Page 1

Suedi

Suedi #1 2016

Magasinet utan gränser

[sʷuɛ̞idɪ]

Hossein Mahini, 67, Festivaldirektör - Exilfilmsfestivalen

Filmare på flykt Språket som Sprängdes Kulturtolkar Hjälpen vid flyktens ände Skateboardskola för Nyanlända Afrikansk Musik Jakten på Reha


Redaktionen

Välkommen till Suedi Om du tar tåget från Köpenhamn till Sverige är första hållplatsen Hyllie. Där patrullerar polisen snabbt igenom tåget och slänger ett öga på ditt pass eller id-handling. Om du tittar ut genom fönstret på perrongen ser du ett högt staket. Det är ingen taggtråd överst men det gör detsamma. Signalen är tydlig. Kom inte hit.

Frida Bergstedt Chefredaktör

Diskussionen om flyktingar, integration och det mångkulturella Sverige förstärktes kraftigt under hösten 2015 i och med den plötsligt ökande flyktingströmmen. I samma veva började vi jobba med ett magasin om mångkultur. Men det mångkulturella Sverige är som bekant ingen nyhet, i många år har människor av många olika anledningar gjort Sverige till sitt hem. Händelserna 2015 påverkar därför inte vårt arbete särskilt

mycket, förutom att göra ämnet än mer angeläget. Vårt mångkulturella samhälle är ingen politisk ståndpunkt. Det är ett faktum. Magasinet Suedi vill prata om integration och mångkultur på riktigt. Inte politiskt utan mänskligt. Vi vill prata om alla fantastiska integrationsprojekt som finns runt om i landet. Vi vill prata om flykt, om svårigheter, om språk och om kulturer. Vi vill låta människor som kanske inte har en naturlig del i det offentliga samtalet komma till tals. Vi vill berätta deras historier. Vi vill att du som läsare ska få kunskap, vinklar och historier du inte får någon annan stans. Suedi är en tidning om Sverige, samtidigt är det en tidning om hela världen. Välkommen hit!

R E D A

Kajsa Kalméus

Josip Ladan

Ida Östberg

Malin Bergstrand

Filip Lyrheden

Planeringsredaktör

Ass. ­chefredaktör

Ass.­planeringsredaktör

Webbredaktör

Webbredaktör

Emil Salmaso

Eskil Blomé

Erik Espeland

Therese Irebäck

Adrian Norlund

Webbredaktör

Layoutansvarig

Layoutansvarig

Bildredaktör

Bildredaktör

Julia Sandsten Vikberg

Lina Isaksson

Sara Kappelin

Reporter

Matilda A. ­Ljungkvist

Jakob Norén

Reporter

K T I O N E N

Bildredaktör

[2]

Suedi görs av studenter vid JMG och är en bilaga till Västfronten.se Ansvarig utgivare: Ulla Säterie

Reporter

Reporter


Innehåll

5 s.78 s.34

13 18

Kan man fotboll, kan man språket >> Suedi undersöker hur man kan använda idrott som integrationsverktyg.

Jag är inte ensam längre >> Med Hjälp

av en doula och en kulturtolk kan gravida nyanlända kvinnor få hjälp och stöd genom hela förlossningen.

Skateboardskola för nyanlända >> Möt

14-åringarna som har skapat en fartfylld mötesplats för ensamkommmande ungdomar

>> 26

s.85

Nyckeln till Sverige Berättelsen om personnummret

28

Hjälpen vid flyktens ände >> En kväll i

ett tält för nyanlända flyktingar. Tältet är ett exempel på hur sättet vi har engagerat oss har förändrats

s.13

>>33

34

s.52

Tidslinjen Migrationen genom tiderna

Andra Generationens Möjligheter >>

Studier visar att personer från f.d. Jugoslavien är den bäst integrerade grupp av utlandsfödda i Sverige. Vad beror detta på?

>> 51

s.69

40

Från Flykting till Polis Möt Jelena Radic som flydde från krigets balkan och jobbar nu som polis i Göteborg

Hemma på Emmaus >> I trettio år har

nyanlända fått chansen att lära sig svenska genom praktik på Emmaus. Vi besöker den allra första praktikanten som kom dit på 80-talet.

[3]


Innehåll

>>46 52 60 Alltid i Suedi

>>52 >>58 >>85

Visste du att I varje nummer publicerar Suedi den mest intressant faktan om Sverige.

69

Eldsjälen Rabie Aldeeb kämpar för att fler nyanlända ska få en chans att komma in i samhället. Mötet I månadens nummer möter vi rapparen som tvingades fly för sin musik.

78

Suedi på Webben Rasismens Väl valda ord

Krönika från Suedis podcastprofiler.

Filmare på flykt >> Varje år tvingas tusentals regissörer fly sina

Jakten på Rudolf Reha

Sökandet efter den mystiska mannen. Och hoppet om att få betala tillbaka en skuld från Andra världskriget.

Att lära sig sitt modersmål >> Göteborg

är en av fyra platser i världen där somaliska finns på universitet. Möt studenterna med somaliskt urpsrung och deras lärare Morgan, som själv aldrig satt sin fot i Somalia.

Språket är Nyckeln >> Sadiya Mohamud

och Abdirahman Hassan kom hit i tonåren. Sadiya hade inte mycket till hjälp i skolan, Abdirahman fick massor. Nu är de på helt olika banor.

Språket som sprängdes >> Berättelsen om när Sveriges urbefolkning skambelades av staten och förbjöds att tala sitt eget språk.

Dembo går tillbaka rill rötterna >>

Musikern Dembo Jatta blandar tillsammans med sitt band Gambiansk och Svensk folkmusik.

>>

hemländer på grund av deras filmer. Hör deras historier.

Barn på flykt >> En 80-årig man och en 19-årig tonåring. Vad har de gemensamt? De har båda flytt från krig.

Hem nya hem >> Berättelsen om när Ziah Safari kom ensam till

Sverige för sex år sedan. En historia om ensamhet, hemlängtan och viljestyrka.

[4]

Lyss na

s ue d

i.jmg .g u . s

e


När integration och ­samhörighet är avgörande för framtiden kan något så vardagligt som fotboll vara nyckeln.

Kan man fotboll, kan man språket

Text & foto: Kajsa Kalméus


Hälsa

K

lonk. Det vita klotet knuffar ner det helgröna i biljardbordets bakre hörnficka. Reza ­Ahmadi sträcker på sig, går runt bordet och letar efter nästa möjliga stöt. Hans motspelare – Gholam Reza Ahmadi – tittar tyst på sin vän. Klink. Den röda bollen slår i kanten precis bredvid fickan på långsidan och Gholam Reza andas ut. Med en suck tar Reza sin kö och backar två steg för att betrakta spelet. I Askims IK:s klubbstuga har lugnet smugit sig på. På fotbollsplanerna utanför pågår flera träningar i mörkret, med de tappra strålkastarna som hjälp. Det enda som hörs i klubbstugan är det fokuserande mumlet från pojkarna och de spetsiga dunsarna från biljardbollarna. Reza Ahmadi, 16, och Gholam Reza Ahmadi, 15, har mycket gemensamt. Förutom att de har samma namn kommer de båda från Afghanistan och spelar fotboll i Askims IK. – Jag har älskat fotboll sen jag var liten, säger Reza när ungdomarna tagit plats i den röda tygsoffan med de svarta kuddarna som tillsammans matchar klubbens färger. Killarna kom till Sverige för cirka tre respektive ett och ett halvt år sedan. Båda har bott i Göteborg i lite mer än ett år och har spelat i Askims IK nästan lika länge. De bodde tillsammans hos en familj i södra Göteborg när de bestämde sig för att försöka komma med i någon klubb. Pappan i familjen rekommenderade Askims IK. – Vi fick skjuts av pappan och fick vara med på en ­träning. Vi blev jätteväl mottagna, berättar Gholam Reza. – Jag började träna med laget och jag tyckte om ­tränaren och lagkamraterna. De tyckte om mig också. Efter en vecka började serien och jag gjorde hattrick i första matchen. Efter de kallade de mig för ”lagstjärna” och ”Reza hattrick”, säger Reza som spelar med pojkar födda 1999. Gholam Reza gjorde också mål i sin första match och spelar nu med pojkar födda 2000. Båda ingår i de ordinarie trupperna.

I Afghanistan växte killarna

Jag har älskat fotboll sen jag var liten.

upp cirka femtio mil ifrån varandra. Ingen av dem tillhörde en klubb i sitt hemland utan använde gatan som ­fotbollsplan när de spelade med sina kompisar. Gänget brukade lägga några kronor per person och köpa en plastboll. Som målstolpar använde de stenar. De flesta spelade med tofflor men de som hade det bättre ställt kunde köpa riktiga fotbollsskor. Reza och Gholam Reza spelade med tofflor.

[6]

Gholam Reza (till vänster) och Reza tränar ibland med varandras lag.

– Det var jätteroligt. Jag älskade fotboll. Jag vill fortfarande spela så, men i Sverige har det aldrig blivit av, säger Reza. I den extrema värmen spelade kompisarna tills de inte orkade mer för att sedan gå till närmsta hus för att be om vatten. I ett steg att ge andra nyanlända samma möjlighet som Reza och Gholam Reza fått har Askims IK startat ett flyktingprojekt där de bjuder in till spel och aktivitet på klubbens fotbollsplaner. Det hela började med att klubbens sportchef, Lasse Boquist, kört förbi ett närliggande hotell som sedan några år tillbaka används som transitboende för flyktingar. På parkeringen utanför hotellet stod en grupp människor och spelade fotboll precis på det sätt Reza och Gholam Reza gjort i Afghanistan. – Vi är ju ändå på plats under dagarna, så det är klart


Hälsa

de ska få använda våra planer. De ska inte behöva använda tomflaskor som målstolpar, säger Lasse Boquist som tror att initiativ som deras är ett stort steg i att öka integrationen. Han belyser skillnaderna mellan stadsdelarna Askim och Bergsjön i Göteborg. Etnicitet och kultur i de båda ­områdena visar stora kontraster mot varandra. – Det är som två skilda världar. Och för att få någon ordning i det här landet måste vi börja blanda mer, säger Lasse.

Karin Gimbringer är mamma till fyra barn varav

tre spelar i Askims IK. Hon sitter i klubbens styrelse och är en av de ansvariga för integrationsprojektet. I klubbstugan, två dagar innan pojkarnas biljardspel, berättar Karin att det första steget var att få föräldrarna engagerade. Och gensvaret var enormt. Tillsammans samlade föräldrar, spelare och

ledare in fotbollsskor, benskydd och målvaktshandskar som kan användas när flyktingarna kommer för att spela. – Jag önskar att vi kunde göra mycket, mycket mer. Men det här är en bra start, säger Karin. Hon fortsätter: – Det är viktigt att vi blir mer medvetna och börjar integrera mer aktivt. Vi är dessutom en stadsdel som kan dela med oss, på så många plan. Och idrottandet är ett lätt sätt att integrera. Detta resonemang har även Göteborgs politiker tagit fasta på. De senaste månaderna har man avsatt speciella pengar för just merkostnader i samband med att man startar upp aktiviteter för nyanlända och flyktingar. Bettan Andersson (V) är ordförande i idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs kommun och hon säger att sådana projekt betyder mycket för många.

[7]


Lasse Boquist (till vänster) har varit engagerad i klubben sedan slutet på 90-talet. Här diskuterar han styrelsens luciatåg med styrelsemedlemmen och fotbollspappan Kalle.

– Idrotten är en mötesplats som sträcker sig över alla gränser. Förutom att de nyanlända får någonting att göra betyder det också att de blir inbjudna i vårt samhälle. Hon poängterar att det inte bara är de nyanlända som hjälps av initiativ som Askims IK:s. – Det betyder också mycket för de som är bosatta här att få möta människor som befinner sig i den situationen som våra flyktingar är i. Det handlar om att skapa ett vi. Inte ett vi och ett dem. Det tror jag är den största vinsten, säger Bettan Andersson.

Karin berättar om de positiva effekterna med att

aktivera sig. Hon arbetar som skolsköterska på en friskola i Göteborg och möter barn och unga ifrån olika kulturer i sitt

[8]

arbete. Hennes erfarenhet och bakgrund har gett henne en förståelse för vad kropp och själ behöver i pressade situationer. Inte minst vad en aktivitet kan betyda för personer som gått igenom traumatiska händelser. – Träning i sig är så viktigt. Det lindrar stress, du får bättre mathållning. Alla rutiner som sätts ur spel när du är deprimerad eller befinner dig i kaos kan lättare återställas. Reza och Gholam sitter i varsin soffa i klubbstugans hörn. Biljardköerna vilar mot väggen i hörnet mitt emot. Lamporna i rummet speglas i fönstret och man ser knappt mörkret utanför. Men det finns där. De två vännerna berättar om sina resor genom Europa för att slutligen starta ett nytt liv i Sverige. Gholam Rezas föräldrar bestämde att det var bäst att han lämnade Af-


ghanistan och han bestämde själv att det var Sverige han skulle försöka ta sig till. Han berättar att hans föräldrar och två systrar är kvar i hemlandet men att han har ansökt om att få hit dem. Han pratar lågmält och försiktigt. Blicken är sänkt. När han får frågan om familjen vet om att han spelar fotboll i en klubb tittar han upp. – Ja, de vet att jag spelar. Jag ringer dem en gång i veckan och när jag spelat matcher berättar jag hur det gick. De är stolta över mig, säger Gholam Reza med en starkare röst. Reza ler när han hör sin vän prata. Hans historia låter annorlunda. När Rezas pappa försvann spårlöst flyttade resten av familjen till mammans bror i Iran. Modern hade varit sjuk en tid och gick bort efter ett i år det nya landet. Reza bodde kvar med sina fyra syskon, men tillvaron var strulig. Situationen för afghaner i Iran är inte så bra. – Vi bodde där utan papper och vår morbror hade problem med missbruk. Vi kunde inte gå i skolan, inte spela fotboll i en klubb. Och ekonomin var inte så bra heller. Till slut pallade jag inte, berättar Reza. Han var 13 år när han rymde. Målet var att nå Europa och det var först när han kom till Grekland som han hörde många prata gott om Sverige. – Jag hade jättemycket tur. Jag känner många som åkte till Grekland och fastnade där i två, tre eller fem år. Jag var på flykt i två månader. Men att han till slut nådde Sverige betydde inte att han kunde slappna av. Han har fortfarande sina syskon kvar hos morbrodern i Iran och tänker på dem varje dag. – Jag bor fritt och kan göra nästan allt. Men jag har dåligt samvete för mina syskon. Först hade vi ingen kontakt eftersom jag inte hade något telefonnummer till dem. Men nu har vi kontakt och pratar varje vecka. De mår inte så bra.

Reza tystnar och vrider lite på sig i soffan. – Vi är av samma blod, samma föräldrar. Och jag har det så bra här när mina syskon har det dåligt där nere. Det är jättesvårt. Livet här och där är väldigt annorlunda. Inför säsongen 2016 är det hela tre herrlag med utländska rötter som spelar fotboll på hög nivå. Assyriska, Dalkurd, och Syrianska är alla startade av invandrare under 1900-talet. I Askims IK är det mest svenskfödda ungdomar som spelar vilket både Reza och Gholam Reza ser som en bra sak för sin egen utveckling. – Man kommer nära samhället och ser hur kulturen fungerar. Man lär sig slangord och andra saker som man inte kan lära sig i böcker, säger Reza. Hans vän fyller i: – Jag tror jag hade pratat sämre svenska idag om jag inte spelat fotboll. När projektet började i höstas kom många flyktingar från transitboendet i Askim. De senaste gångerna har det inte dykt upp någon. Både Lasse och Karin tror att det beror på en kombination av det allt kyligare vädret och att de nyanlända bara stannar i fem-tio dagar på boendet innan de slussas vidare ut i staden och i landet. Det blir svårt att skapa kontinuitet. Men Askims IK ger sig inte. Nästa steg för klubbens integrationsprojekt är att rikta sig till de fasta boendena runt stadsdelen. Det ska finnas plats för aktivitet och sällskap hos klubben och budskapet måste ut.

Jag tror jag hade pratat sämre ­svenska idag om jag inte spelat fotboll.

I soffan diskuterar de unga killarna initiativet med

fotboll för nyanlända. De är överens om att idén är bra. Precis som Karin tycker de att fotbollen kan hjälpa till att skingra tankarna – och de talar från egen erfarenhet. – De som kommer till Sverige nu saknar sin familj och tänker på dem jättemycket. Och när man inte har uppehållstillstånd sitter man mest hemma hela tiden och tänker

Över hundra skor samlades in av fotbollsfamiljer i föreningen.

[9]


År 2011 fick idrottsplatsen två konstgräsplaner. Den tredje är en grusplan.

”när får jag uppehållstillstånd” och ”hur kommer livet att se ut i framtiden”. Då är det bra att spela fotboll. Man hittar kompisar och blir glad, säger Reza. – Och det spelar ingen roll att man inte kan språket. Fotbollen räcker. Kan man fotboll så kan man språket. Gholam Reza nickar. Vännerna hoppas att de kan bidra och hjälpa till med integrationsprojektet. De poängterar vikten av att ge tillbaka. – Jag har fått så mycket av Askims IK. Både ifrån laget och lagkamraterna men också ifrån föräldrarna. Så jag vill gärna ge tillbaka, säger Reza och Gholam Reza håller med. Det har nu gått en timme sedan biljardköerna ställdes för att vila mot väggen i stugan. Dörren öppnas och Rezas tränare Johan kommer in. – Men tjena, killar, utbrister han och ler. Han går fram till soffan. Reza och Gholam Reza ska spela i en inomhuscup dagen därpå så Johan passar på att peppa killarna inför den. Han behåller mössan på. – Jag plockar upp dig imorgon bitti, Reza. – Ja, vi kan sms:a lite senare och bestämma tid, svarar Reza och Johan går förbi biljardbordet, tillbaka mot ytterdörren. Det sista man ser när han lämnar stugan är den stora ”Askims IK”-logotypen på den svarta jackans skuldror. De unga killarna börjar sakta landa i sin nya tillvaro.Tankar om framtid och drömmar tar form i deras sinnen. För Gholam Reza finns bara ett mål just nu. – Jag vill få hit min familj. Jag håller mig till fotboll och att gå skolan nu och när min familj kommer hit kan jag tänka mer på framtiden, säger han. Reza tittar ner i knät när han hör sin vän prata. Sedan tittar han upp. Han har alltid tyckt om häftiga byggnader och att han drömmer om att bli arkitekt. Med ett leende kittlande i mungipan säger han: – Om det fanns någon genväg skulle jag vilja bli en känd fotbollsspelare också, även om det kan bli svårt att nå det målet. Men jag kommer aldrig sluta med fotbollen.

[10]


Killarna är överens om att fotboll hjälper att skingra jobbiga tankar. ”Man får kompisar och blir glad”, säger Reza.

[11]


Visste du att?

VISSTE DU ATT... Du gamla, du fria

Utvandrande svenskar

I originaltexten skriven av Richard Dybeck nämns aldrig Sverige. Den enda nationalsången som i texten nämner Sverige vid namn är den polska. Det var först 1910 som en Louise Ahlén skrev till ytterligare två strofer då Sverige nämndes. De stroferna ses normalt inte som en del av sången.

2010-2014 utvandrade drygt en kvarts miljon svenskar. Men vart tar de flesta vägen?

Utlandsfödda Svenskar Störst andel utlandsfödda Haparanda: 9776 invånare (2014) Av dem är ungefär 40 procent födda utomlands (de flesta från Finland). Minst andel utlandsfödda Gotland: 57 255 invånare (2014) Av dem är ungefär 5 procent födda utomlands.

Norge: 38778 Okänt land: 26920 Danmark: 23759 Storbritannien och Nordirland: 17657 USA: 15734 Finland: 13264 Tyskland: 11080 Kina: 7251 Polen: 6064 Spanien: 5657 Irak: 5261 77 personer utvandrade till Uzbekistan 31 utvandrade till Nordkorea 26 utvandrade till Paraguay 2 utvandrade till San Marino 21 utvandrade till Laos

Den svenska maten Knäckebröd är en riktig klassiker som har sin grund i 500-talets sverige. Gröt åts redan av vikingarna. Då tillagade man gröt på råg, korn och havre. Köttbullar kom till sverige på 1700-talet. Det finns oändligt många recept. Ärtsoppa har tillagats i sverige sedan 1200-talet men förekommer i många länder. Potatis kom till sverige från Sydamerika på 1600-talet men det blev populärt först under 1800-talet. Kaffe kom samtidigt som köttbullarna till Sverige. Det dröjde till 1800-talet innan drycken slog igenom. Tacos är en typisk familjerätt på fredagskvällen. Vår svenska variant skiljer sig en hel del från originalet. Blodpudding kom även den på 1700-talet och är antagligen den minst populära rätten på vår lista.

[12]


Jag är inte ensam längre


Hälsa

Tänk dig att du är ensam i ett främmande land. Utan språk­kunskaper. Dessutom gravid. På Mammaforum i Göteborg blir ensamheten mindre påtaglig. Text & foto: Frida Bergstedt

H

assans mörkt bruna ögon tittar koncentrerat och allvarsamt på sin omgivning. Han klämmer hårt med en knubbig liten hand om en färgstark plastförpackning med smoothie. Någon möter hans blick. Ler. Då spricker det lilla ansiktet upp och allvaret är som bortblåst. Hassan Reza ska fylla ett år om bara några veckor. Där hemma har han två äldre syskon, Milad och Ali Reza. Men idag, liksom många andra av veckans dagar, är han själv tillsammans med mamma Maryam Najafi på Mammaforum i Bergsjön, Göteborg.

Nahid lyfter upp Hassan i famnen och vaggar honom fram och tillbaka. Han skrattar. Båda skrattar. Relationen mellan familjen och Nahid är något alldeles särskilt. Nyligen ringde Nahid till Maryams man och bad honom komma till Mammaforum för att laga ett par trasiga lysrör. Han ställer gärna upp. En annan gång bjöd han Nahid till sin pizzeria efter att hon och Maryam varit på utflykt. – Vi fick pizza men han fick inga pengar av oss, säger Nahid och ler åt minnet.

I Göteborg finns ett projekt där kvinnor med in-

fyra åren har hon varit anställd på Mammaforum i Bergsjön, en mötesplats för nyblivna och gravida mammor där också Doula och Kulturtolkprojektet håller till. Tidigare har Nahid läst industridesign och jobbat inom bygg och formgivning. När hon hörde talas om doulautbildningen bytte hon bana. – Jag hade ingen bra erfarenhet från min första förlossning. Jag bodde i Turkiet då men åkte tillbaka till mitt hemland Iran för att föda mitt barn. Men det var en väldigt hård och jobbig erfarenhet, jag var mycket ensam. Mitt mål med att vara doula är att ingen ska uppleva samma sak som jag gjorde.

vandrarbakgrund och goda kunskaper i svenska utbildas till doulor och kulturtolkar för att kunna vara ett kontinuerligt stöd för mammor med samma bakgrund. En doula är en kvinna utbildad i att hjälpa andra kvinnor innan, under och efter deras förlossningar. Maryam Najafi kom till Sverige från Afghanistan för sex och ett halvt år sedan. 21 år gammal. Hon kom hit själv med sin man och hade ingen annan familj i det nya landet. När hon skulle föda sitt första barn kom hon via sin barnmorska i kontakt med doulan Nahid Ebadi. – Jag och min man var helt ensamma. Vi hade ingen erfarenhet om förlossning, amning eller värkar så först och främst behövde vi information, säger Maryam. Doulan Nahid Ebadi blev uppringd av barnmorskan hade som nästan grät i telefonen. – ”De är helt ensamma och jätteunga” sa hon till mig. Då förklarade jag att det är lugnt, det blir min uppgift att ta hand om dem, inte deras, berättar Nahid och fortsätter: – När jag träffade dem var de jättesnälla. Jag tycker mycket om Maryams man för han förstod hur ensam hon var här utan familj eller anknytning.

Nahid har jobbat som doula i åtta år, de senaste

Man blir stolt över det man gör.

[14]

Många av de andra doulorna och mammorna pratar

om samma sak. Det handlar om ensamhet. Att inte ha någon man känner sig trygg med. Att inte förstå språket. Att känna sig orolig och inte veta vad det betyder att ha värkar. Att inte ha någon som kan förklara eller massera ens axlar. – Min man hade hela tiden de andra barnen att ta hand om. Så jag hade ingen som kunde vara sällskap eller stå bredvid mig, ingen släkt eller någon annan. Jag förstår vad ensamheten innebär. Därför valde jag att bli doula, berättar Duha Geedi, en annan av de heltidsanställda doulorna på Mammaforum. Hennes mobil ringer och hon pratar snabbt


Hälsa

”Jag och min man var helt ensamma när vi kom till Sverige”, berättar Maryam Najafi. Deras tre barn är alla födda i Sverige.

på somaliska. Hon nickar ursäktande och lämnar bordet som står dukat med kaffe och ”lite nyttiga” kakor. Doulans jobb är att informera om amning, värkar och hur man ska göra rent tekniskt när man krystar. De är även tolkar och hjälper mamman att fatta beslut om medicinering. – Man blir stolt och nöjd över det man gör. Det är inte bara att personen slipper känna sig ensam, de får lära sig mycket om svenska samhället av oss också. Man känner att man gör någonting som mammorna behöver i samhället, säger Sabrieh Ammari, heltidsanställd doula på Mammaforum. Nahid håller med. – Man blir nöjd att ha kunnat hjälpa till och påverka familjen så att de inte känner sig ensamma. Det är många som säger ”det känns som jag hade mamma här”. Man blir nöjd att man kunnat fylla den känslan, säger hon.

Projektet Doula och Kulturtolk startades 2008 och jobbar för att vården ska bli jämlik och trygg

för alla. Forskning visar att utlandsfödda kvinnor löper högre risk att förlora sitt barn under graviditeten eller förlossningen. De föder också i regel mer lågviktiga barn än svenska kvinnor. Ändå råder en tydlig skillnad på hur utlandsfödda och svenska kvinnor behandlas i vården. Sharareh Akhavan är docent och lektor vid Mälardalens högskola och forskar på jämlikhet i vård och hälsa. För sju år sedan gjorde hon även en vetenskaplig utvärdering av doula- och kulturtolksverksamheten i Göteborg. – Bristande kommunikation och kulturella skillnader skapar ojämlikhet i vården. Man får olika bemötande och medicinsk behandling om man är man eller kvinna eller om man är utlandsfödd eller svensk, säger Sharareh Akhavan.

När Sharareh Ahkavan utvärderade doulaprojektet 2009 visade resultaten att alla var mycket nöjda. Både mammor och barnmorskor. – Det viktigaste är språket, man måste kunna kommu-

[15]


Hassan, Nahid Ebadi och Maryam Najafi känner varandra väl. Nahid är så gott som en del av familjen.

nicera, men också doulans funktion att hon inte bara är en tolk utan är där hela tiden och ger sitt stöd. Doula och kulturtolksverksamheten är ett viktigt steg mot en mer jämlik vård. Nu sprids den från Göteborg till städer som Malmö, Örebro, Stockholm och Kalmar. – Det är en ny yrkesgrupp som kommer växa. Därför är det viktigt att de får en ordentlig anställningsform och tydliga arbetsuppgifter. I dagsläget är de flesta doulorna timanställda och tar på sig uppgifter som psykologer och socialsekreterare fastän det inte ingår i deras arbete. Sharareh Ahkavan menar att det finns en stor risk för utbrändhet. – Kvinnor med invandrarbakgrund som hjälper andra kvinnor med invandrarbakgrund, det får inte blir ett låg-

[16]

statusyrke. Därför är det viktigt med arbetsvillkoren. På mammaforum i Bergsjön finns det alltid folk. Mammor kommer dit för att umgås, träffa sin doula eller få hjälp med att ringa samtal till olika myndigheter. Alla är välkomna, hur ofta de vill. Det anordnas dessutom ett antal aktiviteter som Svenska med baby och pappagrupper i Mammaforums lokaler. Just idag har en kvinna från Kultur i Väst varit på besök och pratat med mammorna om barnböcker. I det lilla köket sitter några kvar efter mötet. På bordet står salladsrester och trycktermosar med kaffe. Mestadelen av salladen ligger spridd på duken eller under bordet. Barn runt ett år brukar sällan hålla på bordsskicket och idag var det fem barn med på lunchen. Två mammor pratar intresserat med varandra på arabiska.


DOULA & KULTURTOLK •Startades 2008 av doulan Bodil Frey som såg ett särskilt behov hos invandrarkvinnor. •Syftet är att vården ska bli jämlik och trygg för alla. •Drivs av Födelsehuset i Göteborg med medel från folkhälsokommittén. •Utbildningen liknar en vanlig doulautbildning men innehåller också information om seder och bruk. •För att bli doula och kulturtolk ska man ha flytande kunskaper i svenska samt sitt modersmål. •Doulan och kulturtolken hjälper gravida kvinnor med samma bakgrund som henne. •Tjänsten är kostnadsfri för gravida kvinnor.

Den ena är helt nyanländ, den andra har varit här ett år. Båda har var sin liten pojke i vita plastbarnstolar. En doula som sitter bredvid berättar vad de pratar om. – De kommer från olika länder, den ena från Syrien och den andra från Yemen, men de har båda bott i Saudiarabien en tid. Tydligen i samma område men de har aldrig träffats förut. De pratar om minnen därifrån. I ett annat rum har Hassan somnat mitt under amningen. Han andas lugnt och tyst. Nahid och Maryam sitter nära varandra i soffan och pratar intensivt på persiska. – När Hassan skulle födas ringde hon mig och sa att hon hade värkar och sammandragning. Men då hade det bara gått 26 veckor, berättar Nahid.

– 26 veckor! upprepar Maryam. Maryam lyckades behålla barnet men när hon rörde sig för mycket kom värkarna tillbaka och hon blev tvungen att sjukskriva sig. Detta ordnade Nahid med trots att det inte ingår i en doulas vanliga uppgifter. Maryams situation gjorde det svårt att ta hand om barnen så hennes man blev tvungen att hjälpa till. Han hade tidigare tänkt sälja sin pizzeria men när det här hände lämnade han den bara med utrustning och allt. – Det var tack vare det hon klarade att behålla barnet. Vi köpte honom för 500 000 kronor, eller hur? säger Nahid. – Ja vi köpte dig! skrattar Maryam och kramar om det sovande lilla barnet. – Jag har doulat för alla hennes tre barn, från första till tredje. Hon är som min dotter, säger Nahid. – Från första barnet hade jag en bra känsla mot dig. Jag tänkte inte att du var en doula, jag har alltid tänkt att du är min mamma. Jag känner mig inte ensam, säger Maryam.

[17]


Skateskolan som tänjer på gränserna


Hälsa

Ett gäng 14-åringar tvekar inte att välkomna nyanlända ungdomar. Med skateboards, tricks och chokladpraliner möter de nya vänner. Text & foto: Lina Isaksson

E

n hög med hjälmar och brädor växer fram på parkeringsplatsen när bagageutrymmet på en vit Volvo 240 töms. Otto Eneroth och Norton Lynch hälsar på ett gäng huttrande ungdomar. Tar i hand. De med bekanta ansikten får en kram. Snart är högen på asfalten borta. Istället sitter hjälmarna där de ska. På huvudet på 19 av de 41 förväntansfulla flyktingungdomarna som vill lära sig åka skateboard. Aref ­Mohammadi är en av dem som snabbt plockar upp en turkos hjälm och en halvsliten skateboard. Han balanserar ihärdigt men ovant på brädan innan han tar den under armen och följer efter Otto. Uppför den rostiga ståltrappan och in i den gamla industrilokalen. Bland de sista går pappa Pål Eneroth in, bärandes på ett 30 meter långt rep. – Idag har det kommit över 40 ungdomar. Det finns bara 19 hjälmar och 17 brädor. Vi måste fixa fler, säger Otto, en av initiativtagarna till skateboardskolan för flyktingar.

Inte sedan flyktingströmmarna från Bal-

kan på 1990-talet har flyktingfrågan engagerat så många. Enligt undersökningar från SOM-institutet var dåtidens ungdomar den grupp i samhället som var mest negativa till invandring. Mikael Hjelm, professor i sociologi vid Umeå universitet, berättar att ungdomar ofta är något mer polariserade i sina attityder. – Yngre tonåringar brukar ha än mer svartvita attityder. Ofta dröjer det upp till 18-årsåldern innan inställningarna nyanseras. Åsikterna som formas då, följer vanligtvis med upp i vuxenåldern. Mikael Hjelm förklarar vidare att omgivningen har stor betydelse för hur ungdomars inställningar formas. Familj,

[20]

vänner, skola och impulser från övriga samhället inspirerar. I högstadieskolan där Otto och hans kompisar går börjar det snart ytterligare två nyanlända elever. På lektionerna i skolan pratar de mycket om flyktingsituationen och de rådande förhållandena i omvärlden. När flyktingmottagandet samtidigt uppmärksammades allt mer i media kände de två 14-åriga skejtkillarna, Otto och Norton, att det var dags att


Hälsa

Skateboardkulturen symboliserar en avslappnad gemenskap. Här är en del av skolans åkare samlade.

göra något. De hörde talas om fotbollsklubbar som bjöd in ­flyktingungdomar men fotboll var inte deras grej. På varsitt håll d ­ iskuterade de runt matborden med sina familjer om hur de kunde hjälpa till. Plötsligt var det uppenbart. De älskar skateboard. Såklart var det en skateboardskola för ­ensamkommande flyktingungdomar de skulle starta. – Nästa dag i skolan pratade jag och Otto om det hela

­dagen. Det var en så himla bra idé, säger Norton. Sedan gick det fort. Den 21 oktober skapades ­facebooksidan Refugees skateboard school och budskapet Boards against borders gillades och spreds snabbt i sociala medier. Följande lördag rullade 21 nya skejtare omkring vid Röda Sten i Göteborg och varje helg ökar antalet nyanlända

[21]


Aref hjälper Amir att hålla balansen när han övar på en ollie, ett trick som går ut på att få skateboarden att hoppa upp från marken.

skateboardentusiaster. När den ovanligt varma ­senhösten ersattes av regn och kyla tvingades skateboardskolan flytta inomhus. Otto och Norton ringde runt och sökte en ­lämplig lokal. Actionhallen på Hisingen nappade på idén.

Swish. Kadunk. Ooah! Det ekar i den före detta in-

dustrilokalen när ett ­virrvarr av ovana s­ kateboardåkare far kors och tvärs mellan b ­ etonggrisar och ihopsnickrade träramper. Pappa Pål spänner upp det 30 meter långa repet mellan hallens tegelbeklädda långsidor samtidigt som Otto styr upp kaoset en aning. De flesta samlas i en kringelkrokig rad bakom honom och försöker härma tricket han visar upp. – Jag tycker det är roligt att lära ut. De lär sig snabbt. Han där kan nästan göra en ollie nu. Det tog minst tre veckor för mig att lyckas med det, säger Otto. Ökade opinionssiffror för invandringskritiska partier ­skapar

lätt uppfattningen att både vuxna och ungdomar blir mer negativt inställda till invandring. Så är det inte enligt ­Mikael Hjelm. Det bygger på en missuppfattning. Han förklarar att det ökade stödet för de partier, som även märktes i 2014 års skolval på högstadiet, helt enkelt kan förklaras av att de finns. De har förändrat sin framtoning och blivit bättre som politiska partier idag än för några år sedan. Därför vinner de röster. – Förut fanns det inget lämpligt parti om du ville få uttryck för dina åsikter om invandring. Alla partier tyckte mer eller mindre likadant. Nu finns det plötsligt ett politiskt alternativ, säger han. SOM-institutets mätningar visar istället att de positiva ­attityderna till invandring och flyktingmottagning ökar hela tiden. Det gäller alla åldersgrupper. Ungdomar skiljer inte ut sig. – Tittar man tillbaka 100 år, var människor mycket mer

Vi hoppas att skateboarden får flyktingungdomarna att glömma allt det jobbiga. En kort stund i alla fall.

[22]


­ egativa till liknande saker. Samhället utvecklas hela tiden n och det påverkar toleransen för demokrati- och rättighetsfrågor, säger Mikael Hjelm. Otto och hans kamrater möter mest positiva reaktioner men inställningen bland skolkamraterna kan variera. Vissa tycker det är ett beundransvärt initiativ. Medan de som ogillar ­flyktingar inte heller uppskattar det som skateboardskolan står för. De som klagar bryr sig Otto och de andra inte om.

veckor på flykt anlände han till Malmö för drygt en månad sedan. Ensam. På det tillfälliga flyktingboendet träffade han Amir och sedan dess är de kompisar. Tillsammans slussades de vidare till Göteborg och nu bor de i en kyrka i väntan på nya besked. För att få en meningsfull vardag och samtidigt bekanta sig med det svenska samhället har de även fått prova på thaiboxning och simning. De är båda överens om att skateboard är bäst.

Norton (orange hjälm) och Otto (vit hjälm) är huvudansvariga. De ringer runt och fixar utrustning och lokal. Markus (röd hjälm) och Kasper (grön mössa) hjälper till att lära ut skateboardtricks.

– Några i skolan är bara avundsjuka. Särskilt för att vi får choklad från Marabou. De tror att det är hela grejen, säger Otto.

Ett "aaje" följs av skratt. Att ramla på betong

är förhållandevis mjukt. Asfalt är värst. Aref, med den turkosa lånehjälmen, hjälper Amir Saboor att återfå balansen. Amir har försökt sig på ett ollie-trick som Otto har visat. Han provar igen. Aref står stadigt med de svarta conversen på betonggolvet. De håller varandras händer medan Amir jonglerar med fötterna på brädan. På bruten engelska berättar Aref att det är andra gången de åker skateboard. Första gången var förra veckan. - Det är roligt! Svårt men kul, säger han. Aref är 17 år och kommer från Afghanistan. Efter

För den oinsatte kan kanske skateboard te sig som

en individuell aktivitet med tuff attityd. Men inom skateboardkulturen är gemenskap ett centralt begrepp, enligt Åsa Bäckman, doktor i pedagogik. I sin avhandling Spår skriver hon att applåder och uppmuntrande rop när någon sätter eller lär ut ett trick, är sociala uttryck som binder samman gruppen. Enligt Åsa Bäckström representerar den stereotypa bilden av skateboardkulturen även gränsöverskridande, kreativitet och frihet. Stereotypt eller ej, är det ord som väl beskriver stämningen i actionhallen. – Det bästa med skateboard är att det är så fritt. Jag har en kompis som spelar fotboll. Missar han en träning får han inte spela match på två veckor. Mycket skönare stämning här. Vill man inte skejta kan man sitta ner och ta det lugnt, säger Otto.

[23]


”Vissa kompisar gillar inte ­ flyktingar och att vi gör detta. Det skiter vi i.” Har ni fått några kompisar? – Ja, vissa kan lite engelska och några har lärt sig lite svenska nu. Vi blir vänner på Facebook. De lägger upp bilder på sig själva med oss. Det är roligt att se, säger Otto. Pappa Pål flikar in att skateboardskolan visar 14-åringarna att det handlar om individer och inte bara flyktingar. Genom att umgås här märker de att det är vanliga killar.

– När alla är tillsammans blir det en skrattfest.

­ onåringar har inte alltid empati så det här är samtidigt en T empatiskola. Fikapaus. På en barbordshög skateboardramp finns det förfriskningar och lådor med choklad. Aref dricker en havrefestis, tuggar i sig en chokladbit och spanar på Otto och de andra som lär ut nya tricks. Attityder är intressanta eftersom de påverkar människors handlingar. Trots att majoriteten är positivt inställd till ­invandring rapporterar media om fler rasistiska dåd och hot i skolor. Enligt Kulturdepartementets myndighet ­Forum för levande historia, känner dessutom fler unga oro för främlingsfientlighet. Det råder ingen tvekan om att polarisering i samhället har ökat. Mikael Hjelm berättar att i ett sådant klimat är det möjligt att förhållandet mellan attityder och handlingar förändras. – Det kan betyda att det blir lättare att ventilera sina åsikter eller agera utifrån sina attityder när alla andra gör det. Men det är svårt att mäta. Det märks förmodligen först om tio år. Inte just nu. Plötsligt dyker en liten kille på sparkcykel upp i fikahörnan. Han frågar om flyktingarna inte ska dra snart. – Borde inte jag få pengarna tillbaka eftersom de tar upp halva hallen? Pål visar killen repet och förklarar vad de har kommit överens om. Killen nickar, duckar under repet och försvinner tillbaka till andra sidan. – Hallen säger att skateboardskolan får vara här. Repet delar av ytan så att de inte ska störa. Vi vill inte att de andra

[24]

ska bli sura. Då får allt motsatt effekt, säger Pål. Otto berättar att planen från början var att involvera och välkomna flyktingungdomarna in i skateboardkulturen. De tänker fortsätta med skateboardskolan så länge det finns intresse och behov. Ett annat mål är att få med fler tjejer. Enligt Migrationsverket är andelen flickor knappt tio procent av alla ensamkommande barn och ungdomar som kommit under 2015. Det märks även i skateboardskolan dit alla är välkomna. Hittills har inga nyanlända tjejer dykt upp. Killarna spekulerar


De första gångerna fick skateboardskolan låna hjälmar från Rudalens skridskouthyrning. Nu har de blivit sponsrade och märkt de nya hjälmarna med egna loggan Refugee skateboard school.

kring att tjejer kanske hellre vill åka med andra tjejer. Att tjejer gillar skateboard råder det ingen tvekan om. Varken i Sverige eller i Afghanistan. Skateistan är ett internationellt integrationsprojekt som startade 2007 i Kabul med syfte att stärka utsatta barn och ungdomar. Idag är nästan hälften av alla involverade ungdomar tjejer, vilket projektet förklarar med att skateboard i den delen av världen är relativt nytt och är därför inte lika förknippat med killar som andra sporter. Ottos syster åker också skateboard och en tanke är att hon kanske kan starta en tjejgrupp.

Otto och de andra unga skateboardinstruktörerna samlar ihop utspridda hjälmar och brädor. De är nöjda. Och överens om att det är en skön känsla att se glädjen i alla här. – Vi hoppas att skateboarden får flyktingungdomarna att glömma allt det jobbiga. En kort stund i alla fall. Tiden är ute. Nu får sparkcykelkillarna ha hela hallen för sig själva. En livlig blandning tillrop på svenska, engelska och dari försvinner ut ur hallen tillsammans med de nya skejtungdomarna. Aref har tagit av sig den turkosa hjälmen. På bruten engelska ropar han. – Vi ses nästa vecka!

[25]


Nyckeln till det svenska samhället [26]


Suedi förklarar

Vad är det som det finns miljontals unika ­varianter av? Öppnar många av samhällets dörrar? Och som håller på att ta slut?

Rätt svar: Personnumret.

Systemet med personnummer infördes i slutet av 1940-talet och har sedan dess haft en väsentlig roll i det svenska samhället. Det finns olika former av identitetsbeteckningar i de flesta länder men Sverige är unikt. Här har personnumret blivit allmänt a­ ccepterat och ingår som en naturlig del i de flesta vardagsbestyr. – Det är många rättigheter och skyldigheter som är kopplade till att man är folkbokförd och har ett ­ personnummer. Därför har personnumret all betydelse i det ­ svenska samhället, säger Ingegerd Widell expert på folkbokföring på Skatteverket. Personnumret används bland a­ nnat för folkbokföring, ­ beskattning och inom sjukvården. Men även för skolor, bibliotek, myndigheter, banker, företag och organisationer har personnumret blivit standard för sökbarhet och inskrivning. Frågan om personnummer dyker upp i stort sett

överallt där det krävs någon form av registrering av medlemmar, ­ k under eller anställda. Utan ett giltigt personnummer är det ofta svårt att ta del av verksamheterna.

Alla personer som folkbokförs

i Sverige tilldelas ett unikt nummer. För nyfödda barn fastställer Skatteverket det i samband med registreringen av födelsen. Det kräver att modern är folkbokförd i Sverige. Barn som föds till exempelvis asylsökande f­öräldrar får inget svenskt personnummer automatiskt. – När föräldrarna får beslut om uppehållstillstånd och kan ­folkbokföras, registrerar vi även ­barnet, säger Ingegerd Widell.

Tilldelning av svenska person-

nummer för en person som invandrar till landet sker alltså i samband med inskrivning i folkbokföringen. För knappt tio år sedan uppmärksammades

PERSONNUMMER: I Sverige infördes personnumret som identitetsbeteckning 1947. Till en början bestod systemet av födelsetiden plus ett tresiffrigt födelsenummer. 1967 gjordes en ändring som innebar att man införde en kontrollsiffra som fjärde siffra i födelsenumret. Personnumret innehåller personens födelsetid, ett födelsenummer samt en kontrollsiffra. Mellan födelsetiden och födelsenumret sätts ett bindestreck (-) som byts mot ett plustecken (+) det år en person fyller 100 år. Könet framgår av näst sista siffran i personnumret och är udda för män och jämn för kvinnor. Källa: Skatteverket

bristen på vissa personnummer. – Vi har i folkbokföringen något vi kallar kritiska födelsetider. Främst första januari och första juli. Det ­ gäller framförallt några år på 1960-talet. Det är födelsetider där personnummer har eller håller på att ta slut. Det kan finnas fler kritiska dagar men inte som jag känner till, säger Ingegerd Widell. Hon förklarar vidare att bristen beror på att Sverige har haft invandring från länder där personer saknat pass eller andra id-handlingar med den faktiska födelsetiden. Istället har första januari eller första juli varit den uppgift som uppgivits. ­ Skatteverket har som princip att registrera en individs uppgifter på samma sätt som i hemlandet. Det har bidragit till att vissa personnummer nu är en bristvara. År 2008 tillsatte regeringen en utredning för att se över problematiken. – Lösningen därefter blev att om någon kommer hit och vi saknar nummer på personens födelsetid får han eller hon ett personnummer på en närliggande dag. Vi sparar och visar den riktiga födelsetiden i folkbokföringen eftersom man ibland behöver visa den i olika handlingar.

Det

har även hänt att ­ersonnummer har återanvänds på p grund av bristen. Det kan skapa problem eftersom det kan finnas ­ ­historiska uppgifter kvar på numret hos olika samhällsinsatser. – Vi har frågat ett stort ­­antal myndigheter om de har haft ­ uppgifter registrerade på det numret vi vill återanvända. Har de sagt nej har vi återanvänt numret. Men det är ingen bra lösning, säger Ingegerd Widell. Hon är dock noga med att p ­ oängtera att det är inga som helst problem för barn som föds idag. – Till nyfödda finns det gott om personnummer kvar. LINA ISAKSSON

[27]


Vägen hit

Hjälpen vid flyktens ände Viljan att engagera sig ideellt är stark. Men hur vi gör det har förändrats. Vi har besökt ett tält utanför Migrationsverket i Göteborg där frivilliga ger nyanlända flyktingar vård. Text & foto: Julia Sandsten Vikberg

S

tarka lampor, vita väggar och en lukt av desinfektionsmedel skapar en sjukhuskänsla i det uppspända tältet. Det är tio minuter till öppningsdags och på väntbänkarna finns inte plats för en enda patient till. Samordnare Lucinne Abu Izam går igenom rutinerna för de tre sjuksköterskorna som ska volontärarbeta ikväll. – Vi har en tolk som talar persiska och två som talar arabiska. Men alla patienter här ikväll verkar tala persiska, säger hon och sneglar på alla kvinnor, män och barn som sitter och väntar.

Sjukvårdsteamet har många att hjälpa, så arbete

drar snabbt igång. Avskärmningsväggar skapar två avskilda vårdutrymmen i tältet där patienterna undersöks.

[28]

I ett av vårdutrymmena undersöker Anna-Karin Garsén sju månader gamla Kimya. Hon placerar ett stetoskop på Kimyas rygg och lyssnar i tystnad på när Kimya andas. In och ut. In och ut. – Hur länge har hon hostat, frågar hon Kimyas pappa Adolfazi. Adolfazi har nyligen anlänt till Sverige från Afghanistan och talar inte svenska men hans vän Abbas översätter mellan svenska och dari. – I en vecka. – Har hon ätit och druckit? – Hon har ätit lite och hon har druckit lite välling. – Kissat och bajsat? – Ja.


Vägen hit

Sverige har ett exceptionellt högt ideellt engagemang, enligt Johan von Essen.

Anna-Karin Garsén går iväg för att rota i medicinlådorna. Under tiden hissar Adolfazi Kimya upp och ner samtidigt som han gör Kalle Anka-liknande ljud med munnen. Kimya jollrar glatt och sprattlar med benen. Hennes blåa Angrybird-sockor flyger fram och tillbaka i luften. Anna-Karin Garsén kommer tillbaka med hostmedicin, Alvedon och vätskeersättning i händerna. – Kimya har influensa, säger hon till Adolfazi. Hon granskar Kimyas skrattande ansikte och ler. – Men Kimya verkar vara på bra humör så det är nog

inte så allvarligt. Anna-Karin Garsén arbetar som skolsköterska och ikväll är det första gången hon är här. Men hon tror inte att det kommer bli den sista. – Jag såg på facebook att tältet fanns och kände att det var något som jag kunde lägga min tid på. Hon är en av alla de femtiotal sjuksköterskor som har volonterat i sjukvårdstältet sedan det restes den 16 oktober 2015. Det är nätverket Refugees Welcome Göteborg som ligger bakom initiativet. De stod och de-

Jag såg på Facebook att tältet fanns och kände att det var något som jag kunde lägga min tid på.

[29]


Vilken plats i kön man får beror på vem som kom först och vilket språk man behöver att tolken ska tala.

Vårdteamet har runt 120 medlemmar. Flera av volotärena har lockat hit sina arbetskamrater.

Många engagerar sig när det händer något dramatiskt. Refugees Welcome är ett bra exempel på det. lade ut mat utanför Migrationsverket och upptäckte då att det fanns ett behov av vård. De drev på och fick gehör från Vårdcentral Nötkärnan och Migrationsverket. Tillsammans startade de verksamheten. Sedan dess har sjuksköterskor och tolkar funnits på plats i tältet tre timmar varje kväll för att ge flyktingar vård, rådgivning och receptfria läkemedel.

Johan Von Essen, docent i systematisk teologi vid

Ersta Sköndal Högskola, forskar kring varför och hur människor engagerar sig ideellt. Enligt honom volontärarbetade 53 procent av svenskarna år 2014. Men det var bara en tredjedel av dessa som gjorde detta kontinuerligt, resten gjorde det tillfälligt. Internationella undersökningar visar att det regelbundna ideella arbetet minskar medan det sporadiska ökar. I Sverige har detta inte undersökts men Johan von Essen tror att samma trend finns här med. – Anledningen är tidsbrist. Människor har inte tid läng-

[30]

re att gå på ett möte varje onsdag klockan sex. Det är även vanligare bland organisationer att ordna tillfälliga större aktiviteter och det finns ett ökat intresse bland befolkningen att delta i dessa. – Många engagerar sig när det händer något dramatiskt. Refugees Welcome eller Missing People är bra exempel på det. Enligt honom har det visat sig att den typen av frivilliga insatser kan upphöra efter en tid. Det påverkas av vad som händer i vår omvärld. – Men jag tror ändå att den formen av engagemang kommer att öka. Dramatiken lockar. Och dramatiskt var det när Refugees Welcome Göteborg bildades natten den sjunde september 2015. Grundaren Mahsa Nordqvist och hennes vän Ana Zamani satt uppe den natten och följde flyktingarnas färdväg. Genom en hemsida på internet la flyktingar upp sina koordinater. – Vi såg att många började resa från Köpenhamn till Malmö och tog därför kontakt med en hjälpgrupp på Centralstationen i Malmö. Vi fick det bekräftat. Flera flyktingar hade anlänt till Sverige, säger Mahsa Nordqvist. Sedan gick allt väldigt snabbt. Klockan två samma natt hade Mahsa Nordqvist och Ana Zamani startat en facebook-sida. Den skulle samordna att flyktingarna fick hjälp när de kom till Centralstationen i Göteborg. – Inom loppet av några dagar hade sidan flera tusen medlemmar. Idag är antalet över 13 000. Dag och natt stod medlemmar på Centralstationen och tog emot flyktingar. De gav dem mat, dryck och hjälpte dem att resa vidare. Idag behövs de inte längre på Centralstationen, kommunen har tagit över deras verksamhet. Istället engagerar sig Refugees Welcome Göteborg på andra sätt. Exempelvis genom att erbjuda vård i tältet utanför Migrationsverket.

På en av sjukhussängarna sitter Khatera och hos-

tar. Hon drar åt sin blommiga sjal runt halsen och snörvlar. Hennes vän räcker över en pappersbit att snyta sig i. – Jag ska kolla din temperatur, säger Anna-Karin Garsén och tolken Ali Ekhlasi översätter till dari. Anna-Karin Garsén sticker in en termometer under Khateras tunga. Efter någon minut piper den till. – 38,5 grader, läser hon av, så du har lite feber. Vid ett bord nära ingången sitter sjuksköterskan Gunilla Ebbesdotter och sorterar patientblanketter i en pärm. Gunilla Ebbesdotter arbetar annars som sjuksköterska på Östra sjukhuset. – Jag har som mål att volontera i tältet minst en gång i veckan. Blir det två gånger blir jag glad. Att hjälpa till här känns som att det är det minsta jag kan göra, säger hon. Hon berättar att vad människor söker vård för kan vara allt från topp till tå. Från långvariga förkylningar till


Gunilla Ebbesdotter har hjälpt patienter med allt möjligt.

ljumskbråck och barn som är uttorkade eller inte äter. – Men jag tror att många också bara behöver känna att vi ser dem. Ikväll är hennes uppgift att ta hand om det administrativa arbetet. Hon bläddrar bland sina papper och räknar. – 22, 23, 24 patienter har vi tagit emot hittills. Det är en halvtimme kvar tills sjukvårdstältet stänger och väntbänkarna börjar bli tomma. De gånger Gunilla Ebbesdotter har jobbat här förut har det kommit omkring 25 patienter på en kväll, så hittills har kvällen varit som det brukar. Men plötsligt dras blixtlåset till tältet upp. In strömmar runt 20 nya patienter. Med en stressad upp-

syn ser Gunilla Ebbesdotter hur väntbänkarna åter fylls. Samordnare Lucinne Abu Izam kommer snabbt dit för att överblicka situationen. – Hur många fler hinner vi ta emot, tror du, undrar Gunilla Ebbesdotter. – Vi löser det här, säger Lucinne Abu Izam bestämt, vi får också hjälpa till. Nu går det undan. Sjuksköterskorna hinner knappt andas mellan de täta besöken. Patient efter patient tas emot. Människor undersöks och mediciner delas ut. Det finns bara två vårdutrymmen men flera patienter får hjälp där de sitter på väntbänkarna istället. Gunilla Ebbesdotter

[31]


Ibland har patienter akuta åkommor som inte kan behandlas i tältet. Då hjälper volontärarbetarna istället patienterna till rätt vårdinstans.

och Lucinne Abu Izam undersöker dem på plats. Sjuksköterskor springer fram och tillbaka i tältet. Med Alvedon­ förpackningar, termometrar och halstabletter i händerna. Patient efter patient får hjälp. Sjukvårdstältet blir mindre och mindre fullt.

Många av sjuksköterskorna som volontärarbe-

tar hörde talas om tältet genom kollegor som varit där tidigare. På så sätt har de också hittat hit och många av dem har stannat kvar. Johan von Essen menar att den största anledningen till att vi blir aktiva i nätverk eller organisationer är just sociala kontakter. Att man har till exempel en förälder, barn eller vän som är eller har varit aktiv. När man väl är med upptäcker man andra motiv till att fortsätta. – Man känner sig behövd. Man ser att det man gör påverkar en annan positivt. Det man gör känns då meningsfullt, säger Johan von Essen. Det kan även leda till positiva följder för en själv. – Många får erfarenheter och lär sig något. Man kan få ett bättre självförtroende när man ser att man klarar av saker. Det kan även ge ett högre så kallat socialt kapital. Det innebär att man skapar ett nätverk och får tillit till var-

[32]

"Sjukvårdstältet är ett konkret sätt att hjälpa. Man vet att man gör nytta" säger Lucinne Abu Izam.

andra vilket sedan kan vara till användning i andra sammanhang. – Det kan till exempel bidra till att man lättare får ett jobb. Men det är inget starkt motiv till varför man blir medlem i första början, utan bara en bra effekt. Enligt Johan von Essen har Sverige ett högt ideellt ­engagemang i jämförelse med andra länder. Orsaker till detta är att Sverige länge har haft en demokrati, ett välutvecklat välfärdssystem och stabila institutioner. – Länder utan demokrati och sämre sociala institutioner har färre som volontärarbetar.

Tio minuter efter stängningstid är sjukvårdstältet tomt

på patienter och sjuksköterskorna kan äntligen pusta ut. Några patienter lämnade tältet utan vård för att deras buss avgick, men många har också fått hjälp. Gunilla Ebbesdotter räknar igen. 34 patienter har de totalt tagit emot ikväll. Hon berömmer de andra sjuksköterskorna – Bra jobbat. Ni har jobbat som tjopp, tjopp, tjopp, säger hon och svänger med handen. Bordsytor, stolar och instrument spritas av under lugnt småprat om kvällens händelser. Utmattade men nöjda kan sjuksköterskorna nu lämna tältet för den här kvällen.


Tidslinjen

Migration genom tiderna Mitten av 1800–1910

Sverige var inte alltid ett lätt land att leva i. Det var ett fattigt land med religiös förföljelse och politisk ofrihet. Detta gjorde att över en miljon svenskar, ungefär 20 procent av befolkningen, valde att lämna sitt hemland för lycka, guld eller äventyr i Amerika.

1939–1945 Under Vinterkriget och Andra Världskriget kom det folk från många länder. Främst från Tyskland, Balkan och våra grannländer Norge och Finland. Många av dem återvände efter krigets slut. Men andra blev kvar, speciellt balter valde att göra Sverige till sitt permanenta hemland.

1970-talet Invandringen minskar i takt med Sveriges sämre ekonomi och bristen på jobb. De flesta, ca 40 000 personer, som flyttar hit kommer från Finland.

1910–1920 Från att ha varit ett utvandrarland blir Sverige under Första Världskriget istället ett invandrarland. Trots att ny arbetskraft behövdes efter den starka utvandringen valde Sverige att skärpa sina krav. Under 1917 och -18 kom invandringsregleringarna med pass- och viseringstvång. Från att ha varit ett fritt land för alla avvisades nu folk som inte hade de rätta handlingarna.

1945–1960

Efter krigen ökade återigen arbetskraftinvandringen och fick Sverige att växa. Men mot slutet av 60-talet hårdnade reglerna. Om man inte redan hade en bostad och ett jobb redo var det stopp.

1980-talet

Det kommer folk från flera olika delar av världen. Ungefär 7000 flydde till Sverige under 70- och 80-talet från Pinochets fleråriga militärvälde i Chile. Lika många flydde från militärkuppen i Turkiet. Totalt hjälpte Sverige ungefär 20 000 flyktingar varje år.

1990–2000-talet 1991 började de jugoslaviska krigen. Över 100 000 människor, många av dem bosnier, flydde till Sverige från konflikter mellan olika folkgrupper, och även etnisk rensning. Det varade ända till 2001 då fred kunde nås. Under andra halvan av 90-talet minskade aslysökandet.

2014

Invandringen ökade med nästan tio procent mellan 2013 och 2014. Detta framför allt på grund av inbördeskriget i Syrien, nu inne på sitt femte år. 2014 kom det 26 113 syrier till Sverige i sök av skydd. Samtidigt ligger utvandringen på en ovanligt hög nivå. Under 2014 utvandrade 51 200 personer. De flesta av dem flyttade till våra nordiska grannländer, Storbritannien eller USA. THERESE IREBÄCK

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/de/legalcodebild


Ana Bogic och Safet Kopic är båda födda och uppvuxna i Sverige med föräldrar från Balkan – en kombination som på ett särskilt sätt format dem till de de är idag. Text & foto: Josip Ladan


Vägen hit

ANDRA GENERATIONENS MÖJLIGHETER Ett helt liv nedpackat i fyra plastkassar.

Hundra tyska mark prydligt hopvikta i vänster framficka. Färjans motor som dunkar och sen långsamt varvar ner.

Poliser och tulltjänstemän som välkomnar en till Sverige. Till ett nytt land. Till ett nytt liv.

ANA

– Välkommen till Chalmers Lindholmen! Har

du varit här tidigare? Plötsligt brister hon ut i skratt. – Herregud, jag låter ju som världens torraste och tråkigaste guide? Hit ska vi i alla fall! Ana Bogic är 20 år gammal och inne på sitt andra år på studierna till högskoleingenjör med inriktning på ekonomi- och produktionsteknik. Hennes väg fram till idag har varit rak – teknikprogrammet på gymnasiet, studier vid Chalmers samt förhoppningar om arbete utomlands. Hon beskriver sig själv som en bestämd och målinriktad ung kvinna med höga målsättningar – något som följt med henne hemifrån. Ana anser inte heller att hon har haft något tryck hemifrån på att välja en viss utbildning eller ett visst yrke. Att hon också haft lätt för sig i skolan har hjälpt henne avsevärt. Efter gymnasiet fanns olika alternativ, men det slutgiltiga valet var inte särskilt svårt. – Mamma och pappa har alltid sagt att utbildning är väldigt viktigt, men jag har också haft ett eget intresse för skolan. Att jobba och resa lockade lite, men det kan jag göra när jag är färdig. – En återkommande historia är när de kom till Sverige med hundra tyska mark på fickan. På så sätt påminner de alltid mig om att kämpa och jobba hårt för att uppnå mina mål. I hennes hemstad Nässjö fanns en stark gemenskap

mellan invandrarbarn i allmänhet, men mellan ex-juggar i synnerhet. En liknande uppfostran, världsåskådning och

syn på livet var det som förenade bosnier, kroater och serber. Alla fick börja om från början i ett nytt land – då fördes fokus på arbete och utbildning vidare till den generation som enligt föräldrarna fått alla förutsättningar att lyckas. Enligt henne finns en stor skillnad mellan killar och tjejer internt bland ” juggarna” själva. Bekvämlighet och lättillgänglighet ser hon som hinder för killkompisarna att ta sig någonstans. – Killarna jobbar på lager, bor hemma och hänger på pizzerian. Med den livssynen är det svårt att ens ta sig utanför kommunen, säger hon och suckar. – De verkar ändå trivas med det. Då är det kanske inget jätteproblem, men vad vet jag? Bland Anas tjejkompisar är attityden en helt annan. Målen och karriärsvalen är tydliga redan i ung ålder, vilket leder till att de tidigt blir självständiga. Stödet från

familjen och släkten förblir dock lika stort oavsett vad man bestämmer sig för att göra. – Det är alltid en trygghet man har, att kunna luta sig tillbaka på dem. Allt från mat och extrapengar till goda råd och samtal. Ovärderligt.

Uppradade på led inne i en stor lagerlokal. Lågmälda viskningar.

”Vad fan är det frågan om? Varför står vi såhär?” Tystnad. Plötsligt;

”Okej, ni i led ett till och med åtta, era bussar är redo. Led nio

till femton, era flyg går först om ett par timmar. Ni väntar här.” Snabba omfamningar. Tårar.

Gråtande barn. In i bussen.

Mot en oviss morgondag.

[35]


SAFET

– Precis som när man blåser på en maskros och fröna

hamnar överallt. Mammas och pappas buss ”landade” i Sölvesborg, säger han och skrattar. Safet Kopic är 23 år gammal, snart utexaminerad ekonom och fotbollsspelare på juniorallsvensk nivå. Skador och rehabilitering har dock satt stopp för en karriär högre upp. Den senaste inträffade i säsongens första match med division fyra-laget FK Sölvesborg United. Istället inleddes en sjukskrivningsperiod, som till hans stora glädje snart är över. – Man inte vet om man ska skratta eller gråta. Min första match på tre år. Tre minuter tog det innan det small i knäet. Korsbandet gick helt av.

Förutom fotbollen präglades barndomen

av ett flitigt umgänge med kompisar. Trots att Sölvesborg är en liten ort med procentuellt få invandrare, bestod och består till största del vänskapskretsen av unga med invandrarbakgrund. Enligt Safet innebär det en trygghet tack vare liknande bakgrunder, en samhörighetskänsla samt en ömsesidig respekt som grundlagts i tidig ålder. Samlingsnamnet ”juggar” använder Safet genom hela samtalet, även om han är noga med att poängtera skillnaderna mellan de olika folkgrupperna. Det som förenar dem är istället en mentalitet som inte kan jämföras med någon annan. – Mamma har berättat att man inte kunde gå på toa efter vissa klockslag på flyktingförläggningen. De ville därifrån till något eget för att kunna börja om ”på riktigt”. Sånt sitter kvar. – Därför måste man alltid kämpa. Visa framfötterna. Vara lite, lite bättre än andra. Hela tiden.

[36]

Tre toaletter på 300 personer. Redan vid halv tio-tiden var det stopp i avloppen. Flingor, en skiva sirapslimpa och en klick smör till frukost. Varje dag i tre månader. Till slut kom beskedet. ”Ni ska till Sölvesborg. Bussen går om en timme.” Ingen visste var Sölvesborg låg. Det kvittade.

Det var först på högskolan i Karlskrona som han

hamnade utanför sin ”comfort zone” och började umgås med människor som inte tillhörde hans vanliga vänskapskrets. Detta ledde bland annat till en mycket oväntad vänskap trots mycket stora skillnader i uppfostran.

– Jag trodde aldrig jag skulle träffa min ”tvillingbror” på högskolan. Han visade sig heta Marcus och var helsvensk. För det är jag oerhört glad och tacksam.

Både Ana och Safet är överens om att det varit lätt-

are för dem att ”lyckas” jämfört med vänner och släktingar i storstadsområden.

– Helt klart. Vi har samma förutsättningar som våra svenska vänner, men måste fortfarande bevisa oss lite extra. Då är vi ändå från småstäder – tänk då att komma från en storstadsförort, säger Safet Kopic. – Precis så. Även om juggeföräldrarnas förhoppningar är likadana överallt i Sverige, påverkar dock omgivningen och miljön mer än vad man kanske kan tro, säger Ana Bogic. Jan Ekberg, professor emeritus i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet håller med. Han tar upp Gnosjö kommuns agerande som exempel på lyckad integration.


Safet Kopic har båda fötterna på jorden. ”Man ska aldrig glömma vart man kommer ifrån.”


I andra kommuner hamnade istället isolationen och den jämförelsevis svaga integrationen i fokus. – I småorter hade flyktingmottagningarna under 90-talet tätt samarbete med lokala företag. Jämfört med dessa var mottagningar i storstäder som egna världar där man istället hamnade utanför systemet. Jan Ekberg tror också att att Sverige kan dra nytta av dåtida erfarenheter i dagens flyktingkris. Till skillnad från då anser han att fokus istället bör riktas mot att placera nyanlända där jobben finns. Dessutom bör språkundervisningen för nyanlända också ses över. – Sätts de i en förort bara för att där finns bostäder, gör man sig själv en otjänst. Det finns absolut ingen som tjänar på detta. – SFI-undervisningen måste anpassas efter invandrargrupperna. Det finns skräckexempel från 90-talet vi bör undvika till varje pris. ”Välkomna till SFI! Jag heter Annika och är er lärare.” Tolken översätter. ”Idag ska vi gå igenom två grundläggande saker som många av er kanske redan har sett, eller till och med själva använt? Kvinnan tar fram en telefon. En sån där med snurrskiva. Samtidigt också en modell av en WC-stol. ”Idag ska ni få lära er hur en telefon fungerar, samt hur man spolar på en toalett! Spännande, va?” Tolken översätter igen. Nu med darr på rösten. Samtliga kursdeltagare reser sig och lämnar rummet.

Ytterligare en aspekt Ana och Safet tar upp är

föräldrarnas olika förväntningar beroende på vilket syskon det gäller. Safets storasyster är nio år äldre och gick raka vägen från gymnasiet till studier i Växjö. En utbytestermin i Holland hanns också med innan studierna avslutades med uppsatsskrivande i Bosnien. ­ Jämfört med honom var pressen på henne större.

[38]

– Mamma och pappa öppnade dörren och syrran fick ta sin egen väg. Antingen följde jag i hennes fotspår, eller så tog jag en helt egen. – Det är mer för deras skull jag tar en liknande. Att göra dem stolta är det absolut minsta jag kan göra. Anas lillebror är sex år yngre. Han har inte samma intresse för skolan, men inte heller samma kravbild hemifrån. – Mamma och pappa märkte ganska snabbt att han inte var lika driven. Visst, de tjatar om att han ska göra sina läxor, men mer än så är det inte. – Det beror mycket på hur man är som person också. Alla är vi olika, och tur är väl det.

När det gäller framtiden ser båda med tillför-

sikt fram emot den. Planerna är olika. Safet Kopic ser sig själv i bank- och finansvärlden, privat med sambo, ordnad ekonomi och lägenhet. Ana Bogic har istället riktat in sig på att jobba utomlands med bas i London eller Wien. Det som är gemensamt är synen på hur framtida barn ska uppfostras. – Som jag blivit uppfostrad. Fokus på utbildning, att visa respekt mot alla människor och att hela tiden göra sitt bästa. Mer kan man inte begära, säger Safet Kopic. – Väldigt likt min egen, tror jag. Våra föräldrars inställning tog dem och oss till var vi är idag. Varför ändra på ett vinnande koncept, säger Ana Bogic. ”Lånet ska betalas av. Likaså båda bilarna. Just det, tvättmaskinen har pajat - måste ringa en gubbe om det. Ska vi renovera badrummet i källaren i år, eller tar vi det nästa?” 2015 är ovanstående vardagliga problem. 1992 var 200 gram Marabou från ICA definitionen av lyx. 23 år har gått. Det ”nya livet” är nu vardag.


INVANDRING FRÅN F.D. JUGOSLAVIEN TILL SVERIGE •Kan räknas i två stora vågor - 1970-talets arbetskraftsinvandring och 1990-talets krigsflyktingar. •Enligt flera studier den bäst integrerade, stora invandrargruppen i Sverige tillsammans med chilenare. •I slutet av 2003 fanns 138 000 personer med rötterna i f.d. Jugoslavien i Sverige (ej uppdelade i delrepubliker). •Bäst anpassade av ex-jugoslaverna är män och kvinnor från Bosnien och Hercegovina med 74 respektive 66 procent sysselsättningsgrad inom tio år från godkänt uppehållstillstånd. Källa: Jan Ekberg, SCB

Ana Bogic: "Drömmen är London eller Wien efter examen."


Hemma på Emmaus Att göra ett främmande land till sitt eget är svårt. För vissa är det omöjligt. Praktiken på Emmaus blev nyckeln för Alma och Diogenes att göra Sverige till hemma. Zahra hoppas gå samma väg. Text & foto: Eskil Blohmé


Vägen hit

I

Emmaus second hand-butik vid Backaplan i Göteborg är det lugnt. Det har börjat pyntas inför jul, men i början av december är det ännu ingen julrusch bland kunderna. I bortre delen av den stilla lokalen hänger Zahra Asadynia upp kläder på galgar. För fyra år sedan kom hon till Sverige tillsammans med sin man och då 14-åriga dotter. Hemma i Iran hade hon arbetat som barnpsykolog och det ville hon gärna fortsätta med i sitt nya land. Men kan man inte svenska så går det inte att arbeta som det i Sverige. Genom SFI (Svenska för invandrare) har hon lärt sig att förstå språket, men att prata är fortfarande svårt. Nu går Zahra sista terminen på utbildningen och har erbjudits praktik. Hon valde att komma till Emmaus på Hisingen. – Jag ville praktisera i en butik, så att jag får prata mycket. Jag lär mig bäst så. Min man har kört taxi sedan vi kom hit och genom det kan han prata jättebra svenska.

hämta nya kläderna som ska hängas upp. Kläderna har donerats av svenska hushåll och körts till Emmaus centralsorteringslager, som ligger i anslutning till butiken vid Backaplan. Här ska de sorteras, tvättas och prissättas innan de säljs affären över gatan eller någon annan av Emmaus butiker i Sverige. Vid lagrets ingången bullrar truckar och människor i ytterjackor måste ropa när de pratar med varandra. Men går man igenom skramlet, bort till den bortre delen av lagret, finns där ett rum dit oväsendet och kylan inte når.

Jag tror mycket på möten. Om du får träffa människor du annars inte hade mött så händer det saker.

Bredvid henne sorterar Caroline Sellbrandt bland

några klänningar. Hon är anställd på Emmaus och är utsedd att vara Zahras handledare under tiden här. Förutom att visa hur arbetet ska utföras, är handledarna en tillgång i praktikanternas språkinlärning. Hittills har Zahra mest umgåtts med personer som inte pratar svenska. – Jag har bara en svensk vän, Eva. Förut var hon min lärare, men nu har jag slutat på SFI, så nu är hon min kära vän. Vi pratar och skriver mycket till varandra, säger Zahra innan hon följer med Caroline till lagret för att

Rummet är ljust och fyllt av

bord. Vid borden viker människor, i olika åldrar, kläder. Några av kvinnorna bär hijab, andra har sitt blonda hår i hästvans. Det är lugnt i den här delen av lagret, här inne måste ingen ropa för att höras och inga inga lastpallar dånar i golvet så att det dammar. Allt som hörs är rösterna från människor som pratar med varandra. Brytningar från olika delar av världen blandas med bred göteborgska. – Jag har lärt mig nästan all min svenska här. Vi lär oss genom att prata, säger Alma Poskeviciene medan hon granskar en gul T-shirt som ska prissättas. Hon slänger T-shirten i en av påsarna framför bänken där hon står och berättar att hon kom till Sverige i medelåldern efter att ha träffat en svensk man. De första åren var jobbiga, Alma kände ingen här och kunde inte språket. – Det var väldigt ensamt. Jag försökte lära mig svenska genom SFI, men det gick inte. Vi fick bara skriva och skriva, aldrig prata. Och när folk pratade, så gjorde de det

[41]


Zahra Asadynia gör sin första dag som praktikant på Emmaus i Göteborg

Jag måste bli bättre på att prata. I Iran jobbade jag som barnpsykolog och jag hoppas jag kan göra det här i Sverige också.

[42]


på sina hemländers språk, och jag var den enda från Litauen. Men allting förändrades när jag fick praktik här, säger hon. När praktiken tog slut blev hon anställd, och har nu varit här i åtta år.

För gemene svensk är Emmaus kanske mest känt

för sina second hand-butiker eller för sitt internationella biståndsarbete. Men den ideella föreningen har sedan länge tagit ett socialt ansvar även här i Sverige. Till sorteringslagret i Göteborg kommer personer som står långt från arbetsmarknaden på praktik. Genom försäkringskassan kommer de som behöver arbetsträning efter att ha saknat jobb under en längre tid. Andra har nyligen kommit till Sverige och behöver förbättra sin svenska. De kommer oftast genom arbetsförmedlingen, som sedan de tog över uppgiften från kommunerna 2010, har ansvaret att etablera nyanlända i det svenska samhället. Tanken är att det med nuvarande reform ska ta två år från det att en person anländer till Sverige, tills det att denne är ute i arbete. Ofta läggs de sista, arbetsförberedande momenten ut på underleverantörer som förmedlar kontakten till organisationer som erbjuder praktik. Antalet praktikanter som kommer till Emmaus varierar, men de får aldrig vara fler än de anställda. Idéen är att praktikanterna utveckla sig själva, snarare än att vara en nyckel i produktionen. – Vi försöker skräddarsy praktiken efter praktikantens behov, så att alla som kommer får ut så mycket som möjligt av tiden här, säger Mickey Berndsson, som är praktikanansvarig på Emmaus och ofta den första personen praktikanterna möter när de kommer hit. Efter ett inledande planeringssamtal utser hon en personlig handledare bland de anställda Det är inte bara praktikanterna som har nytta av detta tror Mickey. – Jag tror mycket på möten. Om du får träffa människor du annars inte hade mött så händer det saker. Fördomar bryts ned och alla växer. Se bara på samhället, segregationen gör människor rädda för varandra. Man är rädd för det okända. För att motverka segregation och underlätta praktikanternas utveckling har Emmaus sedan länge en tydlig regel: Alla måste prata svenska med varandra. – Vissa som kommer hit har varit i Sverige länge, men kan du inte språket så är jättesvårt att få jobb. Och får du inte det så hamnar du lätt utanför samhället. Språket är jätteviktigt, säger hon.

De som praktiserar på Emmaus jobbar alla med

kläder i någon form. Allt som donerats, utom det mögliga, tas tillvara. Det som är tillräckligt fint säljs i butikerna.

Överskottet av klädförsäljningen, det som blir kvar när hyran och lönerna är betalda, används till biståndsprojekt över hela världen. Kläderna som inte är tillräckligt fina att säljas, men inte tillräckligt trasiga att återvinnas, skickas till behövande länder. För att underlätta transporten pressas de maskinellt ihop till 450 kilo tunga paket, ihopknutna med plastremmar. Pressen står utanför rummet där Alma och de andra jobbar, ute i lagret, bland truckar och buller. Framför den rynkar Yavid Khalili på näsan. – Den här ska inte vara här, säger han och slänger en blå halsduk i en bur. Halsduken har sorterats till pressen av misstag. Kläderna här ska till Ghana och där behövs inga ytterkläder. Innan Yavid kom till Sverige, 1990, hade han, som stridspilot, kämpat mot Mujahedinerna i sitt hemland, Afghanistan. När kriget tog slut flydde han ensam hit som 26-åring. Han hamnade i Trollhättan. – Det var som att komma till paradiset. Här var det inte krig och alla hade jobb. Själv fick han snabbt arbete på Volvo, trots att han knappt kunde säga ett ord på svenska. – Jag lärde mig orden jag behövde genom att prata med kollegorna. “Pallyftare” var ett tidigt ord, skrattar Yavid och fortsätter: – Det är nog svårare för de som kommer idag. Nu måste du lära sig svenska först och sedan söka jobb. det var lättare förr, då var det bara att gå till ett ställe och fråga om man fick jobba.

Efter Volvo arbetade Yavid på flera olika stäl-

len, innan han flyttade till Göteborg och var med om en konkurs under sin tid på Humanus. Efter några månader som arbetslös, fick Yavid komma till Emmaus på arbetsträning genom försäkringskassan. Sju månader senare fick han fast anställning. Det var tio år sedan nu. – Det här är det bästa jobbet jag har haft. Stämningen är så bra och alla tar han om varandra. Drygt 15 år innan Yavid kom hit tog Emmaus emot sina första praktikanter genom ett projekt tillsammansmed internationella folkhögskolan. 1989 skrev journalisten Cajsa Malmström ett reportage om projektet i Invandrarverkets (nuv. Migrationsverket) tidning “Ny i Sverige”. I reportaget följde hon den dåvarande praktikanten Diogenes Galvez under en kväll på Emmaus. – Diogenes! Han var min bästa vän här på lagret, säger Yavid och ler stort. – Men det var längesedan jag såg honom nu, vet du vad han gör? – Du behöver inte ta av dig skorna! Vi går alltid in med dem, säger Diogenes på spanskkryddad göteborgska. Det burriga håret är borta, men han ser ungdomligt

[43]


spänstig ut, trots att han ska gå i pension om bara några år. Handslaget är fast. – Vill du ha kaffe? Men vi har bara pulverkaffe, frågar Diogenes fru, Marie Johansson. På köksbordet står en bricka och på brickan skålar med ost, oliver och kex. Lampan över bordet skiner varmt i kontrast till novembereftermiddagen utanför fönstret. Diogenes sätter sig vid köksbordet och Marie i vardagsrumssoffan. Huset litet nog för att de ska kunna prata utan att höja rösterna. Utanpå är det rödmålat med knutar i vitt, som den klassiska svenska sommarstuga det en gång var. Då tillhörde det Maries föräldrar som spenderade sina somrar här ute i Björklanda kile. Nu för tiden sticker det ut. Genom åren har det sakta omringats av flotta, vitmålade villor, i takt med att förmögna människor förälskat sig i den här delen av Hisingen. Inuti är det litet, men utan att vara trångt. Bakom Diogenes står en välfylld bokhylla och på hyllans översta

rad en dalahäst. Stödd mot dalahästen är Diogenes gamla spansk-svenska ordbok som han fick i SFI för längesedan. Han tar ut den, bläddrar lite och skrattar till. – Där lärde jag mig inte mycket svenska. Det ta lång tid om man inte pratar det hela tiden. Diogenes växte upp i Chile och kom till Sverige som 26-åring 1988. I början umgicks han med mest med landsmän. De flesta var inställda på att återvända hem så fort den politiska oron i Chile lagt sig och därför inte särskilt intresserade av att varken integreras i det svenska samhället, Yavid Khalili har eller lära sig språket. Men Diogenes hade beslutat sig för att Emmaus anställd stanna redan innan han kom hit, uppväxten hade varitårhård sedan han kom och livet i Sverige var ett bättre alternativ. på praktik.

Under sitt första år läste han SFI, men det var

svårt att lära sig språket utan svenskfödda kompisar. I klassen var det bara andra invandrare. De flesta från Sydamerika, som han själv.

Jag lärde mig orden jag behövde genom att prata med kollegorna. “Pallyftare” var ett tidigt ord. Yavid Khalili har varit anställd Emmaus i 10 år sedan han kom hit på praktik.


varit s i 10 m hit

Han försökte får kontakt med människor på bussar och spårvagnar. I Chile hade det varit lätt. Var en buss halvfull, så satt det människor på halva bussen. – Man kunde sätta sig bredvid vem som helst, skoja och löjla sig. Här är det annorlunda, alla letar fter en ensam plats att sitta på. Allting blev bättre när han började att praktisera på Emmaus genom SFI-utbildningen. Praktiken skulle egentligen bara var under ett par veckor, men Diogenes valde att fortsätta. I många månader arbetade han gratis, sånär som på rikskuponger för lunch och middag, på kvällar och helger. - Jag var så trött på att åka hem till en tom lägenhet direkt efter skolan. Jag fick vänner på Emmaus och det var roligare att vara där.

Diogenes

1989

När han hade lärt sig svenska var det lättare att komma in i det svenska samhället. Genom kompisarna på Emmaus började han spela fotboll i Hisingslaget, Proletären FF, en kommunistisk fotbollsklubb, där de flesta var födda i Sverige. Under en period fick spelarna turas om att sova i klubbstugan, eftersom det fanns ett hot om att någon ville bränna ner den. Till skillnad från dagens asylbostadsbränder, var pyromanernas ilska riktad mot klubbens politiska färg och inte spelarnas. Någon rasism upplevde Diogenes aldrig. Samhällsklimatet var annorlunda på den tiden. – Det fanns jobb till alla och alla hade det bra, då är folk vänligare. Det är nog svårare för dem som kom-

mer nu, när det inte finns jobb. Efter två år i Sverige fick han uppehållstillstånd och fast anställning på Emmaus. Där blev han kvar ända till 2008, då han började jobba på Hedlundgruppens lager. 1999 kom Marie Johansson till Emmaus av en slump. Hon hade blivit tipsad av en vän att det fanns ledig tjänst för en textilkunnig person. Hon stannade bara i två år, men hon och Diogenes hann bli kära. – Man kan säga att Emmaus förde oss samman, säger­ Maria från soffan och skrattar.

Diogenes, Yavid och Alma hävdar alla att det

hänger mycket på den nyanlände om integrationen i Sverige ska bli lyckad, särskilt när det gäller att lära sig svenska. – Att lära sig språket är viktigt för att inte hamna ut-

Diogenes 2

015

anför. Jag har en chilensk vän som knappt pratar svenska, trots att han varit här lika länge som jag. Det går inte om man inte försöker, säger Diogenes. Det gjorde han och nu, efter halva sitt liv här, känner han sig svensk. Ibland kommer han till och med på sig själv med att läsa de svenska undertexterna till spanska filmer. Samtidigt drömmer Diogenes och Marie om att flytta till Chile när de går i pension om några år. – Fast när vi varit där och hälsat på hittills är det alltid Diogenes som vill åka tillbaka till Sverige först, skrattar Marie. Diogenes ser först förnärmad ut. Sedan nickar han. – Det stämmer, jag längtar hem till lugnet.

[45]


Jakten på Rudolf Reha

Hösten 1944 kom drygt 25 000 estländare till Sverige. En av dem var min morfar, Sulev Vaske. Då 16 år, idag 87. En av hans medflyktingar lånade honom tio kronor till båten som tog dem till Sverige. Morfar har alltid undrat vem den här medflyktingen egentligen var och jag har nu bestämt mig för att ta reda på allt jag kan om honom. Det enda jag vet är hans namn, Rudolf Reha. Text & bild: Ida Österberg


Vägen Hit

Det ligger ett gulnat brev på köksbordet i Mariestad. Morfar har sparat det i snart 70 år. Meddelandet är kort.

Herr Sulev Vaske Jag är tvungen att skriva på tyska då ett brev skrivet på estniska skulle ta mycket längre tid att nå dig. Tack för din ärlighet. Pengarna jag spenderade var inte mer än det jag betalade den finska sjökaptenen, vilket blott var 12 kronor. Rudolf Reha Ett par år efter andra världskrigets slut gjorde Sulev ett försök att återbetala skulden från sin flykt över Östersjön. Vem den där Rudolf Reha egentligen var har gäckat honom hela hans vuxna liv. – Han måste ha varit en pamp av något slag. Han verkade ha många kontakter och han fixade oss en ny båt i Finland. Men Rudolf Reha var i medelåldern under kriget, han måste vara död. Vad kan man egentligen ta reda på om denne man efter hans bortgång? En hel del, ska det visa sig. Fast låt oss först gå tillbaka till början.

Februari 1918. Estland är nu självstyrande för första

gången på hundratals år. Sulev Vaske föds 1928, som äldst av fem syskon. Morfar minns inte mycket av sin barndom, bara att han var sjuk ofta. 1940 är Sulev med i scouterna och de planerar ett läger som han ser mycket fram emot. När ryssarna samma sommar tar över, sprider de skräck hos befolkningen genom deporteringar och beslagtagande av egendomar. Och scoutlägret blir inställt. I september 1944 närmar sig ryssarna Estland än en gång och tyskarna börjar retirera försöker det estniska folket ta makten över sitt land. – Alla skulle med sa man, så det skulle ju jag också. Det är en av många dumheter jag har gjort i mitt liv, säger morfar och skrattar. Sulev vaktar ett flygfält åt tyskarna. Det märkliga är att han aldrig ser några flygplan. Då förstår han att ryssen är närmare än vad man först trott och han bestämmer sig för att istället rymma till Sverige. Med kläderna han har på kroppen och infekterade fötter ger han sig av mot havet.

november 2015. Nu letar jag efter Rudolf Reha. En

google-sökning på namnet leder mig till en släktforskningssida där födelseort, födelsedatum och dödsdatum står. Sidan hänvisar till Sveriges dödbok, en databas med personuppgifter till alla som avlidit i Sverige sedan 1947 och framåt. En sökning på Reha i Sveriges dödbok bekräftar informationen från hemsidan. Dessutom dyker en Ilse Johanna Reha upp. Rudolf Rehas fru.

Brevet från Rudolf Reha har morfar sparat i snart 70 år. Han har ännu inga svar på vem mannen var. Det enda som står är att hans skuld inte behöver betalas tillbaka.

Rudolf dog 1964 och hans fru 1960. Jag vill veta om de fick några barn. Om barnen lever skulle de kunna berätta för mig om dem. Jag får tips om att begära ut deras bouppteckningar, där står nämligen eventuella arvingar. Jag besöker därför riksarkivets hemsida. Genom att fylla i allt jag vet om paret Reha lägger jag två beställningar hos arkiven i respektive län där makarna bodde när de avled. Stockholm, för Ilse Johanna, och Visby för Rudolf. Från Stockholm får jag svar redan dagen efter och där står att Ilse Johanna Reha vid sin bortgång hade två myndiga döttrar. Då paret gifte sig 1949 drar jag slutsatsen att döttrarna var från ett förhållande före Rudolf. Det finns ingen med döttrarnas namn folkbokförda i Sverige idag och i stunden känns det lite väl långsökt att leta reda på dem, så jag avvaktar.

September 1944. 16-årige Sulev går till fots genom

skogen. På väg mot havet för att ta sig till Sverige. Hans fötter är ömma och variga, han har fått någon infektion efter att ha badat i smutsigt vatten. Han stannar på en gård för att övernatta. När han ska lägga sig så är rummet fullt med folk så istället går han till köket. Där sover en kvinna. – Nähä! tänkte jag, berättar morfar och viftar demonstrativt med handen.

[47]


– Jag ska gå opp till laggårn. Där hittar han några andra ungdomar och somnar på höskullen. Han vaknar till av smällar. Det är förmodligen ryssar som anfaller. Granater kastas in i gårdshuset, in i köket där Sulev hade tänkt sova. Det är granatsplitter överallt. De överlevande flyr. På en granngård får de reda på att det är några män med vapen nere vid vattnet som bygger en båt. Sulev letar upp männen och en av dem är Rudolf Reha.

[48]

November 2015. Jag är hemma hos morfar och

berättar vad jag hittat om Rudolf än så länge. Minns han något annat? Han säger att Rudolf kan ha varit lärare på universitetet i Tartu. Jag är hemma igen och i brist på bättre idéer söker jag på ”Rudolf Reha Tartu”. En PDF-fil med oklart ursprung dyker upp bland sökresultaten. Dokumentet är drygt 100 sidor och texten är full av fotnoter. Där nämns Rudolf


Reha en enda gång men jag får även en källhänvisning. Till ett dokument som tillhör svenska säkerhetspolisen, Säpo. En ny tanke dyker upp, undra om man faktiskt kan begära ut handlingar från Säpos arkiv. Hur häftigt?

September 1944. Båten är färdigbyggd men träet

har inte fått svälla tillräckligt och den tar in vatten. Vädret är hursomhelst hyfsat och varken ryssar eller tyskar syns till. 28 ester, bland dem Sulev Vaske och Rudolf Reha, skjuter ut båten och ror en bit innan de vågar starta motorn. Sulevs fötter blir värre av vätan. Tillgången på bränsle är så dålig att ren bensin är för dyrt och man får blanda ut den med annat. Därför är det problematiskt att få igång båtmotorn. Sulev har ett intresse för motorer och har läst hur man gör den där rätta knycken för att få igång dem. Så när de vuxna karlarna inte lyckas gör den 16-årige grabben det. Han är vaken hela natten. De öser vatten och får starta om motorn ett par gånger till. Hans variga fötter värker och luktar.

I den finska skärgården går de på grund men klarar

sig upp på en holme. I timmar väntar de. Här är det ryssarna som bestämmer och att rädda flyktingar är straffbart. Ändå får de hjälp. Finländarna gömmer esterna under en presenning och för dem till ett gammalt kasernområde. Sulev är helt slut, han håller krampaktigt i en åra. Det är trångt. När de ska av båten orkar han inte ens resa sig upp. – Släng den där i sjön, han luktar ju! hör han någon säga. De pratar om honom. Ändå får han hjälp in på den gamla kasernen.

Där stannar de ungefär en vecka och september går

över till oktober. Under tiden förser finländarna dem med mat. – Jag är tacksam till finnarna som följde med oss och gömde oss där, berättar morfar. Rudolf Reha har lyckats skaffa fram en ny båt som ska ta gruppen till Sverige. För att få åka med i den så ska alla betala 10 kronor var. Sulev äger ju inget mer än kläderna han har på sig och tror han kommer bli tvungen att stanna kvar i Finland. Rudolf Reha är av en annan åsikt. – Dumheter! Du ska med. Du som är så ung och stark kommer säkert få jobb i Sverige. Du kan betala tillbaka mig då, säger han.

November 2015. Jag får svar från riksarkivet i Visby

efter en vecka. Från bouppteckningen ser man att Rudolf Reha hade en son från sitt första äktenskap, Haljand Reha. Den säger även att vid tiden för Rudolfs bortgång bodde sonen i Montreal, Kanada. Jag gör ett försök att kontakta några av de personer som enligt Facebook heter Reha och

bor i Montreal idag. Inget svar. Åter till dokumentet från Säpo. Det skadar ju inte att åtminstone försöka begära ut det. Jag hittar ett webbformulär och kan numera Rudolfs personuppgifter utantill. Född 1900-03-03 Tallinn, Estland. Död 1964-10-01 Visby, Gotland. Jag skriver in referensnumret från PDF-filen i kommentarsfältet. Efter några timmar vibrerar min telefon. Jag har fått ett mejl från en tjänsteman som har hand om mitt ärende. Det är bara ett par sidor ur den akten jag begärt ut som berör just Rudolf Reha, skriver han. Däremot finns det en rapport på ungefär tio sidor i Säpos arkiv som rör enbart Rudolf Reha. För att få tillgång till den filen behövs en sekretessprövning först göras. Det är bara att svara på mejlet med vad jag vill begära ut. Jag begär självklart ut alltihop, allt som rör denne mystiske man.

Oktober 1944. Motorn i den nya båten behöver precis

som den förra Sulevs hand för att starta. När de närmar sig Sverige möter de kustbevakningen som visar vägen in till hamnen. – Men våran båt var snabbare, så vi fick åka runt runt dem för att den gick så fort, berättar morfar. De kommer till utlänningsförläggningen vid Rådmansö ett par mil utanför Norrtälje. Där får Sulev sjukvård för sina fötter. När såren har läkt, efter ungefär en vecka, besöker en sköterska honom. Han förstår inte vad hon säger men hon drar honom i örat för att få honom att ställa sig upp. – Och när hon släppte taget så rasade jag ihop, berättar morfar. Han har fått någon typ av influensa och får ligga kvar ett tag till.

November 2015. Det dröjer bara något dygn innan

filerna från Säpos arkiv dyker upp i min inkorg. Sekretessprövningen gick igenom. I början av den längre rapporten syns avtryck av en stämpel högst upp, Hemlig. Rapporten innehåller mer information än jag ens vågat drömma om. Den är skriven ett par månader efter Sulev och Rudolfs ankomst till Sverige. Där har andra personer från Estland sagt att ”Reha lämnat uppgifter till tyskarna angående estniska medborgare, mot vilka han uppträdde synnerligen bryskt”. Min gissning är att Säpo ville undersöka om detta stämde och främst är rapporten ett förhör med Rudolf Reha själv.

I rapporten säger Rudolf Reha att han jobbade i estniska armén under 1920-talet. Han hade anställning vid de olika gränsbevakningarna i landet och tjänstgjorde samtidigt som sportlärare och sjukgymnast på krigsskolan i Tallinn.

[49]


1918 Estland blir självstyrande för första gången på flera hundra år.

1921

1939

Estland blir medlem av Nationernas förbund.

Andra världskriget bryter ut.

1940

1941

Sovjet ockuperar Estland. Ryssarna beslagtar egendomar och tusentals människor deporteras.

I början av 1930-talet ägde Rudolf en butik i huvudstaden och var med i ett parti som stödde Estlands självständighet. Under den tiden så blev han dömd mot sitt nekande för stämplingar mot regeringen och satt i fängelset ett par år tills han blev benådad. Därefter fortsatte han sin affärsverksamhet.

Ryssarna tog både Rudolf Rehas företag och

hans privata ägodelar. Då flydde han till Tyskland. Där gick han en militär- och polisutbildning och reste tillbaka till Estland 1941. Sedan jobbade han för den tyska ordningspolisen, bland annat som tolk. Rudolf Reha säger i rapporten att han inte ville klä sig i ordningspolisens uniform men var tvungen. Ett år innan flykten tog han tjänst vid hemvärnet där han blev friskriven från krigstjänst på grund av en gammal skada. När den ryska fronten närmade sig igen, bestämde han sig för att ta sig till Sverige. Han mötte en man, Edvard Mikhelson, och tillsammans byggde de en båt.

Juni 1947. Sulev Vaske är numera myndig och har fått

ett jobb och inkomst i Sverige. I en estnisk tidning annonserar han om kontakt med Rudolf Reha, för att kunna betala tillbaka sin skuld. Han får ett brev på tyska daterat till den sjunde juli. Det är det sista han hör från mannen utan vars hjälp han aldrig hade kunnat ta sig till Sverige.

Tyskland ockuperar Estland.

1944 Sovjet tar än en gång makten över Estland och många väljer att fly. Främst till Sverige och Tyskland.

1988 300 000 ester samlas i Tallinn och sjunger för Estlands

Morfar visar en bild från 1930-talet. Pojken till höger är han själv, de andra är två av hans syskon.

frihet.

November 2015. Jag har förstorat upp texten på

1991 Sovjetunionen faller och Estland förklarar sig självständigt.

datorn så morfar ska kunna läsa den. 87 år gammal är minnena från flykten mer detaljerade än de från gårdagen. Texten handlar om Rudolf Reha, hur hans liv såg ut innan han kom till Sverige och vem han var i det estniska samhället. Morfar läser tyst. Att uttrycka känslor i ord är inte hans starkaste sida men det behövs inte. Jag ser på honom att han berörs av att äntligen få svar.


Från flykting till polis Jelena Radic ­jobbar som polis i ­Storgöteborg. Redan i tidig ålder bestämde hon sig för att göra skillnad i samhället. – Jag var sju år när Balkankriget bröt ut. Mina föräldrar, två bröder och jag tog oss genom hela Europa till Sverige efter en både fysiskt och psykiskt påfrestande resa. Ingen söndagsutflykt direkt, säger hon och skrattar. Efter att ha slussats mellan olika flyktingförläggningar i södra Sverige hamnade familjen till slut i Nässjö som många andra Balkanflyktingar. Att komma till ett nytt land och en ny kultur var inte lätt, men det gick enligt Jelena Radic ganska snabbt att komma in i samhället. En väg till detta var idrotten. – Jag spelade både tennis och

basket redan från sju års ålder, men mycket professionella de också. det var först när jag fyllde tolv som det blev ”seriöst”. Förutom att träffa Idag trivs Jelena väldigt bra med kompisar och göra det bästa som sitt arbete. Tålamod, lagarbete och fanns, lärde jag mig också saker av ­disciplin har följt med naturligt från stor betydelse i vuxen ålder. åren på ­basketplanen vilket ­passar jobPolishögskolan och bet som hand i h ­ andske. dess ­antagningsprocesser Hon är också glad över har varit föremål för att ­hennes vilja och diskussion vid ett flertal önskan att göra s­ killnad ­tillfällen. Förutom kritik faktiskt ger resultat. mot köns- och bak– Utöver det skänker grundskvoteringar har mina kollegor mig en också stämningen och stor glädje. Utan dem inställningen mot dessa hade det varit en helt inkvoterade lyfts fram annan historia. Polisen Jelena Radic och ifrågasatts. Detta Det finns också Bild: privat är dock ingenting som ­f örbättringspunkter. Jelena Radic känns vid. – Ibland önskar jag – I min årskull var vi tre personer att vår ­a rbetsgivare kunde visa oss med utländsk bakgrund. Vi var inte lite mer uppskattning för allt arbete på något som helst sätt särbehandvi gör. lade eller sågs annorlunda på jämfört – Det är många övertidstimmar, med andra klasskamrater. många långa och tuffa nätter, men vi – Just vår klass var väldigt öpfortsätter kriga på. Mer kan vi inte pen och mottaglig. Instruktörerna göra.

Ord som svenskan lånat ut Många känner till att svenska språket består av en hel del utländska lånord. Till exempel ”kiosk” som hämtades från turkiska eller ”trottoar” som kommer från franskan. Här är fem knasiga exempel på det omvända – svenska ord som har exporterats till andra språk.

Pormestari

Orienteering

Finska, kommer från svenskans ”borgmästare”.

Engelska, syftar på sporten som på svenska heter ”orientering”.

Knäckebröd

Nederländska, det hårda platta brödet kallas exakt samma sak i Nederländerna

Ombudsman

Franska, ett ord som många språk har lånat från svenskan, men som fransmännen troligtvis ­uttalar extra roligt.

Elektroluks

Polska, betyder i det här fallet dammsugare och kommer från det svenska varumärket ­”Electrolux”

[51]


Att återupptäcka sitt modersmål

Somaliska läraren Mohammud Ali reser från Stockholm till varje kurstillfälle.


Språk

Det finns bara fyra platser i världen där det går att läsa somaliska på universitet. En av dem är Göteborg. Nästan alla som studerar språket där har det som modersmål. Men mannen som undervisar dem har blå ögon och ljust hår. Han heter Morgan Nilsson och har aldrig satt sin fot i Somalia. Text & bild: Filip Lyrheden

M

ohamud Ali sitter och fikar tillsammans med de andra kursdeltagarna. Klockan är halv tio på lördag förmiddag och folk har kommit hit från olika delar av landet för att vara med på helgens undervisning. – Innan kursen började så trodde jag att det var en somalier som skulle undervisa oss. När jag fick höra att det var en svensk undrade jag såklart hur han kan ha lärt sig somaliska. Sen fick jag dessutom höra att han aldrig ens har bott i Somalia, säger Mohamud Ali, som är modersmålslärare i Stockholm. Han fortsätter: – Men han är otroligt duktigt och kunnig. Det kommer bli bra för hela världen det han gör här. Han har skrivit och samlat in otroligt mycket material om det somaliska språket. Han har samlat allt alltså! Till och med de första somaliska språklexikonen som skrevs i slutet av 1700-talet.

Kursen i somaliska för modersmålslärare är ut-

spridd över ett antal helger under två terminer. Det blir ungefär var femte vecka som deltagarna ses på plats i Göteborg. Klockan tolv i dag har de tenta och innan det ska Morgan Nilsson gå igenom övningsuppgifterna som alla har tränat på hemma. Sharif Abdullahi är SFI- och modersmålslärare i Göteborg och är lite nervös inför tentan. – Det är mycket. Alldeles för många frågor. Men det är

korta svar och inget man ska analysera. Det finns bara rätt och fel, säger han. På kursen för modersmålslärare är tanken inte att lära ut språket från grunden. Det är i själva verket ett krav att alla som deltar redan kan en del somaliska. I stället är det grammatiken som är i fokus. – Jag föddes innan inbördeskriget och fick därför aldrig möjlighet att gå i en skola där jag kunde lära mig grammatik. Själva modersmålet och uttalet har vi ju alla. Men grammatiken… Vi visste inte ens att det fanns något sådant, säger Sharif Abdullahi.

Somaliska är inte så våldsamt olikt svenska. Polska och somaliska är ungefär lika svårt att lära sig. Undervisning i somaliska på universitetsnivå är

extremt ovanligt. I hela världen finns det bara på fyra platser – Neapel i Italien, London i England, Colombus, Ohio i USA och Göteborg i Sverige.

[53]


Den sortens kurser som finns i Göteborg, som inte bara är nybörjarkurser, är dessutom helt världsunika. Morgan Nilsson är en av nyckelpersonerna bakom hur det kunde bli så. Hans arbetsrum på universitetets humanistiska institution är belamrat med böcker om språk och bakom skrivbordet hänger en stor karta över Somalia. – Somaliska är inte så våldsamt olikt svenska. Jag skulle nästan säga att polska och somaliska är ungefär lika svårt att lära sig. Och då är polska ett indoeuropeiskt språk som anses närbesläktat med svenskan, säger Morgan Nilsson. Han pekar på kartan över Somalia och stannar med fingret vid texten högst upp, ”KHARIIDADDA SOOMAALIYA”, står det. – Titta här! Det är samma bokstäver som i vårt svenska alfabet, säger Morgan Nilsson.

I samband med en språkutredning som gjordes av re-

geringen i början av 2000-talet uppmärksammade man att en del språk som var stora bland svenska medborgare inte alls fanns representerade på universiteten. Samtidigt som till exempel arabiska sedan länge gick att studera på i princip samtliga universitet i Sverige saknades undervisning helt i språk som albanska och somaliska. Utredningen beslutade att situationen för de förbisedda språken behövde förbättras och pengar avsattes till de universitet som hade bäst möjlighet att starta de nya språkutbildningarna. På Göteborgs universitet fanns en professor i afrikanska språk och det blev anledningen till att somaliskaundervisningen hamnade just där. År 2008 startades en treårig nybörjarkurs i somaliska vid Göteborgs universitet. Den fanns kvar fram till 2010. – En nybörjarkurs var kanske inte det som behövdes mest akut. Till de här kurserna kom det ganska många somalier och en hel del svenskar. Men somalierna var i majoritet och de pratade ju redan språket flytande. Kanske gjorde det att svenskarna inte kände att det var en renodlad nybörjarkurs de hade hamnat på, säger Morgan Nilsson.

Det blev en hel del avhopp och på institutionen insåg

man att det största behovet snarare var en kurs för modersmålslärare som behövde högskolepoäng. All undervisning i somaliska lades på is. Det var brist på läromedel och eftersom det inte hade funnits några kurser tidigare någonstans i landet var det också stor brist på behöriga lärare. Morgan Nilsson sneglar på de många hyllmeter av språkvetenskaplig litteratur som täcker ena väggen av arbetsrummet. – Utan behöriga lärare blev det så att jag fick råplugga somaliska själv. När vi började med nybörjarkursen var jag inte ens inblandad. Jag kunde ingen somaliska alls utan

[54]

har jobbat med slaviska språk tidigare, polska och tjeckiska framförallt, säger Morgan Nilsson. Nu undervisar han det mesta själv, men till våren ska man försöka involvera fler lärare, så att det blir mer stabilt och att allt inte hänger på en enda person. I nuläget finns det två kurser i somaliska vid Göteborgs universitet. Parallellt med kursen för modersmålslärare hålls även en kvällskurs som heter ”Kontrastiv introduktion till somaliskan”. Den riktar sig till lärare som vill få en grundläggande överblick över språket som ska underlätta när de undervisar elever med somalisk bakgrund.

Tio minuter innan utsatt tid till en av

föreläsningarna på kvällskursen, står Morgan Nilsson och kopplar in sin laptop i projektorn. Framför honom gapar stolsraderna tomma. – Några stycken har mejlat och sagt att de inte kommer. Men tio stycken borde vi nog bli här i kväll, säger han.

I Sverige känner jag till minst 20 författare som skriver skönlitteratur på somaliska. Han sneglar mot den öppna dörren. – En tjej deltar på distans från Filipstad. Hon har varit här vid två tillfällen, men nu följer hon föreläsningarna via internet. Tre kvinnor i medelåldern skyndar in i salen. Den ena sätter sig på första raden, alldeles framför Morgan Nilsson och de andra två slår sig ner en rad längre bak. En av kvinnorna på andra raden heter Aase Qvist och arbetar som lärare på Angeredsgymnasiet. – Det har varit ganska stressigt det senaste. Jag var på väg att inte komma hit i kväll för jag hade glömt min lunch hemma, säger Aase Qvist och bryter loss en bit kexchoklad som hon har tagit fram ur väskan.

Två kvinnor till kommer in i salen. och med fem

personer på plats är det dags för kvällens föreläsning att börja. På projektorduken visar Morgan Nilsson somaliska ord och fraser. I tur och ordning läser varje person varsin fras på somaliska och försöker sedan översätta den till svenska. – Mina elever brukar säga det där annorlunda, säger kvinnan längst fram till vänster efter en stund. Det har uppstått en diskussion kring ordet ”maanta” som betyder ”i dag”. Kvinnan säger att hennes somaliska elever inte säger ordet på det sättet. Morgan Nilsson tror att det


Många blev förvånade när det inte var en somalier som undervisade kursen.

Intresset är störst hos modersmålslärare som behövde akademiska meriter.

kan vara så att ”maanta” är en sammansatt variant av ett längre ord som eleverna använder. Kvinnan på första raden är inte helt övertygad och tror snarare att det kan vara en dialektal anledning, eftersom hennes elever kommer från södra Somalia.

När den första av kvällens två timmar har pas-

serat är det dags för en kort paus. Aase Qvist tar av sig sina glasögon och putsar dem. Hon har ett till par glasögon uppskjutna i håret ovanför pannan. – Det inte så att jag lär mig prata somaliska direkt. Men jag får användning för det på det viset att jag tänker annorlunda när jag träffar elever och sådär, säger Aase Qvist.

Hon fortsätter: – Jag har träffat många somalier när jag har jobbat som lärare och blivit nyfiken på språket och velat lära mig mer. Aase Qvist tar på sig de nyputsade glasögonen, rättar till det andra paret i pannan och vänder sig mot projektorduken, redo att läsa nästa mening på somaliska. Det är inte bara modersmålslärare som sitter i fikarummet och går igenom repetitionsuppgifterna en sista gång innan tentan den där lördagsmorgonen. En av de yngre killarna runt borden jobbar på Sveriges Radios somaliska redaktion, som publicerar nyheter om Sverige inom ramen för den flerspråkiga kanalen P6. Mohamud Ali, modersmålsläraren från

[55]


Morgan Nilsson fick lära sig somaliska från grunden, sedan lära vidare.

”Jag har en kompis som försöker lära sig somaliska själv”, säger Sharif Abdullahi.

Stockholm, berättar att det produceras mer somaliskspråkiga medier och konst än de flesta har en aning om. Han har koll på ett tiotal somaliska tv-kanaler som sänder från Europa. Mycket somalisk kultur finns utanför hemlandet. – I Sverige känner jag till minst 20 författare som skriver skönlitteratur på somaliska. Och de böckerna sprids hem till Somalia sen. De handlar om allt möjligt. Kärlek, krig och flykt är vanliga teman, säger Mohamud Ali.

Kursen i somaliska kommer att fortsätta under

vårterminen och en ny kursstart är planerad till nästa höst. Morgan Nilsson är övertygad om att det här är något om har kommit för att stanna och hoppas också att man kan börja med nybörjarkurserna igen. – Då föreställer jag mig att man skulle kunna locka ­studenter från Norge och Danmark också, eftersom det bara finns i Göteborg. På längre sikt skulle man också kunna samarbeta med London. En gemensam kurs på engelska skulle nå ut ännu bredare i Europa, säger Morgan Nilsson. Det har blivit dags att röra sig mot tentasalen och folk står i kö för att diska sina kaffekoppar. SFI och modersmålsläraren Sharif Abdullahi är märkbart spänd inför tentan. Han tycker att kursen har gett honom mycket som har varit användbart för egen del, men även för folk i hans närhet. – Jag har en kompis som försöker lära sig somaliska själv. Han frågar mig om hjälp hela tiden. Han har köpt böcker, använder olika appar och chattar med folk från hela världen. Det finns en amerikansk nördkille som pratar sju språk och somaliska är hans favoritspråk, säger Sharif Abdullahi. Han ställer ifrån sig sin kaffekopp och samlar ihop sina saker. – Morgan är också en nörd. En grammatiknörd. Eller expert på grammatik menar jag, säger Sharif Abdullahi och ler.

[56]

Både svenska och somaliska använder sig av det latinska alfabetet.

LITE SOMALISK HISTORIA Somalia blev självständigt 1960 när den brittiska kolonin i norr och den italienska kolonin i söder slogs ihop till ett land. Då stod man inför problemet med att halva landet hade engelska som officiellt språk och den andra halvan italienska. När det var dags att bestämma sig för ett officiellt alfabet verkade det arabiska vara ett naturligt val och uppmuntrades dessutom av de religiösa krafterna i landet. När valet till slut, år 1972, trots allt föll på det latinska alfabetet var orsaken till stor del ekonomisk. I landet fanns redan tryckpressar och skrivmaskiner som var kvar från den koloniala perioden och de var anpassade till det latinska alfabetet.


Krönika

"Låneorden berättar en mörk historia"

1922 grundades Sveriges rasbiologiska in-

stitut där människor med hjälp av biologin kategoriserades som högre eller lägre stående. Rasisterna av idag fokuserar oftast inte längre på biologiska skillnader utan kulturella. Mat, traditioner och beteenden som inte anses ”svenska” har hamnat i skottlinjen och en person med brytning utgör genast ett hot. Men inte ens den här typen av rasism kan sägas vara särskilt modern. Historien är full av exempel på hur kulturuttryck värderats olika beroende på varifrån de kommer. Vissa språk har ansetts fina och andra fula och det är inte direkt slumpen som avgjort vilka låneord som tagit sig igenom det kulturrasistiska språkfiltret och blivit en del av dagens svenska ordlista.

På slutet av 1600-talet var Frankrike en stormakt

och allt som var franskt hade hög status i Sverige. Mat, kläder, litteratur och konst. Det franska var fint och skulle efterliknas. Med de franska vanorna följde även språket. Ord som konsert, symfoni, poesi, kostym och fåtölj är alla franska låneord. Det stora inflytande som franskan hade på svenskan hade inget att göra med att många i Sverige talade franska eller att allmänheten hade Vilket rasistiskt skelett någon längre naturlig kontakt har du i garderoben? med det franska språket. Hur svensk är egentligen Romernas språk, romani, köttbullen? har däremot talats i Sverige Lyssna på Suedipodden! under lång tid men utan att suedi.jmg.gu.se lämna några finkulturella ord efter sig i den svenska ordlistan. Romerna sågs inte som ett fint folk, tvärt om. Sedan de första romerna kom till Sverige i början av 1500-talet har de utsatts för grov diskriminering. En diskriminering som till och med getts stöd av lagen. I den allmänna zigenarförordningen från 1637 stod att alla romska män i Sverige skulle hängas och alla romska kvinnor och barn skulle utvisas. Några hängningar genomfördes dock inte men i lag och praktik har romerna konsekvent diskriminerats och marginaliserats i Sverige.

Suedis krönikörer : Jakob Norén Eriksson och Matilda A. Ljungkvist

het. Eftersom samhällets rasistiska attityd mot romerna tvingat dem till utanförskap är det i förbrytarspråket vi kan hitta flest låneord från romanin. Ord som tjåla, snatta och muddra. Via förbrytarspråket blev vissa av dessa ord slanguttryck som i några fall via omvägar tagit sig in i vardagsvenskan och i ännu färre fall hamnat i ordlistan. Tjej är till exempel ett ord som härstammar från romanin och som vi använder flitigt.

Genom att titta på vilka sorts ord vi lånat in från

vilka språk blir det tydligt hur kulturer värderats olika i den svenska historien. Att vi har franska låneord som andas finkultur medan romanin försett oss med ord för kriminella handlingar säger ingenting om varken fransmän eller romer. Det säger bara något om Sverige. Vissa kulturer har beretts plats i överklassen, andra har förvisats till utanförskap. Indirekt har alltså vårt svenska språk fungerat som ännu ett verktyg i den tysta rasistiska traditionen där man kategoriserar och värderar människor beroende på kulturell bakgrund. Låneorden berättar en mörk historia om svensk kulturrasism. Det är inte en ny företeelse och heller inte lika tydlig som rasbiologiska institutets skallmätningar. Men kanske är den just därför ännu mer allvarlig. Eftersom vi alla ovetandes hjälps åt att bära upp den varje dag, bara genom att använda vårt språk.

På fängelser och andra platser där människor

som stod utanför samhället befann sig uppstod ett eget språk för att kunna kommunicera med varandra i hemlig-

[57]


Eldsjälen

Fristadstoget i Eskilstuna Foto: Malin Bergstrand

Rabie bygger broar mellan kulturer När Rabie Aldeeb, 47, kom som flykting fick han hjälp av en svensk familj för att komma in i samhället. Nu kämpar han för att fler ska få samma möjlighet. Eskilstuna är en kommun som tar emot ett stort antal flyktingar. Endast två av stadens fastighetsbolag tar emot nyanlända. De andra fastighetsbolagen ställer höga krav på hyresgästerna, som är omöjliga för en nyanländ att uppnå. Något som i längden skapat segregation i staden. – Det blir också så att nyanlända söker sig till områden där andra landsmän finns. Det känns lite tryggare med någon som kan språket och den egna kulturen. I slutänden blir det inte bra, säger Rabie Aldeeb, som jobbar som integrationssamordnare på Eskilstuna kommun. För tio år sedan märkte Rabie Aldeeb att nyanlända hade allt svårare att integreras i Sverige. De började förli-

[58]

ta sig på andrahandsinformation, och blev omotiverade att lära sig språket. På det dåvarande arbetet på socialtjänsten bestämde sig han och medarbetare för att de behövde göra något. – Vi ville bygga broar och hitta ett sätt för nyanlända och etablerade att träffa varandra. De startade projektet språkvän, som ger nyanlända möjligheten att träffa människor som är etablerade i Sverige. Det kan vara två personer som möts, två par, och ibland även två hela familjer. Tanken är att utbytet inte ska ställa några krav på de som medverkar. Båda parter ska få ett utbyte av att delta. Allt är frivilligt från båda sidor, och handlar om att skapa kulturförståelse och även språkträning för de nyanlända. Fram till för tre år sedan var det få som anmält intresse för projektet. – När jag själv kom till Sverige träffade jag en familj som hjälpte mig. Med kontakter, jobb… De gjorde allt för att jag skulle stanna. Jag önskade mig själv samma hjälp för andra. Jag kämpade för att verksamheten skulle bli kvar. Rabie Aldeeb ville därför inte ge upp projektet. Samtidigt var det svårt att nå ut med information till allmänhe-


Eldsjälen ten. Allt började ta fart när han lyckades få verksamheten flyttad från socialtjänsten till kommunen. Då lyckades de också få finansiering från länsstyrelsen. De marknadsförde projektet på flera olika sätt. De nyanlända fick information via Svenska för invandrare (SFI). Marknadsföring för att bli språkvän skedde bland annat genom buss- och bioreklam. De som arbetade med projektet stod på torget och delade ut informationsblad. Helt plötsligt kom tusental samtal till kommunen. – Hälften trodde visserligen att det handlade om att få ett jobb. Men då lossnade allt, säger han. Sedan dess har projektet vuxit. Idag finns 850 matchningar i Eskilstuna. Modellen sprids nu till kommuner över hela Sverige. Eskilstuna har fått igång ett nationellt projekt där de stöttar andra kommuner att börja arbeta med integration på olika sätt. Idag är mer än en tredjedel av Sveriges kommuner med i projektet. Siktet är inställt på att fortsätta växa. – Målet är att vi ska finnas över hela Sverige, säger Rabie Aldeeb. 

FAKTA: SPRÅKVÄN Så går det till: En etablerad person i Sverige träffar en person som är ny i landet. Det kan också vara ett par som träffar ett annat par, och ibland en hel familj. En matchning sker mellan två parter utifrån gemensemma erfarenheter, intressen, ålder och familjesituation. Första mötet sker tillsammans med en samordnare och sedan sköter ni kontakten själva. Kontakten pågår så länge ni vill.

Så kan du bli eller få en språkvän: På sprakvan.se finns mer information om att bli eller få en språkvän. Där kan du också se om projektet finns i din kommun. I dagsläget finns 108 kommuner registrerade. Intresseanmälan kan du därefter göra på den egna kommunens hemsida.

MALIN BERGSTRAND

Rabie Aldeeb har hjälpt till att sprida modellen för språkvänner över hela Sverige.

Foto: Malin Bergstrand

[59]


Språket är nyckeln Sadiya Mohamud och Abdirahman Hassan var bara tonåringar när de kom hit. De visste inget om språket eller kulturen. Men för en bättre framtid var ett helt nytt liv värt allt. Text & foto: Therese Irebäck


Språk

– Igår var det minus tre, det var jättekallt. I Somalia har vi ingen vinter, ingen höst. När det är kallt hos oss är det som den svenska sommaren, säger Sadiya Mohamud. De röda jackärmarna går ner över knogarna, den lila halsduken är virad runt huvudet. Av regnet finns det bara dugg och blank asfalt kvar. Hon skjuter barnvagnen framför sig, redan sen till förskola, sen till skolan. Som tur är ligger förskolan nära. Det mesta ligger nära på Januarigatan. Efter en smärre kamp med ett grindslås och en dotter som har nog med kläder för lek i den kallaste vinter skyndar sig Sadiya Mohamud mot hållplatsen, den randiga klänningen smiter åt runt benen och gör stegen korta. Hon kom hit januari 2008, enligt meteorologerna en mild vinter, men inte för en tjej på 17 år från det tropiska Somalia. Hon var en av ungefär 2000 somaliska kvinnor som kom till Sverige det året. Och till en början gillade hon det inte alls. – Min kusin sa första dagen att jag behövde gå ut. Jag halkade och sa att jag ville flytta tillbaka till Somalia igen. Hon bara skrattade.

och det gjorde att jag inte gillade skolan. Varför skulle jag gå när jag inte var duktig. Hon kompletterade inte, det blev inget gymnasium. Hennes väg in i det svenska samhället blockerades. 2011 fyllde hon 20 och börja på SFI. När hon två år senare fick sin dotter Asiya ökade hennes motivation. Hon hade inte längre bara ansvar för sin egen framtid. – Efter att jag fick Asiya kände jag att jag måste hjälpa henne, med läxor, lära sig svenska. Och om hon är sjuk så måste jag kunna ringa en läkare.

När jag inte klarade ett prov skämdes jag och det gjorde att jag inte gillade skolan.

Klockan är nio minuter över nio, hon är redan sen till sin

SFI, det finns inget annat att göra än att stå där i kuren.Vänta. Som 17-åring var hon för gammal för grundskolan men inte heller behörig att börja studera på gymnasiet. Precis som alla andra i den sitsen fick hon då påbörja förberedande kurser på Angeredsgymnasiet. Men 2008 fanns inte den hjälp som finns nu, precis som många andra ungdomar runtom i Sverige kastades hon in i en klass för att lära sig svenska, med bara ett lexikon till hjälp. Hon försökte klara skolan, hon försökte förstå, men lärarna pratade inte somaliska. Hon kände sig dum och i Sadiya Mohamud väcktes känslor från förr. – Jag gillade inte skolan i Somalia. Läraren brukade berätta resultaten man hade fått inför hela klassen, alla fick veta. När jag inte klarade ett prov skämdes jag

[62]

Rösten från den sprakande högtala-

ren meddelar att spårvagnen snart stannar vid Komettorget. Hon skyndar sig, en kvart sen. Mångkulturella Folkhögskolans källarlokal är ljus. Det mesta är vitt, tak, väggar, gallret för fönstren. Fönster fyllda med tjockbladade växter och en mikrovågsugn.

Sadiya Mohamud tillhör Rosa gruppen, idag är det tisdag och den enda dagen på veckan de har tillgång till datasalen. Det är ett litet rum, vitt, sladdar som hänger ned från taket. En ensam taklampa lyser upp de sex datorerna. Sadiya Mohamud stirrar på dataskärmen. Stapeldiagram och frågor fyller sidorna. Frågor om hur många som har tre eller fler barn, hur många som röstade ja i ett val som aldrig har hänt. – Kristina, det här är svårt. – Ja, statistik är svårt. Om du gör såhär så ser du. Kristina Johansson pekar på en av diagrammen, räknar

Kristina Johansson förklarar hur man ska tyda diagrammen.


Sadiya har fortfarande inte vant sig vid kylan.


ihop staplar tillsammans med Sadiya Mohamud. – Okej, och sedan skriver man in det där? –Ja, precis. Bitarna börjar falla på plats. Hon gick bara några år i skolan i Somalia, och det var nästan tio år sedan. Men hon lär sig. – Hur många röstade? Säger Kerbeh Andersson, Sadiyas klasskamrat. – Jag tror det bli 250 plus 200, så 450, säger Sadiya Mohamud. – Ja men här, 250 plus 200 plus 50. – Jag tror inte det, säger Sadiya Mohamud.

De låter fingrarna vandra över sina skärmar,

jämför och kontrollerar, räknar om och om igen. De vill vara säkra på att de förstår. Men tiden är allt för kort, det är rast, ingen mer dator på en vecka. – Igår läste vi en text om spådom. Det handlar om framtiden, om vad som ska hända. Idag ska ni skriva vad ni skulle vilja att någon spådde om er. Kommer ni ihåg vad kvinnan i texten ville veta, säger Kristina Johansson.

– Hon ville veta hur det skulle gå för hennes barn, påminner Sadiya Mohamud. Klassen pratar vidare, skämtar om lottovinster och att de kanske kommer vara döda imorgon, för man kan ju aldrig veta hur framtiden ser ut. De vill vidare, bli klara med SFI och börja jobba. kanske köpa en villa. Sadiya har samma dröm nu som hon har haft sedan tonåren. Att jobba med barn och köpa en egen lägenhet. Kanske hjälpa fattiga. – Bra jobbat idag. Det som är viktigt att komma ihåg är om man skriver om nutid eller framtid. Läxan till torsdag handlar om boken ni har läst, säger Kristina Johansson. De har läst Kärlek på Biblioteket, en bok om den arbets-

Det var en härlig känsla, jag kände att nu är framtiden nära.

Jämfört med fyra år sedan är jag en helt annan person, säger Abdirahman Hassan.

[64]


lösa Jessica och den ensamma John. En lättläst och glad bok om kärlek. – Ni som inte har skrivit vad ni tror händer efter att boken har slutat, gör det. Ute skiner solen, någonstans bakom molnen. Allt har en grå hinna över sig. I ett fönster i en lägenhet med utsikt över skolan hänger tunga gardiner i gult och blått, två svenska flaggor. Sadiya har inte ens tänkt på dem förut. Hon vet att det finns problem, men hon tänker sällan på integrationsproblem och om någon är rasist eller inte. – Vissa hatar, de säger att det är dåligt att jag har sjal. Så det finns rasister, men det finns också de som inte har något emot invandrare. Spårvagnen igen, hållplats efter hållplats, samma visa varje dag. Ännu en gång ska det där förbaskade grindslåset till dagiset tvingas upp. – Har hon gråtit idag? Hon vaknade klockan fyra, säger Sadiya Mohamud.

timmes lugn innan han ska möta en vän på stationen. Han var 16 år när han kom hit från Somalia, två år efter Sadiya Mohamud. Han var en av ungefär 3000 män Men Asiya har haft en bra dag och vill inte som kom under 2010. Han visste inget om Sverige föralls gå hem. Så snabbt hennes mamma vänder sig utom att det var kallt och att det talades ett annat språk. bort försöker hon smita tillbaka in till en värld full – Jag kom till Sverige på slutet av våren. Det var en med barn och leksaker. På morgonen vill hon inte bra känsla. Jag kommer ihåg den känslan, en helt annan gå dit, på eftermiddagen vill hon inte gå därifrån. miljö, och allt var så fint, säger Abdirahman Hassan. Asiya är det centrala i Sadiya Mohamuds liv numera. Innan Han hade en stark drivkraft, ville komma igång med språk var hon alltid full av energi, alltid hände det något. Många och skola. Till skillnad från Sadiya Mohamud fick han känner sig ensamma efter att ha fått barn. Men för de flesta snabbt börja lära sig svenska. Efter fyra veckor var han är det inte en sak som gör integreringen långsammare. student på Centret för språkintroduktion på Lindholmen. – Jag brukade umgås mycket med kompisar, festade, Det tog honom bara ett halvår innan han var klar med det men nu inget. Sedan jag fick barn har många vänner föroch redo för förberedande kurser på Angeredsgymnasiet. svunnit. Där hade nya idéer börjat ta över. Ny forskning och en Hon värmer vällingen, stoppar ner Asiya i sängen för en ny läroplan skulle göra skolan bättre på att integrera. tupplur. Börjar laga mat, pasta och tonfisk. Det verkar ha fungerat, för ett år efter För en stund är allt lugnt, det enda som hörs det kom han in på ekonomiprogrammet. FAKTA är fräsandet från tonfisksåsen. Det är ett li– Det var en härlig känsla, jag kände att tet kök med utsikt över en dunge. På väggen nu är framtiden nära. Och nu är det unihänger en tavla på sned, den sticker ut med - Det bodde år 2014 57 906 versitetet, så det är alltid en härlig känsla. sitt nordiska landskap, ingen har satt sitt somalier i Sverige. namn på den. - 7635 av dem var mellan 15 I höstas började Abdirahman – Språket är nyckeln. Förut tänkte jag att och 19 år. Hassan studera samhällsanalys och jag aldrig skulle klara att lära mig svenska, - Ungefär 70 procent av de kommunikation på Högskolan i Halmmen nu måste jag försöka, säger Sadiya som läser de förberedande stad. Hans iver skiner igenom när han Mohamud. studierna på Angeredsgymbörjar prata om det han brinner för. nasiet går numera vidare till Han vill in i politiken, göra en skillnad Abdirahman Hassan sitter med gymnasium eller vuxenutbildi världen. Kanske jobba inom EU elhuvudet i handen i en fåtölj på Götening. ler FN. Precis som Sadiya Mohamud borgs stadsbibliotek. För honom har språvill han hjälpa, men i större skala. ket verkligen varit nyckeln. Det här är en (Källor: SCB och Lars-Åke – Om man läser till läkare kan man av hans favoritplatser, ett ställe byggt av Johansson, rektor på Anghjälpa många, men om man har en vision ord. Här kan han sitta i flera timmar. Här eredsgymnasiet sedan 2010) och kunskap kan man hjälpa en hel nation. finns det inget som stör. Regnet smattHan tar upp mobilen, klockan går snabbt, rar mot glasväggarna. Han har bara en inte mycket tid kvar. Snart ska han sitta

[65]


Abdirahman Hassan är trött på regnet. - Det får räcka nu, säger han.

på ett tåg mot Stockholm, sedan vidare med färja till ett kallt Åland för Centerstudenternas traditionsenliga rådslag. Han började intressera sig för politik tidigt och är sedan gymnasiet med i Centerpartiet. Just nu skriver han på en motion. Han vill att alla, oavsett land, ska få svenskt medborgarskap efter fem år, inte de åtta år som gäller för somalier och afghaner. Det är Sverige som är hans hem nu. Det enda som inte är det är hans papper, för det är det över två år kvar. – Jag känner mig lika svensk som alla andra, jag är en del av samhället och jag bidrar lika mycket som alla andra. Han har en teori om vad det är att vara svensk, varför han känner sig svensk. Han tror det är själva lugnet och att allt är så organiserat. Och man behöver inte trängas. Till och med på det nästan fulla biblioteket är det lugnt. Några tjejer vid ett bord bakom oss skrattar lite, tysta skratt. Här finns det människor från hela världen, det är som att de dras hit av stillheten, gemenskapen. Här märks inte segregationen av. Men Abdirahman Hassan brukar inte märka av den.

[66]

– Jag tror media överdriver rätt mycket. De flesta av mina vänner har kommit lika långt som jag, de är lika in-

tegrerade som jag. De pluggar på högskola eller gymnasium, har drömmar och visioner i livet, säger Abdirahman Hassan. Men han håller med om att saker behöver förändras, speciellt när det kommer till boendesituationen. Den geografiska segregationen. – Såklart finns det de som behöver hjälp. De kontakter de har kanske består till 99 procent av personer från deras eget land, några från andra länder och en procent som är svenska. Och då är det svårt att få jobb. Det är dags att lämna värmen och tryggheten på biblioteket bakom sig. Ute har regnet tilltagit, det är en vinter göteborgare har blivit vana vid. Det finns inget val, Abdirahman Hassan går med sänkt huvud mot Valand. Försöker skydda sig mot de kalla små spjuten. Han har inte ens hunnit halvvägs innan hans kläder är indränkta. – O fy farao.

Han hinner andas ut några minuter i busskuren. Vatten rinner ner längs ansiktet. Spårvagnen kommer.


Casper har tyska som fadersmål

Hemma hos familjen Wasserfaller talas det både tyska och svenska. Tvåspråkiga barn är vanligt och forskning visar att de med lätthet tar till sig fler än ett språk. För familjen Wasserfaller var det ett naturligt val.

D

et fikas sockerbullar. Lillebror Elliot är alldeles kladdig runt munnen och treåringen Casper pratar mer än han äter. Pappa räcker Casper en pappersbit. - Tack, svarar han och drar ut på a:et. Efter lite tjat från pappa slipper även ett ”danke” ut. Föräldrarna har nyligen börjat ligga på lite för att Casper faktiskt ska prata mer tyska, oftast svarar han på svenska. - Han kan ju om han vill, säger mamma Josefin.

[67]


Pappa Kevin är uppvuxen i Tyskland och Josefin är uppvuxen i Sverige. Med barnen pratar Josefin enbart svenska och Kevin tyska. Båda har dock bra kunskaper i den andras språk då Kevins mamma är från Sverige och Josefin har bott en del i Tyskland. De ser det som en fördel att båda två hela tiden förstår vad som sägs till barnen även om det är på olika språk och med varandra talar Josefin och Kevin svenska.

I Sverige finns drygt 200 000 barn som har en

inrikes- och en utrikesfödd förälder. Och ser man till hela världen finns det de som påstår att tvåspråkighet är vanligare än enspråkighet. En del forskning säger att hantera två språk kan ge kognitiva fördelar hos barnen, så som problemlösning. Fast för familjen Wasserfaller är det viktigaste att deras barn kan kommunicera med de tysktalande delarna av släkten. Det syns på lillebror Elliot att han förstår vad pappa Kevin säger, även om han själv inte har börjat tala riktigt än. - Jag hade hört innan att barn som hör två språk hemma börjar prata senare men sen träffade jag en barnmorska som sa att det inte alls behövde vara sant. Jag tror mer att det beror på person till person, säger Josefin.

[68]

Som förälder kan det upplevas som tungt eller

jobbigt att själv vara ansvarig för hela inlärningen av ett språk hos sina barn. Speciellt om språket i fråga inte har stöd i samhället eller om man saknar tillgång till barnprogram och liknande som kan hjälpa till att stimulera språkinlärningen i vardagen. Tyska är ändå ett relativt stort språk i Sverige och pappa Kevin jobbar själv som tysklärare i grundskolan. Familjen har en del filmer och barnböcker på tyska men oftast blir det att de tar fram de svenska. Ändå sa treårige Casper vissa ord enbart på tyska till en början. - Baum är ett sånt ord som han bara sa på tyska först, det betyder träd. Mina släktingar hade ganska roligt åt det, säger mamma Josefin. Barn är praktiska av sig och samhällets språk blir oftast starkast hos dem, speciellt om båda föräldrarna förstår det. Därför pratar Casper för det mesta svenska. Med tiden kommer han ju ändå få en större förståelse för att alla inte kan svenska och förhoppningsvis bli mer motiverad själv att tala mer tyska i sin vardag.

IDA ÖSTERBERG


SPRÅKET SOM SPRÄNGDES


Språk

Sverige var världsledande inom rashygienisk forskning och staten ansåg att samer var smutsiga. Skallar mättes, samiska förbjöds och folk ansågs som mindre värda. ”Lapp skulle vara lapp” men blev något annat. Text & foto: Emil Salmaso

-A.

Fel. Åttaåringen ritar en kulle och vänder sig mot ­Thomas. – E. Rätt. – O. Fel. Den röda galgbacken växer på whiteboarden i det lilla grupprummet. I det nedre vänstra hörnet av tavlan har någon ritat Pikachu med samma röda penna. Strumpor dunsar dovt på det hårda skolgolvet i korridoren utanför. Med 40 minuter i veckan ska åttaåringen lära sig ett nytt men uråldrigt språk. – B? Nu är galgen klar. Thomas Lindblad fortsätter att gissa. Galgen växer. På det runda bordet framför honom ligger papper utspridda kring en läsplatta, några böcker och en dator. En ordbok på sydsamiska är öppen på läsplattan. Thomas vänder på

[70]

skärmen och trycker på ett ord. Måvhka – Byxor. Idag arbetar de med elevens ordförråd och ”att-göra-ord”. Åttaåringen ålar runt på stolen och lyssnar. Blicken är intresserad. Det är hans pappa som vill att han ska lära sig samiska för att han själv aldrig fick det. Bara svenska. Helst nordsamiska som är den största av de fem dialekterna. Men läraren i nordsamiska i Umeå är mammaledig och sydsamiska var nästa alternativ. Modersmålsläraren Thomas nickar. – Det beror ju på vilket område man kommer ifrån. Dialekterna skiljer sig ganska mycket från varandra.

Han är 53 år äldre än eleven men har en liknande

­ akgrund. Ingen av hans föräldrar fick lära sig att prata b samiska. – Att bli fråntagen sitt modersmål… Jag tänker på min mamma. Jag känner ett stort ansvar, en skyldighet, att jobba med språket.


Språk

Det första sekreteraren för minoritetssamordningen vid Umeå kommun ska göra är att lära sig några användbara fraser.

Plötsligt ställer han sig upp och viftar med händerna framför åttaåringen. – Vad gör jag? Vem är det som vinkar? Åttaåringen drar pilar med blyertspennan mellan ­figurer och ”att-göra-ord” medan läraren illustrerar olika verb. Thomas påkallar åttaåringens uppmärksamhet och tar sats, springer och hoppar. –Nu kan vi backa bandet. Man förbjöd ju samiska.

Året var omkring 1915. Herman Lundborg hade

precis blivit docent i rasbiologisk forskning vid Uppsala universitet. Rashygienen var högt ansedd i Sverige och om n ­ågra år kommer staten att inrätta världens första ­rasbiologiska institut med Herman Lundborg som chef. Han arbetade mycket med att resa runt i Lappland och samla in i­nformation och dela upp människor i olika typer och raser. Särskilt intresserad var han av samer och mätte storleken på deras skallar, pannben, ögonfärg, hårfärg,

intelligens, kroppslängd, med mera. Den svenska rasen ansågs vara bland den renaste och borde hållas så. Idéerna under den här tiden var egentligen inte särskilt nya och nästan 40 år tidigare hade den svenska staten bestämt att all undervisning i folkskolor skulle ske på svenska. Präster gick runt bland hushållen och såg så att ingen pratade samiska eller jojkade och betedde sig syndigt. Men det var först nu, 1915, som tankarna och forskningen verkligen tog fart. Samerna hade länge setts som främmande i Sverige, och nu satte man med hjälp av vetenskapen ett mindre värde på urfolket. Uttrycket ”lapp skall vara lapp” präglade politiken och kom till efter att en kyrkoherde menade att svenskar och samer skulle hållas åtskilda. – Om en renskötande same fick bo i en fast bostad skulle han eller hon inte vilja återvända till nomadlivet. De skulle få smak för det moderna samhället. Därför skulle skolan hållas i en så naturlig miljö som möjligt, säger Thomas. Detta resulterade i vandrande skolkåtor som ofta var smutsiga och kalla. I dem bodde barnen under några ­månader per år innan det var dags att flytta vidare. ­Thomas sprider ut sina fingertoppar på bordet. Inom den samiska kulturen uppstod det också k­ onflikter. Det var bara renskötande samer som staten ansåg vara riktiga samer, medan bofasta samer skulle gå i vanliga, fasta folkskolor och bara tala svenska. Och lärarna uppmanade föräldrarna att inte tala samiska hemma. Två språk skulle göra barnen ­förvirrade. – Man fick ju på skallen om man pratade samiska, var en lågt stående ras. Så då var ju inte språket något att ta vara på. Mina mor- och farföräldrar slutade prata samiska med sina barn, och där står vi ju idag. Språket skippade en eller två generationer, säger Thomas Lindblad och vänder sig mot åttaåringen vid tavlan. – Å! Fel. Åttaåringen sträcker på sig för att hänga snaran i galgen. Thomas kliar sig i huvudet.

Den svenska rasen ansågs vara bland den renaste och skulle bevaras så.

Under fyrtiotalet byttes kåtaskolorna ut mot fasta

internatskolor. På åttiotalet upphörde tvånget med att eleverna var tvungna att bo i byggnaderna under skolåret men några byggnaderna står fortfarande kvar. Och i fem av dem finns idag så kallade Sameskolor. I ­Karesuando, Kiruna, Jokkmokk, Gällivare och i Tärnaby. Skolorn följer en särskild läroplan för grundskolan som också

[71]


innehåller rum för samiska språk, slöjd och kultur. Mikael Pirak är rektor för Sameskolan i Gällivare. Han går en ­rektorsutbildning och Umeå universitet ansvarar för undervisningen i ­Norrlandsregionen. Efter att ha deltagit vid några kurser i Luleå har han ­precis landat i Gällivare igen och några elever söker hans hjälp innan han har tid att prata. Hans mormor och morfar ­pratade bara samiska och hans mamma bara svenska. Själv förstår han men kan inte tala. – Jag får en språkspärr, kanske för att jag är rädd att göra fel. Den oron är ganska vanlig, särskilt bland äldre,rädslan att bli hånad av andra samer och svenskar. Men bland unga går det bättre, det har blivit en annan ­acceptans bland dem. Ett av målen för skolorna är att barnen ska bli ­t våspråkiga, vilket går sådär. Många pratar inte så mycket samiska hemma för att föräldrarna inte kan. – Staten har tagit ifrån oss språket en gång i tiden. Så vi vill ta tillbaka det, säger Mikael Pirak. Han gör en paus. – Språket stärker identiteten. Man blir starkare som person när man förstår ­kulturyttringar som hör språket till. Tryggare. Man söker sitt ursprung, och det har visat sig att barn som kommer från stadsmiljö får ett uppvaknande när de lär sig språket. De får vara sig själva i en miljö där ingen behöver be om ursäkt för vem man är.

[72]

Sverige har ännu inte skrivit på FN:s konvention om ursprungsfolk så som bland annat Norge gjorde 1990. Konventionen är till för att stärka ursprungsfolkens rättigheter och motverka diskriminering. Men år 2000 ­erkände Sverige samiskan som ett officiellt minoritetsspråk som ska vårdas. Det blev lite lättare att få modersmålsundervisning och gav samer rätt att använda samiska i kontakt med ­myndigheter och domstolar. 2010 utökades lagen och vissa kommuner utsågs till förvaltningsområden med särskilda krav på att skydda och hjälpa språken och kulturen. Umeå är en av kommunerna. – Det var så jag träffade Peter Steggo, säger Thomas Lindblad. Peter och Thomas lärde känna varandra då båda arbetade som ­modersmålslärare. Peter i nordsamiska och ­Thomas i sydsamiska. Peter lärde sig samiska genom att ta kvällskurser när han flyttade till Umeå för bli lärare. Men idag är han minoritetssamordnare på Umeå kommun och hjälper också till med att arrangera aktiviteter hos sameföreningen i Umeå. – Jag tänkte att det k unde vara kul att prata ­ med släkten. Pappa gick i skolan på femtio-, sextiotalet och fick inte prata samiska i skolan, så jag fick med mig väldigt lite samiska hemifrån, säger ­Peter. Han står lutad över en trälåda full med s­ laddar. Det är en hörselslinga. Ingen vet hur den fungerar. – Den ser ut att vara från 1973, säger Peter och ­sätter sig på ryggen av en Monica Harr låg soffa. Sandström tackas för sitt arbete i Samiska Varje onsdag samlas föreningen i Umeå. de äldre medlemmarna av Umeå sameförening på kulturhuset och caféet

Staten har tagit ifrån oss språket en gång i tiden. Så vi vill ta tillbaka det.


Peter Steggo visar var i Sápmi de olika samiska dialekterna talas.

Tráhppie vid ­Västerbottens museum. Då lagar de mat, fikar, slöjdar eller bara pratar. Få av dem kan mer än några ord på ­samiska. Och idag blev det ingen matlagning. Peter sträcker fram en tallrik. På ett bord ligger ett hav av ihoprullade skivor med rostbiff bredvid potatisgratäng och sallad. Det är mörkt utomhus och lamporna lyser gult mot de röda gardinerna och mattorna. En gemenskap fyller rummet med ett tjockt sorl. En kvinna kommer fram. – Du har ju inte fått någon kram idag, säger Peter till pensionären. – Och du har varit ute och rest ser jag, svarar hon och pekar på en röd väska som står ute i garderoben. – Nej det där är Monicas väska, hon ska hem till Malå ikväll när vi ­avtackat henne för att hon arrangerat alla de här träffarna. En annan pensionär kommer fram och hälsar. Bibi ­Sjöström. Hon har ett stort hemslöjdat smycke i silver ­fastnålat i klänningen. Hon vänder sig till Peter. – Får man titta på Sapmi sisters här någon gång?­

Många tyckte att 22.10 var för sent. – Det måste ju gå. Det är väl bara att koppla ­projektorn till en dator och kolla på SVT, svarar P ­ eter och ser mot den lilla s­ cenen på ­andra sidan det värmeljusljumma ­r ummet. Just nu håller samiska på att få lite mer status och syns lite mer i media. Det startas fler ­språkkurser och ­studiecirklar av folk som vill lära sig. – Folk förstår att de förlorat något väldigt viktigt. Att inte förstå vad släkten säger, e­ller att känna att det är ­något stort som saknas i ens identitet. Språket kan vara en m ­ arkör som visar status eller som gör att man känner att man är same. Peter tar en sipp kaffe och tackar nej till ­prinsesstårtan. – Om man heter ­Larsson, inte kan samiska, inte sysslar med renskötsel, inte, du vet. Man kanske bor i stan eller saknar det som av tradition anses som ­samiskt. Då kanske det är svårt att hålla tag i den här samiska ­identiteten. Då kan språket vara en väldigt viktig sak.

Barn får vara sig själva i en miljö där ingen behöver be om ursäkt för vem man är.

[73]


Thomas förklarar att övningarna går ut på att para ihop meningar med bilder.

Runt bordet pratas det om renar och samebyar. Vid bordet bredvid sitter Åke Brånemyr och pratar om att han aldrig haft ett samtal på samiska. – Orden bara fastnar och försvinner. Kvinnan bredvid honom knackar med pekfingret mot pannan. – Du kan det. Du har dem bara instoppade i huvudet. Bibi Sjöström dyker upp med en bok. – Här står det om en del av oss. Hon försvinner igen. De andra p ­ ratar om hur duktiga ­renar är på att ­simma. De har luft i pälsen som hjälper dem att flyta. Och Börje Salming är också same. Men vissa är inte så stolta över att vara det. Men det är nog mest bland äldre. Bibi kommer tillbaka med en bok till. Olika samebyar. – Har du läst den här? Vill du låna den?. Det finns så många här.

SAMER I SIFFROR Ungefär 36 000 samer bor i Sverige. Samiska är erkänt minioritetsspråk i Sverige sedan 15 år tillbaka. 6 februari är samernas nationaldag. Källa: NE.se

[74]

Hon plockar upp ett tjockt häfte. – Och den här kan du få. Den finns gratis! Det är ­regeringskansliet som ger ut den. Monica Harr Sandström från Malå sätter sig. Hennes mamma såg ingen nytta med att prata samiska, det var ingen naturlig del i samhället, så Monica lärde sig aldrig. – Språket hänger ju så oerhört mycket ihop med kulturen. Så jag har fått alla mina barn att lära sig. För det är väl det jag saknar, ord som beskriver vissa saker som inte går att översätta. Jag kan inte förändra historien, men jag kan förändra framtiden. Därför har jag sett till att mina barn får det lättare. Det går inte bara att vara bitter över det som hänt. Peter Steggo har hållit sig i bakgrunden. Nu fyller han i. – I början förstod man nästan ingenting. Det är ju så olikt svenskan. Men språket skvallrar om perspektiv. Det säger något om världen runtomkring. Och bara känslan och ­värdet och stoltheten av att kunna förstå. Han knäpper händerna bakom huvudet och blicken ­f örsvinner en sekund. – Det var som att öppna en dörr till en hemlig värld. S ­ aker man inte pratade om i en vanlig familj. Till exempel att höra farfar prata om hur livet var förr, det var ju sådant jag bara hade fått berättat för mig. Men att få höra det själv… Han gör en kort paus och ser sig omkring. – Jättehäftigt.


Boktipset

Tre titlar Redaktionen tipsar om böcker skrivna av tre intressanta och tankeväckande författare. EN HALV GUL SOL

Vi ti psa nya fi r om tre l vår h mer på em si da. sued i

.jmg. g

u .s e

Chimamanda Ngozi Adichie Chimamanda Ngozi Adichies, en nigeriansk författare med fyra böcker i bagaget. En Halv Gul Sol är hennes andra succébok och enligt många pressröster en framtida klassiker. Det är inte en berättelse om krig, utan en berättelse om människor, i ett krigsdrabbat land. Med ett språk som flyter fram lätt och vackert berättas historien om tvillingsystrarna Olanna och Kainene. Om Kainenes kärlek Richard. Olannas kärlek Odenigbo och hans tjänare Ugwu. Fem personer som snart kommer få sina liv för alltid förändrade. Fem personer man under bokens gång kommer väldigt nära. Efter bara några sidor är man fast. För den som gillar en djup, fängslande historia paketerat i ett varmt och vackert språk.

ETT ÖGA RÖTT Jonas Hassan Khemiri

Ett Öga Rött har 13 år på nacken men har redan hunnit bli en klassiker. Jonas Hassen Khemiri skriver på ”rinkebysvenska” en bok som kan vara värd en läsning inte bara för ungdomar utan även för den som vill läsa om en väldigt förvirrad person som ofta ser det han vill se. I dagboksformat får vi läsa om 15-åriga Halims syn på livet i smått och stort. Han skriver om sin mammas död. Hur hans pappa har svikit sitt marockanska ursprung och svennefierats. Själv är han i den åldern då man försöker komma på vem man är, hur man passar in i ett samhälle som inte ser på saker på samma sätt.

YAHYA HASSAN Yahya Hassan

Yahya Hassans bok är full av grov, okuvlig poesi som inte är rädd för att förnärma. Yahya Hassan skriver om familjevåld, sin avsmak för islam och ett allt annat än perfekt system utan att skräda orden. Yahya Hassan har haft en svår uppväxt, men målar inte upp sig som ett offer. Han blottar sig, låter läsaren se den gråa sanningen, döma själv. De sträva orden kastas i ansiktet. Ibland hårt, som en smäll på käften. De oslipade, smutsiga dikterna kan ibland få den ovana att må smått illa. Men trots allt det vill man inte lägga den ifrån sig, man sugs ner i det svarta hålet. Blodigt ärlig poesi värd en läsning.

[75]


Jag gjorde en film som inte passade deras tankar

Det känns som att man fÜrlorar ett barn


Webbexklusivt

Filmare på flykt

Varje år tvingas tusentals regissörer och skådespelare fly från sina hemländer för att deras filmer är för politiska eller kontroversiella. Suedi har mött två av dessa.

N

ågra eftersläntrare tar sig in i Hagabions salonger. Hukandes för att inte störa filmen. Tre filmer på rad, telefonen på flygplansläge. Vi vet hur det funkar. Det är som vilken filmfestival som helst, förutom det faktum att filmerna som vi ser, egentligen aldrig skulle få visas. Hossein Mahini är en filmskapare från Iran. Han tvingades fly till Sverige för sina dokumentärfilmer. Väl här startade han exilfilmsfestivalen 1993 för att ge en röst till alla de som blivit tystade. – Om du inte får visa din film så betyder det att du inte har gjort den. Genom festivalen kan vi ta upp frågor om människor i exilsituation. I Iran jobbade Hossein länge på det statliga TV-bolaget IRIB. Han gjorde också egna dokumentärfilmer vid sidan av. När filmen väl var klar kunde Hossein inte längre stanna i Iran på grund av att man inte kunde garantera hans säkerhet. – Min sista film tog tre, fyra år att göra klart. Och plötsligt så tappar man allt. Jag jämför det som att förlora ett barn, man förlorar barnet. I Meir Hossein Noreis etta i Frölunda står tekokaren och pyser ut rök mot taket. Indisk chai, han dricker inte kaffe. Meir kom till Sverige 2001 efter att han producerat en dokumentärfilm om afghanska barnarbetare i Iran. – Dom tänkte att jag hade gjort en film som inte passade deras tankar. Så jag fick ta kontakt med FN kontoret i Teheran och dom hjälpte mig att komma hit till Sverige, säger Meir. 1997 var Meir Hossein Norei med i filmen ”Taste of Cherry”. Filmen är skapad av Irans mest kända regissör Abbas Kiarostami. I filmen spelar Meir en teologstudent som försöker övertala en man att inte begå självmord. Taste of Cherry vann guldpalmen på Cannes filmfestival 1997. Men efter att Meir flytt till Sverige. Så har han lagt filmkarriären på hyllan – Man måste ha en inkomst, så då måste man prioritera Jag tänkte att jag skulle göra en kort dokumentärfilm varje år. Nu när jag jobbar heltid så blir det lite svårt att jobba med filmer, säger han. Meir Hossein jobbar nu som diskare på ett hotell i Göteborg. Han säger att han saknar filmerna men att han trivs med sitt nuvarande liv.

Lyss na repor på hela t a g et på :

sued

i.jmg .g u.s e

[77]


Med ett förflutet i Gambia kom­binerar musikern Dembo Jatta sitt hemlands musikaliska rötter med Sveriges. Den 21 november anordnade ­han, ­tillsammans med sitt band, en ­välgörenhetskonsert på en pub i ­Göteborg.


Kultur

Dembo går tillbaka till rötterna ”Dembo!” Fönstret absorberar två hårda slag som ekar genom ­replokalen. ”Dembo! Är du där?” Text & foto: Adrian Norlund

H

an har varit så upptagen med sitt spelande att den ringande telefonen förblev obemärkt. Trummorna tystnar och Dembo lämnar replokalen för att släppa in människorna utanför. I en källarlokal i Gamlestan i Göteborg håller Dembo Jatta, eller Dembo TheRootsMan som hans band kallas, till de flesta kvällar i veckan. I det lilla rummet till replokal pryds en hel väg av en så kallad back drop. En stort tygstycke med texten ”Dembo TheRootsMan” och en bild på Dembo Jatta. I övrigt är rummet fyllt av diverse trummor och andra instrument. Ljuset är dämpat. Replokalen är egentligen Dembos eget men han passar på att låna ut den till två andra band. Männen som nyss kom hit är medlemmar i ett av dem. Imorgon är det spelning på puben Old Corner som gäller och dagen innan ett gig hade andra band förmodligen stått i replokalen. Dock inte Dembo TheRootsMan. – Vi har redan repat. Alla kan sina grejer, säger han med en lugn röst samtidigt som det gästande bandet förbereder sina instrument. Jag har sagt att de kan ha lokalen till klockan nio ikväll. En timme innan spelningen är Dembo hemma i sin lägenhet, tvärs över gatan från Old Corner. I sitt sällskap har han sin fru, några av bandmedlemmarna och sin

[80]

brorson. På TV:n uppträder Loreen i programmet Moraeus med mera. Brorsonen, som även han heter Dembo, ligger tyst på soffan. – Han är mätt. Har ätit för mycket lamm, säger Dembo Jatta och skrattar.

De accepterar ­musik från mitt hemland, varför ska vi då inte ta lite från deras?

Vännerna Ras Tonto och Ras Kongo sitter tysta och

fokuserade vid matsalsbordet och förbereder sina kameror.


Kultur

Puben Old Corner är fullsatt när sjumannabandet Dembo TheRootsMan spelar.

De har i uppdrag att filma spelningen. Dembo TheRootsMans musik beskriver han som en blandning mellan gambiansk och svensk folkmusik. Även mycket reggae. För honom handlar inte musiken om att känna en koppling till sitt hemland. Han vill istället känna en koppling till hela människan. Han påpekar att det inte handlar om var du är ifrån. När de spelar musik från Gambia blir landsmännen som är där och lyssnar glada. Problemet är att musiken bara betyder något för dem, anser Dembo Jatta. Han berättar om sitt eget band. Han har en bassist och en gitarrist som är svenskar. – De accepterar musik från mitt hemland, varför ska vi då inte ta lite från deras?

Svensk och gambiansk folkmusik fungerar dessutom ovanligt bra ihop. De spelar svenska visor tillsam-

mans. Valstakten, som visorna bygger på, är samma takt som ofta används i Gambia. Skillanden är att den i Gambia ofta spelas snabbare än i Sverige.

Old Corner är redan fullsatt. Alla bord är sedan

länge upptagna. I trappan upp till baren får man en bra vy över scenen men även trappan är full av människor. Dembo och bandet riggar upp på den lilla scenen i ena hörnet av puben. Det är svårt att få plats. De får trängas för att kunna röra sig över den lilla ytan. Mikrofonstativ välter. Ingen klagar dock. Gitaristen Åke Zeidén berättar att de spelar här cirka tre, fyra gånger per år. De vet om att det är litet och det gör inte speciellt mycket. Golvytan närmast scenen måste öppnas upp för att skapa plats åt fler besökare. Famnar fulla med ölglas är farligt nära att spillas ut när borden och stolarna ska konkas genom trängseln. Trots de

[81]


extra kvadrameterna hinner golvet framför scenen fyllas långt innan Dembo TheRootsMan intar scenen. Strax efter klockan tio är det tillslut dags. Dembo Jatta är uppväxt i Gambia. Han berättar att gambianer med kunglig härkomst inte får spela musik då det anses att resten av folket ska spela för dem. Dembos familj är av kunglig härkomst sedan långt tillbaka. Han fick inte spela. Dock var han redan vid tretton års ålder fast besluten om att det var musiken han skulle ägna sitt liv åt. – Jag tänkte att jag inte spelar för någon annan, för någon kung eller något. Jag vill spela för hela människan. Dembo fortsatte spelade trots protester. Protester som allt oftare tog sig i uttryck i fraser som ”Ut ur landet!”. Vid 29-års ålder fick han tillslut nog och flyttade till Sverige.

På Old Corners scen är det många som ska få plats. Dembo sitter längst fram med sina congas, Åke står inträngd i hörnet tillsammans med sångerskan Merwé Medini. Dessutom trängs det in en trummis, en basist, en slagverkare och en keyboardist. När bandet väl drar igång spelar det trånga ytan ingen roll. Det inleds med ett långt västafrikainspirerat jam i tvåtakt. Det svänger rejält. Både i bandet och i publiken. Här behövs ingen uppvärmning. Publiken är med från start. Congasen smattrar som öronbedövande kulsprutor. Basen och trummorna bidrar med en funkigt beat. Ras Tonto och Ras Kongo står tryckta längs med väggarna och försöker fånga konserten på film så gott det går.

[82]

Redan när första låten är över ropas det ”En gång till! En gång till!”. Dembo TheRootsMan svarar med en reggaelåt. Nu börjar det svänga rejält i lokalen. Men spelningen når sitt klimax när nästa jam kommer. Nu dansas det med inlevelse. Intimt. Några mer självsäkert än andra, men det är en klyfta som den flödande ölen råder bot på. Denna öl som ikväll dessutom bidrar till en bättre värld. Alla intäkter i baren skänks nämligen till Världens barn. Dembo står nu upp och dansar även han, med ett ihärdigt leende på läpparna. Spelningen kan utan tvivel beskrivas som en succé. – Jättebra spelning! utbrister Dembo. Det visar sig dessutom att Världens barn, efter den här kvällen, är 43 000 kronor rikare.

Jag tänkte att jag inte spelar för någon annan, för någon kung eller något. Jag vill spela för hela ­människan.

Dembo TheRootsMan har sin nästa ­spelning den 25 januari i Musikens hus, Göteborg.


Bandet kombinerar bluesgitarr och reggaetrummor.

[83]


Kända musiker från Västafrika

Text: Adrian Norlund

Youssou N’Dour

Numera är han Senegals kultur- och turismminister, men när det gäller musik har han samarbetat med flera världskända musiker. Bland annat Bruce Springsteen, Peter Gabriel, Tracy Chapman och Paul Simon. Hans signaturgenre kallas Mbalax, vilket är en benämning för den populärmusik som varit stor i Senegal sedan 1950talet. Texterna behandlar ofta ämnen som kärlek och fred. Foto: Rodrigo Stocco

Rokia Traoré

Hon föddes i Mali men spenderade en stor del av sin uppväxt på resande fot. Hennes far var diplomat och tog med henne på resor som sträckte sig till bland annat Frankrike, Belgien och Algeriet. Tack vare detta har hennes musik influerats av ett stort antal genrer. Enligt sig själv spelar hon en blandning av elektroakustisk musik, afro-beat och folk. 2015 var hon dessutom en av jurymedlemmarna på filmfestivalen i Cannes.

Habib Koité

Foto: Bryan Ledgard

Gitarrist och sångare från Mali. Han gjorde sig känd genom att spela gitarr på samma sätt som man spelar det västafrikanska instrumentet khamelen n’goni. Detta innebär att han stämde sin gitarr i en pentatonisk skala. Vad det faktiskt betyder, och hur det låter, skulle ta väldigt lång tid att förklara, men en googling kan göra susen! Något intressant att nämna är att två av låtarna från Habib Koités debutalbum Muso Ko var inkluderade i Sample Music-mappen i Windows Vista.

Foto: Thorsten Krienke

Oumou Sangaré

Hon brukar även kallas The Songbird of Wassoulou. Denna sångerska från Mali har gjort sig känd inom genren Wassoulou music, vilket innebär afrikansk populärmusik från regionen med samma namn. Genren framförs för det mesta av kvinnor och texterna kretsar ofta kring frågor som barnafödsel, fertilitet och polygami. Hon debuterade 1990 med albumet Moussoulou vilket har sålts i fler än 200 000 exemplar i Afrika.

[84]

Foto: Joaquim Coelho


Mötet

Flydde för att rappa Författare, journalister och musiker världen över blir förföljda och hotade för sina ord. Fler än någonsin ansökte förra året om fristad i Sverige.

K

haled Harara var en välkänd rappmusiker i Gaza. Han levde mitt i ett krig och skrev texter som var kritiska mot regimen. Det gillade de inte. Khaled Harara kände sig ständigt hotat och en dag sattes han i fängelset för sin musik. Han släpptes dagen efter men rädslan för att hamna där igen fanns kvar. – De kan få dig att försvinna om de vill för de kontrollerar allt. Regimen är polis och kriminell på samma gång, säger Khaled Harara. I fängelset funderade han på att lägga av med musiken. Den var inte värt det. Men han kunde inte sluta. – Musik för människor som bor i konfliktområden är mer än bara musik. Det är ett sätt att uttrycka känslor och rädda sig själv mentalt. Så var det för mig. Utvägen blev att lämna familj, vänner och allt han visste och fly. 2013 blev han fristadsförfattare i Göteborg. Mer än 50 städer har anslutit sig till den internationella organisationen ICRON för att ta emot fristadsförfattare. Det kan vara en författare, musiker, konstnär eller någon annan som är hotad eller förföljd för sina ord eller sin konst. Fristäderna ger denne skydd i två år, ett stipendium samt hjälp med att hitta arbete, bostad och nätverk. Det är Svenska PEN som fördelar fristadsförfattarna till de 16 kommuner i Sverige som vill ta emot. Enligt Elnaz Baghlanian, ansvarig för Svenska PEN, har antalet ansökningar till ICRON aldrig varit så många som förra året. – Det har varit ett oerhört högt tryck. Mycket beror på flyktingkatastrofen. Att så många har tvingats att fly från Syrien och Bangladesh. Sverige och Norge är de som tar emot flest fristads-

författare. Flera länder har ingen fristad alls och Elnaz Baghlanian menar att det är främst dessa länder som borde erbjuda det. Men hon tycker också att fler svenska städer ska ställa upp. Svenska PEN jobbar dock inte aktivt med att rekrytera och Elnaz Baghlanian tycker inte heller att städer ska tvingas. – Det måste finnas ett eget engagemang hos kommunen att vilja bli en fristad. Jag tycker inte att det ska beslutas på statlig nivå. Hela idén baseras på att städer och inte länder ska erbjuda fristad. Khaled Hamaras två fristadsår har avslutats och numera studerar han på Göteborgs Högskola för scen och musik samtidigt som han rappar i sitt band Makten & Härligheten. Han tycker att alla vinner på det kulturutbyte fristadsförfattare innebär. – Varje fristadsförfattare har olika erfarenheter som kan bidra till den svenska kulturen. Som musiker och palestinsk ser jag mig själv som en länk mellan Sverige och Palestina. Mellan det palestinska folket och det svenska. Elnaz Baghlanian håller med om att fristadsförfattare berikar städers kulturliv och hon ser även andra fördelar. – Det säljer kommunen. Det ser bra ut för kommunen ifall de vill ge en fristadsförfattare skydd. Det är en symboliskt stark handling. JULIA SANDSTEN VIKBERG

Se K a h l nä r e på vå d rappar r hem sida

sued

i.jmg .g u.s e

[85]


Kultur

Inga fulla gäster under Oavsett vad och vart vi äter idag är en sak konstant – Alkoholen. Ett fåtal krogar har på senare tid vågat utmana det starka sambandet mellan svensk matkultur och sprit. En av dem är ”Hoze” på Stigbergsliden.

B

Text & Foto: Filip Lyrheden

akom en diskret skylt med japanska tecken ligger den svensk-japanska restaurangen ”Hoze”. Namnet är en japaniserad variant av ägaren José Cerdás förnamn. Lokalen har bara sex platser som måste bokas i förväg om man vill ta del av den fasta avsmakningsmenyn för 1 450 kronor. I nuläget är de närmaste två månaderna redan helt fullbokade. – Jag tänker litet och så klart att alla inte kan tänka så, säger José Cerdá. Han fortsätter: – Alkoholen driver restaurangerna. Det är inget man smyger med utan det är bara så det är. Det är bara för att jag inte serverar någon alkohol som jag kan driva

På Hoze serveras japansk mat med svenska råvaror och spanska inslag.

[86]

något såhär litet. Då kan jag fokusera helt på maten och inte behöva gå runt och servera alkohol. Jag skulle lätt kunna erbjuda vin och öl här om jag ville, men då skulle jag behöva anställa folk.

På ”Hoze” tillreds alla rätter framför gästerna och serveras samtidigt, oavsett om de som sitter på de sex stolarna är ett eller flera olika sällskap. Menyn består av många mindre rätter men bara två dryckesalternativ. – Vatten eller te. José Cerdá dricker själv vin till maten när han äter på andra restauranger men tycker inte att det passar på ”Hoze”.

"Hoze” är japanska för José.


Kultur

Josés matföreställning

Det finns bara plats för sex gäster år gången. Alla får varje rätt serverad samtidigt. – När man sitter så här, då är det mer som en föreställning, som att man sitter på operan. Man tar inte med sig en flaska vin till operan och sitter där och blir asfull. Då vill man fokusera på vad som händer och vill att det ska vara tyst. Här behöver man inte vara tyst, men det är lite samma stämning, säger José Cerdá. – Det skulle vara jättelätt för mig att få serveringstillstånd, men jag vill inte ha det. Man ska kunna njuta av mat, inte av vin. Vill du njuta av vin går du till en bar, säger José Cerdá.

José Cerdá har spanska rötter och har

spenderat en del tid i Japan. Han har sett hur de två länderna skiljer sig från Sverige på olika sätt i hur de ser på

mat och alkohol. Enligt José Cerdá dricker nog alla tre länder ungefär lika mycket, men på olika sätt. I Sverige är drickandet väldigt koncentrerat till helgerna, i Spanien dricker man lite grann varje dag och i Japan dricker man mindre mängder, men folk blir väldigt berusade eftersom de generellt tål betydligt mindre sprit. I Sverige ser José Cerdá dessutom att drickandet varierar mellan generationerna. – Jag är trettio och märker att äldre dricker på ett annat sätt än vi gör. De dricker mer. Jag tror äldre tycker det är mer acceptabelt att gå full till krogen än man gör i min ålder. Jag tror det kan vara det här hipster-nörderiet som är orsaken. Nu dricker många naturvin och man vill bara smaka och inte bli full på det, säger han.

[87]


KROGKOLLEN FOTO: JEREMY FOSTER

Den alternativa matkulturen När det är dags att äta ute så väljer de flesta det säkra framför det osäkra. Se till att det nya året blir ett kulinariskt äventyr. I varje nummer listar redaktionen tre av de bästa restaurangerna från andra matkulturer. Idag befinner vi oss i Göteborg

är spännande och mycket smakrikt. Duy-Tan är förövrigt namnet på den tidigare kejsaren i Vietnam - när det kommer till vietnamesisk mat så är restaurangen den obestridde kungen. Bäst på menyn: Det vietnamesiska kaffet, Cà phê, bryggs extra långsamt och tillagas med kondenserad mjölk.

1. Canton House - Kinesisk/Kantonesisk Kinamat är sedan länge en etablerad matkultur i Sverige. Men under åren så har den blivit försvenskad och har i nuläget inte mycket gemensamt med den traditionella kinesiska matkulturen. På en tvärgata till Linnégatan ligger Canton House. Restaurangen har i snart 40 år lagat kantonesisk mat på traditionellt vis. Bäst på menyn: Paradrätten Ba geng ngap - anka med knaprigt skinn serverat med tunnbröd.

3. Simba - Etiopisk/Eritriansk Som besökare på Simba förväntas man inte bara äta traditionell etiopisk och eritriansk mat - man ska också äta den på rätt sätt. Många av rätterna delar man med hela sällskapet och händerna får ofta fungera som bestick. Här finns också ett stort utbud av vegetariska och veganska rätter. Om ni får chansen - se till att boka in er på en traditionell kaffeceremoni som restaurangen anordnar på söndagar. Det var nämligen i provinsen Kaffa i Etiopien som kaffet först upptäcktes. Bäst på menyn: Injera, ett etiopiskt/ eritrianskt pannkaksliknande tunnbröd som både är supernyttigt och gott.

2. Duy-Tan - Vietnamesisk Det vietnamesiska köket har alltför länge hamnat i skymundan av de mer kända thailändska och indiska

[88]

matkulturerna. Men för de som letar sig till Duy-Tan på Kvilletorget börjar man på allvar fundera hur det har kunnat bli så. Vietnamesisk matkultur


Historia

Kalabalik i Bender Striden i Moldavien på 1700-talet hade inte bara stora konsekvenser för Sverige som stormakt, utan förde också med sig ett helt nytt ord till svenskan. Året var 1709. Efter det att Kung Karl XII lidit ett svidande nederlag efter slaget vid Poltava var han tvungen att söka skydd från Rysslands arméer i Osmanska riket. Nästan hela den svenska armén som hade marscherat in i Ryssland hade dödats i strid eller frusit ihjäl i den ovanligt kyliga vintern. Tillflyktsorten för den lilla styrkan som var kvar blev staden Bender, som ligger i nuvarande Moldavien. Eftersom osmanerna och svenskarna var allierade i kriget mot Ryssland fick kungen asyl där. Efter fyra år vistelse i Bender började det bli en diplomatisk börda för osmanerna att ha den svenska kungen boendes i deras rike. 1711 slöt Osmanska riket ett fredsavtal med Ryssland. Tidigare hade Sverige varit en viktig och mäktig allierad för Osmanska riket, men Karl XII var nu en svag konung som levde av osmanerna. Kungens vistelse i landet hotade också den nyskipade freden med Ryssland. Till slut tog sultanen i det Osmanska riket, Ahmad III:s tålamod slut. Svenskarna måste ut. 600 osmanska soldater fick i uppgift att fördriva svenskarna och tillfångata Karl XII. Kungen befann sig då i sitt läger norr

om Bender med endast 45 soldater till sitt försvar. Den 1 februari 1713 anföll de osmanska styrkorna lägret med order om att tillfångata den svenske kungen och föra honom till sultanen. Det var en intensiv strid och de svenska soldaterna gjorde ett tappert motstånd trots deras numerära underläge. Stridigheterna fick dock ett abrupt slut när Karl XII enligt källor ska ha snubblat på sina egna sporrar och blev därefter tillfångatagen. I efterhand fick den här incidenten namnet kalabaliken i Bender. Folksamling på turkiska heter kalabalik, som numera har blivit ett svenskt låneord vilket betyder förvirring eller stor oreda. 

ERIK ESPELAND

"I Poltava blev jag tillfångatagen. Detta, var en död för mig, men jag blev fri. Idag är jag hängiven. Jag är hängiven turkarna. De har bundit mig som havet, elden och vattnet inte kunnat göra. Jag har inga kedjor på mina fötter. Jag är inte tillfångatagen. Jag är fri här och gör det jag vill. ...Turkarna omgav mig lik en diamant-linda.” - Kung Karl XII

[89]


Suedi [sʷuɛ̞idɪ]

Vill du veta mer? Kolla in vår hemsida! suedi.jmg.gu.se

Videomaterial

Radioreportage från Suedi Exilfilmare

Kolla exilrapparen Khaled Hararas musikvideo

Barn på flykt

Extramaterial

Lär dig mer om limamål Suedipodd

Dembo the RootsMan live

Hem Nya Hem

Redaktionens filmtips


Kalendern Den närmsta månaden bjuder på många evenemang över hela Sverige. Var med om en helkväll med världsmusik, se varför vi är världens ensammaste folk, och få svar på om du har civilkurage. Suedis redaktion har valt ut evenemangen du inte får missa.

Månadens val: Kulturnatta - Kulturfestival

22 – 23 januari, Göteborg, hela stan

Hela Göteborg kommer sjuda av kultur under dessa dagar. Det finns något för alla under evenemanget; musik, film, nattöppet på bibliotek, poesi, uteställningar, you name it! Mer info på internet.

Missa heller inte: Kevin Hart – Standup

29 januari, Malmö, Malmö Arena

Han har 21 miljoner följare på Twitter. Senast han besökte Sverige sålde hans biljetter slut i ett nafs, och nu kommer han för första gången till Malmö. Se en av världens största standupkomiker berätta om livet i sin nya föreställning.

Överlevare från Förintelsen berättar

Midvinterfolk – Helkväll med musik

Hör Mietek Grocher, överlevare från Förintelsen, berätta sin historia. Mietek Grocher är föreläsare och författare som bott i Sverige sedan andra världskriget.

En helkväll med folk- och världsmusik. Norrbotten bjuder på ett fyrtiotal uppträdande artister, i allt från balkaninfluerad folkrock till progressiv bluegrass. Ett extra plus i kanten är att allt överskott skänks till BRIS.

30 januari, Luleå, Kulturens hus

21 januari, Linköping, Cupolen

Kulturtipset: Spelar roll – En utställning om civilkurage 15 - 17 januari, Östersund, Jamtli

I denna utställning får åskådaren ta plats och spela en roll. Temat är passivitet och civilkurage, och bygger på verkliga händelser genom historien. Hur skulle du reagera om du sätts i samma situation?

Tigern - Teaterföreställning

3 januari – 21 maj, Stockholm, Dramaten

Se den hyllade pjäsen om en sibirisk tiger som rymmer från sin bur i en medeltida europeisk stad. En föreställning som med skarphet och humor skildrar människans rädsla för det främmande.

[91]


Magasinet suedi ht15  

Om du tar tåget från Köpenhamn till Sverige är första hållplatsen Hyllie. Där patrullerar polisen snabbt igenom tåget och slänger ett öga på...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you