources and effects of ionizing radiation. United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation 2000, United Nations, New York. van den Hoek, J. (1980). The influence of bentonite on cesium absorption and metabolism in the lactating cow. Zeitschrift für Tierphysiologie, Tierernährung und Futtermittelkunde, 43, 101-109. van der Stricht, E. & Kirchmann, R. (Eds.) (2001). Radioeclogy: Radioactivity and ecosystems. International Union of radioecology.

79


Bilaga 1. Halter i grödor åren efter nedfall För att kunna bedöma de långsiktiga följderna i scenarierna är det angeläget att veta hur stort upptaget i grödorna och därmed överföringen till grödorna blir under åren efter nedfall. Som påpekats tidigare bestäms radionuklidöverföring till grödor åren efter nedfall till största delen av upptag genom rötterna. Eftersom radionukliderna binds mer eller mindre hårt till markpartiklarna blir halterna i grödorna vanligen betydligt mindre när upptaget via rötterna är avgörande, än när nukliden deponeras direkt på grödan. Hur stort upptaget av radiocesium genom rötterna blir beror i hög grad på markens innehåll av ler och mullämnen (Eriksson, 1997).

Halter i grödor på olika jordarter året efter nedfall Förväntade halter av 137Cs i grödorna stråsäd, vall, bete och potatis året efter nedfall vid olika nedfallsnivåer och för tre typjordarter redovisas i tabell B1.1. Data härrör från Eriksson (1994). Där kallas jordarterna ”loam”, ”sand” och ”peat”. I svenska rapporter av samma författare, exempelvis Eriksson m.fl. (1994), kallas motsvarande jordartsklasser ”lerjord”, ”sandjord” och ”torvjord” (mulljord). Vi är osäkra på vad begreppet sandjord står för i detta sammanhang. I Eriksson m.fl. (1994) definieras lerjordar på konventionellt sätt som jordar med mer än 15 % ler. Sandjordar definieras som ”övriga jordar” (med mindre än 15 % ler). Denna grupp innefattar dock många jordar som innehåller en hel del ler och därför har en viss kapacitet att binda cesium. Denna grupp av mer eller mindre leriga jordar bör skiljas från mer rena sandjordar som är starkt sorterade och huvudsakligen består av sand- och grovmopartiklar och bara innehåller några procent ler. Data från Roséns m.fl. (1996) studier av överföring av 137Cs från mark till gröda i de Tjernobyldrabbade områdena i mellersta och norra Sverige visar att överföringen av cesium från lerfattiga sandjordar till olika grödor är väl så hög som den från mulljordar. Detta stämmer inte med Erikssons (1984) data där det skiljer en faktor 10 mellan torvjord och det som kallas sandjord. Vi tror därför att Erikssons sandjordar bäst representerar det som i jordartsklassifikationen kallas leriga jordar och kallar dem därför så i tabell B1.1. Denna klass innefattar för åkermarkens del oftast moiga, men också sandiga och i några fall mjäliga jordar med 5-15 % ler. De extrema sandjordarna ingår i samma grupp som torvjordarna (i denna rapport benämnda mulljordar). I tabell B1.1 jämförs förväntade halter av radiocesium i grödorna med de kritiska halter i den skördade växtdelen hos respektive gröda som befaras ge halter över gränsvärdet i olika livsmedelsprodukter. Värden över det kritiska värdet skuggas. Hur dessa kritiska värden framräknats framgår av beräkningsrutorna i avsnitten 4.3-4.6. Även de foderstater vi utgått från när det gäller kött och mjölk framgår av dessa avsnitt. Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 är prognosen att halterna av radiocesium i grödorna blir så låga på alla jordartstyper att det inte blir för höga halter när de förädlas till livsmedel. För naturbete för köttproduktion på mulljordar ligger dock det beräknade värdet dock nära det kritiska. Vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 blir halterna för höga i oplöjd slåttervall till köttproduktion och naturbete till mjölk och köttproduktion på mulljordar. Samma grödor och användningar börjar också närma sig kritiska värden på leriga jordar. Ett nedfall av 1 000 kBq/m2 ger problem på alla jordar med slåttervall och bete med ovan nämnda användningar. På de känsliga mull- och sandjordarna får man problem med de flesta grödor oavsett vad de används till och i många fall ligger halterna långt över de kritiska värdena. Begreppet plöjd vall i tabell B1.1 avser vall på mark som plöjts upp under nedfallsåret för att blanda in och späda ut radiocesiet i en större jordvolym och som sedan nyetablerats under nedfallsåret eller våren därpå om nedfallet sker för sent under odlingssäsongen. Även anlagt bete på åkermark kan åtgärdas på detta sätt. Som framgår av tabell B1.1 kan denna åtgärd

80


sänka upptaget med en tiopotens jämfört med en vall som ligger kvar orörd efter att ha drabbats av ett nedfallet. Att upptaget på mulljordar är så stort beror på att humusämnen saknar den förmåga som lermineral har att binda upp radiocesium i en för växterna svåråtkomlig form. Detsamma gäller även sandpartiklar. Det är därför i första hand mulljordar med hög halt organiskt material och sorterade sandjordar med låga lerhalter som är känsliga. I mulljordar med stor inblandning av lerrik mineraljord är kapaciteten att binda radiocesium väsentligt större än motsvarande jordar utan särskilt mycket mineraljordsinblandning. Tilläggas kan att även för mineraljordar finns en stor variation beroende på hur mycket lera respektive sand de innehåller. Vi redovisar här bara typfall. Tabell B1.1. Jämförelse mellan skattad halt av radiocesium (Bq/kg) i olika grödor året efter nedfall och det kritiska värdet (se beräkningsrutor i avsnitten 4.3-4.6) då grödan används för framställning av olika livsmedelsprodukter. Efter Eriksson (1994). Jordart

Kritiskt värde Lerjordar

Nedfallsnivå kBq/m2

10 100 1 000

Stråsäd

Vall, oplöjd Bröd Griskött Mjölk 3 125 2 000 12 500 0,5 0,5 50 5 5 500 50 50 5 000

Vall, plöjd Mjölk 12 500 5 50 500

Bete, kultur Mjölk 12 500 50 500 5 000

Bete, natur Mjölk 12 500 100 1 000 10 000

100 1 000 10 000

200 2 000 20 000

Leriga jordar

10 100 1 000

2 20 200

2 20 200

100 1 000 10 000

10 100 1 000

Mulljordarb

10 100 1 000

20 200 2 000

20 200 2 000

1 000 10 000 100 000

100 1 000 10 000

Jordart

Kritiskt värde Lerjordar

Nedfallsnivå kBq/m2

10 100 1 000

Vall, Vall, Bete, oplöjd plöjd natur Potatisa Nötkött Nötkött Nötkött 2 500 2 500 2 500 1 250 50 5 100 1 500 50 1 000 6 5 000 500 10 000 65

Leriga jordar

10 100 1 000

100 1 000 10 000

Mulljordarb

10 100 1 000

1 000 10 000 100 000

a b

1 000 2 000 10 000 20 000 100 000 200 000

10 100 1 000

200 2 000 20 000

3 25 250

100 2 000 1 000 20 000 10 000 200 000

25 250 2 500

Torrsubstansdata från Eriksson (1994) har omräknats till färskvikt (79 % vattenhalt). Troligen även representativt för de lerfattigaste sandjordarna.

81


Några av åtgärderna för att minska grödornas radiocesiumhalter under åren efter ett nedfall måste vidtas redan under nedfallsåret. Om nedfallet sker på en välutvecklad gröda med stor uppfångningsförmåga är en möjlighet att slå av och föra bort den från fältet och därigenom minska mängden radiocesium i marken motsvarande grödans innehåll. Detta beskrivs mer i detalj i avsnitten 4.3-4.6. Denna åtgärd är mest aktuell om halterna i grödorna är sådana att halterna i livsmedelsprodukterna förväntas ligga strax under eller strax över den kritiska nivån. I det förra fallet kan man minska risken att halterna, med hänsyn till osäkerhetsmarginalen i prognosen, trots allt i slutänden blir för höga. I det senare fallet finns en god chans att halterna i grödan kan pressas under den kritiska gränsen. När det gäller mulljordar är möjligheterna att minska belastningen på jorden i tillräcklig grad ganska små vid stora nedfall. Ett alternativ, förutom att ta bort grödan under det första året, kan vara att plöja marken och gå över till spannmålsproduktion om man odlar vall. Detta är dock inget alternativ om det är fråga om naturbete. Denna åtgärd torde dock bara ha marginell effekt. Frågan är om det inte vid höga belastningar är bäst att ta sådana jordar ur produktion tills vidare och satsa eventuella dyrbara och tidskrävande saneringsåtgärder på mindre känsliga jordar. Om mulljordar tas ur produktion skulle en avsevärd minskning av den totala radiocesiumöverföringen till människan via livsmedel kunna uppnås. Efter Tjernobylolyckan visade det sig att ca 80 % av cesiumbidraget via mjölk kom från områden med mulljordar medan mjölken från dessa områden bara utgjorde en tiondel av totalproduktionen.

Förändringar i grödornas halter på lite längre sikt Upptaget åren efter ett nedfall har studerats inom programmet för övervakning av radionuklider i mark och grödor efter Tjernobylolyckan. Inom detta har olika grödor regelbundet provtagits i de värst kontaminerade länen (Olsson, 2006; Rosén, 1996; Rosén, m.fl., 1996; Rosén, m.fl., 1998). Målet har varit att långsiktigt övervaka och registrera förändringar av radiocesiumhalterna i ett antal grödor på olika marktyper såsom åkermark, vanlig naturbetesmark och fjällbetesmark. Provplatsernas antal och antal tagna prov av olika slag har varierat under årens lopp beroende på grödornas växling i växtföljderna och på att en del provplatser legat på åkermark som tagits ur bruk. Första året provtogs både jord och gröda på varje provplats, därefter bara grödan. Jordarnas cesiumaktivitet har räknats om till nedfallsdagens värde och grödornas till provtagningstillfällets. Resultaten visar att överföringen av radiocesium till grödorna avtar med tiden (figur B1.1). Upptaget är som störst direkt efter nedfall för att därefter avta relativt snabbt och så småningom med tiden plana ut på en ganska låg och långsamt sjunkande nivå. Upptaget har varit störst i betesväxter och lägst i spannmål. Det minskade upptaget med tiden beror förutom på sönderfall också på avtagande växttillgänglighet. Plöjning och annan jordbearbetning leder till utspädning av koncentrationen och bättre kontakt med jordens adsorptiva ytor. Det senare leder till ökad fixering. Bindningarna mellan cesium och partikelytorna kan också bli starkare med tiden, s.k. åldrande. I aktuella data finns naturligtvis också effekter av eventuella ansträngningar från jordbrukarnas sida att minska radiocesiumupptaget t.ex. genom att jorden gödslats upp med kalium. Lakning nedåt i profilen spelar förmodligen liten roll eftersom denna process visat sig vara ganska långsam. Att värdena svänger upp och ned beror dels på årsmånsvariationer, dels på att de provtagna grödorna ingår i en växtföljd och därför odlas på olika fält olika år. Ökat medelupptag i en

82


gröda mellan två år beror troligen alltså inte på att mängden växttillgängligt radiocesium plötsligt ökat. Mer sannolikt är att grödorna det senare året i högre grad än året innan odlats på jordar med högre halt av växttillgängligt radiocesium. De största svängningarna beror ofta på att något enstaka grödprov med mycket höga halter drar upp medelvärdet. Bq/kg ts i gräs

Bq/kg ts i kärna 50

4 000 3 500

Betesgräs

Vallgräs

45 40

3 000

35

Kärna 2 500

30

2 000

25

1 500

20 15

1 000

10

-05

-02 -03 -04

-99 -00 -01

-96 -97 -98

-94 -95

-92 -93

0 -90 -91

0 -88 -89

5

19 86 -87

500

År

Figur B1.1. Överföring av 137Cs till betesgräs, vallgräs och spannmålskärna 1986-2005. Medelvärden för prov tagna i Uppsala, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Antal prov varierar över åren men maxantalet är 10, 12, 17, 27 och 13 i respektive län.

Data över förändringen i radiocesiumupptag över tiden visar att man i princip bör skilja på tre olika tidsperioder när det gäller vilka eventuella åtgärder som ska vidtas för att minska upptaget i grödorna. Den första är nedfallsåret om nedfall sker i växande gröda. Då kan halterna i grödan bli mycket höga på grund av direktdeposition på växten. I detta avseende ger data från Tjernobylnedfallet ovan inte den fulla bilden eftersom det skedde före övervintrande grödors tillväxtperiod och före sådd av vårsäd. Den andra perioden är åren närmast efter nedfallet innan den utspädande och fixerande effekten av jordbearbetning fått full effekt. Det räcker inte med en enstaka plöjning för att uppnå detta; för ordentlig inblandning krävs flera bearbetningar. På vallar fördröjs bearbetningseffekten av att det kan gå några år innan de plöjs upp. Ofta kan det vara motiverat att plöja upp vallar i förtid och etablera nya. Den tredje perioden är den då de olika processerna, beskrivna ovan, som minskar upptaget fått full effekt och radiocesiumhalterna visar en låg långsamt sjunkande men ganska stabil nivå.

Effekt av kaliumgödsling på längre sikt Kaliumgödsling är en ofta rekommenderad motåtgärd vid ett nedfall av radiocesium eftersom den ger minskad växttillgänglighet och därmed ett minskat växtupptag. Effekten av kaliumgödsling på olika jordarter och vid olika gödselgivor studerades i fältförsök under åren efter Tjernobylolyckan. I figur B1.2 kan man följa hur cesiumhalten i kornkärna odlad på en sandjord sjunker med stigande kaliumgiva. Gödslingseffekten verkar hålla i sig alla de studerade åren men avtar i absoluta tal i takt med att biotillgängligheten hos radiocesium generellt

83


minskar kraftigt. Det sista året har upptaget även i det ogödslade ledet sjunkit så mycket att eventuell kaliumeffekt är försumbar. 137

Cs, Bq/kg

100 0 kg K/ha

90 80

100 kg K/ha

70 60

200 kg K/ha

50 40 30 20 10 0 1987

1988

1989

1990

1991

Figur B1.2. Effekt av kaliumgödsling på cesiumupptag i korn i ett försök på en sandjord under åren 1987-1991.

Resultatet från en annan studie med årlig K-gödsling på en etablerad vall på mulljord visas i tabell B1.2. Även i detta fall sänker gödslingen upptaget ungefär lika mycket över tiden procentuellt sett, men minskningen i absoluta tal avtar i takt med att tillgängligheten för cesium allmänt minskar. Vid gödslingsnivåerna 50, 100 och 200 kg K/ha reducerades överföringen av cesium med i genomsnitt ca 55, 65 respektive 85 %. Åren 1991 och 1992 gödslades inte vallen och man kan se en tydlig ökning i överföringen vid alla gödslingsnivåerna. Jämförelse med kontrolledet visar dock att det i alla kaliumgödslade led finns en kvardröjande effekt av tidigare års gödsling. 137

Tabell B1.2. Effekt av kaliumgödsling på överföring av Cs till gräs från förstaskörd 19871992 på en mulljord (Rosén, 1996. Tabellen anger överföringsfaktorer, TFg-värden (m2/kg ts × 10-3), dvs. kvoten mellan 137Cs-halt i grödan (Bq/kg) och 137Cs-halt i jorden Bq/m2). ⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯ År Behandling (kg kalium/ha) Kontroll 50 100 200 ⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯ Kaliumgödsling enligt försöksplan: 1987 33,5 20,8 22,4 9,0 1988 42,9 14,2 8,4 2,0 1989 16,5 6,4 4,4 1,9 1990 10,4 4,9 3,4 1,7 Ingen Kaliumgödsling: 1991 10,8 7,3 5,9 3,5 1992 9,4 7,6 6,9 3,7 ⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

84


Kaliumgödslingseffekterna ovan i sandjordar och mulljord kan jämföras med dem i tabell 4.22 som representerar mer lerrika jordar. Även om det är en stor variation finns en tendens att kaliumgödsling har lite sämre effekt på lerjordar som naturligt har en större kapacitet att adsorbera cesium och bättre kaliumtillstånd. I den rapport av Eriksson (1994) som nämns i inledningen av denna bilaga illustreras också hur kaliumgödslingseffekten skiljer sig mellan jordarter och grödor (tabell B1.3). Data baseras på en modellering av ett tänkt nedfall av 1 000 kBq/m2 i Svealand. Den visar att kaliumgödslingseffekten ökar från lerjordar över leriga jordar till extrema sandjordar och mulljordar bl.a. på grund av stigande kaliumbehov orsakat av fallande ler- och kaliuminnehåll i marken. En årlig extra giva på 100 kg kalium/ha reducerar enligt modellen radiocesiumhalten i växter med ca 25 % på lerjordar, med ca 50 % på leriga jordar och med ca 67 % på rena sand/mulljordar. Tabell B1.3. Beräknad överföring av 137Cs, Bq/kg bruksvara, utan kaliumgödsling och efter en extra kaliumgödsling på 100 kg/ha. Siffrorna avser året efter nedfall och en nedfallsnivå av 1 000 kBq/m2. Gröda Stråsäd Vall oplöjd Vall plöjd Kulturbete Naturbete Potatis

Utan extra kaliumgödsling Lerjord Lerig jord Mulljord 50 200 2 000 5 000 10 000 100 000 500 1 000 10 000 5 000 10 000 100 000 10 000 20 000 200 000 300 1 200 12 000

85

Med extra kaliumgödsling Lerjord Lerig jord Mulljord 40 100 700 3 750 5 000 33 000 375 500 3 300 3 750 5 000 33 000 7 500 10 000 67 000 225 600 4 000


BILAGA 2. Gränsvärden för livsmedel I dagsläget gäller de gränsvärden som fastställdes efter Tjernobylolyckan i Sverige (tabell B2.1). Men om en ny spridning av radionuklider skulle ske eller att en kärnenergiolycka skulle drabba EU-länderna kommer EU-kommissionen fatta beslut om nya gränsvärden. Den närmaste tiden efter en olycka kommer de redan framtagna gränsvärdena i tabell B2.2 att tillämpas (se vidare nedan). Åtgärdsförslagen i denna rapport utgår från dessa EUgränsvärden. Observera att gränsvärdena är högre än de som idag gäller i Sverige.

Nuvarande gränsvärden Efter Tjernobylolyckan 1986 satte Strålskyddsinstitutet som mål att den extra stråldos, som individen fick från livsmedel, inte borde överstiga 1 mSv per år. Dock kunde man under vissa omständigheter tillåta upp till 5 mSv under det första året efter olyckan. För att kunna nå detta mål införde Livsmedelsverket gränsvärdet 300 Bq/kg för 137Cs för alla saluförda livsmedel. Detta gränsvärde kom emellertid att uppfattas som en ”riskgräns” även för andra livsmedel än de som saluförs i den allmänna handeln, exempelvis vilt, bär, svamp och fisk. Avsikten med gränsvärden för radioaktiva ämnen i livsmedel är att hålla nere stråldosen från dessa. Intaget av radioaktiva ämnen ska minimeras så långt det är möjligt med hänsyn tagen till ekonomiska och sociala faktorer. För vissa utsatta grupper har systemet med gränsvärden ytterligare kompletterats med kostråd. Vissa företag införde 1986 egna lägre gränsvärden för radioaktiva ämnen i exempelvis mjölk. Detta p.g.a. farhågor att konsumenterna inte skulle acceptera deras produkter. År 1987 ändrades gränsvärdet till 1 500 Bq/kg för vissa livsmedel som genomsnittssvensken bedömts äta mycket litet av. Dessa livsmedel är kött och köttprodukter av vilt och ren, vilda bär, svamp, insjöfisk samt nötter (tabell B2.1). Tabell B2.1 Gränsvärden i Sverige för 137Cs i saluförda livsmedel efter Tjernobylolyckan (SLV, 1987).

300 Bq/kg för baslivsmedel

1 500 Bq/kg för övriga livsmedel

• Kött och andra ätliga delar av tambo- • Kött m.m. från ren och vilt som älg, skap samt beredningar därav rådjur m.fl. • Spannmålsprodukter • Vilda bär • Frukt, utom nötter • Svamp • Köksväxter • Insjöfisk • Mejeriprodukter • Nötter • Barnmat • Havsfisk

Gränsvärden vid en framtida olycka EG har fastställt gränsvärdena som ska tillämpas först efter beslut av kommissionen. Om kommissionen får officiell information om en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, vilken visar att i förordningarna angivna gränsvärden (tabell B2.2) kan komma att överskridas eller har överskridits, ska kommissionen omgående, om omständigheterna så krä-

86


ver, anta en förordning som gör dessa gränsvärden tillämpliga. Inom en månad ska kommissionen förelägga rådet ett förslag till ny förordning som anpassar gränsvärdena till den aktuella händelsen. I gruppen övriga livsmedel i tabell B2.2 ingår i ett flertal viktiga baslivsmedel såsom kött och köttprodukter, spannmål, grönsaker och rotfrukter samt frukt och bär. Värdena för koncentrerade eller torkade produkter ska beräknas på grundval av den rekonstitutierade produkten färdig för förtäring. Utgående från dessa gränsvärden för radioaktivt cesium i livsmedel har kommissionen i förordning 770/90 angett gränsvärden för cesiumisotoper i djurfoder. Gränsvärdet har satts till 1 250 Bq/kg för foder till grisar, 2 500 Bq/kg för foder till fjäderfä, lamm och kalvar samt 5 000 Bq/kg för foder till övriga djurslag. Gränsvärdena avser foder färdigt för konsumtion. Förutom att gränsvärdena gäller inom EU så är det enligt rådets förordning inte heller tillåtet att exportera djurfoder och livsmedel med för höga halter till länder utanför EU. Tabell B2.2. Gränsvärden för saluförda livsmedel vid en framtida olycka (Bq/kg livsmedel). Giltighetstiden ska vara så kort som möjligt och inte längre än tre månader (Källa: Europeiska rådets förordningar 3954/87 och 2218/89 samt EG-kommissionens förordning 944/89). Radioaktiva ämnen Exempel

Alfastrålande isotoper av plutonium och transplutonium Strontiumisotoper

239

Jodisotoper Alla andra ämnen med mer än 10 dagars halveringstid (ej 14C, 3 H, 40K)

131

I

134

Cs Cs

241 90

137

Pu Am Sr

Barnmat*

Mejeri- Flytande produk- livsmeter del

Övriga livsmedel

Mindre viktiga livsmedel**

1

20

20

80

800

75 150

125 500

125 500

750 2 000

7 500 20 000

400

1 000

1 000

1 250

12 500

* Med barnmat avses livsmedel för spädbarn under de första fyra till sex levnadsmånaderna vilka saluförs i detaljhandeln i förpackningar som är tydligt märkta "barnmat". ** Med mindre viktiga livsmedel avses enligt lista i kommissionens förordning 944/89, bl.a. kryddor och vitaminer.

87


BILAGA 3. Metodblad för motåtgärder I detta kapitel beskrivs de motåtgärder som föreslås i kapitel 4 på ett systematiskt och enkelt sätt. En del av detta har hämtats från Andersson m.fl. (2000). Alla metodblad har samma rubriksättning och därför blir de lätta att jämföra. Först ges en bakgrund till hur metoden fungerar, därefter behandlas vilken typ av mark eller gröda som är aktuell för åtgärden, under vilken tid på året då motåtgärden är lämplig att utföra, vilken effekt som man kan förvänta sig av åtgärden och vilken utrustning som behövs. Vidare beskrivs miljöeffekter och vilka andra begränsningar motåtgärden kan ha. De olika motåtgärder som beskrivs i metodbladen är följande: 1. Kaliumgödsling 2. Bortförsel och deponering av gröda 3. Plöjning till normalt djup 4. Användning av grödan för energiproduktion 5. Träda och betesuppehåll 6. Putsning av beten och vallar 7. Skörd med hög stubbhöjd 8. Bortförsel och deponering av snö

88


1. Kaliumgödsling Bakgrund: Både kalium och cesium tillhör gruppen alkalimetaller och har därför liknande biogeokemiska egenskaper. För växternas del innebär detta att upptag av den ena motverkar upptag av den andra eftersom växterna inte riktigt kan skilja på ämnena. Gödsling med kalium minskar därför upptaget av cesium i växten genom att kalium tas upp på bekostnad av cesium. Växterna har också en benägenhet att ta upp mer kalium än de egentligen behöver om tillgången är god s.k. lyxkonsumtion. Objekt för behandling: Cesiumförorenade åkrar med gröda som snart ska sås eller med växande gröda i tidigt stadium. Till den senare kategorin räknas också avslagen slåttervall så långt fram på säsongen att det är möjligt att den hinner bli skördemogen. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Från strax före sådd fram till den mest intensiva tillväxtfasen hos vårsådda grödor. Från tidig vår till fram till den mest intensiva tillväxtfasen för höstsådda grödor och vall. Senare kan man också kaliumgödsla eventuell återväxt hos vall direkt efter skörd eller efter att en alltför kontaminerad gröda slagits ned och förts bort. Kaliumgödsling kan också tillämpas efter att en kontaminerad gröda plöjts ner och ersatts av en nysådd gröda. Kaliumgödsling kan med fördel kombineras med andra motåtgärder som exempelvis plöjning eller harvning. Förväntad effekt: Kaliumgödsling är effektiv i de flesta fall och kan minska radiocesiumupptaget med 50-60 %. På kaliumfattiga jordar kan effekten bli ännu större. Mest effektiv är den oftast på mulljordar eftersom organiskt material har liten kapacitet att binda kalium och dessa jordar därför ofta är kaliumfattiga. Utrustning, genomförande Traktor och gödselspridare. En kaliummängd på ca 100 kg/ha utöver den normala givan som tillförs i form av handelsgödsel. Genomförbarhet: Lätt att snabbt åstadkomma på stora arealer eftersom metoder och utrustning redan används i det ordinarie jordbruket. Fördelaktiga sidoeffekter: Ökar skörden på kaliumfattiga jordar. Miljöeffekter: Inga. Begränsningar: Tillgången på kaliumgödselmedel i handeln kan vara ett problem i det akuta skedet. Kompletterande magnesiumgödsling kan bli nödvändig på magnesiumfattiga jordar eftersom kalium och magnesium konkurrerar vid upptaget i roten. Speciellt viktigt är detta vid produktion av foder till mjölkkor eftersom fodret annars kan bli för magnesiumfattigt och för hög kaliumhalt i fodret dessutom minskar mjölkkornas magnesiumupptagning. I ekologisk odling är gödsling med lättlösliga kaliumsalter normalt inte tillåtet. Eftersom många sådana jordar ofta har negativ kaliumbalans skulle dock ett undantag som tillät sådan gödsling i en akutsituation har en god effekt. Effekten av alternativa mer svårlösliga kaliumgödselmedel på grödornas cesiumupptag är lite utredd.

89


2. Bortförsel och deponering av gröda Bakgrund: En välutvecklad gröda med stor bladmassa har förmåga att fånga upp en stor del av det radioaktiva nedfallet. Detta ger en möjlighet att, om nedfallet är stort och/eller om det handlar om en känslig marktyp, reducera kontamineringen av mark genom att snabbt föra bort grödan från fältet och deponera den på lämpligt sätt. Objekt för behandling: Cesiumförorenade åkrar med väl utvecklad vall- eller spannmålsgröda. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Så tidigt som möjligt efter nedfallet. Det är en fördel om bortförseln sker innan den första nederbörden efter nedfallet kommer. Nederbörd medför att radiocesium snabbare faller/sköljs av från vegetationen ner på marken. Förväntad effekt: Reducerad kontaminering av marken vilket kan leda till att upptaget av radiocesium i efterföljande grödor minskar. Beroende på hur effektivt grödan fångar upp radiocesium och hur snabbt åtgärden kan genomföras kan markbelastningen minska med upp till 30-40 %. För spannmålsgrödor förutsätter detta att både halm och kärna förs bort. Utrustning, genomförande: Vanliga skördemaskiner av typ rotorslåtterkross. Att om möjligt samla grödan i storbalar kan vara en fördel speciellt om grödan ska deponeras vid sidan av fältet. Om de plastas in minimeras risken för läckage. Genomförbarhet: Genomförbart i stor skala. Begränsande faktorer kan vara att det finns för få personer att tillgå för att utföra arbetet och svårigheter att få tillgång till skördeutrustning i tid om man normalt hyr eller utnyttjar en utrustning som är gemensam för flera gårdar. Plast till balmaskiner kan bli en bristvara. Fördelaktiga sidoeffekter: Den externa dosen kan reduceras. Miljöeffekter: Deponering av kontaminerad gröda kan bli ett problem. Begränsningar: Deponering får inte medföra en skadlig extern dos till människor som bor i närheten av deponien.

90


3. Plöjning till normalt djup Bakgrund: Vanlig plöjning kan i stor utsträckning reducera grödans upptag av radiocesium. När marken plöjs och blandas om späds radiocesiet ut i en större jordvolym. Koncentrationen kring växtrötterna blir lägre och grödans upptag minskar. Ökad kontakt med jordmaterial ökar också chansen att radiocesium binds upp i mer otillgänglig form. Generellt plöjs åkrarna med ett djup på 20-25 cm. Vid nedfall av radiocesium kan det vara bra att plöja djupare till 30 cm djup eller mer, om detta är möjligt. Upprepade plöjningar och andra bearbetningsåtgärder som harvning etc. förbättrar effekten tills radiocesium blivit homogent fördelat i jordmassan. Objekt för behandling: Åkrar som inte plöjts sedan nedfallet av radiocesium. Traditionellt plöjs all åkermark årligen eller vid vallbrott. Här handlar det främst om tidigarelagd plöjning i situationer när nedfallet sker på vintern eller tidigt på våren så att det finns tid att plöja upp en höstgröda eller en vall och så en ny gröda eller om någon gröda ännu inte såtts på en höstplöjd mark att plöja en gång till före sådd. Åtgärden är självklart också tillämpbar om man normalt bedriver plöjningsfri odling. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Året runt, dock inte på frusen mark. Marken bör inte vara för torr vid plöjningen. Förväntad effekt: Radiocesiums växttillgänglighet i matjorden kan reduceras med faktor 5-10. Effekten ökar i viss mån om plöjningen upprepas. Utrustning, genomförande: Traktor och plog. Genomförbarhet: Lätt att åstadkomma på stora arealer eftersom metoder och utrustning redan används i det ordinarie jordbruket. Fördelaktiga sidoeffekter: Ingen Miljöeffekter: Inga. Begränsningar: Åtgärden gör det svårare att genomföra en eventuell framtida sanering av fältet om nedfallsnivån är hög och det senare visar sig att plöjning inte ger tillräcklig effekt. Om man ska sanera genom att skrapa av det översta markskiktet är det fördelaktigt om radiocesium är koncentrerat så ytligt som möjligt. Plöjning blandar ner radiocesiet i marken, vilket innebär att en mycket större jordvolym måste bortföras. Plöjning vid torra förhållanden kan leda till dammbildning. Vid dammbildning bör den som utför arbetet bära skyddsmask, om inte traktorn har effektiva dammfilter. Naturbetesmark är olämplig att plöja, eftersom ett sådant ingrepp riskerar att föröda en naturtyp som har tagit lång tid och omsorgsfull skötsel att skapa. Dessutom är sådan mark ofta stenig och svårplöjd.

91


4. Användning av grödan för energiproduktion Bakgrund: Om grödan är för kontaminerad för att användas som foder eller livsmedelsråvara kan ett alternativ till att kassera den vara att använda den för energiproduktion, antingen som bränsle i förbränningsanläggningar eller för biogas- eller etanolframställning. Vid höga nedfallsnivåer kan det dock bli problem med hantering av kontaminerat bränsle och framförallt med koncentrerade restprodukter t.ex. aska, varför sådan användning bör utredas vidare. Objekt för behandling: Cesiumförorenade åkrar med nedfall i växande gröda eller skördemogen gröda. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Lämpligast för skördemogen gröda. Vid nedfall i växande gröda är det en fördel om den står kvar så länge att den börjar torka, åtminstone om den ska användas i en förbränningsanläggning. Förväntad effekt: Avsättning för en gröda som inte kan användas till livsmedelproduktion eller foder. Åtgärden kan också minska markbelastningen med upp till 30-40 % om nedfallet sker i skördemogen gröda och denna skördas omedelbart. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen blir denna effekt oftast sämre för att uppfångningen är sämre och för att en del radiocesium faller av plantorna om man väntar med skörd tills grödan vuxit till sig och börjat torka. Detta är å andra sidan en fördel vid hanteringen i biobränleanläggningen. Utrustning, genomförande Traktor med press och inplastare eller skördetröska. För att uppnå maximal markreningseffekt bör både halm och kärna skördas. Genomförbarhet: Metoder och utrustning används redan i det ordinarie jordbruket. Energianläggningar som utnyttjar jordbruksgrödor som biobränsle finns också. Begränsningar i genomförbarhet finns dock troligen ändå (se nedan). Fördelaktiga sidoeffekter: Den kontaminerade grödan kan ge en viss ekonomisk ersättning. Miljöeffekter: Deponier av aska eller restprodukter. Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Vid biogas- och etanolframställning samlas innehållet av radiocesium i en restprodukt. Begränsningar: Eventuell begränsad efterfrågan hos energiproducenterna. De har förmodligen redan kontrakt på leveranser som täcker deras ordinarie behov. Frågan är också hur villiga energiproducenterna är att hantera kontaminerat bränsle. Problem ur arbetarskyddssynpunkt med hantering av framförallt koncentrerade restprodukter.

92


5. Träda och betesuppehåll Bakgrund: Att träda jordbruksmark innebär i detta sammanhang att man inte kommer att använda marken till livsmedelsproduktion under längre eller kortare tid. Det handlar om en passiv träda där marken inte bearbetas. För naturbete handlar det om betesuppehåll under en längre tid. Objekt för behandling: Åkermark och permanent betesmark som har stora markbeläggningar av radiocesium och/eller där jordarten är mull, starkt sorterad sand eller består av en allmänt grovkornig och näringsfattig jordart som har dålig förmåga att binda cesium i icke växttillgänglig form. Det handlar om marker där det är svårt att få acceptabla halter i grödorna utan drastiska och kostsamma saneringsåtgärder. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Förväntad effekt: Förhindrar onödig överföring av radiocesium till livsmedelsprodukter. Utrustning, genomförande: Ingen utrustning behövs för passiv träda. På naturbeten kan man eventuellt återkommande slå av och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biologisk mångfald. Genomförbarhet: Alltid genomförbart, men en mindre önskvärd åtgärd för lantbrukaren. Fördelaktiga sidoeffekter: Inga. Miljöeffekter: Inga. Begränsningar: Jordbruket kan i värsta fall komma att läggas ned på obestämd tid i vissa områden eftersom det är svårt att få lönsamhet på jordbruksföretag som måste lägga en stor del av arealen i träda.

93


6. Putsning av beten och vallar Bakgrund: Putsning innebär att man slår ner allt års- och fjolårsgräs, tuvor m.m. på en betesmark. Gräsresterna får ligga och förmultna och så småningom inkorporeras i markens ytskikt. Det nya gräs som växer fram får en lägre halt eftersom det inte utsatts för direktdeposition utan tar upp radiocesium via rötterna. Det radiocesium som deponerats på gammalt gräs späds inte ut genom tillväxt varför halterna kan bli relativt höga. Om man inte putsar betet är risken stor att djuren får i sig betydande mängder radiocesium om de släpps ut på bete tidigt på våren. Det beror på att de får i sig gammalt gräs tillsammans med det späda årsgräset. Vid höga nedfallsnivåer kan det vara motiverat att samla ihop och föra bort och deponera det avslagna gräset för att ytterligare minska risken för att djuren får i sig för stora mängder radiocesium. Objekt för behandling: Betesmarker på åker eller naturbetesmarker som har fått nedfall av relativt stora mängder radiocesium. Lämpligaste tidpunkt för behandling: När som helst under växtsäsongen. Förväntad effekt: Reducerad överföring av radiocesium till betesdjur. Utrustning, genomförande: Grönyteputsare eller en kraftigare rotorslåtterkross. Gräset bör slås med så kort stubbhöjd som möjligt. Genomförbarhet: Metoder och utrustning för betesputsning används vanligtvis redan på gårdar med betesdjur. Fördelaktiga sidoeffekter: Gynnar biologisk mångfald och betestillväxt. Miljöeffekter: Om gräs förs bort måste det hanteras i en deponi. Begränsningar: Svårt att genomföra på steniga och kuperade naturbetesmarker. Trots att syftet med åtgärden är att minska intag av kontaminerat gräs kan betande djur få i sig en del av det nedslagna gräset. Om betesgräsen är kraftigt utvecklade kan det bli stora mängder efter putsning som kan kväva den underliggande växtligheten. Här bör man överväga att föra bort det nedslagna gräset (se vidare åtgärden ”Bortförsel och deponering av grödan”).

94


7. Skörd med hög stubbhöjd Bakgrund: Efter Tjernobylolyckan fann man att radiocesium i grödan vid skörd var koncentrerat till grässtrånas nedre delar. Vid tidiga nedfall på en lågvuxen gräsvall kan det vara motiverat att skörda med förhöjd stubbhöjd när grödan vuxit upp. Objekt för behandling: Cesiumkontaminerade slåttervallar. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Vid skörd efter radioaktivt nedfall före växtsäsongen, tidigt på växtsäsongen eller direkt efter förstaskörd eller andraskörd. Gräsen skall inte ha hunnit utvecklats särskilt långt när nedfallet sker. Förväntad effekt: Reducerad radiocesiumhalt i vallskörden. Effekten beror på stubbhöjden. En ökning från normala ca 5 cm stubbhöjd till 10 till 15 cm höjd har i försök minskat cesiumhalten 4-8 gånger. Högre stubbhöjd ger alltså bättre effekt. Utrustning, genomförande: Traktor med rotorslåtterkross. Effekten beror på möjligheten att ställa in stubbhöjden på befintlig skördemaskin. Traditionella redskap med slåtterknivar på en balk är svårare att använda eftersom det inte går att höja stubbhöjden särskilt mycket i standarutförandet. Möjligen kan man svetsa på förhöjda släpskor. Genomförbarhet: Genomförbart i stor skala. Vändare och strängläggare måste också ställas högt höjd så att radiocesium inte virvlar upp i det nyslagna gräset. Fördelaktiga sidoeffekter: Inga Miljöeffekter: Inga Begränsningar: Skördad biomassa minskar med 2-3 % per cm höjning av stubbhöjden.

95


8. Bortförsel och deponering av snö Bakgrund: Om nedfall sker på snötäckt mark kan det i vissa fall vara meningsfullt att ta bort och deponera snön för att minska kontamineringen av marken. Denna åtgärd måste utföras innan ytterligare nederbörd kommer och innan snön börjar smälta. Åtgärden kan vara mycket effektiv om man lyckas få bort den kontaminerade snön från fältet och deponera den på lämpligt sätt. Metoden innebär att stora volymer snö måste flyttas och deponeras. För att minimera mängden snö som ska hanteras bör man om snötäcket är tjockt bara ta bort det översta kontaminerade skiktet. Objekt för behandling: Cesiumförorenade åkermarker som har ett kontaminerat snötäcke. Lämpligaste tidpunkt för behandling: Så tidigt som möjligt efter nedfallet. Det är en fördel om bortförseln kan ske innan ny snö faller eller innan snön börja smälta. Ytterligare nederbörd bidrar till att mängden snö som måste föras bort blir större. Förväntad effekt: Bortförsel av radiocesium som uppfångats i snö gör att marken blir mindre kontaminerad vilket i sin tur leder till att upptaget i efterföljande grödor minskar. Beroende på hur effektivt snön håller kvar radiocesium och hur snabbt åtgärden kan genomföras uppskattas markbelastningen kunna minska med upp till 50-90 %. Utrustning, genomförande: Egen snöslunga och snöplog eller inhyrda/lånade snöröjningsmaskiner. Genomförbarhet: Genomförande i stor skala kan bli svårt. Begränsande faktorer kan vara tillgången på maskiner och på lämplig deponeringsplats inom rimligt avstånd. Om maskinkapaciteten är för låg hinner man inte röja tillräckligt stora arealer innan ny snö eller regn kommer eller innan snön börjar smälta. Fördelaktiga sidoeffekter: Den externa dosen kan reduceras. Miljöeffekter: Deponering av kontaminerad snö kan bli ett problem. Snön får inte deponeras så att radiocesiet sprids på ett okontrollerat sätt. Säkrast är att deponera snön i hav, större sjöar eller i vattendrag med stora flöden där ökningen i koncentrationen av radiocesium skulle vara försumbar. Dumpning i mindre insjöar rekommenderas inte pga. av sjöarnas begränsande volym och risk för koncentrering i bottenavlagringarna genom sedimentation. Uppläggning av snö i vallar vid sidan av fältet är också tveksamt. Då kommer smältvattnet att föra med sig det radioaktiva ämnet ner i marken. Där vattnet rinner ner blir det radioaktiva fläckar. Om marken är tjälad accentueras denna effekt ytterligare genom att nedrinningen förhindras på vissa platser och därmed ökar på andra. Begränsningar: Deponering får inte ske på plats där det kan medföra en skadlig extern dos för människor som bor i närheten av deponin. Snön får inte deponeras så att radiocesium sprids till känsliga biotoper.

96


BILAGA 4. Hur stort nedfall hindrar utomhusarbete i jordbruket? Eftersom motåtgärderna i denna rapport gäller radiocesium har vi utgått från olika nedfallsnivåer som anger summan av enbart 134Cs och 137Cs. Den högsta nedfallsnivån i scenarierna, 1 000 kBq/m2 är ganska hög. Det som bestämmer om utomhusarbete kan utföras är den s.k. doshastigheten under tiden närmast efter nedfallet. Doshastigheten anges t.ex. i µSv/h eller mSv/dygn. Doshastigheten från radiocesium förväntas i inledningsskedet vara liten jämfört med den från radioaktivt jod och andra kortlivade radionuklider. Nedfallets totala nuklidsammansättning och därmed innehåll av kortlivade nuklider är starkt situationsbunden. En kärnkraftsolycka ger t.ex. en beläggningsbild som skiljer sig väsentligt från den efter en kärnvapensprängning. Vid en kärnenergiolycka kan sammansättningen av radioaktiva ämnen variera stort beroende på olyckans typ och tidsförlopp, väderleksbetingelser och många andra faktorer. Det finns inte några på förhand givna dosgränser att tillämpa i en akut nedfallssituation. För nödsituationer tillämpas åtgärdsnivåer angivna i avstyrbar dos. Råd om vilka åtgärdsnivåer som ska tillämpas ges av SSI. Åtgärdsnivån för rekommenderad inomhusvistelse är 10 mSv avstyrbar dos under högst två dygn. För ett dygn tillämpar SSI 5 mSv. Med avstyrbar dos menas den stråldos som kan undvikas genom åtgärden. Även EU kommer att ge rekommendationer till sina medlemsländer i samband med att en stor kärnenergiolycka inträffat. Eventuellt kommer rekommendation om att inte arbeta ute ges om doshastigheten överskrider 100 µSv/h, eftersom det är gränsen för avspärrning av områden vid en olycka med radioaktiva ämnen. Detta gäller för avspärrningar av mindre områden. SSI har inte beslutat eller rekommenderat detta formellt när det gäller nedfall över stora områden. När det gäller doshastigheten efter Tjernobylolyckan finns inga mätningar i de mest högbelagda svenska områdena direkt efter nedfallet, men en grov skattning baserat på mätningar några dagar senare är att doshastigheten vid nedfallet var 10–20 µSv/h (personligt meddelande Robert Finck, SSI). Under första året var stråldoser mellan 1 och 2 mSv/år relativt vanliga i de mest högbelagda områdena, med en högsta stråldos på cirka 4 mSv/år. Ingenstans överskreds den gräns för dos till allmänheten från livsmedel, 5 mSv/år under det första året och därefter högst 1 mSv/år, som SSI satte upp (Moberg, 2001). Vi kan alltså konstatera att i samband med Tjernobylolyckan innebar en beläggning motsvarande 100 kBq/m2 av 137Cs inte att vi var i närheten av de nivåer som skulle kunna hindra utomhusarbetarbete i jordbruket. Det är dock inte uteslutet att det skulle kunna bli aktuellt vid en motsvarande beläggningsnivå om förhållandena är sådana att en luftmassa med hög koncentration av kortlivade nuklider drar förbi. I en sådan situation är det framförallt just de 1-2 dagar då luftmassan drar förbi som inomhusvistelse kan komma att rekommenderas framförallt på grund av att risken är stor att inandas de radioaktiva ämnena (personligt meddelande Robert Finck, SSI). Radionuklider som tagits in genom inandning (eller födan) kan sägas vara ”farligare” än de som påverkar en person genom extern strålning från ex. marken. Extern strålning från marken påverkar personen bara den tid den är utomhus, medan radionuklider som tagits in i kroppen fortsätter att ha effekt tills de avklingat eller utsöndrats från kroppen. Vid nedfallsnivåer i samma storleksordning som den högsta i våra scenarier, 1 000 kBq 137Cs/m2, torde sannolikheten vara stor att man kommer att rekommendera att undvika utomhusvistelse åtminstone de första dagarna efter nedfallet. Aktiviteten hos de kortlivade nukliderna avtar dock snabbt så i bästa fall kan kanske doshastigheten vara nere på accep97


tabla nivåer efter någon vecka. Områden med beläggningar av 137Cs högre än 1 480 kBq/m2 i närheten av Tjernobylreaktorn är i princip utrymda, och speciella regler gäller för områden i intervallet 555-1 480 kBq/m2 (Moberg, 2001). Dessa åtgärder baseras dock på förväntade stråldoser vid den exponering man utsätts för om man ständigt vistas i det högbelagda området och utesluter inte att man tillfälligt kan vistas där för att göra utomhusarbete. Vilka doshastigheter som var aktuella direkt efter olyckan i områden med en beläggning runt 1 000 kBq 137 Cs/m2 har vi ingen uppgift om. Även om det skulle vara möjligt att för en kortare tid gå in och utföra åtgärder i ett högbelastat område är det tveksamt om det är vare sig önskvärt eller nödvändigt att göra det i växtodlingssammanhang. Vid ett nedfall på 1 000 kBq/m2 är det oftast enligt scenarierna inte så mycket man kan göra för att rädda grödan och om det är möjligt kan arbetet i fält oftast vänta någon vecka tills de kortlivade nukliderna avklingat i tillräcklig grad. Om myndigheten rekommenderar att man undviker utomhusvistelse bör man vänta med åtgärder. Tilläggas kan att efter Tjernobylolyckan uppstod många frågor om hur man skyddar sig mot strålning i jordbrukets arbetsmiljö. Dåvarande Lantbrukshälsan AB ansåg inledningsvis att det fanns risk för lantbrukare att andas in radioaktivt damm vid jordbruksarbete och rekommenderade därför användning av andningsskydd (Höglund, 1991). Strålskyddsinstitutet ansåg däremot att risken inte var så stor att åtgärden var motiverad. En senare studie utförd av FOA tyder på att dammbildningen som regel bör ge betydligt mindre dosbidrag vid arbete i fält än vad som fås genom strålningen från markbeläggningen (Finck & Bjurman, 1988). Kringflygande partiklar vid markbearbetning eller tröskning bör följaktligen inte innebära någon större strålningsrisk, såvida inte markbeläggningen är mycket hög. Arbete i olika typer av maskiner ger också en viss avskärmning särskilt om man har effektiva filter i hytten på traktorer eller tröskor (Mascanzoni, 1983).

98


BILAGA 5. Översikt över vilka cesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid olika nedfallstidpunkter Tabellerna på följande sidor ger, med utgångspunkt från förutsägelser om radiocesiumhalterna i livsmedel, en översiktlig bild av situationen vid olika nedfallstidpunkter för de grödor som tas upp i denna rapport. Förutsägelserna gäller i grunden för leriga jordar och lerjordar. Om jorden är en ren sandig jord eller en mulljord utan något större inslag av lerpartiklar kan halterna i grödorna och därmed livsmedlen bli betydligt högre. Detta gäller framförallt vid ett nedfall under vintern och tidigt på säsongen. Vid ett nedfall i växande gröda jämnas skillnaderna mellan jordarterna ut. Vad tidpunkt T1, T2, T3 osv. står för finns mer detaljerat beskrivet i avsnitt 4.2.

99


100

400 1 000 1 000 15

Inget underlag 1-35 15-3503 140-3 5003 Inget underlag

1 250 1 250 1 250 1 250 1 250 1 250 1 250

2

Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall. Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall. 3 Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.

1

50

1 250

3

90

4 000 10 000 10 000 150

500

900

40 000 100 000 100 000 1 500

5 000

9 000

7 000 4 500

1 250

700 450

1 000 2 000 400 3 000 600 2 000

70 45

100 200 40 300 60 200

1 000 1 000 1 000

10

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)

20 4 30 6 20

Bröd Bröd Griskött Griskött Mjölk Mjölk Mjölk 3 dagar1 Mjölk 30 dagar1 Mjölk 60 dagar1 Mjölk Kött, mjölkkor Kött, mjölkkor Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2 Kött, mellankalv och gödtjur Kött, mellankalv och gödtjur Margarin, matolja Potatis, chips, pommes frites Socker

Höstsäd Vårsäd Höstsäd Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - bete -”-”Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Naturbete -”-”Vall - slåtter Vårsäd Oljeväxter Potatis Sockerbetor

Gränsvärde (Bq/kg) Nedfallsnivå (kBq/m2)→ 1 250 1 250 1 250 1 250 1 000

Livsmedel

Gröda

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.1-2 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.7.1 se avsnitt 4.7.2 ej med i rapport

Motåtgärder (gäller T1. För T0, se avsnitt 4.8)

Tabell B5.1. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T0 och T1. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen. Prognos för radiocesiumhalter i grödor gäller egentligen tidpunkt T1 men bör i grova drag även kunna tillämpas för tidpunkt T0.


101

210 10 700 6 500 3 800 45 1-353

1 250 1 250 1 250 1 250 1 250 1 250 1 250 1 250

2

Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall. Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall. 3 Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.

1

360

1 250

1 580 125 45

1 000 1 000 1 000

10

1 070 000 650 000 380 000 4 500

21 000

36 000

158 000 12 500 4 500

1 000 4 000 400 6 000 600 6 500

Inget underlag 15-3503 140-3 5003 Inget underlag

107 000 65 000 38 000 450

2 100

3 600

15 800 1 250 450

100 400 40 600 60 650

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)

40 4 60 6 65

Bröd Bröd Griskött Griskött Mjölk Mjölk Mjölk 3 dagar1 Mjölk 30 dagar1 Mjölk 60 dagar1 Mjölk Kött, mjölkkor Kött, mjölkkor Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2 Kött, mellankalv och gödtjur Kött, mellankalv och gödtjur Margarin, matolja Potatis, chips, pommes frites Socker

Höstsäd Vårsäd Höstsäd Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - bete -”-”Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Naturbete -”-”Vall - slåtter Vårsäd Oljeväxter Potatis Sockerbetor

Gränsvärde (Bq/kg) Nedfallsnivå (kBq/m2)→ 1 250 1 250 1 250 1 250 1 000

Livsmedel

Gröda

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.1-2 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.7.1 se avsnitt 4.7.2 ej med i rapport

Motåtgärder

Tabell B5.2. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T2. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.


102

2

Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall. Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall. 3 Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.

1

3

11 800 7 400 4 300 200

1 250 1 250 1 250 1 250

(1-35 )

815

1 250

1 250 1 250 1 250

1 440

1 250

1 690 180 60

1 000 1 000 1 000

Bröd Bröd Griskött Griskött Mjölk Mjölk Mjölk 3 dagar1 Mjölk 30 dagar1 Mjölk 60 dagar1 Mjölk Kött, mjölkkor Kött, mjölkkor Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2 Kött, mellankalv och gödtjur Kött, mellankalv och gödtjur Margarin, matolja Potatis, chips, pommes frites Socker

Höstsäd Vårsäd Höstsäd Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - bete -”-”Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Naturbete -”-”Vall - slåtter Vårsäd Oljeväxter Potatis Sockerbetor 1 180 000 740 000 430 000 20 000

81 500

144 000

16 9000 18 000 6 000

1 000 32 000 4 000 48 000 6 000 26 000

Inget underlag (15-3503) (140-3 5003) Inget underlag

118 000 74 000 43 000 2 000

8 150

14 400

16 900 1 800 600

100 3 200 400 4 800 600 2 600

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg) 10 320 40 480 60 260

Gränsvärde (Bq/kg) Nedfallsnivå (kBq/m2)→ 1 250 1 250 1 250 1 250 1 000

Livsmedel

Gröda

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.1-2 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.7.1 se avsnitt 4.7.2 ej med i rapport

Motåtgärder

Tabell B5.3. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T3. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.


103

2

1

Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall. Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.

1 250 1 250 1 250

8 150

7 300

17 200 2 700 900

81 500

73 000

172 000 27 000 9 000

1 000 48 000 40 000 72 000 60 000 15 000

Inget underlag Inget underlag Inget underlag

12 700 127 000 1 270 000 8 400 84 000 840 000 Efter betessäsongens slut 510 5 100 51 000

815

1 250 1 250 1 250 1 250 1 250

730

1 250

1 720 270 90

1 000 1 000 1 000

Bröd Bröd Griskött Griskött Mjölk Mjölk Mjölk 3 dagar1 Mjölk 30 dagar1 Mjölk 60 dagar1 Mjölk Kött, mjölkkor Kött, mjölkkor Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2 Kött, mellankalv och gödtjur Kött, mellankalv och gödtjur Margarin, matolja Potatis, chips, pommes frites Socker

Höstsäd Vårsäd Höstsäd Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - bete -”-”Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Naturbete -”-”Vall - slåtter Vårsäd Oljeväxter Potatis Sockerbetor

100 4 800 4 000 7 200 6 000 1 500

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg) 10 480 400 720 600 150

Gränsvärde (Bq/kg) Nedfallsnivå (kBq/m2)→ 1 250 1 250 1 250 1 250 1 000

Livsmedel

Gröda

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.1-2 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.7.1 se avsnitt 4.7.2 ej med i rapport

Motåtgärder

Tabell B5.4. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T4. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.


104

2

1

Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall. Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.

1 250 1 250 1 250

13 700 137 000 1 370 000 Efter betessäsongens slut Efter betessäsongens slut 680 6 800 68 000 Inget underlag Inget underlag Inget underlag

104 000

1 250 1 250 1 250 1 250

10 400

1 040

1 250

151 000

176 000 36 000 -

1 510

15 100

17 600 3 600 -

1 000 40 000 48 000 60 000 72 000 29 000

1 250

1 760 360 -

1 000 1 000 1 000

Bröd Bröd Griskött Griskött Mjölk Mjölk Mjölk 3 dagar1 Mjölk 30 dagar1 Mjölk 60 dagar1 Mjölk Kött, mjölkkor Kött, mjölkkor Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2 Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2 Kött, mellankalv och gödtjur Kött, mellankalv och gödtjur Margarin, matolja Potatis, chips, pommes frites Socker

Höstsäd Vårsäd Höstsäd Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - bete -”-”Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Vall - slåtter Vårsäd Naturbete -”-”Vall - slåtter Vårsäd Oljeväxter Potatis Sockerbetor

100 4 000 4 800 6 000 7 200 2 900

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg) 10 400 480 600 720 290

Gränsvärde (Bq/kg) Nedfallsnivå (kBq/m2)→ 1 250 1 250 1 250 1 250 1 000

Livsmedel

Gröda

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.4 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.1 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.2 se avsnitt 4.5.1-2 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.1 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.2 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.6.3 se avsnitt 4.7.1 se avsnitt 4.7.2 ej med i rapport

Motåtgärder

Tabell B5.5. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T5. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.


105

Livsmedel

Gränsvärde (Bq/kg)

Nedfallsnivå (kBq/m2)→ Vårsäd Bröd 1 250 Vårsäd Griskött 1 250 För övriga grödor och livsmedel, se tidpunkt T0 (tabell B5.1)

Gröda 10 400 600

100 4 000 6 000

1 000 40 000 60 000

Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)

se avsnitt 4.3 se avsnitt 4.4

Motåtgärder

Tabell B5.6. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T6. Grå skuggning markerar halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.


Jordbruksverkets rapporter 2008 1.

Terminshadel med jordbruksprodukter – översikt

2.

Förädlade livsmedel på den internationella arenan – studie över handeln med livsmedelsindustriprodukter 1995–2005

3.

Växtskyddsmedel och miljöeffekter – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

4.

Myndigheters kostnader och åtgärder vid hanteringen av EG-stöd 2007

5.

Mervärden för svenskt kött – studie 2007

6.

Jordbruksverkets foderkontroll 2007 – Feed Control by the Swedish Board of Agriculture 2007

7.

Kartläggning av mark som tagits ur produktion

8.

Utformning av stöd till biogas inom landsbygdsprogrammet

9.

Kartering av jordbruksmark med höga naturvärden (HNV) i Sverige

10.

Prisutveckling och lönsamhet inom ekologisk produktion

11.

Minska jordbrukets miljöpåverkan!

12.

Jordbruket om tio år – Hur påverkar omvärlden?

13.

Miljöeffekter av slopad uttagsplikt – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

14.

Hållbar användning av växtskyddsmedel – förslag till handlingsprogram

15.

Samordning av informationskrav

16.

Begreppet kvalitet inom livsmedelssektorn

17.

Livsmedelsföretagen och exportmarknaden – Vilka faktorer stimulerar företagensexportdeltagande?

18.

Kunskap om mångfald – Verksamhetsberättelse för POM 2007

19.

Konsekvens av angrepp av tallvedsnematod i svensk skog

20.

Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2005–2007

21.

Marknadsöversikt – vegetabilier

22.

Analys av hur förslaget till ändringar i EU:s regelverk för växtskyddsmedel påverkar svensk odling

23.

Kompetensutvecklingsinsatser inom miljö- och landsbygdsprogrammet 2000–2006 – en metautvärdering

24.

Ett djurskydd i förändring – genom tillämpning av djuromsorgsprogram, likvärdiga och riskbaserade kontroller samt en utvecklad förprövning

25.

Beslut från kunskaps- och rådgivningsprojektet Greppa Näringen – Åren 2000–2006

26.

Värdering av betesmarker


Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-08/27-SE SJV offset, Jönköping, 2008 RA08:27

ra08_27  

This is the description