Issuu on Google+

En saga Det var en tidig december morgon. Jag hade mina rutiner. Gå upp, klä på mig ridkläderna, äta frukost, borsta tänderna och sedan cykla till stallet ca 2 km bort. Där hade jag min älskade Snowangel uppstallad. Jo föressten, jag heter Amanda och är 13 år. Min alldels egna häst som vi hittade på en hästförsäljar hemsida heter Snowangel. Hon är obeskrivligt underbar. Skimmel med lång lockig man och svans. Själv har jag blont helt rakt och platt hår vanligt blåa ögon och helt neutral. Min familj består av mamma och min lillebror och jag då förstås. Min pappa drack sig full så att han dog tillslut. Men hursomhelst ska ni får höra min historia om en alldeles speciell dag i mitt liv. Nu var jag halvvägs till stallet. Jag såg stallets svarta plåttak och lite av den röda stallbyggnaden. Jag tänkte att där inne stod Snowangel och väntade på att få komma ut i hagen medans jag mockade och fodrade. Sedan skule vi såklart rida. Jag hade redan dagen innan bestämt att vi skulle rida runt berget. Brevid stigen runt berget ligger en stor damm. På vintern kan det vara lite läskigt att rida där då det kan vara halt. Nu var jag framme. Jag kände den välbekanta doften av häst, gödsel och ett litet stänk av målarfärg. När jag gick förbi Snowangels box lyfte hon ut huvudet och frustade glatt åt mig. Kalle som ägde stallet hälsade glatt på mig när jag var tillbaka från hagen. Det tog ca 7 minuter att mocka ur Snowangels box. Nu var det bara höet och kraftfodret. När jag hade börjat blanda fodret kom Jenny en utav de elakaste tjejerna i stallet fram och sa: -Varför ger du ens din fula krake ens foder. Hon är redan så gott som tjock. Jag brydde mig inte om henne och fortsatte bara lugnt fixa klart fodret. När jag sedan hade sadlat började jag rida. Men när jag hade kommit en bit utanför stallbuggnaden slant Snowangels ben under mig och hon for iväg bort över isen genom att vi båda i panik försökte rädda oss själva. Jag visste att det var för sent om jag fick den tunga hästkroppen över mig..


Som i en dröm