Mönsteråsbarn - Mitt liv på Åsen och andra ställen

Även om en del av fritiden alltså ägnades åt lovvärda och uppbyggliga aktiviteter, så fortsatte vi med de mer fria lekarna i gränslandet på taken och i hamnområdet. Men tonåren bjöd också på en och annan extraordinär dumhet.

En viss skoltrötthet infann sig naturligt nog efter nästan nio år i skolan, vilket fick Peo och mig att börja fundera på hur vi skulle få några dagar ledigt. Efter en stunds resonerande trillade den geniala idén ner. Resonemanget var mycket logiskt.

1. Vi skruvar bort en toalettstol. 2. Det orsakar en odör som tar ett par tre dagar att få bort. 3. Det blir omöjligt att bedriva undervisning. 4. Vi slipper gå i skolan.

Steget mellan tanke och handling var kort på den tiden. Således gömde vi oss kvar på skolan och väntade på att personalen skulle gå hem. Vi stod och tryckte i en städskrubb på övervåningen när Freddy Brännström kom lommandes med ett provrör genom korridoren, men han såg oss som väl var inte.

Det hade blivit svårt att förklara vad vi gjorde där med en skruvmejsel. Framåt kvällen lämnade vi skuggorna, tog fram mejseln och skruvade loss en toalettstol. Det gick inte riktigt som vi tänkt oss, men vi trodde oss ha ruckat på den tillräckligt för att avloppets värsta vidrigheter skulle invadera Parkskolan. Vårt illdåd misslyckades. Kloakernas gaser höll sig kvar i avgrunden och nästa dag fortsatte lektionerna som vanligt.

En annan gång gick jag och Peo ett varv runt skolan och upptäckte att rektor Söderberg hade glömt att stänga sitt fönster.

Vi kände att vi måste ta samhällsansvar och undersöka detta mysterium. För att undgå föräldrarnas frågor satte vi upp ett tält på gräsmattan mellan Hagagatan och Pionjärgatan, och när mörkret föll smög vi oss ut i Mönsteråsnatten och klättra165