Page 1

en tidning av studentkåren vid jmk: institutionen för journalistik, media och kommunikation, stockholms universitet nummer 05 2013: närhet

rädsla - Vad skrämmer dig? Femte statsmakten går igenom rädslor på stan och i våra hjärtan.

+ Resereportage: Paris gömda pärlor + Intervju med Fredrik Hallgren


femte statsmakten

www.femtestatsmakten.se

6#2013

2

03 Ledare: Ett par avslutande ord Robin Vetter 04 Krönika: Ett vanligt jobbpass - men inte en helt vanlig kund Hanna Frick 05 Krönika: “Jag vägrar tycka om barn” Hanna William-Olsson 06 Intervju: Dags att prata politik Ellen Pan 08 Profil: “Jag kan inte minnas ett liv utan klaustrofobin” Amanda Törner 10 Recensioner Pernilla Cedergren, Ellen Pan 11 Fältstudie: Vad är du rädd för? Elin Iversen, Cissi Thomsson 14 Resereportage: Paris gömda pärlor Nanna Huttunen 18 Intervju: Fredrik Hallgren Carl Lindberg 20 60 sekunder med: Katarina Rodopoulos Ellen Pan 21 Sista ordet: Jag, tant? Ellen Pan


ledare

Ett par avslutande ord. Chefredaktör & ansvarig utgivare Robin Vetter robin.vetter@femtestatsmakten.se

Vice chefredaktör Ellen Pan ellen.pan@femtestatsmakten.se

Textredaktör Pernilla Cederberg ida.viberg@femtestatsmakten.se

Yasmine Härnebo Grapenwall ida.viberg@femtestatsmakten.se

Ida Viberg

ida.viberg@femtestatsmakten.se

Bildredaktör Max Berg max.berg@femtestatsmakten.se

Webbredaktör Simon Lundberg

simon.lundberg@femtestatsmakten.se

Skribenter Amanda Törner, Carl Lindberg, Elin Iversen, Ellen Pan, Hanna Frick, Hanna William-Olsson, Nanna Huttunen, Pernilla Cederberg Fotografer Nanna Huttunen, Elin Iversen, Cissi Thomsson

En termin har gått. Min första termin på JMK. Jag har hunnit mycket, och inte minst att ta på mig uppdraget som chefredaktör för femte statsmakten. Det här är mitt andra nummer, och det sista numret för terminen. Jag har fått lära mig mycket, och jag har mycket kvar att lära. Och om jag får som jag vill får jag fortsätta lära mig även efter jul. För mig är det tydligt att en tidning alltid bör sträva efter att fylla ett syfte, och från första dagen har jag haft en ganska tydlig bild av just femte statsmaktens syfte framför mig: I egenskap av skoltidning vid JMK så bör tidningen fungera som en så bra testplattform som möjligt för oss elever. En någorlunda skyddad miljö, men ändå med en ambition att åtminstone försöka simulera de krav som kan ställas i ett senare arbetsliv. En sandlåda om man så vill, en någorlunda seriös sandlåda. Som det ser ut nu ser jag fortfarande outnyttjad potential. Till exempel vill jag att det ska finnas möjlighet för alla att så ofta som möjligt bidra till tidningen, och därför kommer jag efter jul att försöka få fortsätta med mina planerade förändringar. Bland dessa finns bland annat en breddad tidning, med möjlighet för fler att ta ansvarsbärande roller, och en nystart av tidningens internetaspekt. Jag tror fullt ut på värdet av erfarenhet, och jag vill göra femte statsmakten till en möjlighet för er alla att skaffa just det. Jag vill inte att det ska vara en fråga om huruvida man vill vara med i tidningen eller inte, utan frågan ska istället vara den om hur mycket man vill bidra med till just det här numret. Jag tror att en tidning, vid sidan av radio och TV, som alla tre drivs och organiseras av studenter, kan göra JMK till den otroligt levande och aktuella institution den enligt mig bör vara för att göra oss och våra framtida examina attraktiva för arbetsgivare likväl som för oss själva, och dessutom ge oss det vi behöver för att förstå vad vi vill få ut av vår utbildning. Jonas Jonsson skänkte mig nyligen under en föreläsning en formulering som jag tycker fungerar rätt bra: för att kunna ställa frågor som vi vill ha svar på när vi träffar någon som vet något vi vill veta, måste vi ta reda på vad det är vi inte redan vet eller kan. Hur ska du kunna fråga din idol hur hen gjorde för att nå dit hen gjorde om du inte själv har ett hum om vad du tycker är svårt? Kort sagt tycker jag att femte statsmakten kan vara en enorm tillgång för en fantastisk institution, och jag tycker inte att man lättvindigt ska låta den gå till spillo. Det här numret handlar om rädsla. Något som jag lagt mycket energi på att försöka förstå. Egentligen inte som ett tillstånd av skrämsel, utan som ett ickekonstruktivt sinnestillstånd. För mig är egentligen rädsla i sig det enda man robin vetter behöver vara rädd för. Allt annat är en väg i en riktning, rädsla är chefredaktör stillastående. Och jag tror, helt och fullt, att man aldrig kan älska något man fruktar. God jul och gott nytt år!

3


Ett vanligt jobbpass men inte en helt vanlig kund Där satt jag i godan ro bakom min kassa i matbutiken. Eller i godan ro var det väl egentligen inte. Jag var skittrött och slängde gång på gång blickar på den digitala klockan i hörnet på datorskärmen. Sista kollegan gick för två timmar sedan och butiken ska snart stänga. Bara en halvtimme kvar, tack och lov! Då och då öppnas de gamla trötta skjutdörrarna till butiken och en trött kund kliver in i butiken. En annan vinterblek kund packar ned sina varor i plastpåsar och går ut i kylan. Jag sneglar på klockan igen och blir besviken på hur lite siffrorna har förändrats. Nästa kund dyker upp. ”Hej”, säger jag precis som jag har gjort alltför många gånger den dagen. Han tittar på mig med dröjande blick och frågar: ”Är det där din naturliga hårfärg?”. ”Ja”, svarar jag tillbaka och känner mig lite illa till mods. Han fortsätter ge mig komplimanger om min blonda, naturliga och ursprungliga hårfärg. Han betonar orden ”naturliga” och ”ursprungliga” väl. ”Tack”, säger jag och fortsätter blippa in varorna. Blipp, blipp. Men han fortsätter prata om det ursprungliga. Om det äkta. Om det rena. Men nu pratar han inte längre om mitt hår, han pratar om ras. Mitt hjärta börjar dunka hårt i bröstet och min kropp stelnar till. Jag blir rädd. Han pratar om hur vår ras håller på att dö ut, hur det orena och smutsiga tar sig in i vårt samhälle. Han är rasist. En extrem rasist. Plötsligt önskar jag att det inte alls ska vara stängning snart, utan fullt med kunder och liv i butiken. Men istället är jag nu ensam och rädd. Jag spelar dum och naiv för att få honom att gå, frågar glatt vad han menar och säger något i stil med ”jag tycker om alla människor”. Jag vågar inte säga ifrån. Jag blir rädd. Rädd för att det faktiskt existerar sådana här människor. Aldrig tidigare har jag så öppet och direkt mött en människa så hatisk, så full med förakt. Jag blir också rädd för tanken över att det finns människor med liknande åsikter men som inte visar det. Den dolda rasismen skrämmer mig nästan mer, för den kan man inte identifiera, peka ut och bekämpa. Jag blir rädd. Rädd för att det finns fler människor som mig. Som inte vågar säga ifrån. Som stelnar till, fryser och kryper ihop. Istället för att konfrontera och bekämpa. (Eller kanske kasta en tårta.) Till slut går mannen, då jag så demonstrativt jag vågar mig på, erbjuder honom kvittot för det han har handlat. Han packar ned sina varor i plastkassar under tystnad och kliver ut i kylan. Kvar sitter jag med ett bultande hjärta. Tio minuter kvar till stängning men jag kunde inte bry mig mindre. Jag var rädd. Nu är jag förbannad.

text: Hanna Frick

4


krönika

”Jag vägrar tycka om barn” ”VA?”, utbrast min äldsta vän med stora ögon. ”Du tycker ju inte ens om barn!” Hur många gånger under vår uppväxt hade hon och jag inte suttit och ondgjort oss över de andra tjejernas barnfixering. Och nu stod jag här och sa att jag precis börjat jobba på förskola och att det var det roligaste jag någonsin gjort. Reaktionen var förståelig; vad farao hade hänt med mig? Det är sant att jag alltid hade sagt att jag ogillar barn. Jag ogillade deras kroppsvätskor och jag ogillade att det inte gick att föra vettiga samtal med dem. Men mest av allt ogillade jag att det förväntades av mig att jag skulle vara barnkär. Jag ville inte skriva under på att jag skulle huka mig ned och jollra med alla småbarn eller veta hur man tröstar en ledsen unge, bara för att jag var tjej! Det var en del av min nyvakna feministiska analys. ”Jag vägrar tycka om barn!” sa jag och satte bestämt ned foten. Men allt det där var bara en fasad. Sanningen är den att jag var livrädd för dem. Barn var obegripliga mysterier för mig som aldrig haft syskon, små tickande bomber som när som helst kunde skrika ut att jag var dum eller ful eller något annat obehagligt. Nu när jag faktiskt nästan var vuxen bestämde jag mig, med stöd från redan barnfrälsta tjejkompisar, för att möta min rädsla och sökte jobb på dagis. På väg till min första dag på förskolan var jag yr och illamående av skräck. Jag travade in på avdelningen med ögonen lätt i kors. Jag möttes av den bästa tänkbara terapeuten; en treårig pojke som sprang fram med en skinande blank sten i sin hand. ”Den är magisk!” sa han. Jag blev alldeles varm i magen och frågan bubblade ut innan jag hann tänka: ”Tror du att den kan förvandla dig till någonting?” och han funderade en stund innan han sprack upp i ett leende. ”Den kanske kan förvandla mig till en bondgård!”. Jag kunde inte annat än viska ett wow för mig själv. Sedan fanns det ingen väg tillbaka ut ur barnens rike. Men att ungar är fantastiska och att jag kom över min rädsla betyder inte att jag hade fel i min tonårsanalys. Det är hämmande att bli sedd som en omhändertagande ansvarsfull lill-mamma från det att man är så liten att man kan bära en docka eller kasta Hur-Många-Barn-Får-Jag-När-Jag-Blir-Stor-stenar. Men det farliga är ju inte att tjejer lär sig ta hand om barn, för det är så att säga något ständigt aktuellt som alltid kommer att behövas. Nej, det farliga är förstås att killar inte förväntas göra det. Allt man är ovan vid är skrämmande. Och om halva befolkningen inte förväntas ha barnvana så kommer stora delar av den halvan att kunna vara rädda ifred utan att någon säger åt dem att ta tag i det. Nå, vem är jag att bedöma om halva mänskligheten är rädd. Men man kan ju fråga sig varför papporna satsar som mest på karriären under barnens första år. Jag bara säger.

text: Hanna William-Olsson

5


Dags att prata politik Pratapolitik.nu är en ny politisk mötesplatsen som ska engagera ungdomar och göra politiken mer lättförståelig. Projektet startades i somras av två drivna uppsalakillar med ambitionen att visa hur intressant, underhållande och viktigt politik är. text: Ellen Pan foto: Nanna Huttunen Den svenska poltiken har fått tillökning - i december lanserades hemsidan Pratapolitik, en mötesplats som ska väcka ungdomars intresse för politik. Bakom hemsidan står 20-åriga politikintresserade Vilhelm Fritzon och Mårten Randau från Uppsala. - Grundidén var att skapa en plattform för skolor och ungdomar med förenklad information om partiernas ställning i olika sakfrågor. Våra vänner snackar alltid om att politik är krångligt och att partiernas egna hemsidor är för luddiga. Allt eftersom utvecklades hemsidan även till ett forum för diskussion, berättar Mårten.

6

Arbetet med hemsidan tog fart i augusti och resulterade i en interaktiv hemsida med bloggar, gästkrönikor, debattinlägg, intervjuer och nyheter. Efter lanseringen har sidan haft 30 000 besökare och den mest uppmärksammade krönikan har fått runt 200 kommentarer. - En del har kontroversiella åsikter som vi inte stödjer men det är det som behövs för att skapa buzz. Vi tycker att det saknas en helt objektiv politisk mötesplats där alla sidor kommer till tals och vill därför inte styra innehållet med våra egna åsikter, förklarar Vilhelm. Sina egna politiska åsikter vill han helst inte kommentera.


intervju

Några av de mest hotfulla kommentarerna har de valt att ta bort, men än så länge har ingen diskussion spårat ut allt för mycket. - Vi har diskuterat det en hel del, vad som ska få publiceras. Självklart har vi nolltolerans mot rasism och krav på att alla texter ska hålla en hög kvalitet. När det gäller SD tror vi att det bästa tillvägagångssättet är att bemöta och inkludera dem, säger Mårten. Varken Mårten eller Vilhelm har tidigare erfarenhet av webbutveckling. Hjälpen har kommit från forum, guider och kunniga programmerare. - Nu har vi bland annat anlitat en webbutvecklare som ska hjälpa oss med att få sidan att gå fortare. Självklart vore det kul att kunna tjäna pengar på Pratapolitik, vi har pratat om att fixa annonsörer och sponsorer. Men egentligen driver vi sidan för att få människor att engagera sig, säger Vilhelm. - Ja precis, det låter töntigt men om vi bara lyckas få typ femtio personer att engagera sig så är jag nöjd, fortsätter Mårten. Målet med Pratapolitik är att människor ska få upp ögonen för hur politik kan vara både intressant, underhållande och något viktigt som genomsyrar hela samhället. Med ett nalkande riksdagsval och europaparlamentsval kommer hemsidan i rätt tid. - Jag tror att många tycker att politik är trist, vi vill hjälpa folk att ge det en chans. Det känns speciellt relevant nu inför valet, säger Mårten. För att uppmuntra unga att engagera sig i politik tror killarna att det är viktigt att tydliggöra skillnaderna mellan partierna. De tycker att det behövs starkare känslor i politiken och ett tydligare motstånd. Har man lust att själv engagera sig finns stora möjligheter att bidra till hemsidan på olika sätt. Förutom de nuvarande textformaten kan sidan komma att utvecklas ytterligare med nya funktioner i framtiden. - Vi diskuterar hela tiden nya tillägg till Pratapolitik. Sidan ska ständigt utvecklas, inte stagnera, konstaterar Mårten.

7


”Jag minns inte ett liv utan klaustrofobin.”

Sofia Åslund var fem år när den ödesdigra turen med Katarinahissen ägde rum. Där och då förstod hon inte vad som hände, men strax därefter började klaustrofobin, cellskräcken, sätta klorna i henne. Rädslan för att bli instängd har präglat hela hennes uppväxt, och än idag anstränger hon sig för att undvika trånga utrymmen. text: Amanda Törner foto: Nanna Huttunen

8


profil

- Har man aldrig haft en fobi kan man inte förstå det, säger 21-åriga Sofia, övertygat. Det handlar inte bara om ett obehag, det handlar om dödsångest. Så har det i alla fall alltid varit för mig. När kusinerna var på besök i Stockholm den där dagen för 16 år sedan stod det på schemat att åka upp i Katarinahissen i Slussen och titta på utsikten. Sofia var ett självständigt barn som ville visa sig modig inför den yngre kusinen och propsade på att de två skulle få åka upp i hissen själva. Så fick det bli. Men upp kom de aldrig. Hissen krängde till – och stannade. - Det underliga är att jag inte kan minnas att jag blev särskilt rädd just då, säger Sofia. Jag fattade inte riktigt vad som hände. Oturligt nog var detta en söndag med låg aktivitet och det dröjde flera timmar innan hjälpen kom. - Det var bara att vänta. Jag tror vi satte oss ner på hissgolvet och pratade. Visst är risken stor att utveckla en fobi om man som barn är med om en traumatisk händelse, men Sofia funderar över om hon kanske ändå hade särskilt dåliga förutsättningar. För trots att hon var ett framåt barn som inte räddes att ta för sig av livet i sällskap med andra, fanns där redan en rädsla som var så pass stor att hennes föräldrar alltid har förundrats över att hon tog initiativet till att åka upp i hissen utan en vuxen den där dagen. - Jag var otroligt rädd för att bli lämnad ensam. Kanske inte helt unikt i den åldern, men för mig var det på den nivån att jag kunde bli livrädd bara min mamma gick runt husknuten när jag var i trädgården. Sofia minns tydligt första gången det var dags att åka hiss efter händelsen med Katarinahissen. - Jag spjärnade emot, bröt ihop och fick total panikångest. Samtidigt blev rädslan för att bli lämnad ensam allt värre. - Jag tror att det är vad min klaustrofobi egentligen bottnar i – skräcken att bli instängd där ingen kan hjälpa mig. I samband med att Sofia skulle börja förskoleklass insåg hennes föräldrar att hon behövde professionell hjälp med att hantera klaustrofobin. De kände till att det fanns så kallad KBT, kogni-

tiv beteendeterapi, för att behandla fobier, och satte hopp till att Sofia kunde bli hjälpt av sådan. - Jag fick träffa en barnpsykolog på Nacka sjukhus. Hos henne gick jag både i samtalsterapi och pratade kring min ensamhetsrädsla och i KBT som kort och gott går ut på att utsätta sig för det man är rädd för. Sofia fick åka upp och ner i sjukhusets bårhissar medan psykologen hela tiden förklarade hur hissen fungerade. - Men det absolut viktigaste tror jag var att hon hjälpte mig förstå hur rädsla fungerar. Jag började se rädsla som någonting naturligt. Efter terapin upphörde en stor del av både Sofias ensamhetsoch cellskräck. Men helt fri blev hon inte. - Det var så typiskt, för i sjuan hände det igen, jag åkte hiss och den stannade. Mycket av min cellskräck kom tillbaka, och den sitter kvar. Jag kan över huvud taget inte minnas ett liv utan klaustrofobin. Trots detta bakslag ser Sofia KBT som någonting väldigt positivt och råder alla som har en fobi som begränsar vardagen att söka hjälp. - Ta fobin på allvar och sträva efter att förstå din rädsla. Det är först då det blir möjligt att hantera den.

9


world war z

- Zombiepandemiins senaste inkarnation En zombiepandemi hotar att utplåna hela mänskligheten i Marc Forsters filmatisering av Max Brooks roman World War Z. Global panik utbryter när zombierna går till attack, och det är till synes omöjligt att stoppa deras våldsamma framfart. Familjefadern och FN-agenten Gerry (Brad Pitt) får motvilligt rycka ut i zombiekriget för att rädda det som räddas kan. Lyckligtvis är han rustad med en katts uppsättning liv, vilket kommer väl till pass när en dag på jobbet innehåller allt från plankrascher till handgemäng med levande döda.

Brad Pitt i World War Z. foto: pressbild

CINDY SHERMAN Fram till den 19 januari erbjuder Moderna Museet möjligheten att äntra konstnären Cindy Shermans skrämmande värld. Med fotoutställningen Untitled Horrors beskriver Sherman en historia om kvinnor i underläge och maktposition, om krossade hjärtan och frånvarande män. Med sig själv som modell skapar konstnären ett starkt signum där bilderna är högst personliga. Inledningsvis bjuds besökaren på känslosamma, dramatiska verk liknande stillbilder ur en romantisk dramafilm. Sherman leker med skuggor, ljus och färger och experimenterar med mötet mellan sexualitet och barnslig oskuld.  Allt eftersom utställningen vecklas ut växer skräckfilmsreferenserna och bilderna blir allt mer bisarra - äcklad och illamående kan jag inte låta bli att fortsätta titta och förundras. En sak är säker - vare sig du hatar eller älskar Untitled Horrors lämnar du definitivt inte utställningen oberörd. text: Ellen Pan foto: pressbild

10

Symboliskt sett handlar World War Z om människans reaktion på krissituationer, och om rädslan för jordens undergång. I motsats till romanen är dock filmen inte särskilt psykologisk. Den är för upptagen med att överraska med specialeffekter och explosioner, och den bjuder på pinsamt effektsökeri i skildringen av karaktärernas själsliv. Det är uttröttande. Om Forster hade släppt stora trumman en stund hade man, möjligen, kunnat bli berörd. text: Pernilla Cederberg foto: pressbild


fältstudie

Vad är du rädd för? Vad är egentligen dina medmänniskor rädda för? Vad rör sig igenom deras huvuden när du möter dem i tunnelbanan? Femte statsmaktens Elin Iversen och Cissi Thomsson gav sig ut på stan för att ta reda på just det. De två frågorna är: 1. Vilken är din största rädsla? 2. Hur hanterar du den? till vänster: Bengt Hellström, tyresö. till höger: Björn Medin, tyresö Bengt: 1. Jag är inte rädd för någonting. Varför ska man vara det för? Björn: 1. Jag har ormfobi. 2. Mitt sätt att hantera det är att försöka tänka att jag inte är rädd.

Linnea Sjöblom, stockholm 1. Jag tycker inte om trånga utrymmen. 2. Jag har väldigt svårt att hantera det, får oftast panik.

text och foto: Elin Iversen & Cissi Thomsson

Frida Earnshaw, hägersten 1. Min största rädsla är att det ska hända mina barn någonting. Jag har nog ingen fobi direkt, eller det skulle i så fall vara magsjuka. 11


Robbin Undin, skogås 1. Jag är rädd för spindlar. Både stora och små. 2. Jag försöker undvika spindlar, och jag åker väl helst inte till Australien kanske.

12

Carina Pierd, haninge 1. Att det händer mina barn någonting. Speciellt nu när de är i tonåren och är ute på stan om kvällarna. 2. Det går väl inte att hantera, man får blunda för oron nu när de växer upp.


fältstudie

Wessan Abed, irak 1. Att det händer något med mina barn. 2. Det är svårt, går nog inte att hantera. Jag blir väldigt stressad om jag inte kan få tag på dem, då måste jag ringa runt och försöka prata med någon. Annars går jag ut och letar själv.

Helen Svensson, lidingö 1. Min största rädsla är att det ska hända mina barn någonting. 2. Jag gör inget aktivt för att bli av med min rädsla utan försöker bara ta hand om dem på bästa sätt.

13


Paris gömda pärlor text & foto: Nanna Huttunen

Eiffeltornet, Champs Elysées och Louvren. Paris turistattraktioner är många, välkända och visiteras dagligen av en mängd turister med kameror i högsta hugg. Vad är det då som får så många att falla för Paris? 14


resereportage

paris är världens populäraste turiststad i hjärtat av vackra Europa med närmare 30 miljoner besökare om året. Även om man inte besökt Paris har man antagligen hört om de traditionella sevärdheterna som varenda en turist besöker. Men finns det mer till Paris än dessa traditionella turistattraktioner som det skrivs om i var och varannan turistguide? Går det att uppleva den autentiska parisiska känslan mitt i turistmyllret? Var hittar man dessa ställen i såfall? Här följer några tips till mitt Paris och dess gömda, och delvis glömda, pärlor.

SEVÄRDHETER glöm sacre-cœur, notre dame och triumfbågen. Gå istället till fridfulla Place Dauphine, en liten skvär i hjärtat av Paris. Gillar du arkitektur, men vill begrunda den utan att jämt behöva sträcka på halsen och undvika armbågar, rekommenderar jag de mindre kända kyrkorna som exempelvis Saint Sulpice. Byt ut promenaden i Tulieres trädgården och gå istället till vackra Place des Vosges, en lugn park omringad av vackra hus

som en gång bebotts av bland annat Victor Hugo.

SHOPPING Då det gäller shopping ska man undvika de fullpackade och dyra Printemps och Lafayette varuhusen. Istället kan man gå till de vackra kvarteren kring Rue de Rosiers eller till Rue Vieille-du-Temple där man hittar flera små självständiga butiker med färre besökare. Även Shakespeares & Co på vänstra sidan Seine floden är värt ett besök, om inte för att inhandla en bok, så för den underbara stämningen inne i bokhandeln. Att höra någon spela piano, se någon annan sitta i en 80 år gammal fåtölj och läsa ett åtminstone lika gammalt exemplar av en klassiker, medan man själv går i de snirklande gångarna mellan bokhyllorna för tankarna till 20-talets Paris. På bottenvåningen hittar man nya titlar och rekommendationer från personalen medan man på övre planet kan läsa unika exemplar på plats.

Fotografering inne i bokhandeln är förbjudet så man behöver inte oroa sig för att i misstag hamna i en överentusiastisk turists fotoalbum.

15


16


resereportage

MUSEUM ingen gillar att köa. Ännu värre är det då köerna är milslånga och sniglar framåt. Detta är dessvärre situationen, dagligen, utanför de populäraste museerna i Paris. Så ifall du inte vill köa hela dagen kan du stryka Louvren och Centre Pompidou från din lista. Gör istället ett besök till de gamla privat palatset Jacquesmarte-André eller till Musee Carnavalet. Går man på förmiddagen eller kvällen finns det sällan en kö och den är inte lång om den motförmodan skulle finnas. Här kan man strosa runt i vackra rum och drömma sig bort till ”la belle epoque”. För den modernare finns ”Les Docks – Cité de la Mode et du Design”, ett centrum för allt som faller under paraplybegreppen design och mode. Här finns allt från utställningar, shopping och aktiviteter till brunch och klubbkvällar. ”Le truc vert” som centrumet även kallas i folkmun ligger intill Gare d’Austerlitz.

RESTAURANGER det franska köket är världsberömt för sina escargots, moules frites och boeuf tartar. Kvalitet och en mysig, genuin stämning går att hittas för ett billigare pris än man tror. Vill man ändå ha den exklusiva restaurang känslan rekommenderar jag Petit Bofinger i Marais. En systerrestaurang till Michelin-belönade restaurangen Bofinger på andra sidan gatan, med såväl kö och krav på franska kunskaper för att få sitta i den vackra salen. På Petit Bofinger kan man få en lyxig tre rätters meny med vin för 300 kronor och valmöjligheterna är många och varierande. Själva restaurangen är vacker med flott inredning. Ifall man vill vara mer lokal och upptäcka den kitchiga franska restaurangen där man praktiskt taget nästan sitter i knät på grannen ska man gå till Le Royal Turenne, även i Marais, eller till Chez Paul på Rue de Charonne.

17


Fredrik Hallgren slog igenom medialt i humorserien Karatefylla och är just nu aktuell som skådespelare och manusförfattare för 112 Aina. För Femte Statsmakten berättar han om sitt liv och om hur tidigare erfarenhet tar bort rädslan för att stå utan arbete. text: Carl Lindberg foto: pressbild

Varför blev du skådespelare? Jag höll på med amatörteater några år. Jag hade flera andra yrken men inget var roligt, så jag frågade mig själv vad jag hade gjort som var kul. Då sökte jag till Calle Flygare teaterskola. Sen studerade jag på Scenstudion och efter det hamnade jag i en musikal i Sundsvall. Det var tufft för jag hade barn och jag var tvungen att turnera hela tiden. Jag fick offra en hel del. Jag hade ingen direkt plan utan gick mycket på magkänsla. Jag har tackat nej till vissa reklamjobb till exempel och folk har tyckt att jag varit dum i huvudet, men sen har man sett hur de blivit och då har jag tänkt att fan vad skönt att jag inte gjorde det där.

18

Vilken är den viktigaste händelsen i din karriär? Det var nog mötet med Baluba. Jag ställde ett krav och fick ett motbud, och det ledde till ett kontrakt. Då kände jag att jag verkligen kunde leva på det här. Efter det behövde jag inte lägga undan pengar för nästa halvår som jag behövt när det fanns en osäkerhet om man skulle ha jobb eller inte under kommande kvartal. Så nu känner du ingen rädsla för att stå utan lön? Jag vet att lönen kommer varje månad. Det är en trygghet. Sen kan ju detta kontrakt ändå sägas upp imorgon, men då skulle jag känna att de erfarenheter jag har i ryggen också skulle fungera som en trygghet, jag vet vad jag kan.


intervju

Du arbetar också med att utveckla nya program. Hur tar man en idé till färdig produkt? Man jobbar ofta med flera olika idéer samtidigt som man sedan pitchar för en kanal. Då kanske de gillar en idé mer som vi jobbar vidare på och förhoppningsvis får man göra en pilot. Till Karatefylla gjorde vi en pilot, det gjorde vi inte till 112 Aina eftersom att produktionsbolaget där kunde gå på våra tidigare referenser från Karatefylla, och visste därför att de kunde lita på oss. Varför tror du att 112 Aina är så populärt? Första säsongen var ju inte det. Vi var helt lost, ”vad är det för serie vi gör” liksom. Men nu tror jag att det går bra därför att det finns en handling och man får lära känna karaktärerna. Alla scener behöver inte vara roliga, men de bygger upp en känsla. Eller så är det bara för att det handlar om poliser som är dumma i huvudet. Beskriv din karaktär i 112 Aina. Det var svårt till en början att finna karaktären. Han ska vara en Bamsetyp, men när man sätter på sig uniformen blir man lite macho. Det var svårt att inte prata med djup röst liksom. Det tog ett par dagar att hitta rätt.

Vilka är dina styrkor? Skådespeleri handlar mycket om timing och det tror jag att jag har. Det är inte bara verbalt utan även att man rör sig passande till det som sägs, annars tar publiken det inte till sig. Och så är jag bra på att komma ihåg text. Men jag är kass på namn. Jag kan lära mig alla repliker, men efter sju veckor visste jag fortfarande inte vad ljudkillen hette. Han heter Anders, förresten. Inte Andreas som jag brukade kalla honom. Hur ser drömtillvaron ut? Jag vill jobba med allt. Jag vill göra mer som inte är humor, roller som har mer substans. Så att man inte tröttnar. Har TV-medverkan förändrat ditt liv? Nej, inte nämnvärt. Det är mest kids på gatan som vill ta Instagrambilder. Och då får man ju se till att de taggar rätt också så att det blir bra reklam. Men ingen inbjudan till filmpremiärer och sånt, inte än. Men jag fick 1000 spänn rabatt på hemlarmet för att killen var ett stort fan – Ka-ching!

19


Vad var det som ledde dig in på skådespeleriet? - Det började med att jag pluggade och ville komma in på just JMK, haha! Men jag spenderade mer tid på min amatörteaterförening än på föreläsningarna. Sedan gick jag en utbildning på teaterhögskolan och på den vägen är det. Idag jobbar jag som frilansande skådespelare med bland annat barnteater. Hur blir man skådis? - Man måste inte gå en utbildning, huvudsaken är att man jobbar, förkovrar sig och hela tiden försöker bli bättre. Jag jobbar heltid som skådespelare och de flesta som försörjer sig på det är inte kändisar. Själv har jag provat på yrket både före och efter en utbildning - före startade jag företag och skapade mina egna jobb. Efteråt blev det mycket lättare med nya kontakter och ökat självförtroende.  Hur skiljer det sig att agera inför barn mot att agera inför vuxna? - Jag skulle säga att det ofta handlar om samma saker - kärlek, relationer, konflikter. Och på barnnivå - konflikter som barn har. Det är liksom samma motiv men lite mer pang på rödbetan, rakt på sak. När man agerar inför barn är det jätteviktigt att lyssna på publiken.

60

sekunder med...

Katarina Rodopoulos text: Ellen Pan foto: pressbild

32-åriga Katarina Rodopoulos bor i Stockholm och arbetar sedan flera år tillbaka som frilansande skådespelare. Med en vana att uppträda på teatrar är scenskräck något hon ständigt upplever och tror att alla skådespelare måste handskas med. 20

Har du upplevt scenskräck? - Det är nog något alla skådespelare upplever. Man utsätter sig för ganska mycket både vid repetition och föreställning, om och om igen. Tänk dig att en föreställning fått dåliga recensioner och så ska man fortfarande ställa sig där gång på gång. Men en stor del av yrket är att förhålla sig till scenskräcken och lära sig hantera den.  Hur hanterar du scenskräcken? - Man får dämpa ångesten genom att supa, andas eller meditera. Fast supa har det inte varit för min del. Jag försöker tänka positiva tankar; de har ju ändå anställt mig, då måste jag ju vara bra. Försök tänka rationellt och objektivt. Var observant på scenskräcken och hela situationen. Är scenskräck något man kan bli av med helt och hållet? - Ja och nej - inte om du fortsätter utmana dig. Men om du ständigt gör något du är trygg med så har du ingen anledning att bli nervös. Jag tror inte det är något att sträva efter heller, att aldrig ha scenskräck. Jag strävar mer efter att kunna hantera det. Vad har du för tips till dem som vill stå på scen men inte vågar? - Det enda tipset är egentligen att kasta sig ut. Men man kan ju vara snäll mot sig själv och börja med lite mindre sammanhang. Ett tips är att förbereda sig, då känner man sig själv tryggare. Tänk att publiken inte är en fiende, de är där för att de är intresserade.


sistaordet ordet sista

Jag, tant? Häromdan fann jag mig själv mellan hyllorna på Apoteket, nosandes efter antirynkkrämer. På vägen dit lyssnade jag på ekot i hörlurarna och suckade över alla jobbiga ungar på bussen. Iklädd bekvämlig fleecetröja och vinterskor (tyvärr kunde jag inte använda mina Birkenstock då det blivit för kallt) strosade jag vidare på söder och prickade av de sista julklapparna på listan för att sedan bränna igenom ett klassiskt gympapass och inhandla kvällens vegetariska biffar. På vägen hem ringde jag mamma och beklagade mig över hur jobbigt det var att bära alla kassar varpå hon föreslog att jag skulle köpa mig en dramaten-väska. Jo men det vore väl praktiskt, tänkte jag, och såg fram emot kvällens avsnitt av Vem vet mest?. När man var mindre handlade rädsla om att fylla sängen med så många gosedjur som möjligt för att hålla monstren borta. Det handlade om att inte våga simma ut mot poolens djupare vatten av rädsla för eventuella hajar och pirajor som skulle kunna befinna sig där. Och att alltid behöva sova med nattlampa och dörren på glänt, utifall det skulle gömma sig några faror i mörkret. Nu var jag plötsligt på väg hem från en runda på stan och insåg vilken jävla tant jag blivit. Nitton år och inte alls rädd för monster under sängen eller hajar i poolen. Ståendes där på gatan drabbas jag plötsligt av en helt annan skräck - att bli gammal. Fullkomligt lamslagen stod jag där, livrädd för att tiden ska rinna ut alldeles för snabbt och för att jag redan nu, under mitt sista år som tonåring, blivit en gammal tant. Jag landade med insikten att rädslor skiftar genom livet, att det jag fruktar idag är något jag aldrig ägnade en tanke i mina tidiga år.

femte statsmakten är ett webbaserat magasin som utkommer tre gånger per termin och erbjuder ett blandat innehåll av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studenterna vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation och tillhör JMK:s studentkår. Den är politiskt oberoende och fungerar som en fristående enhet som granskar kårens och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sedan 2005 som en plattform för blivande journalister, fotografer, illustratörer och redigerare som vill skaffa sig journalistisk erfarenhet inför arbetslivet.

Väl hemma kastar jag mig framför spegeln och letar frenetiskt efter minsta lilla rynka. Jag skiter i veggiebiffarna och slänger ihop snabbnudlar till middag för att känna mig som en tonåring igen. Men så är väl hela poängen med rädslor att de ska bemötas, förr eller senare? Alla blir vi gamla och dör till slut, det är oundvikligt. Och ja, det är hemskt att tänka på. Men kanske tar vi det med ro när det väl kommer, i vetskapen om allt härligt vi ändå fått uppleva. Kanske kan jag för stunden tillåta mig själv att slappna av, njuta av min ungdom och bara leva livet. Åtminstone tills jag är 30.

ellen pan vice chefredaktör

21


femtestatsmakten

6#2013

www.femtestatsmakten.se

Femte Statsmakten #6 2013  

Tema: Rädsla

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you