Issuu on Google+

Vikinga fakta Vikingarnas skrift

Vikingarnas skrift kallades runor. De var oftast kantiga eftersom man gjorde dem i sten eller trä. Vår skrift kallas ju för alfabetet, men deras kallades något annat, och det var runorna. Vikingarna tog runskriften från romarna, och tog hem det till Norden. cc.by:kenny_lex http://, www.flickr.com/photos/kenny_lex/ 3615379710/korridor

Vikingarnas resor

Vikingarna reste och plundrade oftast på havet, eftersom de var rädda för troll och jättar. Deras båtar hade flat bottnen, så de kunde gå i land utan någon hamn. De kunde också driva sitt skepp upp på land, och ta det över land. Deras skepp hade ett drakhuvud i fören, och sköldar på sidan.

Vikingarnas klädsel/boende

Vikingarnas boende var som ett långt hus, nästan bara som en lång korridor med tak, fönster, och en dörr. Man hade packat jordgolv, och man sov på bänkar som var bord/bänk på dagen. Man hade också en del till djuren, om man hade några. Oftast så hade man får eller grisar, för det var bara dem rika som kunde ha en häst. Klädseln kunde bestå av olika material, men de vanligaste var skinn och. Man hade skor, tröja, byxor, strumpor och om man var en ”krigsviking” så kunde man ha en hjälm.

Vikingarnas tro

I Vikingarnas tro så var det mycket mer annorlunda än hur vi tror. Det fanns fler än en gud, och jorden var platt. Det fanns en övergud, Oden. Han var ”chefsguden” över de andra. Tor var en gud, och han hade en hammare som han kallade för Mjölner. När han kastade iväg den så kom den alltid tillbaka till honom. Freja och Frej var syskon. Freja var kärleksgudinnan och Frej var fruktbarhetens gud. Loke var en gud, men han ställde bara till det för de andra gudarna. Men när Ragnarök kom, världens undergång, så gick Loke över till den onda sidan. I Asgård, mitten av världen, bodde gudarna. Utanför låg Midgård, människornas hem, och utanför Midgård så ligger Utgård, med alla jättar och troll, samt dvärgar. Jättar var fiende med gudarna eftersom alla ville ha makten. Utanför Utgård så låg Midgårdshavet. Där slingrar Midgårdsormen runt hela världen för att kunna bita i sin ände av svansen.

cc.

by Halfdan Egedius


ODENS RIKE Nu ska jag berätta hur skapelsen såg ut på Vikingarnas sätt. Alltså så ska jag berätta lite om

hela Vikingtiden.

Skapelsen: Skapelsen började med två världar, som låg mitt emot varandra. En var kall som isen, vid namn Nifelheim. den andra var brännhet som eldens lågor och hette Muspelheim. Det fanns också en värld mellan dem. Den världen var tomheten. Den hette Ginnungagap. En dag, föddes en liten jätte mellan de två världarna. Jätten fick namnet Ymer. Han matades av en ko som hette Audhumbla. Ymer växte och blev en riktigt stor jätte. Audhumbla fodrades av en sten som flög runt i tomheten. Första gången hon slickade på den så kom där ett hår, sen ett huvud och till slut kom det en hel person. Han hette Bure. Sedan fick han en son, som hette Bur, som fick tre söner. De tre sönerna blev bröder. De var Oden, Ve och Vile och de blev de första gudarna. Gudarna blev fiende med jättarna och utgjorde en duell. Gudarna vann. Sedan skapade de tre sönerna Världen med hjälp av Ymer. Sedan hade Ymer blivit världen. Gudarna hade skapat Asgård, där Oden härskade för han var äldst av sönerna. Alla gudar bodde i Asgård och utanför Asgård fanns Midgård där människorna bodde. De första var Ask och Embla. De blev till en gång när alla tre bröderna gick på stranden en gång. De såg två träd och gjorde dem till Ask och Embla. De skapade också tiden och natten och dagen. Det färdas också två barn i himlavalvet, flickan Solen och pojken Månen. De måste åka fort, för de jagas av den hemske Fenrisulven. De skapade också en stor regnbåge, som kallas Bifrost. Det finns en örn som gör blåsten i världen och är fiende med Midgårdsormen. Utanför Midgård finns Midgårdshavet där Midgårdsormen lever. Den åkte runt hela världen för att kunna tugga på sin ände av svansen. Ratatosk är en ekorre och springer på Yggdrasils rötter och skickar elakheter mellan dem. Yggdrasil är världsträdet och ligger mitt i Asgård. I Utgård fanns alla onda varelser som jättar och troll.

DEN STORA MUREN En dag så kom det en jätte till Asgård. Han ville göra ett avtal med gudarna. Oden slöt ett avtal med jätten och om jätten misslyckades så fick de göra slut på honom, om han klarade det så fick han gifta sig med gudinnan Freja. Jätten hade till vårens slut på sig. När det var tre dagar kvar så var han nästan klar. Det berodde på att han hade en häst, som hjälpte honom väldigt mycket med att frakta stenarna. Oden hade inte tänkt sig att jätten skulle få Freja. Alltså så bad de om hjälp från Loke, som ofta ställde till med trassel för gudarna. Han var lite underlig för hans föräldrar var en gud och en jätte. Loke hade en speciell förmåga att förvandla sig till olika djur. Loke förvandlade sig till en häst och jättens häst sprang i väg efter Loke. Jätten misslyckades och blev dödad.


Senare så fick Loke och hästen ett föl, som hade åtta ben. När den blev stor så blev den det snabbaste djuret i Asgård. Så klart så fick Oden hästen, som hette Sleipner. Sen så ville Loke ha fler barn. Då träffade han en jättinna och han fick tre nya barn, men de blev inte lika lyckade som Sleipner. Det första barnet var Hel, som var fin på ena sidan ansiktet och den andra halvan var fult och uppsvullet. Hon blev härskarinna över dödsriket. Det andra barnet var Midgårdsormen. Den förde för mycket oväsen så Oden slängde ut den i havet. Det tredje barnet blev en varg, som fick namnet Fenrisulven. Först när den var liten tyckte alla gudar om den. Men sen, när den blev stor så blev alla rädda och sprang iväg. Det var bara guden Tyr som lekte och fodrade den. Tyr visste tydligen inte vad rädsla var. Men senare så försökte de binda fast Fenrisulven men inget funkade. Då gick Frejas dräng iväg och skulle be dvärgarna att göra den starkaste tråden någonsin. Han trodde han hade blivit lurad när han såg den tunna tråden, men dvärgarna sa att den var gjord med sex starka medel: Bergets rötter, fågelns spott, kvinnans skägg, björnens senor, fiskens andedräkt och kattens buller. Drängen återvände med tråden och det funkade. Nackdelen var att Tyr förlorade sin ena hand, men ulven blev markbunden ändå. Gudarna stoppade också ett svärd i Fenrisulvens mun, och av allt hans drägel, så bildade det en å som kallades för Vån. Vån rann igenom dödsriket.

MIMERS BRUNN En kväll, så var Oden på väg hem från en lång resa till jättarnas rike (Utgård). Oden red hem på Sleipner med Hugin och Munin i täten. Hugin och Munin var två korpar som rapporterade olika saker för Oden. När Oden kom hem så skulle han ta hand om krigare som dött i strid. När han kom hem till hans stora hus Valhall så satt det många som åt av grisen Särimner. Särimner var speciell, för man tog ut benen och åt upp resten, sen på morgonen så blev benen Särimner igen, fast den var levande. Det fanns också en get, som hette Heidrun. Av den så fick man ÖL! Vikingarna ägnade den mesta av tiden till att slåss. De som dog upplivades så de kunde vara med på festerna som var på kvällen, i Valhall. En dag, så var Oden på väg till en speciell plats under Yggdrasils rötter. Oden var på väg till Mimers brunn. Mimers brunn var en speciell plats. det var en liten brunn som vaktades av en jättes huvud. jätten hade förlorat sitt huvud i ett krig. Den jätten var Mimer. Om man drack en klunk av vattnet i brunnen så blev man klok och kunde se in i framtiden. Oden var på väg på Sleipner med Hugin och Munin i täten till källan och när han var framme så dök Mimers huvud upp ur vattnet. Mimer frågade vad han gjorde här, och Oden svarade att han ville ha lite vatten från hans brunn. Mimer bara skrockade. ”Då vill jag ha något av dig!” sa Mimer. Oden tänkte att han kunde klara sig utan något han hade i Valhall, men Mimer ville ha Odens öga! Oden tänkte att han aldrig skulle gå med på det. Men han ville gärna se vad som


skulle hända med världen så han tog av sitt en öga och droppa det i vattnet. Mimer sa att han nu fick ta en klunk av vattnet. Oden drack lite...och han såg att en eldsvåda som kallades Ragnarök skulle bränna upp hela världen ner i havet. Oden sa tack och red tillbaka på Sleipner till Valhall. Hugin och Munin kraxade resten av vägen ”Oden har gett sitt ena öga till Mimer, KRAAA!” ”Nu är han både enögd och grå hårig!” Fakta om Vikingabyar: Vikingar bodde i långhus kallades det. De hade hagar där djuren bodde. Maten kunde vara bröd, som man gjorde av korn och sen brukade de grilla bröden. Man brukade torka köttet och fisken innan man åt dem. Vikingahus var som stora långa hus. Deras hus kallades för långhus.

TOR FÅR SIN HAMMARE En gång i Asgård så hände något förfärligt. Loke var på hans argaste humör och han gillade inte att gudinnan Siv var så populär med sina flätor bland gudarna. Så Loke tog upp sin kniv och skar av flätorna och flydde iväg. Tor jagade honom. Precis när Tor skulle slå ihjäl honom så övertygade Loke tre stycken dvärgar att göra flätorna till guld. Tor godkände dem och Loke satte på dem på Siv. Siv blev riktigt nöjd med flätorna, men Loke var ändå arg. Han gick till fyra andra dvärgar och sa att om de klarade att göra tre skatter, lika bra som guldflätorna så skulle Loke betala med sitt huvud. Loke trodde att de inte skulle lyckas, men han förvandlade sig till en geting och spionerade ändå. Han stack en dvärg i ögat men den första skatten var ändå redan klar. Det var en gyllene guldgris, snabbare än hästen och den kunde lysa upp den mörkaste natt. Efter det var redan nästan den andra skatten klar. Det var en ring som hette Gleipner, som varje natt födde åtta nya guldringar. Loke blev så klart orolig. När den sista skatten var på väg att bli klar, så stack Loke den dvärgen som skötte luftskötaren i ögat. Skatten, som var Tors hammare gick mitt itu på mitten. Tor testade den och den funkade ändå. Loke försökte fly men Tor lyckades få tag i honom. När dvärgarna skulle hugga av han han huvudet så ändrade de sig. De sydde ihop hans mun istället. En dag så skulle Tor följa med guden Tyr till hans styvfar. En jätte vid namn Hymer. Tor förvandla sig till en pojke och frågade Hymer om han fick följa med och fiska. Hymer sa ja och sa till Tor att hämta bete. Tor smög in i kohagen och skar av huvudet på den största tjuren han såg. Tor gick tillbaka och de rodde ut på havet. Tor rodde det snabbaste han kunde. När Hymer sa stopp så fortsatte Tor att ro ut på havet. Hymer blev rädd att de skulle väcka den hemska Midgårdsormen. När Tor stannade så tog han fram tjurhuvudet och satte på kroken. Tor fick napp som han hade tänkt ut och ingen fisk var det, nej det var Midgårdsormen som slet och drog. Tor drog till i styrkebältet och hala upp ormen på relingen. Samtidigt, så tog Hymer fram sin kniv och skar av repet som höll fast Midgårdsormen. Tor föll och ormen sjönk ner i havet igen. Hymer visste tydligen något som Tor inte visste. Att om Midgårdsormen dog så skulle hela havet ränna, och världen med havet. Tor blev förstås jätte arg och slog iväg Hymer. Tor kom tillbaka till stranden ilsken och besviken och åkte hem med Tyr till Asgård.


TOR TÄVLAR MOT JÄTTARNA En dag, så skulle Tor gå och hälsa på hos jättarna i Utgård. Han tog med Loke så han inte skulle ställa till det i Asgård. De två gudarna åkte iväg i Tors vagn, som drogs av två stora getabockar. De blev hungriga, så de landade på en bondgård. Tor bjöd in hela familjen på bondgården och Tor hade grillat sina getabockar. Alla tyckte att maten var god. Tjalve, som var son till bonden gnagde på benen. Loke lurade honom att knäcka benet så han kom till benmärgen. Det skulle han inte gjort. Tor la benen i en hög och välsignade dem. När han såg att en av getabockarna var halt, så blev han rasande. Bonden blev rädd, och erbjöd allt han ägde. Tor ville inte det, han sa att barnen skulle följa med dem till Utgård. Också fortsatte vandringen till fots. De skulle övernatta i en grotta som de hittade. Det kom många jordbävningar också. Tor höll vakt. På morgonen så märkte Tor att en jätte hade gjort jordbävningarna. Grottan var jättens handske. Tor kastade hammaren Mjölner på jätten men jätten bara frågade om ett löv fallit ner på honom. På nästa slag så frågade jätten om ett ekolon fallit ner på honom. Sista gången så frågade han om en fågel släppt något. Tor blev arg och gick därifrån. Senare så kom de till en stor slätt. Där låg jättarnas borg. porten var så stor att de gick igenom en liten springa. De träffade på Utgårds kung, Utgårdaloke. Han utmanade dem på ett par uppgifter. Först, så skulle Loke äta så mycket han kunde och han tävlade mot en jätte som hette Loge. Fast det gick inte så bra. Loge åt upp benen, faten och till och med borden. Tjalve, skulle springa ikapp med en jätte som hette Huge. Huge sprang så snabbt så att han hann springa ner till slutet av korridoren och tillbaka innan Tjalve ens sprungit halvvägs, så det gick inget vidare i heller. Tor, han skulle dricka upp en hel bägare vatten. När Tor hade druckit så mycket han orkade så var bägaren nästan lika full som den var från början. Nästa uppgift var att Tor skulle lyfta en stor katt, men han fick bara upp en liten tass. Den sista utmaningen var att Tor skulle brottas mot Utgårdalokes fostermor. Trots att Tor var så stark så var fostermodern starkare och fick ner Tor på golvet. Nästa dag, så visade Utgårdaloke vägen ut åt dem. Utgårdaloke sa att de hade sett saker som inte fanns. Först, så var det den snarkande jätten, som hade varit Utgårdaloke själv. Den storätande jätten Loge, var faktiskt elden som slukade allt. Det tredje var Huge. Han var tanken, som är mycket snabbt när man tänker. Vattnet i bägaren var havet och när Tor drack så sjönk vattnet vid havskanten runt hela världen. Katten var i själva verket den mycket tunga Midgårdsormen. Utgårdalokes fostermor var ålderdomen, som inget i hela världen kan vinna över. När Tor förstod vad som hade hänt så blev han rasande. Han höjde Mjölner för att slå ihjäl kungen, men när han vände sig om så var hela borgen borta, med både jättarna och Utgårdaloke.

BALDERS DÖD


Balder, han var den vackraste av alla gudarna. Gudarna gillade inte honom bara för att han var så vacker, utan också för han var så snäll och hjälpsam. Balder hade mardrömmar, så gudarna blev rädda. De skickade iväg gudinnan Frigg för att säga till alla ting i världen att lova att inte skada Balder. Hon åkte och sa till jättar som troll, knivar som svärd, träd som blommor, o.s.v. När hon kom tillbaka så fick hon en massa jubel och visslingar. När de visste att inget kunde skada Balder nu så kastade knivar, svärd, yxor, Mjölner och annat. Loke däremot, han tyckte inte om Balder. Han förvandlade sig till en kvinna och gick fram till Frigg och frågade om det fanns något i världen som kunde skada Balder. Frigg berättade att misteln inte hade lovat någonting. Loke förvandlade sig tillbaka och sprang iväg för att hämta misteln. Loke hade gått till den blinde guden Höder. Loke satte dit misteln i Höders pilbåge och, misteln förvandlades till en pil, och när Höder sköt den så genomborrade pilen Balder och Balder dog. Gudarna sörjde honom, men mest av allt hans far, Oden, som såg in i framtiden allt ont som skulle hända efter Balders död. Gudarna bar ner honom till stranden där hans båt låg flytande. De lade ner honom i båten och tände ett begravningsbål på skeppet, sen sköt de ut det i havet. Alla var väldigt ledsna, och Frigg frågade om någon ville fara till Dödsriket och be att Balder skulle få komma tillbaka. Guden Hermod ställde upp. Han red dit på Sleipner, Odens häst. Hermod kom fram till den stora floden Vån, som vaktades av en kvinna som hette Modgunn. Hon frågade vad han gjorde här och Hermod sa att han skulle be om att Balder skulle få komma tillbaka från Dödsriket. Modgunn godkände det och lät Hermod passera. Hermod och Sleipner kom in i Dödsrikets stora salar och gick fram till Hel. Hermod berättade hur ledsna alla Gudarna var, och bad om att få tillbaka Balder till Asgård. Hel gick med sig, men hon ville en sak. Alla i hela världen skulle gråta över Balder, och då fick han komma tillbaka. Hermod sa tack och reste hem för att berätta vad Hel hade sagt. Frigg reste återigen ut i hela världen för att be allting att gråta. Alla grät, och tårarna flög runt överallt, hammare och spik, Jättar och dvärg, mask och växt, allting grät. Plötsligt så kom Frigg till en jättinna, som sa nej. Hon var den förste och ende i hela världen som inte ville gråta. Hon sa bara att Balder inte hade varit till någon glädje för hon, och att Hel skulle få behålla Balder. Frigg kom tillbaka med det sorgliga beskedet. Men sen så försvann sorgen och ilskan framträdde. Det var Loke, som hade varit jättinnan som inte ville gråta. Han förvandlade sig till en lax som simmade runt i havet. Men efter tre dagars fiske så fiskade de upp honom. Nu, nu ville de inte ha kvar Loke i Asgård. Han fick ett straff, att ligga fastbunden på en sten resten av sitt liv, och till världens undergång. Samtidigt så skulle en orm droppa gift i hans mun.

RAGNARÖK I Vikingarnas tro, så visste man att världen skulle ha en undergång. På Vikingarnas sätt så kallades undergången för Ragnarök. För längesen så utfördes ett krig mellan Vaner och Asar.


Där så blev jätten Mimer halshuggen. När Mimers huvud föll ner i brunnen så Tappade trädet Yggdrasil sina första blad. Oden, som hade druckit ur Mimers brunn kunde se in i framtiden. Han såg den fruktansvärda Ragnarrök, som var världens undergång. Innan Ragnarrök så skulle det komma tre hårda vintrar. De tre vintrarna kallades för Fimbull vintern. När fimbull vintern kom så blev Yggdrasil djupfryst, och gudarnas huvud sågs knappt i den höga snön. Efter Fimbull vintern så steg tre stycken tuppar upp, som kallade till strid. Alla gjorde sig redo. Men då kom Ragnarök, och brände ner Yggdrasils grenar. En gren föll mitt på Midgårdsormens svans, så den åkte bort från Midgårdsormens stora gap. Efter det så Lyckades Fenrisulven komma loss från den starka bojan. De två sönerna befriade sedan deras far, Loke. De två stora vargarna hinner ifatt Solen och Månen och slukar upp dem. Hela världen blev mörk. Sen började kriget. Loke var kapten på det stora skeppet Nagelfar, som var gjort av döda människors naglar. Från det hemska Utgård så kom eldjättarnas arme. Loke och hans söner tågade med i armen. Från den andra sidan kommer Köldjättarna. Guden Heimdal hör armeerna från långt håll, och blåser i gjallarhornet som varning. Alla i Asgård förbereder för strid. I Asgård på Vigrids slätter så kommer den sista kampen att utföras. Tor, han slåss mot Midgårdsormen. Han lyckas döda ormen men dör sedan av ormens droppande gift. Guden Frej stupar i kampen mot eldjättarna. Heimdal slåss man mot man mot Loke och de dödar varandra till slut. Den äldste guden Oden, blir uppslukad av Fenrisulven. Men Odens andre son, Vidar, hämnades sin far. Han fläker upp underkäken och trampar ihjäl vargens gap. Alla gudar, vidunder, människor, jättar, allting dör. Sen, efter den sista duellen, så slukas hela världen upp av det stora havet. Mörkret och tystnaden tar över. Men sen så kom det en ny värld. Den hade en mycket finare och glansigare sol, och världen befolkades av kvinnor, män och barn. Balder kom tillbaka från dödsriket och alla asar kom tillbaka och styrde över världen igen.


DRAKSKEPPET Nu ska jag berätta om en bok som handlar om vikingar. Den heter Drakskeppet och handlar om en flicka som heter Petite. Petite är en flicka med två bröder och tre systrar. Hennes pappa är riddare och hon bor i en borg. Hon tycker det inte finns så mycket kul att göra med syskonen: bröderna bråkar bara med henne på lektionerna när hon vill läsa i deras böcker och systrarna går hela tiden på bal. En dag kom ett sändebud till borgen och gick in i riddarens rum. sen kom budet ut och sa hejdå, sen red han iväg. När det var middags dags så åt riddaren ingenting av maten, trots att hjortstek var hans favorit rätt. Efter efterrätten så gick han tillbaka till sitt rum och tjänaren kom och sa att Petite och bröderna skulle följa med honom till deras rum. Tjänaren berättade att det hade varit vikingar i hamnen och att riddaren hade fått reda på det och ville inte att det skulle hända vid borgen. Bröderna tränade för krig och de tyckte det var så kul att de glömde bort vad de tränade inför. Petite hade gått och skulle plocka hallon. Hon hittade några, men hon blev så förtjust i en hare som skuttade förbi så hon följde efter den. Sen, så kom hon till en sten i havet och hittade inte haren. Det blev mörkt. Sen såg hon något i havet... och det var... VIKINGAR! Petite sprang allt vad hon orkade, men vindbryggan stängdes. Hon satte sig och väntade. ”De märker mig snart” tänkte hon. Men ingen såg henne. Plötsligt så kom en näslös person. En Viking var det och han plockade upp Petite och bar hon till skeppet. Petite slet och drog för att komma loss från näslös men inget funkade. Näslös slängde ner henne i båten och gick och hämtade de andra Vikingarna. Vikingarna stannade på stranden och började att grilla kött. Petite blev genast hungrig och började att dregla. Näslös såg henne och slängde en bit till Petite. Hon brände fingrarna men började ändå att äta på det.


Nästa morgon så åkte Vikingarna iväg i båten och Näslös slängde en bit bröd till Petite, som genast börja tugga på det. På natten så sov Petite nära ett mjukt och varmt får, så hon inte frös. Hon höll sig ifrån grisarna, för de var för lortiga tyckte hon. Plötsligt så började skeppet att stanna. Seglet hade fastnat. Vikingarna försökte att komma upp men ingen lyckades. Då tittade de på Petite. Petite var bunden i rep och kunde inte röra sig, men hon var jätte rädd. Näslös pekade på henne och sa något konstigt... och sen var hon helt plötsligt fastknuten i ett rep. Vikingarna började dra i repet och Petite hissades upp. Petite lossade på seglet och seglet föll ner. Petite kom ner och bands av. Näslös skrattade och kasta ett äpple till Petite. Petite åt upp det och tyckte att det var mycket gott, men hon ville fortfarande hem. Petite var fortfarande rädd, men hon gjorde som Vikingarna sa. Hon tittade på styrmanen som tittade på en sten, som han höll upp i luften. Styrmanen såg Petite och pekade på stenen. ”Solsten” sa han. Petite såg att den började att glänsa när den var riktad mot solen. Ännu en gång så fastnade seglet. Petite blev upphissad igen och lossade på seglet. Denna gången fick hon inget i belöning av Näslös. Istället, så ropade Näslös något till en strand, där det fanns andra människor. Petite tänkte att de också var Vikingar. Men, sen förstod hon. Det var ju Vikingarna på skeppets familjer, de hade ju också längtat hem. Men hon visste att hon skulle bli såld. Näslös band bort repen och sålde henne till en ryttare. Näslös fick ett par silvermynt och ryttaren red iväg. Hon tyckte att det var jobbigt att springa efter, så hon bara gled efter. Hon somnade. Sen så vaknade hon upp i en liten koja. Det var någon annan också där. Den andra flickan försökte att dra över en mycket stickande påse över Petite. Petite försökte att undvika den, men hon fick den över sig. Som tur så skavde det inte eftersom hon hade sin blus under. Sen så hörde hon att ett horn blåste. Den andra flickan sprang ut ur kojan. Petite följde efter, för hon visste inte vad som försiggick. Det fanns flera


barn och alla ställde upp på en rad. Petite förstod att de var trälar, även hon själv. När alla satte igång att jobba så sprang Petite iväg. Hon var så trött i benen men hon sprang ändå. Efter en stund så blev hon hungrig. Hon hittade några bär. Hon struntade i att de var mycket sura, hon bara åt dem. Hon åt tills hon blev propp mätt och sen satte hon sig under ett träd efter det. Samtidigt så kom det en gumma, som hette Boel. Hon var ute och plockade lingon. Då så såg hon ett barn under ett träd. Hon gick fram till barnet och frågade vem barnet var. Petite sa ingenting. Då så satte Boel sig bredvid barnet och tog upp det i famnen. Boel sa ”stackars lilla barn” och kramade om Petite. Petite blev inte så rädd längre, men hon var fortfarande knäpp tyst. Boel tänkte efter om det var ett troll, men hon trodde att det var gudinnan Freja som hade gett Boel ett barn. Boel tog upp Petite och tog en omväg hem. Hon gick inte igenom staden, utan vid en liten stig. Boel gömde Petite mer och mer för varje person som tittade på henne. Till slut kom de hem till Boels hus. När de kom in så tyckte Petite att huset var rätt så litet, eftersom hon var vanare vid borgens stora salar. Hon la sig ner på en bänk och Boel gav henne ett glas varm mjölk. När Boel hade gått så kom hennes man in, Sten. Sten såg på Petite, och undrade vem hon var. Petite sa inget, för hon blev rädd. Då trodde Sten att Petite var ett troll. Han kallade på Boel och frågade vem den flickan var. Boel sa att hon hade fått Petite från Freja. Sten trodde att hon var ett troll, men Boel sa att det var ett litet barn hon hade hittat under ett träd. Sten tyckte att det var kul att de hade fått ett barn, så han gick med Boel. ”Hennes namn blir som min mors, Åsa” sa Sten. Eftersom att Sten hade döpt henne efter hans egen mor, så förstod Boel att Sten gillade henne. Boel hade tagit av den stickiga påsen, och hon tyckte att Åsas blus var mycket fin. Boel gjorde en krans med höstlöv också åt Åsa. Boel tyckte att Åsa också skulle behöva lite nya kläder. Boel gjorde skor, kjol, tröja, och strumpor mm. Åsa fick sova på ett skinn fäll på nätterna. Hon


kunde inte sova för hon tänkte på allt som har hänt. Boel hade också svårt att sova, för hon var både rädd och lycklig. Nästa dag så berättade Sten om Asagudarna och Oden. Han berättade att det fanns Gudinnan Freja, Guden Frej, Guden Tor, Midgårdsormen och mycket annat. Åsa tyckte att det var lite konstigt, jämfört med vad hon hört att mamma har berättat om Maria och Jesus. Åsa frös lite och hon började gråta ibland när hon tänkte på hennes föräldrar. En dag så frågade Boel om Åsa ville plocka lingon i skogen med henne. Boel sa ”vill du plocka lingon med mig?”. Åsa sa plötsligt ”ll-innn-ngon” Då blev Boel glad och pekade på henne själv och sa ”Bo-el”. Då sa Åsa ”Booee-ll”. Då pekade Boel på Åsa och sa ”Å-sa”. Då sa Åsa ”Petite”. Hösten hade kommit och Boel plockade många lingon till lingonsoppan. Åsa satt och såg på när Sten gjorde runor i stenarna. När Sten såg att Åsa tittade på så förklarade han vad runorna betydde. Efter en stund så förstod Åsa det mesta av runorna och vilka bokstäver dem var. Åsa fick börja hjälpa till med det mesta t.ex. att sopa huset, diska, tvätta och annat. Åsa tyckte det var kul. Åsa fick också hjälpa till att sköta om Stens häst Gullhova. Åsa tyckte att Gullhovas man var gosig och mjuk. Boel och Sten hade också ett par getter, får och kycklingar. Boel och Sten började gilla Åsa mer och mer. Åsa kallades för Åsa hittebarn, men det tyckte Åsa var okej, men lite elakt. Sten berättade att runorna var magiska. Åsa tyckte det var intressant och lyssnade mycket på när Sten berättade. En dag när Åsa tittade på Sten när han satt och gjorde runor, så såg hon att Stens ena ben var borta. Då blev hon rädd. Åsa tänkte att Sten kanske också hade varit viking, så hon sprang in till Boel. Åsa frågade om Sten hade varit viking, men Boel sa att det hade varit en varg som hade bitit av benet när Sten var liten. Nu hade det blivit vinter. Sten hade arbetat med runstenen i många år, och skulle äntligen få betalt. Boel och Sten fick dem mesta av sina


pengar från runorna som Sten ristat. Det var ont av mat till fåren, getterna, kycklingarna och ont om hö åt Gullhova. En dag så såg Åsa snön, men visste inte vad det var. Då blev Boel och Sten förvånade. Åsa gick ut och kände och hennes fingrar blev kalla. Hon tyckte det var mjukt och skönt, men mycket kallt. Strax så var det dags för den stora Midvinterfesten, så då skulle Sten slakta grisen och ta med till festen. Festen började och alla i byn var i den stora salen. På festen så bad dem till gudarna och offrade. Man drack en sorts stark öl, som kallades mjöd. Åsa var lite rädd för festen och alla gästerna och....... plötsligt så kom det en man, som hade blivit modigare av mjödet, och grep tag i Åsas arm. Han tog fram hon mot den stora brasan och skrek ”Okej, nu räcker det! Vi vill veta vart detta flickebarn kommer ifrån, för vi tillåter inte att en annan sorts varelse ska få växa upp bland våra barn!” Då så började alla småprata. Då sa Sten ”Släpp hon, annars så får jag ta hand om dig!”. Eftersom att ingen i byn ville bli ovän med Sten, så släppte mannen Åsa och gick tillbaka och satte sig. Sten harklade sig och började läsa en dikt om Åsa. När de förstod vad Sten menade så började dem att småprata igen. Plötsligt så reste sig den äldste mannen i byn och sa ”Varifrån hon än kommer, så ska hon få växa upp och leka med de andra!”. Alla började småprata som aldrig för. Sen, så blev Åsa en av dem. En dag så satt Åsa vid fönstret och tittade på barnen som åkte kana på isen. Boel såg Åsa och la en sjal runt Åsas hals och sen sa Boel ”Ut med dig och lek!”. Åsa gjorde som Boel sa. Åsa sprang ut och började åka kana med de andra. Plötsligt så blev det orange-rött på himmeln och en pojke sa ”Spring iväg, jättarna har fest, spring innan dem tar dig!!!”. Alla sprang hem och bort från isen. Åsa trillade och slog sig, men hon sprang i full fart ändå.


Nästa dag så skulle Åsa ut på isen igen, men när hon kom dit så fanns det ingen där. Hon hörde bara ett par hovar som klampade och sen så rusade.... ett rådjur in!!! Det kom pilar efter det men rådjuret halkade plötsligt på den hala isen och trillade. Rådjuret kunde inte komma upp. En pil träffade Åsa och en pojke kom. Det var han som hade skjutit på rådjuret. Pojken hjälpte Åsa upp. Pojken följde Åsa med hem och pratade lite med hon. När de kom fram så stod Starke där och pratade med Sten. Då tänkte Åsa att det var Starke som skulle köpa Stens runsten. Starkes trälar tog hand om pojkens häst och Starke köpte stenen. Starke gav Sten en ring och Starke sa ”Denna räcker gott som betalning.” Men Åsa tänkte inte på något av det. Petite tänkte bara på pojkens blåa ögon. Jag tyckte att denna boken var bra och mycket spännande. Man fick lära sig lite mer om vikingarnas hem och vad runorna var. Det var spännande med allt som hände med Petite, och att hon har varit med om en så fruktansvärd, men livlig resa bland vikingarnas vardagar.


ML Vikingar