Issuu on Google+

OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 1

Åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket Hur långt har vi nått?

2007


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 2

Inledning Det här materialet sammanfattar hittills uppnådda effekter av åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket. Vår tanke är att innehållet relativt kortfattat och översiktligt ska beskriva åtgärderna och hur långt vi har nått med de åtgärder som ingår i programmet. Programmet omfattade till en början åtgärder för att minska kväveläckage och fosforförluster. Sedan starten i slutet av 1980-talet har programmet utvidgats till att också omfatta åtgärder för att minska ammoniakförluster. Åtgärderna i programmet genomförs med hjälp av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, rådgivning och information samt försöks- och utvecklingsverksamhet. De oönskade utsläppen av växtnäringsämnen från jordbruket minskar även som en följd av andra faktorer än arbetet inom åtgärdsprogrammet, exempelvis genom förändringar i jordbrukspolitikens inriktning. Dessa minskningar berörs också i materialet. Inledningsvis beskriver vi bakgrunden till Sveriges åtgärdsprogram och vad programmet omfattar. Därefter beskriver vi de förändringar i utlakning och förluster som skett och som kan relateras till arbetet inom åtgärdsprogrammet. I den mån det är möjligt redovisar vi kostnaderna för några av åtgärderna som genomförts. För den som är mer intresserad av vilket genomslag enskilda åtgärder har haft så finns det ett särskilt kapitel som belyser varje åtgärd mer ingående. I slutet av materialet berörs även de förändringar av kväve- och fosforförluster som sker av andra orsaker än genom arbetet inom åtgärdsprogrammet. I det fall någon önskar gå på djupet eller vill ha mer information om en fråga kan de lästips som finns i rutorna ”läs mer” under vissa avsnitt vara till hjälp.

Omslagsfoto: Lennart Svedlund. Foto denna sida: Urban Wigert.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 3

Innehåll Varför finns det ett åtgärdsprogram? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Bakgrunden till åtgärdsprogrammet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Vad omfattar åtgärdsprogrammet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Ekonomiska styrmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Rådgivning och information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Försöks- och utvecklingsverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Vilka är målen för åtgärdsprogrammet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Uppföljning, utvärdering och miljöövervakning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Tillsyn och egenkontroll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Förändringar i kväveutlakning, fosfor- och ammoniakförluster . . . . . . . . . . . . . . 9 Kväveutlakning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Fosforförluster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Ammoniakförluster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Kommer vi att nå våra nuvarande mål? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Vad kan vi säga om kostnaderna? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Miljöskatt på mineralgödselmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Miljöersättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Rådgivning och information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Försöks- och utvecklingsprojekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Syns förändringarna i miljön? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Det kan ta tid innan förändringarna syns i miljön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Minskade halter av växtnäring i vattendrag i södra Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Vilken effekt har enskilda åtgärder haft? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Tillsyn av jordbruksföretag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Miljöersättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Miljöskatt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Rådgivning och information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Orsaker utanför åtgärdsprogrammet som påverkar växtnäringsförlusterna . . . 30 Jordbrukspolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 EU:s ramdirektiv för vatten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30

3


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 4

Varför finns det ett åtgärdsprogram? Tillförsel av kväve och fosfor till hav, sjöar och vattendrag kan orsaka övergödning. Övergödning är i dag ett allvarligt hot mot, och även en verklighet för, flera av våra sjöar och omgivande hav. Läckage av kväve från jordbruket kan också leda till att yt- och grundvattnen blir otjänligt som dricksvatten. Det tillstånd vi har i miljön är dels en följd av gamla synder, dels en följd av de utsläpp som sker i dag. Det är viktigt att vi aktivt arbetar för att försöka förbättra förutsättningarna för vår miljö och för kommande generationer. Arbetet som genomförs i jordbruket med utgångspunkt från åtgärdsprogrammet bidrar både till att uppnå mål som beslutats inom Sverige, exempelvis miljömålen, och till att uppnå internationella överenskommelser och direktiv.

Bakgrunden till åtgärdsprogrammet År 1988 fattade riksdagen beslut om ett program för miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket. Bakgrunden var bland annat ett ökat medvetande om övergödningsproblemen. Genom internationella konventioner hade Sverige och andra länder förbundit sig att halvera kvävebelastningen på omgivande hav. Åtgärderna i programmet gällde i första hand jordbruksintensiva och kustnära områden och omfattade framför allt behovsanpassning av växtnäringstillförseln samt ökad andel höst- och vinterbevuxen mark. Därefter har programmet

Fakta Helsingforskonventionen och OSPAR-konventionen Både Helsingforskonventionen och OSPAR är till för att minska utsläppen av föroreningar till våra havsvatten. Målet för Helsingforskonventionen är att skydda Östersjön från alla typer av föroreningar från land, sjöfart och flyg. Bland annat vill konventionen hal-

4

utvidgats till att också omfatta åtgärder för att minska ammoniakförlusterna från jordbruket. Åtgärdsprogrammet har ändrats och kompletterats vid ett par tillfällen. Senaste större kompletteringen gjordes i samband med att de nya miljömålen togs fram.

Internationella överenskommelser och EU-direktiv Sverige har under de senaste årtiondena skrivit under flera internationella överenskommelser som syftar till att begränsa tillförseln av föroreningar till miljön. Det finns också flera EUdirektiv som har detta syfte. I faktarutan redovisas kortfattat några av dessa. Överenskommelserna och direktiven har funnits med när vi utformat åtgärdsprogrammet. Sveriges miljömål Sveriges riksdag har beslutat om 16 miljökvalitetsmål. Med målen tas ett samlat grepp om arbetet med att minska samhällets belastning på miljön. Det som eftersträvas är ett miljötillstånd och en påverkan på miljön som är ekologiskt hållbart på lång sikt. Miljömålet Ingen övergödning angriper problemen med förluster av närsalter till mark och vatten. Målet lyder: Halterna av gödande ämnen i mark och vatten ska inte ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.

vera de kväveutsläpp som orsakats av människan jämfört med 1985 års nivå. OSPAR har som mål att skydda och bevara de marina ekosystemen i Nordsjön och Nordostatlanten. EU:s nitratdirektiv (Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruk)

Nitratdirektivet har minimikrav för att minska kväveförluster (nitratförluster) från jordbruket till såväl yt- och grundvatten som kust- och havsvatten. Varje medlemsland i EU ska enligt direktivet peka ut områden som är känsliga för nitratpåverkan och upprätta ett åtgärdsprogram med målet att minska näringsläckaget från jordbruket.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

De övergripande miljömålen har brutits ned i delmål för att göra arbetet med att uppnå miljömålen mer konkret. Följande delmål till Ingen övergödning berör jordbruket: • Till år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha minskat med minst 20 % från 1995 års nivå. De största minskningarna ska ske i de känsligaste områdena. • Senast år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av kväveföreningar från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 30 % från 1995 års nivå.

Sida 5

• Senast år 2010 ska utsläppen av ammoniak i Sverige ha minskat med minst 15 % från 1995 års nivå. Åtgärderna med att minska förlusterna av växtnäring från jordbruket utgår främst från målet Ingen övergödning, och tillhörande delmål. I viss grad kan åtgärder inom jordbruket även påverka möjligheten att uppnå andra miljömål, exempelvis Grundvatten av god kvalitet, Levande sjöar och vattendrag samt Hav i balans. Läs mer: Miljömålsportalen, www.miljomal.se

Foto: Håkan Alfredsson.

EU:s IPPC-direktiv (Directive 96/61/EEG on Integrated Pollution Prevention and Control) IPPC-direktivet ska genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar från ett antal verksamheter, bland annat stora djuranläggningar med svin och fjäderfän där förluster i form av nitrat och ammoniak kan vara stora.

CLRTAP (Convention on Long-range Transboundary Air Pollution) Sverige samt länder i Europa och Nordamerika har skrivit under ett protokoll framtaget av FN-organet UNECE; konvention för långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP). Protokollet anger högsta tillåtna nivåer för utsläpp av flera luftföroreningar, bland annat

ammoniak. Det omfattar också åtgärder för att minska utsläppen. EU:s ”takdirektiv” (Direktiv 2001/81/EG om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar) Direktivet reglerar högsta tillåtna nivåer för medlemsländernas utsläpp av vissa ämnen, bland annat ammoniak.

5


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 6

Vad omfattar åtgärdsprogrammet? Det första programmet med åtgärder för att minska växtnäringsförluster togs fram redan i slutet av 1980-talet. Sedan dess har åtgärdsprogrammet förändrats och kompletterats vid ett par tillfällen. Den senaste större kompletteringen skedde år 2000, efter beslutet om de nya miljömålen. Åtgärderna genomförs med hjälp av: • • • •

lagstiftning ekonomiska styrmedel (miljöersättningar, skatter) rådgivning och information försöks- och utvecklingsverksamhet

Det betyder att åtgärderna delvis består av tvingande åtgärder, genom exempelvis föreskrifter, och delvis av frivilliga åtgärder som miljörådgivning.

Lagstiftning Många moment inom jord- och skogsbruk riskerar att skada eller störa miljön. Därför är det nödvändigt att visa hänsyn i sådana verksamheter. För vissa aktiviteter och åtgärder inom jordbruket finns tydliga bestämmelser, för andra är bestämmelserna mer allmänt hållna. De bestämmelser som rör miljön finns samlade i miljöbalken och förordningar och föreskrifter till miljöbalken. Bestämmelserna som rör miljöhänsyn i jordbruket gäller exempelvis lagringskapacitet för stallgödsel, täckning av gödselbehållare och påfyllning av flytgödsel och urin under täckning, begränsningar av den mängd gödsel som får tillföras åkermarken, särskilda spridningsbestämmelser samt bestämmelser om en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark (s k grön mark).

Ekonomiska styrmedel För att begränsa användningen av vissa typer av mineralgödselmedel finns det sedan 1980-talet särskilda skatter som grundas på innehållet av kväve och kadmium i dessa gödselmedel. Pengarna som kommer in har på senare år delvis gått in i det svenska miljö- och landsbygdsprogrammet och finansierar bland annat åtgärder för vattenvård. Sedan mitten av 1990-talet finns även olika 6

miljöersättningar som jordbrukare kan söka för åtgärder som bidrar till att minska bland annat växtnäringsförluster från jordbruket. Miljöersättningarna ingår i Sveriges miljöoch landsbygdsprogram och finansieras till viss del av EU. I dagsläget kan jordbrukare söka ersättning för följande åtgärder för att minska växtnäringsförlusterna: • skyddszoner • minskat kväveläckage (fånggrödor och vårbearbetning) • anläggning och skötsel av våtmarker och småvatten Ersättning för skyddszoner och skötsel och anläggning av våtmarker och småvatten har kunnat sökas av jordbrukare i hela södra Sverige. Ersättning för minskat kväveläckage kan sökas av jordbrukare i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Ett nytt landsbygdsprogram börjar gälla år 2007. Det kan medföra vissa förändringar av miljöersättningarna.

Rådgivning och information Miljöinriktad rådgivning och information är en betydande verksamhet inom åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförlusterna. Denna verksamhet genomförs både genom Jordbruksverkets och länsstyrelsernas försorg och genom rådgivningsorganisationer. Med hjälp av kostnadsfri miljörådgivning till jordbrukarna hoppas vi kunna minska växtnäringsförlusterna. Råden kan till exempel handla om lämpliga tidpunkter och förhållanden för stallgödselspridning, att minska överoptimala givor och att bättre anpassa utfodringen till behovet. Som en följd av de utredningar som gjordes i slutet av 1990-talet startade rådgivningsprojektet Greppa näringen. Inom projektet läggs stor vikt vid återkoppling och uppföljning av de råd som ges. Greppa näringen drivs i samarbete mellan Jordbruksverket, länsstyrelserna, rådgivningsorganisationer och jordbrukets organisationer.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Försöks- och utvecklingsverksamhet I samband med att åtgärdsprogrammet introducerades avsattes också medel för försöks- och utvecklingsverksamhet. Denna verksamhet arbetar med både odlingsåtgärder och teknisk utveckling inom jordbruk och trädgård. Forskning tillsammans med försöks- och utvecklingsverksamhet utgör en viktig grund för vilka åtgärder vi bör vidta och vilka styrmedel som ska användas för att minska växtnäringsförlusterna. Åtgärder för att förbättra hanteringen av stallgödsel, odling av fånggrödor och utfodringsstrategier är exempel på områden där projekt har genomförts.

Vilka är målen för åtgärdsprogrammet? Utifrån miljömålet Ingen övergödning och dess delmål har följande kvantitativa mål för jordbruket formulerats. Målen gäller för kväveutlakning och ammoniakförluster. • en minskning av rotzonsutlakningen av kväve med 7 500 ton till år 2010 • en minskning av ammoniakavgången från jordbruket med 7 300 ton till år 2010. Minskningarna gäller i förhållande till de utsläpp som skedde år 1995. Det finns inget motsvarande mål för fosforförluster inom åtgärdsprogrammet. Skälet till det är bland annat att det råder osäkerhet kring effekterna av olika åtgärder för att minska fosforförlusterna. Istället för ett kvantitativt mål så föreslogs ett mål som säger att jordbrukets fosforförluster till sjöar och vattendrag ska fortsätta att minska. Förslag till nya åtgärder för att nå målen i åtgärdsprogrammet togs fram i samband med miljökvalitetsmålens tillkomst. Nya åtgärder för att minska kväveutlakningen var bland annat: • att begränsa spridningen av stallgödsel inför sådd av höstsäd, • att öka anslutningen till miljöersättningen för sådd av fånggrödor och vårbearbetning • att öka anslutningen till miljöersättningen för anläggning av våtmarker • att utöka och förbättra rådgivningsverksamheten i de län där utlakningen av växtnäring är som störst

Sida 7

Åkerarealen och gödslingsintensiteten förväntades också minska, vilket skulle bidra till ett minskat rotzonsläckage.

Uppföljning, utvärdering och miljöövervakning Uppföljning och utvärdering Vid uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogrammet används uppgifter om grödarealer, djurantal, gödselmedelsförsäljning och anslutning till miljöersättningarna, med mera. Mycket av informationen kan hämtas från de nationella systemen för stödhantering. Ytterligare information fås från Statistiska centralbyrån som bland annat genomför en undersökning om hantering av gödselmedel i jordbruket vartannat år. I denna undersökning redovisas exempelvis uppgifter om lagring och spridning av stallgödsel och användning av mineralgödselmedel. Modellberäkningar är till stor hjälp vid bedömning av den samlade kväveutlakningen och fosforförlusterna från jordbruket. Beräkningar görs även av ammoniakavgången från jordbruket och övriga sektorer. Inom projektet CAP:s miljöeffekter (CAP – Common Agricultural Policy) utvärderas miljöeffekter som är en följd av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Projektet studerar bland annat hur politiken och dess genomförande genom exempelvis miljöersättningar påverkar växtnäringsförlusterna från jordbruket. Miljöövervakning För att följa tillståndet och förändringar i miljön finns det bland annat övervakningsprogram för grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Program finns både på nationell och på regional nivå. Till viss del kan dessa program användas för att ge information om effekter av genomförda åtgärder i jordbruket. För att särskilt följa jordbrukets påverkan på yt- och grundvattenkvaliteten finns två övervakningsprogram kallade ”Observationsfält på åkermark” och ”Typområden på jordbruksmark”. I det förra programmet mäter man vattenkvaliteten i avrinningsvatten från fält och i det senare vattenkvaliteten i de åar och bäckar som avvattnar området. 7


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 8

Tillsyn och egenkontroll Tillsyn av verksamheter inom jordbruk Bestämmelser om minskade växtnäringsförluster från jordbruket är utfärdade med stöd av miljöbalken. För att se till att bestämmelserna följs görs tillsyn. I förordningen om tillsyn enligt miljöbalken anges vilka myndigheter som har ansvar för tillsynen. Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att bestämmelserna följs och genomföra de åtgärder som behövs för att felaktigheter ska rättas till. Dessutom ska myndigheten genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att uppnå målet med miljöbalken. Tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla överträdelser av bestämmelser och eventuella villkor för verksamheten till polis- eller åklagarmyndighet om det finns misstanke om brott. Tillsynen är uppdelad i operativ tillsyn och tillsynsvägledning. Den operativa tillsynen görs direkt mot den som bedriver en verksamhet, exempelvis genom ett gårdsbesök. Tillsynsvägledningen ska främja, förstärka och utveckla den operativa tillsynen. Tillsynsvägledning består av utvärdering, uppföljning och samordning av den operativa tillsynen samt stöd och råd till de tillsynsmyndigheter som utför den operativa tillsynen. Den operativa tillsynen av bestämmelserna som rör växtnäringsförluster utförs i huvudsak av kommunerna. Ett undantag är tillsynen över verksamheter som fordrar tillstånd enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Ansvaret för tillsynen över de verksamheterna ligger på länsstyrelsen, men länsstyrelsen kan överföra ansvaret till kommunen. Jordbruksverket har det centrala ansvaret för tillsynsvägledningen när det gäller tillämpningen av miljöbalken i frågor som rör verksamheter inom jordbruks- och trädgårdsområdet eller djurhållande verksamheter. Ansvaret omfattar bland annat de bestämmelser som ingår i åtgärdsprogrammet. Länsstyrelserna har ett regionalt ansvar

8

för tillsynsvägledningen på det här området och är de som i första hand vägleder kommunerna.

Egenkontroll i jordbruksverksamhet Alla som driver en verksamhet som kan innebära negativ påverkan på människors hälsa eller på miljön omfattas av miljöbalkens krav på egenkontroll. Genom god egenkontroll ska man hålla sig underrättad om den egna verksamhetens påverkan på miljön. Egenkontrollen är ett sätt att planera och organisera arbetet så att man kan förebygga och motverka olägenheter. Egenkontrollen är dessutom ett sätt att visa för tillsynsmyndigheten att man uppfyller den lagstiftning som man berörs av. Läs mer: Åtgärdsprogrammet mot växtnäringsförluster från jordbruket. Broschyr från Jordbruksverket. 2006. Ammoniakförluster från jordbruket. Rapport 1999:23 Jordbruksverket. 1999. Sektorsmål och åtgärdsprogram för reduktion av växtnäringsförluster från jordbruket. Rapport 2000:1 Jordbruksverket. 2000. Förslag till bestämmelser för att minska nitratutlakningen från jordbruket. Rapport 2003:5 Jordbruksverket. 2003. Greppa Näringens hemsida, www.greppa.nu Miljöbalken (1998:808) Förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll Jordbruksverkets allmänna råd (2005:1) om lagring och spridning av gödsel m.m.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 9

Förändringar i kväveutlakning, fosfor- och ammoniakförluster Det finns flera olika orsaker till att det sker förändringar i utsläppen av kväve och fosfor från jordbruket. En del förändringar beror på åtgärder som genomförs. De kan exempelvis vara ett resultat av rådgivning eller bestämmelser. Andra förändringar beror på vad som odlas eller vad som produceras i djurproduktionen. Inriktningen på jordbrukspolitiken har stor betydelse för vilken jordbruksproduktion som är lönsam och det i sin tur påverkar jordbrukets effekter på miljön. Till skillnad från stora punktutsläpp från exempelvis industrier och reningsverk sker förluster från jordbruket från ett stort antal mindre källor exempelvis från åkermark och stallar. För att få en uppfattning om storleken på dessa görs översiktliga sammanställningar och modellberäkningar med jämna mellanrum. Mest arbete har lagts ned på att göra beräkningar av kväveutlakningen. För fosfor pågår arbete med att utveckla beräkningsmodellen så att den bättre tar hänsyn till de faktorer och mekanismer som påverkar fosforförlusterna. Ammoniakförlusterna brukar beräknas vartannat år av SCB (Statistiska centralbyrån). Genom beräkningarna är det möjligt att följa hur miljöarbetet går. En annan anledning att göra beräkningar är att det finns en skyldighet att rapportera sådana data till de internationella konventionerna och enligt några av EU:s direktiv. I avsnittet nedan redovisas de beräknade förändringarna av förlusterna av växtnäring från jordbruket. I första hand är det förändringar i förhållande till förlusterna år 1995 som presenteras. I de fall det är möjligt redovisas hur stor del av förändringarna som beräknas bero på åtgärderna i åtgärdsprogrammet. Den som vill veta mer om effekterna av de enskilda åtgärderna kan läsa mer om detta i avsnittet Vilken effekt har enskilda åtgärder haft?

Kväveutlakning Vid beräkning av kväveutlakningen har både utlakningen från själva åkermarken och andelen som faktiskt når fram till havet beräknats. På väg

till havet sker en avskiljning av kväveföreningar i vattensystemen genom sedimentation, växtupptag och omvandling till kvävgas (denitrifikation). Detta kallas kväveretention. I delmålet för kväve talar man om att ”utsläppen av kväveföreningar från mänsklig verksamhet” till havet ska minska. För att få fram den belastning på havet som orsakas av ”mänsklig verksamhet” på jordbruksmark så tar man utlakningen från åkermarken och drar ifrån kväveretentionen och den utlakning som hade skett även om inget hade odlats på åkermarken (bakgrundsutlakningen). Här redovisas bara utlakningen från åkermark eftersom det är det som man har tittat på i den senaste beräkningen. Vi redovisar alltså inte förändringarna i belastningen på havet. Utlakningen från åkermark kallas också rotzonsutlakning, det vill säga det kväve som har transporterats förbi markens rotzon ungefär vid en meters djup och därmed har passerat växternas rötter. Under 2005 genomförde Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) modellberäkningar av kväveutlakningen. Beräkningarna pekar på att den årliga kväveutlakningen från åkermarken minskat med ca 7 000 ton mellan 1995 och 2003, vilket motsvarar en minskning med tolv procent. De främsta orsakerna till den minskade kväveutlakningen är åtgärder som genomförts, ett bättre växtnäringsutnyttjande i odlingen och en minskad åkerareal. Genom ytterligare arealminskningar, i först hand mellan 2004 och 2005, bedöms kväveutlakningen ha minskat med ytterligare 2 000 ton till 2005. Målet för åtgärdsprogrammet är att från 1995 till 2010 ska kväveutlakningen från åkermark minska med 7 500 ton. Även mellan 1985 och 1995 skedde en betydande minskning i utsläppen av kväve från jordbruket (25 %). Detta visar en tidigare beräkning, se figur 1. Resultatet från denna och den senaste modellberäkningen är inte direkt jämförbara på grund av att beräkningsmetoden ändrats på senare år. Figur 2 visar hur minskningen mellan 1995 och 2003 framför allt förklaras av minskad åkerareal, 9


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 10

Figur 1. Resultat av två beräkningar av kväveutlakning från åkermarkens rotzon.

Figur 2. Orsaker till minskad kväveutlakning mellan 1995 och 2003 i ton kväve (N). a) minskad areal, b) ökad kväveeffektivitet, c) odling av fånggrödor och jordbearbetning förlagd till våren, d) spridning av stallgödsel på våren i stället för på hösten, e) ändrad grödfördelning.

Figur 3. Minskad kväveutlakning (ton) i de områden som förväntas påverka Västerhavet (Västra Sverige), Egentliga Östersjön (Östra Sverige) och Bottniska viken (Norra Sverige). 10

ökad kväveeffektivitet i odlingen och miljöersättningen för odling av fånggröda och bearbetning av marken på våren i stället för på hösten. En mindre del förklaras också av ökad vårspridning av stallgödsel och förändringar av vilka grödor som odlas. Den ökade kväveeffektiviteten beror på att avkastningen har ökat utan att gödslingen har ökat. Av den minskning som beräknas ha skett mellan 1995 och 2003 bedöms ca två tredjedelar ha skett i områden som huvudsakligen påverkar Västerhavet, medan ca en tredjedel av minskningen har skett i områden som påverkar Egentliga Östersjön, se figur 3. En mindre del av minskningen har skett i norra Sverige. Där beror minskningen huvudsakligen på att den odlade arealen har minskat i området.

Vad har de senaste åtgärderna betytt? Orsakerna till den minskade kväveutlakningen som redovisas i figur 2 hänger i några fall samman med de åtgärder som infördes i åtgärdsprogrammet år 2000. Den minskade utlakningen som förklaras av odling av fånggröda och vårbearbetning är en direkt följd av den ökade anslutningen till miljöersättningen för fånggröda och vårbearbetning efter 2000. Två andra åtgärder som tillkom år 2000 var utökat rådgivningsarbete, vilket resulterade i projektet Greppa Näringen, samt att arbeta för minskad stallgödselspridning inför sådd av höstsäd. Rådgivningen inom Greppa Näringen har bidragit till ökad kväveeffektivitet i växtodlingen i södra Sverige och kan förklara en del av den minskning som beror på ökad kväveeffektivitet. Minskad stallgödselspridning inför sådd av höstsäd kan vara en del av den visade effekten av all stallgödselspridning som förlagts till våren istället för hösten. Effekten av anlagda våtmarker ingår inte i modellberäkningen. Det beror på att deras verkan sker efter det att kvävet lämnat åkermarken. Av de åtgärder som tillkom år 2000 har miljöersättningen för fånggröda och vårbearbetning fått betydligt större effekt än beräknat. Däremot har spridningen av stallgödsel inför sådd av höstsäd inte minskat i den grad som vi förväntat oss och därför inte bidragit till minskade förluster i den mån det var tänkt. Till följd av minskningar i åkerarealen och förändringar i grödfördelningen har kväveutlakningen totalt sett minskat mer än vi förutsett.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 11

Fosforförluster

Ammoniakförluster

Generellt är flödena av fosfor mindre undersökta än för kväve och modeller för att beräkna fosforförlusterna från jordbruket har hittills inte varit lika utvecklade. En metod för att beräkna hur mycket fosfor som kvarhålls i sediment och vegetation under fosforns transport till havet, s.k. retention, har saknats. För fosfor har därför bara förlusterna från åkermark beräknats och inte hur mycket av detta som kan förväntas nå havet. De senaste beräkningarna av fosforförlusterna från åkermark är gjorda för 1995 och 2000. De visar på en minskning med 19 % under denna period. Minskningen är troligen övervärderad, vilket sannolikt beror på den modell som använts för beräkningarna. Nya beräkningar av fosforförlusterna från jordbruksmark kommer att göras med en metod som bättre beaktar olika förlustvägar för fosfor. En metod för att beräkna retention har också utvecklats vilket gör det möjligt att beräkna belastningen av fosfor på havet.

Cirka 55 600 ton ammoniak beräknas ha nått ut i luften från svenska källor år 2003. Jordbruket stod för 84 % av utsläppen. Enligt SCB:s beräkningar har utsläppen totalt sett minskat med ca 13 % jämfört med år 1995. Jordbruket har sedan 1995 minskat sina utsläpp med ca 18 %. Den minskning av ammoniakutsläppen som skett i jordbruket beror till stor del på att antalet djur inom jordbruket har blivit färre. Ungefär hälften av den sammanlagda utsläppsminskningen beräknas bero på färre antal djur. Andra faktorer som har haft betydelse är övergång från fastgödsel till flytgödsel, ökad andel flytgödselbehållare med täckning samt snabbare nedbrukning av gödseln efter spridning. Åtgärdsprogrammets mål innebär en minskning med 7 300 ton mellan 1995 och 2010.

Figur 4. Beräknade fosforförluster från åkermark år 1995 och år 2000, ton fosfor.

Ett annat mått på förändringar i jordbruket är att titta på utvecklingen av fosforutnyttjandet. SCB beräknar regelbundet nationella växtnäringsbalanser och de visar på en ökad fosforeffektivitet i jordbruket, se tabell 1. Tabell 1. Fosforeffektiviteti jordbruket i procent, åren 1995–2003 År 1995 Fosforeffektivitet, % 48

1997 56

1999 49

2001 63

2003 69

Kommer vi att nå våra nuvarande mål? Kväveutlakning Det mål som satts upp för jordbruket inom åtgärdsprogrammet, det vill säga en minskning av kväveutlakningen med 7 500 ton från 1995 till 2010, ser ut att kunna nås. Enligt de modellberäkningar som gjorts har kväveutlakningen minskat med ca 7 000 ton redan till år 2003. Dessutom visar beräkningar att kväveutlakningen kan ha minskat med ytterligare 2 000 ton till år 2005. Däremot är det i dagsläget tveksamt om delmålet som gäller 30 % minskning av de vattenburna kväveutsläppen till haven söder om Ålands hav till år 2010 kommer att nås. För att kunna uppnå målet skulle det behövas ytterligare åtgärder inom flera sektorer. Fosfor Genom att modellerna för att beräkna fosforutsläppen inte varit så utvecklade är det svårt att mer noggrant uppskatta vilken effekt åtgärderna inom jordbruket har haft. Vi vet dock att överskottet av fosfor i växtodlingen fortsätter att minska vilket bör ha haft positiv effekt på fosforförlusterna. Det finns även indikationer på att fosforhalten minskar i vattendrag i intensiva jordbruksområden i södra Sverige. Av samma orsak som gör det svårt att bedöma 11


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 12

effekterna av åtgärderna inom jordbruket är det svårt att säga hur långt alla sektorer sammantaget har nått i förhållande till det nationella delmålet för fosfor.

Ammoniak Åtgärdsprogrammets mål för ammoniak är att ammoniakavgången från jordbruket ska minska med 7 300 ton till år 2010 från 1995 års nivå. Ammoniakavgången från jordbruket beräknas ha minskat med ca 10 000 ton mellan 1995 och 2003 dvs. mer än målnivån. Det målet bör alltså kunna nås.

Foto: Urban Wigert.

12

Enligt det delmål till Ingen övergödning som rör ammoniak ska ammoniakutsläppen minska med 15 % till år 2010 jämfört med 1995 års nivå. I delmålet specificeras inga särskilda mål för olika sektorer såsom jordbrukssektorn. De totala ammoniakförlusterna har minskat med ca 13 % mellan 1995 och 2003 och därför bör delmålet vara möjligt att nå till 2010. Läs mer: Miljömålsportalen, www.miljomal.se


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 13

Vad kan vi säga om kostnaderna? De flesta åtgärder inom programmet har i olika omfattning inneburit kostnader för jordbrukarna eller för samhället. Åtgärderna har också varit till nytta genom den minskade belastningen på miljön. I samband med utredningar och åtgärdsförslag har det gjorts uppskattningar av kostnaderna för föreslagna åtgärder. Det har gjorts för att kunna bedöma åtgärdernas konsekvenser och värdera deras kostnadseffektivitet. I efterhand har det inte gjorts någon uppföljning eller sammanställning av vad alla åtgärder har inneburit för kostnader. Det är därför inte möjligt att på ett heltäckande sätt redovisa de kostnader som uppkommit i samband med genomförandet av åtgärdsprogrammet. För några åtgärder finns det dock tillgängliga uppgifter på vad de har kostat. Det är åtgärder där pengar betalas in eller ut, exempelvis skatten på mineralgödselmedel eller miljöersättningarna. Nedan presenteras företagens respektive samhällets kostnader för de här åtgärderna. De kostnader som redovisas i kapitlet är bara en del av åtgärdsprogrammets samlade kostnader.

Miljöskatt på mineralgödselmedel Det finns en så kallad gödselmedelsskatt som tas ut för mineralgödselmedel. Förenklat kan man säga att det är den som yrkesmässigt tillverkar eller tar in gödselmedel till Sverige för återförsäljning

Figur 5. Skatteintäkt av miljöskatten på mineralgödselmedel, i miljoner kronor, för åren 2000–2005.

som är skyldig att betala gödselmedelsskatt. Motsvarande belopp tas sedan ut av den som köper produkten, det vill säga jordbrukaren. På senare år har skatten varit 1,80 kr per kg kväve och 30 kr för varje gram kadmium över gränsen på fem gram kadmium per ton fosfor. Storleken på statens intäkter av denna skatt under de senaste åren visas i figur 5. En del av dessa intäkter har på senare år återförts till åtgärder inom jordbruket. Pengarna har bland annat använts till förebyggande åtgärder som utbildning och information till jordbrukare om jordbrukets påverkan på miljön.

Miljöersättningar Det finns tre miljöersättningar som helt eller delvis har som syfte att minska växtnäringsläckaget från jordbruket. Dessa är Minskat kväveläckage (fånggröda och vårbearbetning), Skyddszoner samt Våtmarker och småvatten. Ersättning för skyddszoner och skötsel och anläggning av våtmarker och småvatten kan sökas av jordbrukare i hela södra Sverige. Möjligheten att få ersättning för minskat kväveläckage har under perioden 2000–2006 varit begränsat till jordbruk i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Stödområdena kommer att ändras något från år 2007.

Figur 6. Utbetalda medel, i miljoner kronor, till miljöersättningar för att minska växtnäringsförluster från jordbruket under åren 2001–2005. 13


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 14

Anslutningen till ersättningarna har varierat. Ersättningarna för minskat kväveläckage och skyddszoner har fått stor anslutning bland jordbrukarna medan ersättningen för våtmarker och småvatten inte fått så stort genomslag som man hoppats på. Figur 6 visar hur många miljoner kronor som årligen betalats ut inom de olika ersättningarna under perioden 2001–2005. Miljöersättningarna är en del av Sveriges landsbygdsprogram och finansieringen sker både genom nationella medel och genom medel från EU.

I summan ligger även pengar som gått till Jordbruksverkets verksamhet med kurser och informationsmaterial samt till administrativa kostnader för att sköta verksamheten. Rådgivningsprojektet Greppa Näringen ingår som en del av kompetensutvecklingen. I figur 7 redovisas hur stor andel av de utbetalda medlen till kompetensutveckling som har gått till Greppa näringen. Greppa Näringen har till en mindre del finansierats med intäkter från miljöskatten på gödselmedel.

Försöks- och utvecklingsprojekt Rådgivning och information Länsstyrelserna gör program som gäller kompetensutveckling av jordbrukare inom miljöområdet. Programmen innehåller exempelvis den utbildning och rådgivning som kan erbjudas till jordbrukare i länet. Utbildningen är gratis för jordbrukarna. Den finansieras dels med nationella medel och dels med medel från EU. Pengar till kurser, fältvandringar, rådgivning och informationsmaterial, med mera betalas ut till länen via Jordbruksverket. I figur 7 presenteras de antal miljoner kronor som betalats ut för kompetensutveckling inom växtnäringsområdet.

Figur 7. Utbetalda medel, i miljoner kronor, som använts för kompetensutvecklingsåtgärder inom växtnäringsområdet under åren 2000–2005. I figuren visas också hur stor del av de totala medlen som använts till Greppa Näringen.

14

Försöks- och utvecklingsprojekten är ett viktigt hjälpmedel för att utforma rådgivningen och ta fram lämpliga föreskrifter. Jordbruksverket har haft pengar att fördela till olika projekt som rör växtnäringsförluster. Under åren som gått har antalet projekt och beviljade medel varierat något. På senare år har Jordbruksverket fått mindre pengar att dela ut till försöksoch utvecklingsprojekt inom växtnäringsområdet. I figur 8 visas de belopp som betalats ut till försöks- och utvecklingsverksamheten genom Jordbruksverket under de senaste nio åren.

Figur 8. Beviljade medel, i miljoner kronor, till försöks- och utvecklingsverksamhet inom växtnäringsområdet under åren 1997–2005.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 15

Syns förändringarna i miljön? Det kan ta tid innan förändringarna syns i miljön

Foto: Lennart Svedlund.

Hur snabbt effekterna av en åtgärd kan ses i miljön beror på vilket näringsämne det rör sig om och vilka förhållanden som råder på platsen. Många gånger är de naturliga systemen tröga och buffrande vilket gör att det kan ta tid innan vi ser tydliga resultat av åtgärderna inom jordbruket. Ett annat skäl till att det kan vara svårt att påvisa direkta effekter av åtgärder i jordbruket är att den miljöövervakning där man särskilt försöker titta på jordbrukets effekter, exempelvis genom att mäta halten växtnäringsämnen i ett vattendrag, har begränsad omfattning. I ett avrinningsområde med olika marktyper och utsläppskällor är det dessutom svårt att säga hur stor del av utsläppen i ett visst vattendrag som jordbruket står för. När det gäller miljöpåverkan av ammoniakförlusterna från jordbruket är problemet att den är svår att särskilja från påverkan från andra utsläppskällor. Nedfall av kväveföreningar kommer från flera olika källor, från Sverige och andra länder, och det är bara en liten del som kommer från jordbruket i Sverige. Någon övervakning som kan säga hur stor del av nedfallet som kommer från svenska källor finns inte idag.

Minskade halter av växtnäring i vattendrag i södra Sverige Kan vi då se några förändringar i miljön som en följd av det arbete som görs för att minska förlusterna av kväve, fosfor och ammoniak? Jo, det finns undersökningar som pekar i en positiv riktning, det vill säga på minskade halter av övergödande ämnen, exempelvis av kväve i vattendrag.

Miljöövervakningsprogram I Sverige finns flera miljöövervakningsprogram där man tittar på vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag och grundvatten. Ett par av dessa program är särskilt inriktade på att följa jordbrukets inverkan på yt- och grundvattenkvaliteten. De kallas Observationsfält på åkermark samt Typområden på jordbruksmark.

15


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 16

I observationsfälten sker mätningar i dräneringsvatten från fälten. I dag finns det drygt 10 observationsfält. Typområdena består av små, jordbruksdominerade avrinningsområden i olika delar av landet. De representerar olika jordartsoch brukningsförhållanden och fungerar på så vis som exempelområden. I dessa områden mäts vattenkvaliteten i avrinnande vatten i den bäck eller å som avvattnar åkermarken. I dag undersöks ett tjugotal områden men antalet har varierat något över åren och tidigare har fler områden undersökts.

Vad händer i typområdena? Mätningarna i observationsfälten och typområdena har pågått under så pass många år att det i flera fall går att se trender i utlakningen. Vid en analys som genomfördes år 2002, observerades signifikant nedåtgående trender av nitratkväve i avrinningsvattnet i 7 av 24 typområden. Ytterligare 13 områden visade tendens till nedåtgående trend. I ett typområde ökade dock förlusterna av nitrat. Fosfatfosfortransporten hade minskat signifikant i åtta områden medan halterna partikelbunden fosfor hade minskat signifikant i tre områden men ökat i två. År 2006 gjordes en ny analys, men då hade det totala antalet typområden minskat. Tendenserna var då desamma, det vill säga statistiskt säkerställda minskningar av kvävehalterna i vattnet i flera områden och av fosfor i några fall. Inget område visade någon uppåtgående trend för kväve. Det fanns några områden där analyserna visade att det fanns en statistiskt säkerställd trend för ökade fosfortransporter.

16

Resultat från miljöövervakningen av vattendrag Data från den allmänna miljöövervakningen av vattendrag kan också ge indikationer på om åtgärder inom jordbruket har haft effekt. År 2005 analyserades vattendata från tolv vattendrag i jordbruksdominerade avrinningsområden (minst 30 % jordbruksmark). Analysen visade signifikanta minskningar av nitratkväve och så kallad övrig fosfor (skillnaden mellan totalfosfor och fosfat) i flera vattendrag. Minskningarna var tydligast i Skåne där de var en till ett par procent om året under åren 1983–2003. Med stor sannolikhet beror förändringarna på de åtgärder som gjorts för att minska läckaget. I Mellansverige var minskningarna inte lika entydiga men här dominerades inte heller avrinningsområdena för vattendragen av jordbruk och kvävehalterna i vattnet var lägre. I några fall fanns tendenser till ökande halt fosfatfosfor i vattendragen.

Läs mer: Markvetenskapliga institutionen, www.mv.slu.se Observationsfält på åkermark. Teknisk rapport nr 93. G. Johansson och A. Gustafson. Avdelningen för vattenvårdslära, SLU. 2005 Nitrogen leaching in small agricultural catchments (2004), K. Kyllmar. Agraria 485. Doctoral thesis. SLU. Närsaltskoncentrationer och trender i jordbruksdominerade vattendrag, B. Ulén och J. Fölster. SLU. 2005.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 17

Vilken effekt har enskilda åtgärder haft? I det här avsnittet görs en mer ingående presentation av de olika åtgärder som genomförs för att minska växtnäringsförlusterna. Främst redovisas statistiska uppgifter med anknytning till åtgärderna. För några av åtgärderna finns beräkningar som visar vilken effekt de troligen har haft i form av minskade förluster.

Lagstiftning Flera av åtgärderna inom åtgärdsprogrammet genomförs med hjälp av lagstiftning. En del av bestämmelserna är en följd av internationella direktiv och medan andra grundar sig på nationellt arbete med att nå de mål som satts upp för miljön.

Känsliga områden I vissa delar av Sverige har miljön bedömts som särskilt känslig för påverkan av växtnäringsläckage från jordbruket. De här områdena har pekats ut som känsliga områden utifrån EU:s nitratdirektiv. Områdena som pekats ut är Skåne, Halland, Blekinge och Gotlands län, resten av kustområdet från den norska gränsen till och med Stockholms län samt jordbruksområdena runt Mälaren och Hjälmaren, i centrala Östergötland och söder om Vänern, se karta. Eftersom de känsliga områdena bedömts som särskilt viktiga i arbetet med att minska växtnäringsläckaget från jordbruket går bestämmelserna längre i dessa områden än i övriga landet. Bestämmelser om lagringskapacitet för stallgödsel En väl utbyggd kapacitet för lagring av stallgödsel

Skåne, Halland och Blekinge Kustområden samt Gotland och Öland Jordbruksområden i Östergötland, söder om Vänern samt kring sjöarna Mälaren och Hjälmaren

ger bättre förutsättningar för att kunna sprida stallgödseln när det är som mest gynnsamt både för ekonomin och för miljön. Bestämmelserna om hur länge ett jordbruksföretag åtminstone ska kunna lagra sin gödsel varierar med plats i landet och med vilket gödselslag det är som ska lagras. I tabell 2 finns en sammanställning av de bestämmelser som gäller.

Tabell 2. Krav på lagringskapacitet, utryckt i antal månader som stallgödsel som produceras på företaget ska kunna lagras, utifrån antal djur på företaget, djurslag och plats i landet

Antal djurenheter1 100– 10–100 2–10 1

Skåne, Halland, Blekinge och Gotland samt Öland och känsliga kustområden Nöt, hästar, Annan får och getter djurhållning 8 månader 10 månader 8 månader 10 månader 6 månader

6 månader

Inga generella bestämmelser

Inga generella bestämmelser

Övriga känsliga områden Nöt, hästar, Annan får och getter djurhållning 8 månader 10 månader 6 månader 6 månader 10 m��nader2 2 6 månader 6 månader2 Inga generella bestämmelser

Inga generella bestämmelser

Områden utanför känsliga områden Nöt, hästar, Annan får och getter djurhållning 8 månader 10 månader 6 månader 6 månader 10 månader3 Inga generella Inga generella bestämmelser bestämmelser Inga generella Inga generella bestämmelser bestämmelser

1) För definition av djurenhet, se tabell 3. Regler för lagringskapacitet gäller: 2) från och med den 1 juli 2007, 3) från och med den 1 juli 2013.

17


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 18

Tabell 3. Definition av djurenhet En djurenhet är: • 1 mjölkko, även sinko. • 6 kalvar, från en månad upp till sex månaders ålder. • 3 övriga nöt, sex månader eller äldre. • 3 suggor, inklusive smågrisar upp till tolv veckors ålder. Betäckta gyltor räknas som suggor. • 10 slaktsvin eller avelsgaltar, tolv veckor eller äldre (som slaktsvin räknas även obetäckta gyltor). • 1 häst, inklusive föl upp till sex månaders ålder. • 10 minkhonor för avel inklusive valpar upp till åtta månaders ålder samt avelshannar.

I figur 9 och 10 visas förändringen av lagringskapaciteten för mjölkkor och övriga nöt samt för svin under de senaste åren. Lagringskapaciteten visas i antalet månader. Många företag med mjölk- eller nötköttsproduktion har i dag en bättre lagringskapacitet än det minimikrav på åtta månaders lagringskapacitet som satts upp i bestämmelserna. År 2005 lagrades gödseln från drygt 40 % av mjölkkorna i lagringsutrymmen med en lagringskapacitet på tio månader eller mer. Hos nötköttsproducenterna har utvecklingen gått ännu längre. I dag finns närmare 60 % av övriga nöt på företag som har tillgång till mer än tio månaders lagringskapacitet. Ungefär 70 % av alla slaktsvin finns i dag på företag med över 100 djurenheter (för definition av djurenhet se tabell 3). Dessa företag omfattas av krav på minst tio månaders lagringskapacitet för stallgödseln. De flesta svin finns också på anläggningar som har så stor lagringskapacitet.

Foto: Håkan Alfredsson.

18

• 100 värphöns, 16 veckor eller äldre. Kycklingmödrar räknas till värphöns. • 200 unghöns upp till 16 veckors ålder. • 200 slaktkycklingar. • 100 kalkoner, gäss eller ankor, inklusive kycklingar och ungar upp till en veckas ålder. • 15 strutsfåglar av arterna struts, emu och nandu, inklusive kycklingar upp till en veckas ålder. • 10 får eller getter, sex månader eller äldre. • 40 lamm eller killingar upp till sex månaders ålder.

Få djur finns på anläggningar med mindre än åtta månaders kapacitet. Lagringskapaciteten för stallgödsel från svin har förändrats marginellt de senaste åren. Lagringsutrymmet kan se olika ut beroende på om det är fast-, klet- eller flytgödsel som ska lagras. Generellt går utvecklingen mot att mer av gödseln hanteras som flytgödsel och djupströgödsel, medan hanteringen av fastgödsel och urin minskar. Figur 11 visar denna utveckling för stallgödsel från nöt och svin. Vid flytgödselhantering blir ammoniakförlusterna normalt sett lägre än från ett system med fastgödsellagring, bland annat för att det är lättare att vidta åtgärder för att minska förlusterna. En ökande andel flytgödsel är en av de faktorer som har bidragit till de minskade ammoniakförlusterna från jordbruket. För att förhindra utsläpp av växtnäring ska lagringsutrymmena vara utformade så att det inte sker någon avrinning eller läckage till omgivande miljö.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 19

Figur 9. Lagringskapacitet i antal månader för stallgödsel från mjölkkor och övriga nöt, fördelat i procent av antalet djur under åren 1999–2005. Källa: SCB

Figur 10. Lagringskapaciteten i antal månader för stallgödsel från svin, fördelat i procent av antalet djur under åren 1999–2005. Källa: SCB

Figur 11. Hanteringssystem för stallgödsel från nöt och svin under åren 1997–2005, fördelat på antalet djurenheter som gödseln har sitt ursprung från. Notera att en summering av staplarna under ett år överskrider 100 % eftersom samma djurenhet exempelvis ger upphov till både urin och fastgödsel. Källa: SCB 19


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 20

Bestämmelser om täckning av gödselbehållare För Götaland och delar av Svealand finns bestämmelser om att på företag med fler än tio djurenheter ska lagringen av flytgödsel och urin ska ske med någon form av täckning. Skälet till detta är att minska förlusterna av ammoniak från gödseln under lagringen i de delar av landet där det finns störst behov att minska ammoniakförlusterna från jordbruket. Förutom bestämmelserna om täckning finns även krav på att påfyllning av gödsel till flytgödsel- och urinbehållare ska ske under täckningen för att minimera skadorna på täckningen (se faktaruta). Bestämmelserna om täckning och påfyllning

under täckning infördes 1995 i Halland, Skåne och Blekinge och 1997 i de övriga länen. Som en naturlig följd av detta har andelen täckta behållare successivt ökat under åren som gått sedan dess. Figur 12 visar utvecklingen av andelen täckta flytgödsel- och urinbehållare för hela landet. Den täckningsmetod som år 2005 klart dominerar för flytgödsel är svämtäcke. Hela 96 % av flytgödseln som har någon form av täckning täcks med svämtäcke. Tak används som täckningsmetod för tre procent av flytgödseln. När det gäller urin ser det något annorlunda ut. År 2005 täcktes drygt 70 % av urinbehållarna som hade någon form av täckning av svämtäcke och 23 % av tak.

Figur 12. Andelen täckta flytgödsel- och urinbehållare, fördelat i procent av antalet djurenheter som gödseln har sitt ursprung från, under åren 1997–2005. Källa: SCB

Figur 13. Andel täckta flytgödsel- och urinbehållare fördelat i procent av antalet djurenheter i olika produktionsområden i landet år 2005. Indelning av produktionsområdena framgår av kartan på sidan 23. Källa: SCB 20


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Fakta Bestämmelserna om täckning och påfyllning under täckning av gödselbehållare gäller generellt för jordbruksföretag med fler än tio djurenheter i: • • • • • •

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län

• • • • • •

Sida 21

Figur 14. Sveriges indelning i produktionsområden

Kalmar län Gotlands län Blekinge län Skåne län Hallands län Västra Götalands län

Samt i slättbygderna i: • Värmlands län • Västmanlands län

• Örebro län

Mot bakgrund av att kraven på täckning gäller för Götalands och Svealands slättbygder är det här som den största andelen täckta behållare finns. Längre norrut i landet minska graden av täckning. Figur 13 visar täckningsgraden i olika produktionsområdena i Sverige. Sveriges indelning i produktionsområden visas i kartan. Av de flytgödsel- och urinbehållare som har någon form av täckning sker påfyllning under täckning i 90 till 100 % av fallen.

Begränsningar av den mängd gödsel som får spridas För att få en hållbar balans mellan tillförsel och bortförsel av växtnäring vid användning av stallgödsel innehöll det första åtgärdsprogrammet bestämmelser som begränsar hur många djur som får hållas per hektar tillgänglig för stallgödselspridning, de så kallade djurtäthetsbestämmelserna. Bestämmelserna har gällt för alla företag med fler än tio djurenheter. Sedan djurtäthetsbestämmelserna utformades i slutet av 1980-talet har intensiteten i produktion ökat för några djurslag. Den högre intensiteten gör att djuren i dag utsöndrar mer näring. Samtidigt har fosformängden som förs bort med grödorna ökat något, men inte i den grad att det generellt motiverar en högre tillförsel än tidigare. För att åter komma närmare en balans mellan tillförsel och bortförsel av fosfor i jordbruket gjorde Jordbruksverket en översyn och omarbetning av bestämmelserna under 2004. Från och med den 1 januari 2006 har djurtäthetsbestämmelserna ersatts av en begränsning av tillförseln av fosfor med stallgödsel och andra organiska gödselmedel. Gränsen för tillförd fosfor är satt till 22 kg totalfosfor per hektar och år, räknat som

1. Götalands södra slättbygder (GSS) 2. Götalands mellanbygder (GMB) 3. Götalands norra slättbygder (GNS) 4. Svealands slättbygder (SS) 5. Götalands skogsbygder (GSK) 6. Mellersta Sveriges skogsbygder (MSK) 7. Nedre Norrland (NN) 8. Övre Norrland (NÖ) 21


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 22

ett genomsnitt för hela spridningsarealen under en femårsperiod, vilket har bedömts som tillräcklig tillförsel för de flesta svenska odlingssystem. Överlag är fosfortillståndet i Sveriges åkerjordar gott. Bara ca 13 % av jordarna har lågt fosforinnehåll och hamnar i de lägsta fosforklasserna I och II. Områden med intensivt jordbruk och hög djurtäthet i södra Sverige har de högsta fosforhalterna i marken. I de här områdena finns ofta inget behov av ytterligare uppgödsling eller extra tillskott av fosfor med mineralgödsel.

Vinterspridningsbestämmelser Under perioden 1 december till 28 februari är det krav på att stallgödsel och andra organiska gödselmedel som sprids ska brukas ned samma dag. Det förhindrar spridning i de fall marken är frusen eller täckt med ett tjockt lager snö. I de känsliga områdena enligt nitratdirektivet finns dessutom ett vinterspridningsförbud för mineralgödselmedel (1 november–15 februari) och för stallgödsel och andra organiska gödselmedel (1 januari–15 februari) samt förbud mot spridning på frusen eller snötäckt mark. I de känsliga områdena finns det alltså en möjlighet att sprida stallgödsel under december månad samt efter den 15 februari. Nyttan av att tillföra gödselmedel under december månad kan diskuteras. I en del fall är tillförsel av gödselmedel inte lämplig vid denna tidpunkt på året, i andra fall behöver inte gödslingen betyda att det sker någon ökad utlakning av kväve. Om det sker någon utlakning eller inte kan bero på bland annat klimat, jordart och gödselslag. Sammantaget för hela landet förekommer vinterspridning under december månad i mycket liten utsträckning. Utlakningen på grund av decemberspridning bedöms därför som liten. Nedbrukningskravet minskar också riskerna för direkt ytavrinning av gödseln från marken. Förbudet mot vinterspridning har förmodligen inte så stor effekt på utlakningen av kväve eftersom det även utan bestämmelser om förbud troligen inte skulle ske någon omfattande spridning vid denna tidpunkt. Bestämmelser om höstspridning av stallgödsel När man sprider stallgödsel under hösten kan det under vissa förhållanden bli relativt höga förluster 22

av växtnäringsämnen, i synnerhet av kväve. För att begränsa dessa förluster finns särskilda krav på hur spridningen får gå till i de områden där riskerna är som störst och där effekterna av eventuella näringsförluster bedöms som stora. Det betyder att man i Skåne, Hallands, Blekinge och Gotlands län, på Öland samt inom de känsliga kustområdena under tiden 1 augusti–30 november endast får sprida stallgödsel och andra organiska gödselmedel i växande gröda eller före höstsådd. Fastgödsel, förutom fjäderfägödsel, får dock spridas på obevuxen mark utan krav på att spridningen följs av höstsådd under tiden 20 oktober till 30 november i Blekinge, Skåne och Hallands län om gödseln brukas ned inom fyra timmar. Detsamma gäller den 10 oktober till 30 november i Gotlands län samt på Öland och inom de övriga känsliga kustområdena om gödseln brukas ned samma dag. Figur 15 ger en översiktlig bild av när Sveriges jordbrukare valde att sprida stallgödsel odlingsåret 2004/2005. I figur 16 presenteras vid vilken tidpunkt man har tillfört stallgödsel till spannmål under de senaste åren i några av de län som anses vara särskilt känsliga för kväveförluster. I vissa av länen som visas i figur 16 överväger vårspridning. I andra län är skillnaden mellan vårspridd eller tidigt höstspridd areal inte så stor. I de modellberäkningar av kväveutlakningen som

Figur 15. Andel av den stallgödslade spannmålsarealen som har gödslats vid olika tidpunkter år 2005. Figuren visar spridningstidpunkterna i landet som helhet. Källa: SCB


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 23

gjorts av SLU har en allmänt ökad andel vårspridning av stallgödsel i landet birdragit till att minska utlakningen med 500 ton per år under perioden 1995–2003.

Spridningsteknik i växande gröda Vilken spridningsteknik man väljer att använda kan ha betydelse för storleken på växtnäringsförlusterna, i synnerhet ammoniakförlusterna. I Skåne, Halland och Blekinge finns sedan 1998 särskilda bestämmelser för vilken spridningstek-

nik man får använda vid spridning av flytgödsel i växande gröda. Bestämmelserna syftar till att minska ammoniakförlusterna vid spridningen. Figur 17 visar hur spridningstekniken har förändrats i landet under senare år. Användandet av teknik som minskar ammoniakförlusterna ökar, medan arealerna som gödslas med mer traditionell teknik som bredspridning minskat under perioden. Detta är en positiv utveckling som bör ha bidragit till de minskade ammoniakförlusterna från jordbruket.

Tusentals hektar

Areal spannmål som stallgödslats vid olika tidpunkter 1999–2005, hektar

Tidig höst

Sen höst

Vårbruk

Tidig höst

Sen höst

Vårbruk

Tidig höst

Sen höst

Vårbruk

Tidig höst

Sen höst

Vårbruk

Figur 16. Stallgödslad spannmålsareal som har gödslats vid olika tidpunkter åren 1999–2005 i fyra län som anses vara särskilt känsliga för förluster av kväve. Källa: SCB

Figur 17. Använd spridningsteknik vid spridning av flytgödsel respektive urin. För respektive gödselslag anges den andel av gödseln (i procent) som spridits med de olika spridningsteknikerna under åren 1997–2005. Källa: SCB 23


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 24

Nedbrukning av stallgödsel för att minska ammoniakförlusterna Nedbrukning av stallgödsel minskar ammoniakförlusterna och kan dessutom vara viktig för att förhindra förluster med ytavrinning under vissa tider på året. För att minska ammoniakförlusterna måste nedbrukningen ske snabbt. I Skåne, Hallands och Blekinge län ska stallgödseln som sprids på obevuxen mark brukas ned inom 4 timmar, just för att minska ammoniakförlusterna. Bestämmelsen gäller under hela året. Det verkar som en något större andel av fastgödseln i dag brukas ned omedelbart efter

Foto: Hans Nilsson

24

spridningen jämfört med för några år sedan. En stor, och även ökande, del av både flytgödseln och fastgödseln sprids dock i växande gröda vilket gör det omöjligt att mylla ned gödseln om man inte använder särskild teknik som exempelvis myllningsaggregat. I figurerna 19 och 20 visas förändringen av nedbrukningstidpunkt under 1999–2005 för fastgödsel och flytgödsel i hela landet. När det gäller urin sker nästan all spridning i växande gröda vilket gör att nedbrukning i samband med spridning sker mycket sällan.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 25

Figur 18. Nedbrukningstidpunkter för fastgödsel under åren 1999–2005. Andelen anges i procent av gödslingen med fastgödsel. Källa: SCB

Figur 19. Nedbrukningstidpunkter för flytgödsel under åren 1999–2005. Andelen anges i procent av gödslingen med flytgödsel. Källa: SCB

Bestämmelser om höst- eller vinterbevuxen mark Bestämmelserna om en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark, i dagligt tal ofta kallad grön mark, infördes 1992. Bestämmelserna var ett led i arbetet med att minska utlakningen från svenskt jordbruk då forskning visat att bevuxen mark läcker mindre kväve till omgivningen än obevuxen mark. Bestämmelserna innebär att 60 % av åkermarken i Skåne, Hallands och Blekinge län och 50 % i övriga län i Götaland ska vara hösteller vinterbevuxen. Andelen höst- eller vinterbevuxen mark ligger på en högre nivå i dag än åren efter att bestämmelserna hade införts. Detta är delvis en följd av

den jordbrukspolitik som förts. Under åren som gått efter införandet av bestämmelserna har jordbrukspolitiken bland annat inneburit att odling av vall och andelen träda och annan obrukad åker periodvis ökat. Under 2001 ändrades villkoren för miljöersättning för odling av fånggröda vilket också resulterade i att andelen grön mark ökade. I figur 20 visas utvecklingen av andelen hösteller vinterbevuxen mark under perioden 1985– 2005. Figuren visar endast de län som omfattas av bestämmelserna om höst- eller vinterbevuxen mark. I siffrorna ingår inte andelen av senarelagd höstbearbetning av stubbåker, som också är ett sätt att uppfylla bestämmelserna.

25


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 26

Figur 20. Andelen höst- eller vinterbevuxen mark av den totala åkerarealen under perioden 1985–2005. I diagrammet ingår endast de län som omfattas av bestämmelserna om en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark.

Tillsyn av jordbruksföretag Tillsynen av jordbruk och djurhållning genomförs framför allt av kommunerna. Under 2004 gjordes en enkätundersökning av hur kommunernas operativa tillsyn gick till 2003. Kommunerna fick bland annat svara på frågor som rörde tillsyn av jordbruk och djurhållning. I figur 21 visas kommunernas fördelning av tiden mellan olika moment i tillsynen. Av svaren kan vi utläsa att mer än hälften av tillsynstiden ägnades till inspektioner. Resten av tiden delades mellan information och rådgivning och annat. Annat kan exempelvis vara administration, anmälningsärenden, fortbildning och att svara på remisser. Enligt kommunerna inspekteras jordbruk med djur med betydligt tätare intervall än jordbruk utan

djur. Även djurhållare som inte räknas som jordbruk får i de flesta fall besök vart fjärde till femte år eller oftare, till skillnad från jordbruk utan djur som i de flesta fall besöks sällan eller aldrig. Flest besök får de tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheterna med djur. Enligt kommunerna samordnas miljötillsynen i hög grad med djurskyddstillsynen vilket kan bidra till att det framförallt är företag med djur som inspekteras. Vad är det då som kommunerna tittar på vid en inspektion? Bestämmelserna om lagring av stallgödsel är de bestämmelser som enligt kommunernas svar kontrollerats mest. Därefter följer djurtäthetsbestämmelserna och spridningsbestämmelserna. Bestämmelserna om höst- eller vinterbevuxen mark har inspekterats i något lägre grad. I tabell 4 redovisas antalet verksamheter där kommunerna har tittat på nämnda bestämmelser. Kommunerna fick även svara på hur många åtalsanmälningar de gjorde under 2003. Den totala summan åtalsanmälningar när det gäller bestämmelserna om lagring av stallgödsel, djurtäthet, gödselspridning samt höst- eller vinterbevuxen mark blev 34. Alltså är det sällan som en inspektion resulterar i en åtalsanmälan. Tabell 4. Antal inspekterade jordbruk och andra verksamheter 2003 med avseende på olika bestämmelser

Figur 21. Fördelning av kommunernas tid för tillsyn av jordbruk och djurhållning.

26

Bestämmelserna om lagring av stallgödsel Djurtäthetsbestämmelserna Spridningsbestämmelserna Höst- eller vinterbevuxen mark

8 6 5 4

200 400 500 200


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 27

Figur 22. Antalet anslutna hektar till miljöersättningen ”minskat kväveläckage” under åren 1996–2005. Miljöersättningen kan sökas av jordbrukare i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län.

Miljöersättningar Det är främst nuvarande miljöersättningar för minskat kväveläckage, skyddszoner samt för våtmarker och småvatten som innebär åtgärder som beräknas minska näringsläckaget till våra vatten. Miljöersättningen för minskat kväveläckage innebär att jordbrukaren kan få ersättning om han eller hon odlar fånggrödor mellan huvudgrödorna. Vid odling av fånggröda tas en del av kvävet i marken upp av fånggrödan istället för att transporteras ut till vattendragen. Odling av fånggröda har hittills varit den enskilt viktigaste åtgärden för att minska kväveläckaget från åkermark. Som genomsnitt i södra Sverige beräknas fånggrödan minska utlakningsförlusterna med 30 % om den plöjs upp på senhösten och ytterligare 10–20 % om den bryts först på våren. Ersättning lämnas också om jordbrukaren väljer att bearbeta sin mark på våren eftersom det ger lägre risk för växtnäringsläckage än vid höstbearbetning. Ersättningen för minskat kväveläckage har fått stort genomslag. Framför allt skedde ett genombrott i antalet anslutna hektar i samband med att villkoren för ersättningen ändrades år 2001, se figur 22. Ändringen innebar bland annat att man kunde välja att antingen utföra båda åtgärderna eller åtgärderna var för sig. I dag är närmare 200 000 hektar åkermark ansluten till ersättningen. När ersättningen infördes var målsättningen en anslutning på 50 000 hektar Modellberäkningar som gjorts av kväveutlakningen från jordbruket visar en minskning av

utlakningen på ca 7 000 ton från åkermark. Av dessa bedöms ca 2 100 ton bero på effekter av miljöersättningen minskat kväveläckage. Målet med miljöersättningen för skyddszoner är framför allt att minska förlusterna av fosfor från åkermark till vattendrag. År 2005 var ca 9 400 hektar skyddszoner anlagda genom ersättningen, vilket är mycket mer än målsättningen som var 5 500 hektar. Som nämnts finns svårigheter i att beräkna effekterna av fosforåtgärder. I vilken grad skyddszonerna bidragit till minskade fosforförluster är därför svårt att ge närmare besked om. En målsättning i åtgärdsprogrammet har varit att 8 000 hektar våtmark behöver nyanläggas för näringsrening till år 2010. Anslutningen till miljöersättningen för våtmarker och småvatten har dock varit lägre än förväntat för perioden 2000–2006. Fram till 2005 hade ca 3 100 hektar våtmarker anlagts. Våtmarker har också tillkommit på lokal nivå med annan ersättning och totalt har 3 400 hektar anlagts sedan år 2000. Reningseffekten av våtmarker när det gäller kväve varierar mycket. I tidigare uppskattningar har den genomsnittliga reningseffekten bedömts vara 175 kg kväve per hektar. I utvärderingar har det visat sig att våtmarker som anlagts med hjälp av miljöersättningen för våtmarker och småvatten har haft en betydligt lägre effekt. Högre näringsrening i framtida våtmarker är en prioriterad fråga som angrips genom bättre underlag för var våtmarker gör nytta.

27


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 28

Miljöskatt Skatten på kväve i mineralgödsel gör att den ekonomiskt optimala kvävegivan blir lägre än om skatten inte funnits. År 2000 räknade vi med att om skatten skulle tas bort skulle den höjda optimala kvävegivan ge en ökad kväveutlakning på 1 800 ton per år. Även i dag bör effekten av skatten ligga på mellan 1 000 och 2 000 ton kväve per år. Av figur 23 ser vi att försäljningen av kväve i form av mineralgödsel stadigt sjunker. Skatten har förmodligen haft en relativt begränsad betydelse för den här utvecklingen eftersom inga större förändringar av skatten har skett under perioden. Troligen har andra faktorer som rådgivning och jordbrukspolitiken i högre grad bidragit till en bättre anpassad gödsling och en lägre användning av mineralgödsel. Exempelvis antar vi att den främsta orsaken till att försäljningen av mineralgödselkväve minskat mellan åren 2004 och 2005 är att spannmålsodlingen minskade. Minskningen i försäljningen förstärks även av att drygt hälften av arealminskningen utgörs av höstvete, som vanligen gödslas med större kvävegivor än vårsådd spannmål. Att spannmålspriserna de senaste åren varit låga kan också ha bidragit till en viss generell försiktighet i gödslingen av spannmål. Ett lägre pris gör att den ekonomiskt optimala kvävegivan sjunker.

Rådgivning och information Jordbrukarna har möjlighet att få miljörådgivning och information genom kompetensutvecklingsåtgärderna i landsbygdsprogrammet.

Rådgivningen har troligen bidragit till den ökade kväveeffektiviteten i jordbruksproduktionen. Det är dock svårt att med säkerhet säga vilken betydelse rådgivningen i stort har haft. Greppa Näringen är ett särskilt rådgivningsprojekt som syftar till att öka växtnäringseffektiviteten och att minska växtnäringsförlusterna i de intensiva jordbruksbygderna i Syd- och Mellansverige. Inom projektet Greppa Näringen har vi under år 2005 försökt att göra uppskattningar av rådgivningens direkta effekter på kväveförlusternas storlek. Genom att utvärdera växtnäringsbalanser och rådgivningar som gjorts på ca 3 100 växtodlings- och djurgårdar anslutna till Greppa Näringen har vi kunnat beräkna att den årliga kväveutlakningen sammantaget minskat med totalt ca 460 ton från dessa gårdar. Uppskattningsvis har dessutom våtmarker som anlagts efter rådgivning inom Greppa Näringen minskat utlakningen av kväve med 80 ton. Om vi antar att hälften av dessa 80 ton kan tillgodoräknas rådgivningen inom Greppa Näringen skulle den årliga effekten av rådgivning inom Greppa Näringen år 2004 vara ca 500 ton minskad kväveutlakning. Vi antar dessutom att rådgivningen har givit jordbrukare kunskaper som de ännu inte omsatt i praktiken. De kunskaperna gör att den framtida effekten bedöms som något större än vad den är i dag. I tabell 5 redovisas hur effekten av Greppa Näringen successivt ökat sedan starten år 2001.

Figur 23. Försäljningen av kväve i mineralgödsel, åren 1993–2005. 28


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Tabell 5. Rådgivningsprojektet Greppa Näringens beräknade effekt på minskningen av den årliga utlakningen av kväve (ton per år)

År 2001 2002 2003 2004

Beräknad Ytterligare effekt effekt i framtiden 100 – 200 – 350 – 500 250

Summa 100 200 350 750

Läs mer: Åtgärdsprogrammet mot växtnäringsförluster från jordbruket. Broschyr från Jordbruksverket. 2006.

Sida 29

Fakta (SCB:s gödselmedelsundersökningar) SCB:s gödselmedelsundersökningar inleddes 1988 och har sedan återkommit i stort sett vartannat år. Det övergripande målet är att undersökningen ska täcka hela landet, omfatta såväl mineral- som stallgödsel och ge sådan information regionalt och för enskilda grödor att de kan användas: • som underlag för rådgivning inom växtnäringsområdet, • som underlag för näringsläckageberäkningar till luft och vatten samt • för uppföljning av uppsatta mål i fråga om jordbrukets miljöpåverkan.

Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Syftet med undersökningen är dels att få regionala data om gödselmedelsanvändningen i olika grödor, dels få detaljerad information om hantering, lagring och spridning av stallgödsel från olika djurslag. Även andra aktuella närliggande miljöfrågor försöker man belysa som till exempel användning av träda, förfrukter med mera.

Kväve och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektorn 2003. Statistiskt meddelande MI 40 SM 050. SCB.

Lantbruksregistret utgör ram för urvalet och fram till år 2003 genomfördes gödselmedelundersökningen genom telefonintervjuer med ca 4 000 jordbrukare.

Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring. Gödselmedel i jordbruket. Statistiska meddelanden. SCB.

Foto: Urban Wigert.

29


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

08.43

Sida 30

Orsaker utanför åtgärdsprogrammet som påverkar växtnäringsförlusterna Inom ramen för åtgärdsprogrammet läggs mycket arbete ned på att minska förlusterna av näringsämnen från jordbruket. Utöver detta sker förändringar genom att jordbruket utvecklas och av att jordbrukspolitiken förändras. I vissa avseenden verkar förändringarna i positiv riktning när det gäller minskade växtnäringsförluster från jordbruket. Också arbete utifrån vissa EU-direktiv kan komma att påverka arbetet med att minska växtnäringsförlusterna framöver.

Jordbrukspolitiken Några av effekterna vi ser i dag av EU:s senaste jordbruksreform är att odlingsinriktningen har förändrats. För Sveriges del började den nya jordbruksreformen att tillämpas under 2005. Det vi har sett under denna korta tid är att spannmålsarealen minskar, framför allt i Norrland och i skogslänen, medan vallodlingen och odlingen av oljeväxter ökar. Arealen betesmark har också ökat de senaste åren. En minskad spannmålsareal, ökad vallodling och ökad areal träda kan leda till minskade näringsförluster. En minskad spannmålsareal skulle kunna innebära en lägre användning av mineralgödsel. Den minskade åkerarealen har vid en beräkning som gjorts av SLU bidragit till att utlakningen av kväve har minskat med 1 900 ton under åren 1995–2003. Nedgången i åkerareal mellan 2004 och 2005 bedöms ha minskat utlakningen med ytterligare 2 000 ton.

30

Vi ska komma ihåg att underlaget för de här trenderna utgörs av en mycket kort period och att de därför kan komma att förändras. Det vi kan säga med säkerhet är att den jordbrukspolitiska inriktningen framöver kommer att ha avgörande betydelse för utsikterna att nå de mål som satts upp för att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket och övergödningen av våra vatten. Ett exempel på sådant som framöver kan påverka utvecklingen är ökad efterfrågan på bioenergi producerad på åkermark. Skulle det bli större efterfrågan är det möjligt att mer åkerareal skulle tas i bruk och de samlade växtnäringsförlusterna från jordbruket öka.

EU:s ramdirektiv för vatten Inom EU finns ett ramdirektiv för åtgärder som berör vatten, vanligen kallat vattendirektivet. Utifrån detta direktiv ska Sverige göra en kartläggning av yt- och grundvatten och identifiera eventuella riskområden där vattnet riskerar att inte uppnå så kallad god status, exempelvis genom övergödning, till 2015. Detta arbete pågår för närvarande och åtgärdsprogram för identifierade riskområden ska vara klara till 2009. Beroende på vilka områden som identifieras som riskområden, och på vilka åtgärder som presenteras i åtgärdsprogrammen, kommer arbetet med vattendirektivets införande med stor sannolikhet att även ha effekt på arbetet med att begränsa och minska växtnäringsförlusterna från jordbruket.


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

Foto: Eva Sjรถberg.

07-05-08

08.43

Sida 31


OVR138Atgardsprogram (svenska).qxd:1

07-05-08

Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Telefon 036-15 50 00 (växel) E-post: jordbruksverket@sjv.se Webbplats: www.sjv.se

08.43

Sida 32

OVR 138 SJV offset, Jönköping Produktion: Kraft&Kultur AB, Stockholm


ovr138