Page 1

En evig elvaÅring Den 28 juni fyller Hans Alfredson 80 år.

➤ 14

0611_HANS_A.indd 14

TIDNINGEN VI NR 6 2011

2011-05-16 17.26


HANS ALFREDSON 80 ÅR

Tiden är ingenting

Fäder dör unga. Länge trodde han att han inte skulle överleva sin 45-årsdag, men snart fyller en av Sveriges mest älskade personer åttio. ”Obegripligt och ganska obehagligt”, säger mannen som ogärna blickar tillbaka. Hans väg har alltid lett framåt i ett rasande tempo, men nu har farten saktat av. Och tiden nästan stannat. Tillsammans bläddrar vi i hans privata album.

FOTO IBL

J

Text STINA JOFS Foto THRON ULLBERG

ag tar sats. Nu ska vi minnas, Hans. Inför fotografierna av ett långt och innehållsrikt liv suckar Hans Alfredson. Pustar, ler ibland men mest verkar han lite hjälplös och ganska besvärad. – Jag ska verkligen försöka, men minnet sviker. I huset på Lidingö är det en röra. Vattenläckan i badrummet måste åtgärdas och hantverkarna sliter med kakel bakom plastskynken. På taket står tre man och hivar tegelpannor. Hustru Gunilla är byggeneral, mild men bestämd, med ett säkert öga för allt det som är vackert. Jag har hört Hans Alfredson berätta om förträngda minnen förr, om vikten av att gå vidare, att inte stanna i sorg och smärta. Bara trampa på. En ganska trösterik egenskap, menar han. Men allt roligt du upplevt, lusten och leken? Dina enorma framgångar borde TIDNINGEN VI NR 6 2011

0611_HANS_A.indd 15

väl kunna fylla dig med ro. för magen och hjärtat och Kan du inte bara njuta av annat som är trasigt. Mest de glada minnena? lider han av yrsel. När Nu skrattar han lite, allting gungar blir han rädd. tycker väl att frågan är naiv. Nyligen föll han handlöst. – Det fungerar inte så. Mitt i mörka natten gick Om skapandet, och lusten näsbenet sönder och blodet att prova nytt har varit forsade. Hur svart är ditt svarta? själva glädjen i livet så sät– Det är svårt att förklara. ter man sig inte bara ner Svart är en färg som inte och är nöjd. har några grader. Många Inte? vänner som jag haft så – Nej. Det är en sorg att Gunilla och Hans. roligt med och känt mig så inte kunna längre. Jag som upprymd av – Tage, Slas, mina gamla haft så mycket fantasi! Nu har den sakta klasskompisar – är döda. Det är åldranglidit ur mig. Förr var jag nyfiken på allt, dets förbannelse. Att alla andra dör. nu skiter jag i det nya. Jag skriver inget Men jag är otroligt lycklig över att jag har längre. De senaste två åren har jag dessGunilla. Hon kan så mycket, hon håller utom haft ett ganska dåligt förhållande mig i handen. Vi lärde känna varandra till min kropp. Sover mycket, orkar lite. som väldigt unga. Gunilla och min syster Och det svarta stegras, jag tar något slags var klasskompisar på flickläroverket. tablett mot det. Också. Många äktenskap går i kras, men jag är Han visar mig dosetten, häller en hög ➤ ➤ så glad att vi två har kämpat på. med piller i sin kupade hand. En dagsdos 15

2011-05-16 17.27


HANS ALFREDSON 80 ÅR

Någon gång har du sagt att elva är den perfekta åldern för en människa. – Nja, det beror väl på. Bill i Billböckerna, som jag läste mycket som barn, fyllde alltid elva. Då hade man leken och äventyret i sig. Säkert handlar det också min barndoms somrar i skånska Värsjö. Tänker jag tillbaka på dem ser jag lycka trots krig och elände. Din farfar Alfred Andersson, sprithandlare i Malmköping, dog när din pappa var två. Din pappa Folke när han var nybliven fyrabarnspappa. – Länge trodde jag faktiskt att vår släkt levde under en förbannelse. När jag fyllde 45 blev jag uppriktigt förvånad. Jag trodde det skulle gå med mig som med de andra. Pappa hade dragits länge med halsont. Till slut gick han till doktorn som konstaterade leukemi. Det fanns absolut inget att göra. Inom en vecka var han död. Det var helt obegripligt förstås. Mamma blev ensam med fyra barn, varav två riktigt små. Min yngste bror Per var bara några månader. Plötsligt skulle jag vara mannen i familjen. Men jag var ju bara 15 och i början av puberteten. Jag hade behövt en pappa såklart. På begravningen var jag alldeles ... ja, alldeles knuten inombords. Det var så hemskt. Ändå höll jag på att börja fnissa när prästen talade. Som tur var lyckades jag behärska mig. Det var förfärligt. Ganska omgående blev jag en slarver, fick underkänt i alla ämnen och tvingades gå om. Jag blev hård och kaxig på något vis, men kanske var det inte så konstigt. Tre stora sorger har drabbat dig: din pappas leukemi, er son Mats tragiska olycka och så Tages för tidiga död i malignt melanom. – Ja, men alla drabbas av förfärligheter i livet. Jag är inte den enda som förlorat någon. Grymmast är förstås när ett barn dör. Mats stoppade en radioantenn i en väggkontakt. Den typen av antenner är förbjudna i dag. Jag såg det hända men hann inte göra något. Han var fem år. Mats låg på sjukhus i 20 dagar innan han dog. Något sådant kommer man aldrig över. Det är nog inte heller meningen. Men man måste ändå vidare. På något sätt måste man vidare.

Livet var en ständig lek Det är jag som står upp, vi skrev ett brev i hans namn till Esther lekte nog sjörövare. I sjön Williams i USA och bad om hennes låg två öar som vi döpte autograf. Några veckor senare kom ett till ”Köttbullen” och Pannbiffen”. På svar ! Joel fattade förstås ingenting. en av dem fanns en mystisk grotta Men vi tyckte det var roligt. som tjuven Bildsköne Bengtsson hade Jag fick blindtarmsinflammation haft som gömställe. Vi fiskade mycket, här. Var väl nio år och hade fruktansmamma stekte abborrarna och la dem värt ont. Mamma, som var ensam med på knäckebröd. Smöret droppade oss, ville få mig till sjukhus men på genom hålen. Och sjön grund av kriget var det svårt var full med kräftor som med transporter. Vi delade mamma kokade i stora kar. telefon med fyra andra Somrarna i Värsjö är nog familjer men en sur bonde min lyckligaste tid. Lanthade klippt av ledningarna – stället låg några timmars de gick över hans mark – så bilresa från Helsingborg mamma fick cykla långt för där vi bodde. Under kriget att kunna ringa pappa som evakuerades vi dit. kom farande med gengasGarbo i Att anIdén till min rollfigur bilen. När vi äntligen kom göra en brygga. Garbo – han som vill till till lasarettet i Helsingborg Hollywood för att gifta sig med Esther hade blindtarmen brustit. Det jag Williams – hämtade jag från Joel Jönsminns bäst var en brittisk flygare, vars son i Värsjö. Han var en fiskargubbe plan hade störtat vid Sofiero. Jag fick men kunde inte simma. Jag hjälpte sängplatsen intill honom. Jag kunde honom ibland med näten och att ösa ingen engelska och han ingen svenska båten. Joel var rolig, han tog inte bort men vi pratade på något vis ändå. Det prislappen på kepsen. Den fladdrade var så spännande! Han gav mig en när han cyklade. Och han talade ganska plexiglasbit från flygplansvraket. När obegripligt men han var inte det minsta han blev frisk behöll vi kontakten ett tokig eller dum, bara originell. Jag tag, bland annat minns jag ett vykort tyckte väldigt mycket om honom. En han skickade från Kanada – med gång busade vi grabbar med honom. Vi riktiga indianer. 16

0611_HANS_A.indd 16

TIDNINGEN VI NR 6 2011

2011-05-16 17.28


NAMN: Hans Folke Alfredson FÖDD: 28 juni 1931 Malmö. Äldsta barnet av fyra. Syskonen Kerstin, Anders och Per. FAMILJ: Gift med Gunilla sedan 1956. Fyra barn: Daniel, Tomas, Mats (d. 1967) och Sofi. Åtta barnbarn. BOR: På Lidingö och i Sälshög, Tomelilla, på somrarna. ANTAL FASTA ANSTÄLLNINGAR: Två. En på Sveriges radio och en på Skansen. GRUPP 50: Tillsammans med Gunilla, Märta-Stina och Tage Danielsson, Berit och Lennart Aspegren, Gösta och Fatima Ekman, Per och Birgitta Gedin startade han på mitten av 1960-talet en aktionssgrupp inom Amnesty International för att få loss fängslade personer i världen. MOTTO: ”Keep swinging!”

STUGAN I VITABERGSPARKEN Första bostaden och senare kontor. TIDNINGEN VI NR 6 2011

0611_HANS_A.indd 17

2011-05-16 17.30


HANS ALFREDSON 80 ÅR

Busfröets första stass Här är jag och min syster Kerstin utanför lägenheten på Karl X Gustafsgatan 43 i Helsingborg, huset ägdes av en överste Sjögren. Vi hyrde på översta våningen, det var inte särskilt stort eller flott. Pappa hade blivit annonschef på Allers. Jag har fått min första kostym och Kerstin är finklädd, ser jag. Förmodligen ska vi fira Barnens dag. Pappa var lite inblandad, bland annat i ett karnevalståg där Kerstin skulle föreställa prinsessan på ärten och jag Nils Holgersson. Jag satt på en gås av trä. Det året fick jag plötsligt sämre betyg i mitt favoritämne teckning och jag frågade läraren varför. ”Du busar”, blev svaret, ”och dessutom var du inte det minsta lik Holgersson på barnens dag”: Pappa var rolig, gillade fest och

nymodigheter. Han hette Folke och huset som vi senare köpte kallades för ”Folkeshus”. När pappa lät sy upp en kostym till sig själv beställde han ett blixtlås i gylfen i stället för de vanliga knapparna. Han var först i Helsingborg – och väldigt stolt. I hatt, damasker och väst gick han ner till bryggan vid Pålsjöbadet för att demonstrera nymodigheten. Jag var med förstås. Jag följde ofta med pappa till kontoret, satt och läste serier medan han arbetade. Nå, på bryggan drog han blixtlåset upp och ner en massa gånger och plötsligt fastnade det. Han fick inte upp det. Mycket pinsamt tyckte han, och tvingade mig att gå tätt framför honom hela vägen hem. Händerna höll han på mina axlar. Senare lämnade han tillbaka kostymen och bad dem sy i knappar och knapphål igen.

Här är mamma med oss barn: Anders, Per, Kerstin och jag. Vi är hemma på Karl X Gustafsgatan 65, huset vi köpte efter tiden hos general Sjögren. Efter pappas död kunde vi lyckligtvis bo kvar – enligt ett avtal betalade Allers uppvärmningskostnaden. Mina föräldrar hade väldigt många vänner men det är klart att det var tufft för mamma. Hon började arbeta på en förskola och hyrde ut rum för att få in pengar. Mamma hade väldigt lätt för att skratta, hon såg det roliga i allt och hade en stor värme, hela livet. Trots allt. En gång, det var långt efter pappas död, ringde det på dörren. En man från Anticimex hälsade artigt och frågade: ’God dag frun, hur har vi det med husbocken?’ Mamma svarade: ’Här har vi ingen husbock, jag är änka sen tio år.’ Så fort hon stängt dörren skämdes hon nåt förfärligt när hon insåg vad hon hade sagt. Men det var så typiskt mamma. 18

0611_HANS_A.indd 18

FOTO PRIVAT

Mammas födelsedagsfest

TIDNINGEN VI NR 6 2011

2011-05-16 17.30


Genombrottet 1954 Det är jag som är Djingis Kahn till vänster. Jag hade spelat med i andra spex men här fick jag skriva för första gången. Föreställningen blev en succé. Min mamma sydde kläder och Gunilla, det var två år innan vi gifte oss, hjälpte till. Jag kom snabbt in i spexgänget. Första dagen i Lund hade jag och min kompis Lennart Levin gått på upptäcktsfärd och hamnat bland några studentspexare som drack grogg. Vi började prata och kvällen slutade med att Lennart och jag sjöng egna små bitar, som de gillade. Ja, så var jag i gång. Djingis Kahn ingår numera i Lundaspexarnas stående repertoar och spelas vart femte år. Under årens lopp har det varit en del snack kring den. Någon menade bland annat att en sång var rasistisk, versen lyder: ”Tjugo gånger varje vecka ska en trogen muselman, lägga sig på knä mot Mecka, ned i modden med sin kran.”

FOTO PRIVAT

Jag och mina pojkar Den här bilden har Gunilla tagit. Den heter ”Mina fyra pojkar”. Vi är i huset på Södra Kungsvägen 207 som vi köpte efter revyn Gröna Hund, som gick bra. Plötsligt kände vi oss rika. Det var tjongdagar! Vi hade ingen särskild anknytning till Lidingö men såg en annons och tyckte TIDNINGEN VI NR 6 2011

0611_HANS_A.indd 19

det lät ganska billigt. Vi fick huset för 100 000 nånting. Ett helt hus! Jag var väl ingen jättebra pappa för Daniel och Tomas, följde aldrig med på sportevenemang och sånt. Å andra sidan var de inte särskilt sportintresserade. Jag har nog umgåtts mer med barnen än andra fäder, mycket för att jag haft det jobb jag haft.

Ungarna följde ibland med på inspelningar, de hjälpte till så smått och nu har ju Daniel och Tomas tagit över filmstafettpinnen. Vår yngsta flicka Sofi (numera jurist) var också med på teatern och filminspelningar som barn. Hon sålde program och spelade små roller. Jag har jobbat mycket, varit flitig. Gunilla har tagit mycket ansvar för barnen. ➤

19

2011-05-16 17.31


HANS ALFREDSON 80 ÅR

Utedass och egen brunn

Tage höll ordning, jag var slarvern Den här bilden är från Danmark. Vi var där några sommarveckor med våra familjer. Vad ska jag säga om Tage? Vi träffades på radion, började prata och fortsatte så. Vi hade så roligt tillsammans, tänkte lika men

var ganska olika. Vi bråkade aldrig men hade förstås olika åsikter ibland. Men vi redde ut allt. Tage kunde vara bestämd, han räknade ut hur vi skulle göra, höll ordning. Jag var den slarvige. Jag får ofta frågan om hur vi arbetade tillsammans, men den går 20

0611_HANS_A.indd 20

inte svara på. Vi bollade idéer, växlade plats vid skrivmaskinen, tog över när den andre tröttnat. Vi reste i väg till något riktigt ointressant ställe när vi skulle få inspiration. Så satt vi med anteckningsblocken och pratade. Det går inte beskriva miraklet i det.

FOTO PRIVAT OCH SJÖBERG PRESS

I stugan på på Renstiernas gata 39, Svenska Ords kontor. Den var från början Gunillas och min första gemensamma bostad i Stockholm. Jag fick nys om huset av fotografen Christer Strömholm via min kusin Janne. Stugan, som visst hade varit älskarinnebostad, var liten. Dass på gården. Vatten i brunnen. Nilla och jag passade på att gå på toa på jobbet och storbadadet en gång i veckan på Sturebadet. Hyran var bara 24 kronor i månaden. För att få överta kontraktet ville den tidigare hyresgästen ha 3000 kronor svart. Två tusen kunde jag låna när jag ljög om att jag skulle ta licentiaten i Lund, men sista tusenlappen fick jag inte ihop. När mannen kom för att hämta pengarna sa jag att det var olagligt att sälja kontrakt, men han snäste bara: ’Äh, det gör ju alla!’ Då hoppade två kompisar, varav en juridikstudent, fram ur gömstället i skafferiet: ’Hallå där, vi hörde vad du sa!’ Mannen blev tvärilsk förstås men dröp av. När vår förste son föddes blev stuglivet för otympligt och vi flyttade till en modern trerummare i Hagsätra.

TIDNINGEN VI NR 6 2011

2011-05-16 17.32


I logen på Göta lejon Vi sminkar oss. När vi gjorde Fröken Fleggmans mustascher visste vi att Tage var sjuk. Han hade opererat bort några envetna utslag och vi tänkte att saken var ur världen. Efter ytterligare något år förstod jag hur allvarligt det var. Det var förfärligt. När Tage hade dött gick det några år när jag tänkte på honom ständigt. Han poppade upp så fort jag skulle göra någonting. Det var en märklig känsla. Att han inte var där. Att jag var ensam kvar. Jag kan inte beskriva det mer än så.

TIDNINGEN VI NR 6 2011

0611_HANS_A.indd 21

21

2011-05-16 17.32


HANS ALFREDSON 80 ÅR

Hasses tal på Tages begravning 1985: att misstro blöt sentimentalitet och uppgivenhet inför ödet. Jo, det blir nog mörkt. Men… det lyser bloss i det mörkret. Eldar som du tänt och som länge ska lysa för oss. Nog suckar den kalla sorgen i dag, men jag hör också någonting annat. Det är de varma skratten ifrån tusenden, tusenden som du har väckt och ska väcka igen med ditt livsverk. Åh, vad jag har haft roligt med dig Tage! Jag hoppas att din eld ska fortsätta

22

0611_HANS_A.indd 22

att brinna i oss alla. Eftersom vi har gjort så mycket tillsammans så kan du gott hjälpa mig med det här talet också. Jag ska därför sluta med att läsa en av dina dikter: Tänk inte bara på just nu – det finns ett då, det finns ett sedan, som under valven i en kyrka. Invänta stilla gryningen, i mörkret håll min hand. Mot stranden vandrar mjuk och stark den långa, lugna dyningen. Ajö Tage, min allra bästa vän!

FOTO SJÖBERG BILD

Det känns tungt att ta ajö i dag. En evig höst har fastnat i mig, fylld av minnen som virvlande löv. Det blir så mörkt av alla de sorgsna suckarna från tusenden, tusenden som sörjer dig. Ja ja, leken är slut. Det är kväll och det blir mörkt. Nej, det är inte alldeles sant – jag får inte säga så! Du lärde mig ju att akta sann, varm känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna och på människans styrka och godhet. Och

TIDNINGEN VI NR 6 2011

2011-05-16 17.33


En del blev lysande, annat gick knackigt Den enfaldige mördaren är jag mest nöjd med. Ja, stolt faktiskt. Den var originell och hängde ihop. Detsamma gäller Picassos äventyr, som Tage och jag gjorde tillsammans. När människor tänker på det Tage och jag gjorde tror de flesta att allt var succéer, men så var det inte alls. En del revyer gick knackigt. En del fick dålig kritik. Ofta reagerade jag med ett: ’Jag ska visa dom jävlarna!’ Efter sågningen av filmen Vargens tid – de delade ut ett nyinstiftat kalkonpris till mig – gav jag emellertid upp. Jag var otroligt ledsen då. Ville aldrig filma mer. Hans Alfredson som den onde fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren. Till vänster: Gösta Ekman, Elisabeth Söderström och Hasse i Picassos äventyr.

FOTO SCANPIX OCH IBL

Lusten till scen och film Här spelar jag en dyster man i min son Daniels Millennium-film. Jag har alltid gillat att stå på scen. Du frågar om jag haft något mål i livet? Ja, det har jag faktiskt. Tidigt hittade jag på saker till klassens roliga timme, var med i spex i gymnasiet, gillade att hitta på, skriva och agera framför andra. Privat är jag väldigt blyg, men på scenen vågade jag. Nånstans tänkte jag nog att jag ville till den världen. Jag insåg att jag måste skaffa mig en grund, och började läsa i Lund . Samtidigt vikarierade jag som journalist. Jag skrev bland annat filmrecensioner under signaturen ”Simson”. Ett förfärligt minne. Jag var vikarie på Öresundsposten och en pojke hade försvunnit på havet. Jag skickades ut att fråga efter bilder att publicera. Pojkens familj var i upplösning och gav mig TIDNINGEN VI NR 6 2011

0611_HANS_A.indd 23

två bilder – de enda som fanns. Kunde jag ta båda så att vi kunde välja på redaktionen? frågade jag. Sen gick jag och spydde i häcken utanför. Jag hade tagit båda bilderna för att Helsingborgs Dagblad skulle bli utan. Vi var konkurrenter. Jag kände mig som ett svin. När revyandet

och filmandet tog över slutade jag som journalist. Tage och jag bildade aktiebolaget Svenska Ord. Det var väl ingen som trodde att det skulle gå så bra som det gjorde. Tages backup-plan? Han läste för att bli lärare om allt skulle gå åt helskotta. Men det gjorde det inte. u

23

2011-05-16 17.34

TIDNINGEN VI NR 6 2011  

Provläs nr 6 av tidningen Vi

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you