Issuu on Google+

en tidning av studentkåren vid jmk: institutionen för journalistik, media och kommunikation, stockholms universitet nummer 05 2013: närhet

TEMA:

NÄRHET


femte statsmakten

www.femtestatsmakten.se

5#2013

03 Ledare: Hej klassen. Jag är ny. Robin Vetter 04 Tema: Uppdrag goda grannar Anna Fedoriw 05 Tema: Ett lyckligt triangeldrama Ellen Pan 06 Tema: Korridorslivet - en lektion i social kompetens Pernilla Cederberg 08 Tema: Nära inpå huden Nanna Huttunen 10 Krönika: Från slit och släng till slit, spara och bevara Ida Borgström 11 Krönika: Alltid uppkopplad, aldrig avkopplad Elin Iversen 12 Bildreportage: Julia/Gryning Milja Rossi 16 Tema: Simon isolerar sig Simon Lundberg 18 Profil: Jag önskar att vi talade mycket mer om männen Hanna William-Olsson 20 Tema: Recensioner Ellen Pan, Max berg, Ida Borgström 22 Tema: 80 mil av längtan Ida Viberg 24 Resereportage: Dubai - där två världar möts Yasmine Härnebo Grapenwall 26 60 sek med: Sixten Carl Lindberg 27 Sista ordet: Våga komma nära, våga vara ensam Ellen Pan


ledare

Hej klassen. Jag är ny. Chefredaktör & ansvarig utgivare Robin Vetter robin.vetter@femtestatsmakten.se

Vice chefredaktör Ellen Pan ellen.pan@femtestatsmakten.se

Textredaktör Pernilla Cederberg ida.viberg@femtestatsmakten.se

Yasmine Härnebo Grapenwall ida.viberg@femtestatsmakten.se

Ida Viberg

ida.viberg@femtestatsmakten.se

Bildredaktör Max Berg max.berg@femtestatsmakten.se

Webbredaktör Simon Lundberg

simon.lundberg@femtestatsmakten.se

Skribenter Nanna Huttunen, Anna Fedoriw, Simon Lundberg, Elin Iversen, Pernilla Cederberg, Yasmine Härnebo Grapenwall, Ellen Pan, Hanna William-Olsson, Max Berg, Ida Borgström, Carl Lindberg, Ida Viberg Fotografer & illustratörer Nanna Huttunen, Milja Rossi, Stefan Fedoriw, Ellen Pan

innan jag sökte jmk fick jag från en redan invigd vän höra att alla som ville bli något inom journalistsfären redan långt innan de ens tänkt på att söka utbildningen hade ett antal bloggar, jobb och andra meriter i sin CV. Jag blev såklart, som man säger när man pratar med sig själv, skraj. Vad hade jag egentligen? Vem var jag? jag gjorde desperata försök att starta just bloggar, men jag kunde aldrig hålla uppdateringsfrekvensen på en bra nivå och de föll lika fort som de uppkom. Jag skrev på insändare till olika tidningar och satt med fingret redo att trycka på skicka när jag ångrade mig. Varje gång. Jag kunde inte förmå mig själv att ta steget och faktiskt stå bakom en publicerad text. när så terminsstarten knackade på dörren stod jag där och vände ut och in på fickorna för att hitta något som jag kunde visa upp och vara stolt över. Nada. Blottad gick jag ändå till skolan. Av en slump hamnade jag på ett kårmöte. Där började den branta och ganska hala nedförsbacken, plötsligt var jag chefredaktör för femte statsmakten. i min nyvunna roll har jag hittills upplevt kaos, skratt, stress och stort nöje. Jag hoppas att det blir mer av allt med tiden. temat för det här numret är närhet. Något som, på ett sätt, alltid fascinerat mig. Närhet bär alla attribut för att vara precis det som människor bryr sig om allra mest. Beröring i olika former kan vara både trevligt och oändligt obehagligt. Någon som tycker samma sak som vi kan, precis som någon som tycker precis motsatsen, framkalla enorma känslosvar hos vad jag tror är de allra flesta. Vi vill identifiera oss med andra, och det gör vi allra bäst genom att skapa en situation där vi känner just närhet. Vi bygger vår tillfälliga värld tillsammans med andra, och det blir som trevligast med folk vi står nära, fysiskt eller mentalt. under de kommande tre åren hoppas jag att jag ska få tillfälle att komma er närmre. Antingen som chefredaktör för femte statsmakten, eller bara som killen som springer förbi i caféet. Säg hej vetja.

robin vetter chefredaktör

3


Uppdrag goda grannar Kooperativa hyresrättsföreningar är varken bostadsrättsföreningar eller vanliga hyresrättföreningar, utan hamnar juridiskt någonstans i mitten. Nytta och nöje förenas när kvartersrådet skapar närhet och gemenskap. text: anna fedoriw foto: stefan fedoriw längst ner på gustav iii:s boulevard i Solna ligger kvarteret Johannelund, en av Stockholms Kooperativa Bostadsförenings fastigheter. Här bor Annie Wibeck, Anna Fedoriw, Johan Söderholm, Lena Stjernlöw, Einar Spetz och Anette Karlsson. Tillsammans bildar de husets kvartersråd som utgör länken mellan hyresvärden och de boende.

De andra i soffan skrattar och minns hur rörigt det var när rådet bildades och lokalen skulle inredas och förhållningsregler skapas. Än idag har rullgardinerna inte kommit upp i fönstren, men nu är de i alla fall inköpta och ska monteras på måndag. Då kommer även Einar och Anette som hade förhinder ikväll.

annie, anna och johan fikar i Lenas vardagsrum ikväll. Vanligtvis brukar de träffas i kvarterslokalen men denna kväll ska Anna stanna kvar och passa Lenas barn som sover i rummen intill medan Lena ska iväg och spela innebandy. På agendan står årets adventsfika som kvartersrådet anordnar för alla som vill träffas och umgås lite med grannarna i huset. – Fast man bor så nära varandra så träffas man sällan ändå, säger Annie som ansvarar för kvarterslokalen.

det är ett litet gäng som funnit varandra ganska väl under de år som rådet varit aktivt i kvarteret. Några medlemmar har kommit och gått – trots att huset är så nytt så har flera lägenheter bytt hyresgäster. Annie ska själv flytta snart. Det är tråkigt tycker de andra, och Johan som är sammankallande försöker nu få tag i en ny medlem till kvartersrådet som kan tänka sig att ta hand om husets samlingslokal. Johan är datatekniker och gick med i kvartersrådet när han tyckte att kvarterets hemsida inte funkade så bra och tänkte att han kunde hjälpa till lite. – Det är roligt att träffa människor som man inte annars brukar umgås med, så kvartersrådet är ett trevligt sätt att skapa gemenskap, säger han och de andra håller med. Till våren får vi nya möjligheter att samarbeta och lära känna varandra, berättar Johan, för då tar vi över trädgårdsplanteringarna från byggherren. – Då kan vi börja odla mer än umgänge!

annie har bott i huset sedan det byggdes 2010 och gick med i kvartersrådet när hon ville hyra lokalen till ett barnkalas. – Kvartersrådet var ganska nybildat och det fanns ingen rutin för hur lokaluthyrningen skulle gå till så jag fick inget vettigt svar på om jag kunde boka lokalen, förklarar Annie. Det fanns bara en sak att göra och det var att gå med själv och styra upp det hela, fortsätter hon.

4


tema

ETT LYCKLIGT TRIANGELDRAMA Mellan 30 och 50 gånger per år - så ofta föddes trillingar i Sverige på 90-talet. För 20-åriga Hanna, Elin och Johan Sjöberg har det oundvikliga triangeldramat varit vardag sedan dag ett. text & foto: ellen pan när maria sjöberg fick reda på att hon var gravid med trillingar bröt hon nästan ihop. - Jag undrade hur det skulle gå, hur tre barn skulle få plats där inne. Men det gick! den 14 november 1993 föddes Elin på naturlig väg och en halvtimme senare anlände Hanna och Johan via kejsarsnitt. De två månader för tidiga syskonen fick inleda livet i kuvös men klarade sig utan större komplikationer. Tjugo år senare sitter vi runt familjen Sjöbergs matbord och äter frukost samtidigt som de tre syskonen, inte överdrivet lika till utseendet, talar i mun och avslutar varandras meningar. De tycker själva att de är rätt olika, både till sättet och utseendet. - Vi har aldrig haft problem med att vara för lika, vi har ju haft egna vänner och olika intressen, säger Hanna. mamma maria äntrar köket och förklarar att man när barnen var små undvek att se dem som en grupp. - Vi ville inte att de skulle stämplas som ”trillingarna”, lärarna var jättebra och tydliga med att de skulle ses som individer. Vi försökte vara lyhörda så att alla tre fick upptäcka sina egna intressen. efter att ha hållit ihop genom dagistiden och lågstadiet bytte Johan skola och formade ett separat liv, medan Elin och Hanna fortsatte i samma klass. - Jag och Elin har många gemensamma vänner och hänger

ofta utan att det blir konstigt. I skolan känns det mer som att vi är kompisar än syskon. Det har gått bra, vi har inte bråkat mer än någon annan, säger Hanna. - Nu för tiden bråkar vi nästan aldrig. Avundsjuka har aldrig varit ett problem även om man ofta tyckt att föräldrarna tagit någon annans parti, fyller Johan i. jag frågar johan vad han tycker om att vara ensam kille i syskonskaran. - Har du aldrig tänkt att du vill ha en bror? undrar Elin. - Tanken har väl slagit mig någon gång, men det är inte som att jag skulle vilja byta ut någon av er mot en bror, skrattar Johan. det bästa med att vara trillingar tycker alla tre är att ha jämnåriga att umgås med. När de var yngre hade de alltid varandra att leka med och när de åker utomlands har det varit som att åka med två kompisar. - Men det tråkiga är att man kan bli jämförd med varandra, speciellt vi tjejer, påpekar Elin. vi förflyttar oss till vardagsrummet och medan jag knäpper bilder diskuterar syskonen pappas födelsedagspresent. Jag får bevittna det gamla hederliga syskongnabbet gällande vad som ska köpas och vem som ska ta sig tid och göra inköpet - det där obetydliga tjafset som bara kan utövas av människor som står varandra riktigt nära.

5


Korridorslivet en lektion i social kompetens text & foto: pernilla cederberg

När man flyttar ihop med någon gör man det ofta högst frivilligt, och efter noggrant övervägande. Men i vissa fall får man inte själv välja vem man ska bo med – som till exempel då man flyttar in i en studentkorridor. Trots detta ser studenten Fredrik Hallström fler för- än nackdelar med att bo i korridor. 6


tema

när 28-årige studenten Fredrik Hallström flyttade till Uppsala i våras var det för att bo i en korridor tillsammans med sex andra studenter som han aldrig tidigare träffat. Samtliga av rummen i studentkorridoren hade egen dusch och toalett, men köket var gemensamt. En sådan boendesituation medför givetvis en påtaglig närhet till sina grannar, oavsett om man vill det eller inte. Men Fredrik hade inga motstridiga känslor inför detta. – Jag var taggad! fredrik är nu inne på sin andra termin i korridoren som ligger i studentbostadsområdet som passande nog heter Studentstaden. Korridoren i sig är rätt kal och trist, men på sina håll glimtar studentromantiken till. Inte minst i alltiallohyllan, som står bredvid dörren till Fredriks rum. Där hittar man bland annat: en tom ölburk, en flaska sololja och en kastrull. Det är både charmigt och osmakligt på samma gång, och det i sig är ju rätt talande för hur korridorslivet ofta är. fredrik själv är dock mest benägen att beskriva just det charmiga med att bo i korridor. Han berättar om skillnaden mellan att bo ensam i lägenhet, som han gjorde innan han flyttade till Uppsala, och att bo i korridor. – Bor man i korridor så är det så smidigt att hänga med folk. Det är bara att gå och knacka på hos grannen eller att gå in i köket. förutom fredrik bor fyra killar och en tjej i korridoren. De är väldigt olika varandra, både vad ålder och studieinriktning beträffar. Men trots det funkar det bra, anser Fredrik. Han umgås ofta med sina ”korridorare”, och emellanåt styr de upp middagar och fester. På frågan om det aldrig upp-

står konflikter säger Fredrik att även då man blir irriterad på någon så håller man god ton. – Folk är måna om att ingen ska må dåligt. I den mån arga köksmeddelanden förekommer så avslutas de ofta med en smiley. Den senaste löd: ”Touch my food – feel my fork! ” samtidigt erkänner fredrik att han har haft tur: Tack vare sina många ködagar i föreningen fick han tag i ett centralt och jämförelsevis fräscht studentboende. Att han dessutom har hamnat i en korridor med så god stämning är såklart också ett plus. Fredrik anser emellertid att man måste lära sig att leva med varandra oavsett om man trivs med varandra eller inte. – Du bor i en korridor, du måste liksom få det att funka. Det tjänar inget till att vara sura på varandra. en av de få nackdelar som Fredrik nämner med att bo i korridor är att det kan vara svårt att få studiero eller sömn inför en tenta eftersom det ofta är högljutt. I synnerhet när folk har efterfest. – Men då får man gå och säga till, och förhoppningsvis så lugnar de ner sig. med tanke på alla korridors-skräckhistorier som florerar i Uppsala är det en smula förvånande att Fredrik är så positivt inställd till att bo i korridor. Det har kanske med hans lyckliga omständigheter att göra, men det finns ändå en poäng i det Fredrik säger om att det oavsett kan vara en nyttig upplevelse att bo i korridor. – Är du inte jättesocial så kan det här vara ett bra sätt att träna upp det. I en korridor är man tvungen att interagera med varandra, och det kan bara vara positivt.

7


Nära inpå huden

Stringtrosor och strama korsetter, s-kurvor och timglasformer. Sedan 1900-talets början har underkläderna formats av praktiska behov och idealbundna trender. Följ Batmans väg till boxershortsen och modets svängar mellan midjan och bysten. text & illustration: nanna huttunen

1900-talet inleddes med korsetter som skulle sitta hårt och ge en önskad figur i form av ett ”S” åt överkroppen. Det var först år 1913 med Mary Phelps Jacob, hon som knöt ihop två näsdukar med en rosett, som det vi kallar för bh idag skulle ta form och marknadsföras brett över hela världen. Under 1920-talet blev underklädsmodet för kvinnor mer androgynt med tunna, bekväma linnen istället för korsetter. Kjolarna blev kortare vilket populariserade strumpbyxorna. Underklädsmodet överlag präglades i hög grad av bekvämlighet och funktion, delvis en kvarleva från krigsåren.

under 70- och 80-talen blomstrade branschen då marknadsföringen koncentrerade sig på ”sex appeal”. Underkläder uppmärksammades inom bland annat popkonsten där Andy Warhol använde sig av ett par kalsonger som målarduk. Ärmlösa linnen blev vanliga ytterplagg under sommarmånaderna och stjärnor som Madonna och Cyndi Lauper uppträdde iklädda underkläder. Det fanns dock ett starkt motstånd till bh:n i feministrörelsen. Där ansågs det att bh:n var ett manligt påhitt som kränkte kvinnornas jämställda ställning i samhället, vilket resulterade i 70-talets bh-bränningar och 80-talets topless-mode.

under 1930- och 40-talen återgick trenden mot skelskiftets ideal med fokus på midjan. Linnena fick ge plats åt ”waspien”, ett korsettliknande linne som gav kroppsformen en tydlig midja jämfört med 20-talets lösare linnen. För männens del blev spända ”briefs” samt lösare boxershorts populära, vars namn kommer från boxarnas klädval.

stringtrosan som slagit igenom i Brasilien under 80-talet spred sig senare världen över. 90-talet bjöd även på en hybridkalsong - boxerbriefs. Hiphop-kulturen introducerade ”sagging” som blev vanligt och ledde till hetsiga politiska diskussioner i USA.

underkläder som modefenomen slog igenom på riktigt under 1950- och 60-talen. De tidigare undantagslöst vita plaggen såldes nu i starka färger och tryck för båda könen. Under 60-talet började man se seriefigurer på boxershortsen. För kvinnornas del flyttades fokus från midjan till brösten och push-up bh:n gjorde entré. Diors ”new look” från 1947 tog fram såväl strutbh:n som timglaskroppsformen. Nya material introducerades då spandex samt nylon användes till underkläder och tights.

8

”croptoppen” slog igenom på riktigt igen sommaren 2013, sportbh:ar syns såväl på gymmet som utanför och tjejer tvekar inte att låta spetsbh:n sticka fram under skjortan. Trots dessa moderniteter inspireras dagens designernamn även av historien, exempelvis klär Madonna sig gärna i Jean Paul Gaultiers korsetter än idag. Det finns även en hel hög av underkläder som används endast för att de är snygga utan någon egentlig praktisk funktion, som strumpeband och dagens korsetter. Underkläderna är en enorm bransch med marknadsjättar såsom Victoria’s Secret, Agent Provocateur och Calvin Klein, som skapar ett ideal och ett behov hos konsumenterna säsong efter säsong.


tema

Intervju

Mariaana von Knorring, 80, professor emerita i kläddesign hurdana var underkläderna då du var ung, på 30- och 40-talet? - När jag var barn hade vi flanellvästar med strumpeband som höll våra strumpor uppe då det inte ännu fanns strumpbyxor. Strumporna var gjorda av ylle och de kittlade något så förskräckligt då man klädde på sig nytvättade strumpor varje söndag. hur var det när du var ung vuxen? - Korsetterna från sekelskiftets början hade vid det skedet försvunnit, men det som kallades ”waspie” användes istället för att framhäva midjan och för att strumporna skulle hållas uppe. De var trots allt mycket lösare än korsetterna varit och satt endast runt midjan. kommer du ihåg hur det var när nya produkter lanserades? - Ja, jag minns när nylon strumpbyxorna lanserades, de anseddes väldigt fina. Nylon strumpbyxorna hade sömmar baktill och det var viktigt att de var raka och snygga. Men jag minns också hur man skrämdes att strumpbyxorna kunde frysa fast i huden om man hade dem då det var riktigt kallt väder. fanns det några betydande trender i din ungdom? - Jo, under 50-talet, då jag var i 20-års åldern var det väldigt populärt med smala midjor. Jag hade själv ett midjemått på endast 57cm. Trenden avtog dock på 60-talet. finns det några märkbara skillnader idag jämfört med hur det var då du var ung? - Jo, självklart. T.ex dagens ärmlösa linnen ansågs vara underkläder förut. Det var dessutom tabu att underkläder skulle synas, som ofta är trendigt idag. T.om. att rätta till ett bh band som satt obekvämt var väldigt genant och måste alltid göras så att ingen såg det. Dessutom är trenderna rätt likadana gällande kläder och underkläder idag, t.ex är pasteller populära under våren och man köper gärna rött vid juletider, då jag var ung var underkläderna alltid vita.

9


Från slit och släng till slit, spara och bevara går det att känna närhet till någon fast den personen inte längre finns kvar? Jag menar att man kan det. Och vägen dit gick för min del genom saker. Jag har aldrig ansett mig vara en materialist. Jag har hänsynslöst rensat ut garderober, klädkammare och källarförråd och slängt allt som jag inte har haft användning för eller som har varit trasigt. Det som har sparats har varit helt och haft en tydlig funktion i mitt liv, och jag har irriterat mig på folk som inte kan slänga och skiljas från sina saker. men helt plötsligt så förändrades det när min farmor, som jag stod mycket nära, gick bort för ett par år sedan. Jag gjorde den tråkiga erfarenheten att allt som finns kvar av en människa när den dör är saker. Minnen ja visst, men det som går att fysiskt ta på är saker. Jag kommer ihåg att mina kusiner var i hennes lägenhet och märkte upp saker de ville ha från hennes lägenhet med post-it-lappar. Just i det ögonblicket insåg jag inte vikten av att spara något som hade varit hennes, men en sak visste jag att jag ville jag ha: hennes symaskin. Hon var sömmerska och vi sydde ofta tillsammans så det kändes självklart att jag skulle ha den – och den var ju praktisk! Som tur var hade min far vett att även ta vara på lite mer ”opraktiska” prylar som hennes röda Florida-stol och några tavlor som hon hade målat, vilka nu till min stora glädje finns i min lägenhet. i ett tal på min farmors 80-årsdag, strax innan hon gick bort, kom det fram att hon brukade skriva noveller för Allers. Detta kom som en överraskning för mig och en stor pusselbit föll på plats eftersom jag aldrig riktigt förstått från vem mitt intresse för språk och skrivande kom från. Trots att hon inte finns kvar längre känner jag mig närmare henne än någonsin eftersom vi delar både skrivandet och sömnaden. När jag tar fram symaskinen eller tittar på tavlan så blir jag påmind om henne och att jag liknar henne i mycket. När en människa går bort är det lätt att känna att den aldrig har funnits, som om att det är något man har drömt. Genom att fylla mitt hem med saker som påminner om henne blir också minnena av henne starkare. det verkar som att jag har blivit en riktig materialist trots allt, och det kommer vara oerhört svårt, om inte omöjligt, att en dag kunna skiljas från dessa prylar. Jag har en bestämd känsla av att jag kommer att sitta med ett överfullt vindsförråd på äldre dagar och säga ”nej, den ska sparas!” och ”nej, den ska inte slängas!” eftersom ju äldre man blir desto mer minnen samlar man på sig. Och vem är man utan sina minnen?

text: ida borgström

10


krönika

Alltid uppkopplad aldrig avkopplad tunnelbanans rusningstrafik kan få vem som helst att bli klaustrofobisk och att stå med någons kön i ryggen är sällan trevligt. När det vibrerar i fickan på mannen bredvid kan jag nästan känna det på grund av den ofrivilliga närheten. Trots att det i princip är omöjligt måste han till varje pris se sms:et. att få tid till för sig själv är idag nästan lika svårt som att åka från T-centralen under rusningstrafik om du befinner dig i den digitala, mediala, smartphone-världen. Att sitta i möte på toaletten eller att prata med kusinen som befinner sig 140 mil bort medan du steker pannkakor är inget konstigt. Att få till den perfekta pannkakan kan däremot vara avancerat. Att vara ständigt uppkopplad, påkopplad och sällan avkopplad är ett fenomen som kan ses som direkt ohälsosamt. Stress och press. Att ständigt vara tillgänglig kan få vem som helst att gå in i väggen, eller åtminstone nudda den. stressen över att alltid kunna nås eller irritationen om någon annan inte kan nås anses vara så stark att det ses som ett samhällsproblem. Känslor som skuld och otillräcklighet kommer som ett brev på posten, eller låt säga som ett sms mitt i natten. Känslan av att inte räcka till, men samtidigt oviljan att stå utanför digitala gemenskapen är tröstlös. det blir ytligt. Det som kan kännas som närhet och ständig kontakt är ofta bara en fasad. Ett yttre som förfinats bakom filter och superlativ vilket i nästa steg ger en skev bild av verkligheten. Mer stress. När nyblivna mammor i den mest intima av situationer meddelar sina 456 vänner på Facebook om det nya underverket hoppas jag innerligt att pappan redan vet om det. Varför känner vi ett behov av att dela detta med världen och inte bara närmaste skaran? absolut. Sociala medier för människor närmare varandra och jag är glad att jag kan hålla kontakt med vänner över långa avstånd. Men hur fungerar vi i verkligheten? Vad pratar vi om när vi redan vet allt om varandra? Hur många av de 456 vännerna erbjuder sig sitta barnvakt? när mannen på tunnelbanan fått upp sin telefon ser jag reklamen på väggen som erbjuder en tjänst att separera jobbtelefonen från den privata, så att du inte ska behöva ha möte i tunnelbanan eller på toaletten. Man har börjat se problemet. Problemet som inte syntes för en tid sen då det på samma reklamplats visades hur ett mobilt bredband skulle kunna delas så att vi faktiskt kunde ha i princip tre möten samtidigt. Det positiva i att ständigt vara uppkopplad ger de negativa konsekvenserna att aldrig få vara helt avkopplad.

text: elin iversen

11


Julia/Gryning text & foto: milja rossi

12


bildreportage

Ibland kan en kamera fungera som ett filter som gör närheten lättare att stå ut med. Femte Statsmaktens Milja Rossi har fångat illusionen av ett brustet hjärta i gryningens flyktiga ögonblick.

13


14


15


Simon isolerar sig. 09:30

Vaknar abrupt och inser att det kommer bli en svår dag. Mobilen och laptopen ligger säkert bortgömda. Jag bor i ett studentrum och eftersom jag inte kan ha tillgång till köket utan att springa in i någon så har jag bunkrat upp med mat i rummet. Funderar på att äta äpplet som jag köpt till frukost. Gäspar och somnar om istället.

11:00

Är klarvaken och vet inte alls vad jag ska göra. Innan projektet så tänkte jag att det möjligtvis kunde vara lite jobbig. Men nu inser jag hur rastlös man blir utan en chans att kolla på Youtube-klipp med katter eller bara kolla nyhetsflödet på Facebook. Är jag Robinson Crusoe? Strandad i min ensamhet. Och när kommer Fredag? Äter frukost (äpplet ni minns) medan min hjärna fortsätter att vara poetisk/psykotisk.

11:30

Börjar läsa en bok. Skönt. Hur ofta tar man sig egentligen tid att läsa? Möjligtvis på tåg annars. Tågkupén är lite som ett ensamt rum där man får vara ifred. Läser första delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Har givetvis sett serien, men inte haft tid att läsa böckerna. Och VILKEN bok alltså. Fascinerad av all fakta som inte tas upp i serien. Läser ut boken (à 292 sidor) på lite mer än en timme.

En dag isolerar jag mig i mitt rum. Utan dator. Utan mobiltelefon. Och utan att träffa en enda människa på hela dagen. Tror att det kan bli svårt, men är säker på att jag kan greja det. 12:30

Lunchdags? När man är uttråkad då vill man äta. Är det fusk att röka? Det innebär att jag måste röka i fönstret. Om jag blundar och täcker ansiktet? Jag känner ju ingen här ändå. Röker tre cigaretter.

13:00

Och nu då? Bestämmer mig för att sova lite. En tupplur. En powernap. En zzzzzzzzzzz...

15:00

Vaknar igen. Har sovit för länge. Börjar få en begynnande huvudvärk. Tar en färdig macka som jag förberett kvällen innan. Börjar nynna lite. Helt plötsligt får jag världens inspiration och skriver en låt. Tanken var att det skulle vara en peppande låt med bakgrundsmusik á la The Sounds. Låter mer som en schlager. Kanske går att jobba på...

17:00

Oj. Det tog ganska mycket tid. Vad ska man göra nu då? Har en chipspåse. Den kanske man kan suga på ett tag.

17:10

Chipspåsen är slut.

16


tema

17:30

Strömålar och inser att jag suger på att måla. Blir mest profaniteter. Läser lite kurslitteratur. Men orkar inte särskilt länge.

18:00

Börjar se Instagram-bilder när jag stänger ögonen. Ska det verkligen vara så svårt att överleva idag utan social interaktion hela dagen? Ingen kommer märka om jag bara... Men nej. Onödigt. Skriver en dikt.

18:30

Vad svårt väl livet är. Vilket kors vi människor bär. Vi pokar, retweetar och likear ditt kort. No filter säger du, från mitt studentrum jag längtar mig bort. Fan, vad pretentiös jag är. Äter middag = varm bönsallad. Med lite choklad. Stryk det. Mycket choklad.

19:00

Saknar mina TV-serier. Får ju inte öppna datorn eftersom det är en gateway till det sociala. Undrar om någon har sökt mig idag? Det kanske är viktigt? Vill inget annat än att bara sova. Röker tre cigaretter istället och bara tänker ett tag.

21:30

Nu går jag och sover. Orkar inte mer. Tvättar av mig sminket. Tar en lång dusch. Tar mig tid att använda body butter, face cream, fotkräm och hela baletten.

22:30

Lägger mig. Tänker på allt. Hur fastnar teflon i stekpannor om ingenting fastnar i teflon?

23:00

Somnar.

nästa dag 08:00

Nu får det vara nog. Vaknar och kollar igenom Twitter, Instagram, Facebook, Tumblr, Skype, spelar Quizkampen och svarar på några SMS från dagen innan. Antar att jag inte är mer än människa.

text & foto: simon lundberg

20:00

Vad mörkt det är vid den här tiden. Ska snart sova och slita upp mobilen. Fast det har gått ganska bra ändå. Kanske kan klara mig längre? Går in i badrummet och använder mig av teatersmink för att göra karaktärer (borde jag dela med mig av detta?).

17


”Jag önskar att vi talade mycket mer om männen” text: hanna william-olsson foto: pressbild

Våld i nära relationer är ett uttryck som används allt oftare. Men Olga Persson vill slå ett slag för formuleringen mäns våld mot kvinnor. Femte Statsmakten har träffat förbundssekreteraren för Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, som tycker att orden är viktiga. 18


profil

”Det är ingen tävling om vem det är som är mest utsatt” under höstens debatt kring gruppvåldtäkten i Tensta har allas blickar riktats mot rättsväsendet. Trots att våldtäktslagen ändrats så är det idag lika svårt som det alltid varit att bli dömd för våldtäkt. Olga Persson som är förbundssekreterare på Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, berättar att mängden anmälningar ökat stadigt sedan 60-talet, men att antalet fällande domar ligger konstant på 150-250 per år. - Det är som en kvot som inte kan överskridas, säger hon. olga framhåller att också rättsväsendet genomsyras av samhällets unkna kvinnosyn, som man kan tycka är gammalmodig, men som är högst levande i alla delar av världen. Hon upplever att juristers självbild är ett problem. Man tror att det går att tolka lagen kliniskt. - Vem lever så? Det finns inga människor som är blanka blad, menar Olga. ord är en betydelsefull fråga för Olga, som menar att man måste kalla saker vid deras rätta namn. Hon förklarar hur kvinnorörelsen arbetat länge med att sätta uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” på kartan, men att ordvalet ”våld i nära relationer” nu håller på att ta över. i den bästa av världar gjordes detta för att uppmärksamma andra typer av våld. Men det döljer förövaren. Det statistiskt vanligaste är att en heterosexuell man begår våld mot en heterosexuell kvinna. - Jag önskar att vi talade mycket mer om männen, säger Olga. Hon uttrycker sin indignation över att journalister istället kontaktar henne för att fråga om hon har något kvinnligt våldsoffer som de kan intervjua. - Nej, jag har ingen våldsutsatt kvinna i nån källare som jag kan ta upp. Man blir oerhört irriterad. osynliggörandet av förövaren är enligt Olga det största problemet både samhällsmässigt och i mediebevakningen. Hon upplever att ingen tar upp männens bakgrund och motiv, vad samhället kan göra för att de ska komma vidare och hur vi förebygger på riktigt. I den mån man beskriver män som begår sexuellt våld framhålls deras individuella motiv. - Man vill inte se män som en grupp, fastslår Olga.

istället för att rapportera om det strukturella problemet fokuserar medierna istället på dramatiserade överfallsvåldtäkter, något som Olga ser som skrämselpropaganda. Men det vanliga vardagsvåldet är inte lika spännande och effektfullt. Det säljer inte lösnummer. Hur medielogiken fungerar fick Olga känna av på nära håll i arbetet med projektet Cause of Death: Woman. När SKR skulle samarbeta med journalister och fotografer för att uppmärksamma hur våldet mot kvinnor ser ut i tio olika länder uppstod snart konflikter. Bilderna som togs visade svårt skadade kvinnor. SKR tyckte att berättelserna var starka nog i sig själva, och Olga var starkt emot att visa bilden på en kvinna som står naken så att man ser hur stora delar av kroppen frätts av syra. den 21 oktober kunde man läsa en artikel i Aftonbladet där skribenten Stina Bengtsson hävdade att mansjourer borde vara lika självklara som kvinnojourer, eftersom män enligt en rapport oftare utsätts för våld av kvinnor än tvärtom. Senare framkommer dock att den typ av våld männen utsätts för är psykisk snarare än fysisk. Bengtsson undrar varför det inte riktas några insatser till de här männen. När jag frågar Olga vad hon anser om innehållet i artikeln ger hon ifrån sig ett kort skratt. hon berättar att resurser aldrig riktats frivilligt till kvinnojourerna utan att kvinnorörelsen alltid fått jobba i hård motvind för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Män måste självklart få den hjälp de behöver, men för Olga är det uppenbart att våld mot män inte är ett samhällsproblem på samma sätt. - Om män känner sig våldsutsatta och verkligen flyr för sina liv från sina kvinnor tycker jag att de ska engagera sig. Det är ingen tävling om vem det är som är mest utsatt, säger hon. skrs största utmaning just nu är att vända fokus mot barn och unga. Nyckeln till förändring är att ge dem verktyg att inte bli våldsutövare. Olga beskriver problematiken med hjälp av en metafor. - Någon står och räddar bebisar som kommer åkande i floden. Man räddar och räddar men ingen springer och kollar vem som står och kastar i dem.

19


THE WALL Pink Floyd 1979

1979 släpper pink floyd ett av modern musikhistorias viktigaste album. Ett psykadeliskt verk som berättar historier om hur människor bygger upp murar mellan varandra och isolerar sig från omvärlden. The Wall är hundra procent rockpoesi som berör närhet och avstånd på djupet. Med Roger Waters skrovliga röst osar denna tidlösa platta ungdomlighet och revolution. Jag gillar den experimentella karaktären i bandets musik och den där mystiken, framförallt hos klassikern Another brick in the wall, som väcker obeskrivliga känslor inom mig. Musikkritiker talar gärna om hur musiken som gjordes för 30-40 år sedan höll en högre kvalitet än det som produceras idag. Jag kan bara konstatera att detta påstående verkar stämma, åtminstone i fallet Pink Floyd. text: ellen pan

WOMAN

Rhye 2013 - Musik gjord för närhet när solen visar sig allt mer sällan, vinterjackorna sitter på, och höstregnet öser ner på gatan utanför kan tillvaron lätt kännas kall och övergiven. Debutalbumet Woman av den dansk/kanadensiska soulduon Rhye råder bot åt detta då deras musik skänker både värme och närhet. Denna finfina sängkammarsoul är perfekt för annalkande höstmiddagar, otrevliga pluggsessions och diverse sovrumsaktiviteter. Och tillskillnad från Marvin Gayes Let’s get it on är låtarna på Woman fullt tillåtna att spelas vid dam/herrbesök. Bästa spår är förträffliga The Fall. Tätt följt av Verse och Open. text: max berg

20


recensioner

MAKEN

- En förhållanderoman Gun-Britt Sundström 1976 i gun-britt sundströms samtidsskildring Maken får vi följa studenterna Martina och Gustav och deras stormiga av-och-på-förhållande under sju års tid. Martina har svårt för tvåsamheten och vill ofta vara ensam, medan Gustav vill ha mycket närhet och gifta sig. Berättarrösten är Martinas, språket är ledigt och färgat av sin samtid. Sundström beskriver målande ett 60-talets Stockholm, men romanen är tidlös eftersom den tar den upp frågeställningar om tvåsamhet och närhet som många av oss brottas med även i dag på 2010-talet. text: ida borgström

DET MEST FÖRBJUDNA Kerstin Thorwall 1976

det är mycket som är förbjudet för den unga Anna i Kerstin Thorvalls 70-talsklassiker Det mest förbjudna. Hon lever duktigt upp till mammans förväntningar tills den dag hon pånyttföds som tonåring i en medelålders kvinnas kropp. Allra mest förbjudet är njutning. Och det är just den som hon nu ger sig in i. Hon beskriver hur moderns stränga uppfostran får sex att bli så förknippat med förbud att hon blir notoriskt otrogen för att alls känna lust. Det ska sägas att man inte läser Det mest förbjudna för språkets skull, för det är inte mycket att hurra för. Det finns mängder av böcker som bättre skildrar föräldrauppror och sexuell frigörelse. Men man läser Thorvall för att hon var en av dem som beredde väg för oss som kom sen att våga prata om kvinnors sexualitet. Men köp inte den nyutgivna pocketutgåvan. Den har de nämligen inte korrekturläst. text: hanna william-olsson

21


80 mil av längtan text & foto: ida viberg

Elinas möte på Internet blev början på år av både kärlek och saknad. Med många mil ifrån varandra blev distansförhållandet en tuff verklighet. - Det var ofta ett stort lidande, säger hon.

22


tema

”Man vill kramas, ha ögonkontakt och känna varandras energi” som 14-åring började Elina prata med en kille på ett community på Internet. De bodde långt ifrån varandra men kontakten blev början till en djup vänskapsrelation online. De chattade, smsade och pratade i telefon i åratal och bestämde sig för att träffas. Efter ett första möte kändes allt rätt. Han tog en veckas ledigt från gymnasiestudierna och bodde hos Elina. - Vi behövde ta igen all förlorad tid och visa våra liv på riktigt. Vi hade skrivit kram så många gånger. Det var som om vi behövde ta igen varje kram när vi väl sågs i verkligheten. de blev kära och ville spendera all tid tillsammans som vilket par som helst. Avståndet på 80 mil blev en hård verklighet. Ibland kunde det gå flera månader innan Elina och hennes pojkvän sågs och saknaden var enorm. - Om man älskar varandra vill man inte ha närhet från någon annan. Man vill kramas, ha ögonkontakt och känna varandras energi. Att vara utan all den kroppsliga närheten var ett stort lidande, säger Elina. psykologen madeleine gauffin bekräftar att det för många utgör en ständig inre oro att vara ifrån varandra. Hon tillägger att det samtidigt beror på hur länge man varit ihop när man börjar ha ett distansförhållande. - Om man nyss blivit tillsammans finns inte mycket att bygga på eller utgå ifrån, säger hon. det fanns ändå saker som fungerade bra. Elina och hennes pojkvän visste vart de hade varandra och svartsjuka var aldrig ett problem. Med tiden blev den regelbundna kontakten en vardagsrutin. Lika kontinuerligt som man borstar tänderna skickades sms. Trots det var avståndet smärtsamt. Under de riktigt jobbiga perioderna var dagarna långa och nätterna sömnlösa. Det var svårt att fokusera på gymnasiestudierna.

- Man drömde om varandra och längtade efter varandra. Man orkade knappt ta sig upp på morgonen. Jag försökte att inte se mig själv som något offer, utan att avståndet snarare var ett hinder till ett starkt mål, säger Elina. madeleine gauffin tror att man måste se till att ses ofta och regelbundet för att få förhållandet att fungera. - Man måste också veta om det är permanent eller tillfälligt och i så fall hur länge. Det är svårt att ha ett förhållande på distans utan att veta när man ska ses. Då blir det svårt att orka, särskilt i början. Man har inget tydligt att se fram emot, säger hon. att prata om det med vännerna tyckte Elina kändes svårt. Man vill inte vara en gnällig person som längtar efter sin pojkvän. Det finns ju andra som också saknar, även om deras killar bara är borta några dagar. Elina påpekar att en persons saknad inte är mindre värd än någon annans. - På något sätt har distansförhållandet slitit på ens styrka och känslor. Jag känner att jag offrat något för att ha det såhär, både pengar, tid och ork. Trots det har jag inte ångrat att jag haft ett distansförhållande. När man väl sågs var det alltid värt all väntan, berättar Elina. efter två och ett halvt års distansförhållande valde Elina att flytta från Norrland till södra Sverige. Paret hade länge haft siktet inställt på skolans slut och var överlyckliga att börja leva som pojkvän och flickvän på riktigt. Det var en omställning att flytta så långt bort men ändå ett stort äventyr. Förhållandet höll i ett år innan paret valde att gå skilda vägar. - Det är helt otroligt hur jag orkade med distansen. Jag tror att det har påverkat mig mer än jag anat nu i efterhand. Jag skulle nog inte göra om det. Eller jo, om kärleken var tillräckligt stark.

23


Dubai –

Där två världar möts text: yasmine härnebo grapenwall foto: titoni thomas öga mot öga. En mossgrön, något urtvättad tröja med ett tryck som inte går att tyda. Mörka jeans med dålig passform. När jag sneglar uppåt ser jag en kille i min egen ålder. Mörk hy. Svart blänkande hår, med en lugg som hänger ned i ögonen. - Hur många hållplatser är det kvar? det är som vanligt jag som blivit tilldelad uppgiften att vara kartläsare. Eller kanske är det självvalt. Hur som helst vet jag att det är sju hållplatser kvar. Sju långa hållplatser. Dubais sevärdheter ligger utspridda. Att ta sig till fots är inte att tala om. Om man inte vill ge sig ut på en promenad i stil med Jesus 40 dagar i öknen. Nej, tunnelbana eller taxi är att föredra, speciellt eftersom taxi är ganska billigt här. - Jag kan inte fatta att bensinen kostar 1 dirham i det här landet. Det är lite mindre än två kronor litern! samtalsämnet berör återigen det vi fick veta under taxiresan till Jumeiramoskén i förmiddags. Dubai har ingen egen olja. Men som en av sju emirater längs Gulfkusten får man tillgång till en av sina grannemiraters oljekällor. Olja innebär rikedom. Den används på samma sätt som något oförbrukbart. Vad som händer med de rika Gulfstaterna när oljan tar slut gör man bäst i att inte tänka på. killen i den mossgröna tröjan håller hårt om ledstången i taket. För varje hållplats vi passerar stiger fler och fler män på. Liksom honom är de troligen från södra Indien, Nepal eller Filippinerna. Två av tre invånare i Dubai är gästarbetare. Taxichauffören, försäljaren i den amerikanska kaffekedjan, och conciergen i entrén är alla gästarbetare. Jag skulle kunna vandra omkring en hel dag utan att någonsin komma i kontakt med någon från Dubai. ”Next stop: Mall of the Emirates”. sticker man in näsan i den exklusiva gallerian kan man garanterat stöta på eliten i Dubai. Även om den sedesriktiga kaftanen inte har en liten synlig tvättlapp där det står Gucci på så vet man att det är här de rika barnen leker. Utanför

24

ingången står sportbilarna uppradade. vi gungar lite fram och tillbaka i takt med att tunnelbanan åker mot nästa hållplats. Luften är sval inne i vagnen. Vi är på väg mot utkanten av Dubai. Till soukerna för guld, kryddor och tyger. Det är också i dessa områden som många gästarbetare bor. Om man slänger ett öga upp mot husfasaderna kan man få se en glimt av hur lägenheterna ser ut här. Våningssängarna står intryckta mot rummets fyra väggar, och i taket snurrar en takfläkt av äldre modell. när vi stiger av tunnelbanan känns det som om vi har rest mycket längre än den dryga halvtimmen det tog. Grupper av tobakstuggande män diskuterar de senaste affärerna ute på gatan, diskreta försäljare lockar med löften om märkesväskor och husen har tappat sin glans. - Kan vi inte åka till Dubai Mall istället? Vi kan säkert hitta kryddor och rökelse där också… efter en snabb titt i några av de överfulla, trånga, små affärerna som radas upp i en labyrint av gränder tar vi en taxi till Dubai Mall. Vi kommer som av en slump precis i tid till den ståtliga fontänföreställningen. showen är specialkomponerad med ljus och musik för att roa åskådarna. Och visst är den fängslande. Om jag hade modet skulle jag säga hur många gånger jag återvände för att se den. Varenda platta i stenläggningen, varje glasskiva i den högsta byggnaden Burj Khalifa reflekterar föreställningens rytmiska pulserande. Deiras souker känns plötsligt väldigt avlägsna. men hur kan man i en bladvändning gå från medlidande för de fattigas förhållanden till att fascineras av de stordåd som Dubais byggnader och sevärdheter faktiskt är? Svaret är att man inte får glömma vilka som utgör kuggarna i det stora maskineriet. För vem är det som putsar utsidan av världens högsta byggnad, och ger den sin oemotståndliga glans?


tips! bästa upplevelsen: Åk på en ökensafari! Middag i beduintält, solnedgång över sanddynorna, och magdansuppträdanden får inte missas. för den shoppingsugne: För den som tycker om amerikanska, franska och brittiska märken rekommenderas Dubai Mall. Här finns allt från Victoria’s Secret till Promod. För mer autentiska inköp är marknaderna i Deira värda ett besök. för den hungrige: Jag säger bara: hummus, hummus, hummus! Kan serveras till allt. Nästan. Det finns ingenting som är så gott som libanesisk meze (ett antal små rätter). Testa det på någon libanesisk restaurang! delikatesser: Turkisk konfekt och baklava är populärt i Dubai. Många av de delikatesser och maträtter som man äter i Dubai är inlånade från andra arabländer. Dubai är ett så pass ungt land att man inte har några egna traditioner än. sevärt: Ta dig en titt på all fantastisk arkitektur! Burj Khalifa är den högsta byggnaden. Vill man ha en magnifik utsikt kan man ta hissen upp till observationsdäcket. missa inte: För guds skull, kolla på fontänshowen utanför Dubai Mall. Den kan bara upplevas live. 25


vad betyder närhet? — Det betyder ”närmo”, ”närma”. Att man har saker nära, eller nära till dagis. är närhet viktigt för en människa? — Nää. tycker du inte? — Kanske, eller jo. Fast inte om man är ensam uppe i rymden. För då är man alldeles för långt bort. Närhet är inte så viktigt då. I rymden är det viktigast att inte åka till solen.

60

sekunder med... Sixten text & foto: carl lindberg

Hos barn finns en ärlighet och spontanitet som sällan kommer till uttryck i text. Här får femårige Sixten sätta ord på vad närhet och vänskap betyder för honom och vad man gör om en kompis blir ledsen. Ett försök att ge saker och ting ur ett annorlunda perspektiv. 26

fast en människa som är ensam uppe i rymden kan väl sakna närhet? — När man är ensam så blir man ledsen ibland, så då är det inte så roligt. När man är ledsen är det bra om någon kan trösta en. hur kan man trösta en person som är ledsen? — Man kan vara lugn och man kan sjunga. Ibland kan någon börja gråta för att den leker ensam, då kan man leka tillsammans. Jag tycker det kan vara kul att leka ensam ibland, men det är roligt att leka med en snäll kompis. är det viktigt att en kompis är snäll? — Jag vet inte. men du brukar väl vara snäll? — Ja, för är man snäll så är man rolig. Fast ibland när man är snäll får man inte göra som man vill, så man ska inte alltid vara det. om du skulle resa bort, vilken person skulle du ta med dig? — Kanske två stycken! Jonathan och Matteo. De är två barn som går här på dagis. De går på avdelningen med stora barnen och brukar leka roliga lekar när vi är utomhus. Fast jag vet, jag skulle helst vilja ta med en racerbil om jag reste bort, så att jag kan åka runt överallt. skulle du inte ta med mamma och pappa? — Dem träffar jag varje dag när de hämtar mig. till sist, om du önskar dig vad du vill, vad skulle det vara? — En racerbil!


sista ordet

Våga komma nära, våga vara ensam det sägs att svenskar inte gillar närhet, att vi värderar vår privata sfär mer än allt annat. Fördomen lyder att vi är ett kallt folk som ogärna figurerar med främlingar, helst sitter med minst en meter mellan varandra och inte kommer närmre än ett handskak när vi hälsar. dessvärre är jag inte mycket bättre än att passa in nästan helt och hållet på denna beskrivning. Varje morgon tar jag god tid på mig, strosandes genom pendeltåget, för att hitta en tom bänkrad så jag får hela för mig själv. På bussen sätter jag mig alltid på den plats längst ifrån andra människor. Sätter sig någon bredvid ber jag kollektivtrafikgudarna att hen inte luktar illa eller skulle få för sig att prata med mig. Rusningstrafik är något jag helst undviker. men det handlar inte bara om kollektivtrafiken. Ser jag en bekant på stan kan jag få ett infall av att ändra riktning för att jag helt enkelt inte orkar socialisera. På Ica kan jag bli nervös över att det är en pratglad kassör och att jag inte ska lyckas komma på ett roligt svar. För plötsligt händer det - någon bryter mönstret, krossar normen och skapar kontakt. Trots att vi inte känner varandra. Och kanske är det inte så farligt, kanske bör vi alla lära oss att komma närmre varandra utan att börja kallsvettas. Kanske vore det nyttigt om vi alla bestämde oss för att minst en gång per dag göra det oväntade och korsa den där barriären - välja platsen bredvid den enda passageraren på bussen eller bara säga hej. även om det till en början känns obekvämt kan jag i ärlighetens namn bli så himla glad när det där händer. Jag beundrar verkligen de människor som bara är sig själva och skiter i vad andra tycker, de som inser värdet i att interagera med omvärlden.

femte statsmakten är ett webbaserat magasin som utkommer tre gånger per termin och erbjuder ett blandat innehåll av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studenterna vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation och tillhör JMK:s studentkår. Den är politiskt oberoende och fungerar som en fristående enhet som granskar kårens och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sedan 2005 som en plattform för blivande journalister, fotografer, illustratörer och redigerare som vill skaffa sig journalistisk erfarenhet inför arbetslivet.

samtidigt behöver vi ett privatliv, en undanflykt där vi kan slappna av, andas ut och bara vara själva. Även detta har jag haft problem med sedan jag flyttade hemifrån - att klara av ensamheten. Jag har insett att både umgänge och ensamhet kan vara jobbigt men att jag måste utsätta mig själv för båda och lära mig hantera dem den hårda vägen. i skrivande stund sitter jag på pendeln mellan Uppsala och Stockholm och har intagit min rutinmässigt isolerade sittplats. Kanske borde jag ha satt mig bredvid kvinnan på raden bakom eller killen med lila Yankees-keps och börjat snacka om baseball. Eller så lutar jag mig tillbaka, tar igen lite sömn inför föreläsningen och utmanar ödet imorgon istället. ellen pan vice chefredaktör

27


femtestatsmakten

5#2013

www.femtestatsmakten.se


Femte Statsmakten #5 2013