Issuu on Google+

ELEMENT Ett magasin om naturens krafter

Nr.1 2016

Sommarens häftigaste naturupplevelser Hon ger liv åt döda djur Gör din egen pesto på ogräs

Ensam i vildmarken Mikroplasten det osynliga hotet Skogsmulles återkomst


REPORTAGE

2

WWF kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

Bli Isbjörnsfadder på wwf.se/isbjornsfadder

© Wild Wonders of Europe / Ole Joergen Liodden / WWF-Canon

U  tan is ingen björn


FÖRORD

Vad hände med relationen till naturen?

E

Element görs av oss:

n sommardag för många år sedan hittade jag och mina vänner ett område med växter. Växter som såg ut som förvuxna rabarberblad och som hade tagit över ett stort dike. Vi var i nioårsåldern och vår naturliga reaktion till upptäckten var att slänga oss hejdlöst in i buskaget. Vi hittade på olika lekar och härjade i flera timmar. Till slut fick någon i grannskapet nog och tvingade oss att lämna buskaget som ingen tidigare brytt sig om. Det gjorde ingenting. Vi hade mer än tillräckligt med annan natur där vi tillbringade våra somrar med bad, lek och solsken.

sophia garcia hasselberg / chefredaktör victor blomdahl / chefredaktör karin frid / layout David jespersson / layout jonathan bengtsson / reporter victor bomgren / reporter Sally eriksson / bildredaktör

Men sedan hände något. Jag växte upp naturligtvis, och andra saker blev viktigare. Teknik, prylar och att hänga i stan. Naturen glömdes bort. Idag är jag en fullfjädrad stadsmänniska, vilket medför att jag personligen inte känner mig hemma i naturen på samma sätt. Att jag skulle kasta mig hejdlöst in i ett buskage skulle aldrig ske idag. Såklart eftersom jag är ju vuxen. Men det är inte bara för att det rent socialt skulle vara konstigt av en 24-åring att slänga sig in i ett buskage – utan också för att jag är rädd för alla risker jag skulle utsätta mig för. Fästingar, brännässlor, konstiga djur. Saker som man även var medveten om som liten men som man struntade fullständigt i. Visst kan jag vistas i Slottsskogen utan att oroa mig, eller hoppa ner i vattnet vid Saltholmen. Men skulle jag vara mitt i skogen, eller behöva simma i okänt vatten eller ens möta på ett djur som inte är tamt så skulle jag vara desto mer nervös. Ändå älskar jag naturen. Jag fascineras av dess fenomen och förundras av dess mångfald. Men varför känns det så onaturligt att vara i naturen? Har staden och tekniken fått mig att helt fjärmas från mitt nioåriga buskage-härjande jag?

gunnar fägerlind / reporter Louise halvardsson / reporter love hansen siilin / reporter karl jansson / reporter tobias kjellberg / reporter sofia kristoffersson / reporter agnes kågström / reporter kajsa olsson / reporter jonathan otter / reporter

Förmodligen finns inget enkelt svar på frågan, men magasinet Element försöker i alla fall att med små steg ta oss tillbaka till naturen. Genom Mulle, skattjakter, karriärval och kirskål ska vi hitta våra inre nioåringar igen! Släng er hejdlöst ut med oss!

ELEMENT ÄR EN BILAGA TILL VÄSTFRONTEN ansvarig utgivare: Ulla sätereie Har ni frågor eller feedback till redaktionen? Sök efter Magasinet Element på sociala medier, eller släng iväg ett mail till: magasinetelement@gmail.com

victor blomdahl / chefredaktör

3


DETTA NUMMER

6.

8.

UPPLEVELSEN: Sommarsverige

PÅ HÅRET: De trotsar tyngdlagen med sina frisyrer.

11. REPORTAGE: Mer än vackra ord 17.

REPORTAGE: 6000 000 ton plast dumpas varje år i havet.

”Med viss möda får vi upp det lilla pappret inuti flaskan. – Happy fathers day grandpa, fly high with the angels, står det på pappret som är taget ur en engelsk kalender”

”Poesi har en förmåga att skapa känslor som nyhetsinslag inte kan. Det är naivt att tro att poesi kan förändra världen, men man kan nog påverka

30. 24.

REPORTAGE: Ut i vildmarken ”När jag reser mig upp skriker mina ben och fötter av smärta. Japp, den är fortfarande där. Nu är det bara nio timmar kvar till Strömstad”

tte

m

rö St

ad

st

ä -j

gt

n lå

4

REPORTAGE: Skogsmulles återkomst ”Skärmlivet blir ganska platt. Det känns inte i fingrarna. Det doftar inte. Därför är skärmlivet och naturkontakten en perfekt kombination för många. Det ena skapar förutsättningar för det andra.”


DETTA NUMMER

40.

REPORTAGE: En mänsklig tidsålder ”I institutionens lilla bibliotek har man baxat in ett enormt klippblock av gnejs. På en liten papperslapp bakom bibliotekets reception står det:”

n är gnejs, Bergvägg i bibbla gammal, ca 2 mil 1,7 miljarder år n. ner i jordskorpa n so /Mark John .

36. PORTRÄTT: Frysen är fylld med fåglar, mullvadar och ekorrar. ”På fönsterbrädet står en katt, en iller och en pingvin. En sköldpadda vilar på en grävlings rygg, och i taklampan hänger två taltrastar.”

61.

46.

REPORTAGE: Tillbaka till naturen ”Kärleken till svamp och frustrationen över det tomma stallet gjorde att Liselott Johnsson fick en idé.”

REPORTAGE: Trädförsvarna ”I min värld är ett sånt gammalt träd ett mirakel, tänk att orka bli så gammal. Ingen utav oss människor blir 150 år, så något som är så mycket äldre än vi och än någon kan bli måste aktas och vördas.”

66.

REPORTAGE: Den uppkopplade upplevelsen ”Ibland tycker jag att mobilerna får onödig skit. Som när människor säger att ungdomar eller föräldrar tillbringar alldeles för mycket tid med sin mobil.”

DESSUTOM I : Bildreportage; London & Island, Barfotaupplevelse Surfare vs. Surfare, Eldquiz, och Kirskålspesto. 5 Trevlig läsning!


UPPLEVELSER I SOMMARSVERIGE Gå på björnsafari i Hälsingland, paddla med sälar i Bohuslän eller utmana dig med en vandring i världsklass längs med Kungsleden. Sommarsverige är fullt med fantastiska naturupplevelser och Element har listat våra favoriter.

JÄMTLAND: Jämtland är en gigant när det kommer till naturupplevelser. Fjällvandring, viltskådning, forsränning och... Klättring! Både nybörjare och den erfarne kan frossa i fantastisk klättring. Måste: Hjälm och rep BOHUSLÄN: Kosteröarna är en av Sveriges absolut vackraste platser. Och hem åt en av vära största knubbsälskolonier. Här kan man glida förbi de solande knubbisarna i både safaribåt eller i egen kajak. Måste: Vattentåliga kläder och flytväst.

SKÅNE: Flyg som Nils Holgersson över de skånska slät�terna. Här byter vi dock ut vår gås mot modernare utrustning. I Kåseberga kan du pröva på skärmflygning, med eller utan motor. Måste: Lämna höjdskräcken hemma.

GOTLAND: Ner i bergakungens sal ska vi vandra. Lummelundagrottan på Gotland är en av Sveriges största grottor. Den utforskade delen av grottan sträcker sig 4 kilometer under jorden. Måste: Ficklampa och krökt rygg.


ABISKO: Härifrån utgår en av världens bästa vandringsleder den beryktade Kungsleden. 400 kilometer fjällvandring mellan Abisko och Hemavan kommer garanterat lämna dig med minnen för livet. Måste: bra skor och myggmedel. Kontakta: Svenska turistföreningen i Abisko. Pris: Gratis, tack allemannsrätten!

NORRBOTTEN: Åk upp till underbara Norrbotten och testa på riktigt bra ädelfiske. Köp ett fiskekort och sätt igång! I luleåtrakten finns det fiskevatten som kan hålla dig sysselsatt hela sommaren. Måste: Myggmedel och vadarbyxor.

HÄLSINGLAND: Kom öga mot öga med Sveriges största rovdjur - björnen. Detta är en av Sveriges bästa platser för att komma nära de fluffliga bjässarna. Så nära man vågar förstås. Måste: Tålamod och blåbär.

VÄSTMANLAND: Kryssa fram med kanot mellan naturens bästa dammbygare - den härliga bävern! När solen gått ner kommer bävern fram. Det gäller att vara lika tyst som kanoten, för mycket ljud skrämmer bort den skygga lilla krabaten. Måste: Kikare och bra kläder

LÄS MER PÅ ELEMENT.JMG.GU.SE


Cirkusartisterna som Varför vill vi människor ständigt trotsa naturlagarna? Genom tiderna har fakirer legat på spikmattor och eldkonstnärer slukat lågor. Cirkusartisterna Sanja Kosonen och Elice Abonce Muhonen utmanar tyngdlagen genom att hänga i sina hår. Text & Foto: KAJSA OLSSON

U

tanför Hangaren i Alby söder om Stockholm strömmar publiken till. Snart börjar Sanja Kosonens och Elice Abonce Muhonens föreställning Capilotractées, som betyder hårhängning på franska. Sanja Kosonen står redo bakom scenen. Det långa röda håret är flätat runt en järnring. Hon är kort men utstrålar råstyrka. Sanja var sju år när hon såg en kvinna hänga i sitt hår på en traditionell cirkus i Finland. Det var hennes första cirkusminne och sen dess har hon inte kunnat släppa bilden. Den etsade sig fast. – Jag trodde att det var trolleri, det var magiskt, säger hon. Stämningen är laddad, både förväntansfull och nervös. Plötsligt lyser en strålkastare upp scenen. Sanja Kosonen lägger tyngder på en gigantisk våg som hänger i ett rep som går upp i taket. 5 kg, 10, kg, 20 kg, 50 kg. I andra änden av vågen sitter Elice Abonce Muhonen fast med sitt hår i en järnring. 60 kg. Ett sus går genom publiken när

Tilde Björfors har varit drivande bakom att ta nycirkusen till Sverige.

hon tillslut lättar från marken och flyger över scenen. Det är bara ett dussintal cirkussällskap runt om i världen som utövar hårhängning. Sanja och Elice hade svårt att hitta någon som kunde lära dem. Tekniken är hemlig och kunskapen har vandrat vidare inom cirkusfamiljer från generation till generation. Till slut fick de kontakt med en person som kunde ge dem lite tips, men arbetet med att lära sig tekniken fick de göra själva.

Första gången vi försökte kändes det omöjligt, som om skalpen skulle lossna.

Elice Abonce Muhonen berättar att processen att lära sig att hänga i håret var lång och mödosam. – Vi började experimentera med hur vi skulle sätta upp håret och vi testade många olika håruppsättningar tills vi hittade en som fungerade för oss. Sen började vi hänga i håret en liten stund i taget, först 3 sekunder, sen 5 sekunder. Första gången vi försökte kändes det omöjligt, som om skalpen skulle lossna. Efter två år hade vi byggt upp våra nackmuskler tillräckligt för att klara det. Men varför vill vi människor göra det som egentligen inte är möjligt för oss, varför vill vissa hänga i sina hår? Och varför vill jag gå och se någon som gör det våghalsigt riskfyllda? Tilde Björfors grundade Cirkus Cirkör 1995 och tog nycirkusen till Sverige. Hon har också forskat om cirkus tillsammans med hjärnforskare, psykologer och cirkusartister. Hon menar att just risktagandet och att utmana de egna gränserna är nödvändigt för alla människans framsteg.

8

– Det finns inga innovationer, inga forskningsupptäckter, inga kärlekshistorier och inga konstverk, som inte har föregåtts av ett antal risktaganden. Cirkus handlar om risktagandet som behövs för att skapa, och om livsgnistan vi människor har att vilja växa och att vilja våga. Man kan säga att cirkusen är en metafor för livet.


trotsar tyngdlagen Tillbaka i mörkret i salongen. Publiken sitter som naglad på de hårda stolarna. Elice och Sanja hänger högt upp i taket i sina hår. Vi håller andan. Vi delar rädslan med varandra. Tilde Björfors menar att rädslan alltid finns där, även för den mest erfarna cirkusartisten. – När jag började med cirkus så tänkte jag att jag äntligen skulle få lära mig att inte vara rädd.

Foto: Sèbastein Armengol

Man kan säga att cirkusen är en metafor för livet.

– Jag kämpade mot min egen rädsla. Men cirkusen har inte hjälpt mig att bli av med den, för vi människor föds rädda och det är en livsinstinkt som vi behöver. Men vi kan lära oss att hantera vår rädsla, lära oss att inte låta den styra. Som en cirkusartist sa till mig: ”jag brukar ta rädslan i handen och så gör jag det ändå.” Att hänga i sitt hår låter omöjligt, men våra hår är starkare än vi tror. Ett mänskligt hårstrå kan i sig självt bära runt 100 gram. Med rätt teknik kan därför ett helt hår tillsammans bära flera ton. Men Sanja Kosonen berättar att det är viktigt att håruppsättningen blir exakt rätt för att tyngden ska fördelas så jämnt som möjligt över huvudet. – Vi börjar med håruppsättningen tre timmar före föreställningen. Den måste vara helt perfekt flätad, annars måste vi börja om från början. Så vi behöver lång tid och total koncentration för att klara det. Men på den uppenbara frågan om risken för olyckor vid cirkusakten, svarar både Sanja Kosonen och Elice Abonce Muhonen att det bara handlar om att träna rätt. Och att cirkusartisterna väljer att inte fokusera på riskerna är något som Tilde Björfors också upplevt. Hon menar att det skulle vara omöjligt för dem att göra det de gör om de ägnade tankekraft åt riskerna. I sin forskning har Tilde Björfors undersökt hur förmågan att klara en utmaning påverkas av sättet att tänka.

– Vi gjorde mätningar där artisterna fick hoppa på en språngbräda där de skjuter upp varandra sådär sju meter upp

9

Sanja och Elice har turnerat med sin föreställning i Europa och Sydamerika.

i luften. Och då blev det helt tydligt att när de fokuserade på risken så kom de inte alls lika högt som när de fokuserade på möjligheten. Efter föreställningen tänds ljuset och jag kisar innan ögonen vant sig. Innan jag lämnar salongen måste jag fråga Elice och Sanja; hur länge kommer ni att fortsätta? Att turnera, att pressa era kroppar, att hänga i håret? Sanja Kosonens svar kommer snabbt: – Jag är lindansare från början. En vän till mig fyller 60 år, och hon går fortfarande på lina. Så jag hoppas att kunna fortsätta minst lika länge. Det är redan skymning när publiken strömmar ut i den friska vårluften. Vi går ut i den vanliga världen igen, men kanske går vi några centimeter över marken.

Webbexklusivt Lyssna på hela radioreportaget på www.element.jmg.gu.se


REPORTAGE

10


REPORTAGE

Mer än vackra ord Långa beskrivningar av blundande blommor och trånande träd kan få även den hungrigaste bokslukaren att tappa aptiten. Men vad står det mellan raderna? Element träffade författaren Laura Popa för att diskutera naturen i litteraturen. TEXT & FOto: Louise Halvardsson

11


REPORTAGE

Laura Popa: Ålder: 41 Gör: Författare, konstnär, förläggare, jurist, lärare Bor: Utby i östra Göteborg, uppväxt i Rumänien Familj: Mamma i Rumänien, syster i Barcelona Intressen: Naturen, klassisk musik, spelar flera instrument, konst, andlighet, meditation, självutveckling, tango

”Alltjämt är han vacker, men har mistat ungdomsyran och mannakraften – han är en sjö som alla andra.”

Även om hon värjer sig mot långa naturbeskrivningar innehåller hennes böcker talande djur, sjungande träd och skulpturer som rör på sig. De blir en del av handlingen och fyller en funktion. Det är sällan som naturbeskrivningar enbart är en utsmyckning. Litteraturvetaren Sofie Niemi på Lunds universitet menar att författare har tillskrivit naturen mänskliga egenskaper ända sen Shakespeares tid.

Selma Lagerlöf ägnar ett helt kapitel i Gösta Ber-

lings saga åt att berätta om sjön, berget och slätten, som om de var människor. Men författaren Laura Popa tycker att naturskildringar som transportsträckor är meningslösa. – De är lika tråkiga som vackra personer, säger hon. Språket blir ett skal, en vacker yta. Det är inget som stannar kvar.

Besjälning Att besjäla: att ge natur, djur och föremål mänskliga drag

Hennes svenska flyter fram som en barkbåt i medvind. Det är svårt att gissa hennes rumänska ursprung. Hon lutar sig tillbaka i vardagsrumssoffan, är klädd i mysbyxor och har håret uppsatt i svans. För en timma sen mötte hon upp på busshållsplatsen med paraply i handen. Det var meningen att vi skulle promenera i Kvibergs naturpark, ett par kilometer från Lauras hem i Utby. Vädret ville annat. Regnet slänger sig mot fönsterrutan och vinden skriker att det är ingen idé att gå ut. Men naturen är närvarande även inomhus. På väggarna, mellan Lauras målningar i starka färger, sitter små fjärilar gjorda av fjädrar och gröna växter är utplacerade här och var i vindslägenheten. Temuggarna är fyllda med fläderblommor, handplockade på Gotland där Laura bodde för några år sen. En av hennes barnböcker, Paradisfåglarna, utspelar sig där. – Det är den bok som har flest inslag av besjälad natur, berättar Laura. Jag tror att naturen har liv. Det är inget jag låtsas bara för att det ska vara fascinerande.

Animism: religiös uppfattning om att naturen är besjälad Antropomorfism: litterär term för personifikation av icke-människor Panteism: en tro på att hela universum är besjälat av andligt väsen Kända besjälare: Carl Jonas Love Almqvist Inger Edelfeldt Gunnar Ekelöf Selma Lagerlöf Per Lagerqvist Tomas Tranströmer

12


REPORTAGE

Särskilt vanligt var det under romantiken. Delvis är det ett stilgrepp, diktarna vill ge den inre världen en yttre form. Stormigt väder får symbolisera inre konflikter. – Det finns också likheter mellan växtprocessen och människans liv, säger Sofie Niemi. Uttryck som ”den blomstrande tiden” och ”på ålderns höst” används för att skildra olika delar av livet.

fru älskar storstan. Man får uppgå i en mänsklig gemenskap utan att själv vara identifierad. Att gå ut och shoppa kanske är samma sak som när Åke Daun går ut och fiskar …

Han skrattar till och smakar på bryggkaffet. Tidigare pratade han om Åke Dauns klassiker Svensk mentalitet där en ensam fiskare sitter på en insjö med skogen som bakgrund. Att naturen skulle vara ett slags meditationsrum, en plats för vila och eftertanke. – Men är det inte lite långsökt att en shoppinggalleria skulle ge samma upplevelse? undrar jag. Carl Reinhold Bråkenhielm medger att det är något annorlunda. Men påpekar att många människor upplever naturen som hotfull; anonymiteten i skogen kan vara skrämmande. Vilket också märks i Carl Reinhold Bråkenhielm litteraturen.

En annan av Lauras böcker, Viktorianäckrosen, utspelar sig i Trädgårdsföreningen i Göteborg och handlar om näckrosen som enbart lever i två dagar. Hon har fått all inspiration från promenader i naturreservat, parker och trädgårdar. Men hon återkommer till att det inte är ett medvetet stilgrepp att skriva om ”äppelträdets språk” och ”en jord som krackelerar i grimaser”. – Jag ser naturen röra sig i bilder framför min inre syn, säger hon och tittar ut på de nakna björkarna. Det har absolut inget att göra med religion, men jag tror på naturens kraft. Allt är energi och vi är sammanlänkande. En tanke som inte är helt ovanlig. I flera omgångar har teologen Carl Reinhold Bråkenhielm frågat svenskar i olika åldrar om de bejakar en kraft i naturen som omfattar allt levande. Uppåt 70 procent brukar svara ja.

Sofie Niemi förklarar att genom att överhuvudtaget besjäla naturen visar författaren att det finns en skillnad mellan natur och människa. Vi ger naturen egenskaper den inte har och uttrycker på så vis vår fria vilja: en önskan om att bemästra naturen. Men vissa författare har fått ett negativt mottagande för att de istället likställt människan med naturen. Hon tar upp Ola Hanssons bok Sensitiva amorosa från 1887. – Han skildrar en människa som tror hon kan mäta och kontrollera tillvaron. Många tycker att det blir skrämmande, primitivt och upprörande rent psykologiskt att vi har lika lite kontroll över våra psyken som naturen.

Nämnda professor som är verksam i Uppsala befinner sig i Göteborg för att medverka på årets vetenskapsfestival. Han tar en paus från programpunkterna för att samtala bland blommorna i Trädgårdsföreningen. Men återigen ställer regnet till med bråk. Vi hamnar på ett slamrigt café vid Kungsportsplatsen och försöker reda ut vad det är som flera författare – och många andra – upplever i naturen. – Jag tror det handlar om vardagliga transcendensupplevelser, säger Carl Reinhold Bråkenhielm. Han berättar om pastorn Levi Petrus som såg ut över en äng vitsippor på Kinnekulle i Västergötland och plötsligt upplevde att Gud såg på honom genom sipporna. Många skulle säga att han misstog sig, men för honom var det livsavgörande. – De här upplevelserna behöver inte enbart ske i naturen, fortsätter Carl Reinhold Bråkenhielm. Min

Ovanför soffan står Laura Popas böcker uppradade på en hylla av trä. Hon har själv illustrerat böckerna och gjort de färgsprakande omslagen, flera med flickor och fåglar på. Den första titeln kom ut på det egna förlaget Adagio 2013 och är en sagobok. – I början visste jag inte hur jag ville använda naturen, säger hon. Då skrev jag bara sagor som ofta tar fram det positiva i människan. Men allteftersom har mörkret smugit sig in. I Paradisfåglarna är en flicka nära att drunkna och i Lauras första poesisamling skriver hon om döende träd. – Jag använder dikter för att beskriva min sorg över det som händer med fåglarna och sjöarna, säger hon

13


REPORTAGE

med en suck. Naturen lider väldigt mycket. Den klarar sig utan människor, men vi klarar oss inte utan den. Flera litteraturvetare menar att naturen spelar en helt annan roll i dagens litteratur jämfört med hur det var under romantiken och även senare epoker. När psykoanalysen växte fram i början av 1900-talet låg starkt fokus på människans inre existentiella liv och då blev naturen underordnad. Men i takt med att vi blivit mer miljömedvetna har naturen fått en viktig funktion i berättandet. Inom litteraturvetenskapen finns teoribildningen

ekokritik som ifrågasätter att människan skulle vara överordnad naturen. Det pratas också om climate fiction, romaner där naturen har en avgörande roll för handlingen. Och även inom klimatfiktionen händer det att författare besjälar naturen. Det kan vara ett sätt att försöka förstå naturen inifrån, precis som vissa författare har skildrat djurs tankar. På senare år har det även växt fram en genre som kallas ekopoesi och har sitt ursprung i den anglosaxiska världen. I Skåne bor Sofia Roberg som är både litteraturvetare och verksam poet. – Jag vet inte om jag skulle kalla mig för ekopoet, säger hon. Men jag skriver utifrån en stor fascination för naturen.

Ur Laura Popas böcker: ”I natt hörde jag träden gråta Månen röt som en sargad hund, jorden skrek av ångest och smärta.” – ur dikten De döende träden

Hon låter ivrig på rösten när hon berättar att nutida poeter har en vilja att skriva om naturen – men vet inte hur. De har varit upptagna med att experimentera med språket och sen insett att det finns en värld utanför som befinner sig i ekologisk kris. – Många människor förstår inte miljöproblem på en känslomässig nivå, säger hon. Men poesi har en förmåga att skapa känslor som ett nyhetsinslag inte kan. Det är naivt att tro att poesi kan förändra världen, men man kan nog påverka enskilda personer. Några av ekopoeterna har en bakgrund som miljöaktivister. Poeten Jonas Gren skriver i samlingen Lantmäteriet:

”När jag springer barfota hör jag gräset frodas med kraft under mina fötter. Jag virvlar runt på tåspetsar medan händer och fingrar smeker glansiga blad och snuddar vid molnen.” – ur romanen Rekviem från en romantiker

Webbexklusivt

motorvägens dån vad händer om jag säger det är vattenfallets?

På element.jmg.gu.se kan du lyssna på när Laura Popa läser ur sina böcker.

14


REPORTAGE

Sofia Roberg ”Det obegripliga växandet ur ingenting som inte finns de första djuren hur såg de ut hade inte dina axlar men viljor invaderade märkvärdiga kroppar så började det och fortsatte nu slipas något nytt ur strömmen” - ur diktsamlingen Pärlemor Sofia Roberg - Foto: Privat

Men samtidigt är ekopoesin inte helt tillgänglig. Det pågår fortfarande mycket experiment rent språkligt. Vad det gäller besjälning menar Sofia Roberg att andligheten ofta finns där, men att hon själv är försiktig med att projicera egna känslor på naturen. – Det skulle innebära att man sätter människan i centrum, säger hon. Ekopoesin går ju ut på att människan är en del av naturen. Fläderblommorna flyter omkring i temuggarna och den lätta friska smaken dröjer sig kvar i munnen. Laura Popa minns hur hon plockade aprikoser och vindruvor hos farföräldrarna i Rumänien. De bodde på landet i Transsylvanien i ett stenhus utan elektricitet. Vattnet hämtade de i en brunn. På fälten växte solrosor och gården var omringad av ängar. Djuren gick omkring fritt: kycklingar, höns och grisar. – Jag blev så ledsen när de slaktade grisen till jul, säger Laura. Det var blod överallt och jag kunde inte förstå för jag såg den som en vän. Lantlivet hos farföräldrarna är Lauras första minnesbilder av naturen. Annars är hon uppväxt i stadsmiljö. Det var inte förrän hon kom till Skandinavien som hon började vistas mer regelbundet i skog och mark. Som 22-åring flyttade hon till Danmark för att jobba som au pair och tre år senare hamnade hon i Sverige för kärlekens skull. – Men få nutida författare ser på naturen som jag gör, säger hon. I alla fall inte på samma fantasifulla sätt. Och det spelar ingen roll viket land de kommer ifrån. Hon inspireras av epoker som romantiken och surrealismen. Och sina drömmar där naturen ofta dyker upp. Laura hoppar upp från soffan och visar en bok

15

som heter Växternas språk, skriven av Carina Solöga. Budskapet från fläder är: lev i harmoni med din omvärld. Ett par dagar tidigare, i en annan del av staden har Carl Reinhold Bråkenhielm druckit upp sitt kaffe och tagit på sig sin beiga kappa. Han tror inte att naturvurmen är särskilt svensk. Det har mer att göra med tillgången till naturen, anser han. Att Sverige är ett glesbefolkat land och att det är enkelt att ta sig ut i skogen. Han drar vissa paralleller till USA där det finns jättelika landområden och stora vidder. I Holland till exempel har naturen inte alls samma betydelse. Sofia Roberg för ett liknande resonemang. Ekopoesi är stort i USA, men också i Skandinavien. Hon tar upp Norge som ett exempel där det finns stora motsättningar mellan människa och natur. – Folk går på tur, men samtidigt styrs deras land av olja, säger hon. Hon poängterar att ekopoesin även behandlar den urbana miljön. Att det kan handla om andra organiska processer, matsmältning till exempel. Dessutom är nästan all natur människopåverkad. Laura Popa ser något förnärmad ut när jag ifrågasätter att hennes älskade Djurgården i Stockholm, som var ett av hennes första möten med Sverige, inte skulle vara ”riktig natur”. Det var där hon såg skulpturerna på Waldemarsudde få liv och blev inspirerad att skriva om dem. – Det finns andra områden på Djurgården där naturen inte är så tam, säger hon. Men parker brukar tråka ut mig efter ett tag. Den vilda naturen bjuder på fler överraskningar.


REPORTAGE

© Jürgen Freund / WWF-Canon

Bli Vänföretag på wwf.se/vanforetag 16

WWF kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

Gör lite mer nytta på jobbet


REPORTAGE

REPORTAGE

DET DOLDA HOTET Drygt sex miljoner ton. Så mycket plast dumpas årligen i världshaven. Mycket är synligt skräp som flyter omkring på vågorna eller sjunker till havsbotten. Men mycket är också så litet att det inte kan ses av blotta ögat. Ändå finns det där. Ett dolt hot. TEXT & Foto: kARL jANSSON

17


REPORTAGE

Therese Karlsson forskar om hur plast påverkar våra hav.

E

tt perfekt bohuslänskt landskap. En vik insprängd mellan berg och hav. Solen tittar fram emellanåt och skänker värme i den annars något kylslagna förmiddagen. Therese Karlsson går längs klipporna. Hennes huvud är sänkt och hennes blick fäst på marken. Hon böjer sig fram och plockar upp något. Vid första anblick ser stranden orörd, fridfull och oförstörd ut. När man kommer närmare ser man att så inte är fallet. Rep, gamla fiskeredskap, engångsförpackningar, ballonger och allt möjligt skräp ligger utspritt. Men det som Therese letar efter är inte synligt. I sin hand håller hon ett antal små plastbitar. Några ser nästan ut som små stenar, en är en tops, en annan ett verktyg för att bära bakterier i laboratorium. När hon pillar på dem faller de sönder i allt mindre bitar i hennes hand. – Bitarna blir så små att vi inte ser dem. Men de är ju fortfarande där, säger Therese Karlsson som är doktorand i marinbiologi vid Göteborgs universitet.

inom fler olika områden, t.ex. marinbiologi, marinkemi och maringeografi. Denna dag är det strandstädning kring forskningsstationen. Forskare och övrig personal ska tillsammans rensa de kringliggande stränderna på skräp som spolats upp. I dagens strandstädning deltar tolv personer. Utrustade med plastpåsar, vita bomullshandskar, kaffe, bullar och en flakmoped rensar man en av öns stränder på allt skräp som flutit i land under det senaste året. – Städningen sker varje år, ändå är det skräpigt, säger Therese Karlsson. Therese Karlsson har tidigare arbetat med flera olika projekt som rör plast i haven. Nu doktorerar hon och studerar hur plast rör sig i marina miljöer. Vart det hamnar, hur man kan övervaka det – och i förlängningen vilka åtgärder som kan vara mest effektiva för att stoppa nedskräpningen. Varje år spolas cirka 8 000 kubikmeter skräp upp på de bohuslänska stränderna. Det är lika mycket som skulle rymmas i fyra olympiska simbassänger fyllda till bredden. Det allra mesta är plast. Nästan 60 procent. Ändå är dessa fyra simbassänger bara en bråkdel av allt det som finns i haven. Bara femton procent av skräpet i havet spolas upp på land. Övriga 85 procent stannar kvar

Kristinebergs forskningsstation för marina studier är en av världens äldsta forskningsstationer för sitt ämne. Belägen vid Gullmarsfjordens mynning, längst ut i Kustbandet mot Skagerack. På stationen forskar man

18


REPORTAGE

Stränderna på Skaftö städas varje år, ändå är de fulla av skräp som flutit iland.

bland vågorna och på havsbotten. Plasten som finns i havet kan variera enormt i storlek. Från stora bitar som plastpåsar, fiskeredskap och olika typer av rep som är lätta att fånga med ögat ner till bitar som inte går att se. För att en plastbit ska kallas för mikroplast av forskarna ska den vara mindre än fem millimeter och kan vara så liten att man pratar om nanostorlekar. Eller miljarddelar om man så vill. Det var på 70-talet som man först började uppmärksamma mikroplaster i haven. Forskare började att hitta små oidentifierbara partiklar längst med stränder, inuti magar på fåglar och fisk. – Till en början visste man inte var det var för något. Man kallade det för sjöjungfrutårar. Men ganska så snart så förstod man att det var små plastbitar, säger Bethanie Carney Almroth, forskare vid Göteborgs universitet som håller på att forska på mikroplastens påverkan på fiskar. Mikroplasterna hamnar i haven på olika sätt. En del kommer ut i haven redan som mikropartiklar. Detta kan komma ifrån vägar, industrier, tvättmaskiner och konstgräsplaner. Annan mikroplast bildas i havet genom att större plastbitar bryts ner till mindre beståndsdelar

19

av havets kraft. – Mikroplasterna i havet blir fler och fler, och kommer inte att försvinna. Mängden av plast som kommer ut i haven ökar hela tiden. Nu är vi uppe i miljontals ton som hamnar i havet årligen, säger Bethanie Carney Almroth.

Till en början visste man inte var det var för något. Man kallade det för sjöjungfrutårar.


REPORTAGE

hittade vi ett oljefat med olja kvar i, säger Linda Svanberg.

Överallt omkring på den lilla stranden ligger det skräp. Mycket av det som syns mest är saker som verkar komma ifrån båtar. Rep och delar av fiskeutrustning är vanligt. Men även en del oväntat skräp dyker upp. – Det är underligt att man hittar så relativt många diskborstar säger Therese Karlsson.

Den fulla vidden av vilken påverkan de mikroskopiska plastbitarna kan ha på miljön är ännu inte helt klart för forskarna. Men några konsekvenser har man redan kunnat se. Reproduktionsförmågan hos vissa arter kan försämras av mikroplaster, djurens aptit förstörs, eftersom att äta plast ger en falsk mättnadskänsla, vilket i längden kan leda till att djuren svälter ihjäl. Mikroplast kan även binda till sig olika typ av miljögifter, som i sin tur äts av levande organismer som då får i sig miljögifterna.

Linda Svanberg, en av de andra deltagarna på städningen berättar att det är sjätte året i rad som de städar den här stranden. Att de vissa år har haft tävlingar i vem som kan plocka upp mest skräp på en dag. – Ett år fick vi ihop 700 kilo på tre timmar, bland annat

20


REPORTAGE

I längden kan också nedskräpningen i haven komma att påverka oss människor. Den marina nedskräpningen kostar fiskare längs med den svenska västkusten tio miljoner kronor varje år. Varje år förlorar man också flera miljarder kronor världen över på grund av att fiskar, och andra havslevande djur fastnar i, och dödas av plastskräpet. – Det sättet som nedskräpningen påverkar oss idag är att det bland annat ger ganska så stora ekonomiska förluster, säger Therese Karlsson.

alla

des

sjöju

ngfr

utår.

”Visa det här för journalisten”, hörs plötsligt bland strandstädarna. Några personer har samlats kring ett strandfynd. En person har hittat en liten glasflaska. Inuti flaskan ligger en liten bit papper. En flaskpost helt enkelt. Med viss möda får vi upp det lilla pappret inuti flaskan. Texten är något utsmetad och bara delvis läsbar. – Happy fathers day grandpa, fly high with the angels, står det skrivet på pappret som är tagit ur en engelsk kalender.

Den

typ

av p

lastp

ellet

som

från

börj

an k

Att man ibland hittar lite märkliga saker vid en strandstädning verkar tillhöra sakens natur. – Om man hittar skor och handskar är det nästan alltid vänsterskor och högerhandskar. Jag har hört att det är för att man alltid tar på sig den vänstra skon sist, och tar av högra handsken först när man ska göra något form av finlir, säger Therese Karlsson och ler.

– Vi vet att plasten har potential att påverka djurlivet på väldigt många olika nivåer. Vi kan till exempel se att fåglar äter det och att det stoppar igen deras mag och tarmkanaler. En annan konsekvens är att vi kanse att olika djur fastnar i plast och dör. Att djur äter plast och fastnar i den är väldigt tydliga och synliga effekter av plaster i haven, säger Therese Karlsson.

Vad görs för att minska plastmängden i haven? I Sverige arbetar flera myndigheter – och organisationer med arbetet kring den marina nedskräpningen. Hav- och vattenmyndigheten ger ekonomiskt stöd till flera olika projekt som arbetar för att minska nedskräpningen av våra hav och vattendrag. Organisationen Håll Sverige Rent arbetar på många olika nivåer för att hålla svenska hav- och kustlinjer rena från skräp. FNs miljöorgan lade förra året fram ett förslag om att alla länder i världen borde förbjuda mikroplaster i kosmetiska produkter. Ett förslag som nu även kommit till Sverige. Kemikalieinspektionen lämnade i år en rapport till regeringen där man föreslog att mikroplaster bör förbjudas i all kosmetika, hudvårdsprodukter och tvål. Förbudet föväntas träda i kraft den första januari 2018. Källa: Hav- och vattenmyndigheten.

21


REPORTAGE

Vi har bara börjat skrapa på ytan av vad det här kan komma att innebära

– Det kan ge mig en känsla av hopp. Men det kommer kräva att vi vågar göra en del förändringar. Som att minska mängden engångsprodukter, fundera över var vi behöver vilket slags material och försöka minska överkonsumtionen vi har idag. Efter ungefär tre timmar är strandstädningen slut för den här gången. Den flakmoppe som tidigare var tom är nu helt överlastad med vita sopsäckar fulla av avfall. Nästan alla deltagarna bär också själva på en säck till bredden fylld. Att det här är resultatet av endast tre timmars samlande är svindlande.

När man pratar om de enorma mängder plast som finns i haven idag är det lätt att känna sig överväldigad. Och även om strandstädning är ett bra och nödvändigt arbete för att hålla våra stränder rena från det värsta skräpet är det inte tillräckligt för att lösa problemen. – Det viktigaste man kan göra är att komma åt problemen vid källan. Det är klart att man kan göra enskilda åtgärder för att stoppa plasten från att komma ut i havet. Men för att verkligen lyckas måste vi lägga om vår konsumtion. Väldigt mycket av problematiken kan man relatera till våra konsumtionsmönster, säger Therese Karlsson.

Trots att Therese Karlsson har arbetat med problemen kring plast under flera år känner hon att arbetet fortfarande engagerar och berör henne. – Jag blir fortfarande ledsen när jag ser skräpet. Det är skönt att man känner något. Att man inte har blivit avtrubbad. Men vad som är det värsta tänkbara scenariot när det kommer till vilken påverkan plast- och mikroplast kan ha på vår havsmiljö kan inte Therese Karlsson svara på. – Nej det vet man inte, och för min del är det nog det som kan göra mig orolig. Vi har bara börjat skrapa på ytan av vad det här kan komma att innebära.

Även om frågan om plast och mikroplast i haven kan kännas tung och ofattbart stor känner Therese fortfarande att det finns hopp att vi ska kunna lösa problemen. En anledning är att frågan har fått större uppmärksamhet både inom forskningsvärlden och inom media.

Efter bara några timmars städning har en stor mängd skräp samlats in.

22


Lego överbord Text & illustration: Karl Jansson

S

imfötter, flytvästar eller fiskenät skulle man inte bli chockad över att hitta på en strand längs med atlantkusten. Däremot skulle man nog höja på ögonbrynen om man hittade en drake, ett svärd eller en pirat.

Facebookgruppen Lost at sea har över 50 000 medlemmar. Gruppen är full av inlägg där folk berättar om sina fynd kring Cornwalls stränder. Det är inte bara legobitar som hittas, utan allt möjligt annat skräp (eller skatter) visas upp av olika ”beachbombers”. Beachbombers är ett namn för de människor som letar efter strandfynd.

Den 13 februari 1997 gick vågorna höga utanför Englands sydvästkust. Fartyget Tokio Express hamnade i svårigheter när vågor som beskrevs av besättningen som ”århundradets vågor” träffade fraktfartyget, och fick det att kränga till så kraftigt att 62 containrar med gods spolades överbord och försvann ner i djupet.

Enligt vissa beachbomers har legobitarna förflyttat sig långt ifrån den kust där de ursprungligen hamnade i havet. Florida och Melbourne är två platser där bitar som kan tänkas vara från Tokio Express-olyckan har hittats. Dock är det ingen som har kunnat bevisa att dessa avlägsna fynd kommer från samma container.

En av containrarna som hamnade i havet den dagen var på väg till New York. Just den här containern var proppfull med legobitar. Närmare bestämt 4 756 940 bitar. Bitarna som försvann ner i djupet var inte heller de vanliga fyrkantiga byggbitarna. Ironiskt nog var många av bitarna i marint tema. Flytvästar, simfötter, och bläckfiskar. Men också vilda-västern lego, prästkragar och drakar.

Trots det något komiska i att det är små drakar och piratbitar som spolas upp på stränderna i Cornwall vittnar fynden om något mycket allvarligare. Att det fortfarande idag efter 20 år spolas upp intakta legobitar från havet berättar om vilka svårigheter som plast i haven kan vålla vår natur. Att saker inte bryts ner, utan ligger kvar under lång tid. Och att vi inte vet hur det kan komma att påverka våra hav i längden.

Historien skulle ha kunnat sluta dä, med en container som föll överbord för snart 20 år sedan. Men det gör den inte. För fortfarande idag kan man på kustremsan kring landskapet Cornwall på englands sydvästkust hitta rester från den stormiga natten. Överallt kring de milslånga stränderna har man hittat, och hittar fortfarande idag pirater, prästkragar och andra bitar.

Man tror att ungefär tre miljoner av de ursprunliga knappa fem miljoner bitarna har möjlighet att flyta upp till ytan ur sin container-grav. Ingen vet hur länge till de kommer att fortsätta spolas upp på stränderna. Men att lego har blivit en naturlig del av Cornwalls landskap är förmodligen något ortsbefolkningen tvingas leva med under en lång tid framöver.

Källor: BBC, The mirror, The daily mail facebook - lego lost at sea.

23


REPORTAGE

UT I VILDMARKEN 24


REPORTAGE

1992 gav sig Chris McCandless ut i Alaskas vildmark för att leva ensam i naturen. Han överlevde i ett halvår. Trots hans misslyckande har han blivit en ikon och inspirationskälla. Varför lockas vissa människor, och särskilt män, av att lämna det moderna samhället för ett eremitliv i skogen? Elements Victor Bomgren gav sig ut på ett ensamt skogsäventyr för att se vad grejen är. Text & foto: VICTOR BOMGREN 25


REPORTAGE

”En hare springer runt bland löven och kvistarna

människor från hela världen genom den farliga vildmarken till platsen där han dog. Men var han en hjälte som tragiskt förlorade mot den oförlåtande naturen eller bara en oförberedd och dumdristig gröngöling som underskattade farorna med vildmarken? Kanske båda.

några meter bort. Det prasslande ljudet måste ha varit vad som väckt mig. Efter några sekunders gnuggande i ögonen och avlägsnande av kottar under låren kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag har somnat lutad mot ett träd. Hade det inte varit för att det blåser så kallt hade det kunnat vara en fin Rasmus på luffen-scen. Nu är det bara kallt och fullt av kottar. Adrenalinet som drivit mig de första morgontimmarna har börjat ta slut och den tunga vandringen och sömnbristen har kulminerat där intill trädet. När jag reser mig upp skriker mina ben och fötter av smärta. Japp, den är fortfarande

Att det slutade så illa för honom verkar inte stoppa de som drömmer om att följa i hans fotspår. Jag läser om flera män som antingen har eller ska lämna samhället för eremitliv i skogen. Jag tittar på de många bilderna på killar som gjort vandringen till McCandless buss och poserar framför den på samma sätt som han gjorde på det sista fotot av honom. Killar, killar, män – var är kvinnorna? De finns, men enligt min ovetenskapliga överslagsräkning är de i förkrossande minoritet. Drömmen om the wild tycks i högsta grad vara en manlig sådan. Varifrån kommer den här framför allt manliga lockelsen till vildmarken?

där. Nu är det bara nio timmar kvar till Strömstad.” Första gången jag såg filmen Into the wild var 2009. Filmen handlar om den verkliga historien om 22-årige amerikanen Chris McCandless som lämnade sin trygga tillvaro och gav sig ut ensam i vildmarken. Målet var att ta sig till Alaska och enbart leva av och med naturen. När eftertexterna rullade ville 17-åriga jag bara stänga av datorn, slänga ner en fickkniv i ryggsäcken och knalla raka vägen ut genom dörren. Han var så fri och gjorde vad han ville!

Ramona Ivener är universitetslektor i historia vid Karlstad universitet och har forskat kring manlighet genom historien. Hon säger att historiskt sett har kön ofta kopplats samman med olika platser och aktiviteter. – Naturen har kopplats till egenskaper som virilitet, styrka, äkthet, stabilitet och instinktivt beteende. Det är exempel på maskulina ideal som funnits länge. Aktiviteter som jakt eller fiske har en traditionellt manlig prägel, även om det förstås finns kvinnor som också uppskattar det och män som inte gör det, säger hon. I sin forskning har hon märkt att männen relaterar till naturen som en källa till att skulptera fram manliga ideal och som en representation för ett ofördärvat, stabilt och tryggt samhälle. – Manlighet är ju inte minst en identitetsfråga och forskningen brukar betona att män ofta relaterar sin manlighet till andra män och rädslan för att vara omanlig. Historiskt sett har män ofta utmanat varandra och ifrågasatt varandras djärvhet. Något som kanske är svårare att göra bakom skrivbordet än i jaktlaget.

Chris McCandless överlevde 113 dagar i Alaska innan han svalt ihjäl. Några jägare hittade hans 30 kilo tunga kropp i en övergiven buss som han gjort till sitt hem. Med filmen och boken med samma namn blev han en mytisk figur och en hjälte för många. Varje år vallfärdar

Under all min research är det en person och en bok, utöver Into the wild, som ständigt återkommer – Henry David Thoreaus 1800-talsklassiker Walden. Det är en redogörelse över författarens två år som ensam och helt självförsörjande i en stuga i skogen. Thoreaus inflytelserika bok, som för övrigt McCandless bar med sig under sin tid i Alaska,

26


REPORTAGE

Håvedalen – ändhållplatsen dit bussarna inte åker. Rakt fram längs vägen ligger Norge.

kom ut 1854, mitt i en period av kulturella och sociala förändringar i västvärlden. – Under den här tiden ställdes människan inför utmaningen att möta det nya och moderna och i mycket av litteraturen och konsten från den här tiden återspeglas en motsättning mellan civilisation och natur, säger Ramona Ivener.

och konservburkar med mat. Jag skulle inte leva av naturen på samma sätt som McCandless, men ändå. ”Buss 853 från Strömstad station ska egentligen gå hela vägen till Håvedalen, en handfull stenkast från den norska gränsen. Men det gör den inte. Bussen stannar tre kilometer innan. ”Jag kan inte köra längre, jag måste vända här, men det ligger åt det hållet!” säger busschauffören och släpper av mig intill vägkanten. Därifrån börjar mitt lilla äventyr och snart befinner jag mig på den norska sträckan som Turistinformationen i Strömstad så varmt rekommenderat.

Samtidigt, säger hon, rådde en längtan till det naturliga och vilda vid den här tiden. Tidigare hade mannen setts som naturens tämjare, men under 1800-talet betonades istället länken mellan manligheten och naturen. Nu, sju år efter att jag satt där framför Into the wild och drömde, var det dags att göra slag i saken. Åtminstone ett litet sådant. Jag bestämde mig för att testa lockelsen själv och se om jag kunde försöka förstå vad det handlar om. Jag skulle vandra tre etapper av vandringsleden Bohusleden och sova en natt i ett vindskydd. Med mig skulle jag ha en sovsäck, vatten

Varför den skulle vara bättre än Bohusleden förstår jag inte; dalgången som skulle påminna om Sound of Music är inte mer än en åker. Men det är härligt att vara utomhus och att vara igång. Färden fortsätter längs med en flod. Vid en bro delas stigen i två där avstickaren tar vandraren till Halden. Den avstickaren tog Karl XII med sin armé för trehundra år sedan men han hade nog också gjort bäst i att fortsätta mot Bohusleden. Strax innan jag kommer tillbaka till Sverige igen äter jag lunch intill floden. Solen skiner. Det här går ju jättebra.”

Långt där borta ligger kusten och Strömstad.

Middagen ligger på elden.

27


REPORTAGE

Samtidigt som boken om Chris McCandless släpptes i Sverige 1999 levde Markus Torgeby i en kåta mitt i den jämtländska skogen. Tjugo år gammal hade han tagit beslutet att lämna sitt gamla liv och pressen från omgivningen och istället leva ensam i vildmarken. Också han hade läst och inspirerats av Thoreaus bok. – Men jag läste bara halva, den var så tråkig! Men det stora budskapet tog jag verkligen till mig. Andra människor träffade han bara när han skulle fylla på förråden, främst med havregryn. Mellan dessa avstickare med mänsklig kontakt kunde det gå flera månader. Så levde han i fyra år innan han lämnade kåtan och flyttade in i en gammal fäbod i närheten. Under de totalt fem åren han levde ensam i skogen längtade han inte tillbaka en enda dag. – Nej, det var helt fantastiskt, det var här livet började för mig. Jag kände en total tillfredställelse av att inte behöva tänka och motivera utan bara göra det som behövde göras för stunden.

– Nu när du säger det. Det är många som hör av sig till mig och vill göra något liknande och det är nästan bara snubbar. Jag vet inte varför det är så. Är det historiskt eller genetiskt? Det kanske är av gamla vanor, att männen har gjort si och kvinnorna så.

Han tror att många människor hade mått bra av att ibland lämna det bekväma smörgåsbordet som är det moderna samhället. Här finns så mycket att välja på och så många intryck att ta in att allt smälter samman till en grå massa. Under hans år i naturen fick han en annan blick på saker, alla upplevelser smakade starkare när varje intryck fick stå för sig själv utan konkurrens av annat som pockar på uppmärksamheten.

”Vindskyddet dyker upp högst upp på berget. Eller berg och berg, 220 meter högt är det. Men efter sex timmars vandring kunde det lika gärna varit 2200 meter högt. Synen av vindskyddet är helt fantastisk. Alla krämpor och orosmoln försvinner. Vare sig det är att hitta lugnet, utmaningen eller sig själv där ute så är tillfredsställelsen över att lyckas enorm. Jag gör upp en eld och bäddar på golvet av vindskyddet. Precis som Marcus Torgeby sa så börjar jag tänka färre tankar och fokuserar på det jag gör för stunden, saker blir mer svart på vitt. Under timmarna innan jag somnar gör jag inte särskilt mycket, men jag känner mig aldrig rastlös. Jag lagar ärtsoppa, tittar på solnedgången och matar på nya vedklabbar i elden.

På frågan om varför han tror att just så många män har en romantisk bild av att ge sig ut i vildmarken tänker han efter en stund.

När mörkret kommer kryper jag in längst in i hörnet av vindskyddet och lindar in mig i sovsäcken. På SMHI har de förutspått att temperaturen ska ligga runt två grader under natten. Eftersom jag har tagit på mig alla kläder jag packat med mig finns det ingenting kvar att tillverka en kudde av. Ryggsäcken som är full av konserver och vattenflaskor är inte särskilt mjuk, men får duga. Genom den saknade fjärde väggen kan jag se fullmånen och min lilla eld som sakta försvinner innan jag somnar. Jag sover inte många minuter

28


REPORTAGE

smärta i alla benens och fötternas leder. Nu vill jag bara komma hem. När jag försöker tänka på alla duschar jag ska ta och all mat jag ska äta när jag kommer hem känns det bara tyngre. Längre ifrån. Nej, det var ju i nuet man skulle vara. Om jag istället tänker på vad som ska komma bakom den där kröken eller vad jag ska äta till lunch vid nästa fina plats känns det mycket bättre. Jag vinner små segrar under hela dagen istället för att vänta på den sista stora.

Från Håvedalen till Strömstad är det tre och en halv mil.

åt gången innan jag vaknar av att det är kallt eller att någon kroppsdel ömmar på det hårda underlaget. När det första solljuset till slut dyker upp bakom träden är valet att gå upp och få en tidig start på vandringen eller att ligga kvar och snooza i den iskalla och stenhårda sängen inte särskilt svårt.” – Det var när det var som tuffast det var som bäst! I kyla och mörker klarnar saker och ting och man förstår vad som är viktigt, säger Markus Torgeby. När han var ute var det hårt och tufft men han säger att det aldrig kändes så, det var ju precis det han ville. När det var som lättast under somrarna och vårarna blev det mer grubblerier och det befriande svarta och vita kunde återgå till grått. I dag bor han med sin fru och tre barn på Öckerö utanför Göteborg. I ett hus. När han tänker tillbaka på det jobbigaste under hans år i skogen kommer svaren snabbt: rastlöshet och mörkrädsla. Det tog flera månader att försöka bli av med rädslan och det gick över först när han insåg att det inte kunde gå över. Han var mörkrädd, det var ingen idé att kämpa emot. – Positivt tänkande är bullshit. Är det jobbigt så är det, det är bara att omfamna det. ”Den andra och sista dagen är hemsk. Det visar sig att mina skor, som jag trodde skulle vara så bra, är värdelösa. Varje steg spränger av

I Strömstad sitter människor på uteserveringarna i vårsolen och tittar ut över hamnen. När jag stapplar fram där känns det som jag varit borta i en evighet. Fullkomligt slutkörd och med en rädsla över att permanent ha förstört mina ben sjunker jag ner på en bänk vid busstationen. Det enklare livet i skogen är egentligen svårare. Men det är när man överkommer det svåra som lyckan blir större och fan om jag inte är väldigt lycklig när jag sitter här på bänken och kvider av smärta.”

”Vare sig det är att hitta lugnet, utmaningen eller sig själv där ute så är tillfredsställelsen att lyckas enorm.”

29


REPORTAGE

30


REPORTAGE

SKOGMULLES ÅTERKOMST Allt fler barn deltar i Friluftsfrämjandets barnverksamhet och scouternas medlemsantal ökar. Det ser ut som att barnen börjar ta sig ut i skogen igen. Hur har det blivit så? Och ser utvecklingen likadan ut för alla barn? TEXT & FOTO: SOFIA KRISTOFFERSON

31


REPORTAGE

Är det någon som har sett ett stenrös någon gång? Att de ska göra saker tillsammans och bli mer vana i naturen.

C

aroline Bramklev låter blicken vandra runt bland de barn som samlats i ringen på den lilla parkeringsplatsen vid Skändlaberget, på Hisingen i Göteborg. Endast ett barn räcker upp handen. – Det ska vi göra idag, berättar hon och förklarar sedan hur resten av dagens upplägg ser ut. Caroline är, precis som gruppens andra två ledare, klädd i en blå jacka med Friluftsfrämjandets logga på bröstet. Hon tar täten och styr stegen mot stenröset. Några av föräldrarna gör barngruppen sällskap in i skogen. Nu väntar en vandring i uppförsbacke längs leriga stigar för att nå platsen där större delen av de kommande tre timmarna ska tillbringas. Caroline Bramklev ser Mullegruppens träffar som ett sätt för barnen att uppleva naturen och skapa minnen och erfarenheter i densamma. – Tanken är att barnen ska bli nyfikna och reflektera.

Friluftsfrämjandets första barnverksamhet startade 1957. Under de första decennierna sågs det som viktigt för barnen att delta i verksamheten då det inte fanns så mycket annat att göra. Det var också på 70- och 80-talet som verksamheten var som störst. Men nu är den åter på uppgång. På tio år har antalet barn som deltar i någon av Friluftsfrämjandets barnverksamheter mer än fördubblats. Även scouterna ökar i popularitet. Efter många år av ett sjunkande medlemsantal fick de över 2000 nya medlemmar förra året. Utvecklingen kan ses som en del av den friluftstrend som råder i samhället. – Många vill aktivera sig ute i naturen. Kurser som lär deltagarna att göra upp eld och bygga vindskydd har

32


REPORTAGE

blivit otroligt populära. Det har skapats en marknad för naturkurser där utbudet bara växer, säger trendforskaren Petra Dokken.

Skärmlivet blir ganska platt. Det känns inte i fingrarna. Det doftar inte.

I ett konferensrum på fjärde våningen på Viktoriagatan 13 i Göteborg sitter Mattias Sandberg. Han är doktor i kulturgeografi vid Göteborgs universitet och har i en avhandling studerat barns naturkontakt i två segregerade bostadsområden i Sverige. Han tror inte att det ökade deltagandet i friluftsaktiviteter bland barn i första hand beror på ett ökat intresse för naturen. – Fritiden generellt blir mer organiserad och styrd av vuxna. Om allt annat blir tidsstyrt och schemalagt så måste även naturkontakten bli det om den ska bli av. Man kan tänka sig att barnen inte bara gör detta utan att det är en del av tre eller fyra olika aktiviteter.

barnen att roten finns där för att blomman ska kunna ta upp vatten och näring från jorden. Om man drar upp roten kan blomman inte fortsätta att växa. Detta blir bara ett av flera stopp under vandringen upp mot stenröset. Överallt finns nya saker att upptäcka i naturen. Mullegruppen som denna söndagseftermiddag samlats för att leka lekar och bekanta sig med skogen vid Skändlaberget, tillhör Hisingens lokalavdelning. Den består av 12 barn i åldrarna 7-8 år som snart ska ta steget från Skogsmulle till att bli strövare. Eftersom barnen i gruppen är så små tror de att Skogsmulle finns på riktigt. – Det är en naturnära människa som kommer och hälsar på varje termin. Skogsmulle representerar försiktighet och lär barnen att de ska vara rädda om det som finns i skogen, berättar Caroline Bramklev. När 45 minuter har passerat, stenröset har beskådats, och vandringen nått sin slutdestination börjar frågorna om när det är matdags. Barnen som tillsammans täcker in hela färgspektrumet med sina regnställ får vänta ytterligare en stund innan de får packa upp sina ryggsäckar. I Linnea Perssons röda ryggsäck med Bamse-motiv ligger det mackor och varm choklad. Linnea, som började i höstas, är gruppens senaste tillskott. Bredvid henne sitter mamma Suzanne Persson, som i sin klarblåa jacka skulle kunna misstas som en av ledarna. Hon har själv deltagit i Friluftsfrämjandets aktiviteter som barn. – Jag tyckte det var roligt då och vi gillar att vara ute i skogen. Detta är en väldigt trevlig grej att göra tillsammans och jag tyckte att Linnea behövde lära sig lite skogsvett. Familjen hade tur och Linnea fick plats i gruppen direkt, men så ser det långt ifrån ut för alla. – Jag känner väldigt många som skulle vilja gå men som inte har fått plats, säger Suzanne. Anledningen till att situationen ser ut som den gör är enkel. Det saknas ledare. Detta är något som enligt Lisa Larsson, verksamhetsledare för friluftsäventyr inom Friluftsfrämjandet, begränsar organisationens spridning.

Anledningen till att barnen, trots det ökade utbudet av aktiviteter, deltar i just friluftsaktiviteter tror Mattias Sandberg kan handla om att vissa föräldrar oroar sig över sina barns levnadsmönster.

– Man kan se det som en slags motreaktion mot stillasittandet, att folk sitter mycket framför skärmar och inte kommer ut.

Trendforskaren Petra Dokken drar även hon kopplingar mellan tekniken och naturen men på ett lite annorlunda sätt. Hon nämner begreppet ”high tech, high touch” som innebär att det, i samband med att tekniken får allt större plats i våra liv, också växer en längtan efter något annat. – Skärmlivet blir ganska platt. Det känns inte i fingrarna. Det doftar inte. Därför är skärmlivet och naturkontakten en perfekt kombination för många. Det ena skapar förutsättningar för det andra.

– Det är tyvärr ganska vanligt att lokalavdelningar inte marknadsför sig alls på grund av att de inte har plats till fler barn. De vill inte rekrytera fler än vad de kan ta hand om.

Så vilka barn är det då, som trots bristen på marknadsföring, hittar till Friluftsfrämjandet och deltar i den typ av organiserade friluftsaktiviteter som de anordnar? Mattias Sandberg har inget tydligt svar på frågan och kan bara spekulera i vilka faktorer som kan tänkas vara avgörande.

– Titta här, säger Oliver Johannessen och visar upp en av de många vitsippor som såhär, i mitten av april, står i full blom. Han har dragit upp den med hela roten. En av gruppens ledare sätter sig på huk framför en samling vitsippor och förklarar för Oliver och de andra

33


REPORTAGE

– Det organiserade friluftslivet har historiskt sett varit ganska svenskt och homogent. Det var den samhällsbärande klassen som hade fritid och pengar till att resa iväg som började bedriva det. Idag är det kanske mer ihopkopplat med miljöengagemang. En sak som han studerat i sin avhandling är hur barns naturkontakt påverkas av socioekonomiska förhållanden. Han pratar om den positiva värderingen av barns naturkontakt som en svensk medelklassnorm. – Där hör man att barnen vet att naturen är någonting bra och att det är bra att vistas där. De har det med sig och vet att de inte ska sitta inne för länge framför tv:n.

Friluftsfrämjandets verksamhet som barn, ser detta som en bra fritidsaktivitet för sina söner. – När man lever ett storstadsliv som vi gör och mest bara ser betonghus är det skönt att komma ut i naturen lite ibland. Enligt Mattias Sandberg är friluftslivet något av ett storstadsfenomen. – Det är delvis en motreaktion mot staden samtidigt som det förutsätter att man är separerad från naturen i vardagslivet. Han menar att föräldrarnas egna naturupplevelser är av stor betydelse för vad de väljer att föra över på sina barn och ser också naturkontakten som en del av en bildning. – Det är ungefär som att man ger kultur till barn, så ger man natur. De får prova på musik och teater och så får de vara ute i naturen. Det är ett sätt att ge dem en bra start i livet, en sund uppfostran.

På 1980-talet, när alla barn skrevs in på förskolor, uppstod ett behov av att föra in Friluftsfrämjandets naturinriktade pedagogik även där. År 1985 startade den första I Ur och Skur-förskolan där man var ute mycket mer än vad man var på den vanliga förskolan. Idag finns det 200 I Ur och Skur-förskolor i Sverige. Sedan tre år tillbaka är det också möjligt för andra förskolor att teckna avtal med Friluftsfrämjandet som då utbildar förskolepersonalen. Ungefär 100 förskolor har hitills tecknat ett sådant avtal. Det uppskattas att omkring två miljoner svenskar deltagit i Friluftsfrämjandets barnverksamhet genom åren. Verksamheten har också spridit sig utomlands och finns idag i bland annat Finland och Japan där tiotusentals barn deltar varje år. Tyskland har verksamhet i liten skala och England, Lettland, Ryssland och Litauen är andra länder som är intresserade av konceptet och ligger i startgroparna för att själv sätta igång. När Oliver Johannessen får frågan om varför han är med i Mullegruppen blir svaret ”För att pappa har bestämt det”, men han medger att han trivs ganska bra där han befinner sig just nu. – Det brukar vara så att när vi ska iväg så vill de stanna hemma. Men sen när de väl kommer hit så springer de iväg direkt och man får knappt dem med sig hem igen, berättar pappa Per Johannessen som återvänt till Skändlaberget för att hämta Oliver och hans tvillingbror Hugo som också deltar i gruppen. Pappa Per, som även han deltagit i

34


REPORTAGE

Behöver

barn vistas i naturen?

FOTO: Viktor Wrange/SLU Bildbank

FOTO: Sofia Kristoffersson

Fredrika Mårtensson

Mattias Sandberg

docent i miljöpsykologi

doktor i kulturgeografi

– Bara man går ut så är det en friskfaktor och en viktigt del av folkhälsan. I Sverige har vi en stor rörelsefrihet som möjliggör fysisk aktivitet i vardagen. – Det finns forskning som visar att miljön för utomhusvistelsen är av stor betydelse. En dålig miljö sätter inte samma spår och ger inte lika positiva upplevelser av naturen. – Friluftsdagar i skolan är en viktig del av barns naturkontakt, men många yngre lärare upplever att de har otillräcklig kunskap om naturen. De vet inte vad olika blommor och fåglar heter och det skapar en osäkerhet.

– Först måste man ställa sig frågan om vad som är natur. Jag tycker att man behöver sänka den tröskeln. Natur behöver inte vara naturkunskap. Ett träd är inte bara en art, det kan vara vackert också. – Jag tror kontrasten mellan utomhus- och inomhusmiljö är viktigt. Idag när vi spenderar så mycket tid inomhus kan de tillfällen då vi faktiskt kommer ut vara väldigt betydelsefulla och prägla oss väldigt mycket. – Sinnena påverkas på ett helt annat sätt. Vi får uppleva kontraster i form av ljus, ljud och väder som ändras.

35

FOTO: Leif Johnsson/MAH

Ebba Lisberg Jensen doktor i humanekologi

– Det beror helt på vem man frågar. Religiösa människor tycker det är viktigt att barnen följer med till kyrkan och de som känner starkt för naturen tycker det är viktigt att vistas i den. – Om vi tänker oss en framtid där ingen vistas i naturen står inte samhället och faller på det. Människor är väldigt formbara och det är svårt att säga var vi egentligen hör hemma. – I Sverige har hållbarhetsfrågor och naturskyddsfrågor länge varit viktigt för medborgarna och naturen har ett stort värde hos dem.


BESÖKET

Geysir är den gejser nordost om Reykjavik som gett namn åt benämningen gejser.

ISANDE HETT Foto: SALLY ERIKSSON

Webbexklusivt

Läs mer om alver, vättar och andra övernaturliga väsen i Islandsreportaget Det dolda folket. www.element.jmg.gu.se


Vattenfallet Seljalandsfoss på södra Island.

Island är ett land känt för sin mystiska natur. Men mitt i det karga, trädlösa landskapet gömmer sig platser som inte liknar några andra. Elements fotograf reste dit och fångade några öbonblicksbilder.


NATUREN TAR TILLBAKA Elements reporter Alexandra Carlsson Tenitskaja var ute och gick i sina hemtrakter och snubblade över en gammal bostad. På den här bilden kan du se stenväggarna som finns kvar av Lapp-August stuga som ligger i Prässebo i Lilla Edets kommun i Västra Götaland.

38


UPPSLAGET

LAPP-AUGUSTS STUGA Lapp-August var ett fattighjon som levde i början av förra seklet. Efter många års arbete åt andra i utbyte mot mat och husrum fick han till slut en egen plätt på jorden. Lapp-August byggde ett hus med små hål för fönster och en vedspis inmurad i ena väggen. Hela bygget tog sammanlagt 40 år att bli färdigt. Varje sten är uthamrad för hand och lagd på plats av Lapp-August själv. Trätaket har för länge sen förmultnat och ormbunkar har flyttat in i köket. Skogen har varsamt slutit sig kring stenruinerna som trots sin ålder kikar fram bland löven och bär historien om Lapp-August vidare.

39


REPORTAGE

EN MÄNSKLIG TIDSÅLDER

Ett internationellt upprop hävdar att vår planet stigit in i antropocen. En tid där människan förgör både sig själv och planetens ekosystem. Men vem har rätt att definiera världens tidsåldrar och till vilka syften?

TEXT & ILLUSTRATION; GUNNAR FÄGERLIND

40


REPORTAGE

E

n mulen februaridag besökte jag Röda stens konsthall väster om centrala Göteborg. Den aktuella utställningen hette Tidvågor och var dyster. En finländsk konstnärsduo hade till monotona bastoner sänkt ner Röda stens lokaler i ett apokalyptiskt mörker. De enda ljuskällorna som fanns var tre projektorer som spelade upp svartvita animerade filmklipp på betongväggarna. Klippen visade sjunkande skepp och döende träd. När jag slutligen lämnade konsthallen skrattade jag mest åt den gravallvarliga skandinaviska konsten.

och definierar den period då människans påverkan på klimat, geologi och ekosystem börjat nå extrema nivåer. Ett förslag för denna tids början är 1945 då den första atombomben detonerade i New Mexiko.

Jag trodde då att utställningen handlade om två försupna finnars redovisning av sina depressioner, men hade jag tittat ordentligt i informationsbroschyren så hade jag förstått sammanhanget. Konstutställningen Tidvågor inledde Röda stens tema för 2016: Antropocen. – Vi lever i en tid där det blivit uppenbart att mänsklighetens aktiviteter har förändrat planeten i så stor utsträckning att vi trätt in i en ny geologisk era; antropocen. Att tänka på betydelsen och konsekvenserna av antropocen är en diskussion i stark utveckling inom båda politiska, sociala och ekonomiska strukturer och så klart också inom konsten säger Aujke Ravn, intendent vid Röda Sten. Man skulle kunna påstå att begreppet numera lever ett eget liv i den globala kulturen. Syftet är att uppmärksamma den ekologiska katastrof många anser att vår planet är på väg in i. Men debatten om hur man ska, när man ska och vilka som ska definiera en helt ny tidsepok är minst sagt het i internationella akademiska kretsar. Frågan på alla insatta forskares läppar är om begreppet är vetenskapligt eller miljöpolitiskt? Uppdraget att officiellt benämna antropocen i vetenskapliga termer har landat på geologernas bord. Anledningen är att geologer är några av de få som sysslar med exakta globala gränsmarkeringar i tiden.

I samband med utställningen vid Röda sten i februari höll Mark Johnson, geolog och prefekt vid Göteborgs universitet en föreläsning om antropocen i konsthallen. Han tog upp antropocen i främst geologiska termer men tidsåldern är numera ett globalt och mångbottnat koncept med enorm sprängkraft. Hur man än använder begreppet så tar man ställning, man erkänner människan som en katastrofal naturkraft. Sen begreppet populariserades av klimatforskaren Paul Crutzen år 2000 har kulturinstitutioner över hela världen tagit till sig antropocen, inte minst tidningsvärlden. Den första april i år skrev the Guardian: ”Vi lever i antropocen-tiden, i vilken den mänskliga påverkan av planeten är så extrem – och skrämmande – att den kommer lämna spår i millennier.”

Världens historiker är långt ifrån överens om exakt när exempelvis medeltiden startade eller när stenåldern tog vid. Geologerna däremot har via internationellt samarbete huggit sin tidslinje i sten. Organisationen International Commission on Stratigraphy (ISC) är ansvariga för att delat upp de 4,5 miljarder år från jordens skapelse till dagsläget i fem eoner, 14 eror, 22 perioder, 34 epoker och över 100 åldrar.

The Economist välkomnade sina läsare till antropocen redan 2011 och New York Times gjorde samma sak nu i januari. Här i Sverige syntes antropocen på Dramaten i pjäsen Antropocen – människans scen vid årsskiftet och Röda stens konsthall har alltså tema Antropocen under 2016. – Med antropocen tvingas vi ställa oss själva frågan vad det innebär att leva i en geologisk tid som domineras av människan som skapat denna globala ekologiska kris säger Aukje Ravn. Antropocen står för antropos: människa och cen: ny tid

Nu diskuteras det om ISC officiellt ska lägga till ytterligare en epok på den geologiska tidslinjen, antropocen. Organisationens ordförande Stan Finney är skeptisk. “Drivet att officiellt erkänna antropocen kan i sanningen vara politiskt snarare än vetenskapligt” skrev han i en

41


REPORTAGE

artikel i den geologiska tidskriften GSA today i november förra året. Han menar att de tidsåldrar som ISC tidigare skrivit in i jordens historia beror på vad geologer observerat i planetens stenlager. Antropocen följer inte detta mönster utan är snarare observerat i klimatforskares rapporter. Att godkänna antropocen i den högt aktade geologiska tidsskalan skulle rikta ett hårt slag mot dess vetenskapliga legitimitet anser Stan Finney och många med honom. Anthropocene Working Group (AWG) är en undergrupp till ISC bestående av 30 män och 8 kvinnor. De har nu uppdraget att trots allt försöka definiera den nya tidsåldern. De ska helt enkelt beskriva vad antropocen är och när den ska tagit sin början, allt i geologiska termer. Om gruppen når sitt mål skulle de lyckas med att för första gången i vetenskaplig historia officiellt definiera en tidsgräns de själva lever under. Så här skriver den spanska AWG-medlemmen och akademikern Alejandro Cearreta i ett mail:”Först ska vi presentera vårt förslag i slutet av det här året eller möjligen nästa år för the Subcommission on Quaternary Stratigraphy. Om det godkänns så går det vidare till International Commission on Stratigraphy. Om det godkänns igen så går det vidare till det slutgiltiga godkännandet av the International Union of Geological Sciences. Vid varenda

av dessa tre steg kan förslaget bli underkänt.” Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet vid Wavrinskys plats har numera sloganen ”Earth Science knowledge for living in the anthropocene”. Orden är satta av Mark Johnson, samma geolog som föreläste om antropocen vid Röda sten i februari. I institutionens lilla bibliotek har man baxat in ett enormt klippblock av gnejs. På en liten papperslapp bakom bibliotekets reception står det: ”Bergvägg i bibblan är gnejs, 1,7 miljarder år gammal, ca 2 mil ner i jordskorpan enligt Mark Johnson.” Mannen i fråga har sitt kontor en våning ovanför stenblocket som är daterat till tidsperioden staterium. – Alla de här tidsåldrarna är mänskliga begrepp som vi har skapat bara för att kunna organisera det vi sett i fältet. Så en sak som jag har oroat mig över är att man uppfattar de här epokerna och perioderna som vetenskapliga faktum, men de existerar för att underlätta förståelse och kommunikation berättar han. Hans kontor är fyllt med gnistrande stenar av alla de olika slag. Jag frågar honom vad han tror om att låta geologerna och ISC officiellt definiera antropocen som en ny tid. – Jag tror på klimatförändringar, jag tror det finns ett politiskt värde i ordet ”antropocen”. Jag tror också det finns ett emotionellt värde med att man är i en ny


REPORTAGE ssfs

Det finns ett politiskt värde i ordet ”antropocen”

geologisk epok. Det har för lekmannen en slagkraft som är fantastisk. Men jag är också stratigraf och det är ett kärleksarbete att under 200 år skapa en geologisk tidslinje. Varför ska vi låta antropocen vara en formell epok när den godkänns på helt andra principer än de andra epokerna? undrar Mark Johnson. Han menar att begreppet antropocen har många värdefulla funktioner och att den skapar en medvetenhet om vad mänsklig aktivitet gör med vår planet. Men han ser inte tydligt begreppets funktion i den geologiska tidsskalan. – För geologer vore det förbryllande med en gränsmarkering år 1945 för vi vet allt som hände sen 1945, vi behöver ingen gränsmarkering säger han. Den geologiska diskussionen om antropocens vara eller ickevara är långt ifrån över. Dessutom diskuteras begreppet antropocen knappast endast i geologin. – Man kan säga att antroprocen föds i slutet av 1600-talet för det är då vi börjar tro att vi är herrar över oss själva och att vi är självständiga individer med ett självständigt förnuft men i själva verket är inte människor så förnuftiga som vi gärna föreställer oss, säger idéhistoriker Mikela Lundahl vid Göteborgs universitet. Jag märker på henne att diskussionen om antropocen är aktuell även i humanvetenskapen. – Från renässansen och framåt har vi satt människan i centrum och kanske blivit övermodiga och då skapat sådana händelseförlopp som lett fram till det som nu kallas antroprocen, säger Mikela Lundahl. För att försöka komma en bit utanför de akademiska tankegångarna om antropocen bokar jag ett möte med en praktiserande geolog. – För mig sätter tidsepoken antropocen planeten lite i perspektiv. Istället för att vi har vår lilla åkerplätt som vi odlat på så är vi nu i en global värld, vi påverkar inte längre bara runt husknuten utan i mycket större skala, säger Christian Axelsson som arbetar som geolog i centrala Göteborg. Christian säger själv att han lever i antropocen och att hans tidsuppfattning beror på att stenlagren i marken drastiskt förändrats. – Kommer det en annan civilisation efter vår så kommer de kunna datera oss via stenen. Vid ett visst lager i stenen kommer man hitta klorerade kolväten, ämnen som inte finnas naturligt utan är skapta av människan och

man kommer finna radioaktiva isotoper. Men det är inte jorden i sig Christian Axelsson är oroad över. – Som geolog är jag inte rädd för den globala uppvärmningen, det har hänt förut och det kommer hända igen och det är min bestämda åsikt att det finns ingenting vi kan slänga på jorden som inte jorden kan ta hand om, jorden är stor nog att ta vara på sig själv. Frågan är: Hur sjuka vill vi själva bli? Det var med liknande argument Mark Johnson avslutade sin föreläsning vid Röda Sten i februari. – Vid varje steg av jordens historia har jorden varit perfekt. vi har haft katastrofer, vi har haft meteornedslag som förändrat hela situationen men jorden har fortsatt vara. Om vi orsakar förstörelsen av ekosystem och oss själva så kommer jorden fortsätta utvecklas. Mark Johnson klickar fram föreläsningens sista projektorbild framför åhörarna, ett fotografi på hans dotter. Anledningen till att Mark Johnson använder ordet antropocen är för att rädda henne.


porträtt Ett fack för mat och tre för djur. Carolina Lindahls hobbyintresse för taxidermi har fyllt frysen med fåglar, mullvadar och ekorrar. – Jag gillar att ta hand om sånt som annars hade kastats bort, säger hon. Text & foto: Agnes Kågström

H

uden ligger i en säckig hög på Carolinas skrivbord. Skalpellen skär med små, små jack för att riva av fettet. Försiktigt, så kniven inte går igenom. Rosavita fettslamsor lossnar och läggs i en påse vid sidan. Det måste bort, så inte huden senare härsknar. Om man böjer sig fram känns en svagt ljummen lukt från grävlingsskinnet. – Det luktar lite som frän hund, säger hon. För ungefär ett halvår sen körde hon bil längs en landsväg utanför Sala. Det var en sen oktoberkväll, mörkret kompakt och vägen nästan tom på trafik. Plötsligt slår strålkastarljuset över något stort mitt på vägen. Hon stannar bilen och hoppar ur. Alldeles stilla i körfältet ligger en påkörd grävling. Hon går fram och petar försiktigt med foten på den fortfarande varma kroppen. Stendöd ligger den där, orörlig med bruten rygg. – Jag bara: yes! Den var helt nypåkörd, så jag tog med den. Hela rummet är fyllt med uppstoppade djur som pryder bord, lampor och väggar. På fönsterbrädet står en katt, en iller och en pingvin. En sköldpadda vilar på en grävlings rygg och i taklampan hänger två taltrastar. Carolina har jobbat länge

Hon ger liv åt för att kunna inreda så som hon vill ha det. – Från att jag var tolv, tretton år tittade jag mycket på äldre filmer med galna vetenskapsmän eller kolonialister med kuriosakabinett. Jag önskade mig uppstoppade djur i julklapp i flera år men fick aldrig nåt. När hon flyttade hemifrån började hon genomsöka loppisar och secondhandbutiker i jakt på djur att inreda med. Det visade sig vara svårare än hon trott och framförallt alldeles för

44

dyrt. Samtidigt växte funderingarna kring vad i processen som gjorde att priset blev så högt. Hon började genomsöka Youtube och såg en dokumentär med en ung tjej i New York som visade hur hon gjorde uppstoppningar hemma i sin lägenhet. – Jag har alltid sytt kläder och gjort grejer själv, så jag tänkte att jag kan nog göra det här. Genom fler Youtubevideos såg hon vilka metoder man kan använda sig av och vilka produkter som behövdes. Det första djuret blev en liten mus. När den också såg ut som en mus blev hon övertygad att hon skulle klara att ta sig an fler djur.


porträtt

CAROLINA LINDAHL Ålder: 23 w Bor: Stockholm Gör: studerar till språkkonsult och konserverar djur Önskedjur till samlingen: apa

Grävlingshuden vänds fram och tillbaka i jakt på ställen med mycket fett. Det är ett meditativt arbete, ett hantverk som kräver tålamod. Den köttiga insidan kommer kräva ytterligare några timmars jobb innan den kan tvättas och desinficeras. – Tänk vad bra att den här inte behövde ruttna på motorvägen och istället kan bli något fint som kan hålla för alltid.

döda djur Grävlingsskinnet framför henne har badat i t-röd för att undvika bakterier, och för att huden inte ska tappa pälsen. – Här måste jag nog klippa lite mer, de är så himla köttiga. Den tjocka klumpen i skinnet rullas runt och det dyker upp ett kort ben med med tass och klor. Skalpellen gör ett jack i ena plasthandsken, den glider snabbt av och slängs i fettpåsen. Arbetet med att skrapa bort fett tar flera timmar och Carolina har fått göra det i etapper när hon haft tid över. Sen hon gjorde sitt första djur för fyra år sen har frysen fyllts till bredden. Plastpåsar med fåglar, smådjur och ormar ligger tätt nedpackade i väntan på

– Jag gillar att göra något bestående och återskapa deras skönhet, det som var fint när de levde, säger hon. Nästan alla hennes djur är ”roadkills”, djur som efter en oväntad död hittats längs med vägarna. På ett Instagramkonto visar hon bilder från arbetets gång. Det är bilder på alltifrån hur hon flår av skinnet till hur de specialbeställda ögonen monteras och djuren spänns upp med nålar. Även om hon är noga med att skriva att djuren inte dödas för att bli uppstoppade händer det att folk skriver upprörda kommentarer om djurplågeri. De tycker att det är äckligt eller fel att hantera djur även om de dött en naturlig död. – Jag tycker inte det är något att förskräckas över. Ofta handlar det om chock och ovana. Vi är ju väldigt skyddade från att se djur på det här sättet. Hela, döda djur.

TAXIDERMI

att bli nästa arbetsprojekt. De har vuxit till en mängd som inte längre går att överskåda. – Jag gillar att stoppa upp grävlingar även om det är mycket meck. De har stabil hud, mycket päls och så himla fint mönster. De är väldigt robusta som djur. Hon plockar fram en frigolitliknande skulptur med lite mjölig yta som senare ska täckas av grävlingsskinnet. Vägen från djurets död till konserverad och monterad är en process i flera steg. När skinnet tagits av ska det rensas, tvättas och torkas ut med salt. Konservering är en konst, men för att djuren ska se verkliga ut krävs också att man kan bygga form och skulptera modeller.

45

Taxidermi är konsten att konservera och stoppa upp djur. Yrkesmässigt pratar man sällan om uppstoppningar. Det finns många regler för hur man får hantera, köpa och sälja djur. Vissa särskilt värdefulla eller hotade arter tillhör Statens Vilt och ska lämnas till polisen om de hittas. Det är bland annat gråspett, örn, falk, utter, fjällräv, björn och lo. Övriga döda djur i naturen tillfaller markägaren. För att yrkesmässigt jobba som konservator krävs ett tillstånd från Länsstyrelsen. Källa: Länsstyrelsen


REPORTAGE

TILLBAKA TILL NATUREN

46


REPORTAGE

Mer än hälften av alla svenskar som befinner sig mitt i arbetslivet vill byta jobb. Men det är få som gör det. Johan Grahn och Liselott Johnsson tog steget, sa upp sig från sina kontorsjobb och fick naturen som arbetsplats. TEXT & FOTO: lOVE HANSEN SIILIN

47


REPORTAGE

S

om på en given signal lyfter måsarna från marken och bryter morgonfriden i Fiskebäck i västra Göteborg. Fiskebåten Grimskär är på väg in för att lasta av nattens fångst av havskräftor. Johan Grahn styr båten säkert genom hamnen och lägger till vid kajen. – Det gick sådär. Eller ja, det har varit väldigt dåligt väder. Med tanke på det är den här fångsten godkänd. Den landade på 90 kilo.

– Har man lyckats bli ett känt namn inom sitt yrke så är det många gånger det som gör att man inte mår bra. Stressen, pressen och trycket kan bidra till att man vill göra en radikal förändring, säger hon. Lotta Holme upplever också att det den senaste tiden har blivit mer tillåtet att hoppa av sin karriär för att förverkliga sig själv i någon mån. Något som inte var lika vanligt förr. En lastbil ångrar sig i sista stund och väljer att köra rakt fram vid Göteborgs Fiskhamn. Johan Grahn gör en tvär inbromsning och dunsen från lastutrymmet talar sitt tydliga språk. – Jaha, nu regnar det väl kräftor där bak, säger han med en suck.

Blicken är trött och det sista som ska göras är att köra in fångsten till fiskeauktionen innan det är dags för välbehövlig sömn. Hela natten har Johan och hans kollega tillika barndomsvän Joakim Lundberg varit ute och fiskat havskräftor. Joakim fick dock förmånen att kliva av på Styrsö för att åka hem och lägga sig.

Den stora auktionshallen är helt tom bortsett från en gaffeltruck som staplar undan lastpallar. Klockan sju på morgonen säljs här fisk från såväl västkusten som östkusten. Nu är klockan strax efter nio och Johan Grahn har missat morgonrushen. Kräftorna får säljas imorgon. Tillbaka i bilen ger Johan Grahn sin bild av vad som är charmen med att jobba som yrkesfiskare. – Det är otroligt spännande. Jag menar, jag var på marknadsavdelningen i sju år. Och det är klart att det är kul att resa, gå på fina tillställningar och ha en stor budget att arbeta med. Men samtidigt är det livet ganska innehållslöst. Det är skoj för stunden men det gör inte några större avtryck i själen, säger han.

Det är skoj för stunden men det gör inte några större avtryck i själen. Det var för 16 år sedan som Johan valde att säga upp sig från sitt jobb på SAS för att istället bli yrkesfiskare. Fiskeintresset fanns där sedan tidigare och Johan hade även provat på att jobba som fiskare i början av 80-talet. Men han tröttnade efter ett tag och ville se världen. Tog ett jobb på Landvetter flygplats där han lastade väskor på dagarna och flög till Paris och London för att festa på helgerna. Efter att ha studerat till civilekonom på Handelshögskolan fick han även ett jobb på SAS marknadsavdelning. Men efter sju år som marknadsoch försäljningsansvarig valde Johan år 2000 att säga upp sig och istället satsa på att bli yrkesfiskare.

Att byta jobb är ovanligt i Sverige. Drygt åtta procent av Sveriges invånare byter jobb varje år, vilket är den lägsta siffran i Norden. Men att helt byta yrkesinriktning är ännu ovanligare, speciellt ju längre upp i ålder man kommer. Tomas Berglund är docent i sociologi vid Göteborgs Universitet och har bland annat forskat på arbetlivs- och arbetsmarknadsfrågor. – Rörlighet hänger mycket ihop med trygghet. Ju generösare a-kassan och arbetslöshetsförsäkringen är desto mer risker vågar folk ta, säger Tomas Berglund.

Johan Grahn lastar in havskräftorna i sin vita skåpbil och sätter sig i förarsätet. Bilen rullar mot Göteborgs fiskhamn. En resa han gjort många gånger. Men varför valde han att byta kostymen mot sydväst? – Jag kände att jag hade gjort mitt. Du vet, sju år i den miljön räckte för mig. Jag var med under glansdagarna, efter den elfte september året därpå vände allt. Resebranschen förändrades över en natt och istället blev det en massa besparingar. Så här i efterhand känns det som att jag lämnade vid rätt tid. Innan båten sjönk, så att säga, säger han.

Med radhus, fru och två barn var det inget lätt beslut för Johan Grahn att säga upp sig och satsa allt på den osäkra fiskebranschen. På mindre än 20 år har den svenska fiskeflottan halverats och med en medelålder på 57 år så tyder det på att det är få yngre som vill ge sig in i branschen. Men efter att ha pratat om det i något år var det till slut hans fru Ellen som övertalade honom att ta steget. Något han inte ångrar idag. – Alla kommer nog till punkt i livet när man känner att man är lite mätt. Det är då du ska kliva av och göra någonting annat. Det är då du är motiverad här inne, säger Johan Grahn och klappar sig på bröstet.

Att nå sina mål och klättra på karriärsstegen låter positivt men kan också ha sina baksidor. Ett ökande ansvar kan leda till att man väljer att hoppa av ett prestigefyllt jobb för att göra något annat. Det säger Lotta Holme som är rekryteringskonsult på Experis.

48


REPORTAGE

Havskräftor, men även en och annan spätta.

Johan Grahn får hjälp att lasta upp nattens fångst.

Johan Grahn Ålder: 52 år Bor: Frölunda i västra Göteborg Familj: Fru och två barn Yrke: Fiskare

49


Suphattra Muadlek har jobbat på gården i två år.

REPORTAGE

Liselott Johansson

Långt där borta plockar Maria Savolainen de bruna kastanjechampinjonerna.

Liselott Johnsson Ålder: 51 år Bor: Hulatorp utanför Björketorp Familj: Make och tre barn Yrke: Champinjonodlare

50


REPORTAGE

F

em mil österut är det febril aktivitet på Hulatorps champinjoner som ligger mellan Varberg och Borås. Luften är fuktig men ändå behagligt sval i den gamla svinstian. Och istället för gödsel luktar här numera skog. Fem metallställningar med fyra våningar vardera står prydligt uppradade i rummet och varje våning är som ett vitt böljande landskap. – Jag tänker att du kan spara de allra största och plockar runt om istället, säger Liselott Johnsson.

åldern 40-55 vill byta jobb. Det visar en undersökning som gjordes av Yougov på uppdrag av Folkuniversitetet Stockholm. Ändå var det bara 13 procent av de som aktivt sökte ett nytt arbete. Av de som inte aktivt sökte ett annat jobb svarade var tredje att det var för att de inte visste vad de ville jobba med istället. Men nästan var sjätte angav att de såg det som en alldeles för stor ekonomisk risk att byta arbete. Så även om man har viljan att byta jobb så finns det andra hinder att passera. Att vara helt ny inom ett yrke gör att man får det extra svårt, menar Lotta Holme på Experis. – Många av mina uppdragsgivare vill att man har erfarenhet. På det sättet är det svårare att byta bana. För den anställde är det en alltför stor osäkerhet kring det ekonomiska, säger hon.

Hon instruerar praktikanten Maria Savolainen som går en trädgårdsutbildning och nu gör praktik på gården. Det är de bruna kastanjechampinjonerna som ska plockas. De allra största av dessa låter man växa och slå ut till svampsorten Portabello. Liselott Johnsson är nu inne på sitt nionde år som champinjonodlare. Innan det så jobbade hon på kontoret på en möbelfabrik. Allt började för 17 år sedan när hennes man Per-Olof fick cancer i bihålorna. På gården hade familjen både grisar och två hästar, något de var tvungna att göra sig av med i och med cancerbeskedet. Per-Olof tillfrisknade, men att återuppta djurskötseln fanns inte på kartan då priserna för svenskt kött var lägre än på länge. Lånen på gården fanns kvar och trots Liselotts lön från möbelfabriken och Per-Olofs från anläggningsfirman han jobbade på så gick det mesta av pengarna till att betala av lånet. – Jag tänkte att jag inte kan fortsätta så här. Att bara jobba, och så blir det aldrig något extra. Jag ville få ordning på allt det där som hade varit efter att P-O var sjuk, säger hon.

Jag kan tänka ibland att,wow, vad är det jag har gjort? En efter en väger dottern Anna Öfverström backarna med nyplockade champinjoner och ställer in dem i kylrummet. Varje vecka plockas ett ton champinjoner på gården. Dagens skörd landade på 300 kilo. Till en början trodde Liselott Johnsson att hon skulle klara av att driva champinjonodlingen på egen hand. Men snabbt stod det klart att tiden inte räckte till. Champinjonen växer sig dubbelt så stor inom ett dygn och måste plockas direkt när den nått rätt storlek. En julafton fick hela familjen gå ut till odlingen för att plocka svamp som annars hade blivit dålig. Idag har hon fyra anställda, och mer tid att sköta det administrativa. Att vara chef var en ny erfarenhet för Liselott Johnsson. – Jag har svårt för att säga till folk, i början var jag bara så tacksam att folk hjälpte till. Men jag har nog blivit bättre, säger hon.

Kärleken till svamp och frustrationen över det tomma stallet gjorde att Liselott Johnsson fick en idé. I februari 2007 ringde hon runt hos lokala handlare och kollade hur intresset var för närodlade champinjoner. Hela semestern den sommaren arbetade familjen Johnsson med att bygga om stallet till champinjonodling. Det före detta grisstallet blev till tre odlingsrum och där två hästar, i form av en ponny och en nordsvensk, stod är det idag ett kylrum. – Jag kan tänka ibland att, wow, vad är det jag har gjort? Att jag skulle ha ett eget företag hade jag aldrig trott, säger hon.

Bak i skåpbilen står det tolv kilo champinjoner som är redo att levereras till en affär i Kungsbacka. Och i Göteborgs hamn finns det en annan bil som är lastad med havskräftor. Liselott Johnsson och Johan Grahn gör nu precis vad de vill. De gör något annat.

Men även om det för Liselott Johnsson var precis tvärtom, så finns det för många en ekonomisk osäkerhet kring att byta yrke. Mer än hälften av de som är i

51


REPORTAGE

© Tiu Similä

Bli Späckhuggarfadder på wwf.se/spackhuggarfadder 52

WWF kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

Rädda späckhuggaren


ELEMENT TESTAR

Sommaren är tiden då skor och strumpor åker av. Element har testat Sveriges första barfotabana med hjälp av studenten Fanny Rapp. – Det kändes lite som att gå på en spikmatta, säger hon om lecakulorna. Text & Foto: Louise Halvardsson

Webbexklusivt

Se när vi testar banan på: www.element.jmg.gu.se

Det luktar fuktig jord och björkbladen har blivit gröna. Bakom naturlekplatsen i Slottsskogen i Göteborg, ligger barfotabanan. I år firar den två år. Initiativet kom från ett par ledamöter i ungdomsfullmäktige som deltog i ett utbyte med Tyskland. De fick besöka en barfotapark, ett fenomen som blivit en del av friluftslivet där. De tyska banorna är upp till fem kilometer långa och materialet som fötterna får testa på är mycket varierande. Alltifrån gyttja till slipat glas. Den göteborgska varianten är något snällare med bland annat kottar, sågspån, lecakulor och konstgräs. – Om banan hade varit längre hade jag nog fått träna innan, säger Fanny Rapp. Hon skrattar efter att ha gått i mål

på 300-meters-slingan. Fanny Rapp studerar i Göteborg och vistas regelbundet i Slottsskogen. Hon hade sett skylten ”Barfotaslinga”, men trodde först att det var en löparbana. Det var Park- och naturförvaltningen som hjälpte till att förverkliga ungdomsfullmäktiges önskan om en barfotabana. Att den inte blev längre och mer avancerad är främst en kostnadsfråga. Naturpedagogen Anette Wigeborn-Bergstöm berättar att många förskolegrupper och skolklasser besöker barfotabanan. – Främst är det en sinnesupplevelse, säger hon. Man upplever naturen på ett annat sätt och även luktsinnet och hörseln aktiveras genom att gå barfota. Många provar att blunda.

53

För den som vill gå banan med förbundna ögon eller har en synnedsättning finns det ett rep att hålla sig i. Upplevelsen kan verka avslappnande eftersom du måste koncentrera dig och vara i nuet. – Det gick inte direkt att tänka på något annat, säger Fanny Rapp. Dessutom får fötterna massage. När Fanny Rapp var barn tränade hon upp sina sommarfötter genom att gå barfota i gruset utanför sitt hus. Ju mer man går barfota desto mer elastisk blir huden. Foten vänjer sig vid smärtan och foten mjukas upp av att gå på ojämna underlag. Fanny Rapp tyckte bäst om lecakulorna, som är mest kända för att ligga i blomkrukor. – Det var både skönt och gjorde lite ont, säger hon och snörar på sig skorna.


BILDREPORTAGE

Bland orädda stadsbor Kanske är London staden där djur är mer integrerade i stadsbilden än någon annanstans. Element åkte dit för att få en glimt av hur det egentligen står till.

Text: Jonathan Bengtsson Foto: Tobias Kjellberg


Historien om den grå ekorrens framfart i norra London är, precis som så mycket annat här i världen, en historia om rå och illusionslös darwinism. Den grå ekorren har inte alltid varit ett självklart inslag på Londons parkytor, men har i över 100 år tvingat tillbaka den mycket mindre röda ekorren, främst genom våld.

De manliga dovhjortarna kring Londons parker har horn som i sin utvecklingsfas ser riktigt bes­ynnerliga ut - lite som skumgummi. Hornen är gjorda av benvävnad och är som störst när hjorten har nått en ålder på mellan10 och 14 år.


Kaja i Richmond park.

Stare i stadsdelen Shoreditch i centrala London.

Duva på lunch i stadsdelen Shoreditch.

Fåglar är ojämförligt duktiga på att anpassa sig till stadsmiljöer. Inte minst duvan har med imponerande konsekvenser intagit parker och torg. För våra bredbröstade vänner finns det också goda anledningar att röra sig runt människor – en vanlig duva äter i genomsnitt 67 limpor per år. Trots att nya forskarrön lutar mot att gluten kan vara rent inflammatoriskt.


REPORTAGE

© Kate Holt / WWF-UK

58

WWF kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

Skänk en minnesgåva

Läs mer på wwf.se/minnesgava


REPORTAGE

TRÄDKAMPEN Klättra högt upp i toppen, bilda kedjor runt stammen och höja rösterna till slagord. Hotade stadsträd har många gånger skapat laddade rubriker. Känslorna väcks för de äldsta och största, men vad är det försvararna ser i träden?

Text & foto: AGNES KÅGSTRÖM 59


REPORTAGE

B

redvid Hagakyrkans hållplats i centrala Göteborg står folk med plakat och banderoller. De riktar sina blickar mot den kala hästkastanjen som spärrats av med tillfälliga byggstaket. Det är måndag förmiddag, vindstarkt och kyligt. Demonstranterna måste höja sina röster för att prata i det ständiga dånet från maskiner och trafik. På andra sidan gatan pågår pressträff i en uppställd byggbarack. På träbord ligger pappershögar och ett flygfoto över Kungsparken med blåa och röda kvadrater utmärkta. En kvadrat för varje träd. Trädteknikern Örjan Stål står vid ena långsidan, vänd mot den lilla skara journalister som samlats kring bordet. Med glasögonen uppskjutna i pannan och händerna i fickorna lutar han sig mot väggen samtidigt som han pratar snabbt och högt. – Det här är lika vanligt som att bygga broar, vi jobbar efter ”best practice”, säger han. Byggprojektet har stött på kritik, och hur träden hanteras har ifrågasatts. – Visst kan man ha kritik och säga att man är tveksam till vissa projekt, men att man svartmålar ”best practice” och använder rena lögner, det tycker jag är dåligt, säger han. Kungsparkens träd i höjd med Haga ska flyttas. De måste göra plats för en ny pendeltågstation - en del av infrastrukturprojektet Västlänken. Parken som idag är ett smalt stråk mellan två hårt trafikerade vägar är en av stadens äldsta. Den anlades i mitten av 1800-talet och blev ett promenadstråk för den flanerande borgarklas-

sen. Parkidealet var engelsk stil med slingrande gångar, öppna och slutna rum. Idag utgör Kungsparken ett riksintresse som kulturmiljö, vilket gör att förändringar i parken måste göras försiktigt. Totalt påverkas 180 träd av den nya hållplatsen. Vissa av dem flyttas till en depå för att sedan flyttas tillbaka, andra ska bevaras på platsen med skyddskonstruktioner. Några ersätts helt och en del större träd flyttas till närområdet. Fem träd får under veckan sina rötter kapade för att utveckla ett starkt rotsystem innan de kan placeras någonstans i närheten.

Jag tänkte, vad är det här för värld egentligen? De som ställt sig på gång- och cykelbanan invid avspärrningarna är ett tjugotal personer i sextioårsåldern. De tillhör Nätverket Trädplan som samlat till demonstration för att visa sitt missnöje med att träden ska flyttas. Anita Hansson håller upp ett av de gröngula plakaten. Tillsammans med sin särbo Carl-Mikael Hector studerar hon arbetet med hästkastanjen. – Det är förfärligt. Träden är våra stora luftrenare, säger hon. För längesen var hon engagerad i Greenpeace. Sen hon hörde talas om Trädplans aktioner i Göteborg försöker hon vara med så ofta hon kan. Hon kisar i vinden. För bara ett år sen fanns en stor alm på Kommendörsgatan i Majorna, intill huset där hon bor. Bredvid en poppel och en kastanj växte det gamla trädet, som Familjebostäder ville ta ner för att bygga bostäder. När Anita Hansson fick höra talas om att den skulle huggas ner blev hon upprörd. – Jag tänkte, vad är det här för värld egentligen? Vad håller de på och ställer till med? Det var i början av maj, då almens knoppar precis slagit ut och fåglarna har sin häckningstid. Tillsammans med boende i området överklagade hon i flera instanser för att rädda almen. Men beslutet att såga ner trädet med flera armslängders omkrets kunde inte stoppas. Med plakat i händerna och lagtexter om artskyddsbestämmelser uppsatta på ett stängsel såg hon på när polisen spärrade av området runt almen

Demonstranter, nyfikna och informatörer är på plats första dagen som träden förbereds.

60


REPORTAGE

Anita Hansson och Carl Mikael Hector vill gärna att Kungsparken ska se ut som den gör idag.

och gren för gren föll till marken. – I min värld är ett sånt gammalt träd ett mirakel, tänk att orka bli så gammal. Ingen utav oss människor blir 150 år, så något som är så mycket äldre än någon kan bli måste aktas och vördas. Det är brist på respekt att såga ner det. Istället köper folk sig luftrenare när det liksom finns något som stod där och var så vackert, säger hon. Träden i Kungsparken är inte de första som väcker starka känslor. Hösten 2012 meddelade Park- och naturförvaltningen i Göteborg att några av träden längs Linnégatan och Vasagatans alléer skulle tas ner. Manifestationer hölls och förvaltningen backade tillfälligt från

sitt beslut. Istället inleddes medborgardialoger, och det dröjde ett och ett halvt år innan tretton rötskadade träd togs ner i allén.

En trädkonflikt som blivit ikonisk i svensk trädhistoria var almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971. Almarna, som skulle lämna plats för en ny tunnelbanestation försvarades av aktivister som klättrade upp i träden. Konflikten blev våldsam när trädfällare under beskydd av polisen startade sina motorsågar. Demonstranterna försökte forcera avspärrningarna och flera skadades av batonger, hästar och hundar. Polisen avbröt fällningarna på grund av våldsamheterna. Politikerna, som först stålsatte sig att ändra

61


REPORTAGE

beslutet, backade senare och almarna står idag kvar i Kungsträdgården. – Har träden väl nått upp till en viss storlek berör de så mycket, så då får man vara otroligt försiktig när man går in och förändrar miljöer. När det händer något ser man ju hur upprörda folk blir och hur mycket de lagt ner av känslor i de där träden som ska bort, säger Allan Gunnarsson som forskar vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hela sitt yrkesliv har han intresserat sig för träd och de tankar och känslor som de väcker. Han är övertygad om att träden har en särskild betydelse. – Det är nåt med trädens storlek och tyngd. Tryggheten som skapas, tider som byggs ihop. Det Planen är att kulturmiljön i som har varit och det tällas åters ska Kungsparken som ska komma, säger när bygget är klart, han. säger Karin Malmqvist. Hans arbetsplats i Alnarpsparken i Skåne omges av ekar. Deras ålder är svår att bestämma, men de äldsta träden är troligen upp emot 300 år. I stammarna syns spår från avsågade grenar. De kommer från en tid av nöd, när människor omgivna av nattens mörker klättrade upp i träden och sågade av en bit ved. Ett minne av fattigdom och desperation. – Inte minst i en lite rotlös tid som vår, så står träden för nån sorts varaktighet, trygghet. De har sett dels andra tider, de kommer kanske stå där efter oss och binder ihop på ett sätt som vi behöver i vår tid när allting är så flyktigt och ”instant”. De långa förloppen har vi inte riktigt tid med, men träden representerar det och bromsar ner oss på nåt sätt, säger han. Invid Hagakyrkans hållplats fortsätter demonstranterna att visa sitt missnöje. En kvinna i grå kappa har ställt sig på refugen mellan övergångsställena, viftar med det gulgröna ”Rädda träden-plakatet” medan hon med andra handen försöker fånga bilförarnas uppmärksamhet. Hon ropar till demonstranterna som står kvar på andra sidan. ”Alla visar tummen upp!”

62

Hon håller upp plakatet när journalister tillsammans med delprojektledaren Karin Malmqvist går förbi till en annan del av Kungsparken. Där står en bok som är ett av de större träden som ska flyttas. Den är förmodligen betydligt äldre än 50 år gissar Karin Malmqvist. Protesterna den här dagen är ingenting som förvånar henne. Träd väcker känslor, konstaterar hon. – Träden lever oftast längre än vad vi gör, de kan bli 150, 200 år och har kanske varit med sen 1800-talet. Jag tror det är mycket det, att de överlever människor flera generationer. Karin Malmqvist bär en gul väst med Trafikverkets logga, och är bara en av ett dussin representater från kommunen och Trafikverket som bemannar byggarbetsplatsen den här måndagen. De ska stå här hela veckan, när arbetet fortsätter norrut i parken med en bok, två lindar och ytterligare en hästkastanj. Minst tre personer jobbar i tvåtimmarsskift för att informera om vad som händer med träden. Ett halvår tidigare gjordes ett liknande arbete och även då fanns demonstranter på plats. Bemanningen är ett svar på de upprörda känslor och åsikter som finns kring byggprojektet. Människans relation till olika delar av naturen är inte likvärdig menar forskaren Allan Gunnarsson. Det är något visst med träden. Upprätta når de långt över människors huvuden. – Om det hade varit en svamp, ett gräs eller en jordloppa som hade varit hotad så hade ju inte folk ställt upp på samma sätt. Det hade bara noterats i en liten spalt i tidningen, säger han. Trädet har alltid varit livsviktigt för människor. Träet som virke och växtligheten som mat. Dess förmåga att ta upp vatten, producera syre och Gisela Andrén är vara ett hem för djuren. I tveksam till att det går att flytta berättelser och religion så stora träd som de i Kungsparken. får trädet ofta symbolisera livskraft, tillvarons kärna. Känt från fornnordisk mytologi är världsträdet Yggdrasil som breder ut sina grenar över världen. Rötterna delas i tre och går till


REPORTAGE

Sten Jonsson minns almstriden i Stockholm på 70-talet. Då var det mer ungdomar som gjorde motstånd till skillnad från idag, säger han.

Men med en fortlöpande urbanisering förändras människans närhet till naturen. Trädet som livsviktigt är nog inget många människor tänker på, menar Allan Gunnarsson. Kanske har den enskilda människan ett mer abstrakt förhållningssätt till träd idag än tidigare. – Jag tror att den urbana människan ser mer statiskt på träden. Träd växer där och ska alltid växa där för så är det bestämt. Jag möter människor som ser att varje individ som fått utrymme att bli en liten planta absolut ska få växa vidare. För mig är det en orimlig tanke. Landskapet är ju under snabb och ständig förändring, stadslandskapet också. Trots att det pratas mycket om träds betydelse och värde kommer det gröna ofta i sista hand när man genomför byggprojekt, menar Allan Gunnarsson. Förtätningen av städerna gör det svårt för stora träd att få plats med sina rotsystem. Det ger lösningar som att träd ofta står i små containrar eller lådor ovanför marken, och har mindre möjligheter att ta upp näring. Trots tidigare trädkonflikter och tal om att det gröna ska prioriteras, underskattas ofta människors känslomässiga bindning till de stora träden, menar Allan Gunnarsson. Men relationen till träd handlar inte alltid om trädet i sig. – De kompenserar för andra brister. Man lägger mer saker i dom än vad som på nåt vis är rimligt. Man kanaliserar sin vrede över hur världen styrs, hur klimatet är, hur naturen hanteras eller nånting annat. Jag tror de får stå som symboler för ganska mycket av det vi inte tycker är rätt i tillvaron, hur samhället byggs och hur vi förvaltar allt detta vi har omkring oss.

betyder jättemycket positivt för människors psykiska hälsa. Utan naturen finns inte vi människor. Även om träden ska flyttas och planen är att de ska överleva, tycker hon det är synd att ändra på miljön i Kungsparken. Träden står för livskraft och är något alldeles särskilt levande, säger hon och fortsätter: – Att det är så sinnrikt konstruerat är ju alldeles mirakulöst och får bara av oss människor inte förstöras. Det gör så ont i mig att se träden stympas och såras. Det är min kamp i stan och min vila i skogens famn på landet.

SÅ GAMLA BLIR TRÄDEN

gudarnas hemvist i Asgård, jättarnas värld i Jotunheim och till underjorden i Nifelheim.

Anita Hansson brukar promenera i Kungsparken, och hennes särbo bor alldeles intill på Haga Kyrkogata. Nu för tiden åker hon ut till sitt lantställe så ofta hon får chansen. Som pensionär är hon mycket i naturen, och har mer tid att betrakta och känna in sin omgivning än tidigare. – Jag har jobbat inom psykiatrin, och vet att naturen

63

Stjälkek - 1000 år En - 1000 år Tall - 800 år Lind - 800 år Lärk - 600 år Alm - 500 år Bok - 400 år Klibbal - 300 år Björk - 300 år Hästkastanj 300 år Gran 300 år Ask - 250 år Lönn - 150 år Avenbok - 150 år


REPORTAGE

64


REPORTAGE

Uppkopplad upplevelse Tekniken har blivit en del av våra liv. Nu följer den med överallt. På muséet, på kafeet – och ut på skattjakt!

efter. Sedan går de in i skogen med mobilerna i varsitt stadigt grepp. Fortsatt uppför. Lena Hartman och Pekka Stenberg är båda i femtioårsåldern och de är ute på jakt. På skattjakt. Numera finns skatterna lite överallt i Sverige. Plastbehållare med långa listor i där man kan notera att man har varit där. De sysslar med Geocaching – en GPS-baserad skattjakt som blivit allt mer populär. Det var så Pekka Stenberg och Lena Hartman lärde känna varandra, och geocachandet gör att de ofta hamnar på nya olika ställen i naturen och inne i stan. – Det är skönt att komma ut i naturen och cacha. Då får man röra på sig också, säger Lena Hartman. Det vanligaste sättet att geocacha är genom mobilen vilket kan innebära problem. Om täckningen förvinner blir det svårt att hitta skatten. Därför har Pecka Stenberg alltid med sig sin GPS också. Och varken han eller Lena Hartman tycker att deras digitala hjälpmedel förtar naturupplevelsen, tvärtom.

text & foto: Victor blomdahl

R

ätt uppför. Det är bara att vandra på. – Jag gillar egentligen inte att promenera, men när man har ett annat mål så är det roligt, säger Pekka Stenberg. Backen kantas av pastellfärgade villor som lyser i eftermiddagssolen. Man kan ana våren i luften, men kylan i blåsten vittnar om att det inte var länge sedan vintern hade Mölndal och Toltorpsdalen i sitt grepp. Pekka Stenberg går med sin vandringsstav tillsammans med vännen Lena Hartman – fortsatt uppför. Uppe på toppen tar skogen vid, men innan de ger sig in i grönskan böjer Lena Hartman på huvudet och tittar ner i sin mobiltelefon som hon haft i handen sedan de lämnade busshållplatsen. – Vad heter den vi ska hitta, undrar hon. Pekka Stenberg, som nu tittar ner i sin egen telefon tar upp ytterligare en skärm – en GPS. – ”Nära Södermalm” heter den, säger han. Efter ett par klick på skärmen får Lena upp det hon letar

– Ibland tycker jag att mobilerna får onödig skit. Som när människor säger att ungdomar eller föräldrar tillbringar alldeles för mycket tid med sin mobil. Det säger Beata Jungselius, doktorand på avdelningen för lärande, kommunikation och IT vid Göteborgs

Dagens första geocach, inrullad i en flaska

65


REPORTAGE

universitet. Hon forskar om hur människor använder sig av sociala medier och har bland annat gjort studier om hur man kopplar beteenden på internet till fysiska platser. I en studie gjord på Naturhistoriska muséet i Göteborg undersökte hon tillsammans med andra forskare hur människor förenar Instagram med sitt museibesök. Där märkte forskarna att det fanns olika specifika platser i muséet där många besökare tog bilder och lade upp. – Folk tog bild på en björn med en kompis, där personen på bilden gjorde samma min som björnen, säger Beata Jungselius. Enligt henne verkar det som att människor engagerar sig mer genom mobilerna för att kunna ta del av utställningen. En majoriytet av alla svenskar har idag smarta mobiler vilket gjort att vi förändrat vårt beteendemönster. Att integrera telefonerna med andra aktiviteter har blivit mer naturligt.

Geocaching En slags skattjakt där gömda objekt kan hittas med hjälp av GPS och ledtrådar. Något som gör att allt som behövs för att kunna utföra sporten är en GPS-sändare. Något som finns i de flesta smarta mobiler. Den första geocachen gömdes och hittades i USA år 2000 efter att amerikanska myndigheter tagit bort en störningssignal som tidigare hämmade civila gps-användare till att få precisa signaler. Idag finns fenomenet i hela världen och hur många cachar som finns där ute är i läget oklart. Geocaching.com är, enligt den svenska hemsidan, i regel ovilliga till att publicera statistik kring sporten. Få reda på mer på www.geocaching.se

66

Mobilerna är en allt mer aktiv del av upplevelsen. – Jag brukade vara ute och fota ofta förr, men det gör jag inte nu när jag är ute och geocachar, säger Lena Hartman. Hon har nått toppen på kullen och väntar på sin vän. Pekka Stenberg har en bit kvar. Han tar sig upp steg för steg. För ett par år sedan drabbades han av en hjärnblödning vilket gör att han fått problem med balansen. Ibland tappar han fotfästet men aldrig kontrollen. När Pekka Stenberg kommer upp till toppen glänser svetten i pannan. Därifrån är det en fin utsikt över dalen som badar i solljuset, men de två skattletarna tittar inte på den. De är fortfarande koncentrerade på sina mobiler och vandrar fram bland buskarna, vars knoppar närsomhelst kommer att slå ut. Till slut når Lena Hartman en stor mossbeklädd sten. Hon böjer sig


REPORTAGE

ner och sticker in armen under den och lyckas få tag i en stor svart flaska. Skatten är funnen och inuti ligger en stor mintgrön lista. De skriver ner ”Lajnen” och ”iso61”, deras Geocach-alias. Först nu kan de ta en paus och titta sig omkring. De står och småpratar vid stenen och tittar ut mot Toltorpsdalen. Båda arbetar inom Göteborgs kommun som konsulter kring information och kommunikationsteknik inom utbildningsområdet. Men det var först genom skattjakten de lärde känna varandra. Numera är de tre stycken som brukar leta tillsammans i Göteborgsområdet. – Det är väldigt olika vilken typ av grupp av människor som geocachar, säger Pekka Stenberg. De gemensamma drag som många geocachare har är att de ofta är intresserade av friluftsliv och har en viss äventyrsnerv. Han och Lena Hartman har båda bakgrund inom skolan. Hon arbetade tidigare som förskolelärare och det var då hon upptäckte geocaching. – Jag hörde om den här skattjakten och tyckte det lät märkligt. Då blev man väldigt nyfiken, säger hon. Efter att hon började geocacha kunde hon även ta med sin förskoleklass ut på utflykter och äventyr.

Beata Jungselius berättar själv hur Instagram kan resulterat i sociala sammankomster. Att vara del av en ”Insta-walk” innebär att man träffar flera hängivna instagrammare för att under ett par timmar promenera och ta kort på olika ställen. – Men fotograferandet är underordnat det sociala när man insta-walkar, säger hon. Istället fungerar tekniken som ett sätt att träffas.

Beata Jungselius studie genomfördes för fyra år sedan och vårt digitala liv har förändrats i grunden. Det är betydligt fler människor som använder Instagram, Facebook eller Snapchat idag. – Sociala medier är ingen ungdomskult längre. Det är väldigt olika användare beroende på vilket medie man är på, säger hon.

Anledningen till att Pekka Stenberg gillar att syssla med geocaching, utöver själva skattelandet, är just för gemenskapen. Tillsammans har Geocachingen gjort att de bland annat hamnat i mörka tunnlar under Sahlgrenska och i övergivna nöjesparker. När de sitter och vilar efter att ha hittat dagens andra skattgömma, vid en porlande bäck i en sänka i skogen, tar han fram en knallgul reflexväst. – Det kan vara bra att ha när man ska klättra på lite märkliga ställen, som skyltställningar. Sådana som går över en väg. Då ser det ut som att man arbetar där, säger han och skrattar. Oftast är det Lena Hartman som får klättra. – Enda gången jag höll på att hamna i problem var jag var och letade vid Liseberg. Då kom två vakter och undrade vad jag sysslade med. Jag sa som det var, säger Pekka Stenberg. De tar upp sina mobiler igen. Dags för nästa skatt. Vandringen tar dem till en öde grusstig och ner för en gräsbeklädd sluttning. Mobilerna har de ständigt i handen. Då och då stannar de upp för att tillsammans kolla på sina skärmar för att konferera över vart det bär av härnäst.

Exempelvis är det allt fler människor i medelåldern och äldre på Facebook numera medan de yngre åldrarna sprider ut sig på flera sociala medier, enligt Beata Jungselius. Men tiden man lägger på nätet är fortfarande ungefär densamma som när hon gjorde sin studie. – Yngre delar upp sin tid på plattformar. Dessa fungerar som en social aktivitet och ingen teknisk aktivitet. Det sociala har bara flyttat in i mobilen, säger hon.

I takt med att mobilerna och de sociala medierna får en allt mer given plats i tillvaron ser Beata Jungselius att det kan komma en motreaktion. – En australiensisk tjej slutade med att ständigt vara uppkopplad, efter att hon skapat en bild av sig själv på sociala medier som hon inte identifierade sig med,

Den andra geocachen låg under en stubbe, täckt med mossa

67


REPORTAGE

Pekka Stenberg och Lena Hartman har geocachat tillsammans sedan 2009

säger Beata Jungselius. När det generella användandet av sociala medier mognar och normaliseras kan det mycket väl bli så att användandet avtar menar hon.

vilse, men trots dålig täckning är det bara den digitala tekniken som kan ge dem ledtrådar till vart de ska gå. Till slut vågar de sig ut i vildmarken från grusvägen. De stannar upp ibland och konfererar tekniken. Att ta hjälp av mobilerna för att orientera sig är något som de två geocacharna är vana vid. – De finns ju de burkar som är jäkligt svåra att hitta, säger Pekka Stenberg på vägen. Ibland kan det resultera i timmar av letande utan resultat, trots tekniken. – Det får mig att vilja knäcka nöten ännu mer, säger han. Då håller han ofta koll på olika geocaching-forum för att se om andra skattletare hittat vad han letar efter eller om det finns några tips att tillgå och sedan försöker han igen. Till slut når de båda skattletarna civilisationen igen. – Det är rätt skönt det också, konstaterar Lena Hartman medan hon och Pekka Stenberg går ner för backen.

Men att sluta med tekniken är inte aktuellt för Pekka Stenberg och Lena Hartman. – Jag har alltid med mig min jobbtelefon och min vanliga telefon, säger hon. Det blir tydligt hur viktig tekniken är även när man är ute i naturen. De två geocacharna hittar den tredje skatten gömd i en lågt uppsatt fågelholk på en anspråkslös björk mitt i den sluttande skogsidyllen. Återigen tar de en välbehövlig paus och småpratar i ljuset från den brandgula solnedgången. Platsen här skulle lätt kunna vara en bra knutpunkt för sociala medier med den vackra naturen. Men just nu har Pekka Stenberg och Lena Hartman lagt undan telefonerna. Att människor vill dela med sig av bilder från olika upplevelser genom mobiler och sociala medier handlar om att söka bekräftelse. – Det är något ironiskt med att man lägger upp en bild om att det är så skönt i naturen samtidigt som man ständigt är uppkopplad, säger Beata Jungselius. Trots det menar hon att det numera ligger i det naturliga beteendet istället. Att tekniken bidrar till en förstärkning av upplevelser. Därför blir det även en del av den fridfulla naturupplevelsen för användaren.

Webbexklusivt Vill du läsa mer? Gå in på element.jmg.gu.se och läs Per Halléns bästa geocaching resetips!

Nu är det dags att vandra tillbaka mot civilisationen. – Är det åt det här hållet vi ska, undrar Lena Hartman när de kommit ut på den ensliga grusvägen igen. De två vännerna blir osäkra och tittar sig omkring. Kanske har det ständiga mobilberoendet gjort att de gått

68


DUNKEL Ett magasin om natten och det du inte ser.

Natten är ett faktum och på magasinet Dunkel tar vi till vara på den. Vi drar nytta av det okända, rätar ut frågetecken, riktar strålkastaren mot det som varit dolt. För vi tror att de bästa historierna är de du inte hört – därför berättar vi om det ni inte ser.

dunkel.jmg.gu.se


Det ena växte fram på Hawaii under 1400-talet. Det andra började som ett militärt forskningsprojekt på 1980 talet. Det ena utövas på vatten, det andra sker digitalt. Två vitt skilda saker. Samma namn.

Element reder ut:

För några tusenlappar får du en hyfsad surfbräda och en våtdräkt som håller dig varm. Går någonting sönder så köper du nytt, inte svårare än så. Enkelt och utan krångel, inga jobbiga kablar eller dolda avgifter. Men vill du börja resa så kan det bli dyrt. En veckas surfresa till Portugal kostar 5999kr, no breakfast included. Vi vet vad du föreställer dig. Vågsurfing - hukandes brunbrända kroppar i perfekt tubformade vågor. Men låt oss vara ärliga, verkligheten ser annorlunda ut. Sällan är det 25 grader och sol. Sällan serveras cocosdrinkar i pausen. I Sverige snackar vi tjocka våtdräkter, hårda vindar och iskallt vatten. Inget för den bekväme med andra ord.

Gemenskap Pris

När man sitter och guppar på en surfbräda i väntan på nästa våg är det lätt att känna samhörighet med sina fellow surfare. En tid för reflektion och ärliga samtal skulle vissa säga. Men det gemytliga skenet kan bedra. För din surfkompis är också din värsta fiende och din största konkurrent. Ni är ute efter samma vågor. Är du verkligen villig att ge bort dagens bästa våg? För lite vänskap?

Bekvämlighet

Visst, 40 kilometer i timmen kanske inte låter så mycket. Men i verkligheten känns det långt snabbare än så. Föreställ dig en stor vattenvägg som nafsar dig i nacken, ramlar du så kommer det göra ont, väldigt ont. Och ser du inte upp för de där stenarna som kommer närmare och närmare så kan det vara den sista vågen du tar.

Hastighet

Var är egentligen hetast att surfa 2016, i havet eller på internet? Internethastigheten i svenska hushåll har ökat explosionsartat de senaste åren. Minutkostnad, 56K-modem och tålmodighet är ett minne blott. I dag går det fort. Håll i hatten om du trycker på gasen. Fartgalningarna har sålt sina Ferraris och skaffat 100 mbit fiber.

Härligt, dina likasinnade är bara två googlingar bort. Tycker du om hästar? Politik? Bilar? Det finns ett forum, vi lovar. Det är bara att registrera ett användarnamn och börja posta mysinlägg. Ibland behöver inte ens uppge ditt riktiga namn! Men, de andra användarna är inte där för att lära känna dig. Likt heroinister på jakt efter nästa sil söker de något annat– profilbildslikes. En internetuppkoppling i sig är inte särskilt dyr, inte heller en surfdator som fungerar. Men fällorna online är många. Om det inte är ett mejlerbjudande på bantningspiller så är det en gratis prenumeration på DN, som inte alls är gratis utan skitdyr. Det gäller att hålla i kortet och lämna bankdosan i kökslådan. Om du sitter för länge på din kontorsstol så kan du få ont i ryggen. Och se upp för att få¨musarm! Nästan varannan datoranvändare drabbas av den ”nya folksjukdomen”. Det är i nget man skämtar bort. Utsatta punkter är nacke, axelparti, armbåge och handled.

Elements domslut: Det finns säkert surfspel på Appstore. Ladda ner det och surfa online istället. Det känns mer 2016. Vinnaren är Internet.

70


QUIZ

Ögruppen Eldslandet ligger söder om Sydamerika. De chilenska och argentinska öarna skiljs från kontinenten av ett sund som är uppkallat efter en upptäcktsresande som passerade sundet 21 oktober 1520. Vem var det? 1. Francis Drake 2. Vasco da Gama 3. Ferdinand Magellan

1.

3.

I tv-serien Twin Peaks är ”Fire walk with me” ett återkommande citat. Skådespelaren som spelar Agent Cooper spelar även maken till en av fruarna i Desperate Housewives. Vilken hemmafru? 1. Gabrielle Solis 2. Edie Britt 3. Bree Van de Kamp

Sommaren 2014 drabbades Sverige av en omfattande skogsbrand som kom att kallas för branden i Västmanland. Vilket av följande landskap gränsar INTE till Västmanland? 1. Närke 2. Östergötland 3. Värmland

2.

1883 hade en vulkan ett utbrott som var så kraftigt att explosionsljudet hördes 4800 km bort från vulkanen och skapade en global temperatursänkning under några år. Vad heter vulkanen? 1. Krakatu 2. Yellowstone 3. Hekla

4.

5.

Ett av många band som sjungit om eld är Sarek som slog igenom i Melodifestivalen med ”Genom eld och vatten”. Vilket år var det de ställde upp med denna låt? 1. 2001 2. 2002 3. 2003

The Land of Fire är ett smeknamn på ett asiatiskt land. Vilket är landet? 1. Azerbajdzjan 2. Nordkorea 3. Indonesien

7.

6.

Under 1700-talet trodde vetenskapsmän att det fanns ett ämne i alla brännbara ting, vilket skulle vara det som försvann när föremålen brann. Vad kallades ämnet? 1. Karbon 2. Flogiston 3. Plasma

8.

Vilket av följande ämnen är mest lättantändligt? 1. Fotogen 2. Metanol 3. Diesel

Facit på sida 74

71


KIRSKÅLSPESTO Ingredienser: En stor bunt kirskål (ca 4 gånger 4 cm i omkrets) 4 kvistar färsk basilika 1 stor vitlöksklyfta (eller två små) 1/2 dl pinjenötter 1/2 dl cashewnötter 1,5 dl olivolja 1,5 tsk salt peppar efter smak

Recept: Karin Frid & Sophia Garcia Hasselberg Foto: Karin Frid & Sophia Garcia Hasselberg illustration: Karin frid

Gör så här:

Börja med att skölja kirskålen väl. Eftersom den ofta plockas i parker i staden är det extra viktigt att få bort smuts och småkryp. Låt kirskålen rinna av medan du förbereder de andra ingredienserna. Häll olivoljan och kryddor i en bunke, men var sparsam med saltet. Det är bättre att krydda mer senare än att det blir för mycket från början.Pressa sedan ned vitlöken. Hacka cashewnötterna grovt innan du lägger ned dem tillsammans med pinjenötterna. På så vis riskerar inte nötterna att flyga iväg när du sen börjar mixa. Tillsätt därefter basilikan och sist men inte minst kirskålen.

+

Skär bort ungefär halva stjälken från bladen så blir inte peston alltför besk. Hacka sedan bladen grovt för att de lättare ska få plats i bunken. Sen är det bara att mixa ihop det hela till en smet med hjälp av en stavmixer. Var noga med att nötterna verkligen mixas, det ger peston dess krämiga konsistens! Smaka av med salt och peppar, och servera som dippsås eller med en god pasta.

+

=


Kirskålen (som även kallas skvallerkål) började odlas i Sverige cirka 500 f.Kr. Kålen odlades av munkar både som grönsak och läkeväxt. Som grönsak har den även odlats på slott och herrgårdar, och det är förmodligen därifrån dagens användning härstammar. Även om kirskålen idag, helt missförstådd, främst ses som ett svårbekämpat ogräs. Smak? Kirskål har en ganska mild smak som ibland kan vara lite skarp. Undvik därför de största bladen och stjälkarna som är mer beska. Satsa på de mindre, späda bladen som är mjuka och snälla i smaken. Var? Kirskål växer som ogräs i nästan alla trädgårdar och finns att hitta i flera parker och runt omkring bostadsområden. Det är bara att gå ut och leta! Kirskålenutmärker sig genom sina trefingrade, parvis uppträdande och tandade småblad. Hur? Bladen är näringsrika och kan användas på ungefär samma sätt som bladspenat i till exempel omelett eller stuvning. Bladen är också goda att använda i sallad eller soppa. Förvaring? Kirskål förvaras i kylskåpet där det håller sig i ungefär två dagar. Det går också utmärkt att frysa in bladen. Källor: Skogsskafferiet, Naturhistoriska riksmuseet

EGET SOMMARTÉ Att göra sitt eget té är lättare än man kan tro. I den här blandningen har vi använt tre örter och en bärbuske, plus lite citron för att få igång smakerna ordentligt. Det kan drickas varmt som kallt och passar bra med lite honung i. Ingredienser: Pepparmynta Svarta vinbärsblad Timjan 1/2 citron Gör så här: Om du har kryddor växande i din trädgård, eller om någon du känner har en svartvinbärsbuske är det bara att plocka så mycket du vill ha. Du kan antingen torka bladen genom att låta de ligga i ett tunt lager på en bricka över natten, eller använda bladen färska. Till en kanna kan det räcka med en liten kvist timjan och mellan två och fem blad från myntan och svartvinbärsbladen. Lägg allt i en kastrull med vatten och tillsätt sedan en halv citron i skivor. Koka upp och låt koka på svag värme i ungefär tio minuter. Sedan är det klart att silas och drickas. Teet blir starkare och beskare ju längre bladen får ligga i vattnet.

Webbexklusivt Se en kort instruktionsvideo www.element.jmg.gu.se


slutord

Naturen kan vara både hård och obehaglig

A

tt jobba med magasinet Element har varit en lång process.

Från idéarbete och planering till reportageskrivande och redigering. Med en hel del redaktionsmöten däremellan. Därför känns det så märkligt när det äntligen är klart – vårt allra första nummer! Och jag är både stolt och glad över de texter och inslag som vår redaktion har producerat.

Våra liv är sammanvävda med naturen, vem du är och var du än bor. Alla har någon sorts relation till den. Så jag hoppas och tror att du har hittat något spännande att läsa här. Fortsätt gärna utforska vårt magasin även på webben – där du hittar massa spännande webbexklusivt material. Tack för att du läser magasinet Element.

I naturen finns krafter som påverkar oss på olika sätt. Små processer och stora skeenden. Och det är precis det som vi på magasinet Element vill visa. Det lilla och det stora. Och samtidigt sätta människans relation till naturen i fokus. Bilder av lummiga träd, skogsgläntor, böljande hav, blåa himlar eller dimmiga heder är en sorts fantasier som existerar i de flesta människors medvetande. Men när man väl ger sig ut i naturen är det inte alltid så drömskt, naturen kan vara både hård och obehaglig. Väder och vind kan överraska, eld och vågor kan förgöra, och obekanta djur kan skrämma. Trots det är det något med naturen som är oerhört fängslande.

Sophia Garcia Hasselberg / Chefredaktör

QUIZFACIT: Eldquizet, hur het blev du egentligen? 0-2 rätt – iskallt Brrrr. Riktigt kyligt resultat. Du borde bära en varningstext, för din kunskap om eld gör dig närmast brandfarlig!

3-5 rätt – ljummet Jaha. Lite mellanmjölk sådär. Det var knappast dina anfäder som upptäckte elden men man kan ändå känna sig relativt säker kring öppna lågor när du är involverad. Hett men ändå inte!

Frågornas facit:

6-8 rätt – superhett Det märks att du brinner för detta element. Du är eldens mästare och du kan oroväckande mycket om ämnet. Du är väl inte pyroman?

1: 3, 2: 2, 3: 3, 4: 1, 5: 3, 6: 2, 7: 1, 8: 2

74


nästa nummer

75


ELEMENT element.jmg.gu.se Twitter & Instagram: @element_magasin Facebook: Magasinet Element Magasinet ELEMENT Box 710 405 30 Gรถteborg


Magasinet element vt16