Issuu on Google+

1


Viskningar på dagis Jonas Lejon

Trond hatade sitt jobb. Nej, det var inte riktigt sant, han älskade egentligen allting med jobbet, förutom de gamla kärringarna som han tvingades kalla kollegor, ja och lönen då. Men kärringarna kunde verkligen suga allt det roliga ur varje dag han spenderade här, som iglar fastklistrade på själen. Tiden sedan gymnasiet hade inte riktigt gått som han hade tänkt. Den estetiska linjen i kombination med usla betyg hade inte hjälpt honom att komma in på en endaste skola, inte ens konstfack med sina tecknarambitioner. De ville väl ha mer kreativa människor som ollar bussperronger och kallar det för konst. Fast tiden på dagis hade definitivt sina stunder, med barnen då, de kunde verkligen ge en underbar energi. Det var bara inte den titeln han hade väntat sig vid nittonårs ålder. Dagisfröken. Men barnen kompenserade ändå ganska mycket för de hemska kollegorna och deras 70-tals mentalitet. Varje liten unge var unik på sitt eget speciella sätt och hade fångat hans intresse direkt. Marinella brukade leka med pojkarna och slog dem mer än de pucklade på varandra, Saga envisades med att bara leka med rosa saker, annars fick det vara, George ritade hela tiden och prydde väggarna med sina konstverk vid varje tillfälle som gavs om man inte vaktade honom noga, och sen fanns det naturligtvis Silja. Åh, Trond såg nog ändå henne som sin favorit. Det var någonting mycket speciellt med den lilla flickan och hennes ojämna blonda hår. Varje morgon kom hon in på dagis med håret i en eller två flätor, men på något sätt var både de och hårsnoddarna försvunna till åtminstone lunchtid. Ja, hon var verkligen speciell och umgicks i princip aldrig med någon av de andra barnen. Oftast stod hon med pannan fixerad mot en av de vita pelarna utspridda på dagis och gick långsamt runt, runt. Fröknarna brukade viska till varandra att hon bara var speciell, medans hennes föräldrar envisades med att hon hade någon form av diagnos som de tiggt till sig på BUP. Det var inte svårt att räkna ut att de gillade tanken på att deras barn hade en psykisk diagnos, då de vägrade sluta prata om det med de andra föräldrarna, fröknarna, eller om ingen annan var i närheten: de andra barnen. Det var synd om dem. 2


Fast det kunde inte Trond tycka. De var snarare någon slags kosmisk tur de hade utsatts för. Silja var enligt honom ett av de vackraste barn han någonsin sett och hennes uttrycksfulla ögon fångade alltid hans intresse då de fundersamt såg ut över dagis. Hon pratade inte mycket, men han hörde henne ofta prata för sig själv, ingenting ovanligt egentligen, många barn hade låtsasvänner. Men när det gällde hennes påhittade vänner, verkade det nästan som att hon lyssnade på vad de sa och bara mumlade sitt medtycke ibland. Ja, det var någonting mycket speciellt med Silja. Idag var det fredag, en dag som alla andra, med stressade föräldrar på morgonen och uppspelta barn inför helgen. Inga-Britta, den äldsta fröken på avdelningen hade skällt ut honom för att han dykt upp fem minuter försent och i vanlig ordning ignorerade hon det faktum att SL hade problem med bussarna och tog hans ursäkter som en personlig skymf. Det var en vanlig dag på det lilla dagiset beläget på södra sidan av Isplan, en av Stockholms många, många förorter. Som tur var hade Gerda jobbat idag och dragit åt sig Inga-Brittas uppmärksamhet med sitt rutinmässiga gnäll över hur sämre allting hade blivit med åren. De två kärringarna kunde tjafsa om det en hel dag om tillfället gavs och hade låtit honom smita undan med större delen av sin stolthet i behåll. Lunchen hade förflutit lugnt, med bara några mindre incidenter av mat som kastats på golvet och en flicka som tjutit när George stulit den leende kaninen, alla barnens favorit gossedjur. Trond hade varit snabb med att ge en utskällning till den lilla slyngeln och George hade hängt med huvudet i säkert hela fem minuter innan han fjäskat till sig lite kritor och papper att teckna med. Inga-Britta hade naturligtvis smält för Georges fjäskande, som hon alltid gjorde med pojkarna. Själv tyckte Trond klart bättre om flickorna, de var mer… lätthanterliga. Efter lunchen hade han lekt lite med barnen, tills han upptäckte att Silja var borta och gick för att leta efter henne. Till slut hade han hittat henne sittande gömd bakom en av de vita pelarna med örat fixerat mot väggen och en blick som de andra barnen hade då de lyssnade på sagor. ”Vad håller du på med?” frågade Trond och böjde sig ner. Silja hade bara tyst ignorerat honom och fortsatt lyssna mot väggen. ”Hallå?” försökte han igen. Fortfarande inget svar. ”Silja”, sa han och klappade försiktigt på hennes lilla axel. Men Silja ryckte bara undan och vände upp sina gröna ögon som hade tappat sin trans. ”Jag lyssna”, påpekade hon. 3


”Okej”, log Trond lite skeptiskt. Dagiset hade funnits här länge och det gamla huset ännu längre. Ibland när man stod ensam i ombytesrummet kunde till och med han höra väggarna knaka och knarra lite väl mycket. Inte för att han trodde på spöken eller sådana saker, men när man var ensam kunde hjärnan alltid spela lite spratt med tankarna. Snart var det dags för mellis och Trond hade bestämt sig för att koka lite ägg till sig själv. Barnen tyckte alltid att det var trevligare om han också åt, även om Gerda tyckte att han daltade lite för mycket på det sättet. Själv såg Trond inget problem med detta, han gillade ägg. Men just den här dagen hade han dagdrömt lite för mycket då äggen kokade och när han vände sig om med vattnet hade han snubblat till på en leksakbil och spillt ut hälften av vattnet över golvet. Det var väl egentligen ingenting att jaga upp sig för och han hade suckat uppgivet, tills han hörde ett förskräckt tjut bakom sig. Livrädd för att ett av barnen hade rört vattnet svängde han om. En bra bit från det kokande vattnet, med ena handen på väggen, stod lilla Silja och stirrade förskräckt på det spillda vattnet. ”Men gud”, skrattade Trond. ”Varför skrämmer du mig så där?” Silja hade bara fortsatte att gapande stirra på vattnet. ”Vad är det?” frågade han och satte sig på huk. Den lilla flickan hade bara skakat på huvudet och tittat på honom med kusligt smalnade ögon. ”Du dum.” ”Va?” skrattade Trond, men kände en rysning gå genom ryggraden då han såg in i hennes svarta ögon. ”Vattnet skada Siljas vänner”, viskade hon lågt. Trond lutade sig tillbaka och såg frågande på den stirrande flickan, men hon vände sig bara om och gick långsamt iväg, hela tiden med handen fixerad mot väggen och viskande för sig själv. Ganska snart hade naturligtvis Inga-Britta dykt upp och gav honom en högljud utskällning. Vattnet hade ju trotts allt kunnat skada någon, och vattenskador var ju ingenting att leka med, och vem skulle betala för reparationer då? Trond hade tagit emot utskällningen under tystnad och nickat vid precis rätt tillfällen för att Inga-Britta skulle gå sin väg snabbare. Skamfullt torkade han upp vattnet. Det var en sådan dag, det kunde han känna i hela kroppen, en sådan där dag man önskat att man aldrig klivit upp ur sängen. Han försökte skratta bort hela incidenten, men kunde inte låta bli att tänka på Siljas kusligt anklagande blick som hon stirrat på honom med. 4


Vad hade hon sett? Snart hade alla barnen ätit igen och verkade mätta och nöjda. Den enda som inte sprang omkring och gjorde av med sin nyvunna energi var Silja, som satt vid den ljusa pelaren och viskade med sina låtsasvänner. Trond ignorerade henne och underhöll Marinella med en saga istället, då hon satt som ett tänt ljus i hans knä och lyssnade lydigt. När sagan var klar hoppade hon ner och sprang iväg för att bråka med pojkarna igen, hela tiden gapskrattandes. Han gillade Marinella, hennes föräldrar brukade ofta vara sena med att hämta henne. En stund senare ringde telefonen och eftersom Inga-Britta var upptagen med en olycka George haft i byxorna, fick Trond svara. ”Hej!” utbrast en stressig kvinnoröst. ”Det är Siljas mamma.” ”Ja, hej”, sa Trond med sin vänliga ton. ”Öh…” Det hördes att kvinnan höll på med någonting annat samtidigt, säkert jobb. ”Jag tänkte bara höra, för jag har verkligen försökt hitta någon att hämta Silja i tid, men det går bara inte.” ”Okej”, sa Trond lugnt. Kvinnan suckade uppgivet. ”Skulle det vara okej om Silja kan stanna en halvtimme, kanske lite mer, efter dagis stänger, snälla, det skulle vara så himla snällt. Jag kan verkligen inte komma iväg tidigare.” Trond låtsades fundera. ”Ta det lugnt”, sa han. ”Det är ingen fara. Det är jag som stänger och har ingenting speciellt jag ska göra efter stängning.” Kvinnan pustade ut. ”Men gud så snällt”, kvittrade hon stressigt. ”Tack så mycket! Jag lovar att skynda mig! Du är en ängel.” Visst är jag. Efter samtalet kände Trond att han hade fått lite förnyad energi och började genast leka med Marinella som tjurade för att pojkarna var dumma. Han kände sig riktigt uppspelt, men dolde det noga så att Inga-Britta inte blev sur och misstänksam. När han stod och bytte blöjor på Mårten, ett av de yngre barnen började han långsamt se framför sig när han var ensam med Silja efter att alla de andra barnen och fröknarna gått hem, och det pirrade mysigt i magen. Mårten stapplade nöjt iväg då blöjan bytts och han var ren igen. Trond stod med ena handen på höften och den andra lutad mot bänken, ett brett leende spred sig långsamt över ansiktet. Ljuset utanför började långsamt dö bort för att ersättas av vinterns kompakta mörker, med små enstaka ljusglimtar i den kalla snön utanför. Trond 5


hade tittat ovanligt mycket ut genom fönstret och otåligt väntat på att mörkret skulle komma, men nu var det äntligen här. Föräldrarna började snart en och en dyka upp genom ytterdörren, den ena stressigare än den andra. Barnen skrek, skrattade och grät, allt i en oharmonisk symfoni. Trond hälsade glatt på alla föräldrar och fick stressade leenden tillbaka. De flesta hade snabbt fattat tycke för honom och ifrågasatta inte längre hans unga ålder. De tyckte att det var bra att barnen fick en ung förebild som de kunde ha roligt med. Trond brydde sig inte, så länge de hämtade barnen snabbt. ”Hur gick det i matchen?” frågade en pappa med handen ömt på Tronds axel. Lite för närgången, men Trond misstänkte att han var bög. Då var det väl inte allt för konstigt att han raggade på dagis, på den enda snygga mannen han fick träffa i sin kaotiska tillvaro. Trond hade förbarmande över den skalliga pappan och brukade lite oskyldigt flörta tillbaka, ibland, när han var på bra humör. En mamma undrade om Trond hade någon flickvän. ”Jag letar fortfarande efter den rätta”, hade han svarat med ett tillgjort leende. Hon hade skrattat med honom och sagt att han nog skulle finna en bra tjej till slut. Så fortsatte eftermiddagen tills det bara var Inga-Britta, George, Silja och Trond kvar på dagis. Den gamla kvinnan gav honom en skeptisk blick och såg sig oroat omkring. ”Deras föräldrar är sena”, muttrade hon. ”Tusan också.” Hon såg irriterat på sitt armbandsur. ”Jag kan stänga själv, vet du”, påpekade Trond. Inga-Britta synade honom lite innan hon suckande slet åt sig jackan. ”Säker på det?” ”Ja.” Kort tvekan. ”Okej då”, suckade hon till slut och sprang ut från dagiset. Trond stod en stund och log, medans han såg den gamla kvinnan försvinna bort i natten i riktning mot busstationen. När hon äntligen försvunnit, dog leendet och han fuktade läpparna lite med tungan. Äntligen. Pirrningen i magen hade vuxit under hela dagen och det kändes nästan som att kroppen skulle explodera när som helst. Fast även om han kände sig otroligt otålig var det nästan den här väntan som var den bästa känslan, där

6


man bara gick igenom i sitt huvud vad som skulle hända och knappt kunde vänta längre. Som julaftonsmorgon. ”Trond”, mumlade George vid hans fötter. Han suckade och såg ner på den lilla pojken. ”Vad är det?” George höll fram en sagobok. ”Saga?” Trond skakade leende på huvudet. ”Nej du. Snart kommer ju din mamma och hämtar dig.” Irriterat tittade han på klockan och undrade vart Georges mamma egentligen var, de skulle trotts allt stänga om fem minuter. Han slängde en bevakande blick bakåt och såg att Silja i alla fall satt på sin vanliga plats vid pelaren, lågt viskande för sig själv. Bra, då vet jag vart jag har dig. Det tog några långa svettiga minuter, innan dörren till dagiset äntligen öppnades och en andfådd mamma kom in. ”Ursäkta, ursäkta, ursäkta!” flämtade hon. Trond log sitt vanliga leende, men kunde känna hur han bara kokade inombords. Inget småprat nu, inget tjafs, bara ta ungen och gå. ”Det är ingen fara”, mumlade Trond mellan tänderna. ”Ja, hur har allting varit idag?” Trond kvävde ner en tung suck. ”Bara bra. Han har varit så snäll så.” Det var en lögn, men han var beredd att säga vad som helst så länge den stressade modern tog ungen och bara gick sin väg. Efter lite tjafs från Georges sida, fick modern på honom overallen och vinterskorna. Trond räckte över hans lilla ryggsäck och vinkade av dem så återhållsamt han klarade. Den stressade modern bad om ursäkt en sista gång innan ytterdörren stängde ute både dem och vinterns kyla. De försvann snart bort mellan de skinande lyktstolparna och var som slukade av mörkret. Nu var det bara han… och Silja. Pirrandet i magen ökade markant och spred sig snart ner till mellangärdet, där det förvandlades till en varm boll av behag. Stegen in i dagiset var långsamma, avvägande och njutningsfulla. Den här dagen hade han väntat på så länge. All förnedring han fick ta av sina kärringar till kollegor, de gnälliga barnen och föräldrarnas tjafsande. Allting hade varit värt det, bara för den här mycket speciella stunden. Med handen om dörrlisten lutade han sig in i det stora rummet som utgjorde större delen av dagiset. Ett hungrigt leende hade spridit sig över läpparna och matchade den mörka blicken med kuslighet. 7


”Silja?” viskade han. Inget svar. Förvånat gick han längre in över det plastigt orangea golvet och såg sig omkring. Först gick blicken till Siljas vanliga hörna, men där var det tomt. Konstigt. Trond rörde sig med försiktiga steg in till köket och letade. Ingen Silja gick att finna där heller. Irriterat vred han sig omkring och spejade stressat runt i det tysta dagiset. Genom fönstren skymtade glimrande snöflingor som fångade de elektriska lampornas sken och blev glittrande regn. Runt snöflingorna låg mörkret tungt och ruvade över dagiset. Med långsamma gnisslande steg gick han fram över dagisgolvet, hela tiden med den fanatiska blicken stirrande omkring sig. Någonting prasslade till i närheten av honom. Trond vred sig förvånat om, men ingenting annat än hans andetag kunde höras här. Han skakade lite på huvudet och rättade till håret. Ett litet skratt undslapp hans spända läppar. För en stund hade det nästan låtet som att en råtta sprungit omkring bakom väggen. Hans fokus återvände till begäret i magen. ”Silja!” ropade han. Rösten ekade tomt mellan de vitmålade väggarna och dog långsamt bort utan att få minsta antydan svar. Den lilla flickan hade ju inte bara kunnat gå upp i rök. Hon måste finnas någonstans här inne, men vart? Kanske borta vid hallen. Utan att tänka på det kanske han hade missat när hon sprungit förbi honom. Foten gnisslade mot golvet och han frös till. De många lamporna uppradade längs taket började plötsligt flimra till, som att de höll på att tappa energi. Blicken höjdes mot taket med ögonen kusligt öppna, så öppna att de såg ut som att de skulle falla ur sina hålor. Lamporna fortsatte flimra och knastra lite. Trond svalde och tog ett steg bakåt. Blicken vändes ner mot det stora samlingsrummet och de långa skuggorna som började sträcka ut sig över golvet och täckte skrymslena. Han kunde inte svära på det, men tyckte sig nästan se små deformerade figurer krypa fram i de onaturligt långa skuggorna, formlösa med svarta stirrande ögon. ”Vafan…?” viskade han darrande. Ljuset blinkade av och på med allt längre intervaller av dunkelt halvljus. Lyktstolparnas sken utanför, var det enda som trängde in i samlingsrummet. Den leende kaninen, ett av dagisets gossedjur, satt stilla på en stol intill vägen på motsatta sidan av dagiset. Men Trond tyckte inte längre att den brett leende kaninen verkade sitta ensam. Då dunklet föll över dagiset igen, verkade det 8


plötsligt finnas fler skuggade gossedjur där, kusligt leende bakom skuggornas mörker. Hela dagiset kändes med ens överfyllt av skuggade gossedjur, förvridna bakom mörkrets fasad och alltid med svarta leenden. Trond stapplade längre bak mot köksdelen av samlingsrummet och placerade skakande handen mot bänken där han så många gånger bakat gaffelkakor med barnen. Hela kroppen frös till. Bakom honom kom det där låga prasslandet igen, knappt hörbart, men ändå så tydligt där. Fast nu märkte han att det inte riktigt lät som ett prasslande, inte när man var livrädd och inte kunde göra annat än att lyssna. Nej, det var inte bara ljudet av små tassande steg, det fanns också ljudet av någonting som lågt viskade genom väggarna. Klick. Lamporna knastrade till en sista gång och dog sedan bort, allihop. Dunklet spred sig över dagiset och lämnade honom ensam med de långa skuggorna och de skymda gossedjuren, med sina stirrande svarta avgrunder till ögon. Nej, nej, nej. Skräckslaget stirrade Trond fram och tillbaka mellan de mörka fönstren och dörröppningen till hallen. Skulle han springa? Han övervägde det snabbt, men kände benen darra under honom och kunde ingenting annat än att bara stå där och speja skrämt in i mörkret. Det gick inte att avgöra hur länge han stod där, fastfrusen mot köksbänken, medan skuggorna hela tiden verkade växa sig allt större över samlingsrummet, men det kändes som en evighet. Tystnaden bröts äntligen av ett par försiktigt tippande fotsteg som rörde sig osynligt fram genom dagiset. Trond höll andan och stirrade med uppspärrade ögon i riktning mot ljudet. Ut från ett av de mörklagda skrymslena på andra sidan rummet, såg Trond hur den lilla flickan, med det ojämna blonda håret, verkade materialiseras ur mörkret. Hennes ansikte dolt under skuggorna. ”Hej. Tjond”, sa hon med sin barnsliga röst. Hennes gröna ögon fångade ljuset och såg ut som två brinnande prickar i natten. Han vågade inte svara. ”Mina vänner”, fortsatte hon otydligt. ”Sa du dum.” Bakom henne kunde han se hur de skuggade gossedjuren långsamt började röra på sig. Överallt i hela rummet sträckte de förvridna skuggorna på sina otydliga kroppar och hasade sig närmare och närmare. Kolsvarta avgrunder öppnade sig och fångade även dem ljuset från gatulamporna. Hela rummet

9


fylldes snart av ett helt hav av brinnande små pupiller i skuggorna, fyllda av hunger och åtrå. Silja tog ett stapplande steg fram och log. ”Men, dom rädda mig”, viskade hon. Gnisslande och hasande började skuggorna i rummet dra sig allt närmare honom, som en enda varelse. Alla de svarta ögonen hade bara en sak fixerad i sina translika blickar. Mörkret rörde sig allt närmare och sög ut det sista stackars ljuset från dagiset. Snart stod Trond helt ensam i det svarta. Det sista han såg var Silja med ett barns oskyldiga leende över ansiktet. Ingenting mer. Utanför dagiset var det stilla. Siljas mamma sprang stressat fram genom Isplans snötäckta trottoarer med en handväska i högsta hugg. Hon var sen. Senare än hon egentligen hade lovat den vänliga killen som jobbade på dagiset. Bara han inte skulle bli arg nu. Ytterdörren till dagiset öppnades och hon klev pustande in i den ljusa hallen. Hon sneglade generat in till det stora samlingsrummet. Lamporna var tända, så Trond borde vara kvar här. ”Hallå?” försökte hon. Det tog en liten stund, sedan kom Silja stapplande på ostadiga ben. ”Nämen!” utbrast mamman. ”Där är ju min supertjej!” Silja log. ”Mamma!” En snabb kram, sedan såg sig mamman om igen. ”Hm.” Hon såg ner på Silja. ”Vart är Trond?” Silja såg sig omkring. ”Tjond, hämta sak.” Mamman nickade tankfullt och suckade. ”Nä, vi kan inte vänta på honom. Jag skriver en lapp, så han inte tror att du sprungit bort.” ”Okej”, sa Silja glatt. Efter lite arbete hade mamman fått på Silja ytterkläderna och skrivit ett meddelande på en post-it lapp hon placerade på ytterdörren. ”Ska vi gå då?” Silja skakade på huvudet. ”Vänta.” Mamman suckade och kollade på klockan. ”Skynda dig på.” Med stapplande steg gick Silja bort till hörnet hon alltid brukade sitta vid för sig själv. Där placerade hon sin lilla hand mot den vita väggen och log. 10


”Tack”, viskade hon.

11


Viskningar på dagis