vara ett pris värt att betala, ansåg Bildt, så att man hade frågan avklarad innan den nya, mer reaktionära duman hann börja påverka Kreml. Den lettiske chefsförhandlaren ansåg att det vore politiskt självmord för någon lett att gå med på mer än två år för Skrunda. Återkommen till Stockholm fick Fredén veta att han nästa dag skulle till Washington med Tomas Bertelman för samtal med Nelson Strobridge ”Strobe” Talbott, Nicholas ”Nick” Burns och några andra av Clintons närmaste medarbetare i Rysslandspolitiken. Då skulle amerikanerna få beskedet att Bildt var villig att satsa sitt baltiska förtroendekapital på att övertyga balterna om en rimlig kompromiss. Presidenten hade noga läst statsministerns brev, sade Nick Burns, som medgav att letterna inte riktigt litade på USA, och han ville att Sverige skulle verka för en accept av de sex år som ryssarna krävt i sitt senaste bud. Fredén genmälde att fyra år nog var det maximum som man kunde få dem med på. Så fortsatte det i en oavbruten trafik av brev och samtal och besök mellan Stockholm och Washington. Det skulle bli en alltför lång skildring att här följa de många turerna i historien om mödorna för ett litet land att försöka leda Washington vid nosgrimman i en viktig del av dess Rysslandsrelation. Men det är ett fascinerande och unikt inslag i svensk utrikespolitik som jag bara kan råda den intresserade läsaren att ta del av genom Fredéns egen skildring i ett par av de mest spännande avsnitten i hans andra Baltikumbok, den som behandlar åren 1991–1994, Återkomster (2006). Där visar han att inte ens ett så litet
54