Page 1


Tvättstugan Jonas Lejon

Charlie smekte försiktigt Majas hand med tummen. Han lutade sig närmare hennes bleka ansikte och kände den välbekanta doften av vanilj sippra in genom näsborrarna. Försiktigt andades han vid hennes öra. ”Jag saknar dig”, viskade han. Hennes ögon förblev stängda. Utan att släppa hennes livlösa form med blicken, lutade sig Charlie tillbaka i sjukhusstolen och försökte hålla tillbaka tårarna. Den här rutinen hade upprepats flera gånger i veckan under ett år nu. Tiden gjorde inte rutinen lättare. Trots detta återvände han så ofta han kunde och klarade. Till Huddinge sjukhus och hans medvetslösa fru. Maja, vackra Maja. Den alltid energiskt glada sköterskan kom in genom dörren. ”Hej Charlie”, kvittrade hon. ”Hej.” Den mörkhåriga kvinnan inspekterade maskinerna runtomkring sängen och slangarna som kröp ut från Majas kropp. Hur många gånger han än besökte henne i det här tillståndet, gick det inte att vänja sig vid synen. Hennes ljusa ansikte såg så stilla ut, med det raka håret bredvid de runda kinderna. Ögonlocken ryckte till. Det såg ut som att hon drömde. Charlie reste sig upp från stolen och nickade mot sköterskan. ”Jag ska gå nu.” ”Okej”, log hon. ”Vi ses snart igen då.” Han nickade. Försiktigt smekte han Majas hand igen innan han sänkte blicken och gick ut från det sterila sjukhusrummet. Han stannade upp utanför, slängde en sista blick på sin sovande fru och lämnade sedan sjukhuset. Det är mitt fel.

Senare på kvällen släpade Charlie med sig en sopsäck med smutstvätt mot tvättstugan i hyreshuset. De fyra våningarna ner till källaren och tvättmaskinerna kändes oändligt långa idag. Huset hade ingen hiss. Tydligen var


en av trapporna bara en halv trappa, så de behövde inte bygga någon hiss. En form av logik Charlie starkt ifrågasatte för tillfället. När han anlände till husets gatuplan satte han ner sopsäcken mot den ena väggen och sträckte på sin knakande rygg. Utanför porten var det helt svart så när som de enstaka konerna av ljus som lyktstolparna kastade över trottoarerna. Med ena handen på den ömma ryggen, inspekterade Charlie anslagstavlan som verkade pryda gatuplanet av alla hyreshus. Mitt bland alla reklamlappar, notiser och bilder på bortsprungna djur, satt en gul post-it lapp fastklistrad i mitten. Den såg så malplacerad ut bland alla de andra bladen att Charlies blick nästan omgående drogs till den. Som en gul liten ö bland det vita havet av lappar. Ritat med en tjock tuschpenna var ett enda enkelt ord skrivet. Det såg nästan ut att vara skrivet av ett litet barn. Han såg en stund på ordet, osäker på hur han skulle reagera. Ett enda ord i grova bokstäver. Hej. Ingenting mer. ”Konstigt.” Charlie skakade på huvudet, gned händerna gnisslande mot varandra och lyfte sedan upp sopsäcken igen. Han inspekterade post-it lappen lite till, ryckte på axlarna och släpade ner sopsäcken de sista trapporna till tvättstugan. Där inne luktade det starkt av både tvättmedel och varma textiler. Längs den vänstra väggen stod tre relativt moderna tvättmaskiner, alla av samma modell. Bredvid dem var ett par torkskåp uppradade, vita med några beiga smutsfläckar på dörrarna. På andra sidan rummet stod en modern torktumlare i samma stil som tvättmaskinerna. Och bredvid den stod ännu en till torktumlare: en stor, gammal, rostig och i en omodernt gul färg. Den såg ut som en relik från den industriella revolutionen och det skulle inte förvåna Charlie om den gick på ånga. Det stora åbäket hade stått här nere sedan han och Maja flyttat in för snart åtta år sedan. Varför föreningen aldrig gjort sig av med den förstod han inte. Det kanske fanns folk i huset som fortfarande använde den, fast inte han. Tanten på 2:an borde väl i och för sig kunna använda den med tanke på att hon var den enda i byggnaden han kunde tänka sig var äldre än maskinen. Charlie ställde ner sopsäcken bredvid tvättmaskinen absolut längst bort från den gula torktumlaren. Han började omgående rota fram alla mörka kläder först. Ett par svarta strumpor, några gråa t-shirts, flera jeans och… Mitt i rörelsen stannade Charlie upp med handen djupt ner i den svarta sopsäcken. Handen greppade hårt om ett klädesplagg han kände igen bara på mjukheten i tyget. Han vågade knappt röra sig, nästan som att det han funnit


var en giftig kobra, dold under kläderna, som skulle anfalla om han drog upp den. Han visste inte hur länge, men en lång stund stod han bara där i tvättstugan med handen bland kläderna och ögonen stängda. Han ville inte minnas, han ville inte se det som fanns begravt i påsen. Ändå lyfte han försiktigt upp sin darrande hand och såg den mörka blusen fångad mellan fingrarna. Även fast han visste att den omöjligt kunde dofta av Maja längre, kunde han ändå känna den söta aromen av hans sovande fru sippra upp mot honom. Underbar vanilj. Ögonen var stängda och genom mörkret såg han framför sig Majas slinka kropp när han gett henne blusen för flera år sedan. Han såg hur hennes ansikte hade lyst upp och sedan snabbt slitit av sig t-shirten hon burit, blusen hade fallit mjukt över hennes svarta bh och suttit perfekt mot den ljusa hyn. Men mest av allt såg han framför sig hur hennes smala läppar lyst upp i ett stort leende. De gröna ögonen hade glittrat och sedan hade hon tjutande kastat sig i hans armar. Hela den sommaren hade hon burit blusen så ofta hon kunde och varje gång hade ögonen glittrat så där vackert, som att hon visste precis hur bra hon såg ut i klädesplagget. Charlie öppnade ögonen och såg runt i den bleka tvättstugan. Han satte sig bredvid smutstvätten och la försiktigt armarna om den mörka blusen. Långsamt började tårarna pressa sig fram och snart grät han öppet. En bit bort började den gamla torktumlaren brumma försiktigt.

Med stånkande steg släpade Charlie upp soppåsen med nytvättade kläder från tvättstugan. Hans ögon var fortfarande halvt stängda med röd irriterad hud runt sig. Trött ställde han ner sopsäcken på gatuplanet igen. Kroppen kändes stel och främmande, som att den inte riktigt var hans längre. Så hade det känts i ett år nu, ända sedan olyckan. Charlie lutade handen mot den beiga portväggen och försökte få sina ben att sluta darra okontrollerat. Blicken sökte sig upp, tillbaka till anslagstavlan och fastnade där. Bredvid post-it lappen med det enkla ordet, satt nu ännu en lapp, lika gul som den första. Någon måste ha satt upp den under tiden han varit nere i tvättstugan. Charlie hade inte ens orkat ta med en bok att läsa, nej, han hade bara suttit och stirrat på den snurrande tvättmaskinen och undrat varför den gamla torktumlaren hela tiden verkade starta av sig själv. Ögonen ögnade snabbt igenom den kladdigt nertecknade texten på den nya post-it lappen. Av gammal vana började han läsa högt. Rösten ekade mellan portens betongväggar. ”Behöver du hjälp? Ta en lapp.”


Charlie noterade att den undre delen av post-it lappen var uppklippt i osymmetriska former, utan någonting skrivit på dem, varken telefonnummer eller någon typ av kontaktinformation. Charlie stirrade med sina halvöppna ögon på lappen en stund, innan han sträckte fram handen och slet loss en av bitarna. Han inspekterade den gulaktiga lappen närmare, men ingenting fanns skrivet på baksidan heller. Han ryckte på axlarna, skrynklade ihop lappen och kastade den på golvet. ”Jaha”, mumlade han och vände sig bort från anslagstavlan. Sopsäcken placerade han i famnen och började sedan stappla upp för trapporna på ostadiga ben. Varje steg var en kamp för den trötta kroppen och fick honom att stanna på varje våning för att vila lite. När han torkade bort svett från pannan på andra våningen och pustade som värst, öppnades den bortre dörren. En gammal dam kikade nyfiket fram. ”Hej”, sa Charlie. ”Jag trodde du var en våldtäktsman”, muttrade damen. ”Så som du står här och flåsar.” Han log. ”Ursäkta.” Damen synade honom länge innan hon gav den svarta påsen en skeptisk blick. ”Vad har du där?” ”Kläder.” ”Hmph.” ”Jag har bara varit och tvättat.” Hennes rynkiga panna blev mirakulöst nog mer rynkig. ”Jaha.” Charlie kände att han samlat tillräckligt med energi och skulle precis till att häva upp säcken över axeln igen, när han stannade upp. ”Just det.” Han pekade på damen. ”Vet du varför torktumlaren där nere hela tiden startar?” ”Den gamla?” Han nickade. ”Mm.” Hon putade med läpparna. ”Ja du. Den har varit med ett bra tag, sedan innan jag flyttade hit. Ingen har bytt den och den har fått sina små egenheter, men fungerar.” ”Använder du den?” Damen slog ut med en rynkig hand. ”Gud nej.” Hon skrattade. ”Den nya är ju bättre.” Han nickade.


”Ja, jag ska vidare.” ”Jaha.” Dörren stängdes. Charlie fortsatte upp till tredje våningen och släppte äntligen påsen utanför ytterdörren. Efter att han låst upp dörren till lägenheten orkade han inte lyfta åbäket igen, utan puttade bara grymtande in den i hallen. Där stannade han och lutade sig mot en av garderobsdörrarna som prydde bortre väggen. Med en seg rörelse stängde han igen ytterdörren och lämnade den yttre världen bakom sig. Foppatofflorna sparkade han bort i ett hörn och sedan gick han trött in i vardagsrummet. Genom fönstret trängde mörkret in och sög ut färgerna ur soffan han rasade ner i. De ömma fötterna placerades på bordet och bad om en massage. Men ingen massage fanns att få. Istället klickade han igång teven och började titta på någon amerikansk humorserie. Det tog inte många minuter innan han hade somnat.

Dagen efter styrde Charlie samma rutt han alltid körde på tisdagar: förbi Ica, sportaffären, över den gamla järnbron och ner till pendelstationen. Han stannade bussen alldeles intill ingången och öppnade dörrarna. Morgonpendlarna stressade av och han såg dem försvinna in mot pendeltågen, för att slussas vidare till sina jobb. Livets lilla kretslopp, med honom som slussförare denna vinterdag som vilken annan. När den sista välklädda mannen gått av, stängde han dörrarna och njöt av ett par sekunders tystnad. Han tog upp en flaska juice mot läpparna och drack. Den svala vätskan stillade lite av törsten och gav honom energi att hålla ögonen öppna en liten stund till. Bara sex timmar kvar av arbete, sedan var han… fri? Ledig kanske var ett bättre ord. Men den tiden skulle användas till ännu ett sjukhusbesök. Eller skulle han kanske skippa den idag? Hitta på någonting annat istället. Enda problemet var att han egentligen inte hade någonting bättre för sig. Han startade bussen och rullade vidare. Efter att han plockat upp ett par resenärer, åkte han vidare på sin rutt. Upp över stålbron igen och förbi Ica, där han såg den gamle uteliggaren stå och tigga. Samma ovårdade man som alltid var där, med ett pappflack utslaget framför sig och sneda tänder. Charlie körde vidare och lämnade den smutsiga mannen bakom sig, vidare mot andra stationer. Passagerarna satt lugna bakom honom, utom ett par ungdomar som högt skrattade åt varandras snuskiga historier. En tisdag, som vilken annan.


Det gick att ana lite snöflingor inbäddade i vinterregnet, men de lämnade bara vattenpölar på asfalten, ingenting mer. Trots att det var december hade inte vintern visat sin närvaro än, utan ruvade bara som en svag antydan i morgonmörkret. Bussen stannade vid flera höghuskomplex, inte allt för långt ifrån platsen han själv bodde på. Ett par människor gick på, mest pensionärer, några skolungdomar och sedan en person som fick honom att haja till. ”Elsa?” En mattblond kvinna höjde sina blå ögon och såg frågande på honom. Först verkade hon inte känna igen honom, sedan var det som att någonting blinkade till i pupillen och hon gapade. ”Charlie?” ”Mm.” Han log. Hon rättade till sin svarta kavaj och gick undan för resenärerna bakom sig. De storma de surt fram medan hon väntade tålmodigt. Den sista gubben som stapplade på gav både honom och henne en sur blick, som att de avsiktligt hade slösat med hans dyrbara pensionstid. Dörrarna stängdes och bussen åkte iväg igen. Elsa stod först tyst och bara tittade ut på regnet som gnisslande sveptes bort från rutan. ”Så”, började Charlie. ”Hur är allt med dig då?” Hon log med målade läppar. ”Bara bra. Har fått jobb som personalchef nu.” ”Samma företag?” ”Jadå.” Han nickade och vågade släppa trafiken för en sekund för att ge henne en blick. Gud vad hon hade åldrats. Hur länge sedan var det de setts på riktigt? Säkert något år, minst. Han mindes en hemmafest med de gamla vännerna på en takvåning, eller några snabba hälsningar på pendeln och… ja, den där gången på krogen. ”Har du flyttat tillbaka hit igen?” frågade han. ”Japp.” Hon skrattade. ”Det var väl dags, antar jag. Innerstan blev lite påfrestande efter ett tag.” ”Kan tänka mig det.” De stannade vid en till station och två nya resenärer steg på. ”Hur…” Elsa tvekade. ”Hur är allting med dig?” Charlie ryckte på axlarna och försökte le. ”Som vanligt.” ”Okej.” Kort tystnad. ”Jag hörde vad som hände Maja.”


”Mm.” Elsa harklade sig. ”Jag hörde att du knappt snackar med någon längre.” ”Mycket jobb”, kommenterade Charlie. ”Det är klart.” Hon gav förarsätet en skeptisk blick. Han valde att ignorera den. ”Annars är allting bra med mig. Jag…” Blicken blev lite suddig. ”Jag behöver bara lite tid för mig själv, det är allt.” ”Det hände för ett år sedan…” trevade Elsa. ”Jag vet, jag vet…” Det fanns ingenting mer att säga. Under tystnad körde bussen hela vägen bort till pendelstationen igen. Alla pendlare gick av, utom Elsa som stod och trampade oroligt vid utgången. Till slut vände hon sig mot honom och la huvudet på sned. ”Du”, började hon. ”Om du behöver prata så är det bara att ringa, vet du.” Charlie nickade. ”Har du mitt nummer?” Han skakade på huvudet. Elsa rabblade upp numret och han sparade det i sin mobil, sedan gav hon honom en snabb kram och klev av bussen. Snart hade hon försvunnit i regnet och in genom pendelingången. Själv satt Charlie kvar och såg efter henne. En gång i tiden, för fler år sedan än han kunde minnas, hade han på ett ungdomligt sätt älskat henne och hon honom. Men det var en annan tid och plats, där fritidsgården varit deras kärleksnäste, folköl deras förbjudna nektar och ungdomsmottagningen den mörka plats som separerat dem. Han tog några nya klunkar juice och stängde dörrarna.

Portdörren öppnades och svepte med sig regn över golvet. Charlie gick in genom den ekande gången och drog bort det värsta av vätan från kläderna. Med plaskande steg traskade han fram en bit, men stannade efter bara någon meter. Långsamt vände han sig mot anslagstavlan på väggen. Där hängde ett nytt post-it meddelande, skränigt gult bland de bleka lapparna som fyllde tavlan. Han rörde sig närmare och kisade lite med ögonen. Det stod ett nytt meddelande den här gången. ”Hej Charlie”, ljudade han tyst. ”Vafan?” Han rev ner lappen från tavlan och höll den framför sig. Jag ska hjälpa dig. Om du hjälper mig.


Texten var skriven med samma tjocka tusch, spretig och kladdig över det gula pappret. Det såg ut som att ett barn skrivit orden, ett mycket sjukt barn utan något koncept om skillnaden mellan små och stora bokstäver. Handen som höll lappen darrade lite och underläppen hängde dumt. ”Är det här ett jävla skämt?” Rösten ekade mellan väggarna, tills tystnaden la sig över entrén igen. Han stod där med lappen i handen och bara tittade på den. Efter lite velande, lät han hakan möta bröstkorgen och lappen placeras i fickan. Varför visste han inte riktigt. Jag behöver väl all hjälp jag kan få. Han log ett ironiskt leende och gick bort till trapporna. Stegen ekade ljudligt mellan betongväggarna och fick det att låta som att det inte bara var han som gick i trapphuset. Väl framme vid trappan höll han på att få en hjärtattack när ett högt klankande plötsligt ljöd intill honom. Charlie svängde runt och försökte finna ursprunget till det häftiga ljudet. Blicken sökte sig direkt ner till trappstegen som ledde till tvättstugan. Ett lågt surrande läte kom därifrån, som av en maskin. Han intalade sig själv att det bara var någon där nere och tvättade. Vad annars kunde det vara som lät? Den som var där hade nog bara glömt att stänga dörren, det var därför maskinen lät så högt. Så måste det vara. Hjärtat dunkade oregelbundet i bröstet när han vände sig om och sög i sig rikligt med luft genom näsan. Innan han började gå upp för trappstegen andades han ut genom munnen i en långsam flåsning. Övningen lugnade varken det skenande hjärtat eller hans uppskrämda sinne. Han hade några folköl i kylen, bara han kom åt dem, skulle han kunna dricka bort i alla fall udden av paniken. Ekande försvann Charlies steg upp för trapporna, ett steg i taget och hela tiden med den ena handen för bröstet och den andra i fickan med lappen. Bakom honom knarrade tvättstugans dörr igen.

En stund senare låg Charlie i soffan framför teven och hamrade fram på tevespelskontrollen i händerna. Tankarna följde knappt mördandet på teven, utan drev någon annanstans, långt borta, inte här. Han befann sig i ett kalt sjukhusrum, intill en sängliggande ängel och försökte att inte gråta. Charlie skakade på huvudet och blinkade några gånger och var sedan tillbaka i vardagsrumssoffan. Vad kunde klockan vara? Det var mörkt ute, men det sa inte så mycket under vintern. Han kollade på armbandsuret och suckade.


Nästan midnatt. Det rasslade till från brevinkastet. ”Va?” Charlie vände förvånat blicken mot hallen. Det hade låtit som att post ramlat in. Han reste sig upp och gick dit för att kolla. Trött och lite lätt desorienterad rotade han runt bland skorna i hallen. Ett litet vitt papper låg där. Det måste vara någon granne som skulle klaga på någonting. Kanske ljudet på teven, eller en fest som han aldrig haft. De kunde egentligen hitta på vad som helst att klaga på, speciellt gubben direkt under honom. En gammal man med en alldeles för lång och ljudlig skurmopp. Charlie tog upp lappen. Den klumpigt skrivna texten bildade grova ord som skulle fått ett barn att skämmas. Bokstäverna var stora, kladdiga och med spindelnätssträck från dem, som att någon gnidigt sin hand över orden. ”V-va…?” De bildade instruktioner. Mycket enkla, men även mycket obehagliga instruktioner. Han var tvungen att läsa om lappen flera gånger för att verkligen förstå innebörden i de missbildade meningarna. In i djupaste detalj förklarade orden vad som krävdes av honom för att han skulle kunna återfå sitt gamla liv, det liv han en gång levt och som brutalt slitits ifrån honom. Instruktionerna var mycket enkla, de dolde inte sitt budskap. Ett liv för ett annat. ”Men, nej. Vad?” Charlie förstod inte, kunde inte acceptera vad de sjuka meningarna sa honom. Det var ett spratt, ett dåligt, dåligt spratt, ingenting mer. Lappen knölades ihop mellan fingrarna och kastades på hallgarderoben. Där fick den ligga med sina sjuka insinuationer. Det här var ingenting annat än ett riktigt dåligt skämt, det kunde inte vara på något annat sätt. Han lät pappersbiten ligga kvar när han gick tillbaka till vardagsrummet och det väntande spelet. Kontrollen lyftes upp i handen och fokus låg på teven igen. Snart började smattrandet av knappar och styrspakar som tappade greppet, tills han slutligen somnade med spelet på. Karaktären i spelet hade fastnat i en evig cirkel där han fortsatte snurra runt och runt, tills tummen på spaken tappade taget och kontrollen föll ner på golvet. Charlie drömde om skrikande ansikten, människor med svarta hål i bröstkorgen och framförallt om tvättstugan på bottenvåningen. Han drömde att det fanns någonting levande där nere, någonting som smög omkring mellan tvättmaskinerna och slutligen till den gamla torktumlaren. Den som alltid verkade starta av sig själv.


När Charlie vaknade dagen därpå höll hans hand ett krampaktigt grepp om den ihoprullade pappersbiten. Det kändes inte ens konstigt, inte i hans sömndruckna tillstånd, utan snarare naturligt. Varför skulle inte lappen ligga i hans hand? Det var… naturligt. Fortfarande med lappen i handen reste sig Charlie upp från soffan och skakade på huvudet. Blicken hade svårt att fokusera vid någon fast punkt, utan envisades istället med att snurra över hela rummet. Bara han fick i sig frukost, tog en kall dusch, drack lite kaffe, och kanske lite andningsövningar, så skulle han vara finemang inför arbetsdagen. Charlie slängde ett halvstängt öga mot fönstret och snön som yrde utanför. Det här var inte en bra dag att arbeta för SL. Definitivt inte. En osynlig hand, mjuk och varm, sträckte sig ut från minnet och klappade honom försiktigt på ryggen. Den viskade spydiga kommentarer om hans morgonhumör med kärlek och fnitter i rösten. Det var nästan som att Maja vaknat upp igen och satt där bredvid honom. Sedan släppte den deliriska sömnigheten och han var ensam kvar på soffan. Mornarna hade varit hemska innan olyckan, men nu, nu var de på gränsen till olidliga. Han var rädd för att somna ibland, bara för att vara tvungen att vakna utan Maja på morgonen. Sängen i rummet intill, stod fortfarande orörd sedan hon somnat in. Frukosten bestod av ett par rostade mackor, ett ägg och lite kaffe. Allting åts under tystnad med lappen uppslagen framför honom. Blicken sökte fram över orden mellan de knastrande tuggorna. Han försökte tyda deras innebörd, hitta någonting där som han kanske hade missat. Vem skulle skicka ett sådant sjukt meddelande till honom? Uppenbarligen någon som kände till vad som hade hänt med Maja, annars hade meddelandet inte varit så specifikt. Instruktionerna var enkla. De krävde inte mycket, intalade han sig själv. Ett liv för att annat. ”Maja”, viskade han. Samvetet gnagde mot ryggmärgen och fick honom att grymta av smärta. Han mindes fortfarande när han kommit hem från jobbet den där onsdagen, den dagen som förändrat allt. Då han funnit henne utslagen i deras säng, med ett kladdigt brev skrivet intill sig. Det hade varit hans fel. Alla nära dem hade påstått att det alltid varit någonting trasigt i hennes sinne, men de förstod inte. Nej, de hade aldrig förstått, för han hade aldrig berättat hela sanningen.


Samvetet bet till igen och han släppte genast tankegången. Utanför fortsatte snön att falla ner i drivor mot asfalten. Vädret fick staden att se ut som en svartvit film, fångad mellan kontraster och gråskalor. Till och med människorna var klädda i svart och grått. Det kändes som att han transporterats rakt in i en stumfilm, där alla bar överdrivet smink och verkade oförmögna att tala. Efter en kall dusch plockade Charlie ihop sig för jobbet och gick ut till det ekande trapphuset. Den underliga lappen hade han stoppat ner i jackans innerficka. Trappstegen verkade längre än vanligt idag och det tog tid att färdas ner för, nästan som att de höll tillbaka honom. När han kom fram till gatuplan stannade han upp och tittade tvekande mot trappan till tvättstugan. Han funderade en stund med händerna i fickorna och tänderna bitande i underläppen. Framför sig föreställde han en mjuk hand som försiktigt smekte över skäggstubben och blåste ett mjukt andetag i hans öra. Det kändes euforiskt och tårarna var inte långt borta. Suckande bestämde sig Charlie och gick bort till trapporna. Han arbetade sig ner till tvättstugan och öppnade knarrande dörren. Han sträckte in handen genom mörkret och letade fram lysknappen. Rörlamporna flimrade till och klickade innan de fyllde rummet med ljus. Med prövande steg gick han in i tvättstugan som alltid luktade av textil och tvättmedel. Det var dessutom ovanligt varmt om han jämförde med resten av byggnaden. Hans blick undvek de moderna tvättmaskinerna och fokuserade istället på den gula maskinen i hörnet, den smutsiga gamla saken som alltid verkat stått där. Dess framsida hade ett stort öga som följde honom. Inte som de andra, utan mer så avgrundsdjup att ingenting fanns bakom den kladdiga glaspupillen. Charlie ville inte gå fram till den, men samlade mod genom ett par djupa andetag. Kom igen nu! Det är bara en torktumlare. Han satte sig på huk, sträckte prövande fram handen mot det stora handtaget och lät fingrarna sluta om den. Metallen kändes varm mot huden. Han svalde tungt och lät sedan det svarta ögat glida upp. Han såg in i dess runda inre och försökte fokusera ögonen genom det mörka. Små hål fanns överallt, även de verkade följa honom, som små insektsögon. Men annars var det tomt. Lite besviken reste sig Charlie upp igen och tittade förvirrat omkring i rummet. Han visste inte riktigt vad han hade förväntat sig, men… någonting i alla fall. Istället stod torktumlaren bara där, helt stilla och ofarlig. Trots detta kunde han inte skaka av sig känslan av att den tittade på honom.


Blicken sökte sig automatiskt över dess stora form, tills den stannade på en oregelbundenhet på torktumlarens ena sida. En lapp satt fastklistrad där, nästan lika gul som torktumlaren själv. Charlie lutade sig närmare och kisade tills ögonen smalnade. ”Stäng… luckan”, viskade han. Med nackhåren stående på högkant och kroppen som fastfrusen, rörde han stelt bort sin arm mot torktumlarens lucka och stängde den försiktigt. Hela tiden med blicken hårt fäst på den gula lappen. När den klickade igen, pustade han ut så tyst han kunde. Försiktigt, försiktigt började Charlie röra sig ut från tvättstugan, hela tiden beredd på att den gamla torktumlaren skulle starta av sig själv. Men när han lämnade tvättstugan bakom sig och gav torktumlaren en sista blick, så stod den bara där och såg på honom med sitt avgrundsöga. Han stängde tvättrumsdörren efter sig och gick till jobbet, hela tiden med handen mot fickan där lappen låg.

Hela dagen på jobbet hade varit underlig. Den lilla förarhytten som Charlie annars så lätt brukade koppla bort, kändes idag som en trång kista, där han fångats levande begravd. Pannan sprutade fram svett och ögonen kunde inte sluta titta på alla människor som gick runt i världen. Han såg på dem och fantiserade mörka, mycket mörka tankar. Lappen brände på insidan av byxorna likt en glödande kolbit. ”Makapären fungerar inte”, kommenterade en gammal tant som troligtvis höll kortet åt fel håll. Charlie blinkade några gånger, upptäckte först nu massan av otåliga passagerare och vinkade förbi damen. Hon vinglade darrigt vidare, såg han i backspegeln och funderade på hur lång tid hon kunde ha kvar att leva. Var det rättvist att den där gamla fossilen kastade bort de sista dagarna av sitt liv på ett hem? Instängd på ett rum, utan att på något sätt njuta av den tiden hon hade kvar. När Maja som hade haft hela livet framför sig inte ens kunde öppna sina ögon. Dörrarna stängdes med ett pysande läte. När Charlie körde iväg la han reflexmässigt handen över fickan med lappen. De kladdiga orden hade börjat etsa sig fast i hans sinne. Det kanske bara var ett sjukt skämt, skrivet av en sadist. Fast, tänk om lappens ord var sanna. Tänk om. Var det inte värt att testa i så fall? Utanför den frostiga rutan, kunde Charlie se uteliggaren vid Ica stå på sin vanliga plats. Den här gången med blinkande julgransbelysning på sin kladdiga


pappkartong. De påsiga ögonen såg hoppfullt mot det förbipasserande folket. Inte längre en människa, bara en tiggande hund. Resten av bussrutten förflöt i grubblande tankar, höljda i ett åskmoln av mörker och förbjudna bilder. En huvudvärk spred sig ilande genom skallen och gjorde det svårt att fokusera på vägen. Han höll nästan på att missa en av stationerna. Som tur var fanns de gnälliga passagerarna på bussen och uppmärksammade detta för honom. ”Fyllo”, muttrade en kvinna innan hon gick av. Charlie himlade med ögonen mot henne och körde vidare till pendelstationen där han äntligen fick lite vila. Ansiktet begravdes i de darrande händerna och gömde hans ögon från världen. Människorna utanför hans trygga sfär bakom händerna, fortsatte sina liv, gnälliga och glädjelösa. Han försökte hindra tankarna från att gå till de mörka platserna lappen öppnat, men kunde inte låta bli att känna förakt för människorna där ute. Varför fick de leva, när Maja var fast i sin livlösa dröm? ”Mer juice”, mumlade Charlie och lyfte flaskan till munnen. Den syrliga smaken flödade ner genom strupen och väckte hans grumliga ögon något. Utanför fortsatte snön att falla, till synes ändlöst från den gråklädda himlen. Fingrarna som delvis dolde blicken, delades och lät världen utanför att komma tillbaka. Då knackade det på rutan. Charlie hoppade till och såg blinkande mot den stängda bussdörren. Ett välbekant ansikte tittade tillbaka med frågande blick. Han kände genast igen det mattblonda håret och de målade läpparna. Elsas kinder såg ut som röda julgransbollar i det frusna vädret och skakade lätt. ”Hej”, sa Charlie efter han öppnat bussdörren. ”Det är stopp i trafiken”, huttrade Elsa. ”Jag tänkte ta en korv på Pressbyrån här borta och såg dig sitta här själv.” ”Ja”, nickade Charlie utan att förstå vad hon menade. Elsa såg sig om med händerna i den grå jackans djupa fickor. Hon var en snöglobsfigur, ensam i den rasande stormen och med ansiktet målat i kladdiga färger. Han hade glömt bort hur söt hon kunde se ut. ”Har du tid att äta?” frågade hon mer rakt. Charlie kollade på sitt schema och insåg att han faktiskt hade lunch nu. Det hade helt fallit ur hans minne. Lika bra att äta med lite sällskap, det kanske kunde få honom på andra tankar en stund. ”Visst”, nickade han och prövade ett leende. Elsa besvarade det och försvann bort till Pressbyråns värme. Charlie låste bussen efter sig och följde henne in till den ljusa affären. Över blekt kakelgolv


gick de båda bort till kassan. En ung kille, knappt mer än myndig, tog ointresserat deras beställningar och ordnade varsin korv till dem. Med maten i hand, gick de bort till tidningarna och började båda titta runt bland framsidorna. ”Gott”, kommenterade Elsa med mat i munnen. Hennes leende var brett och varmt. ”Mm”, nickade han. ”Vilken tur att jag upptäckte dig där ute”, sa hon. ”Vi hann ju inte prata så mycket senast.” ”Nej. Så är det när man jobbar som busschaufför.” Hon såg på honom och tog en ny tugga av korven. ”Så…” började hon och la huvudet på sned. ”Hur är allting med dig? Är det bra?” Vilken fråga. ”Ja, jo, det är väl okej.” Elsa nickade. ”Jag förstår att det känns jobbigt, men… det var ju ändå ett år sedan. Kanske vore det bäst om du gick vidare med ditt liv?” ”Hrm.” Charlie drack lite läsk. ”Det… ja, jag vet vad du menar. Men det är inte lätt… jag menar, Maja, hon är inte död. Nej, hon sover bara. Jag kan inte gå vidare utan henne, när hon fortfarande finns där.” Elsa la en hand på hans axel. ”Charlie”, började hon, med svajande blick. ”Det var inte ditt fel. Det var verkligen inte det. Maja… hon…” ”Nej”, klippte Charlie av och skakade på huvudet. ”Du vet inte vad du pratar om, ingen vet det. Du kände henne inte som jag!” Elsa tog ett steg bakåt och höll ursäktande fram sin varmkorv. De rosiga kinderna slutade tugga och sjönk ihop. ”Snälla Charlie”, försökte hon, men han lyssnade inte längre. ”Lämna mig ifred”, var allt han sa. Elsa såg först förnärmad ut, men rättade sedan till sin gråa jacka och gav honom en blick av medlidande. Munnen snördes ihop till en smal tråd av torra läppar. ”Minns du inte vad du sa till mig den där natten på krogen?” Charlie vände sig bort mot tidningarna och ignorerade henne. Elsa verkade förstå vinken och gick därifrån, men inte innan hon hunnit viska en sista sak. ”Det var Maja som hade problem, inte du…”


Den nya föraren, Amir, försvann bort genom det snöfyllda mörkret och lämnade Charlie kvar på den ödsliga busstationen. Snöflingor landade en och en mot honom, som glittrande dammpartiklar i lampskenet. Med händerna djupt i fickorna, vände sig Charlie om och började traska med knastrande steg den långa vägen hem. Han hade kunnat följa med ett par stationer till, men behövde tid att tänka. Det fanns inga människor ute i den frusna förorten, precis som han ville ha det. Ensamheten gav honom perspektiv medan de frusna snöflingorna kylde hans rusande hjärta. Andetagen flåsade rök likt en ångmaskin och slingrade sig nästan levande upp mot de höga lägenhetsblocken. Världen var lika gråa som hans inre. Lappen som tycktes bränna ett hål genom hans jeans, fortsatte att eka sina mörka ord i hans huvud. Med sin barnlika skrift hade den föreslagit det omöjliga för honom, ett par enkla instruktioner, som ändå kändes otänkbara att utföra. Eller gjorde de verkligen det? En portdörr öppnades intill honom. Från dess blinkande inre, kom ett ungt par gående, båda leende och med armarna om varandra. Han såg dem, men kunde inte urskilja deras ansikten i snöstormen. De tycktes bekanta på något sätt, i sättet de höll skyddande om varandra och hur de tycktes se på varandra med en gemensam själ i blicken. Två statyer skapta ur samma sten, delade men ändå tillsammans. Han lämnade dem bakom sig och fortsatte fram i det allt mer tilltagande snöfallet. Utan att någonsin se deras anleten. De försvann snart bakom honom, som ingenting mer än ansiktslösa vittror i snön. Charlie traskade vidare förbi ICA:n. För varje steg hade de svarta rötterna, som lappen get honom, slagit allt hårdare rot i hans tankar. De kladdiga orden upprepades tyst inom honom, hela tiden mindre osäkert och mer målmedvetet. För Charlie kändes de inte längre som ett påhittat spratt någon spelade honom, utan en sista utväg. Kanske den sista han fick. Blinkande julgransbelysning, i grönt och rött, bröt hans tankar. Förvånat såg Charlie upp på pappkartongen framför ICA:s mörka skyltfönster. Ett meddelande stod under lamporna, ett enkelt meddelande som frågade efter mat och undrade om han behövde hjälp. Talade den till honom? Runt hörnet från mataffären kom ett lågt mumlande. Charlie skingrade sina allt mer osammanhängande tankar och tittade dit. En flimrande lyktstolpe lyste stundvis upp tvärgatan och en skugga syntes där. Tveksam började Charlie röra sig bort till kanten av mataffären och titta runt hörnet.


Uteliggaren som alltid tycktes stå utanför affären, stod nu huttrande och pissade mot väggen. Rök slingrade sig upp från den gula snön och mötte hans flåsande andetag. Ögonen i det rödflammiga ansiktet var grumliga och verkade ha svårt att fokusera. Charlie studerade uteliggaren en stund, omärkt från skuggorna vid affärshörnet. Den vinglande mannen hade flottigt hår, blött från snön och gråsprängt i rötterna. En förvriden reflektion i en smutsig vattenpöl, knappt igenkännbar från det liv mannen en gång måste levt. Det fanns en orättvisa i att den här mannen fick kasta bort sitt liv, när Maja var tvungen att tyna bort i en sjukhussäng. Orden från lappen i fickan började viskande eka mellan höghusen. Ett liv för ett annat. Vem skulle sakna den här trasiga mannen? De som passerade honom varje dag och låtsades att han inte fanns? Kanske någon före detta fru som sedan länge gett upp hoppet om att han ens levde. Vad var han mer än en smutsig reflektion i vattnet som snart skulle sköljas bort? Charlie böjde sig ner och lyfte upp en klump av asfalten som låg löst. Den var frusen och knastrade i protest när den lämna marken. Han vände den fram och tillbaka mellan händerna, hela tiden riktad mot den pissande mannen, lyckligt ovetande om vad som skedde. Snöflingorna föll runt honom när han gjorde sitt val. En docka, intrasslad i trådarna som någon annan drog. Två tunga andetag. När uteliggaren skakat klart och inspekterat sitt rykande verk i snön, vände han sig vinglande om och såg ner längs den flimrande sidogatan. Den stod tom.

En stund senare gick en blöt Charlie klafsande in genom porten. Hans blick var stel och blinkade nervöst. Orden från lappen ekade ljudlöst i hans huvud och fick lederna att darra. Hade han missat sin chans nu? Uteliggaren levde än, medan Maja sov sin dödlika sömn. Med ena handen mot väggen, hasade Charlie bort till trapporna och började trött gå upp för dem. Varje steg var en tung påminnelse om chansen han haft, den enda mörka lilla chansen, som nu runnit mellan fingrarna. Innan han hunnit upp till första våningen, slängde han en sista blick mot dörren till tvättstugan. Den stod på glänt. Genom den smala springan kunde han inte urskilja annat än en djup svärta, där varken lysrörens flimrande ljus, eller ett mänskligt öga kunde penetrera. Ett


lågt hummande kom pulserande genom linjen av mörker. Som tunga andetag hördes torktumlarens mekaniska inre, dess mekaniska hjärta, lågt slå. Den sände vibrationer som arbetade sig ändå bort till Charlies skakande leder. Med hackande tänder, svalde Charlie tungt och vände framåt blicken. Det var försent. Resten av trappstegen kändes allt högre och svårare att gå uppför. Det kändes som att skorna gled på en osynlig is, medan hans inre brann upp. Svetten kröp fram som små kittlande insekter över huden och samlades i tjocka pölar längs svanken och nacken. ”Vad du klampar”, kom en röst ovanför honom. Charlie torkade bort lite svett från pannan och såg upp på den korta tanten som bodde på 2:an. Hennes taggbuskar till ögonbryn var höjda och blicken misstänksam. ”Jag ber om ursäkt”, mumlade han och fortsatte upp till andra våningen. ”Men gud”, sa hon med handen för munnen. ”Så frusen du ser ut. Har du varit ute och gått i det här vädret?” Gumman tycktes frysa bara hon såg på hans blöta jacka. ”Ja, jag gick hem från jobbet.” ”Din stackare.” ”Mm.” Hon såg sig omkring med armarna i kors över sin gröna morgonrock. Den såg fluffig och framförallt varm ut, till skillnad från Charlies klädsel. Han undrade hur ofta hon egentligen gick ut. Kanske för att handla mat, men inte mycket mer. Varje gång han såg henne komma ut och klaga, stod hon alltid i samma morgonrock. ”Jag har lite problem med min dvd-spelare”, mumlade hon mer för sig själv än till honom. ”Vet du? Om du kan hjälpa mig med det, så bjuder jag på en varm kopp kaffe. Du ser ut att behöva det.” Charlie såg längtande upp mot sin lägenhet, men suckade ändå uppgivet. ”Visst. Det är klart jag kan hjälpa dig.” ”Kom då”, muttrade hon och försvann in i den orangea hallen som väntade på insidan av hennes ytterdörr. Charlie följde lydigt efter och slogs av en doftvägg med gamla textiler och inpyrd kaffe. Skorna sparkade han av sig på en grov trasmatta, innan han fortsatte in över det falska trägolvet. Hela vägen in till tantens vardagsrum, hängde tavlor av hamstrar och frukter, den ena mer skränig än den andra. Han ryste till lite åt den sista bilden med en svart gnagare som kramade om en melon. Den lilla tanten väntade vid teven och pekade ut en dvd-spelare under hennes massiva plasmateve.


”Fin”, kommenterade han. ”Tack”, log hon sorgset. ”Den var en gåva från min bästa vän Gudrun. Testamenterad till mig. Vi brukade se alla Djurgårdens hockeymatcher på den tillsammans. Men nu har jag inte ork längre.” Charlie visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Jag beklagar”, mumlade han och började inspektera dvd:n. ”Äh! Det är så livet är. Ingen vits med att klaga på döden, då blir man bara gråhårig i förtid.” Han slängde en blick mot henne. Håret på tantens hjässa var i och för sig nästan vitt, inte grått. Det såg ut som silvertrådar runt den hoptorkade frukten som var hennes ansikte. Tantens ögon hade ett glimrande sting av sorg, men höll sig ändå vakande. ”Jag ska kolla till dvd:n”, mumlade Charlie och fokuserade åter på det ormbo av sladdar som doldes bakom teven. ”Bra. Då ordnar jag kaffe.” Tanten försvann ut från vardagsrummet och in till det lilla köket. Lättad över ensamheten, och den mekaniska uppgift som nu upptog hans mörka tankar, pustade Charlie ut. Han kunde egentligen inte så mycket om tekniska saker, men antog att han visste mer än tanten. Efter lite allmänt petande i och på maskinen, arbetade sig Charlie vidare till sladdarna och hade snart funnit var problemet låg. Han drog ut scartsladden ur teven och bytte plats på de trefärgade uttagen. Tydligen hade tanten placerat den gula sladdänden i den vita ingången. När detta var åtgärdat, fungerade dvd:n fint igen. ”Jag har fixat det!” Tanten kikade in genom dörren och vinkade till sig honom. ”Kom. Kaffet är klart.” Charlie tog emot den rykande koppen kaffe och satte sig vid det lilla köksbordet under fönstret. Mörkret utanför reflekterade hans vilsna själ i en skuggad spegelbild, förvriden och genomskinlig. Gatulampornas ljus penetrerade hans spöklika avbild och gjorde den blek. ”Tack”, muttrade tanten och satte sig mittemot honom. ”Det var ingen fara.” De tog varsin klunk kaffe under tystnad. Charlie försökte undvika att se på spegelbildens svarta blick, dold i vinterns svärta och skuggor. ”Den har varit trasig sen jag köpte den för några veckor sedan”, sa tanten efter en stund. ”Varför har du inte bett någon att kolla på den?” Hon ryckte på axlarna. ”Jag har inga barn.”


”Ingen man?” ”Ha!” Hon log bittert. ”Nej, aldrig. Jag har alltid rett mig själv. Ja, förutom med sådana där nya tekniska saker.” Han stelnade till och böjde sig långsamt fram. Skuggorna över ögonen blev allt längre och bildade kladdiga pölar av bläck. Ett kyligt leende spred sig omärkt över dess läppar. ”Ingen familj?” Tanten skakade på huvudet. ”Det är bara jag nuförtiden.” Det hoppet som runnit honom ur händerna, började långsamt flöda tillbaka upp genom kroppen. Bakom tantens vita hår, tyckte sig Charlie för ett ögonblick se Maja titta tillbaka på honom. Hennes vackra ögon slutna i sin eviga sömn, men ändå vädjande. De magrade armarna var utsträckta mot den lilla gummans rynkiga kropp. Han såg och förstod. Ett enda hopp var allt han hade kvar. Ett hopp som lovade den enda önskan han hade kvar. ”Ursäkta”, sa plötsligt tanten och reste sig. ”Jag måste pudra näsan, men drick upp kaffet du. Det är så sällan jag får sällskap.” Med ansträngt ansikte hasade hon sig iväg till toan bortanför köket. När dörren stängdes och låset klickade, reste sig Charlie upp. Han skyndade ljudlöst bort till köksbänken och drog ut lådorna en efter en. Efter lite letande bland rasslande bestick, fann han en bländande köttkniv ligga där. Han stängde igen lådan och vände sig tillbaka till spegelbilden på andra sidan köket. Dess bleka ansikte såg tillbaka mot honom genom sina svarta fläckar till ögon. Den höjde kniven till hälsning och nickade uppmuntrande mot honom. Charlie log.

Innehållet i den lila systembolagskassen skvalpade lågt. Trots att han tvättat sig noga och stank av tvål, tyckte han sig ändå skymta röda fläckar över hela kroppen. Varje steg ner för den snurrande trappan, sände nervösa darrningar genom armen som höll påsen, dels för att någon skulle komma, men också för att innehållet skulle droppa. När han passerade fönstret på första våningen, såg han för ett ögonblick sin reflektion i det svarta glaset. Ögonen såg trasiga ut, som sönderslaget glas med sprickor, slingrande röda över hinnan. Inget blod syntes i ansiktet och han fortsatte lättad, om än bara för en kort stund.


Dörren till tvättstugan stod redan öppen. Den välkomnade honom till sitt mörka inre och viskade ljudlösa löften om han bara klev in. Charlie tog ett tungt andetag, kramade den skvalpande påsen hårdare och gick in. För ett kort ögonblick, under den sekunden det tog för lamporna att flimra igång, hade han tyckt sig se någonting litet röra sig i ögonvrån. En skugga, knappt större än ett djur, som försvunnit i det vibrerande mörkret. Han var inte ensam. Den kliniska lukten av rengöringsmedel och andra kemikalier, mötte honom när han vågade andas igen. De nya maskinerna till vänster stod tysta, medan den gamla torktumlaren hade börjat brumma lågt. För varje steg han tog, tycktes dess metalliska andetag öka i styrka. Påsen i handen fördes skyddande mot bröstet. Vad hade han gjort? Lappen i fickan hade fått ett osynligt grepp om hans hjärta och höll just nu på att krama sönder det med sina svarta klor. Instruktionerna ekade genom huvudet. Ett liv för ett annat. Ett enkelt offer, för hans största önskan. Utan övertygelse försökte Charlie övertala sig själv att den gamla damen på 2:an ändå inte hade någonting kvar att leva för. Långsamt hukade han ner framför torktumlarens svarta öga. Det egna ansiktet reflekterades som en vanställd blek parodi av honom. Reflektionens leende kändes inte på hans egna läppar, nej, det fanns bara där i glaset. Med darrande rörelser, sträckte Charlie fram sin fria hand mot torktumlarens handtag och slöt fingrarna om dess kalla yta. Motvilligt, knarrade det svarta ögat upp. Genom det mörka hålet, tyckte sig Charlie känna våta andetag komma flåsande mot ansiktet. Vem hade skrivit lappen? Han tänkte tillbaka på sin mormor som berättat gamla sagor i hans barndom. Sagor om små varelser som levde samman med människorna på deras gårdar. De som bodde i skuggorna och vakade över folkets liv. Fanns de fortfarande kvar? Människornas skuggväktare. En rysning gick längs kroppen och förde tvekan med sig. Han kramade den skvalpande påsen hårdare och slöt ögonen. Försökte minnas tillbaka till tiden innan Maja haft sin… olycka. Tillbaka till den kvällen när han trots hennes protester gått till den där förbannade krogen och träffat på Elsa. Allt var hans fel. Tvekan, sedan öppnade han ögonen. Påsen låg framför honom och tycktes nästan pulsera i handen. Trots att hjärtat var dött, slog det ändå svaga slag genom plasten. De sände skvalvågor genom Charlies hud och fick honom nästan att tappa påsen. Han svalde tungt och skakade på huvudet. Ta dig samman Charlie.


Handen rörde sig långsamt upp till ansiktet. Den metalliska lukten av blod och rött kött kom med påsen. Han sög i sig doften, sände en tanke till Maja och slängde sedan in påsen i mörkret. Först ingenting, bara en lila plastklump med blod rinnande från sig. Sedan gnistrade två svarta prickar till genom mörkret, som djurs ögon, djupt inne i torktumlarens inre. Charlie ryggade tillbaka av deras sprakande hunger och värjde händerna mot dem. Någonting litet, likt en klo, sköt ut från skuggorna och högg tag i påsen. Dörren smälldes igen med ett ljudligt klang och torktumlaren började mullrande starta. Från dess mekaniska inre, hördes klafsiga slag, som från ett hjärta. Utan att tänka klart, slet sig Charlie upp och kastade sig flyende ut från den mörka tvättstugan. Dörren smälldes igen bakom honom, men kunde inte stänga ute det slaviska dunkandet som ekade ut i porthallen.

När Charlie kom hem igen, försäkrade han sig först om att ytterdörren verkligen var låst, innan han satte sig på soffan i vardagsrummet. Händerna skakade när han startade teven, som han ändå inte kunde se för de grumliga ögonen, fyllda av oförstående och tårar. ”V-vad har jag gjort?” stammade han. Ljudet av hans egen brutna röst, gjorde att han nästan brast ut i tårar igen, den här gången i skam, inte skräck. Vad hade han gjort? Det osynliga blodspåret från den andra våningen fick honom att dra upp fötterna från golvet och vila hakan mot knäna. Det fanns ingen återvändo längre. Teven förvirrade tankarna, så han slog av den och lät tystnaden falla över vardagsrummet. Ändå kunde han fortfarande höra någonting. Det var knappt mer än en viskning, men trots detta högre än en storm. Dunk, dunk, lät det runt honom, som hjärtslag, eller en torktumlares inre. Han kunde nästan höra skvalpandet av hjärtat eka med varje dunk. Med en skälvande hand, sträckte han sig fram mot en bunt med kort på bordet framför honom. De prasslade och skakade hånfullt åt hans brutna nerver, tills de föll ut över bordet. Han drog händerna över dem, trots att små fläckar av rött landade på dem och förvred deras motiv. Det skrattande ansiktet av Maja, skrattande förevigt, var nu täckt av blod. Han stirrade på bilden och försökte känna någonting, minnas tillbaka till den där varma midsommardagen. Hans röda fingeravtryck hade lämnat brutna linjer över hennes ansikte. ”Maja…” viskade Charlie.


Han tänkte på orden som Elsa sagt. Att det varit Maja som haft problem och inte han. Tankarna sved i hans inre och hade svårt att slå rot. De fick inte plats bland de träd han odlat för bilden av Maja det senaste året. Hon var perfekt, utan fel och i koma, på grund av honom. Ja, på grund av honom… Charlie bet sig i läppen och lät minuterna passera. Framför honom passerade bilder från studenten, fester, resor till Thailand och andra minnen, förevigt fångade i tiden. Varje bild innehöll den skrattande Maja, men alltid med samma, underliga blick. Han hade aldrig tänkt på den särskilt mycket tidigare, men hennes ögon verkade alltid så tomma. På varje bild log munnen, men om han höll handen över nederdelen av hennes ansikte, var ögonen bara kalla. Ett skört och trasigt sinne. ”Vi ska alltid… vara tillsammans…” Så brukade hon säga. Varje gång han var ledsen, eller träffade sina vänner, då viskade hon de orden till honom. Varför hade hon tagit alla de där pillren? Nej, han ville inte tänka på det. Men ändå sipprade det fram som svart olja av skam. Charlie hade inte varit ute på krogen på flera månader, kanske till och med ett halvår, men skulle träffa sina vänner den natten. När så sedan Elsa dykt upp där och han tagit en cigarett med henne utanför, då hade Maja följt efter honom och sett honom umgås med sitt ex. Någonting han svurit att aldrig göra, inte med hennes… svartsjuka. Nej, de här tankarna var fel. Det var på grund av honom som Maja hamnat i koma. Hur kunde han skylla på henne? Tillsammans… för alltid. Då ringde det på dörren.

Charlie reste sig långsamt upp. Soffan skrapade mot benen av svett och gammal smuts. Dunkandet från torktumlaren tycktes öka i styrka och ekade snart som hammarslag mellan väggarna. Han svalde tungt och började gå mot hallen. Det ringde igen. För varje steg tvekade han allt längre. Skallen var spänd och hoppades, men kroppen tänkte annorlunda. Den ville inte röra sig dit, till det som väntade bakom dörren. Benen blev gummi och axlarna spände sig, men huvudet bestämde och han fortsatte fram. Med hårt grepp om handtaget tog han ett djupt andetag och lutade sig fram mot kikhålet.


Där ute var det bara svart. Antingen hade den som ringt på hans dörr gått sin väg, eller stod kvar där ute, så stilla att lampan slocknat igen. Han kunde inte få bort känslan av att någon såg tillbaka genom kikhålet. Ett öga, dolt i mörkret. Hoppet pulserade inombords, som torktumlarens dunkande, och fick hans fingrar att sluta sig om handtaget. Med ett klick gnisslade dörren upp och ut i hallen utanför. Där ute var mörkret som bläck och luften var kvav, fylld av sjukhusångor. Lukterna rev upp de sår som aldrig hann läka mellan hans besök vid Majas sjukhussäng. När han tog ett steg ut i hallen började tårar långsamt falla, medan lampan flimrade igång. Genom de korta ögonblicken av ljus, kunde han urskilja ett förvridet ansikte stirra tillbaka på honom och någonting litet, kanske en råtta, försvinna bort bland skuggorna. Sedan stod Maja där. Sjukhusrocken var allt hon bar över sina blåstela leder. Den var fläckig i både rött och svart, med små håriga klumpar här och där. Man Charlie fokuserade inte på det, utan bara på hennes vackra ögon, som äntligen öppnats igen. De lyste som havet under stjärnnätter och stirrade tomt på honom. ”M-Maja…” stammade han och tog ett steg fram. Hennes blick var vilsen och omringad av mörka ringar, men hon lät honom ändå lägga sina armar om hennes kalla kropp. Kramen besvarades inte, men det spelade ingen roll. Hon var hemma igen. Han skrattade lyckligt, tills han kände någonting bubbla ur hennes mun och ut över hans kind. Charlie släppte taget och tog ett par steg bakåt. Handen förde han till ansiktet och kände värme. När han såg på fingrarna, var de röda och kladdiga. Maja såg tomt på henne, med kladd rinnande ur munnen och de oklippta naglarna täckta med svart is. Hur hade hon tagit sig hit, klädd så där? Charlie skakade på huvudet och lät tankarna skingras. Det enda som var viktigt var att hon hade återvänt igen. Han tog hennes söliga hand och ledde henne försiktigt in i lägenheten. Hon haltade och stapplade på osäkra ben, som ett litet barn som nyss lärt sig att gå. ”Här”, viskade han och la en jacka om hennes kropp. Hon smekte skrapande med sina klolika naglar över hans frasiga röda dunjacka som var för stor för henne. Hennes ögon slutade aldrig stirra. Han ledde in henne i vardagsrummet, där hon föll ihop på soffan. Charlies tankar började arbeta på högvarv, de flög från den ena tanken till den andra. Som ett djur fångat av vargar, skyndade han sig att packa ihop en stor väska med allt de kunde tänkas behöva. Folket från sjukhuset skulle börja


undra och då skulle de ställa frågor. Han kunde inte låta dem undersöka henne, det var han säker på. Nej, de var tvungna att ge sig av, långt bort härifrån. Med väskan över axeln gick han tillbaka in i vardagsrummet och skulle hämta Maja igen. Men soffan stod tom. Ett kras hördes från deras sovrum, och ledde honom dit. Han skyndade in i det lilla rummet och fann Maja där. Sjukhusrocken låg på golvet, bredvid röda fotspår. Hon själv stod vid garderoben och hade tagit på sig sitt vita nattlinne, det som hon haft på sig den där mörka natten. Det klädesplagg som hon alltid burit de gånger hon velat vara fin för honom. Charlie log mot henne, men hon stirrade bara tomt tillbaka. Han fick på henne dunjackan igen och manade henne ut ur lägenheten, ner för nödtrapporna, och ut till deras gamla bil. Hon fick sitta bakom honom och protesterade inte ens när han hjälpte henne på med säkerhetsbältet. Sedan satte han sig i förarsätet, placerade händerna på ratten och suckade tungt. När han vred om nyckeln och bilen exploderade igång, kunde han känna de blöta klorna smeka över hans hals. De kramade och smekte över huden, medan Maja långsamt lutade sig så nära att han kunde känna hennes andedräkt alldeles intill örat. Den luktade av sjukhus och död. ”Förevigt… tillsammans…” knarrade hennes röst. Sedan släppte klorna och hon lutade sig tillbaka igen. Charlie la darrande i rätt växel och körde sedan iväg. De lämnade Stockholm bakom sig och skulle finna en annan plats, en bättre plats, där ingenting skulle komma emellan dem igen. Långt borta i natten, började torktumlaren dunka igen.

Tvättstugan  

Sedan Maja hamnat i koma, har Charlie allt mer börjat stänga in sig själv med sin ångest. Varje dag är en leda som måste genomlidas för de...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you