Issuu on Google+

LYSING BERÄTTAR NOVELLSAMLING ÅR 9

Vol. # 2 – HT 2011


Börja lev din dröm......................................................................................................................4 Tre år sedan.................................................................................................................................6 Är det du som är döden...............................................................................................................8 Tigarflickan. .............................................................................................................................10 Försent.......................................................................................................................................12 RÅNET.....................................................................................................................................13


Börja lev din dröm Han vägrade inse att det var sant. Ännu en hård dag i skolan. Tjat, tjat en massa tjat. Bara fem minuter till. Klockan tickade och ögonlocken åkte ner mer och mer för varje sekund som gick. Han vaknade av ett rop: -

Viktor, du är sen!

Klockan visade 07:58, bussen gick 08.00. Han flög upp ur sängen och slängde på sig jeansen och Adidas-tröjan som låg på hans stol vid skrivbordet, han sprang ner för trappan, tog tag i hans svarta Nike ryggsäck som låg på bänken i hallen och sprang vidare ut genom dörren mot busshållplatsen. Den gula skol bussen skulle precis slå igen dörrarna. Det var på pricken. Busschauffören sa med ett litet flin på läpparna: -

Där hade du tur pojk.

Viktor gick längst bak i bussen och satte sig på ett av sätena och la ryggsäcken på sätet bredvid. Han slog en blick tillbaka på när han låg där i sängen under det sköna duntäcket från Jysk. Han slöt ögonen och började drömma. Professor Viktor Smith. Rymden var hans nästa projekt. Var tar det slut? Hur ser det ut där ute där alla atmosfärer upphör? Om man vore i en rymdraket och bara åkte så långt man kunde, vart skulle man komma? Bakom rymden, är det en oändlighet som aldrig tar slut? Finns det en vägg där allt bara slutar? I sådana fall så måste det finnas något bakom väggen, eller? Vem skulle ha byggt den? Och hur skulle man ta sig igenom den? Han hade alltid drömt om att få forska om rymden, var det verkligen tog slut, och nu var det hans uppdrag. Han satt i timmar och funderade. Allting har ett slut, men var är slutet? Går det att nå? Han drog på sig sin vita långa rock som gick ner till hans knän, han tog på sig glasögonen som hade suttit på hans huvud under hela dagen. Han gick till sal 13 B7 där Raymon och tre andra av hans arbetskollegor var. -

Något nytt?

-

Nej, inte än.

-

Hur gör vi?

-

Vi får fundera på saken och återkomma med funderingar imorgon.

Viktor gick och funderade på hur han skulle börja processen under hela dagen. Han hade precis hängt av sig den vita långa rocken då polletten trillade ner. Nu vet jag. Han vaknade av en knuff. Det var busschauffören. Viktor fick frågan om han var trött, svaret blev ett självklart ja. Han insåg att han inte var i skolan. Han hade missat kliva av bussen och bad busschauffören köra hem honom. Väl hemma tog han sig något att äta. Limpa med skinka


och ost. Upp för trapporna. Han hörde att teven var på. Han ställde maten på bordet och slängde sig på soffan. Då började teven brusa och det kom upp en gubbe i vit rock och glasögon på tv rutan. Precis som Raymon. -

Vi söker någon som dig, Viktor. Någon med den passionen du har för detta yrke. Vi behöver någon som dig i branschen. Det kommer en röd Audi till dig om en timme. Var klar då. Börja lev din dröm.

Viktor visste inte vad han skulle ta sig till. Hur visste dom?


Tre år sedan Hon måste försöka glömma, lägga det hemska bakom sig. Varje kväll innan Sofia lägger sig börjar hon tänka, börjar tänka på hur det var för några år sen. Sen somnar hon och vaknar kallsvettig av att städerskan sätter igång dammsugaren. Hon kommer varje morgon in till henne med en smothie med smak av jordgubb. Det är så gott tycker hon. Städerskan är verkligen snäll. Det var en gråmulen dag när Sofia vaknade den här torsdagen. Smothien smakade bra, som alla andra dagar. Pappa satt i köket när Sofia kom kom ner. -

God morgon min prinsessa! Har du sovit gott?

-

Ja det har jag, sa Sofia med en ledsam röst. Fast hon egentligen inte hade det. Inte alls.

Taxin kom och hämtade henne när hon skulle åka till skolan. Sofia går sista året på gymnasiet, inriktning natur. Hennes pappa hade velat att hon skulle gå musik och sång. Sofia har en talang, kan sjunga helt okej. Men för tre år sedan ville hon inte göra något som hennes pappa ville, allt emot hans vilja, vad det än var. Så de fick bli natur. Det var tyst i salen när Sofia klev in. Alla var där. Henne bästa kompis Maja satt där och bara stirrade på henne. Det såg ut som hon hade gråtit. Sofia satte sig tyst och började lyssna på vad läraren stod och sa. -

Ni ska alltså skriva om något ni är emot.

När Sofia kom in blev han avbruten och sa -

Du är sen som vanligt Sofia, men alltid lika snygg” och log.

Färgen på Sofia steg hon gick och satte sig generat. Sen kom hon att tänka på vad han precis stod och hade sagt, ”skriv om något ni är emot”. Hon trodde hon aldrig mer skulle bli påmind. Inte behöva gråta mer över det som hänt. Men så enkelt var det inte att slippa. Det var nu det började. Hon skulle få älta det här en väldigt lång tid framåt. För det finns ingenting annat som hon kan tänka på när någon säger: ”det hemskaste du varit med om” eller som läraren sa ”det man är emot”. Hon stirrade rätt in i väggen på salen. Tankarna började. Det började så bra. Sofia och hennes pappa åkte till Thailand. Bara hon och världens bästa pappa, var han då. Det var varmt när dem kom ner. Mycket människor som tog emot dem. De hade åkt första klass så det började redan bra där. Alla var så snälla där nere. Sofia tänkte mycket på vad de hade på sig. Eftersom


hon själv är en mode fantast. När de kom fram till hotellet fick dem välkoms drink. Sofias pappa blev gladare och gladare efter varje drink. Sofia tog med honom upp till rummet, de bytte om sedan gick de ner till poolen. Det var varmt när dem kom ner, en behaglig värme. Sofia gick ner till stranden, vek ut sin handduk. Satte på sin mp3 och bara njöt. Det här skulle bli det bästa hon någonsin gjort. Hon skulle få stanna i Thailand i två veckor, men sin pappa. Helt plötsligt började folk stirra upp mot pool-baren. Hon hörde hur saker började gå sönder och att någon skrek ”SOFIA”! Det var hennes pappa. Han sprang mot henne. Slängde upp Sofia i hans famn och sprang med henne upp till deras hotellrum. Sofia skrek och skrek. Ingen hörde henne. Det var som hon var osynlig. Han la Sofia ner på sängen, började ta av henne kläderna. Hon fortsatte skrika. Han slet i henne, tog av sig sina kläder. Sofia spydde, om och om igen. Jag vill inte skrek hon. Han dreglade och gormade över henne. Han va som en ilsken krokodil. Rätt som de var la han sig på henne plötsligt, tog djupa andetag. Sa förlåt. Sofia sprang därifrån. Ledsen, arg hon hade blivit sviken. Hur kunde ens egen pappa göra såhär? Hon gick ner till havet, hon såg helt förstörd ut. De kom fram en tjej som gav henne en telefon. Sofia lyssnade i telefonen. -

Sofia? Sofia vakna, sa Maja försiktigt till henne.

-

HJÄLP MIG! Utbrast Sofia.

-

Det är bra nu, du kan vara lugn.

-

Men hon kanske är efter mig än. Hon kommer aldrig låta mig vara ifred.


Är det du som är döden Ungen bara tjöt och tjöt när han såg han. Det var inget nytt för Grym, så han såg ut liksom. Bara ett levande skelett med ögon som såg ut att vara från helvetet. Han var ju dock därifrån men. Han tittade på ungen fundersamt och helt plötsligt sluta han tjuta. Men innan Grym han och öppna munnen så började han tjuta igen. -

Det kommer gå bra, det kommer inte göra ont kan vi säga, sa grym lugnt och lite högljutt för att överljuda den tjutande ungen.

Ungen som kallades Biff hade inga vänner, inga föräldrar och ingen stans att bo. Han bodde på ett barnhem ute på landet. Men ändå skulle han med ner till helvetet. Undra varför funderade Grym. Han tänkte tillbaks till alla andra han dödat, mördare, våldtäcksmän, skattesmitare, folk som varit otrogna. Han hade nog dödat alla sorters folk men inte ett barn på 9 år som inte har några vänner, familj eller någonstans att bo. Men de var något med ungen som gjorde Grym väldigt nervös. Hans blick när han slutade tjuta. Det var som om han visste att han skulle komma. Det var något med ungen som fick grym att tänka på när han var barn. Grym hade heller inga vänner. Han testade att gå i skolan en gång men alla hans klasskompis blev skiträdda. Även lärarna blev så rädda så en del av dem slutade. Han hade heller ingen mamma och hans pappa var alltid och jobbade. Det han mindes från sin mamma var bara att hon hade blont hår för hon stack när grym var väldigt liten. Han hade frågat sin pappa om varför hon stuckit, det han fick som svar var en örfil och att han hade annat att tänka på. Men ändå så gillade grym sin pappa. Han kanske inte var där när han behövdes men han lärde Grym de som behövdes för att ha detta jobb. Hur man dödade någon snabbast, långsammast, mindre smärtfritt, mer smärtfritt. Han lärde honom hur man skulle svinga lien ordentligt så man inte fick värk i hand efter. Han lärde honom också hur man skulle hinna ifatt de allra snabbaste. Genom att han tände eld på Gryms kläder så han sprang, och då var de snabbt kan man ju säga. Men de var dem få gångerna Grym pratade med sin pappa. Grym vaknade ur sin dagdröm helt plötsligt av att det blev tyst och en ljus röst sa: -

Är det du som är döden?

-

Joo det är jag som är döden, svarade grym.

-

Ska du inte döda mig?

-

Asså... joo egentligen men jag tror du inte förtjänar de, har jag fel?

-

Nej nej jag lovar det har du inte, skrek ungen högt

-

Så bra då, sa Grym o stack


Senare på samma dag när Grym skulle läsa tidningen stod det i rubriken’’ massmord på barnhem, utfört av nioårig’’.

Av/ Hugo Hörbäck , 9A


Tigarflickan. De stora portarna till innergården slog igen med en smäll, han vände sig hastigt om mot det stora fönstret, men det enda liv som syntes därute var de orangea löven som virvlade runt i vinden tillsammans med de stora regndropparna som studsade mot fönsterrutan. Han blev stående en stund och lyssnade på ljudet från sina egna andetag, som förutom regnet var det enda som hördes i hans nyrenoverade lägenhet. Tystnaden avbröts plötsligt av att grannens tre barn i lägenheten intill sprang skrattande ner för trappuppgången och ut på gården. Strax efter kunde han från vardagsrumsfönstret se tio ungar springandes och knuffandes på fotbollsplanen, allt för den där lilla bollen. Han mindes själv hur det var, när fotbollsplanen i skolan var hela ens värld och man gjorde allt för att få tag i den leriga bollen som hela tiden sköts fram och tillbaka över planen. Det var tjugo år sedan, då han fortfarande var liten och längtade efter att bli stor, samtidigt som allt som var längre bort än nuet endast var glimtar ur hans synvinkel. Det gula huset på landet var i hans ögon ett slott, trädgården var ett helt paradis fullt av lekar och hela världen var endast en plats av regnbågens alla färger. Människor som sköt ihjäl varandra och fattigdom var sådant som bara fanns på film, sådant som gubbar hade hittat på för att göra en bra story. Hans tankar avbröts av att det återigen tystnade, regnet hade slutat dansa på fönsterrutan och barnen var nu på väg inspringande för kvällsmat. Deras skrattande ljusa röster lade sig som ett varmt täcke över den leriga grusplanen, för att sedan leta sig in bland husens gråa hörn och till slut försvinna, precis som deras drömmar snart skulle göra. Krigen på teve var inte längre filmatiserade och de undernärda barnen befann sig nu inte längre än en flygplansresa bort. Vinet i hans hand skvalpade nästan över när posten damp ner från dörrinkastet med en smäll. Reklam, reklam, reklam. Han bläddrade lite hastigt och suckande igenom posten i hopp om att finna någonting som för en gångs skull inte var reklam för nya märkesskor eller svindyra lägenheter som självklart skulle göra dig mycket lyckligare, men inte hittade han någonting annat än all denna reklam som vred och förvrängde verkligheten i varenda människas hjärna. Så här satt han, ensam, i sin nya stora lägenhet med hög lön och goda tillgångar men inte fan var det lycka som tryckte på innanför bröstkorgen. Det irriterande surret från en fluga mot fönstret påkallade hans uppmärksamhet. När han gick dit för att smälla den betraktade han den röda solnedgången bakom de gråa, nybyggda höghusen kvarteret intill. Han blev återigen stående och iakttog världen utanför glasrutan när


hans blick fastnade på ett par bruna ögon lysande av lycka, trots att de bars av en kropp endast täckt av en lång, söndersliten t-shirt och trasiga sandaler. De mörka magra benen sprang lätta över gruset som om de hårda stenarna på marken var silkeslena daggiga grässtrån. Skenet från solens sensommarvarma strålar lyste upp hennes svartlockiga toviga hårsvall, och så leendet, det där sprudlande euforiska leendet. Ett tyst leende som förändrade hela hans liv.

Alice Engholm 9a


Försent Läraren slog näven i bänken och blängde på eleven som satt intryckt i hörnet. Det var helt tyst i klassrummet och alla eleverna satt och kollade på när läraren skällde ut den nya eleven. Ingen av de andra eleverna visste vad han hade gjort. Ute sken solen. Hade det varit en vanlig dag skulle eleverna sprungit omkring och bara väntat på att få sluta såhär på fredagseftermiddagen. Men istället satt alla tysta och stilla på sina platser. Läraren gick tillbaka och fortsatte SO-lektionen. Han läste högt i SO-boken inför klassen. Det var den sista lektionen innan helgen. Alla såg väldigt trötta ut även fast de blivit chockade av det som hände innan. När de hade läst ett tag var det den nya elevens tur. När han hade läst ett stycke stoppade läraren killen. Han drog med honom in i grupprummet och smällde igen dörren. Han öppnade dörren och sa till de andra eleverna att de skulle fortsätta läsa i böckerna. Han smällde igen dörren ännu en gång. Från klassrummet hörde man hur läraren skrek ut allt han kunde komma på för att få pojken skämmas för det han gjort. Ingen visste. Inte en enda. Plötsligt hördes ett skrik. Det kom ifrån grupprummet. ”Du ska dö din jävel” Skrek läraren och flertal slag hördes. En av eleverna ställde sig upp och gick mot grupprummet, öppnade dörren och gick in. De andra följde tyst och försiktigt med. Inne i grupprummet låg eleven på golvet. Läraren syntes inte till, och branddörren var öppen. Alla stod och kollade på eleven. De insåg direkt att det var försent. Av: John


RÅNET Han drog på sig luvan och gick ut ur gränden folk skyndade sig när dom gick förbi honom och försökte att inte titta honom i ansiktet. Det var en regnig natt i September om ca 1 minut så ska planen inledas målet är banken några hundra meter framåt på gatan. Allt var tvunget att vara perfekt för att det skulle fungera. Är du redo hörde han i sin örsnäcka ’’ja’’ svarade han. 30 sekunder senare så kom en svart van körandes stannade vid gat kanten och Johan gick in och satte sig. Dom tog på sig masker och tog varsin kpist från vapen förrådet. 2 personer var positionerade på taket av banken för att desarmera larmet. Dom tog på sig rånarluva och tog varsitt automatgevär från lådan. Slog upp dörrarna och sprang in på banken. ’’LÄGG ER NER PÅ MARKEN’’ Skrek dom. Folk försökte trycka på larmknappen men larmet hade redan blivit desarmerat av folket på taket. Det var några som tvekade så Johan sköt några skott i taket för att skrämma dom. ’’jag och Jens stannar och vaktar sade John’’ Medan Johan och de andra går för att hämta pengarna. Dom gick genom en korridor tills dom kom fram till en stor betong dörr. ’’Hoppas vi har tillräckligt med sprängämnen sa Johan’’ Dom planterade laddningarna ’’alla backa!!’’ Alla gjorde som Johan sa och dom detonerade laddningarna. Samtidigt i det andra rummet så var det en man i 40 års åldern som stod i kassan som hade lyckats ta fram en pistol från ett skåp. Han smög fram och började skjuta på John. Jens sköt honom rakt i bröstet men det var försent John var redan träffad. ’’ÄR DU OKEJ ?!’’ Men det var försent skottet hade träffat rakt i huvudet. Vid valvet så höll Johan och dom andra på att lasta pengar i en vagn ’’Snart får det ta att räcka det måste ju vara 20 miljoner kronor här i sade Gustav’’ Ja du har rätt svarade Johan vi drar. Johan pratade i radion ’’Simon är ju här snart ?’’ Ja om cirka fem minuter svarade han. Ute i entren så såg dom Johns döda kropp ’’Vad fan har hänt ?’’ Nån jävla idiot försökte spela hjälte svarade Jens hans röst darrade. Det är inget vi kan göra något åt nu. Så exploderade väggen på banken och in kommer en gul skolbuss. ’’Är allt klart ?’’ Frågade Simon. Ja vi


lastar in allt i bussen. När det var färdiglastat så hoppade alla in i bussen dom körde ut från banken och allt var perfekt timat skolan var precis slut så dom smälte helt enkelt in i raden av alla andra skolbussar. Av: Adam Tollander


Lysing berättar