Page 1

ETT MAGASIN OM JAKT #1

Jaktvärldens extremsportare

MÖT HUNDARNA SOM TROTSAR DÖDEN

HON ÄLSKAR LIVET SOM JÄGARE Länge leve konungen

LEIF HAR ÄLGAR SOM HUSDJUR

XX BJÖRNATTACK - INSEKTER - SÄLAR - EFTERSÖK - VILDSVIN - STYCKNING - PILBÅGE - ULL - BIGFOOT - HJÄRTMASK - VARG - RECEPT - FOTOGRAFI


LEDARE

Villebråd - ett magasin om jakt När vi började arbeta med det här magasinet var det ingen på redaktionen som kunde någonting om jakt. Nu vet ni. Det kan tyckas en smula övermodigt, rentav förmätet att göra tidning under de förutsättningarna. Vad vi däremot kan är att skriva. Och filma, fotografera, och göra radio av människors berättelser. Med stor ödmjukhet har vi närmat oss jägare. De har tålmodigt svarat på våra frågor, tagit med oss ut i skogen och visat oss en bit av sina liv. Och långsamt har det gått upp för oss: jakt är en livsstil. På senare tid har jag sett mitt Facebookflöde fyllas upp av historier från vänner och bekanta som tar jägarexamen. Det är folk som har bott i stan hela sitt liv. Det är personer som knappt äger ett par gummistövlar, men som känner ett behov av att vistas nära naturen. Det är, av allt att döma, en ny generation jägare. De nya jägarna är inte sällan kvinnor, storstadsbor och ungdomar. De är sprungna ur en samhällsdebatt om miljö och hållbarhet. Och kött. Ständigt detta kött. Vi verkar aldrig tröttna på att prata om mat. Hur den produceras och var den kommer ifrån blir viktigare för allt fler, och det märks.

Vi vet ingenting om dig som läser det här. Men vi vet att den här tidningen fyller ett hål bland andra jakttidningar. Villebråd ska kännas aktuell, även när det inte är jaktsäsong. Vår ambition är att visa dig andra sidor av jakten än de du vanligtvis ser. Vi ger dig djupgående reportage om ullen i dina jaktkläder och vardagen som säljägare. I Villebråd möter du slaktare, hundförare och överlevare från björnattacker. Vi ger dig insektsätare, bågjägare och mannen som klarade tolv dygn vilse på fjället. Vi försöker skildra alla delar av jakten, men hoppar över skrytbilder. Välkommen till Villebråd!

Beatrice Dalghi chefredaktör

ILLUSTRATION: JIMMY JOHANSSON

Hör av dig till oss på magsinetvillebrad@gmail.com. Vi finns även på Twitter och Instagram, @villebrad, och under hashtaggen #villebrad. 2

Vill du se mer? Besök villebrad.jmg.gu.se för fler artiklar, bilder, radioinslag och tv-reportage.


INNEHÅLL

61 68

26

Den nya jägaren

34

Hållbarhet på menyn

REPORTAGE Kinna Hantoft tog jägarexamen 2011. Nu berättar hon för Villebråd om hur det är att vara ny jägare, om hennes kärlek till jakten och om hur den har förändrat hennes liv.

34 61

REPORTAGE Insektsbloggarna från Insects For Starters förklarar varför en övergång till nya proteinkällor är nödvändig. Dessutom: recept på knäckebröd av superworms.

61 Båvens spinnhus 68

Dödar i samhällets tjänst

Var tionde minut kör någon på ett djur någonstans i landet. Då rycker eftersöksjägarna ut med gevär och hund för att avliva det. REPORTAGE

REPORTAGE Strax utanför Flen förvandlar ett gäng kvinnor rå och smutsig ull till garn av finaste kvalitet. Villebråd har besökt Båvens Spinnhus.

"Sälar förvaltas bäst med bly"

7

Följ med Stefan Nilsson på säljakt i Hallands skärgård.

REPORTAGE

"Varje gång jag går ut är en seger"

21

Malin Boström gjorde allt rätt, men björnen attackerade ändå.

REPORTAGE

"Jag åt inget annat än granskott"

48

Läs historien om hur Jens Lagneholm gick vilse på fjället och överlevde. REPORTAGE

"Vi kan aldrig garantera att alla kulor är borta"

76

Den prisbelönta restaurangen Thörnströms Kök serverar kött från skogen.

REPORTAGE

14 Jaktens mästare måste lära sig lyda 41Den ljudlösa jakten 54 Konungens kamrat REPORTAGE

REPORTAGE

REPORTAGE

6 12 13 20 25 32 33

Nyheter Vapenlicens Utrustning Hjärtmask Nationalparker Vildsvinsskrönor Bigfoot

46 47 52 53 67 74 82

Myter om varg Quiz Överlevnadstips Kultur Fuskfoto Styckningsschema Recept

3


REDAKTIONEN

Villebråd #1

MEDVERKANDE IDA NORDÉN har återvänt till sina hemtrakter i Dalarna för att bena ut varför vargfrågan är så infekterad. Varför varg? – Jag fascineras av den konflikten och vilka proportioner den tar. Har du tvekat någon gång? – Ja, det förekommer ju hot mot journalister och andra som uttalar sig om vargen. Jag ville göra ett

DANIEL GUSTAFSSON har stövlat omkring i Anna Fahléns trädgård vilket resulterade i ett radioreportage om hur vildsvin kan förstöra för människor. Varför vildsvin? – Det är ett roligt och gulligt djur men det orsakar ändå intressekonflikter eftersom det ställer till det för många. Ska vi jaga vildsvin i Sverige?

– Ja, men vi borde låta dem leva naturligt och inte locka fram dem med mat. Naturen måste ha sin gång. Varför väcker inte vildsvin mer debatt? – Det finns inget kulturellt hat mot vildsvinet som det finns mot vargen. Därför tror jag att vildsvinsdebatten är mycket mer sansad. Har du ätit vildsvin? – Ja, både korv och filé.

ANNA ROSENSTRÖM har i det här numret intervjuat Jens Lagneholm som gått vilse i Åre. Hur var det att intervjua Jens? – Det var spännande att höra hans historia. Jag blev förvånad över att han verkade vara så lugn. Det hade jag själv inte varit. Vad har du lärt dig av historien? – Jag kommer alltid att ha med mig mobilen i skogen. Och om jag

... är ett helt nytt magasin för dig som är nyfiken och älskar allt som har med jakt att göra. Med nya grepp på gamla företeelser och heta trender förser vi dig med oväntade, gripande och spännande reportage.

4

landsbygdsporträtt som inte pekade ut någon. Jag ville bara ta reda på varför folk har så starka känslor kring det. Det finns personer som skulle vilja vara utan varg. Finns det något djur du skulle vilja vara utan? – Ormen. Jag har ormfobi men den är helt obefogad så egentligen är väl svaret nej.

hamnar i en liknande situation ska jag försöka ta det lugnt och tänka rationellt. Vad skulle du själv äta för att överleva? – Jag skulle nog testa att äta granskott som Jens gjorde och kaveldunsrötter som en överlevnadsexpert tipsade mig om. Men jag skulle lägga mest tid på att hitta rent vatten.

Ansvarig utgivare: Erik Eliasson Adress: Seminariegatan 1 b, 40530 Göteborg Mejl: magasinetvillebrad@gmail.com Omslagsfoto: Axel Norén


REDAKTIONEN TWEETS BEATRICE DALGHI

chefredaktör

SANNA ARBMAN HANSING

assisterande redaktör

ANNA ROSENSTRÖM

assisterande bildchef

OLOV PLANTHABER webbchef

ELIAS ARVIDSSON assisterande layoutchef

AXEL NORÉN

chefredaktör

FRIDA GRÖNHOLM bildchef

JOHANNA LAWNER webbchef

FRIDA GEISLER layoutchef

ADAM BERGSTEN reporter

SOFIE EINARSSON

DANIEL GUSTAFSSON

SOFIA KARLSSON

JOEL LARSSON

FRASSE LEVINSSON

ANTON MENCIN

reporter

reporter

reporter

IDA NORDÉN reporter

INSTAGRAM

reporter

reporter

@villebrad: Insekter blir mat på villebrad.jmg.gu.se #insectfood

reporter

FRIDA SANDSTRÖM reporter

5


NYHETER

SJF lämnar Världsnaturfonden Svenska Jägareförbundet lämnar sin plats Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd. Beslutet kom efter en intern debatt där man kom fram till att WWF:s syn på förvaltningen av varg inte överensstämmer med Jägareförbundets. Förbundets styrelse menar ändå att man är intresserad av att samarbeta med WWF i andra frågor.

0

Så många vargar får skjutas i Värmland och Örebro i år. Efter att föreningen Nordulv överklagat Naturvårdsverkets beslut ändrade förvaltningsrätten beslutet om att 24 vargar i Värmland och 12 i Örebro skulle fällas. Förvaltningsrättens beslut kan överklagas hos kammarrätten i Göteborg. Vargjakten i Värmland skulle ha startat den 9 januari.

Inte heller i Dalarna...

...kommer det att bli någon licensjakt på varg. Efter ett överklagande har Naturvårdsverket beslutat att ställa in vargjakten även i Dalarna. Naturvårdsverket bedömer inte att länsstyrelsens beslut om att bevilja jakten är förenligt med samtliga av de fem kriterier som krävs för att vargjakt ska kunna bedrivas i ett län.

Svenska jägareförbundets ordförande Björn Sprängare Bild: Svenska Jägareförbundet

Månadens hemsida

Bild: Erik Nordén

Sveriges nationalparker har äntligen fått en egen hemsida. Här finns information om vad man kan se och göra, vilka regler som gäller och hur man hittar dit. I nuläget har Sverige 29 nationalparker: från Vadvetjåkka i Norrbotten till Stenshuvud i Skånska Österlen. På uppdrag av Regeringen arbetar länsstyrelserna just nu med att inrätta 101 nya eller utvidgade naturreservat.

"CITAT"

”Funktionshindrade jägare är en så liten grupp att politiker och byråkrater kan köra över dem och diskriminera dem gång efter annan.” Svensk Jakts norrlandsredaktör Lars-Henrik Andersson efterlyser mer handikappanpassad jakt.

Vill underlätta jakt för nyinflyttade När Max Villman flyttade till Ronneby kommun hade han svårt att hitta ett jaktlag och mark att jaga på. Nu vill han underlätta för jaktintresserade personer som flyttar till kommunen framöver. Han föreslår att kommunens invånare ska kunna arrendera kommunal mark att jaga på. Enligt honom skulle det generera mer pengar till kommunkassan samtidigt som det skulle locka fler personer att flytta till Ronneby.

10

Så många år har gått sedan stormen Gudrun slog till mot framförallt södra Sverige. Ur allt elände föddes Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som ska hjälpa till att minimera skador vid kommande stormar. Man utvecklade också kommunikationssystemet RAKEL som möjliggör kommunikationer även i mycket hårda oväder. SANNA ARBMAN HANSING & ADAM BERGSTEN

6


Säl i sikte TEXT OCH BILD: SANNA ARBMAN HANSING

Väderleken är perfekt och skottet sitter rakt i huvudet. Inom trettio sekunder sjunker knubbsälen mot havsbotten. Följ med säljägaren Stefan Nilsson på en jakt som är lika besvärlig som den är kontroversiell.

7


"Folk tycker om att se en säl komma simmande och då vill de inte att en grönklädd gubbe ska komma och skjuta den i huvudet så att hela havet blir rött"

D

et är en tidig morgon i november. På Sandö bryts tystnaden när Stefan Nilsson drar igång sin 4-taktsmotor och styr ut ur hamnen tillsammans med vännen Fredrik Jonsson. Genom grådiset puttrar de förbi Lilla Rösen, Tranebräkorna och de andra kobbarna i norra Hallands skärgård – en av landets sältätaste. I båten har de allt de behöver för dagen: varsin bössa, en kikare, en undervattenskikare, en dragg med en stor järnkrok och så den obligatoriska kaffetermosen. Tre sjömil ut ligger den lilla holmen Kungen där de lägger till efter att ha placerat ut gula, röda och vita bojar i vattnet. Bojarna hjälper dem att hålla koll på djupet och att lokalisera ett skjutet djur. Båten guppar svagt och det blåser tre sekundmeter. Sälväder. 500 meter därifrån. Ett hundratal knubbsälar ligger på ett skär och väntar på morgonsolen. Deras magar är så runda att man undrar hur de kan hålla sig kvar på klipphällen. Sälarna är vana vid måsarnas tjat och de stora fiskebåtarna som glider förbi vid horisonten. Nu blir de nyfikna på de obekanta ljuden och dofterna från holmen intill. En efter en makar de sig ner i novemberhavet och simmar med nosen i vädret för att ta reda på vad som är på gång. När Stefan Nilsson ser det får han bråttom. Han lägger sig raklång på klippan, bland torkat skarvbajs och uppspolade alger. Fäller upp skjutstället direkt på stenhällen, hittar en bekväm ställning, laddar geväret. Så riktar han pipan mot de guppande huvudena som simmar rakt mot honom. Snart är de mest nyfikna sälarna inte ens hundra meter ifrån honom vilket betyder skottläge. Så han trycker av.

Säljakt var länge en viktig inkomstkälla för Sveriges kustbefolkning. Djuren var eftertraktade för sitt skinn, sitt kött och sitt späck som användes till allt ifrån lampbränsle till målarfärg. I Östersjön jagade man gråsäl men på Västkusten, där Stefan håller till, var det främst den mindre knubbsälen. I mitten av 1900-talet minskade antalet knubbsälar på grund av sjukdomar och ökade miljögifter och 1966 blev stammen

8

fredad. I början av 2000-talet såg man att populationen växte sig starkare och orsakade skador på fisket. Därför beslutade man att återinföra säljakt på Västkusten. Uppehållet i jakt hade lett till att de praktiska kunskaperna om jakt och tillvaratagande hade fallit i glömska. För att ändra på det ordnar Jägareförbundet numera utbildningar i säljakt. I nuläget är det bara skyddsjakt som är tillåten. Det innebär att man måste ha tillstånd för att få jaga säl och att Naturvårdsverket bestämmer en kvot för hur många djur som får skjutas. I år får 130 knubbsälar fällas varav 40 stycken i Hallands län. I norra H allands skärgård har Stefan Nilsson just skjutit en knubbsäl. Nu är det bråttom. Han noterar sälens position och hoppar i båten med gevärspipan riktad mot platsen. Efter trettio sekunder har 80 kilo knubbsäl hunnit sjunka mot botten. I undervattenskikaren ser han den ljusa magen mot de mörka algerna på botten. Han böjer sig över relingen och hakar fast sälen med en krokförsedd dragg. Långsamt bogserar han in den mot en låg klippavsats och drar upp den på land. Kroppen, som i vattnet var lätthanterlig, blir nu fruktansvärt tung och Stefan, som lämnat broddarna hemma, har dåligt fäste mot stenhällen. Trots att det gått flera minuter sedan sälen dog pumpar hjärtat fortfarande. Stenhällen är Stefan Nilssons slaktbord. Han mäter sälen och uppskattar dess vikt innan han skär ett snitt i buken från underkäken till svansen. Han kör ner en tumstock vid bröstkorgen för att mäta späckets tjocklek. Tre centimeter. Bara en dryg tiondel av vikten är kött men Stefan frigör det och packar det i plastpåsar. Ibland tar han hem späcket för att koka olja på men i dag ger han det till trutarna. Trots att morgonen blivit förmiddag har han inte sett några människor förutom en fiskebåt som passerade längre ut. – Jag jagar hellre på hösten då det är mindre folk ute i skärgården. Folk tycker om att se en säl komma simmande och då vill de inte att en grönklädd gubbe ska komma och skjuta den i huvudet så att hela havet blir rött, säger han. >


När hunden Viggo levde brukade han alltid vara med Stefan på jakt. Foto: privat

Stefan Nilsson visar sjökortet över norra Hallands skärgård.

Hej hej bildtexter är det som folk oftast läser. Var det värt det?

XX


Att ta hand om sälskinn är en svår konst. I väntan på beredning låter Stefan Nilsson de flådda skinnen ligga i vattnet. Foto: privat

J

akten på säl väcker både känslor och diskussioner. Vissa vill helt stoppa jakten medan andra vill öka kvoterna och komplettera skyddsjakten med licensjakt. Förra året utredde Naturvårdsverket huruvida man borde införa licensjakt på säl. De kom fram till att det skulle vara möjligt och nu ligger frågan på regeringens bord. Per Risberg är ansvarig för jakt- och viltförvaltning på Naturvårdsverket och tror att debatterna beror på att folk inte vet hur säljakt faktiskt går till. Många verkar tro att man fortfarande klubbar små kutar trots att det sedan länge bara är jakt med gevär som är tillåtet. Han tror också att jakten väcker känslor för att djuren är omtyckta. – Jakt kommer alltid att uppröra vissa personer, och särskilt säljakt eftersom de uppfattas som söta. Man har inte samma inställning till skarvjakt till exempel, då är det helt andra personer som protesterar, säger han. På Naturskyddsföreningen ser man inget problem med skyddsjakt om man kan visa att det är det enda sättet att få bukt med problemen som sälarna orsakar fiskenäringen. Däremot är man skeptisk till licensjakt. – Vi vill hellre se att man satsar på att använda fiskeredskap där sälarna inte kan komma åt fångsten. Jag kan förstå att man skjuter säl för att freda sina fiskeredskap men jag tycker inte att man ska göra det för nöjes skull, säger Ellen Bruno. Hon är sakkunnig inom fiske och marina ekosystem på Na-

10

FAKTA OM SKYDDSJAKT Skyddsjakt: Jakt som finns till för att undvika skador på natur eller andra djurarter. Det kan vara att hindra björnar från att slå många renkalvar på våren eller sälar från att äta upp fiskarnas fångster. Det är Naturvårdsverket som beslutar om vilka arter och hur stort antal som får skjutas i varje län. Man måste ha tillstånd för att få ägna sig åt skyddsjakt.

SÄLAR I SIFFROR 130 Så många knubbsälar fick fällas år 2014. 17 000 Så många knubbsälar beräknas finnas på Västkusten. 290 Så många gråsälar fick fällas år 2014. 30000 Så många gråsälar beräknas finnas i Östersjön. 1000 Så många kronor får säljägaren för varje säl som skickas till Naturhistoriska Riksmuseet. 15,7 Så många miljoner ger i år Havs-och vattenmyndigheten i ersättning till yrkesfiskare som fått skador på fiskeredskap och fångster.


turskyddsföreningen och säger att hon inte ser något större intresse för säljakt. Om man skulle införa licensjakt med målet att skjuta av fler djur skulle man behöva gå in och skapa det intresset hos människor. Hon säger också att det alltid får ett starkt gensvar när Naturskyddsföreningen skriver om sälar. – Det är uppenbart att folk vill ha säl och att man tycker om att se dem i skärgården. Vi utrotade nästan sälarna så nu är man glad över att de är tillbaka. Det vill vi värna, säger hon. Säljägaren Stefan Nilsson är av en annan åsikt. – Man kan inte bara bevara sälarna utan de måste förvaltas. Det är klart att man kan fånga in dem eller försöka utveckla sälsäkra redskap men jag har en vän som brukar säga att sälar förvaltas bäst med bly. Han är trött på att det blir så mycket diskussioner så fort säljakt kommer på tal. – Folk frågar mig varför man ska jaga säl. Då frågar jag dem tillbaka: Varför skjuter man vildsvin och älg, varför plockar man blåbär och svamp i skogen?

T

re veckor senare i en gul villa en dryg mil från Sandö. I det ombonade köket bryts tystnaden när Stefan Nilsson sätter igång kaffekokaren och låter den puttra. På den rödvitrutiga köksduken ligger en vakuumförpackad, svartaktig klump som är stor om en handflata. Stefan Nilsson tar det frysta sälköttet, tinar i mikrovågsugnen och serverar på en liten glasassiett. Det är segt att skära och luktar starkt av rök. Han nickar mot assietten och lutar sig bakåt så att armarna vilar mot stolens ryggstöd. – Gôtt, eller hur? Stefan Nilsson fyller snart sextio år. I hela sitt liv har han bott vid kusten och han har tillbringat mycket tid på havet. Det som började med ett fiskeintresse övergick på åttiotalet till fågeljakt. Efter otaliga gäss, knipor och änder började han med säljakt för fem år sedan då det för första gången blev tillåtet i Halland. Nu är han en aktiv ordförande i Jägareförbundet Hallands kustråd. I länet finns bara ett fåtal aktiva säljägare men Stefan Nilsson säger att intresset har ökat den senaste tiden, främst för att han har ordnat säljaktsutbildningar och tagit med folk ut på sjön. Samtidigt ser han en oroväckande samhällsförändring. – Vårt samhälle är så urbaniserat. Folk har blivit rädda för jakt och smällar. I stället äter de pizza och pasta och sitter

där med sina iPhones, twitter, facebook och allt vad det är. De har tappat både greppet och förnuftet. Folk som är under 40 år äger ju inte ens ett par gummistövlar längre! Han skrattar till och fortsätter: – Folk har det alldeles för bra i dag, de lever i en fiktiv värld. För ett tag sedan plockade jag slånbär och kokade soppa till barnbarnen. De älskade det så jag sade till deras föräldrar: ”Kolla vad de tycker om det. Det finns flera ton slånbär där ute på era buskar”. Men de orkar inte plocka det utan köper på affären i stället, säger han. Det är sällan som kvoterna på knubbsäl uppfylls. I Hallands län har bara drygt hälften av de tilldelade 40 knubbsälarna fällts i år och Per Risberg på Naturvårdsverket tror att det beror på att jakten är så besvärlig. Statistik visar att det är få jägare som rapporterar fler än två skjutna sälar. För att jaga säl – eller snarare för att kunna bärga kroppen – måste du känna till områdets bottenstruktur och de olika strömmarna. Du behöver kunna bedöma avstånd på öppet vatten, vilket är betydligt svårare än i terräng. Dessutom måste du ha muskelkraft nog att bärga djuren som kan väga uppemot hundra kilo. Enligt Stefan Nilsson är säljakt en av de mest krävande jaktformerna men för honom är efterarbetet det mest besvärliga. När man skjutit en säl måste man rapportera en mängd uppgifter till Naturhistoriska riksmuseet som bedriver forskning på sälstammen. Förutom att notera längd, vikt och kön måste man frysa in djurets olika organ och leverera dem till museet på Frescativägen 48 i Stockholm. Det betyder att flera hundra sältarmar, hjärtan och underkäkar skickas på posten varje år. Sälen som Stefan Nilsson sköt i november ligger nu i ett frysfack i hans förråd. Där samsas två påsar maginnehåll med fruns frysta blåbär och det pågår en ständig diskussion om hur frysutrymmet bäst ska utnyttjas. – Det här är min verklighet. Jag skjuter färre sälar än jag vill bara för att jag inte kan ta hand om alla magar, säger han. Trots allt besvär fortsätter Stefan Nilsson och hans vänner att jaga säl. Där ute på sjön finns tjusningen i att vistas i naturen och samtidigt kunna skaffa mat till sig och sin familj. I år har det inte blivit så många sälar på grund av dåliga väderförhållanden och sjukdomar i familjen men kanske hinner han skjuta några sälar till innan årsskiftet då jaktperioden tar slut. – Jag har lite abstinens nu när jag inte varit ute på tre veckor, säger han.

.

11


JAKT Norrbotten Åtta till tio veckor

Västerbotten Fyra veckor

Jämtland

Två till tre veckor

Västernorrland Sex till åtta veckor

Dalarna

Gävleborg

Fem veckor (2013)

Tre till fyra veckor

Värmland

Uppsala

Sex till åtta veckor

Örebro

Sex till sju veckor

Sju veckor

Stockholm

Två till tre veckor

Västra Götaland Åtta till nio veckor

Östergötland Två till tre veckor

Jönköping

Sex till åtta veckor

Västmanland

Två till tre veckor

Södermanland

Halland Sex veckor

Kalmar

Åtta till nio veckor

Skåne

Tio veckor (2013)

En till två veckor

Blekinge Tre veckor

Gotland

Max en vecka

Kronoberg

Åtta till nio veckor BILD: IDA NORDÉN

I VÄNTANS TIDER Att få ditt vapentillstånd kan bli en långdragen process, men med några handfasta tips kan du undvika att fastna i systemet. Vi har listat de vanligaste missarna och sett över tiderna för handläggning i våra olika län. Väntetiderna kan variera från två, tre dagar och ta upp till tio veckor eller mer. Du kan bara söka i det län du är skriven i och även om du inte vill flytta så finns det saker du kan tänka på för att skynda på handläggningen. • Det är inte förrän du betalat den avi du får från polisen som din ansökan hamnar i kösystemet.

12

• Tajma din ansökan. Försök att undvika semesterveckorna och höstsäsongen då vapenhandläggarna är underbemannade och har som mest att göra. • Fyll i din ansökan grundligt. Många glömmer att fylla i vapnets modell och tillverkningsnummer. Är allt som det ska kan det handla om 20 minuters arbete för en vapenhandläggare men är det något som inte stämmer så skickas den tillbaka. • Tänk på att när du söker licens för ett begagnat vapen så ska de gamla vapenhandlingarna skickas med. ELIAS ARVIDSSON


VERKTYG

JAKTENS PRIS Det är dyrt att jaga. Så här mycket bör du vara beredd att betala för en ny grundutrustning för jakt. TEXT OCH ILLUSTRATION: JOEL LARSSON

Hagelgevär: 500 - 1500 kronor

Hörselskydd: ca. 300 kronor

Jaktkniv: ca. 200 kronor

Kläder: ca. 3000 kronor

Kulvapen: 7000 - 15000 kronor

Ammunition: 25 hagelpatroner: ca. 110 kronor 50 helmantlade kulor: ca. 220 kronor

Flåkniv: 240 kronor

Jaktradio: ca. 1700 kronor

Kikarsikte: ca. 3000 kronor

Vapenskåp: ca. 3000 kronor

Skjutstöd: ca. 300 kronor

Vapenfodral: ca. 300 kronor

SUMMA En komplett utrustning med kulvapen kostar minst 19300 kronor. Med hagelgevär får du vara beredd att betala minst 17300 kronor. För att kunna vara med i all jakt är det emellertid bra att ha både hagel- och kulgevär.

13


XX


Jaktens mästare måste lära sig lyda TEXT OCH BILD: FRIDA GRÖNHOLM

Efter år av träning och tiotusentals kronor är de först genom skogen och först på viltet. Men det innebär också att vara den medlem i jaktlaget som löper störst risk att inte komma hem helskinnad. Hundvärldens extremsportare behöver både mod och hjärna – hundratals jakthundar skadas av vilt varje år.

XX


"Men om er hund får sidan uppriven. Ska ni se blodet pumpa då? Ska ni se den springa mot järnvägen? Se den gå mot isvaken?"

E

nbusken klyvs mitt itu och en av hundförarna hoppar undan med knappa decimetrar till godo. Genom busken störtar en vildsvinsgalt och tätt i hasorna på honom en jämthundskorsning. Hunden andas tungt och tuggar fradga, han väger för mycket och vildsvinet springer för fort. Men han tänker inte släppa galten. Mitt i cirkusen, uppe på ett berg, står Caroline Hagström och ropar ut instruktioner till hundägaren som utan framgång försöker kalla in sin hund. Jakthundar utsätter sig själv för helt andra faror än sällskapshundar. Ett hundratal jakthundar skadas av vilt varje år, medan ett tiotal försvinner under jakten. Ytterligare tio skadas av skott varje år. Den enskilt största skadeorsaken hos jakthundar är vildsvin, fler än 150 hundar skadades av vildsvin 2013. Och de här siffrorna gäller bara för hundar försäkrade hos Agria. Problemet lär vara ännu större än så, eftersom många vildsvinsskador anmäls som sårskador eller bitskador. Caroline Hagström kallar hundar som jagar vildsvin för extremsportare.

chans för jägarna att på nära håll se hur deras hundar jobbar, en chans för hunden att ställa vildsvin med starkt förarstöd. Ett stöd som kan vara svårt att få till under en vanlig jaktsituation då avstånden mellan jägare, hund och vilt är större. Innan hundarna får gå in i hägnen vill Caroline Hagström veta hur erfarna de är, hur de beter sig när de jagar och om de blivit skadade av vilt någon gång.

När en jakthund är tre år har den ofta kostat sin ägare över 60.000 kronor. En valp kostar runt 10.000 kronor och en hundkurs kring 2.000 kronor. Mat och försäkringar är inte gratis. Inte hundens jaktutrustning heller. I bästa fall kan en jakthund jaga i tio år, i värsta fall skadas den i skogen långt innan dess. Jämthundens förare är rädd att hunden är för feg för vildsvinsjakt. Efter att ha sett hunden jaga säger Caroline Hagström att jämthunden inte alls är feg – han är bara klok. Hunden märker att han är för tjock och helt saknar den smidighet och kondition som behövs för att klara ett attackerande vildsvin. I skogarna utanför Boda, Söderköping, Men nu är han på ett inhägnat område ligger Mamima jakt, en träningsanläggmed två relativt snälla galtar, och då våning för vildsvinsjakt. Bakom två meter gar han. Han vågar så mycket att han helt höga fjärrstyrda träportar ligger gården, slutar lyssna på sin förare. Slutade lyssna med en kontorsstuga och nio vildsvinsgjorde han förvisso i samma sekund kopphägn. Här bor vildsvin i sin naturliga miljö. let åkte av. Hägnen är flera hektar stora och innefattar – Han jagar själv. Han behöver inte dig. Ni Caroline Hagström, skog, berg, raviner, åkrar och våtmark. Folk och samarbetar inte, säger Caroline Hagström till hundtränare hundar från hela Sverige reser hit för att få hjälp med hundföraren, som inte säger emot. Hon säger att de behöver träna både på sin fysik och på jaktträning. En av deltagarna på kursen startade resan från sitt samarbete. Hundföraren säger något om att det är hans Kalmar vid fyra på morgonen, två andra bor i Idre – mer än svärmor som ger hunden för mycket korv. 50 mil norrut. – En bra jakthund blir inte en bra jakthund hemma i sofKursledare och hundinstruktör är Caroline Hagström. Hon fan. Möjligtvis på att fånga ostbågar, säger Caroline Haghar jobbat på gården i fem år och är hundtränare och jägare ström. sedan decennier tillbaka. Caroline Hagström har själv flera Caroline Hagström går mellan de olika vildsvinshägnen, jakthundar, är aktiv i Svenska Jägareförbundet och i Nationella viltolycksrådet. Ambitionen är att jägare ska förstå nytpratar med hundförarna via sin komradio och förklarar för tan av lydnadsträning och samarbete, istället för att bara jaga. dem hur de ska hjälpa sina hundar. De lätta hägnen är små, – Det är inte fråga om kadaverlydnad, jag vill att hund och bara några hektar stora, och där lever vildsvin som låter sig förare ska bli ett team, säger hon. jagas. Det största hägnet är tolv hektar och är till för jaktInne i vildsvinshägnen är det träning, fast på riktigt. En prov. Vildsvinen backar inte alltid, hundarna bör göra det.

16


F yra hundförare mellan 40 och 60 år har precis tränat klart för idag. De sitter runt bordet i stugan och rör i pappmuggarna med snabbkaffe. Tolv hornbeklädda skallar ser ner på dem från stugans väggar. Gemensamt för de fyra männen är att det som tagit mest tid i anspråk under kursen inte är att se hur hunden arbetar med vildsvinen – det är att fånga in hunden igen. Så snart Caroline Hagström nämner ordet lydnad hörs suckar och stön. Männen vrider på sig och vill inte alls gå någon lydnadskurs med fluffiga sällskapshundar. – Nej fyfan, säger jämthundens förare och ser ner i bordet. Armarna korsade. Caroline Hagström ser på samlingen runt bordet. – Men om er hund får sidan uppriven. Ska ni se blodet pumpa då? Ska ni se den springa mot järnvägen? Se den gå mot isvaken? Alla är plötsligt väldigt intresserade av dukens mönster. Studerar noga de

små rådjuren i vaxduken istället för att möta Caroline Hagströms blick. Mumlar något ohörbart och svarar motvilligt att nej det vill de ju inte. Hon säger att de måste våga träna även i jakten. Trots att kamraterna i jaktlaget surar och trots att de vill att hunden ska fungera perfekt utan övning. – Betalar man 12.000 för att vara med i ett jaktlag kanske man inte vågar ställa krav på hur man vill jaga med sin hund. Då kanske man blir utesluten, säger hon. Få hundlösa jägare är beredda att göra ett spår med ett dött rådjur i träningssyfte. Men när det väl gäller, när det finns ett skadskjutet rådjur och de behöver hjälp av hundar, då ska allt fungera direkt. – Kulturen inom jakt skiljer sig från den inom hundsport. Jägare är väldigt fokuserade på just jakten medan det inom hundsport finns ett djupare intresse av att vara tillsammans med sin hund.

– Fem minuter träning i skogen eller på köksgolvet är också träning. Lägg ett spår på Biltemas parkering då om ni har ont om tid, säger Caroline Hagström. Flera av hundförarna är här för att rehabilitera sina hundar. De har skadats eller skrämts under jakt och nu behöver de träffa vildsvin som inte är så våldsbenägna. En gråhundstik sitter i bilen och väntar medan hennes husse duschar en annan hund ren från lera. Tiken i bilen vill inte vara med och jaga. Inte ens öva. Hon har skadats flera gånger under jakt och nu är hon rädd. Första gången slog vildsvinet henne i ljumsken så man måste sy åtta stygn. Andra gången kom hon mellan en sugga med kultingar. Tiken fick ännu en smäll och fick nog. Hon sprang tre kilometer bort och in i ett hus med öppen dörr, där försvann hon in under sängen och stannade kvar tills husse hämtade henne fyra timmar senare. >

Jaktlabradoren Nisse får ta emot flera smällar av vildsvinen under träningen, men bryr sig inte nämnvärt om det.

17


Jägare kan ha svårt att ställa krav på hur man vill jaga med sin hund, säger Caroline Hagström. Kulturen i jaktlaget är inte särskilt tillåtande på den punkten.

XX


"Hunden kan jaga vidare flera timmar med sidan sprättad. Men blir hunden rädd är det värre."

En annan hund, en gul östlaika i ettårsåldern, tror inte ett dugg på att det finns något som ”snälla vildsvin”. Hon har blivit attackerad av vildsvin, blivit sydd och tänker inte vara med om samma sak en gång till. Inne i hägnet går hon tätt intill sin husse. Till slut driver Caroline Hagström upp svinen istället, i hopp om att östlaikan ska ta upp jakten. När hunden ser vildsvinen reser hon ragg som en sopborste och morrar. Efter en del lirkande går hunden med på att förfölja vildsvinen. Men bara om hennes förare kommer med. Hon tänker inte gå själv. Så de går. Försvinner in bland granar och pinnar, traskar efter vildsvinen i sakta mak. Rädslan är ett större problem än den fysiska skadan. Att en hund får stryk av vilda djur behöver inte förstöra jaktlusten. Men rädsla gör det. – Ofta är det människor som tycker såret är obehagligt, hunden kan jaga vidare flera timmar med sidan sprättad. Men blir hunden rädd är det värre. Om den börjar backa, svansen sjunker och vildsvinen går på och skadar hunden när den är rädd då kan det bli problem, säger Caroline Hagström. I ett annat hägn springer en spenslig jaktlabrador omkring och jagar vildsvin. Han är inte ett dugg rädd för galtarna. Han jagar tills de tröttnar, vänder om och slår tillbaka. Rakt in i sidan på honom springer de. 100 kilo vildsvin mot 20 kilo hund. Efteråt känner föraren igenom hunden efter skador. Han är oberörd, viftar på svansen och vill jaga mer. – Det är en extremsport. Alla hundar är inte lämpade för jakt. Den hund som tror att den bestämmer är helt ute och cyklar. Många vill ha tuffa hundar men det blir bara skit, det blir veterinärbesök av det, säger Caroline Hagström. Älgar kan lätt sparka ihjäl en hund, vildsvin är också star-

ka nog att döda. Ett sätt att skydda hunden är att klä den i en väst speciellt gjord för att täcka de inre organen. Ett annat är att använda pejl på hunden så man hittar den om den går vilse. Ett tredje är att träna lydnad och inkallning, en hund med förtroende för sin förare lyssnar. Givetvis kan man inte försäkra sig mot allt. En av de största farorna finns hos de minsta djuren. Fästingar. Vanligare än borrelia är den fästingburna bakteriesjukdomen anaplasma, tidigare ehrlichia. Smittade hundar drabbas av nedsatt immunförsvar, ledvärk och magproblem. Neurologiska skador och blodbrist förekommer också. En av hundarna som tränar på gården insjuknade i anaplasma förra året och slutade jaga. Nu mår hon bättre – men trots upprepad medicinering är hon inte frisk. Igår jagade hon utan att ge skall, hon bara följde med vildsvinen. Inne i vildsvinshägnet vankar hennes förare av och an. Hunden hittar vildsvinen, ger skall och springer sedan tillbaka till honom. Hon orkar inte. – Något är inte okej. Vildsvin är hennes vilt men hon är helt slut när hon kommer, säger han. I morgon skulle hon ha tävlat i laikornas vildsvinsmästerskap i Vimmerby, hon har blivit uttagen. Men hon orkar inget. Caroline Hagström berättar om en bekant till henne som tog bort sin jakthund efter anaplasma. Varken jägare eller hund orkade med förväntningarna innan jakt kontra besvikelsen när de väl var i skogen och hunden inte orkade jaga. Hon har alltid med sig en strumpa och eltejp ut i skogen när hon jagar. Då kan hon själv lägga förband på eventuella sår innan skadan undersöks av en veterinär. – Alla vildsvinsskador bör undersökas av veterinär på grund av bakteriekulturen. Är man dumsnål är det stor risk för dränage och penicillin, säger hon.

.

19


SMÅ FAROR

FRANSK HJÄRTMASK Den franska hjärtmasken är en parasit som infekterar hunddjur. Den vuxna parasiten lever i höger hjärtkammare och infekterar lungornas blodkärl, men sjukdomen går att behandla om den upptäcks i tid.

2003

FRANSK HJÄRTMASK UPPTÄCKS I SVERIGE

2004

HUNDRATALS RÄVAR UNDERSÖKS

2007

ÄNNU EN SMITTAD RÄV

2008

GRATIS UNDERSÖKNING AV HUNDAR

2009

HJÄRTMASKEN HITTAS PÅ FASTLANDET

2013

TIO ÅR I SVERIGE

2014

FLER HUNDAR INSJUKNAR

För en mer detaljerad tidslinje: villebrad.jmg.se 20

TEXT: FRIDA GRÖNHOLM ILLUSTRATION: JOHANNA LAWNER


När björnen anfaller Hon behöll lugnet och fortsatte prata. Hon varken flydde eller fäktade med armarna. När björnen anföll gjorde Malin Boström allting rätt. Ändå gick det fruktansvärt fel. TEXT: AXEL NORÉN ILLUSTRATION: JOHANNA LAWNER

XX


M

orgonen den 10 september blir Malin Boström sen till arbetet. Allt är packat. Gps:en är med, arbetsdatorn, kartorna, poängformulär, extra kläder och matsäck. Färgskalan på Malins kläder stämmer inte överens. Lilarosa tröja med knallröda byxor. I skogarna runt Balberget pågår licensjakten på älg sedan tio dagar tillbaka och kvoten är ännu inte fylld. Det färgsprakande klädvalet ska röja alla eventuella tvivel bland skumögda jägare. Ingen ska missta Malin för en älg. Det är bara telefonen som inte är med. Den sitter kvar i laddaren för att samla de sista procenten för att batterimätaren ska bli full. Det är därför Malin blir sen till jobbet. Säkerheten framför allt. Det är varmt. Terrängen på Balberget är brant och oförlåtande. Kala partier blandas med barrskog. Den tätnar och glesnar om vartannat. På några ställen släpper stenarna knappt igenom någon växtlighet alls. Men Malin Boström är nöjd med förmiddagens arbetsinsats. Skogsområdet på det 440 meter höga bergets nedre halva har visat sig ha högt naturvärde och kommer sannolikt att avsättas och därmed också skyddas från avverkning. Efter lunch ska hon ta sig an den övre halvan av berget utanför Bjurholm i Västerbotten. Hon är på väg tillbaka till bilen när björnarna springer förbi. Först två, en stor och en lite mindre. Malin har aldrig sett björn på så nära håll, trots att hon både bott och arbetat i björntäta områden. När hon släpper dem med blicken och vrider tillbaka huvudet ser hon en tredje björn. Den är större än de andra. Hon pratar för sig själv som hon lärt sig att hon ska göra. Hon tror att den ska försvinna efter de andra björnarna. Men hon har fel. Plötsligt byter den riktning. Och springer rakt mot Malin. Vikariatet som naturvärdesinventerare på Holmens skog är bara en månad långt och är hennes andra anställning sedan hon gick ut från den femåriga jägmästarutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Hon har alltid trivts i skogen. När tentorna duggade som tätast var det skogen hon sökte sig till för att finna lugn. Hon har levt sitt liv i områden där det förekommer björn. Och trots att hon bara sett två i hela sitt liv vet hon att de

22

funnits i närheten. Forskning från Skandinaviska björnprojektet visar att björnmöten är betydligt vanligare än vi tror. Forskare har testat att närma sig gps-märkta björnar för att studera hur de beter sig. I 85 procent av fallen var det björnen som upptäckte människan först och avvek från området utan att forskarna ens såg den. Björnens luktsinne och hörsel är väl utvecklade. Att prata för sig själv minimerar risken för björnmöten. Björnar hatar inte människor. De hatar överraskningar. – Jag låter en del när jag är i skogen. Jag smyger inte, trampar på någon kvist då och då och pratar med någon lav som jag letar efter. Som jag har förstått det kan björnar se färger. Den tredje björnen kanske upptäckte mig just på grund av mina färgglada kläder. Jag vet inte. Jag klädde mig så för att jag var orolig för människor, inte för djur. Hon gör allt rätt. Hanterar situationen helt efter rekommendationerna. Hon fortsätter att prata när björnen kommer springande. Hon flyr inte. Fäktar inte med armarna. Men det hjälper inte. Björnen kastar sig över henne. För en sekund blir allt svart. Hon minns inte fallet mot marken. Synintrycket av björnen som närmar sig följs av en svart ruta. I detta glapp mellan minnesbilder måste hon ha vänt sig om. Nästa minne är känslan av tänder som borrar sig in i huden på bakhuvudet. Det knastrar. Malin bestämmer sig för att överleva. – Jag försöker bete mig på rätt sätt för att få den att sluta. Men det fungerar inte. Malin fortsätter att följa regelboken. Hon ligger still. Det hjälper inte. Hon håller tyst. Det hjälper inte. Hon kryper ihop och gör sig liten. Det hjälper inte. Malin slutar följa reglerna. Hon vänder sig om för att slå. Det hjälper. Björnattacker mot människor är ovanliga. Mellan 1977 och 2012 inträffade 32 angrepp i hela Skandinavien. Samtliga var mot män, varav de flesta höll på att jaga när björnen attackerade. Av dessa 32 hade två dödlig utgång. Men de blir allt vanligare. 2014 skedde sex björnangrepp mot människor bara i Sverige, vilket är den högsta noteringen


sedan kartläggningarna startade. Två faktorer är avgörande enligt forskning från Skandinaviska björnprojektet. Dels har björnstammen i Sverige mångdubblats de senaste decennierna, från att vara ett djur på gränsen till utrotning, till att i dag knappt understiga 3 000 individer. Den andra faktorn rör ökningen av mänsklig aktivitet i skogarna. Människa och rovdjur närmar sig varandra. Fyra av sex attacker under 2014 drabbade jägare och i maj blev en fiskare biten och riven efter att ha kommit mellan en björnmamma och hennes ungar. De flesta björnangrepp sker mot jägare i allmänhet och mot jägare med hund i synnerhet. Att jägare är överrepresenterade i statistiken är ingen slump. Bär- och svampplockare eller skogsvandrare har ingen anledning att vara tysta eller att inte synas i skogen. Smygande jägare däremot kan dyka upp som överraskningar för björnen. Och en hotad björn kan reagera aggressivt för att försvara sig och de sina. Malin Boström uppfyllde inget av kriterierna. Hon smög inte och utgjorde inte något uppenbart hot. Hon betedde sig tvärtom helt enligt rekommendationerna, pratade högt, var inte i närheten av ett ide och var inte ute och jagade. Ändå blev hon attackerad. – Det är något av det jobbigaste, att jag inte har någonting att lära mig av detta. Jag gjorde allt rätt, men det räckte inte till. Det skulle säkert vara bra för min rehabilitering att åtminstone få veta vad jag gjorde för fel. Så kunde jag gå ifrån den här händelsen lite klokare. Men jag är inte klokare. Den här björnen hade en egen agenda.

"Jag gjorde allt rätt men det räckte inte till."

M alin fumlar med gps : en. Det rinner blod överallt och in i ögonen. Hon försöker ta reda på sina koordinater för att skicka till SOS och därmed underlätta räddningsarbetet. När hon inte får den att fungera ringer hon 112. Någon gång i attacken, förmodligen i fallet mot marken, har hennes käke slagits ur led. Hon sluddrar när hon försöker förklara vad som hänt. – Jag tyckte att den jag pratade med var världens trögaste människa. Det var hon ju förstås inte. Jag kunde inte göra mig förstådd ordentligt. I det läget ville jag bara ha hjälp. Jag hade inte ont, men jag var så himla trött. Gps:en vaknar. Malin ger SOS koordinaterna. Sedan börjar väntan. Hon kämpar mot sömnen. Hon är oändligt ensam. Det är slutet av november. Malin är ute med familjen och letar julgran. Det har gått två och en halv månad sedan attacken. Hon har varit ute i skogen några gånger. – Varje gång jag går ut är en seger. Jag går lite längre och känner mig lite tryggare för varje gång. I början gick huvudet som en saftblandare på mig. Jag ville ha koll på allt. Hon har ingen formell diagnos för sitt psykiska tillstånd. Hennes terapeut säger att det rör sig om posttraumatisk stressyndrom. Malin är inte rädd för björnar eller för skogen i sig, utan bär på en konstant oro. Hon kartlägger farorna i huset. Kan husljuden utantill och identifierar snabbt var de >

23


FAKTA: BALBERGET

• Beläget i Bjurholms kommun, sex mil väster om Umeå • Är en del av bergsmassivet Ångermanbalen • Mäter 440 meter över havet.

kommer ifrån. Håller koll på närmaste fönster för att veta hur hon ska ta sig ut om det börjar brinna. – Jag har förlorat förmågan att bedöma hur stor en fara är i relation till andra faror. Jag kan liksom inte inse att det är mycket större risk att jag snubblar på en mattkant än att det börjar brinna. Men värst är ensamheten. Nu klarar hon att vara hemma en, kanske till och med två timmar. I början blev det för jobbigt till och med när hennes sällskap lämnade för att gå på toaletten. – Jag tror att det är den där timmen jag behövde vänta på att få hjälp som har gjort mig sån här. Hon reagerar på varje ljud, och vill hålla ständig koll på situationen. Att gå på stan blir snabbt för mycket. Oron och ångesten smyger sig på, och eskalerar. – Jag har blivit ganska bra på att hantera oron. Det finns andningstekniker som gör mig lugnare och det hjälper att prata för mig själv. ”Det går bra. Det finns ingenting att vara rädd för.” För det finns det ju inte. Jag vet ju det egentligen. Men jag känner inte så. Frakturen på skulderbladet läker inte som den ska. Armen är kraftigt försvagad på grund av inaktivitet. – Jag kan göra mycket själv nu. Det går att diska och att dra igen blixtlåset på skon, men det går mycket långsammare. Jag kan vara ute och skotta snö… eller ja, putta snö som det blir eftersom jag just nu tar mig an livet enarmad. När Malin kom till Umeå universitetssjukhus blev hon sövd medan en läkare sydde ihop huvudet. Läkaren har visat bilder där skallbenet syns tydligt. På en av dem håller han en del av handen mellan den avslitna huden och skallbenet. Knastret som Malin hörde var hud som slets av skallen. De avslitna nervtrådarna har inte vuxit ihop och fortfarande lider hon av känselbortfall i huvudet. Långa ärr löper över hjässan och ritar ut en ganska exakt karta över var hon har känsel och var hon är utan. – Om jag dunkar huvudet i en skåplucka måste någon titta

24

till huvudet och se om jag blöder. Det känner jag inte själv. Läkarna vet inte om eller när känseln kommer tillbaka. Malin jobbar inte. Hon är sjukskriven för skadorna i skulderbladet. Läkarna överväger operation. Hon vill tillbaka ut i skogen, ska ut i skogen, men det kommer att ta tid. Även om frakturen på skulderbladet skulle läka, är det sannolikt att sjukskrivningen fortsätter på grund av hennes psykiska tillstånd. – Bara att ta sig till och från jobbet skulle vara mer än jag klarar av. Jag kan köra bil, men bara om jag vet att det är någon som tar emot mig när jag kommer fram. Lägg på arbetsuppgifter så… nej, det skulle inte fungera. Människorna i hennes närhet har varit förstående och stöttande. De ser till att hon inte behöver vara ensam. Och även om de inte förstår hur björnen och den ensamma väntan fortfarande finns kvar där innanför ögonlocken, tycker Malin att de hjälper henne bara genom att lyssna. – Det är allt som behövs. Situationen är min egen, men känslorna jag lever med är ju väldigt basala. Jag är rädd, arg eller ledsen. En björnattack är också en väldigt begränsad händelse och lätt att greppa. Jag tänker på alla flyktingar som kommer hit. De möts nog inte alls av samma empati. Deras situation är mycket värre än min, men den är också mycket större och svårare att få grepp om. Någonstans i skogarna runt Balberget finns björnen förmodligen kvar. Sannolikt sover den, och vaknar först i slutet av april eller tidigt i maj. Polisen beslutade inte om avlivning och kvoten för årets björnjakt nedanför odlingsgränsen var fylld och jakten avlyst sedan en vecka tillbaka när Malin attackerades. – Jag har inget hämndbegär och just den björnen skrämmer mig inte mer än någon annan, men så hände detta också långt från där jag bor. Jag har funderat på om det var rätt att inte avliva björnen. Jag vet inte. Jag känner med dem som bor i området. Någonstans går det omkring en björn som har attackerat människa.

.


RESA

Trött på svensk flora och fauna? Villebråd har besökt sex natursköna platser och parker i USA. TEXT OCH BILD : SOFIE EINARSSON

YOSEMITE NATIONAL PARK

MONUMENT VALLEY UTAH

Yosemite-parken är hemvist för träd med stammar av svindlande storlek, men även för tjuvaktiga björnar - så lås bilen.

Sanden i Monument Valley förstör vita skor, men de storslagna röda stenformationerna gör dalen värd ett besök.

WHITE SANDS NEW MEXICO

PARKEN ÄR ÖPPEN White Sands består av 710 kvadratkilometer av bländande vita gipskristaller. De upplevs bäst med fotsulorna, barfota.

GRAND CANYON ARIZONA

På 4926 kvadratkilometer ryms oändliga vandringsstigar, och det är också ett av de bästa sätten att uppleva Grand Canyon.

DEATH VALLEY KALIFORNIEN I Death Valley hittar du Nordamerikas lägsta punkt. Här är det periodvis så varmt att man kan steka ägg på marken.

BREAUX BRIDGE LOUISIANA Alligatorer finns det gott om i Louisianas träskmarker. Åk båt och bli rädd när de gula ögonen kikar fram ur vattnet.

Utforska vidare på villebrad.jmg.gu.se

25


XX


Den nya jägaren TEXT: JOHANNA LAWNER BILD: AXEL NORÉN

Intresset för jakt växer och var femte ny jägare är kvinna. Svenska jägareförbundets kvinnliga nätverk Jaqt arbetar aktivt för att introducera fler kvinnor och skapa kvinnliga nätverk. Kinna Hantoft tog sin jägarexamen 2011 och älskar livet som jägare. XX


T

vå personer var redan ute på majsfältet. Men det var fler vildsvin än de hade räknat med. Kinna Hantoft måste åka ner. Ingen tid att hitta barnvakt till Julie. Hon tog med sig fyraåringen i bilen. Körde mot fältet. När de var framme gav Kinna dottern sin mobiltelefon och sa: Gå inte ur bilen. – Julie är van vid att följa med på jakt och jag var inte orolig för att lämna henne. Det var skyddsjakt i samband med skörden och fem vildsvin sprang runt på fältet. En sugga, fyra årsungar. Julie satt lugnt i bilen och lekte med telefonen. Jaktradion var med men behövdes inte. De var så nära varandra att de kunde ropa och använda gester. Tillsammans fällde de tre av kultingarna. – Det sprang grisar överallt. Efteråt var jag helt genomsvett. Strax utanför Kungsbacka bor Kinna med sin man Andreas och deras dotter Julie. Köket i det lilla huset är välplanerat. I stringhyllan står jakt-, viltvård- och matlagningsböcker. Instagrambilder är uppnålade på väggen. En av dem föreställer Julie. Hon har ett vildsvinshjärta i handen. – Efteråt ville hon hålla i hjärtat igen: "Igen mamma, igen!". Julie är ofta med när vi passar, sotar, flår och styckar. Hon är rätt cool. Kinna tog sin jägarexamen våren 2011. Samma år examinerades 10 146 nya jägare. Var femte av dem var kvinna. Sedan 1997 har antalet kvinnliga jägare ökat med 52 procent. Men de är fortfarande en försvinnande liten minoritet. Under jaktåret 2013/14 var 94 procent av de som betalade statligt jaktkort män. Hösten 2010 tog Kinnas man Andreas jägarexamen efter en fyra dagar lång intensivkurs på Ulkeröds gård. Kinna tyckte att det var roligt att Andreas ville jaga, men funderade inte på att börja själv. Andreas hade dock andra planer. Samma år fick Kinna en likadan intensivkurs i julklapp av honom. – Andreas hade frågat pappa innan och han sa att jag aldrig skulle göra det. När jag fick presenten blev jag skitglad. Jag har hjälpt till när det har varit jakt hemma hos mina föräldrar, med styckning, fixa kaffe och sådant. Men jag har aldrig känt ett behov av att vara med på jakten, jag såg det inte som min roll. Jag visste inte vad jag saknade. Kinnas första riktiga jakt, då hon skulle skjuta något större än en fågel, var rävjakten den första augusti 2011. På föräldrarnas marker hade de byggt upp nya jakttorn. – Första dagen skulle vi testa passen lite. Jag fick en räv på mitt pass. Det blev så mycket adrenalin att jag inte kunde skjuta, jag skakade för mycket. Nästa tillfälle var bockpremiären, den 16 augusti. – Jag hade en bock och nu i efterhand kan jag se att jag skulle ha skjutit den. Men jag blev osäker och så skakade jag lite. Så jag lät bli. Efter de två gångerna blev det lättare. I dag är jag hur lugn som helst. >

28


XX


S

veriges två jägarförbund Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund har varsitt nätverk för jagande och jaktintresserade kvinnor. Anja Kjellsson är jaktvårdskonsulent och samordnare för Svenska jägareförbundets nätverk Jaqt, Jagande aktiva quinnor i tiden. Hon säger att det är svårt att börja jaga utan manliga kontakter. – Jakt är en mansdominerande sysselsättning med manliga nätverk. Kvinnor jagar ofta med sina män, pojkvänner eller pappor. Jag följde själv med min pappa ut till en början. Det var inte alltid så kul att jaga med gubbar på 60 plus. Men utan kontakter har du inget jaktlag och då kan du inte jaga alls. Det första kvinnliga nätverket startade i Kronoberg 1996. I dag finns Jaqt i nästan alla län. De lokala jaktvårdskretsarna anordnar aktiviteter för tjejer, till exempel helgkurser på skjutbanan eller älgjakt. På Jaqts hemsida står det att ett av Jaqts syften är ”att undvika prestige på skjutbanor och i skogen”. Anja Kjellsson säger att det kanske finns några som upplever att det blir mindre prestige när det bara är tjejer. Men att det inte är därför nätverket finns. – Jaqt presenterar jakt för fler kvinnor och är ett verktyg för kvinnligt nätverkande. Jaqt finns för att kvinnor är i minoritet. När Kinna ska ta på sig sina jaktkläder öppnar hon ytterdörren och släpper in vinterluften. Det blir för varmt annars. Att hitta bra kläder har varit en utmaning. Efter några misslyckade inköp gick Kinna upp flera prisklasser och köpte på internet. Idag har hon kläder i rätt storlek som tål blåst, regn och stillasittande. Hon tycker att det är väldigt viktigt att man har bra kläder och utrustning som passar. På jägareutbildningen sköt Kinna med ett hagelvapen i kaliber 12, men kände att vapnet var för stort och rekylen för kraftig. I dag använder hon kaliber 20. 
Kinna tar ut sitt hagelgevär, en Beretta silver Pigeon från vapenskåpet. – Jag får ofta höra att min hagelbock är väldigt söt. Främmande jägare kan komma fram och kommentera den. Kinna jagar främst tillsammans med Andreas och deras vän Mattias. Ofta åker de till Kinnas föräldrars marker i Laholm. Men på senare tid har de fått tillgång till andra jaktmarker. En bonde några kilometer bort behöver hjälp med att skjuta av vildsvin och hålla efter rådjuren. K inna sätter sig i sin svarta Golf och åker dit. – Den här bonden är väldigt positiv till tjejjakt och vill gärna anordna en själv. Det tycker jag hade varit jätteroligt. Då hade man kunnat byta erfarenheter. Anja Kjellsson säger att även om Jaqt och kvinnliga jägare oftast blir positivt bemötta så finns det människor som tycker att kvinnliga nätverk är en dålig idé. – De största motståndarna kan själva vara kvinnor. De säger att om de bara är bra nog blir de accepterade ändå.

30

Men det handlar inte om attityden mot kvinnor. Det handlar om kontakter. Jag vill understryka att nya manliga jägare kan möta samma svårigheter som de kvinnliga. Anja säger att det är viktigt att visa att kvinnor är intresserade av samma sorts jakt som män. – Älgjakt är traditionellt manligt. Därför har vi bilder på kvinnor som sysslar med det. Det är lätt att det skapas ett tyckande om man inte aktivt skapar motbevis. Lite raljerande uttryckt kan man ta som exempel att tjejer helst har lättdresserade hundar eller bara gillar ripjakt. I sin tidning, som har kommit ut med två nummer, ett 2006 och ett 2008 visar Jaqt bilder på aktiva kvinnliga jägare. Jägare som går på björnjakt, vinner skyttetävlingar eller tränar eftersök med hundar. Anja säger att det är viktigt att bilder på kvinnliga jägare blir normalt och inte bara visas för Jaqt:s läsare. Nätverket arbetar för att det ska finnas foton på kvinnliga jägare i allt material som Svenska jägareförbundet producerar. – Man kan inte längre säga att kvinnor har hjärnor som inte lämpar sig för att bli veterinärer eller läkare, som man faktiskt sa för 100 år sedan. Nu ska vi skapa samma sak inom jakten, vi måste ta bort tyckandet och komma med fakta.

"Svaret på om kvinnor skall tillåtas följa med på jakt är beroende på omständigheterna. Om det är en hel dags jakt, då man startat i gryningen för att komma åter i skymningen, vill jag tveklöst avråda från att ta med kvinnor... ”/ ”Om jaktutflykten ska vara i två eller flera dagar, kan däremot kvinnosällskap i hög grad öka trivseln för jägarna.../”Självfallet bör kvinnor endast följa jakten som åskådare. Vapen bör de endast undantagsvis tillåtas hantera.” - Ur Small-game Shooting för Novices av C A G Rivaz, 1912

Två sorters hagel. Kinna skjuter med 20 kalibershagel och hennes man Andreas med 12 kalibers.


K

inna parkerar bilen i utkanten av en äng. Där ängen tar slut börjar ett villaområde. På andra sidan ängen reser sig ett berg. Hon följer en stig ut på ängen som går längs med den sista tomten. Den är full av leriga spår. – Här har vildsvinen varit, alldeles nyss. Titta! Där borta finns också spår efter dem. De kommer allt närmre bostadsområdena och är ett jätteproblem i området. Bökar upp och förstör. I området där Kinna bor är jakt ett känsligt ämne. Så känsligt att bonden, vars marker Kinna jagar på, inte vill ha platsen utpekad. De flesta som bor här vill bli av med vildsvinen som förstör deras trädgårdar och skrämmer hundarna. Men när det handlar om att skjuta andra djur är inte lika många positiva. – En dag när jag skulle jaga mötte jag en joggare. Hon blev jätteglad när hon såg mig och frågade om jag skulle skjuta vildsvin. När jag svarade att jag skulle skjuta rådjur blev hon chockad och jag upplevde henne som dömande. De som bor här omkring vill gärna bli av med vildsvinen som förstör trädgårdarna, men de är inte förstående för att man skjuter de söta rådjuren. Media har hakat på trenden med jakt och det skrivs mycket om jägare i Sverige. Anja Kjellsson säger att allt som har skrivits om kvinnliga jägare de senaste 10 - 15 åren har haft ett positivt tonfall. – Om en manlig jägare skulle uttala sig om jakt, kan han hamna i blåsväder, men aldrig en kvinnlig. Det finns en attityd om att kvinnor bara är söta och snälla. Kanske är det därför ingen blir arg när de jagar. Men för djuret som blir skjutet spelar det ingen roll. Oftast trivs Kinna bra med att jaga ihop med Andreas och Mattias. Men ibland blir hon trött på dem. Hon tycker att de har en onödigt hård jargong och ibland hetsar varandra och henne. – Det pratas om vem som skjuter mest och bäst, och för mig är det helt ointressant. Jag tycker inte att det hör hemma när det handlar om jakt och vapen. Jag har fått en ny jaktkompis nu, en tjej, och det är så jäkla roligt. Kinnas kompis Sofia tog jägarexamen för några månader sedan. De var iväg och tränade tillsammans på Hisingens skjutbana en måndagskväll. Då är banan reserverad för Jaqt och jägarexamenselever.

– Det känns mycket skönare på en sådan kväll. Det blir en väldigt mysigt och lugn stämning. Man blir ofta osäker som ny jägare. Det handlar inte om att jag är tjej, det handlar om att jag är ovan. K inna går tillbaka till bilen. Om någon timme kommer Julie och Andreas tillbaka efter en jakthelg i Laholm. När Julie är med på jakt, drar de rosa och lila kläderna ner jaktlyckan. – Men nu har hon blivit så pass stor att vi kan köpa jaktkläder till henne. Vi uppfostrar henne så att hon ska få rätt inställning. Julie tycker väldigt mycket om att följa med ut när Kinna ska skjuta fågel. – Då står hon bredvid med hörselskydd och säger ”Skjut mamma, varför skjuter du inte?!”. Kinna och Andreas köper ekologisk mat och undviker att köpa kött. De hade gärna haft en liten gård och varit självförsörjande. Kinna tycker att det känns bra att veta var maten kommer ifrån. – En vän till mig säger att maten kommer från affären, från Mamma Scan. Så är det inte hos oss. Köttet kommer inte från affären, fast man kan köpa kött där också. Vårt kött har vi jagat själva.

.

Kvinnlig ökning Kinna tog sin jägarexamen våren 2011. Samma år examinerades 10 146 nya jägare, var femte kvinna. Sedan 1997 har antalet kvinnliga jägare ökat med 52 procent. Men de är fortfarande en försvinnande liten minoritet. Under jaktåret 2013/14 var 94 procent av de som betalade statligt jaktkort män.

31


SKRÖNOR

Vildsvin är orädda och intelligenta djur och det kan ibland leda till spännande möten. SVINET VILLE INTE HAMNA PÅ TALLRIKEN För miljardären Rune Andersson gick vildsvinsjakten inte riktigt som den skulle. När han satt uppe i jakttornet uppenbarade sig ett rasande vildsvin och gick till attack. Kanske inte så konstigt eftersom det här vildsvinet inte ville hamna på Rune Anderssons middagsbord. Rune själv hade tur, värre gick det för hans son. Han satt inte uppe i något torn, så vildsvinet fällde honom och satte betarna i ena benet. Sonen fick uppsöka sjukhus med sår på benet och en bruten tumme. Källa: Aftonbladet

SA DE GRIS TILL KONSTAPELN? Annandag jul fick polisen i Kristianstad ett ovanligt larm: En grupp på sex vildsvin gick runt och bökade i centrala stan, i närheten av en byggarbetsplats vid det nya köpcentret. Tre polispatruller kallades ut och jakten startade. Vildsvinen visade sig dock vara listigare än polisen och lyckades rymma in i skogen innan polisen fått tag på dem. Ögonvittnet Heinz Kryschak hade även sett vildsvin böka på gården bakom museet. Källa: Kristianstadsbladet

NÄR ORDEN TAR SLUT KOMMER OXPISKAN FRAM På ett studenthem för läkarstudenter i Gdansk i Polen hade föreståndaren tröttnat på att vildsvin oavbrutet bökade runt i soprummet. En kväll kom hon på dem på bar gärning. Hon plockade fram sin flera meter långa oxpiska, daskarde till några vildsvin och hennes: "Kurva! Kurva!" ekade över hela studenthemmet. Men det var inte första och inte sista gången kvinnan plockade fram sin piska och inte sista gången vildsvinen besökte soprummet. TEXT: DANIEL GUSTAFSSON ILLUSTRATIONER: OLOV PLANTHABER

32


LEGENDEN

SANNINGEN FRÅN BLUFF CREEK 1967 skrämde en minutlång filmsnutt slag på befolkningen på den amerikanska västkusten. 50 år senare är intresset fortsatt enormt för den mystiska varelsen. Villebråd dyker ned i amerikansk folktro för att se hur myten kom till.

1924

Albert Ostman blir bortförd och hålls under sex dagar fången av flera aplika varelser i USA:s nordvästra delar. Han väntar 33 år innan han berättar om sina upplevelser av rädsla för att folk ska tro att han är galen.

1958

hittar bulldozerföraren Jerry Crew flera stora fotspår vid ett vägbygge i Bluff Creek, Kalifornien. Han gjuter av ett av dem och visar upp i media. Det mäter 41 centimeter. Det är nu Bigfoot får sitt namn av lokaltidningar, och den moderna legenden om Bigfoot föds.

1962

Första filmen på Bigfoot. En vandrare filmar de snötäckta vidderna i Roosevelt National Forest i Colorado och lyckas få med en mystisk varelse som hoppar mellan stenarna i en skogsglänta. Avståndet är stort och bilden oskarp. Det tar 50 år innan filmen visas för allmänheten.

in i Bluff Creek, Kalifornien, av Roger Patterson och Robert Gimlin. Filmen visar en apmänniska som kommer gående, stannar till och vänder sig mot kameran, och sedan går iväg.

1973

Den högt ansedde primatforskaren John Napier publicerar boken ”Bigfoot: The Yeti and Sasquatch in Myth and Reality”. Han dömer ut flera ”vittnesskildringar”, men avfärdar inte filmen från 1967. Det finns inte bevis nog att utesluta att den är äkta.

2015

Senaste avsnittet av Animal Planets Finding Bigfoot sändes den 11 januari. Kanalen har nu sänt sju hela säsonger utan att kunna lägga fram definitivt bevis för att Bigfoot existerar. TEXT: AXEL NORÉN ILLUSTRATION: JOHANNA LAWNER

2002

Ray Wallace, ägaren av byggföretaget som Jerry Crew arbetade för när han hittade spåren, avlider vid 84 års ålder. I hans hem hittas två 41 centimeter långa träfötter som Ray ska ha använt för att tillverka spåren vid Bluff Creek.

2004

64-årige Bob Heironimus erkänner i media att det var han som var Patty, Bigfooten i filmen från 1967.

1967 Den mest kända 2007 kamerafälla och först visade filmupptagningen av Bigfoot spelas

står böjd över det utplacerade betet. Diskussionen om Bigfoots existens får ny fart. Experter menar att det förmodligen är en björn med svår skabb, vilket ger den det säregna utseendet. Men ingen kan definitivt bevisa att det verkligen är en björn.

Rick Jacobs utlöses mitt i natten och visar en bild på en mörk, stor varelse som

En kamerafälla fångade 2007 bilden av en misstänkt Bigfoot. Motivet har ännu inte fastställts.

33


Hållbarhet De kommer i olika storlekar. En del kryper, andra hoppar och vissa krälar. Några är saftiga och andra krispiga. Gemensamt är att de kan vara människans enda hopp för en ekologiskt hållbar framtid. Insekter ses oftast av oss svenskar som något oaptitligt, men den synen kan vara på väg att förändras för alltid. TEXT OCH BILD: SOFIA KARLSSON

E

llen Gellerbrant har svårt att beskriva smaken av insekter. – Det är inte äckligt, det är bara ovant. De smakar inte som någonting. Superworm smakar liksom superworm. Vissa insekter smakar mindre och andra mer, någon har en nötig ton. Det är en ny smak att vänja sig vid bara, säger Ellen Gellerbrant. – Vi har gått från att tycka det var äckligt och läskigt att ta på dem till att vi leker med dem och sedan glatt äter en, säger Emma Aspholmer. Ellen Gellerbrant och Emma Aspholmer är kostvetare som specialiserat sig på just insekter som mat. De tycker själva att det gick förvånansvärt snabbt att lära sig hantera den nya kosten. – Efter två, tre gånger kändes det helt naturligt. – Ja, nu blir vi nästan arga när nån säger att det är äckligt utan att verkligen ha testat, säger Emma Aspholmer.

34

Nästan en femtedel av jordens totala utsläpp av växthusgaser kommer från köttproduktionen. Flera insatser pågår för att stoppa de ökade utsläppen. Köttfri måndag har slagit igenom stort, flera matbutiker försöker locka sina kunder till att äta mer grönt och i FN:s klimatrapport framförs en vilja att förändra våra mat- och levnadsvanor så snabbt som möjligt. – Om resten av jorden åt som oss i Sverige skulle vi behöva tre jordklot år 2050, säger Ellen Gellerbrant. Ellen Gellerbrant och Emma Aspholmer började intressera sig för insekter för ungefär ett och ett halvt år sedan efter att ha läst FN:s rapport där just dessa beskrevs som en möjlig räddning för naturen och jordens växande befolkning. De två


på menyn 2 miljarder människor äter idag insekter regebundet.

vännerna studerade på Göteborgs universitet och tanken var att insekter skulle bli deras avhandling när de avslutade sin utbildning till kostvetare, men intresset för råvaran växte och det blev mycket mer än så. Idag driver de både bloggen Insects for starters och det nystartade företaget Hakuna mat som säljer just insekter. – Vi hade aldrig tänkt på insekter som mat innan men vi tyckte att det var intressant, säger Emma Aspholmer. De första riktiga insekterna som Gellerbrant och Aspholmer åt var syrsor och superworms. De hade köpt hem 200 levande syrsor och ett halvt kilo superworms, men var så rädda att de fick plocka dem med tång. Insekterna var inte bara att äta. Syrsorna frystes direkt men larverna var först tvungna

att gå av sig i några dygn för att tömma sig på avföring. De fick ligga i en plastlåda något större än en glasskartong med lufthål, först på Ellens balkong och sedan i hallen. – Från början var det helt rent i lådorna, men efter ett dygn lite kladdigt av avföring, säger Emma Aspholmer. Några dagar gick och när tiden var inne frystes insekterna för att dö. – Man kan lägga dem i kylen, då hamnar de i dvala men vi föredrar att ta livet av dem i frysen, säger Emma Aspholmer. Efter frysning kokades insekterna. Det måste man göra för att bli av med eventuella mikroorganismer som inte nödvändigtvis är bra för oss människor att få i oss. Några av superwormsen maldes ned och blev knäckebröd, andra hamnade till slut i tacos. Syrsorna maldes ned i kakor. – ”1, 2, 3, nu testar vi!” sa vi och bara gjorde det, berättar Ellen Gellerbrant.

35


K

or är kända miljöbovar som bidrar med enorma mängder metangas. För att producera ett kilo nötkött skapas samma mängd växthusgaser som 25 mils bilkörning, enligt initiativet Köttfri måndag. Insekter, som är kallblodiga, bidrar inte med några växthusgaser alls. För ett kilo protein från nötkött krävs cirka tio kilo foder. För ett kilo insektsprotein krävs endast två kilo foder. En annan fördel är att insekter tar mindre plats. De tycker om att leva tätt ihop och ovanpå varandra till skillnad från djuren som vi idag föder upp för att få kött. Dessutom krävs mindre produktionsarealer, både för uppfödningen och för odling av foder, vilket bidrar till ett mindre behov av skövling och mindre påfrestan på naturen. Det pågår också forskning kring hur våra hushållsavfall skulle kunna bli mat för insekter. Nästan en tredjedel av jordens befolkning äter redan insekter regelbundet. De inkluderas i kosten på ett eller annat vis i hela världen utom i Europa och USA. Hur kommer det sig att vår syn på den proteinrika, flerbenta varelsen skiljer sig så från andra kulturers? Varför har vi valt att möta ett näringsrikt födoämne med sådan avsky? Faktum är att Europa till och med har lagar som gör det olagligt att sälja insekter i livsmedelsbutiker och på restaurang. Dessa håller dock på att

36

utredas och restauranger i bland annat Holland och Frankrike har redan fått tillstånd att lägga till kryp på sina menyer. I nuläget, i väntan på en ny lagstiftning, görs inte heller några kontroller för att hålla insekterna borta från marknaden. Emma Aspholmer och Ellen Gellerbrant tror att bland annat tillgången på insekter historiskt är en av anledningarna till att vi européer valt bort dem som födoämne. Insekterna var inte så många och fanns inte att tillgå under hela året. Dessutom gick de inte att lagra på samma sätt som kött och grödor. – För oss var det mer naturligt att börja med jordbruk. Då kunde man odla stora mängder så att det räckte i ett år. När vi odlade blev insekten till något negativt. Den blev ett hot och började ses som ett skadedjur, säger Ellen Gellerbrant. Att äta kryp är mer vanligt där det är varmt, där är de mer lättillgängliga. Runt tvåtusen insektsarter används som föda runt om på jorden. Olika typer av termiter, myror, larver och skinnbaggar är vanliga. Och spindlar, även om de inte räknas till insekter. – Det är kulturellt, menar Emma Aspholmer. Eftersom vi saknar igenkänningsfaktorn är insekter konstig mat för oss svenskar.


"Säger man insekter så associerar vi det med att det är dåligt städat eller att något är angripet. Många känner också ett obehag mot många små ben."

Å

ke Lindelöw är fältentomolog på SLU, Sveriges landbruksuniversitet, med skogsinsekter som specialitet. Han menar att aversion mot småkryp är något vi fostrats i. – Säger man insekter så associerar vi det med att det är dåligt städat eller att något är angripet. Många känner också ett obehag mot många små ben. Jag tror att vi lättare skulle vänja oss vid tanken på att äta dem om de var väl nedmalda. Vi människor får redan idag i oss ungefär ett halvt kilo insekter per person och år. De följer med i matvaror som till exempel choklad, sylt och diverse frukt- och grönsakssoppor. – I en fruktsoppa får du till exempel med alla möjliga fruktflugor, rönnbärsmal, äpplevecklare och annat. Klart det åker med sådant! Det är ju ingen som rensar så noggrant, men det är inte heller något de skriver i innehållsförteckningen, säger Åke Lindelöw. SLU kontaktades nyligen av en kvinna som fått en smärre chock efter att ha läst innehållsförteckningen på en tårta hon köpt som importerats från Polen. Bland ingredienserna fann hon något ovanligt. Ägg, vetemjöl, bakpulver, gräshoppa... Kvinnan kontaktade SLU för att reda ut huruvida gräshoppor faktiskt var en trolig ingrediens i en tårta. Det hela visade sig vara ett fel vid översättningen, men visst hade det kunnat se ut så framöver, menar Åke Lindelöw, om EU-lagen ändras och insekter blir en del av vår accepterade föda. – Det blir väl som med sushi. Det krävs att något ska bli högsta mode för att bli accepterat. Sushi var ju inget speciellt lockande i början och nu finns det en sushirestaurang i varje köpcentrum. Trots att våra svenska skogar inte erbjuder lika mycket insekter som skogar i mer exotiska länder finns det mycket att hämta för den som är intresserad. – Man kan testa sig fram. Det är inte så giftigt att ta fel >

37


insekt men många kan vara oaptitliga, säger Åke Lindelöw. – Nyckelpigan är ett tydligt exempel. Med sin svartröda färg signalerar den att den är osmaklig. Spanska flugan är inte heller helt bra. Den innehåller ett gift som är farligt i stora doser, men i små doser används den idag av somliga som afrodisiaka. Genom att som privatperson leta insekter i de svenska skogarna kan man aldrig få ut några större mängder, men ibland kan en viss typ vara extra vanligt förekommande. Skadedjuret nummer ett i svensk skog, snytbaggen, kan ibland finnas i hundratals per stubbe. – Visst finns det många, men de är inte att plocka som äpplen i träden. De bor i trädens rötter och kan vara trixiga att komma åt, säger Åke Lindelöw. – I rötterna på nydöda tallar finns larverna till timmerman. De är tre till fyra centimeter och ger ett mycket aptitligt intryck med sin gräddgula färg, sina benlösa kroppar och små huvud. För insektsletaren är det dock viktigt att komma ihåg att alltid tillaga insekterna innan man äter dem då de kan innehålla mikroorganismer som vi inte tål. – Om man inte står i en överlevnadssituation är det alltid

38

ett gott råd att tillreda dem. Det är ju så poppis att äta myror direkt från marken, men man vet ju aldrig var en myra har varit, säger Åke Lindelöw. Lindelöw påpekar också att man inte helt urskiljningslöst kan äta alla insekter, utan får hålla sig borta från de som lever i naturreservat. Man bör också hålla sig inom allemansrättens ramar och inte bryta och böka för mycket i jorden. Att inkludera insekter i vår kost är inte bara bra för naturen utan även vår hälsa. Många har en mycket hög proteinhalt och innehåller viktiga mineraler. Syrsor är rika på kalcium och järnbehovet kan tillfredställas av olika typer av termiter. Än så länge är insekter en dyr råvara, men Emma Aspholmer och Ellen Gellerbrant tror att allt eftersom efterfrågan ökar och produktionen kan dra igång på allvar kommer priset att sänkas. – Kött kommer att vara en lyxvara i framtiden. Experter säger att det kommer att vara lika exklusivt som kaviar idag, säger Ellen Gellerbrant. Den största utmaningen tror de inte kommer att vara en lagändring i EU, utan att ändra människors inställning.

.


KNÄCKEBRÖD AV SUPERWORMS RECEPT OCH BILDER: EMMA ASPHOLMER OCH ELLEN GELLERBRANT

Testa något nytt till svampsoppan eller släng upp en utmanare på frukostbordet. Superworms är energirika och bland de fetare insekterna. Rostar du dem får de en nötig smak och passar perfekt i majsknäckebröd. 2 dl majsmjöl 1 dl rostade och mixade superworms 1 dl solroskärnor 1 dl sesamfrön 0,5 dl linfrön 0,5 dl pumpafrön 1 tsk flingsalt + lite extra att toppa med 0,5 dl ekologisk rapsolja 2,5 dl kokande vatten

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla ingredienser och tillsätt kokande vatten. Rör ihop till en jämn smet och bred ut på en plåt med bakplåtspapper. Toppa med lite flingsalt och grädda i ugnen i cirka en timma. Bryt det färdiga brödet i lagom stora bitar och servera med rödlök, gräslök, rom och en klick gräddfil. Perfekt som finfrukost eller till ett glas bubbelvin.

Redaktionen tipsar! Superworms är supergott som topping på sushi

Superworm, Zophobas Morio, tillhör skalbaggssläktet och är naturligt förekommande i Sydamerika och Centralamerika. I larvform är den en av de vanligaste foderinsekterna och har goda näringsvärden med 20 procent protein och 16 procent fett. Den innehåller även mineraler och kolhydrater.

XX


ANNONS

SPETS NY-

Trendig

historia

SPETS

FIKEN Postorder-

MODE

tro

Dödens design

YTA

NYFIKENHET YTA

TREND

SPETS

Badrocksetiketten

går i

skinande skor

MEDVETEN

TREND

NYFIKENHET

Läder en gammal rebell TREND Religiöst

mode

på huvudet SPETS

SPETS

YTA

Bekämpa fläcken

ENGAGEMANG

Somliga SPETS

Hattens nya former

NYTT MEDVETET MAGASIN SOM VISAR MODET BAKOM KULISSERNA - UTE NU!

Läs SPETS djupdykningar i det ytliga. 40


Den ljudlösa jakten TEXT OCH BILD: BEATRICE DALGHI

Som bågjägare är tystnaden allt. Upptäcker djuret dig först har du ingen chans. I över 25 år har svenska bågjägare kämpat för att deras jaktmetod ska bli tillåten. Maria Sjaavaag utbildar sig för en jakt som kanske aldrig blir av.

41


Förbundets mål är att bågjakt ska bli tillåtet i Sverige. Här har det varit förbjudet sedan 1938. Nu får den som vill jaga med båge resa till något av våra grannländer, Danmark eller Finland. I södra Europa är Frankrike ett mecka för bågjägare. Där är jaktformen godkänd för alla viltarter. En av de första jaktresorna Else Ammentorp gjorde med pilbåge var till Australien för att jaga gris. En del bågjägare föredrar att jaga från trädtopparna, fastsurrade i ett tree stand, en stol som fixeras runt trädets stam. Else smyger helst på marken. Grisar är inga tysta djur, och när de närmade sig gömde hon sig bakom en buske. Därifrån såg hon hur flocken kom som i ett litet tåg, suggan först och kultingarna efter. Plötsligt lösgjorde sig ett av djuren från gruppen, och ställde sig för sig själv.

M

aria Sjaavaag har bråttom. Ett eftersök har dragit ut på tiden och hon och hunden Bram har varit ute en bra stund nu. Dagen innan var det strålande solsken, en utmärkt dag för jakt. Nu öser regnet ner och Maria vet att om de inte hittar den skadeskjutna räven kommer de vara tvungna att ge sig ut igen för att fortsätt leta. När hon kommer innanför dörren åker de grova arbetsbyxorna av, mjukisbyxorna rotas fram och tevatten och limpsmörgåsar dukas upp på bordet. Jobbet som jaktelev på ett västsvenskt gods går inte alltid att planera. I köket har hon sällskap av Else Ammentorp, ordförande för Svenska Bågjägareförbundet. Hon var den som för drygt ett år sedan väckte Marias intresse för bågjakt. Själv har hon hållit på i över 20 år. Enligt henne tillhör Maria precis den grupp som nu börjar få upp ögonen för den ovanliga jaktmetoden. – I Danmark växer det kolossalt mycket just nu, särskilt bland tjejer och unga människor. De är mer öppna för nya grejer och att anta utmaningar. Det är inte så konstigt egentligen, allt mer i världen går ju mot att man ska utmana sig själv på olika sätt. Utmaningen är framförallt att bågjägare måste smyga nära inpå viltet. Minst 25 meter. Dessutom kräver vapnet både tid och tålamod om man ska bli en bra skytt.

42

Den rakbladsvassa pilspetsen flyger ljudlöst genom luften och rätt avlossad dödar den djuret utan att det hinner märka något. Den rena snittytan gör att en minimal mängd kött kasseras då djuret styckas och köttet tas tillvara.

– Det var 18 meter mellan mig och grisen. Det fanns ingen risk att jag skulle råka träffa någon av de andra. Jag satte en pil som tog perfekt, den gick rakt igenom djuret och studsade i marken bakom. De andra grisarna märkte det aldrig. På Maria Sjaavaags köksbord ligger tre pilspetsar. Hon snurrar en av dem mellan fingrarna. – Det här är en typ av mekanisk jaktspets som fäller ut sig när den träffar djuret. De är rakbladsvassa och hastigheten på en avlossad pil överstiger ofta 80 meter per sekund. Dess ljudlösa framfart gör att djuren ibland inte märker att de har blivit träffade innan de går ner för räkning. Eftersom snittet är så precist, är det en mycket liten del av köttet som måste kasseras. – Du känner dig som ett med naturen på ett helt annat sätt. Särskilt efter skottet. När du avfyrar ett skott med studsare så tystnar fåglarna och alla djur försvinner. Men skjuter du med pilbåge kvittrar fåglarna fortfarande, säger Else Ammentorp.


På vänsterarmen har Maria Sjaavaag ett skydd som ska hindra att pilen fastnar i jackärmen när hon spänner bågen.

C

hrister Pettersson är handläggare på Naturvårdsverket. Han var med och initierade den testverksamhet med bågjakt som genomfördes i svenska vilthägn mellan 1998 och 2002. I samband med att Danmark och Finland beslutade om en mer allmän och utökad bågjakt höjdes röster även bland svenska bågjägare. Testet utfördes på djur som redan var i fångenskap, vilket innebar goda möjligheter att följa upp eventuella felskjutningar. – Skälet var att det var många som var tveksamma till effekterna. Både företrädare för jägarintressen och djurskyddsintressen. Resultatet av testet gjorde att åtminstone företrädarna för jägarintressen blev positiva till en begränsad jakt med pilbåge. Begränsningarna Christer Pettersson syftar på handlar om att fokusera på vissa djurarter, i det här fallet rådjur och hjort. – Pilbågen har begränsningar jämfört med kulgeväret, framför allt i avstånd. 2007 skickade Svenska Bågjägareförbundet in en formell ansökan till Naturvårdsverket. Sedan dess har det flera gånger

flaggats för att en legalisering är på gång. – Från Naturvårdsverkets sida så är den här frågan väldigt liten i förhållande till vildsvinsjakt och varg. Vi känner att vi blir nedprioriterade varje gång det kommer en större fråga, säger Else Ammentorp. Genom åren har det funnits ett par tusen medlemmar, nu är de 300 stycken. Många har valt att lämna förbundet eftersom de upplever att ingenting händer. Christer Pettersson tycker inte att det är konstigt att det tar tid att fatta beslut om nya jaktmedel. Han jämför med när frågan om fångstredskap utreddes på 1980-talet, det tog bortåt tio år. – Efter 30 år på den här myndigheten så tycker jag att det mesta går att lösa om man bara ger det tid och en gemensam arena och en dialog med alla inblandade. Han menar att det är naturligt att frågor som berör majoriteten av svenska jägare får mer prioritet. Svenska bågjägares svaghet är att de är få till antalet. – Det finns kul- och hagelgevär sedan hundra år tillbaka för att beskatta viltpopulationen och fångstredskap för många arter. Om inte de fanns så vore det sannolikt mycket högre tryck i frågan.

> 43


E

lse Ammentorp pratar om hur attityderna kring bågjakt har ändrats på senare år. Det sista förbundet vill är att locka till sig ”Rambotyper”, säger hon. – Utbildning och etik är otroligt viktigt för oss. Och acceptansen bland allmänheten har ökat, förr tyckte många jägare att pilbågsjakt var trams. Men fortfarande möter hon argumentet att en legalisering skulle leda till en mer utbredd tjuvjakt. – Det handlar om att det är en tyst jaktmetod. Men i min värld hänger det inte alls ihop. Att jaga med båge är alldeles för svårt och ger för lite utbyte. Man kan inte sitta i en bil och skjuta och man måste in på minst 25 meter. Och är man tjuvjägare spelar det väl ingen roll om själva vapnet är tillåtet eller inte?

Maria Sjaavaag är uppväxt och utbildad i Norge. Nu jobbar hon på ett svenskt gods och övar inför sin bågjägarexamen.

Hunden Bram rör sig runt borde med piskande svans. Han är två år gammal och Marias ständiga följeslagare. Som jaktelev tillbringar hon en stor del av sin tid med att säkra viltets mattillgång. Den akademiska bakgrunden har hon inom utmarksförvaltning, och drömmen är att få arbeta med förvaltning av vilt, kanske i Norge där hon är uppväxt och utbildad. – När jag började jaga tyckte jag att det var jobbigt att det tog så mycket tid, men nu är det bara härligt att vara ute. Det är aldrig bortkastad tid, även om jag inte skjuter något. Hon säger att hon kommer fortsätta träna med bågen,

44

även om det skulle dröja länge innan jakten tillåts. – Jag tror att det är lite som med ljuddämpare. Först motsätter sig folk det men när kunskapen ökar och forskningen visar att det går att göra på ett bra sätt, blir det till slut ett naturligt inslag. Jag vill tro att det ska bli lagligt här med. M aria Sjaavaag och Else Ammentorp drar på sig stövlarna och beger sig ut i trädgården. En väl tilltagen sådan, knappt hundra meter från slottet där baronen och baronessan bor. Den första pilen tar inte riktigt där den ska. Den är försedd med en trubbig träningsspets, men borrar sig ändå igenom skjuttavlan som står 15 meter längre bort. Den föreställer ett betande rådjur, och en markering visar var lungor och hjärta sitter. – Den tog för lågt, säger Maria och går och hämtar pilen. På vänsterarmen har hon ett skydd som ska hindra att pilen fastnar i jackärmen när hon spänner bågen, och råka ändra pilens kurs. Den här bågen tillhör Else, men är inställd efter Marias längd och rörelsemönster. – Vapnet är helt personligt, man kan inte bara låna en pilbåge av någon annan utan att anpassa den efter sig själv, säger Else Ammentorp. Regnet har ökat i intensitet nu, och med frusna fingrar blir det ännu besvärligare att hantera bågen. Marias blick är stadig när hon fixerar målet med blicken. Nästa pil träffar mitt i prick. Else Ammentorp ler stort under kapuschongen när hon håller upp tavlan framför sig. – Yes! Hade det här varit ett danskt bågjägarprov hade Maria varit tvungen att träffa fem av sex tavlor för att ta sin examen. Eftersom bågjakt inte är tillåtet i Sverige är inte heller vapnet förenat med några restriktioner. Vem som helst över 18 år får äga en pilbåge och fördelen är att man, som nu, kan gå ut i sin trädgård och träna närhelst lusten faller på. Christer Pettersson har lämnat frågan vidare till Naturvårdsverkets viltsamordnare som är den som slutligen kommer att meddela ett beslut. När det kan tänkas bli är fortfarande oklart, och Christer Pettersson vill inte spekulera i utgången. – Jag anser att alla hjälpmedel som är en tillgång i beskattningen är just en resurs. Jag gör den bedömningen att om det i det fortsatta arbetet visar sig att pilbåge under vissa förutsättningar är lika effektivt som hagel eller kula, då är det också ett sätt att beskatta vilt. De metoder som uppfyller villkoren avseende hög utbildning och krav på användning ska man också använda. Else Ammentorp gör sig redo att lämna godset, men innan hon går lämnar hon bågen hos Maria så att hon ska kunna öva på egen hand. – Jag tror att vi ska åka till Danmark till våren så att du kan ta examen där också. Då är du färdig att jaga till nästa höst. Om det blir i Sverige återstår att se.

.


Else Ammentorp säger att bågjägarförbundet inte vill locka till sig några "Rambotyper".

45


FOLKTRO

Den Stora Stygga Vargen En oskyldig flicka och hennes farmor blir lurade och uppätna av en ondskefull varg. Lampan släcks och den fluffiga nallebjörnen kommer fram. Vargen hotar och björnen tröstar. Harmlöst kan tyckas, men det är långt ifrån en slump.

I

den nordiska mytologin berättas om Lokes son Fenrisulven som med tiden växte sig till ett så stort monster att asarna blev tvungna att binda fast honom. Vid jordens undergång, Ragnarök, skulle Fenrisulven slita sig loss och självaste Oden förgås i hans käftar. Avbildningar, fabler och sägner om vargen går långt tillbaka i kulturen. Den nordiska mytologin är knappast ensam om att teckna en djävulsk bild av vårt största rovdjur. Den ondskefulle vargens blodtörst och hänsynslöshet löper som en röd tråd genom folktron. Det handlar om vargar som smyger runt husknuten och bestialiskt slaktar hela grupper av tamboskap, eller ännu värre – biter ihjäl oskyldiga små barn. Traditionen går tillbaka så långt som till antik tid i Europa. Per Peterson är etnolog vid Uppsala Universitet och har forskat och skrivit böcker om folktro och fabeldiktning om bland annat vargen. – Vargens epitet i fablerna är glasklart; ren ondska, säger han. Vargens farlighet syns tydligt i de gamla fablerna, i litteratur och i mytologin. Per Petersons forskning visar inga egentliga avsteg från den intrampade stigen – vargen är genom århundraden en ganska konsekvent ondskefull varelse. Per Peterson säger att dagens aviga inställning till varg följer en lång, nästintill obruten tradition. – Folktron kan hjälpa oss att förstå att synen på vargen inte är ny, inte en följd av den situation som vi har i dag, säger han. I viss mån säger han att myten och folktron lever kvar än idag. I samband med att man fridlyste vargen i Sverige år 1966 uppstod nya myter som handlade om att Naturvårdsverket illegalt skulle ha placerat ut varg i de svenska skogarna. – Det kan man ju kalla en typ av trosföreställning, säger Peterson. Även föreställningar om att vargen är ett dödligt hot mot människan lever kvar, trots att vi i Sverige inte har några dokumenterade angrepp sedan 1800-talet. Per Peterson jämför vargen med björnen. Han säger att björnen är ett potentiellt större hot men att den i myt och litteratur har fått anta ett annat epitet än vargen; godtrogen snarare än ond. Kramdjursindustrin kan också ha haft ett finger med i spelet om hur vi ser på nallen. – På andra håll i Europa ser man annorlunda på vargen, men här i Skandinavien har vi en lång tradition av det här TEXT:IDA NORDÉN synsättet, säger Per Peterson.

ILLUSTRATION: ELIAS ARVIDSSON

46


QUIZ

Vad vet du om jakt? Använd ledtrådarna för att hitta svaren på Villebråds quiz. Ju fler ledtrådar du använder desto färre poäng får du. Facit finns längst ned. EN JAKTMETOD

ETT SVENSKT LANDSKAP

5 poäng Kan användas vid såväl vildsvinsjakt som jakt på älg och rådjur.

5 poäng Sveriges till ytan sjunde största landskap med runt 300 000 invånare.

4 poäng En gammeldags form av denna metod är klappjakt där karlar gick i kedjeformationer och klappade händerna för att skrämma djuren mot skyttarna.

4 poäng Har historiskt haft mycket förbindelser med Norge som gränsar i väst. Har även en betydande finsk invandring.

3 poäng En jaktmetod som vanligtvis sker med hjälp av hund.

3 poäng Ett vargtätt landskap där man även jagar björn, älg, bäver och lodjur.

2 poäng En vanlig metod är att hunden spårar viltet och driver det mot skytten. 1 poäng Jaktmetoden har fått sitt namn just av tekniken att driva djuret i önskad riktning.

KÄNDISAR SOM JAGAR 5 poäng Föddes år 1965 och är son till tv-profilen Bo G. Eriksson, känd från Vetenskapens värld. 4 poäng Uppsalabördig artist som släppte sin första skiva år 1994 och har varit med i Melodifestivalen två gånger, senast 2008. 3 poäng Skrev låten Campione 2000 som var den officiella EM-låten år 2000. Andra populära låtar är Paradise och Life. Han spelade sig själv i ett avsnitt av Solsidan där han var med i karaktären Freddes jaktlag. 2 poäng Medverkade i andra säsongen av TV4:s Så mycket bättre tillsammans med Laleh, Timbuktu och Mikael Wiehe. Har tagit sitt artistnamn efter en bilmodell. 1 poäng Långhårig eurodiscoartist som också är känd för sitt stora intresse för vikingatiden.

2 poäng Selma Lagerlöf, Mia Skäringer och Stefan Holm är kända profiler från detta landskap. 1 poäng Namnet till trots är landskapet inte varmare än andra, utan syftar på närheten till sjön Värmeln.

ETT VILLEBRÅD 5 poäng Ett landlevande däggdjur som funnits i Sverige i runt 10 000 år. 4 poäng Äter lingon och ljung men också ärtor och potatis. Ett populärt jaktdjur som inplanterats i flera länder, bland annat Nya Zeeland och Argentina. 3 poäng Världens tredje största hjortdjur och även Skånes landskapsdjur. Jagas med kulgevär och främst inom skötselområden. 2 poäng Hanen kan väga upp till 300 kilo. Honan är betydligt mindre. Färgen är rödbrun om sommaren och gråaktig om vintern. Djuret anses av många vara det förnämsta högviltet på grund av dess skönhet och graciösa rörelsemönster. 1 poäng Handjuren har stora förgrenade horn som är formade som en krona, vilket har gett arten sitt namn.

47

1: DREVJAKT 2: VÄRMLAND 3: MARTIN "E-TYPE" ERIKSSON 4: KRONHJORT


Vilse

i vildmarken När Jens Lagneholm skulle gå och fiska i markerna kring Åre, var det för honom som att gå till matbutiken och handla. Då visste han inte att fisketuren skulle bli hans livs längsta promenad. TEXT: ANNA ROSENSTRÖM BILD: JENS LAGNEHOLM

2 juli 2012 13.00 Jens går från stugan

K

lockan är två på natten till tisdagen den 3:e juli 2012. I en villa i Rimbo, norr om Stockholm, ligger Sylvia Lagneholm och sover. Hon väcks plötsligt av att hemtelefonen ringer. Omtöcknad lyfter hon luren för att svara. Det är polisen i Östersund. Det kommer inte att bli någon mer sömn i natt. Sylvias man Jens Lagneholm är anmäld försvunnen.

T idigare samma dag, vid ettiden, beger sig 68-åriga Jens Lagneholm och en vän från stugan i Duved utanför Åre. De har varit ett gäng goda vänner som åkt upp till stugan varje år nu för att fiska. I dag ska det också fiskas, i Ivartjärn några kilometer bort. Skogen och stigarna är välkända för dem båda. Det blir en lugn och varm promenad över hjortronmarkerna mot fiskevattnet. Väl framme vid slutmålet blir det några kast med spöt och ett av huggen blir fastare. En mager öring på cirka åtta hekto blir fångsten. Trots att det är mitt på dagen i juli börjar det nu mörkna. Åska är på väg. Jens vän bestämmer sig för att börja gå tillbaka till stugan. Men fisket brukar bli bättre när det är åska på gång så Jens stannar. Han kommer hem till middagen

48

klockan sex, det är inga problem. Men fisket blir sämre, det blir ingen andra öring. Det börjar regna så Jens bestämmer sig för att börja vandra hemåt. Men han vill inte ta samma väg tillbaka, den under kraftledningen. Man kan ju ha otur. Så han börjar gå, i en riktning som han är säker på ska leda honom tillbaka till stugan. Det fortsätter regna, men Jens går lugnt och sakta, han har regnstället på sig. Kompassen åker också fram titt som tätt. Mobiltelefonen ligger på laddning i stugan. P romenaden fortsätter. Men nu är det något som inte stämmer. Han känner inte igen sig längre, han ser sig omkring men ingenting verkar bekant. Han fortsätter gå. Och gå. Efter ett tag når han en skogsväg och han bestämmer sig för att prova det ena hållet. En väg leder ju alltid någonstans. – Då fattade jag ett väldigt konstigt beslut. När vägen tog slut borde jag ju ha vänt om men det gjorde jag inte, utan fortsatte in i skogen. Jag bestämde mig för att jag skulle hitta, ja, jag var rätt säker på att jag skulle hitta. Det är natt nu men fortfarande ljust och inte särskilt kallt.


För Sylvia L agneholm har allting stannat upp. Hon är chockad efter samtalet med Östersundspolisen. De ringde en gång till och frågade henne i vilket psykiskt och fysiskt skick Jens befinner sig i. Om han äter mediciner och om hon tror att han är fysiskt svag. – Jag sa naturligtvis som det var, att han är i väldigt god form. Han är ju inte sjuk varken fysiskt eller psykiskt. Och han är van att vistas ute i naturen. Sylvia vankar av och an i huset, går ut och går runt det. Polisens frågor gjorde henne ännu mer orolig. Hon har inte ringt någon än, varken sina egna eller Jens barn, det är ju mitt i natten. När klockan slår fem ringer hon upp polisen igen. De har varit ute med hundpatruller och letat hela natten, men inte hittat något. Nu ska de gå upp med helikopter i det fortsatta sökandet. Klockan sju på morgonen ringer hon till Jens dotter Lisa, som är på väg till jobbet. Hon berättar vad som hänt. Lisa tar ledigt och slänger sig istället på en buss mot Rimbo. Sedan ringer hon till Jens syster och till sina egna döttrar. Dottern Ulrika kommer också ut till villan och där sitter de hela dagen och väntar på att polisen ska ringa. Och det är så de kommande dagarna också fortskrider. Det blir en lång väntan på att polisen ska ringa och säga att de hittat något. Men inte ett spår. På onsdagen ringer Östersundspolisen igen. Man ber Sylvia kontrollera deras bankkonton och om Jens pass är kvar hemma. Kan det vara så att Jens har gett sig av frivilligt? – Det blev liksom inte bättre av det, den tanken hade jag ju aldrig tänkt. Men passet låg ju kvar här och på kontot hade det inte hänt några konstigheter.

F

ör Jens börjar dagarna flyta ihop, han kan inte se på armbandsuret vilken dag det är eftersom han har tappat sina glasögon. Kastspöet hittade han aldrig efter att ha ställt ifrån sig det under första natten. Det som var hans bästa rulle, en Mitchell från sextiotalet. Sedan dess har han sovit varje natt och gått lugnt och beslutsamt under dagarna. Hallucinationerna har inte kommit tillbaka. Han har druckit mycket och ofta, det är ingen brist på vatten här. – Men däremot fanns det ju ingen mat. Jag åt ju ingenting annat än några granskott, det fanns inga bär och sådär . Men jag var aldrig hungrig, jag tänkte inte så mycket på det. Jens har passerat Åresjön ännu en gång och insett att han går runt, runt i stora cirklar. Han är vilse. Han kommer fram till ett litet fähus med trasigt tak. Han tar en ny kompassriktning och börjar gå igen, så rakt han kan. Så när han anländer till en liten myr: ett välbekant smatter. Helikopter! Borde han springa tillbaka? Helikoptern befinner sig över fähuset, precis där han var för bara tio minuter sedan. Han kan se den lyfta över trädtopparna. Han viftar och vinkar. Men helikoptern är allt för långt bort, och den flyger inte åt hans håll. Han har missat sin räddning med tio minuter. På fredagkvällen, den sjätte juli, kommer ett nytt samtal från polisen. De tänker avbryta sökarbetet, de vet inte längre vad de ska leta efter, de har fortfarande inga spår. Sylvia sitter med sina döttrar, Jens dotter Lisa och några av Jens kompisar hemma i Rimbo när beskedet kommer. – Då var det väldigt jobbigt. Vi var ju förkrossade allihop och visste liksom inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Vi tände massa ljus här runt bordet och bara satt här, berättar Sylvia. Hon har varit helt borta under veckan, har knappt kunnat prata eller äta. På lördagen ringer Lisa till Missing People, kanske kan de hjälpa till. De bestämmer att de, ett par från organisationen och Lisa, ska åka upp och leta med en sökhund. Väl på plats i skogarna runt Duved markerar hunden att Jens befunnit sig vid en av sjöarna där han fiskade den första dagen. Och där tar spåren slut. Det verkar som att han halkat i sjön. När paret med hunden åkt tar Lisa och Jens son David, som också varit uppe och deltagit i polisens sökande, farväl av pappa vid sjön. Jens L agneholm befinner sig för tredje gången vid samma fähus där helikoptern missade honom. Han har nu varit vilse i nio dagar och bestämmer sig för att vila ut i fähuset. De våta skorna och strumporna tar han av sig, de kanske kan hinna torka i solen. Han stannar i fähuset i två nätter, sedan, på den elfte dagen i skogen, bestämmer han sig för att gå upp på en höjd. – När jag kom upp på höjden såg jag en sjö och däri såg jag

<

Han tar ut en ny kompassriktning mot Åreskutan och börjar följa en å som leder honom ner till vad han tror är Åresjön. Med en stor sjö framför sig och en mindre älv på sin vänstra sida, båda omöjliga att ta sig över, bestämmer han sig för att vända om. Han vandrar uppströms längs den lilla älven. Ska han försöka ta sig över den på något sätt? Nej, det är för riskabelt. Han vandrar vidare uppåt, under och över omkullfallna granar. Tröttheten börjar kännas nu. I en sluttning ställer han kastspöt mot ett träd. Och det är nu hallucinationerna kommer. Hans fru Sylvia står i backen, hon ser allvarlig ut och håller i någon slags ljuskandelaber. Hon säger inget. Han ser en man och en kvinna också, och en liten hund. De säger inget, står bara och tittar, och Jens ropar inte ens ”hallå” som han gjort tidigare under dagen. Längre ned i slänten står en husvagn och en husbil. Det måste vara hallucinationer, ingen kan komma så långt in i skogen med en sådan. Han har av någon anledning tagit av sig alla kläderna och fryser. Utan att klä på sig lägger han sig ner på marken och slumrar till.

49


Sätern. Efter 12 dagar i skogen hittar Jens äntligen några tomma hus. Och i närheten en båt.

Varför går vi i cirklar? Forskare vid Max Planck-institutet för biologisk cybernetik i Tyskland skickade ut frivilliga försökspersoner i den tyska Bienwaldskogen och den tunisiska öknen för att testa deras förmåga att gå rakt i flera timmar. Forskarnas GPS-övervakning visade att deltagarna utan problem kunde hålla kursen om solen eller månen var framme. Under molniga dagar och nätter tog det dock inte lång tid innan deltagarna började gå i cirklar, utan att märka det. Av detta drar forskarna slutsatsen att den mänskliga hjärnan är beroende av riktmärken för att kunna behålla en bestämd kurs.

Ottsjön. Det är här han äntligen möter de två kanotisterna och får komma hem.

50


Jens Lagneholm på sjukhuset med Janne Hemmingson Annika Tirén som hittade honom.

båtar. Och jag förstod att i båtarna finns det ju människor. Han bestämmer sig för att i morgon, då ska han gå ner dit. Han lägger sig i en skreva under ett träd för att sova. När den tolfte dagen tar sin början, går Jens på skrå nerför branten. Han hittar en telefonledning som han följer, för att snart komma ner till en bäck, som växer till en liten å, och där : en bro. Bron leder över ån till ett hus. Men huset är tomt och låst. Ännu längre bort ligger en liten by men inte heller där finns några människor. – Hallå! ropar han, om och om igen. Inget svar. Nu ser han dock vad som ligger i den lilla ån som han gått längs med. En båt. Och under båten: åror. Det där kommer bli min räddning, tänker han. Han skjuter ut båten i vattnet och kliver i. Lägger strumpor och skor på tork. Det är en underbar känsla att förflytta sig utan att gå. Hans sargade fötter är fulla av skavsår, men i båten far han fort framåt utmed ån, ut i en liten lagun som senare mynnar ut i den stora sjön. Då ser han två stycken röda farkoster längre bort på vattnet. Det är två kanotister som är ute, en man och en kvinna. – Hallå! ropar Jens. Och nu får han svar. – Då var det som att luften gick ur mig, då var det ju klart, berättar han. Kanotisterna ser honom och kommer mot honom. De förstår snabbt att det är den försvunna mannen som de stött på ute på sjön. Mannen ringer 112 och de strandar på en liten grynna där de bedömer att helikoptern ska kunna landa. Jens får en persika och det är den godaste han någonsin ätit. En smörgås äter han också långsamt, långsamt. Det är det första han äter på tolv dagar, bortsett från ett tjugotal granskott och några hjortronkart. Han har tappat 14 kilo och han är utmattad och sliten. Klockan är ungefär tre, lördagen den fjortonde juli 2012, och Jens Lagneholm är återfunnen.

14 juli 2012 15.00 Jens återfinns.

S

ylvia är hemma hos en av sina döttrar på Väddö, Jens barn David och Lisa är också där. David har tagit med sig kartor där han ska visa i vilka områden de sökt. Sylvias mobiltelefon ligger framför dem på bordet, och plötsligt börjar den att vibrera. Okänt nummer. Sylvia svarar. – Hej älskling, det är jag, säger en röst på andra sidan luren. Jag har gått vilse. Hon känner inte igen rösten, det måste vara någon som ringer och driver med henne. Hon har under veckan som gått börjat förbereda sig på det värsta, att Jens inte finns mer. Och nu kan hon bara inte tro på det hela. Telefonen räcks över till David som får prata istället. När de pratat klart säger han till de andra: – Jo men det var nog pappa i alla fall. De ringer till polisen som bekräftar, det är Jens som har ringt från Östersunds sjukhus där han just nu befinner sig, så gott som oskadd efter tolv dagar på fjället utan mat. För Sylvia och barnen var det som att få tillbaka honom från de döda. – Vi hade ju ställt in oss på att han inte skulle komma tillbaka. Det är en upplevelse jag tror att man inte kan förstå om man inte varit med om det själv. När vi möttes igen så låg vi och pratade hela natten och då släppte ju allt. Det var helt enormt, berättar hon. Att Jens klarade sig så pass länge ute i vildmarken tror han har att göra med att han hade så pass stor tillgång till vatten och att han var envis men samtidigt tog det lugnt. Han visste att familjen måste vara orolig men försökte koppla bort det för att spara energi. – Det är säkert många som inte skulle klara sig på grund av att man stressar upp sig. Det gjorde inte jag utan jag tog det väldigt lugnt. Jag vet att jag gick lugnt, andades lugnt och jag var aldrig stressad eller rädd. Jag var hoppfull på något sätt, säger han.

.

51


VAD SKA DU GÖRA NÄR DU GÅTT VILSE? S tanna T änk.

Det händer att man i förvirringen bara springer vidare. Gör inte det!

Hur ska jag ta mig härifrån? Ska jag gå eller inte gå? Håll fast i planen och ändra dig inte.

Har du karta eller kompass eller rentav GPS är det ju guld värt. Annars finns det olika sätt som naturen kan hjälpa dig på. Tänk vilket väderstreck du kom ifrån och se kartan framför dig i huvudet. Om du kan se solen eller månen kan du ta hjälp av det. De flesta vet att solen går ner i väst och upp i öst och kan härleda från det.

O rientera dig. P lanera.

Vad befinner du dig i för situation? Tänk som en militär; var finns det hot? Och vilka områden runtom som kan vara farliga?

Johanna Sundberg Sjöberg, instruktör på försvarsmaktens överlevnadsskola, ger sina bästa tips: Det absolut viktigaste att hitta är ju vatten. Djurstigar kan ofta leda dig till vatten. Vi lär ut att man ska rena vattnet och då är det bästa sättet att koka det. Har man inte möjlighet till det ska man försöka hitta vatten som rör på sig eller dricka vatten från större

sjöar. Man får försöka tänka om det finns en risk att bli dålig av vattnet. Ligger vattnet i närheten av samhällen eller bondgårdar kan ju vattnet vara förorenat. Sen finns det ju en risk att något dött djur kan ha legat i vattnet, men då är det kanske mest otur. Generellt

sett har vi väldigt bra vatten i Sverige. Ska jag säga en ätlig växt så säger jag Kaveldun, den där växten som ser ut som en stor cigarr. Kaveldunets rötter är väldigt rika på kolhydrater. De växer ofta i strandkanter, så då ska

man in under vattnet och få tag på rötterna, skotten där har en sorts mandelsmak. Många tror att man kan livnära sig på bär och svampar, och det ger ju självklart en bukfylla så man blir mätt. Men du får bättre effekt av Kaveldun, kolhydraterna behövs för att få energin. ANNA ROSENSTRÖM

STENSÖTA MED MÅTTA Roten på stensötan går att äta. Men helst ska du göra det på våren. Då smakar den nämligen sött och påminner om lakrits. Är du verkligen jättesugen på att prova under hösten och vintern så går det såklart också bra, men då får du vara inställd på att stensötan mest smakar beskt och ganska äckligt. Ät inte för mycket! Ormbunksrötter innehåller ett ämne som i för stor mängd bryter ner B1vitamin och det är såklart inte bra. Stensötan är en ormbunksväxt, vilket innebär att den förökar sig med spermier. På undersidan av stensötans blad sitter mäng-

52

der av sporgömmen som den lilla ormbunken slänger ifrån sig under hösten. När vädret är blött kan stensötespermierna simma i fukten på marken och befrukta ett stensöteägg som sedan blir en ny och stark planta. I Sverige har vi bara en enda sort av stensöta, men runt om i världen finns det nästan 150 olika arter av växten. Den svenska stensötan håller sig grön hela vintern och står emot torka väldigt bra. Istället för att torka ihop och tappa bladen så rullar den ihop sig och vilar till dess att regnet kommer. TEXT OCH ILLUSTRATION: FRIDA GEISLER

Polypodium vulgare


KULTUR

LINNS BETONGDJUNGEL Just nu jagar Linn Bergbrant giraff. Men jakten bedrivs inte på Afrikas savanner, som man kanske kan tro, utan i Göteborgs second hand-butiker.

Det var i våras som Linn började finkamma second hand-butikerna i Göteborg på leksaksdjur i plast eller gummi. När djuren är inhandlade sprayar hon dem i olika färger och armerar fast dem i betongblock som hon gjuter själv. Sedan är bokstöden färdiga. – Jag har alltid älskat kitschestetiken och djur som symbol. Jag tycker också att det är kul att få in lite humor i inredingen. Jag märker att de flesta som går förbi mina bokstöd på marknader inte kan låta bli att le. De har den effekten på folk, säger Linn. Att det handlar om just

bokstöd bara finns i ett enda exemplar.

återbruksdesign är viktigt för Linn. Även om det skulle gå mycket snabbare att använda nytillverkade djur så bygger hela idén på att ta tillvara

på gamla förbrukade föremål och ge dem en ny skepnad. Det i kombination med att det handlar om småskaligt hantverk gör att varje

På den senaste designmarknaden hon sålde på fick hon en beställning av en kille som ville ha ett bokstöd med just en giraff. Så nu är hon på jakt efter just en sådan. – Själva jakten på djur är en stor del av projektet och något som jag tycker är väldigt kul. Det är alltid lika spännande att gräva i en sån där plastback och inte veta vad man ska hitta. Och att kunna se potentialen i hur man kan göra om djuren, säger hon.

TEXT: FRASSE LEVINSSON BILD: LINN BERGBRANT

WOLF SAFARI Performancekollektivet Other Spaces arbetar sedan 2004 med kollektiva upplevelser där publiken får uppleva hur det är att vara något annat än just människa. Villebråd har pratat med Lauri Kontula från Other Spaces. VAR, NÄR, HUR? VAD ÄR WOLF SAFARI?

Ett rollspel för vuxna, där du får möjlighet att lära känna vargen utifrån dina egna perspektiv och erfarenheter. Du börjar med att studera vargens fysionomi och psykologi, varefter du och de andra deltagarna får vandra runt i staden och yla, jaga och äta.

De omkring 15 deltagarna förväntas ha gjort jägartestet på vår hemsida så att de redan är förberedda på vargens tematik. Föreställningen är tre timmar lång och den första ägnas åt ytterligare studier, bland annat av hur man ylar. De två sista timmarna spenderar vargflocken i den kvällsmörka staden.

VARFÖR?

Wolf Safari är ett sätt att komma förbi alla samtida och mytologiska föreställningar om vargen. Därför vill vi inte att deltagarna ska ”spela” varg. I stället ska de föreställa sig och skapa sig egna erfarenheter av hur det är att vara varg – och därigenom

förstå sig på vargen lite bättre. Under jakten förstår man att vargen inte är ond eller arg. Den jagar fokuserat och metodiskt – för att överleva. VARG ELLER REN?

Vargar är mycket mer sociala än renar.

TEXT: FRIDA SANDSTRÖM BILD: OTHER SPACES

53


XX


Konungens kamrat 1996 öppnade den första älgparken i Sverige. Under flera år drog älgturismen hundratusentals besökare. Tills något hände. Nu måste flera parker slå igen. Drömmar krossas. Men inte i Uppland. Möt mannen bakom älgarna på Gårdsjö. TEXT OCH BILD: ANTON MENCIN

55


Leif Lindh tillsammans med älgparkens egen kronprins Holger och dennes son Linus.

G

unde sänker hornen. Holger har tappat sina. Men som högst i rang backar han inte för att visa vem som bestämmer. Det är lunchdags på uppländska Gårdsjö Älgpark, 5 mil väster om Uppsala. Fodret som spreds ut i högar runt om i hägnet är slut. Linus har slukat sitt. Hedvigs försvann i takt med att det nådde marken. Nu kommer älgarna lunkande från alla hörn av hägnet och samlas runt den gula fyrhjulingen. Mitt ibland dem står Leif Lindh, 55-åringen som enligt sig själv är den enda i världen som simmar med älgar. När kalvarna föds i början på sommaren sover han dessutom bredvid dem i hägnet. Allt för att vänja de unga älgarna vid sin doft och röst. Leif Lindh driver Gårdsjö Älgpark och har under de senaste sju åren behandlat sina älgar som familjemedlemmar. Nu handlar det om att stoppa en annalkande konflikt. Skälet till uppståndelsen är kalven vid Leifs sida, och hennes speciella matvana. – Olivia är den enda älgen i världen som äter limpa. Hon kan äta tio skivor på rad. När hon blev så stor att hon nådde över köksbordet tog hon limpa, inte franska eller grovt bröd. Jag har dragit ner lite nu för hon ska ju sluta med det så småningom. Men hon äter fortfarande en påse limpa per dag. Olivia föddes den 15 maj 2014. Kort därefter stöttes hon bort av sin mamma. Olivia var svag. Efter tre dagar var hon så dålig att Leif bestämde sig för att köra hem henne till sitt hus på fyrhjulingen. – Jag bodde på nedervåningen med Olivia hela sommaren. Låg på en madrass bredvid henne så hon skulle känna när-

56

het. När hon pep var det bara att gå upp och värma mat i mikron. Det var svårt att få i henne något, men till slut insåg jag att hon skulle klara sig. Efter tre månader på nedervåningen i huset var det dags för Olivia att flytta ut. Hon hade en hage i trädgården och på kvällarna fick hon springa fritt på gården. När brunstperioden var över i november var hon tillräckligt stark för att flytta tillbaka till hägnet. Olivia går ofta ensam, inte med de andra älgarna. Hon har varit i hägnet en vecka nu och tycker fortfarande att de stora älgarna är läskiga. När de närmar sig från alla sidor för att roffa åt sig av limpmåltiden backar hon undan. Men Leif står kvar. Han pratar lugnt och respektingivande med älgarna. Använder sin kroppstyngd till att trycka undan de stora hornen. Får dem att förstå att limpan endast är till Olivia. När älgarna till slut ger upp och återigen sprider ut sig i hägnet kliver Leif upp på fyrhjulingen. – Det är precis så här jag vill ha det. Jag vill att älgarna ska ha kvar så mycket vilt beteende som möjligt. De första gästerna klev in genom grindarna på Gårdsjö Älgpark 2007. Några år tidigare hade Leif Lindh träffat kärleken Ilona Carlengård. De flyttade ihop på gården och började tillsammans resan mot att förverkliga Leifs dröm. Båda hade jordbruksutbildning och det som krävdes var en tvådagarskurs på Kålmårdens djurpark och en ansökan till Naturvårdsverket. Leif och Ilona byggde 16 hektar hägn i stället


för minimikravet på fem hektar. Och när allt var klart tog de emot Gunde och Göta, de första kalvarna. Idag lever 13 älgar på Gårdsjö Älgpark. Leif har precis sålt fem kalvar till andra älgparker som var i behov av nytt blod. Det är det enda sättet att få in nya älgar i hägnen. Parkerna får inte längre ta in älgar från det vilda, något som Leif anser är fel. Han tycker det finns situationer när det skulle vara nödvändigt, inte minst för älgen. – Kalvarna går med sin mamma under ett år. Under jakten skjuter man alltid kalven före kon. Men det finns skräckexempel. Vissa tror att om man skjuter kon först så stannar kalven kvar, och så skjuter man den sedan. Men kalven kan ju springa iväg. Om vi vet att kon är död och att kalven lever kan väl en älgparksägare försöka få den att överleva. Kalvarna klarar sig ändå inte i det vilda på egen hand.

L

eif Lindh har varit jägare i större delen av sitt liv. När han var liten skolkade han från skolan för att följa med pappa på älgjakt. – Jag var aldrig helt bekväm i den situationen. Det var ju kul när han sköt, men jag tyckte det var jobbigt att han dödade. Leif blev äldre och efter ett tag satt han själv där på ryggsäcken i skogen med geväret i hand. – Jag ansåg att jag var en för dålig skytt, så jag sköt alltid på stillastående. Kom det en älg springande skrek jag till så att den stannade. Då kunde jag trycka av. Skulle jag skjuta skulle det vara för att döda. Leif jagar inte längre. Intresset försvann för tio år sedan och idag klappar han hellre levande älgar än döda. Men han har inget emot att andra jagar älg i det vilda. – Vissa frågar hur man kan vara djurvän och samtidigt skjuta ihjäl djur. Och visst, det kan man ifrågasätta. Men vet jag att jag träffar och dödar en älg så går det ganska fort och då behöver den inte lida. Älgavskjutning måste vi ha för älgarna orsakar många trafikolyckor och stora skogsskador.

hälsa. För att få visa upp vilda djur för publik måste parken ha en zoolog och en veterinär som besöker djuren flera gånger per år. Madeleine Hjelm är zoolog och rådgivare åt älgparker i Östergötland, Västergötland och Småland. – Jag jobbar för att djuren ska ha en bra välfärd i parkerna. Det handlar om att älgarna ska må bra tillsammans i gruppen och att de får rätt mat. Och så ska de trivas i miljön. Djuren ska kunna gömma sig och ha olika underlag att gå på. Medan veterinärerna undersöker djurens fysiska hälsa är Madeleine Hjelms uppdrag att se till att älgarna mår bra psykiskt. – Djuren ska få utlopp för så många naturliga beteenden som möjligt. Det handlar mycket om hur hägnen ser ut. I de älgparker jag känner till har djuren stora ytor att röra sig på. Mycket större än i de svenska djurparkerna. Madeleine Hjelms bedömning är att djuren i älgparkerna lever ett bra liv. Hon tycker inte att det per definition är fel att ha vilda djur i hägn. Men det är alltid problematiskt med djur i fångenskap. – Älgar har ett komplicerat sätt att välja ut vad de ska äta. Vi kan inte utfodra dem på samma sätt som de skaffar mat i det vilda. I älgparkerna är de ju helt beroende av det foder vi ger dem. Jag hade önskat att det fanns forskning på skillnader mellan älgarnas beteende i vilt tillstånd och i parkerna. Vi har det på andra vilda djur men inte på älgar.

"Alla tyckte jag var fullständigt dum i huvudet. De undrade om det hade brunnit i skallen på mig."

Idén om att ha älgar på gården fick Leif Lindh långt innan han slutade jaga. För 22 år sedan tog han emot en nyfödd älgkalv efter att mamman dött i en trafikolycka. Fem dagar senare dog kalven av näringsbrist. Men samtidigt föddes drömmen om en storslagen älgpark. – Alla tyckte jag var fullständigt dum i huvudet. De undrade om det hade brunnit i skallen på mig. Leif tog inte åt sig av åsikterna från omgivningen. Han höll i drömmen och fortsatte kämpa. Idag står han mitt bland älgarna och det går inte att ta miste på kärleken Leif känner för djuren. Men han är inte den enda som är mån om deras

I ladan bakom entrébyggnaden bjuder Leif Lindhs favoritband Drifters upp till logdans under somrarna. Nu är det mörkt och rått och ladan fungerar som uppställningsplats åt tre övertäckta bilar och en grålackad traktor. När det blir vår rullas traktorn ut på gårdsplanen och förvandlas till klätterställning för barnen. – Den där jäveln brann förra året. Den höll på att elda upp hela mig. Jag skulle tanka och det rann ner soppa på motorblocket och tog eld. Hela traktorn stod i lågor. Leif tittar en stund på traktorn. Han tar sats och som med så mycket annat återger han historien som ett rinnande vatten. När det small släppte han reflexmässigt bensindunken. Soppan rann ut på marken och elden spred sig. Han vände sig om och upptäckte att hela vänsterbenet brann. – Som tur är hade jag bomullsbyxor på mig så jag släckte elden där. Men det gjorde jävligt ont på smalbenet. När jag sprang upp mot huset small framdäcket. Då kom gumman ut och frågade vad det var som hände. Leif har ett förflutet som brandman i den närliggande orten Heby. Han visste att det handlade om sekunder innan elden skulle sprida sig. – Brandsläckaren, ropade jag. Traktorjäveln brinner! Han greppade en brandsläckare i varje hand och vände >

57


Fakta älgar Latin: Alces alces Förekomst: Europa, Asien och Nordamerika Kroppslängd: 200 – 300 cm Mankhöjd: 175 – 190 cm I jämförelse: världens största hjortdjur samt Europas största landlevande djur. Livslängd: 15 – 20 år Jakttid: 13 okt – 31 jan Antal älgar i Sverige: sommartid 300 000 – 400 000 Antal älgparker anslutna till föreningen Sveriges Älgparker: 29 Totalt antal älgar i de svenska älgparkerna: cirka 250

tillbaka mot lågorna. Efter honom sprang Ilona med ytterligare två. Fem brandsläckare och 60 kilo pulver senare hade elden gått upp i rök. – Jag tittade ner på benet. Hela skinnet hade släppt. Det var andra gradens brännskador och bara att åka in till akuten. Men jag behövde inte transplantera. Det blev jävligt bra.

B

erättelsen om en brinnande traktor kanske inte är mer än så. En inlevelsefull historia om en kamp mellan eld och en forna brandman. Eller så säger den något mer. Något om vad som krävs för att driva en älgpark i Sverige. Att man måste gå in med själ och hjärta och till varje pris fånga in turisterna. Tre älgparker har tvingats lägga ner på bara ett år. Idag finns det 29 stycken men fler flaggar redan nu för att de kommer behöva stänga. Sven-Olof Svensson driver Laganland Älgpark norr om Ljungby i Småland. Han är dessutom ordförande i föreningen Sveriges Älgparker. Enligt Sven-Olof Svensson handlar nedläggningarna delvis om konkurrensen mellan älgparkerna men framför allt om var i landet de ligger. Ju längre norrut, desto sämre ekonomi. – Här i Småland har vi tre älgparker på 8 mil utmed E4:an. Alla har gäster och min uppfattning är att flera går riktigt bra. Men i västra Mellansverige går det sämre. Vissa trodde nog att norrmännen skulle komma och titta på älg, men de kom aldrig. Nu måste älgparken i Sälen lägga ner, trots att de som har stället är väldigt duktiga. 80 procent av gästerna på Laganland Älgpark är utländska turister. Tyskar, danskar och holländare. Men Sven-Olof Svensson tror inte att det är det enda sättet att överleva. Han

58

tar Gårdsjö Älgpark som exempel. Gården ligger inte nära en större stad eller utefter en vältrafikerad väg. Ändå går det bra. Där är dessutom siffrorna det omvända. 80 procent av gästerna är svenskar. Det handlar om att ge besökarna det de vill ha. – Det finns inget hot om att det skulle börja gå dåligt. Åker vi till Australien vill vi se deras kängurur. Är man i Sverige vill man se våra älgar, säger Sven-Olof Svensson. Leif Lindh tar igen sig på kökssoffan i föräldrarnas kök. Den röda stugan ligger snett över gårdsplanen från hans eget hus. Här serverar Gull Lindh, Leifs mamma, dagens lunch – pyttipanna med stekt ägg. Leif lutar sig tillbaka och lägger upp högerarmen på ryggstödet. Han funderar. Älgar lever i upp till 20 år. Leifs två äldsta är åtta. Frågan kanske kom som en chock. Vad händer när de är gamla och trötta? Leif fastnar med blicken i riktning mot älgarna och sänker rösten. Viskar som att det är förbjudet att prata om det. – Jag vet inte vad jag kommer göra. Jag får väl avliva dem. Älgarna kommer inte vara kvar i hägnet för alltid. Till slut blir de för gamla. Leif samlar tankarna än en gång. Hans tidigare liv som jägare verkar mer och mer avlägset. – Skulle jag skjuta min älskade Holger som pussar mig därute? Och sedan säga till familjen att nu äter vi Holger som varit med mig i 20 år. Nej, det går inte. Jag skulle inte fixa det rent känslomässigt. Parkens älgar räknas som tamboskap och precis som med hästar får man inte begrava dem. Regeln är att de måste brännas. – Jag kan inte svara på vad som händer när den dagen kommer. Men jag har nog en strategi. Det är mycket man inte får här i världen.

.


Holger, född 2007, är Leifs egen bästis och älskar att pussas.

XX


ANNONS

"Sveriges mest innovativa teknikmagasin." NYTT NUMMER - UTE NU!

magasinet

VOID

Manniska

tEK nik

void

..

void void void

..

SAMHALLE Retrospelappar

.. samhalle Kör på solenergi

Vem flyger ballongen?

Innovationens resa

teknik - människa - samhälle

.. MannisKa

void Bland digitala daglönare tEKNIK

60


Dödar i samhällets tjänst TEXT OCH BILD: ELIAS ARVIDSSON

XX


Var tionde minut sker en viltolycka. Varje gång skickar polisen en jägare för att avliva djuret. En jägare som verkar i det dolda, dag som natt, året om.

K

lockan 20:25 den tionde november sitter Mikael Johansson i sin bil och andas häftigt. Hans hjärta slår hårt i bröstet under skjortan. Han hade plötsligt sett något i ögonvrån då älgen i nästa stund var framför bilen. Den smällde i med bakdelen så lysbågen på vänster sida plattades till som en tomburk. Det gråbruna håret tillsammans med lera och smuts syns som ett mörkt stråk längs med huven och förardörren på bilen och det som finns kvar av strålkastarna lyser upp de kala björkarna då Mikael stänger av radion. "Det blir nog ingen volleybollträning idag" tänker han. Han är skakad, men hel och hållen och borde vara glad. Men hur gick det egentligen med älgen? Han plockar upp telefonen och ringer 112. Hemma i sin soffa sitter Linus Hougland med blicken mot TV:n. Sommarprataren Sofia Jannok pratar om sina samiska rötter när det durrar till i telefonen. "Hej Linus ursäkta att jag stör men det gäller en älg på Stabyrakan, alltså borta på Torsbyvägen" De kan ringa närsomhelst och han är van. På några minuter är han på väg ut till bilen med hundarna Bella och Årja. Geväret hänger på axeln och den signalgula västen med Viltolycka i silver glimrar till när han passerar lampan vid husknuten. Luften är fuktig och dimman är på väg och någonstans i skogen finns en älg som kanske är skadad. Vi

62

lagar inte vilda djur som är skadade i Sverige utan skickar jägare som Linus Hougland att söka upp och skjuta dem. Viltremsan vid Stabyrakan lyses upp av strålkastarna när han närmar sig men på platsen finns inga tydliga spår av olycka. Han tar fram anteckningarna från polisen och knappar in Mikaels nummer. Mikael är förvirrad och lite chockad men säger någonting om en hästhage. Häststaketet sträcker sig längs vägen i båda riktningarna så Linus följer staketet i riktningen som Mikael kom ifrån. Det är svårt att bedöma hur långt bilen färdas vid en krock. 300 meter senare ligger glassplitter på vägen och det är stämplar av klövar i jorden och nere i diket är gräset brutet. Bella rycker i kopplet med nosen rakt ut mot ängen. Dimman har lagt sig som ett täcke en bit ovanför marken men en bit ut på ängen ser han ändå att det ligger något i gräset. “Där har vi den” tänker han. Linus kollar en extra gång så att geväret är laddat innan han kliver över stängslet. Plötsligt reser sig två älgkroppar upp och omsluts av dimman. Bella vill springa nu. Han lossar kopplet och som en pil försvinner hon bort och upp över berget. Två älgar krånglar till allting, Bella kommer spåra den ena men det är inte säkert att det är den skadade. "Det här kommer nog få vänta tills imorgon” tänker Linus.


Rådjuret var redan dött när Linus och Årja kom till platsen och kommer få ligga kvar i skogen.

XX


V

i är ute och kör på Torsbyvägen och har just passerat platsen där Mikael krockade. Men i varje krök och skymd sträcka kommer en ny historia. Det är lätt att tappa tråden men han hittar snabbt tillbaka till minnet från kvällen med älgarna. – Så här blev det. Jag fick ge upp den kvällen för älgen som Bella följde efter drog iväg för snabbt. Tanken är att de ska lugna sig i skogen så jag kan smyga ikapp dem. Men den älgen var stressad. Den drog rakt in mot samhället, mot 168:an och järnvägen och det är inte bra. Jag fick panik för Bella kan bli påkörd. Ibland undrar jag varför jag utsätter dem för det här, säger Linus och avbryts av en passage där en husknut nästan sticker ut i vägen och precis bakom kommer skogen. – Precis här, smällde det igår. Titta till höger så ligger en hel massa päls från ett rådjur. Vi är på väg till ett annat rådjur. Någon körde på det för en stund sedan och drämde en sten i huvudet på det. Ibland är det så och andra gånger ids föraren inte anmäla. – Jag har startat ett instagramuppror så folk ska förstå vad de ska göra. Ring 112. Igår hade någon sett ett kid hasa sig över vägen med båda bakbenen brutna. Tänk om det hade varit en hund? Tänk om det hade varit en människa? Det är lag på att anmäla men folk vet inte det, säger han. Linus vet vad som händer med djuren och han vet hur en död skiljer sig från en annan. Ibland går det långsamt och ibland går det fort. När vi kommer fram ligger rådjuret stilla. Det är ett av de 33 059 påkörda för i år och det kommer att få stanna i skogen. Markägaren och jakträttsinnehavaren har i det här fallet valt att inte ta vara på djuret. Med ett stadigt tag om bakbenen korsar Linus med snabba steg vägen, över diket, till andra sidan. Kroppen glider följsamt mot det blöta gräset när det för sista gången passerar ängen. Bilens vindrutetorkare vevar på när vi slingrar oss fram genom landskapet med skogen på ena sidan och ängarna på den andra. Det är för varmt för att vara december. Gässen står

XX

i sjok på de blöta ängarna och pölarna är gråa som himlen. Djuren har gått här i hundratals år för att beta och dricka och att det nu finns en väg här förändrar inte det. Linus Hougland kliver ur bilen på den klippiga uppfarten och möts av sina sex bruna hönor och sin vita tupp. Skogen breder ut sig bakom huset där han bor med sin sambo och sina fyra hundar. Vi befinner oss norr om Göteborg på fastlandet innanför Marsstrand. Han hämtar fyra påsar med kött från frysboden och öppnar dörren till hundgården så hundarna får komma in i huset. På köksbordet står laptopen och väntar för det är hemma vid köksbordet som eftersöket avslutas. Återrapporteringen är ett tresidigt formulär med frågor: Vad är det som har hänt? Var det en årsunge? Var det ett hon- eller handjur? och så vidare. Formuläret skickas in till Nationella viltolycksrådet (NRV), organisationen som startades för sju år sedan för att få ordning på viltolyckorna i landet. Polisen, Trafikverket, Naturvårdsverket och 13 andra myndigheter och försäkringsbolag sitter samlade i rådet för att få en överblick av det som sker och för att hitta lösningar på sina håll. Alla dessa rapporter, 45 000 varje år, landar i en databas. Det kan i förlängningen bli till nya viltstängsel och vem vet? på Torsbyvägen kanske det sitter en 70:skylt nästa år. Eftersöksjägarna är inte anställda men får en ersättning för jobbet. Den 21:e varje månad skickas fakturor från NRV till Polisen för alla de eftersök som gjorts den månaden. I Västra Götaland är Katarina Jonasson en av dem som granskar och kollar igenom de uppgifterna så att allt stämmer. Varje månad dimper det ner cirka 500 eftersöksfakturor och varje faktura ska matcha en faktisk viltolycka i polisens register. Hon har också kontakt med jägarna när det kommer in anmälningar. Linus "Hougland ja, i Kungälv" känner hon väl till. Hela länet är indelat i mindre områden och för varje område finns en lista på jägare. Alla eftersöksjägare måste ha en godkänd hund och sen behövs olika hundar för olika eftersök. Kör någon på en älg så behöver de såklart en älghund. >


XX


En av Linus hundar, Bella, tittar ut över skogarna.

Rådjuret återlämnas till skogen under ett täcke av löv.

Polisen och jägarna har ett nära samarbete som pågår dagligen. Det finns inget tvång att åka ut när polisen ringer, men för många fungerar det ungefär som en 24 timmars jour sju dagar i veckan. – Arbetet som jägarna utför är jätteviktigt men ersättningen är ganska låg. Det finns också en allmännytta i arbetet som NRV och jägarna utför, jag menar det händer att folk dör längs vägarna och kan vi undvika bara ett av dessa så är det ganska ovärderligt, säger Katarina Jonsson. Allting har sitt pris även de djur som lever i skogarna. Priset kan sägas vara det arbete som jägarna och deras hundar utför. Priset kan också vara kostnaden för nya viltstängsel eller den ringa ersättning som samhället ger jägarna. – Det spelar ingen roll vad jag får för ersättning, jag gör det för att jag inte vill att djur ska behöva lida i onödan. Det ska vara så och att göra det för pengarna tror jag inte är rätt väg, säger Linus Hougland.

sade hem dem. Dagen efter började det hela. Han började ta reda på mer och mer om eftersök och kontaktade polisen och NVR. När han väl började träna med Årja i skogen var det som att alla pusselbitar föll på plats. Det var just det här de skulle göra tillsammans. Årja visade sig vara väldigt kompetent och kunde skilja på friska och skadade djur och jagade bara om Linus Hougland själv sade åt henne. De blev ett team direkt. Han tittar kärleksfullt ner på Årja där hon ligger och slumrar. Hon ser ut som den perfekta familjehunden, en Golden retriever med kastanjebrun päls. – Hon är väldigt modig. Om vi spårar ett rådjur som jag inte kan skjuta eller komma ikapp så kan jag koppla loss Årja och då springer hon ikapp djuret och dödar det åt mig, säger han.

P

erkulatorn puttrar i bakgrunden och hundarna ligger mätta och belåtna på sina fårfällar. Årja har hedersplatsen på kökssoffan bredvid husse. Hon har varit med från början. För tre år sedan var han, hans sambo och Årja på väg hem från skogen. De körde på E6:an mot Kungälv. Älgen klev ut från McDonaldsparkeringen rakt framför bilen och träffade den med hela kroppen. – Sara bara skrek rakt ut och det var blod och hår överallt. Årja ligger tyst och lyssnar med huvudet i Linus knä. Älgen hade kommit in genom rutan men rullat upp på taket och lagt sig på ena sidan av bilen vid förardörren. Sara kunde inte kliva ut och bilen stod stilla i vänsterfilen. Han gick ut och satte upp triangeln och sedan använde han kniven för att avliva älgen som låg halvdöd och gurglade vid vägkanten. – Det var helt fruktansvärt och traumatiskt, säger han. Den röda Volvo 945:an skrotades direkt och polisen skjut-

66

Linus ställer datorn på bordet mellan kaffekopparna och sätter på filmen. En skakig mobilkamera leder oss fram i terrängen. "Bra Årja, duktig tjej, redig tjej" hör vi Linus på filmen och hans häftiga andetag när han brottas med den snåriga skogen. Han klättrar fram. Årja håller tag om halsen underifrån på rådjuret som vacklande försöker ta sig loss. Den ger ifrån sig ett underligt läte och har mer eller mindre gett upp nu. Linus Hougland kommer allt närmare och fortsätter att prata med Årja: "Duktig tjej. Bra Årja" och filmen tar slut. – Sen är det över på 30 sekunder. Jag går fram ganska snabbt och sätter kniven i hjärt- och lungområdet. Regnet har slutat och plötsligt hörs hönorna kackla på gården. De lättade molnen lyser upp gräset där de går och sprätter och pickar efter maskarna som skyndat upp från den blöta jorden. – Jag måste ju uppmuntra hunden även om det låter hemskt när det här stressade rådjuret har panik och dödsångest. Men rådjuret var redan skadat och utan Årja så hade vi aldrig fått tag på djuret. Det är hennes förtjänst.

.


KULTUR

EN HUND I VARGKLÄDER

2010 belönades fotografen Terje Hellesø med Naturvårdsverkets pris för bästa naturfotografi. Hans fotografier visade ovanliga djur såsom lo och mårdhund – djur som fotografen i själva verket hade klippt in i efterhand. Det var först när bildernas äkthetsgrad ifrågasattes av Gunnar Glöersen, jaktvårdskonsulent för vilt vid Jägareförbundet, som fusket uppdagades. Bilderna var redigerade i Photoshop och många djur var utklippta från andra fotografier som Hellesø själv inte hade tagit. Han hade fotograferat en mårdhund i Mullsjö, skrev Glöersen på Jägareförbundets jaktblogg. Uppmärk-

Avslöja fusk: sammande av Hellesø själv • Fel årstid i förhållande till djurens viltet hade då gick ut med päls och ålder på ungar lett till tilltaen offent• För många djurobservationer gande jaktpålig ursäkt, drag – helt i men idag onödan. Bildfusket avslöjagår Glöerson till hans förde Glöersen genom att peka svar: det är inte så konpå små detaljer som fotograstigt att Hellesø gjorde som fen hade missat – men som han gjorde. Glöersen är för jägaren är ofrånkomliga. van vid att konsulteras om fotografiers äkthet – inne"H ar inte lodjuret i håll som ofta har blivit lite juligrönskan vinterpäls" extra kryddade i efterhand. skrev Glöersen, vars egna erfarenheter av möte med Bilder på hundar blir till vilt är gedigna. Ändå tycks vargar eller mårdhundar, Hellesö ha gjort sammanlagt och ett slaget får är sällan 150 lodjursobservationer på slaget av varg. Jag tror att nio månader, jämfört med människor vill bli bedragna Glöersen själv: 15 gånger på med den berättelse som de 52 år. I det mediala pådrag tror på, säger han och unsom följde på fusket förkladerstryker att i såväl den rade Hellesøs fru att hennes virala bilden, som i den man hade känt press och faktiska trofén, är det upphelt enkelt tappat huvudet. märksamheten som gör att

människor vill visa upp sitt byte. Enligt Gunnar Glöersen är det på många vis svårare att fotografera än att jaga, samtidigt som jägaren har större ansvar för sina ”skott”. – Fotografi är mycket ljuskänsligare, och som jägare kan du skjuta från långt håll. Däremot gör ett dåligt fotografi ingen skada, säger Glöersen och poängtererar konsekvenserna av ett felriktat skott; djuret skadas i onödan. Att lyckas fuska sig till ett fotografi tycks ändå vara svårast, i alla fall när kunniga fotografer – och jägare rannsakar – detaljerna. TEXT: FRIDA SANDSTRÖM BILD: ADAM BERGSTEN OCH NATURHISTORISKA MUSEET I GÖTBEORG

67


BÃ¥vens spinnhus TEXT OCH BILD: FRIDA GEISLER

XX


I mitten av Södermanland ligger Båvens spinnhus, döpt efter sjön med de hundratals öarna som hittas intill. I köket är det dags för fika, men inte ens det nybryggda kaffet rår på doften av natur, värme och utflykt. Doften av ull. XX


"Om du ska vara ute i skog och mark en hel dag så ska du absolut klä dig i ull."

R

unt frukostbordet i Båvens spinnhus sitter fyra kvinnor. Mellan knäckebrödstuggor och kaffesörplande pratas det om prostitution. – Ordet spinnhus håller nog på att falla lite i glömska tror jag, men för 200 år sedan så var ett spinnhus alltså i princip ett kvinnofängelse dit man skickade kvinnor som ansågs ha prostituerat sig. Så fick de sitta där sedan och spinna, dagarna i ända, säger Kerstin Karlén, 59, som är en av spinneriets två fast anställda. Alla runt bordet skrattar när hon förklarar att de ju också är kvinnor som ägnar sina dagar åt att spinna garn och att det därför var mer än passande att kalla verksamheten för Båvens spinnhus, snarare än spinneri. När M arianne Fröberg, 68, som är spinnhusets ideella VD, gick i pension ville hon göra något med all den tid hon fick över. Hon gick till ett stickkafé. Väl där träffade hon en kvinna som stickade med garn gjort på ull från hennes egna får och Marianne blev genast intresserad. När hon upptäckte att det på de allra flesta ullspinnerier var en väntetid på två år, från det att hon tagit kontakt med spinneriet till dess att hon hade färdigt garn i handen, tog hon helt sonika saken i egna händer. Åsa Nordqvist, 50, spinneriets andra anställda, borstar ihop smulorna på bordet framför sig, de som vittnar om den nyss uppätna smörgåsen. – Hur länge har du fått vänta på ditt garn nu då, Marianne, säger hon. – Ja, först var jag ju tvungen att skaffa får, så det har nog i alla fall nästan gått på ett ut, svarar Marianne. Alla runt bordet skrattar igen. I dag, ett och ett halvt år efter att Båvens spinnhus registrerades som företag är spinnandet i full gång. När ullen anländer till spinneriet hamnar den först av allt på sorteringsbordet. Där rensas den för hand och större bitar skräp och grova ullfibrer tas bort. Vendela AhlstedtBöcker, 39, studerar vid en hantverkslinje på yrkeshögskolan i Leksand och är Sveriges enda spinnarstudent. Hon går som lärling vid Båvens spinnhus och just nu står hon och plockar bort stora tovor och gammalt gräs från pälsen. Ullen framför henne luktar fortfarande starkt av får. Fettet från den sätter

70

sig på både hud och kläder. Härifrån ska ullen bäras in till spinneriets tumlarrum. Där läggs den handsorterade ullen i en stor blå, snurrande trumma som även den ska sortera bort skräp och fibrer som inte passar sig för spinning. För att kunna spinna ett så fint garn som möjligt vill man inte bara få bort de allra grövsta fibrerna, utan även de som är väldigt korta. Golvet under tumlaren är fullt av små ulltussar. Bruna, vita, grå. Efter att ullen har tumlats måste den tvättas och torkas, innan den kan fortsätta bearbetas. I tvätten avlägsnas så mycket fett från ullen att tvättvattnet inte kan släppas rakt ut i avloppet. Fettet samlas i en gigantisk plastdunk och fettet lämnar inte spinneriets lokaler förrän dunken är nästintill full. – Tvättmaskinen vi har här är speciellt framtagen för just ull som råvara. Men ett ullplagg behöver du å andra sidan i princip aldrig tvätta. Det är sant, jag lovar, säger Kerstin. Om din ulltröja blir smutsig eller luktar illa så kan du bara hänga ut den på en galge, allra helst i lite fuktigt väder, så släpper all smuts och all lukt. Det är nästan magiskt alltså. När ullen är ren och torr går den igenom picklemaskinen som utför en slags uppfluffningsprocess där fibrerna dras isär och blåses vidare från maskinen in i ett uppsamlingsrum. När fibrerna dragits isär tar ullen mer plats än tidigare och breder ut sig som ett tjockt täcke över golvet i rummet bakom picklemaskinen. Den påminner om möglet i ett två veckor gammalt glas med juice. Där behandlas den fluffiga ullen med olja och antistatspray för att den ska bli mer lätthanterlig. Efter detta är det dags att börja karda ullen, vilket innebär att fibrerna i ullen läggs åt samma håll och rätas ut. Kardningen sker i två steg och det allra sista skräpet rensas bort i rensverket, som alltså är den första delen av kardningen. Ullen som kommer ut ur rensverket skulle med lätthet kunna förväxlas med sockervadd. Den nu förmildrade doften av får och landsbygd är det enda som påminner om vad det egentligen är. Nästa steg i kardningsprocessen är att låta den fluffiga ullen passera genom kardverket. Det är här ullen egentligen för första gången antar en ny form. >


Ullen i säckarna kommer från köttdjur. Den används sällan till garn, men fungerar som kärna i mattgarn för att göra det tjockare.

På sorteringsbordet rensas den nyanlända råa ullen på så mycket skräp som möjligt.

XX Kerstin Karlén står vid bandet där den tvättade och rensade ullen dras isär för att sedan skickas in i pickelmaskinen.

När ullen har kardats och gått genom sträckverket kommer den till spinnverket där ullen blir till tråd.


"Jag tycker att ull verkligen är världens bästa material."

Efter att ullen har dragits ut och behandlats i picklemaskinen går ullen igenom rensverket där Åsa Nordqvist står. Här försvinner det allra sista skräpet. På väggen i mattvävningsrummet hänger alla garner som spinneriet producerat sedan det öppnade.

XX


E

n stor del av ullen från svenska får slängs eller eldas upp, i stället för att tas tillvara. En av anledningarna till just det här spinneriets uppkomst var att försöka förändra just detta. – Vi spinner nästan ingenting av ull från rena köttdjur alls. Sådan ull känns som skumgummi när man tar på den och det är ingen rolig ullkvalitet att spinna, säger Kerstin. Men ibland använder vi det i mitten av våra mattgarn så att de ska bli lite tjockare. All ull går att använda, det gäller bara att veta vad man ska ha den till. Båvens spinnhus tar till största del emot ull från får, men kan även förädla ull från alpacka och mohairget. Just här har de möjlighet att ta emot volymer av ull på mellan fem och 20 kilo. Det är inte många andra spinnerier i Sverige som kan tänka sig arbeta med så små mängder ull som fem kilo, vilket gör att Båvens spinnhus idag tar emot beställningar och producerar kardad ull eller garn till kunder från hela landet. – 30 procent av vår arbetstid går åt till att städa och rengöra maskinerna. Ibland gör vi så att vi kör all ull från en kund i ett sträck och ibland gör vi så att vi kör vit ull i ett sjok, sedan den gråa och så vidare. Men de som lämnar in ull till oss betalar ju för att faktiskt få garn av sin egen ull, så då går det ju åt en hel del tid till att göra rent i maskinerna mellan gångerna, så att de får rätt ull, säger Kerstin och lägger på ett nytt lass tvättad och torkad ull på picklemaskinen. K ardverket är spinneriets hjärta och där finns möjlighet att producera fyra olika typer av kardad ull. De kunder som spinner eller tovar sitt eget garn i hemmet och bara vill få sin råull förädlad och inte spunnen beställer antingen kardband eller kardflor. Kardbandet är ull som kardats och dragits ut, men inte spunnits. Den typen av kardad ull lämpar sig bra för hemspinning. Kardfloret å andra sidan är ull som kardats i stora flak, snarare än i längre remsor och köps oftast av dem som vill använda sin ull för tovning. Kardverket kardar även ull till sträckgarn, vilket är den ull som sedan till slut hamnar i spinnmaskinen. Slutligen kan även ullen kardas till mattgarn, vilket också är ull som inte spinns, men som är mer garnliknande än vad kardbanden är. – Om du ska vara ute i skog och mark en hel dag så ska du absolut klä dig i ull, i alla fall närmast kroppen. Ullen håller alltid 37 grader, alltså kroppstemperatur, när du har den på dig, säger Kerstin. Hon berättar en historia om en bekant till henne som var ute och åkte skoter tillsammans med en vän, en bit utanför Jokkmokk. Skotern körde fast och de två kvinnorna blev fast

i snön en lång stund. Den ena av dem hade ett par moderna, fodrade vinterkängor, den andra hade kängor av ull. När de, efter flera timmar i åtskilliga minusgrader, äntligen kom hem hade kvinnan i de moderna kängorna förfrusit sina fötter, medan ullkängorna hade klarat kylan. – När ull kommer i kontakt med vatten som uppstår en kemisk reaktion som gör att temperaturen höjs med en grad. Det gör att du inte blir kall, även om dina ullvantar eller sockor blir blöta, fortsätter hon. Åsa river loss ett stort flak kardflor från kardverket och lägger det på ett bord intill. Det hänger lite ull från hennes ena hörselskydd. – Ull kan också bära nästan 30 procent av sin vikt i vatten innan det ens känns att det är blött. Det är helt unikt för ett material och perfekt om du ska vara ute en hel dag, till exempel, flikar hon in. Innan ullen kan börja spinnas måste det kardade sträckgarnet passera genom spinneriets sträckverk där ullfibrerna till sist placeras parallellt med varandra och sträckgarnet dras ut till att bli mer än dubbelt så långt. Spinnmaskinen på Båvens spinnhus kan spinna upp till åtta trådar samtidigt och när garnet passerar genom spinnmaskinen tvinnas det runt sig själv och snurras sedan näst intill hypnotiskt upp på spolar. De fulla spolarna flyttas sedan till tvinnaren där två, tre eller fyra spunna trådar tvinnas samman till en enda. Det gör garnet både starkare och tjockare. Det garn som produceras för Båvens spinnhus egen del är oftast två- eller fyrtrådigt, men de kunder som lämnar in sin ull för spinning har naturligtvis själva möjlighet att styra över hur deras slutprodukt ska se ut. – Det är ullens kvalitet som till stor del avgör hur garnet blir. Vi kan spinna tjockare och tunnare garn, men vi kan inte påverka hur mjukt eller följsamt det blir. Fibern har makten, säger Kerstin. När garnet lämnar tvinnaren är det nästintill färdigt. Det allra sista som görs innan det blir nystan av garnet är att dra tråden genom het ånga som fixerar och låser fast ullfibrerna och gör garnet ännu lite tåligare. Efter fixeringen är garnet färdigt. Redo att förvandlas till de vantar, mössor och sockar som har värmt och kommer fortsätta värma kalla vinterkroppar i generationer. – Jag tycker att ull verkligen är världens bästa material, säger Kerstin.

.

73


STYCKNINGSSKOLAN

ENTRECÔTE Entrecôte är en relativt fet styckningsdetalj som ligger högt upp på älgens rygg. Den passar fantastiskt att grilla eller steka hel. Professionella styckaren Micael Paulsson visar dig i enkla steg hur du själv tar steget mot en total "skott till gryta"-upplevelse och ger dig som nybörjare fem handfasta tips. TEXT OCH BILD: ADAM BERGSTEN ILLUSTRATION: JOHANNA LAWNER

2.

74

1.

Skär loss frampartiet av älgen enligt bilden. Tänk på att älgen är tung och att golvet kan vara halt. Slipa dina knivar ofta när du skär nära ben.

3.

Skär ut biten mellan det fjärde och det nionde revbenet uppifrån delningen. (Notera ingångshålet från kulan. Skär bort skadat och blodigt kött)

Såga av revbenen där de möter ryggraden, se till att din såg är ordentligt diskad innan du börjar.


STYCKNINGSSKOLAN

4.

6.

Skär försiktigt längs med kambenet ned mot ryggraden samtidigt som du nyper hårt i kanten på köttbiten och drar.

Skär försiktigt så att du kommer fram till hinnan vid ryggraden.

5.

7.

När du närmar dig slutet på benet var försiktigt så att du inte skär in i senan som löper längsmed ryggraden. Vinkla därför kniven bort från benet.

Ta ett rejält grepp. Nu kan du utan kniv rulla loss entrecôten från benet.

FEM TIPS TILL NYBÖRJAREN • Ta god tid på dig. Det gör ingenting om du missar en hinna, det går alltid att rätta till. Låt det bli snyggt och fint. • Våga prova själv. Ta för dig! • Är man matinteresserad blir det ännu roligare. • Hygien. Diska knivar och såg noggrant och tvätta dig om händerna. • Var inte rädd för att kassera kött som ser dåligt ut. Är det mycket blod och blåslaget så skär bort!

75


XX


Naturens gåvor Det skandinaviska köket har fått ett rejält uppsving de senaste åren. För att få så lokal prägel som möjligt på sin meny har flera restauranger börjat samarbeta med jägare för att kunna servera vilt kött utan mellanhänder. TEXT: OLOV PLANTHABER BILD: AXEL NORÈN

N

io dovhjortar betar i det knastrande gräset på ett litet fält i Hönsäter. Klockan är snart tio en måndag i december och frosten gör att Tommy Larsson måste smyga extra försiktigt. Han behöver komma närmare för att kunna ta skottet. – En älg kan väga över 500 kg men du hör den inte när den kommer i skogen. Den sätter i tårna först. När vi går i gräset så måste vi smyga på samma sätt. Tåspetsen först, säger han. Tommy signalerar tystnad, med pekfingret mot läpparna, och fortsätter själv. Närmare. Han sätter sig på huk i en sluttning mot fältet, tätt intill ett träd, och väntar. Hjortarna är för långt bort men kommer beta sig närmare. Tystnaden prövar tålamodet och förstärker solens strålar som försiktigt reser sig mellan trädtopparna. Tommys gevär tar stöd mot trädet. Genom kikarsiktet ser han hur tre av hjortarna tar sig närmare. Han är helt stilla. Den ångande andedräkten är det enda som avslöjar hans position. Bara några meter närmare.

Tommy Larsson

är en 41 år gammal kock och jägare. Han driver firman Larssons kök & vilt som levererar djur till Thörnströms kök. Manuel Bartrina är kökschef där och tycker att samarbetet mellan deras kök och Tommys råvaror är spännande. – Han har respekt för djuren och det uppskattar vi, och han fattar vad vi gör här, säger Manuel.

2011 blev restaurangen belönad med en stjärna i Guide Michelin och fick högsta betyg av GöteborgsPosten. Restaurangens tre kockar och ett gäng praktikanter serverar en meny inspirerad av västra Sveriges smaker. De har ett samarbete med Tommy Larsson som förutom jakten också är kock på restaurangen i Läckö Slott. – Tommy är riktigt bra och intresserad. Vi fick följa med honom ut och jaga. Då kunde alla se hur det går till och uppleva hela processen. Han lärde oss att djuret blir en råvara så fort det skjutits och att man måste ta hand om det på rätt sätt, säger Manuel Bartrina. Att arbeta med lokala smaker är inte alltid lätt och kontakten med en jägare underlättar arbetet med att variera menyn och hålla den kreativ. Thörnströms kök byter menyn ofta och följer med i säsongerna. Hösten och vintern är bra årstider för vilt kött, säger Manuel. – Andra årstider måste sådana råvaror importeras från Kanada, Nya Zeeland eller Irland. Det är stora köttindustrier och inte alls lika roligt. Det är nämligen roligare med vilt kött, menar han. Det är en större utmaning, mer varierat och ger kockarna möjlighet att skapa den mat de själva vill. Men det får inte bli för konstigt. – Ibland måste vi lägga egot åt sidan. Alla vill inte äta inälvor eller tunga. Det kan vara hur nördigt som helst men >

XX


78

måste såklart smaka bra. Gästerna är det viktigaste för oss, säger Manuel. Dovhjorten finns vilt i Sverige tack vare människan. Ett fåtal hjortar levde i hägn på kungsgårdar, men lyckades rymma och finns nu i många delar av landet. I mitten på april går Tommy Larsson tillsammans med andra jägare ut och inventerar beståndet i sina jaktmarker. Det finns ungefär 2000 hjortar där och ofta kan jägarna skjuta av 500 dovhjortar. För att få ta om hand och sälja en så stor mängd djur måste det finnas tillgång till en småskalig vilthanteringsanläggning. Just nu lånar Tommy ett annat slakteri men håller på att få Livsmedelsverkets tillstånd att ta hand om styckningen i sitt garage. – Jag har drivit firman Larssons kök & vilt i tre månader nu. Min målsättning är att kunna leverera hundra hjortar per år till restauranger. Skulle det vara fler så försvinner det roliga med jakten. Då är jag inne och snuddar på en industri. Där vill inte jag vara. Men ambitionen är att kunna leverera till fler restauranger än Läckö och Thörnströms kök.

– Vi vill aktivt att det ska bli fler. Vildsvin är i dag ett problem och vi behöver öka avskjutningen för att bromsa deras utbredning. Den andra anledningen till att staten går in med subventioner är alla positiva effekter av den småskaliga, lokala produktionen av kött, säger han. Just nu råder det en våg av nya anläggningar på det lokala planet. I dag finns det över 150 slakterier för vilt kött. Alla är inte för småskalig viltproduktion men det sker en stor ökning och mycket av det tror Bertil Funck beror på ett ökat intresse för jakt. Det är inte bara hos jägare det är trendigt, och fler aktörer är intresserade av jakt och vilt. Närproducerat är populärt överhuvudtaget och det är lättare att få ett godkännande från Livsmedelsverket. – Dessutom är det fler och fler som ser andra jägare med de här lokalerna och vill skaffa en egen. Just nu är det ett logistiskt problem för oss. Tidigare åkte vi runt på färre mer centrala ställen. Nu måste vi ofta åka långa sträckor till mer isolerade platser. Hem till folk, säger Bertil Funck.

En småskalig vilthanteringsanläggning kräver ett godkännande av Livsmedelsverket, det är en förutsättning för att få sälja kött i en lite större skala än vid hobbyjakt. Det är samma krav som för andra livsmedelslokaler, alltså rutiner för hygien och avfallshantering. Ytorna i lokalen måste vara lätta att rengöra och efter styckningen ska djurets skinn och andra restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Staten går i dag in och subventionerar besiktningen av lokala vilthanteringsanläggningar, jägaren betalar ingenting i godkännandeavgift. Bertil Funck, officiell veterinär åt Livsmedelsverket, säger att staten vill öka antalet småskaliga anläggningar.

I

köket på Thörnströms jobbar tre kockar och två praktikanter. Myten om det högljudda köket stämmer inte här. Kockarna wienervalsar tyst mellan sina stationer till en rytm som utomstående inte verkar höra. Manuel sandpapprar bort skalrester från några palsternackor och sneglar över axeln där praktikanterna jobbar. Vildanden, som ska serveras på kvällen, styckas av Martin Samuelsson, en av de anställda kockarna. Låren skärs loss från filéerna, de ska senare användas till vildandskorv. När Martin skär kniven mellan bröstbenet och filén på en av änderna syns ett runt litet hål. Han pillar till med kniv-


spetsen. Ut faller ett blyhagel stort som ett knappnålshuvud. Kniven skrapar ned haglet mot det blänkande kakelgolvet som knackar till när blykulan studsar ner i golvbrunnen. – Vi kan aldrig garantera att alla kulor är borta. Serveringspersonalen måste alltid varna gästerna och be dem vara försiktiga när de äter den här rätten, säger Martin. Tommy Larsson uppskattar samarbetet mellan honom och kockarna i Thörnströms kök. För att hans produkt ska fungera måste restaurangerna han jobbar med vara flexibla för vad som kan skjutas och när. När kockarna är nyfikna och vill pröva nya saker är det ännu roligare. – Vissa restauranger verkar tro att det springer runt rådjurssadlar i skogen. Men Manuel använder hela djuret, så gott det går, säger Tommy.

Tommy Larsson vill leverera hundra hjortar per år.

M

Manuel Bartrina är nöjd över samarbetet.

anuel Bartrina stämmer in i glädjen med att få hela djur att arbeta med, speciellt vilt. När de får en halv eller hel dovhjort måste ibland delar frysas in och det är inte optimalt. Därför gör de så mycket som möjligt av djuret innan det behövs till exempel korv. – Det är mer etiskt också. Om jag ska ha tjugo ryggbiffar att servera så är det tio kor som måste dö för det. Det känns mycket bättre att kunna basera mycket av menyn på samma djur. Då behöver bara ett djur dö. Sen vet inte jag vad gästerna tycker om just vilt kött. Alla svenskar är ju så artiga vid bordet, säger Manuel Bartrina. Det är ingen tvekan om att det går en jakttrend i Sverige nu, en trend som restaurangerna hakar på. Det är inte bara Livsmedelsverkets resurser som utmanas. Även Svenska Jägareförbundet märker förändringen. Christina Nilsson-Dag är informationschef på Jägareförbundet. De har kunnat se hur intresset för vilt kött på restaurangmenyer ökat den senaste tiden. Handelns Utredningsinstitut gör undersökningar av svenskars matvanor, där till exempel en fjärdedel av deltagarna äter vildsvin en gång om året, säger hon. – Det ökar absolut. Det är inte bara fler som jagar själva. Det finns många som vill äta naturligt och ekologiskt. Bär, rötter och vilt. Ska man äta kött kan det inte bli mer naturligt. Jägareförbundet är positiva till den här utvecklingen. När kockar vill servera det som finns runtomkring behöver de inte importera råvaror och det är ett hållbart tankesätt, säger Christina Nilsson-Dag. – Det finns många viltarter i Sverige och det är ett sunt >

79


XX


livsmedel som vi vill att de som inte jagar själva också ska få ta del av. Att restaurangers ökade intresse för vilt skulle kunna leda till lägre antal djur i viltstammarna behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror på vilka djur som den ökade jakten fokuserar på, menar Christina Nilsson-Dag. – Älg ska vi inte skjuta mer av. Den stammen är i balans som det är nu. Men kron- och dovhjort, vildsvin och gäss ökar. De viltstammarna tål absolut en ökad jakt, säger hon. – I Hönsäter behöver lokalbefolkningen jakten, säger Tommy Larsson. Det blir problem inne i samhället annars. Trädgårdar äts upp och många hjortar blir påkörda. Han var uppe klockan fyra i natt på ett eftersök. Under brunsten får han göra det minst en gång per dag. Jakten gör både samhällsnytta och ger bra råvaror köket, säger han.

– Många pratar om att ekologiskt kött i alla fall är bättre än vanligt kött. Men djuren åker alltid i samma lastbilar till samma slakt. Vilda djur kan behandlas respektfullt och dessutom påverkar stressen smaken på köttet. Geväret smäller och en av hjortarna rycker till. Den segnar ner i gräset medan de andra två flyr över fältet, bort från det skarpa ljudet. Tommy hukar sig under ett grenverk och stegar snabbt ned för slänten och fram till djuret för att ge ett nackstick med sin kniv. En nådastöt. Hjorten blir helt stilla. – Bättre köttkvalitet kan vi inte få. Hjorten betade in i det sista, ingen stress. Därför tycker jag det är viktigt att få ut kockarna i skogen så vi ser hur det kan gå till. Jag tror verkligen på den ekologiska, lokala biten i matlagning. Att ta tillvara på det man har runt omkring sig. Från lingon till älg. Sen behöver man inte börja fritera vildmossa för det.

.

Patronens solblänk skrämmer bort kråkfåglar, på så sätt kan du skydda djuret du skjutit om du behöver gå iväg en stund.

81


Vildand med honungsstekt endive RECEPT

TEXT: ANTON MENCIN BILD: AXEL NORÃ&#x2030;N

XX


RECEPT

Det här lyxiga receptet är hämtat från Thörnströms Kök i Göteborg. Det går att laga riktigt fin mat hemma, det kräver bara lite tid. Vi har uteslutit den hemgjorda korven som hos Thörnströms görs på överblivet kött från vildanden.

Vildand

Kycklingsky

Honungsendive

Ingredienser (4 personer): 4 st vildandsbröst 8 st vildandslår 1 liter ankfett 1 bananschalottenlök 20 g smör till stekning Vitlök och lagerblad

Ingredienser: 1 liter kycklingfond 4 dl vitt vin 1 dl vitvinsvinäger 1 morot 2 gula lökar ½ rotselleri 6 lagerblad 1 vitlöksklyfta

Ingredienser: 2 st endiver 3 msk honung 2 st lagerblad Lite timjan

Gör så här: Koka låren i ankfett tillsammans med lite vitlök och lagerblad. När köttet faller av från benen är det klart, sila fettet. Plocka av köttet från benen när det har svalnat lite. Skär kryss på ovansidan av vildandsbrösten. Stek från kall panna så att fettkappan blir krispig. När pannan har nått stektemperatur har du i smör och öser brösten.

Gör så här: Rosta löken i stekpanna så att den bränns vid en aning. Lägg i kastrull tillsammans med grönsakerna, lagerblad och vitlök. När allt är brynt, häll på vinäger och vin. Reducera ner vätskan till en fjärdedel. Ha i kycklingfonden och reducera till en bra konsistens efter eget tycke.

Potatis och steklök

Smörstubbar

Ingredienser: ½ kg Amadinepotatis 10 st steklökar 1 paket grovt medelhavssalt

Ingredienser: 1 knippe persilja 1 knippe timjan 2 citroner 500 g osaltat smör

Gör så här: Sätt ugnen på 180 grader. Baka potatisen och lökarna på saltet i cirka 25 minuter eller tills de är mjuka. Skala och stek potatisen. Stek löken lätt i smör.

Gör så här: Sjud hela endiver i lite vatten med honung, timjan, lagerblad och lite salt. Dela på fyra och stek i panna med smör.

Gör så här: Hacka örterna och riv citronskalet. Vispa smöret och häll i örter, citron och salt. Rulla i smörpapper och lägg i kylen. Ta ut ur kylen när smöret hårdnat och skär snygga cylinderformade smörstubbar.

XX


Enbärsmarinerad rådjursstek

VINJETT

TEXT: ANTON MENCIN BILD: AXEL NORÉN

XX


RECEPT

Tillsammans med en rökig potatiscrème och kryddbakad lök blir den här steken en välkomponerad smaksensation. Krassecrèmen är pricken över det berömda. Rådjursstek

Kryddbakad lök

Krassecrème

Ingredienser (4 personer): 600-800 g rådjursstek 2 msk grovt krossade enbär 3 msk socker 2 msk salt 1 msk grovt malen svartpeppar

Ingredienser: 8 steklökar 8 schalottenlökar 1 kanelstång 0,5 msk kardemummakärnor 10 kryddnejlikor 1 msk olivolja 1 krm salt 1 krm peppar

Ingredienser: 100 g smör 2 äggulor 50 g krasse en nypa färsk timjan salt

Gör så här: Blanda enbär, socker, salt och peppar. Gnid in köttet och låt det vila inplastat i kylen i 4-6 timmar. Bryn köttet hastigt på hög värme i stekpanna. Efterstek det sedan i ugn på 100 grader. Ta ut steken när den har en innertemperatur på 55 grader. Låt den vila i minst 30 minuter innan tranchering.

Gör så här: Stöt kryddorna grovt. Skala och lägg löken på ett ark aluminiumfolie. Häll över oljan och kryddorna samt salt och peppar. Vik ihop till ett paket och baka i ugn på 150 grader i cirka 30 minuter tills löken är mjuk.

Gör så här: Smält smöret och låt det svalna i cirka tio minuter. Lägg krasse och timjan i en bunke tillsammans med äggulorna. Mixa med stavmixer samtidigt som du tillsätter smöret lite i taget. Mixa till en jämn, luftig smet. Ställ in i kyl och låt tjockna.

Potatiscrème

Kantarellsky

Till sist

Ingredienser: 300 g rökt sidfläsk 400 g skalad mandelpotatis 60 g smör 3 dl vispgrädde salt peppar

Ingredienser: 2 msk olja 2 dl kantareller 0,5 dl rött vin 1,5 dl viltfond 1 rödlök 1 msk farinsocker maizena salt peppar

När du kommit så här långt är det dags för servering. Skär köttet i skivor och arrangera måltiden på tallriken efter eget konstnärligt behag. Garnera med färsk timjan och njut.

Gör så här: Tärna sidfläsket och stek en tredjedel. Lägg fläsket på hushållspapper efter stekning och låt fettet rinna av. Lägg sedan det stekta fläsket i en kastrull tillsammans med grädden och smöret. Låt koka på svag värme tills grädden tagit åt sig av fläsksmaken. Sila sedan bort fläsket. Koka potatisen och pressa den. Häll i gräddblandningen under kraftig vispning. Vispa till en lös crème. Smaka av med salt och peppar. Knaperstek resten av fläsket och spara till garnering.

Gör så här: Hacka löken grovt och stek i oljan. Strö över socker och låt löken karamelliseras. Häll på fond och rött vin och låt koka tills sockret löst upp sig. Red av med maizena och sila bort löken. Stek kantarellerna och blanda ner i såsen. Smaka av med salt och peppar.

85


RECEPT

Hjorttacos TEXT OCH BILD: ANNA ROSENSTRÖM

Uppdatera fredagsmyset med en vild taco. Det möra hjortköttet i kombination med den inlagda rödlöken och klassiska mexikanska smaker som lime, koriander och spiskummin gör denna matupplevelse till en ny favorit. Hjortköttet Ingredienser (4 personer): 800 g hjortstek Marinad: 1 vitlöksklyfta 1 röd chilifrukt ½ tsk malen spiskummin ½ tsk malen torkad koriander 2 msk färskpressad limejuice 3 msk olivolja 1 tsk flingsalt Gör så här: Skala vitlöken. Snitta, kärna ur och finhacka chilifrukten. Mortla vitlök, chili, spiskummin, koriander och flingsalt till en pasta. Blanda med limejuice och olivolja. Putsa köttet. Skär ett par snitt i steken och fläk ut den så att den blir plattare. Lägg köttet i en bunke. Häll på marinaden och gnid in den. Låt marinera i minst en timme. Lägg köttet på grillen och grilla ett par minuter på varje sida. Fortsätt att grilla på indirekt värme. Har du inte tillgång till grill, bryn köttet i stekpanna och tillaga det därefter i ugnen på

86

150°C. Kontrollera med köttermometer att innertemperaturen är 58°C. Ta köttet från grillen eller ugnen och linda in det i metallfolie eller smörpapper. Låt vila i 10 minuter. Skär köttet i tunna skivor. Servera i vetetortillas med tillbehör som skivad avokado, limeklyftor, färsk koriander, strimlad chili, chilisås och inlagd rödlök.

Picklad rödlök Ingredienser: 2 rödlökar ½ dl ättiksprit (12%) ¾ dl socker 2 dl vatten 1 krm salt Gör så här: Skala, halvera och strimla rödlökarna och lägg i en liten skål. Koka upp ättikspriten, sockret och vattnet i en kastrull. Häll den varma lagen över löken. Tillsätt saltet. Låt svalna och ställ i kylen fram till servering.

Vetetortillas Ingredienser (16 bröd): 5 dl vetemjöl ½ tsk bakpulver ½ tsk salt 1 msk smör 2 ½ dl vatten 2 tsk olivolja Gör så här: Blanda mjöl, bakpulver och salt i en skål. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt vatten och olivolja och låt koka upp. Tillsätt den varma vätskan sakta i mjölblandningen under omrörning. Låt svalna lite och knåda sedan snabbt ihop till en deg. Täck över degen och låt vila i cirka 30 minuter. Dela degen i cirka 16 delar och rulla varje del till en liten boll. Kavla ut till platta runda bröd på mjölat underlag. Grädda bröden i en torr stekpanna, cirka 1 minut på varje sida. Förvara de färdiga bröden i en handduk. Servera helst så fort som möjligt.

Smaklig måltid!


Nästa nummer

Gillar du vad du ser?

På vår webb hittar du mer av det goda. Dessutom Villebråd i ljud och bild.

Besök villebrad.jmg.gu.se

Ute 16 mars

Siktarskola med Nour El-Refai Fasanjakt för nybörjare Räven raskar snart inte mer ­- hotet från skabben Skyddsjakt - nödvändighet eller revansch?

Vad tyckte du om första numret av Villebråd? Prata med oss!

Mejl: villebrad@gmail.com Twitter: @villebrad Instagram: villebrad


XX

Magasinet villebrad ht14  

Villebråd – ett magasin om jakt När vi började arbeta med det här magasinet var det ingen på redaktionen som kunde någonting om jakt. Nu ve...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you