Ögonblicksutgrävningar

nom det svarta berget, mitt i en skock av okända resenärer.

Alla ensamma resenärer på alla typer av fortskaffningsmedel sjunker inåt, ner i sig själva. Det händer på bussar och vanliga tåg och ligger väl i själva förflyttningens väsen som rymmer ett slags icke-plats, ett vänteläge mellan det man lämnat och det man förväntar sig att komma fram till. Under jorden når man en djupare form av slutenhet. En geologisk slutenhet, en himmelslös slutenhet, en bergatrollens slutenhet och nästintill en dödslik slutenhet.

Resan upp ur tunnelbanan är resan tillbaka. Man kan stå i rulltrappan och tänka på Orfeus. Hur han avkrävdes mod och tillit för att rädda sin Eurydike ur dödsriket. Att våga stå där på sin avsats av rulltrappan och resa rakt in i tomheten. Inte vända sig om, inte bli nostalgisk, inte längta tillbaka till en annan tid, en annan värld utan överfulla underjordiska vagnar med dörrar som obarmhärtigt stängs av en vänlig röst ur en högtalare. Bara möta den fullständigt ovissa framtiden och vara så ensam som man känner sig. Det klarade inte Orfeus.

Väl uppe stegar man ut under den starka solen och plirar med ögonen. Snötäcket som gnistrar och förgyller platsen bär på ordet ”hemkomst”, även om färden genom dödsriket på alla sätt var en vardagsfärd. Från en buske kommer en svart fågel flygande tätt över snön. Oväntat styr den ut framför fötterna på mig och 98