Mikaela darrade lätt under sovsäcken. "Snälla", viskade hon försiktigt. "Kan inte du bara kolla så att det inte är någon där." Jörgen suckade högt och började tänka på värmen han precis börjat kämpa sig till under sovsäcken. Om han reste sig därifrån nu skulle kylan komma tillbaka. Men han såg Mikaelas rädda ögon framför sig och suckade igen. "Jaja." "Tack", viskades till svar. Mödosamt och med mycket grymtande och stönande reste han sig från sovsäcken. Den tjocka rocken han använt som täcke svepte han runt axlarna och öppnade dörren till natten. Kylan såg sin chans och slet genast tag i honom. Trots kroppens protester letade han fram sin tändare och gick ut i den virvlande stormen. Med tändaren i en skakande hand gick han huttrande runt bilen. Det syntes inga spår förutom hans egna, eller ja, det var några andra men de kunde knappast vara färska. I så fall skulle de ju sett dem som gjort spåren. Efter ett extra varv för Mikaelas skull konstaterade Jörgen vad han redan visste, att de var ensamma här. Han klättrade in i bilen, stängde dörren och låste om sig. "Så där. Nu kan ingen ta sig in till oss och jag såg ingen där ute." "Är du säker?" "Ja gumman. Nu måste vi sova lite." "Okej, tack." Jörgen placerade sin kropp nära hennes, smekte henne försiktigt under tröjan och kunde känna den mjuka huden. Byxorna började kännas trånga runt skrevet, men han visste att det skulle vara självmord att knulla i den här kylan så han la bara armen skyddande om hennes axlar. "Sov sött." "God natt", viskade hon och kysste honom lätt. Båda somnade snart, men ingen fann någon tröst i drömmarnas värld.
Jörgen satt på stengolvet i den inglasade gången och vräkte i sig en varm macka. Mikaela var bredvid honom, även hon mumsande på en ostsmörgås. Bredvid dem stod två kaffemuggar och rykte. Han log mot henne. Det kändes lite löjligt att följa med henne hit bara för att hon skulle göra sin runda, men vem kunde säga nej till sådana tindrande ögon? ”Sjukt gott.” ”Mm”, smaskade hon.