__MAIN_TEXT__

Page 1

Azerbajdzjan

I skuggan av en diktatur

1


Rapporten är skriven av Elisabeth Precht för Jarl Hjalmarson Stiftelsen Framsida: Ett av de oljefält som ingick i bröderna Nobels företag fram till 1920. Foto: Elisabeth Precht © Jarl Hjalmarson Stiftelsen 2012

2


D

en azeriska regimen försöker dölja det verkliga Azerbajdzjan för utlänningar, förklarar en azerisk kvinna när Eurovision Song Contest kommer på tal. Liksom de flesta azerer så är hon positiv till att tävlingen hålls i Baku den 26 maj, 2012. Hon och många med henne menar att nu äntligen kan man känna sig som vinnare “... efter ett förlorat krig och förlorat territorium [till Armenien]”. Hon menar att den azeriska befolkningen har förlorat sitt land till korruptionen. “Nu vill människor vinna och det är Ok att det bara handlar om en sångtävling”, säger kvinnan lite urskuldande. Att många européer kommer att besöka landet i samband med tävlingen ser hon som ett plus. De får ju se Azerbajdzjan och samtala med vanliga azerer. I alla fall hoppas hon det.

– Vi azerer är stolta över att vara en del av Europa. Att berätta för utomstående är det bästa vi kan göra för framtida generationer. Vi måste göra det i dag för imorgon finns inget kvar att bygga framtiden på. Så vi måste agera. När regeringen inte lyssnar på oss så har vi inga andra möjligheter än att tala med människor utifrån,

Azerbajdzjan har 9,2 miljoner invånare (2011). Landet gränsar i öster till Kaspiska havet, i söder till Iran, i väster till Armenien och i norr till Georgien och Ryska federationen. Till Azerbajdzjan hör även den autonoma republiken Nachitjevan och det autonoma området Nagorno-Karabach. Det sistnämda kontrolleras militärt av Armenien sedan 1993. Huvudstad är Baku. Källa: www.ne.se

3


förklarar Xadica Ismayilova, journalist på Radio Liberty i Baku Vid flera tillfällen under besöket i Baku ifrågasätter azerer det kloka i att europeiska politiker kommer till Azerbajdzjan och bor på lyxhotell som betalas av regimen samtidigt som de lovordar regimens riggade valresultat och fungerar som lobbyister för den azeriska regeringen. Man talar om att den azeriska regimen mutar och förleder europeiska tjänstemän och politiker så att dessa inte längre står för demokratiska värderingar, vilket skapar stor besvikelse och stora problem för den inhemska demokratirörelsen. Utrikesminister Carl Bildt 21 februari 2012, svar på fråga i riksdagen: ”På vilket sätt avser utrikesministern att agera för att staten Azerbajdzjan ska leva upp till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter samt frige landets politiska fångar?” Läget för de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan är bekymmersamt, med godtyckliga frihetsberövanden, ett icke oberoende rättsväsen och problem med yttrande , press- och föreningsfrihet. Sverige medverkar till att påtala dessa problem. Av vikt är Europarådets övervakning av landets uppfyllande av villkoren för medlemskap i Europarådet. En särskild övervakningsgrupp har tillsatts av rådets ministerkommitté för att följa hur Azerbajdzjan uppfyller sina åtaganden som medlem i Europarådet avseende respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Frågorna tas också upp i bilaterala kontakter. EU:s handlingsplan för samarbetet med Azerbajdzjan inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken innehåller flera prioriterade områden som gäller demokrati och mänskliga rättigheter; exempelvis främjandet av ett oberoende rättsväsen, stärkandet av det civila samhället och oberoende medier, liksom effektiv implementering av informationsfrihetslagstiftning. Inom ramen för det östliga partnerskapet har EU och Azerbajdzjan enats om att verka för att fördjupa demokratin, stärka rättssäkerheten, stärka skyddet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt reformera den offentliga administrationen och bekämpa korruptionen.

4


Brist på frihet Azerbajdzjan är ett semi-auktoritärt samhälle, skriver Svante E Cornell i sin bok Azerbaijan since independence (2009). Faktum är att Azerbajdzjan styrs som en diktatur, men enligt grundlagen ska landet vara en demokrati. Azerbajdzjan är medlem i Europarådet och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) samt ingår i det Östliga partnerskapet inom EU. Azerbajdzjan valdes in i FN: s säkerhetsråd i oktober 2011 och man står värd för Eurovision Song Contest i maj 2012. Azerbajdzjan tävlar också om att få hålla de olympiska sommarspelen 2020. Azerbajdzjan har länge kritiserats av Amnesty International och andra organisationer och stater för sina bristande mänskliga rättigheter. ”Den globala arenan … innebär att strålkastarljuset kommer att riktas mot bristande mänskliga rättigheter”, konstaterar Hugh Williamson, Human Rights Watch i organisationens årsrapport 2012. Han förklarar att Azerbajdzjans resultat vad gäller mänskliga rättigheter försämrades under 2011. I det svenska utrikesdepartementets rapport från 2011 om mänskliga rättigheter sägs att ”läget för yttrande, tryck-, press- och föreningsfrihet

The editor of a magazine critical of the government was shot and killed in the lobby of his apartment building in Baku, the capital, the police and colleagues said. Seven shots were fired and four struck Elmar Huseinov, founder and editor of the opposition magazine Monitor, the police said. Tension between the government and the opposition in the tightly controlled country has increased since the presidential election of October 2003 in which Ilham Aliyev replaced his father, the longtime leader Heydar Aliyev, in a vote the opposition called fraudulent. Källa: New York Times 3 mars 2005

5


är fortfarande problematiskt i Azerbajdzjan. Läget har försämrats på vissa områden. Situationen för journalister och regimkritiker upplevs som hotfull och godtyckliga frihetsberövanden samt trakasserier förekommer. Därför praktiseras självcensur inom tidningar, radiooch tv-kanaler i relativt stor utsträckning.” Den faktiska censuren avskaffades vid slutet av 1990-talet. Landet rankas som nummer 152 De azeriska journalisterna och fotograferna bär dessa västar för att kunna bevaka deav 173 länder på Reportrar monstrationer, etc, utan polisingripande. utan gränsers frihetsindex (2010-2011). Organisationen nämner den största oberoende dagliga tidningen Azadliq som ett talande exempel på rådande förhållanden: Ganimat Zahid, chefredaktör för tidningen är fängslad. Och en av tidningens unga reportrar, Agil Khalil lever i exil efter att han utsatts för en hatkampanj och våld. En annan oppositionell tidning, Khural, har tvingats lägga ned verksamheten efter att dess redaktör Avaz Zeynalli fängslades i slutet av oktober. Och frågorna är många kring journalisten Rafiq Tagis död i november 2011. – In Azerbajdzjan kan du göra vad som helst med en journalist utan någon påföljd, förklarar Xadica Ismayilova på Radio Liberty. Radiostationens lokaler är inhysta i en modern men ganska sliten byggnad. Utrustningen i den studio jag sitter är väl använd och kontorsmöblerna påminner om statliga myndigheter bakom dåvarande järnridån. Över flera av stolarna hänger klart färgade västar med ordet ”PRESS” i stora

6


bokstäver på ryggen. Radiostationens medarbetare förklarar att dessa har man på sig ute på gatan under rapportering från protester eller andra oroligheter för att förhoppningsvis få arbeta i fred för polisen. Trots våld och ond bråd död har makthavarna inte lyckats tysta regimkritikerna. 2006 ifrågasatte en journalist var pengarna till en fond instiftad av tidigare presidenten Heydar Alijevs kom ifrån. Fonden som leds av nuvarande presidentens fru ger finansiellt stöd till humanitära och kulturella ändamål. – Journalisten som skrev om detta kidnappades och någon körde över hans ben - två gånger … han lämnades att dö, men hittades av en tillfällighet [och överlevde]. 2009 offentliggjordes å nyo ett antal historier om presidentfamiljens ekonomiska förehavanden. Den första publicerades i Washington Post. Där berättades om de tre barnen Alijevs fastigheter i Dubai, som lär vara värda 77 miljoner dollar! Senare började Radio Liberty undersöka och rapportera, bland annat om utförsäljningen av en statlig bank till en av presidentens döttrar. Och Xadica Ismayilova har fler historier om hur presidentfamiljen berikar sig på övriga landets bekostnad.

Xadica Ismayilova

7


– Vi frågar var presidentfamiljens pengar kommer ifrån och varför offentliga kontrakt inte föregås av en transparent offentlig upphandling. Vi visar vem som tjänar på dagens korruption. Vi spårar pengarna … och berättar vem som tjänar på korruptionen. Alla tv-kanaler kontrolleras direkt eller indirekt av regimen. Det är inte frågan om censur som sådan utan självcensur. Att självcensuren fungerar visar händelserna för ett antal år sedan när sändningslicensen tillfälligt drogs in för den privata kanalen ANS-TV efter att man tillåtit oppositionen att vara med i rutan. En ”fadäs” som inte upprepas. ANSTV är annars den enda kanalen där viss kritik av regeringen släpps fram, förklarar Fuad Muxtarli, tidigare internationell sekreterare i oppositionspartiet NIPA. Xadica Ismayilova är kritisk till dagens azeriska tvkanaler: – De sänder mest underhållning.

Professor Ali Hasanov är en av president Aliyevs nära medarbetare.

8

Det är genom tv som det överväldigande flertalet azerer får tillgång till nyheter och annan information. Ett ständigt återkommande klagomål inom den politiska oppositionen är att deras ledare inte tillåts att vara med i tv vilket gör att deras budskap bara når en liten del av befolkningen. Varför, frågar jag professor Ali Hasanov. Han tar emot i


en imponerande regeringsbyggnad med långa tysta korridorer som inte inbjuder till högljudda röster. På visitkortet står det att Ali Hasanov ingår i presidentens stab och att han är statlig rådgivare av första rang med ansvar för public relations. ”Spin doctor” förklarar azerer när jag berättar att jag ska intervjua Ali Hasanov. – Det finns en statlig tv-kanal, åtta oberoende och en public service kanal. Vi har inte förbjudit någon av dessa att bjuda in oppositionen. Jag känner inte till ett enda sådant fall. Privat och statlig tv anordnar politiska debatter varje vecka som alla fritt kan ta del av. Så jag kan inte hålla med om att de inte kan vara med i tv, säger Ali Hasanov med eftertryck. Han funderar högt: Kanske är de inte med i statlig tv därför att man mest sänder underhållningsprogram. Och så finns ju internet, konstaterar han och tillägger att 55 procent av den azeriska befolkningen har tillgång till dator och internet. – På tio minuter kan de få fram oppositionens uttalanden. Dessutom har många oppositionspartier sina egna dagstidningar som distribueras helt fritt. Den som besöker Baku ser att det överallt finns satellitmottagare på husen. Hur kommer det sig? – Vi vill alla kunna se tv-program utan att betala för det … I Baku finns det åtta kabel-tv bolag med ett utbud på mellan 20 och 180 kanaler. Kostnaden för detta är 7–60 manat (USD 9–78) i månaden. Men människor vill inte spendera dessa pengar. Och bli inte förvånad när du kommer utanför Baku och ser tre satellitmottagare på ett tält! Azerbajdzjan är ett ungt land med unga invånare och alla vill se vad som händer i världen. Ali Hasanov är intresserad av ny teknik – både i sitt arbete och i hemmet. Han har själv fyra satellitmottagare på sitt hus:

9


Utdrag ur

Amnesty Internationals media briefing, 20 februari, 2012 I mars-april 2011 samlades hundratals människor på gatorna och krävde demokratiska reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Men myndigheterna i Azerbajdzjan slog ned dessa begynnande tecken på folkliga protester. Som ett resultat har 14 personer dömts för att ha organiserat och/eller deltagit i protester mot regimen. Fabricerade anklagelser användes för att arrestera och fängsla två unga medlemmar av oppositionen och en människorättsaktivist. 16 samvetsfångar befinner sig fortfarande bakom galler efter vårens protester. Några exempel: * Den 27 augusti 2011 dömdes människorättsförsvararen och tidigare riksdagskandidat Vidadi Isgandarov till tre års fängelse för att ha stört 2010 års parlamentsvalet, anklagelser som tidigare hade avskrivits. Journalister straffas. Hittills har inga egentliga utredningar genomförts eller någon ställts till svars för angrepp på journalister. * Den 26 mars 2011, Seymur Haziyev, en journalist på oppositionstidningen Azadliq, fördes enligt uppgift bort och misshandlades av sex maskerade angripare. Kidnapparna varnade honom för att skriva artiklar som var kritiska mot presidenten. De lokala myndigheterna i Baku förbjuder offentliga möten i stadens centrum. Anledningen sägs vara att sådana skulle störa affärsverksamhet, etc. Möten ska därför hållas i utkanten av staden. Även här har dock den politiska oppositionen med flera förbjudits att hålla möten. * Den 2 april 2011 attackerades en regimkritisk demonstration i centrala Baku med cirka 1000 deltagare av polisen och 174 människor greps både före och efter protesten. 60 personer dömdes till mellan fem och tio dagars frihetsberövande. Fyra arrangörer dömdes till fängelse i upp till tre år Tortyr och misshandel är fortfarande en källa till oro i Azerbajdzjan. Flera av de aktivister som fängslades vid och efter protesterna i mars och april 2011 har anklagat polisen för misshandel vid tidpunkten för gripandet. Hittills har ingen av dessa påståenden seriöst undersökas.

10


– Min fru ser turkiska serier, min son ser bara amerikanska program och jag ser ryska och europeiska program. Ali Hasanov berättar att regeringen förbereder en ny IT-policy om digitalisering och en policy för mobilt internet. – Kunden kommer att kunna titta på lokala och utländska tv-stationer. Men redan i dag kan ju alla som har tillgång till mobiltelefon få internet i telefonen. På 100 invånare har vi 130 mobilabonnemang! Snart kommer 100 procent av befolkningen att använda internet. Vår plan är att utjämna mellan stad och land. Men för några år sedan förbjöds alla utländska tv- och radiostationer att sända i Azerbajdzjan. – Tidigare var Radio Liberty den mest populära radiokanalen i Azerbajdzjan. När man gick på gatan hörde man den från varenda bil, berättar Xadica Ismayilova. – I valet 2008 dokumenterade vi en rad oegentligheter. Året därpå beslutade man sig för att tysta oss genom att sätta stopp för alla internationella sändningar. I dag sänder vi via satellit och internet och därmed har den största delen av publiken gått förlorad. En fördel är dock att jämfört med tidigare kan man lyssna till Radio Liberty i hela landet inte bara i Baku. Xadica Ismayilova har inte själv blivit fysiskt attackerad. Men med jämna mellanrum är det någon som varnar henne: ”Du måste vara försiktig …” och ”en provokation planeras … ” – Jag begränsar mitt liv och min exponering i det offentliga. Vågar människor tala fritt, undrar jag och Xadica Ismayilova berättar att det oftare tidigare förekom att människor lämnade uppgifter anonymt.

11


EU-domstol utreder orättvis dom mot bloggare 2011-09-02

Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kommer att utreda det klagomål som bloggarna Emin Milli och Adnan Hajizade lämnade in i januari 2012. De hölls fängslade från juli 2009 till november 2010. De två bloggarna vill få ett erkännande att Azerbajdzjans myndigheter kränkt deras rättigheter. Trots att de nu är fria är det bara en villkorlig frigivning, och domen mot dem har inte upphävts. Emin Milli, grundare av rörelsen ”The Alumni Network” och Adnan Hajizade, videobloggare och medlem i den politiskt obundna rörelsen ”OL! Youth Movement” greps och anklagades för huliganism, men den verkliga anledningen var deras kritik mot myndigheterna och det faktum att de spridit en video som driver med korrupta politiker. De greps i Baku i juli 2009 när de gick till polisen för att rapportera att de utsatts för fysiska övergrepp. Två dagar senare åtalades de för huliganism. I en rapport från FN:s råd för mänskliga rättigheter den 31 juli 2009 fördömer FN Azerbajdzjans myndigheter för att de upprepade gånger använt sig av huliganismåtal för att stoppa yttrandefriheten. Källa: Reportrar utan gränser

– Det händer fortfarande men det finns också människor som är mer frispråkiga. Jag tror att sociala medier lärt dem att uttrycka sig och att människor är trötta [på regimen]. Numera kan medborgarjournalister enkelt sända foto och filmer.

12


Frihet på nätet Att den azeriska regimen håller koll på sina medborgares förehavanden råder det knappast någon tvekan om. Bloggaren Ali Novruzov berättar hur en student kritiserade regimen på Facebook och att någon 16 minuter därefter ringde till hans familj och förklarade att om han inte genast slutade med detta så skulle hans statliga stipendium till universitetet dras in. – Bloggare som liksom jag började tidigt får till stor del vara ifred. Särskilt vi som har många internationella kontakter. Men nykomlingar skrämmer man gärna, säger Ali Novruzov. Själv började han använda internet 2006 och att blogga två år senare. Han säger att en tredjedel av den azeriska befolkningen har tillgång till internet – 40 procent av dessa via mobiltelefon, 40 procent via telefonmodem och resterande har höghastighetsanslutning (ADSL). Han berättar att bloggarna stegvis håller på att övergå till att använda Facebook. Vem använder internet? – Med risk för att generalisera kan man säga att det är stadsbor med bra inkomst, eftersom 2 Mb kostar 40 dollar per månad. En lärarlön är ofta 100-200 dollar. Men även om man kan betala så är den digitala infrastrukturen dåligt utbyggd, särskilt på landsbygden.

Ali Novruzov

13


Det är svårt att få genomslag för sociala medier utanför storstadsområdet eftersom fattigdomen är utbredd och arbetstillfällena få. De unga flyttar till Baku. – 96 procent av alla löner betalas ut i Baku och 94 procent av pengarna spenderas här, förklarar Novruzov. Aktivisterna inom sociala medier är ofta engagerade i någon ungdomsrörelse och deltar i olika utbildningar. Med bloggarna är det annorlunda. De uppfattas ofta som oberoende regimkritiker, som bråkstakar. Man skämtar om att när exempelvis en bilruta är sönderslagen “så måste det vara en bloggare” som varit framme. – Traditionella medier har misslyckats, anser Novruzov och tillägger: – De förmedlar vare sig nyheter eller samhällsdebatt. För ögonblicket händer allt på Facebook. Där publiceras alla former av information: nyheter, åsikter och ren upplysning. Alla aktiva samhällsdebattörer är på Facebook som fortfarande är fritt. Visst kan regimen hacka konton emellanåt. Men jag har bara hört talas om att det hänt fem, sex gånger. Ali Novruzov menar att internetrevolutionen började på allvar i Azerbajdzjan 2009 i samband med folkomröstningen om ändringar i konstitutionen (som resulterade i att presidenten kan sitta kvar på livstid). – En politisk process kom igång och många var regimkritiska. Men inte trodde vi att en film om en åsna (som jag var med och gjorde) skulle resultera i att Emin Milli och Adnan Hajizade hamnade ett år i fängelse. De var inte alls radikala. Det slogs inte för eller emot någon utan bara för yttrandefrihet. Novruzov säger att internetrörelsen leddes av en progressiv ungdomsrörelse och en grupp studenter som hade studerat utomlands. De blev en tredje makt bredvid regimen och den politiska oppositionen. Gemensamt för deltagarna var att de var emot regimen. “Oppositionspar-

14


tierna använder inte Internet i någon större utsträckning. De är omoderna i detta avseende”, tillägger han. Mycket har hänt sedan 2009 och allt färre vågar protesterar på nätet. Många har skrämts till tystnad. Nätaktivisten Baxtiyar Haciyev sitter i fängelse. Han arresterades den 4 mars 2011 och utfrågades av polisen om bland annat sina aktiviteter på Facebook – där han skrivit om en planerad protest (great people’s day)mot regimen som skulle hållas den 11 mars. Uppropet till protesten skedde via nätet och lär enligt vissa källor ha engagerat 1000-tals azerer. Haciyev dömdes till två års fängelse för att ha smitit från militärtjänst. En inte helt ovanlig anklagelse även i diktaturer som Vitryssland, när verkliga brott inte kan uppdagas bland oppositionella. Baxtiyar Haciyev, som studerat vid Harvard i USA, har väckt stor uppmärksamhet internationellt. Det samma gäller Cabbar Savalan som på Facebook uppmanade till Egypten-inspirerade protester mot regimen. Dagen efter greps han och anklagades för droginnehav. En anklagelse som inte heller är ovanlig för regimkritiker i Azerbajdzjan. Savalan benådades och släpptes den 26 december i fjol. I början av mars 2012 ingick Savalan i en grupp som protesterade mot rapporter om att två samvetsfångar misshandlats i fängelset. Han och ett antal andra unga aktivister arresterades. Ali Novruzov säger att regimen inte förstår vad de unga vill. Istället för att lyssna till dem så tystar man aktivisterna. Man gör det genom att ge pengar till vissa grupper och straffa andra (som de två bloggarna). Men oppositionen hade också börjat slå sina lovar kring ungdomarna och, menar Ali Novruzov, många nätaktiva har sällat sig till den politiska oppositionen. I november 2010 förklarade den azeriska regeringen att man har planer på att börja övervaka nyheter på nätet. Det har hittills inte hänt,

15


men förslaget kastar en skugga över de azeriska nätaktiviteterna. Det samma gäller förslaget att man i framtiden ska behöva statlig licens för att sända tv-program online. – I dag är det många som idkar självcensur därför att man är rädd. Vi vet ju inte vilka gränser som finns för friheten på nätet, säger Ali Novruzov och påminner om bloggarna och åsnan och det uppseendeväckande fängelsestraffet.

Den politiska oppositionen Hur uppfattar den breda allmänheten den politiska oppositionen? – Man har knappast några möjligheter att lära känna den. Men vi vet att många röstar på oppositionen och att när oppositionen ställer upp så vinner den i princip, svarar Xadica Ismayilova från Radio Liberty. Det finns en rad partier som arbetar för ett demokratiskt styrelseskick och på olika sätt protesterar mot president Alijevs och hans familjs allomfattande makt i landet. Ett av dessa är National Independence Party of Azerbaijan (NIPA) och dess partiledare Etibar Mammadov. Han är välkänd för de politiskt bevandrade azererna bland annat därför att han efter den sovjetiska blodiga invasionen av Baku 19–20 januari 1990 reste till Moskva för att uppmärksamma omvärlden på vad som hänt. Etibar Mammadov

16

I dag är Etibar Mammadov


Statsskick och politik Azerbajdzjan förklarade sig självständigt 30 augusti 1991. Sedan dess har politiken i särskilt hög grad präglats av konflikten om Nagorno-Karabach och av klanen Alijevs inflytande. En ny författning antogs efter folkomröstning i november 1995. Författningen ger presidenten en stark ställning; han väljs på fem år. Ett nytt parlament inrättades samtidigt med 125 ledamöter. Gejdar Alijev (statschef 1993–2003) efterträddes 2003 på presidentposten av sin son Ilham. Enligt organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) har myndigheter och statligt kontrollerade medier förhindrat att alla kandidater kunnat delta i valen på samma villkor. Kommande val: • Presidentval 2013 • Parlamentsval 2015 Källor: www.ne.se samt Utrikespolitiska Institutet

en herre med statsmannalik framtoning. Han tar emot på sitt kontor och bjuder på det obligatoriska teet – och sött tilltugg. Han småpratar inte för att överbrygga praktiska bestyr. Han väntar tålmodigt och tyst på de frågor jag ska ställa. Varför började han engagera sig inom politiken? – Jag var 19 år och läste vid historiska fakulteten på universitetet här i Baku. Vi studenter funderade mycket över vårt land. Vi fick lära oss att Azerbajdzjan frivilligt sökt samarbete med Sovjetunionen (USSR). Men insåg snart att Sovjetunionen ockuperat vårt land. Vi insåg också att Azerbajdzjan är större än territoriet inom Sovjets gränser var. Många azerer finns i Iran. Vi ställde frågor om allt detta men många av våra lärare var rädd att svara. Snart insåg vi att vi redan var politiskt aktiva. Etibar Mammadov berättar att det fanns några lärare som inte var

17


rädda, bland andra Abulfaz Elchibey som senare blev landets första demokratiskt valde icke-kommunistiske president. Själv arresterades Etibar Mammadov 1975 och relegerades från universitetet under ett års tid. – Man gjorde så för att skrämma de som funderade på att bli politiskt aktiva. Men under 1980-talet fortsatte processen och vi insåg att det inte bara var de sovjetiska ledarna som var döende utan hela det sovjetiska systemet. Perestrojka introducerades vid mitten av 1980-talet – också i Azerbajdzjan. Förbudet mot utländska kontakter försvann stegvis och influenser utifrån ökade. – Det skedde en förändring i hela Sovjetunionen. För oss tändes den första gnistan 1987, i och med Nagorno-Karabach-problemet. Det var då som vi för första gången hävdade rätten till vårt eget land vilket skapade en djupgående konflikt mellan folket och makthavarna. Landet styrdes ju från Moskva. De som var missnöjda med styret och hävdade rätten till vårt territorium enades i Popular Front partiet som grundades 1988. Etibar Mammadov säger att det var två frågor som dominerade debatten vid den tiden: • Att skydda och stärka azeriskt territorium • Att förändra rättssystemet Under den här tiden dominerade Populat Front i den azeriska politiken och de flesta trodde nog att partiet skulle vinna i 1990 års parlamentsval. – Antalet som protesterade hade växt lavinartat. Strejker anordnades. Jag var en av strejkledarna. Vi hade antagit en självständighetsförklaring den 18 september 1989 och en konstitution. Men makthavarna i Sovjetunionen förklarade att våra lagar inte var giltiga. Då återstod

18


Rättsväsendet Azerbajdzjan hade som sovjetrepublik ett rättsväsen där domstolarna var osjälvständiga. Rättssäkerheten var bristfällig, och domstolarna var också ett instrument för den politiska ledningen. Lokala parti- och statsorgan ingrep i domstolarnas arbete. I sovjetisk debatt kallades detta för ”telefonrätt”. Situationen ändrades inte omedelbart efter självständigheten efter 1991. Den lagstiftande makten ska utövas av Milli Madzjlis i stället för den tidigare valda Högsta sovjet, vars verksamhet blivit suspenderad. En ny grundlag antogs i november 1995. Förändringsprocessen antas gå långsamt innan någon avgörande förändring är att vänta. Azerbajdzjan är ännu långt ifrån någon rättsstat. Källa: www.ne.se

bara ett alternativ – att separera från Sovjet, förklarar Etibar Mammadov. Samtidigt som dragkampen mellan Moskva och Baku pågick blev relationerna mellan Azerbajdzjan och Armenien allt mer ansträngda och kulminerade i ett krig över Nagorno-Karabach. Sedan eldupphör 1994, är det mesta av Nagorno-Karabach och områden runtomkring under gemensam kontroll under den armeniska militären och Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor. En halv miljon azerer flydde från området, redovisar FN:s flyktingorganisation UNHCR och i dag finns det knappt 600 000 så kallade ”internflyktingar” i Azerbajdzjan. I detta sammanhang ska nämnas att även armenier tvingades lämna sin hem. I exempelvis Baku bor numera knappast några armenier. Men tillbaka till årsskiftet 1989-1990 då azererna hade skapat en självständig stat som dock inte erkänts av Sovjetunionen. Vid mitten

19


av januari utlyste de sovjetiska myndigheterna utegångsförbud i bland annat Baku. – Människor protestera mot utegångsförbudet och när vi fick höra att armén var på marsch så blockerades infarterna med bussar och bilar och … På kvällen den 19 januari invaderades Baku [av sovjetiska trupper] och hundratals människor miste livet. Den officiella förklaringen till invasionen var att man ville skapa ordning och reda, berättar Etibar Mammadov och fortsätter: – Alla våra kontakter med omvärlden skars av. Det var därför jag i hemlighet lämnade Baku och åkte till Moskva. På Azerbajdzjans officiella beskickning arrangerades en presskonferens och jag berättade vad som hänt i Baku. Dagen innan jag skulle lämna in ett överklagande hos de sovjetiska myndigheterna arresterades jag av KGB och tillbringade nio månader i fängelse. Etibar Mammadov frigavs efter att han förflyttats till Azerbajdzjan och en miljon signaturer samlats in för hans frisläppande. I december 1990 valdes han in i parlamentet för Popular Front. – Redan vid den här tiden gick våra åsikter isär inom Popular Front. Jag menade att det var meningslöst att vänta på att Gorbatjov skulle ge oss självständighet. Vi måste först bli självständiga och sedan införa demokrati – inte i omvänd ordning. Följden blev att vi 1991 grundade NIPA som i dag är medlem i International Democrat Union. Är det fortfarande i dag skillnad mellan er inom oppositionen? – Vi arbetar alla för ekonomiska reformer. Det behövs en större medelklass och fler välbeställda människor för att skapa ett stabilt samhälle. En självständig ekonomi är grunden för demokratiskt oberoende. Etibar Mammdov förklarar att övriga oppositionspartier står till vänster om NIPA på den politiska skalan.

20


– De vill alla att regeringen ska spela en central roll i samhället. Jag menar att dagens system måste ändras för att vi ska kunna skapa förbättringar. En regering ska med lagar och regler skapa förutsättningar men ska inte blanda sig i ekonomiska affärer. Vilka är de största problemen i dagens Azerbajdzjan? – Dagens politiska ledning behandlar Azerbajdzjan som sin privata tillhörighet. Regeringen tror att den har rätt att göra vad man vill, säger Etibar Mammadov och verkar för första gången under intervjun riktigt indignerad. Han identifierar problemen: 1. Brist på ekonomiskt oberoende 2. Att det inte finns någon garanti för privat ägande. Inga oberoende domstolar som gör att rätten till privat egendom respekteras. – Har du sett alla förstörda byggnader här i Baku, säger han och slår ut med ena armen i riktning mot ett byggnadsskelett strax intill där vi befinner oss. Fastigheter har exproprierats. Man säger att en fastighet behövs för staten … Men ett sådant beslut borde fattas av regeringen., så är dock inte fallet. Och huset rivs även om ägaren inte vill det. Etibar Mammadov förklarar att en hel del byggnader har exproprierats för att lämna plats för Eurovision Song Contest. Han tillägger att markvärdet i Baku är 4 000–5 000 manat (USD 5 200–6 500), men att husägarna bara har erbjudits 100–500 manat. Många azerer berättar samma sak: i sin iver att skapa ny infrastruktur har regimen vräkt familjer från sina hem utan rättvis kompensation. Expropriation är det korrekta uttrycket för denna tvångsinlösen som inte är acceptabel i en demokrati. – Infrastrukturprojekt låter så positivt men då ser vi inte de tusen-

21


tals familjer som vräkts från sina hem utan rättvis kompensation och utan vettig betänketid. Ofta används till och med polisvåld. Varje enskild minister kan vräka människor för att göra plats för ett eget projekt, berättar Xadica Ismayilova på Radio Liberty. Men det allra största problemet i Azerbajdzjan, säger Etibar Mammadov, är att människor inte tror på rättsväsendet eftersom domstolarna är beroende av den verkställande makten. – Senaste tiden finns indikationer på att människor trängs allt mer in i ett hörn, vilket ofta leder till en explosion. Se på de arabiska revolterna. Men jag vill inte att samma sak ska hända här. En av anledningarna till de arabiska händelserna var att väst gjort de politiska makthavarna till sina vänner. Hade de istället kritiserat så hade detta satt press på ledarna att göra något och det hade kanske blivit en fredlig revolution. En sådan revolution arbetar vi för i Azerbajdzjan. – Visst måste Azerbajdzjan bli en demokrati. Men jag vill att vi ska komma dit utan våld. Och jag vill att det ska hända snart. Vad kan väst göra för att hjälpa demokratin på traven? – Väst får inte blunda för utvecklingen i auktoritära stater och diktaturer. Och man måste hålla rent i eget hus. Tänk på att alla diktatorer har sina pengar någon annan stans än i hemlandet … I detta sammanhang bör påpekas att president Aliyev och hans regim är angelägna om att hålla sig väl med Europa och USA. Efter terroristattacken 11 september 2001 i New York tillät Azerbajdzjan amerikanska militärflygplan att landa och tanka på Bakus civila flygplats. Man har även senare på olika sätt understött USA:s militära verksamhet i Afghanistan. Traditionellt är azererna förknippade med dels Ryssland och Iran, dels Turkiet och Väst. Azerbajdzjan beskrivs ofta som ett gränsland mellan

22


Öst och Väst. Mellan tradition och ett modernare samhälle. I den klassiska romanen Ali Sverige and Nino av pseudAzerbajdzjan onymen Kurban Said, ges en färgstark bild av kampen mellan dessa två sidor i början av 1900-talets Baku. Ali funderar om det “är möjligt att vara en god muhammedan och ändå sova i en säng och äta med kniv och gaffel”. Nino förfäras över att Ali utövar “barbariska” religiösa riter. Resultatet är en sammansmältning av vad som varit och vad som komma skall. I dag är Baku en stad med många ansikten och i alla fall på ytan väsentligt västligt inflytande. Ali Hasanov i presidentens stab, säger att regimens mål är att vara en tillförlitlig partner. Han menar att många länder ser Azerbajdzjan som just detta: – 155 nationer röstade in oss som en icke permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, förklarar Ali Hasanov hos president Alyiev. Detta är fakta som regeringen ofta använder som ”bevis” för att Azerbajdzjan ses som ”rumsren” i internationella sammanhang. Hasanov tillägger: – Här hemma har vi kritiserats mycket vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och korruption. Vi vidtar åtgärder och arbetar i den riktningen. Förra året sjösattes fem program för att stävja korruptionen. Vi ökar dessa aktiviteter. Även åtgärder för mänskliga rättigheter ska bli verklighet i år. Inom kort lanseras förslag till en ny lag för hur politiska partier ska finansieras. Lagen ska skapa konkurrens mellan partierna. De som har avdelningar i hela landet, ställer upp kandidater på alla tre val nivåerna (kom-

23


Konflikten on Nagorno–Karabach Konflikten om Nargorno-Karabach har sin grund i historien, både längre tillbaka och till tiden innan och efter Sovjetunionens upplösning. Två folk anser sig på olika grunder ha rätt till samma område, ett i Europa inte helt ovanligt fenomen. Varje år dödas 20–30 människor längs frontlinjen, mellan de båda parterna. Hundra tusentals förvägras också rätten att återvända till sina hem, återfå sin mark och besöka anförvanters gravar. En fredlig lösning förutsätter att en sådan accepteras av båda sidor. Centralt för Armenien är säkerheten för befolkningen och för Azebaijan att de många internflyktingarna kan återfå sin mark och sin hembygd. OSSE:s Minsk-grupp har till uppgift att försöka få parterna att finna en lösning. Principerna för en sådan är ganska uppenbara, så utmaningen ligger mer i att få parterna att acceptera lösningen snarare än att hitta den. I samhällen där stolthet och principer är viktiga och där kompromisser ses som svaghet är det en svårare utmaning än att snickra på en finurlig teknisk lösning. Huvuddragen i en tänkbar lösning är att de av Armenien ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach återlämnas till Azerbajdzjan, men de måste vara demilitariserade under trovärdig internationell övervakning. En säker korridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach etableras, också den under internationell övervakning. Gränserna mellan länderna öppnas och flyktingar tillåts återvända. I ett senare skede avgörs frågan om Nagorna-Karabachs status. Inget av länderna skulle få sina krav helt tillgodosedda, men fördelarna för de båda folken skulle bli stora. EU skulle kunna ge ett viktigt stöd genom att bistå i en integrationsprocess mellan Armenien och Azerbajdzjan samt även Georgien, det tredje landet i regionen. Europa har ju gedigen erfarenhet av integration som medel att lösa konflikter mellan länder med lång historia av konflikter.Ett tydligt medlemskapsperspektiv skulle underlätta, vilket erfarenheterna från konfliktländerna på Balkan visar. Göran Lennmarker, tidigare förhandlare för OSSE i Nagorno-Karabach samt ordförande för Hjalmarsonstiftelsen

24


mun, stat och president) och ökar sitt medlemsantal ska få finansiering. En central fråga för demokratins framtid i Azerbajdzjan är ifall oppositionspartierna agera tillsammans. Man har ju försökt tidigare men inte lyckats fullt ut: – Inget är omöjligt. Det är viktigt att arbeta tillsammans. Men man måste komma ihåg att vi ”förbannats” med ett bolsjevikiskt arv som innebär att de som inte är med oss är emot oss. Jag tror att vi kan skapa enighet kring olika frågor (och att vi är mogna för det i dag). Men tyvärr finns det de som anser att alla andra måste ansluta sig till hans eller hennes läger, avslutar Etibar Mammdov intervjun och ställer sig upp för att fotograferas. – Jag är optimist och tror att om vi arbetar tillsammans så är det möjligt att förändra till det bättre, säger Isa Gambar, ordförande för Musavat Partiet, ett oppositionsparti som grundades 1911 och som i dag är medlem i Liberal Democrat Union. Partiet dominerade den politiska scenen under den korta tid Azerbajdzjan var en självständig stat 19181920. Han och andra oppositionsledare har tidigare försökt samarbete, men förgäves. – Det azeriska folket är redo för demokrati. Det visade vi i början av Isa Gambar

25


1990-talet [när landet blev självständigt], säger Isa Gambar som tillsammans med Etibar Mammadov var med och grundade Popular Front. Han anser att korruption är det största och allvarligaste problem som landet har att slåss mot. Han är inte ensam om denna ståndpunkt. Samtliga azeriska politiker jag träffar för fram korruptionen som ett stort problem. Även vanligt folk är drabbade och oroliga för hur det ska sluta. – Korruptionen är en cancer. Ett slag mot landets framtid. Så var det även under sovjettiden. Hur märker vanliga människor av korruptionen? – Den finns överallt. Det är som en epidemi. Den som föder barn måste betala för en säker förlossning (inte vanliga avgifterna utan även under bordet). Det samma gäller en begravningsplats. Det är svårt att blir av med korruptionen, säger Isa Gambar, eftersom människor från alla politiska läger tar mutor. – I andra delar av världen betalar föräldrar för att deras barn ska gå i bra skolor. Här i Azerbajdzjan mutar man istället för att barnen ska få bra betyg utan att behöver studera … Det ger helt fel signaler! Men man kan inte anklaga föräldrar och barn. Det är systemets fel. Liksom Etibar Mammadov var Isa Gambar historielärare på universitet i Baku och fick där sin politiska skolning. För hans del kom brytningen med det rådande systemet 1988 när sovjetiska kommunistpartiet ansåg att Nagorno-Karabach skulle ingå den sovjetiska rådsrepubliken Armenien, “då började vi arbeta för egna politiska ledare och grundade Popular Front” säger Isa Gambar. Popular Front partiet grundades av en rad politiskt aktiva individer. Isa Gambar var parlamentariker i början av 1990-talet. Han var talman och en kort tid tillförordnad president. Hans efterföljare i detta ämbete var Abulfaz Elchibey, Popular Fronts ledare från Musavat par-

26


tiet. 1993 valdes kommunistledaren Alijev den äldre till president och Isa Gambar avgick i protest. 2003 (då sonen Aliejev valdes till president) ställde Gambar upp som kandidat med en rad oppositionspartier i ryggen. Valet präglades av valfusk och protesterna från oppositionen var stora. Regimen slog ner protesterna med våld. Om valet 2003 skrev OSCE bland annat: “Det förekom omfattande trakasserier före valet och inte samma förutsättningar för alla kandidater ... atmosfären var hotfull och undergrävde allmänhetens vilja att deltagande i kampanjarbete. Situationen förvärrades av grovt våld och övervåld från polisens sida, under vissa skeden av kampanjen ... de statliga medierna var starkt partiska i sin nyhetsrapportering ... Protester och våldsamheter bröt ut på valnatten och fortsatte med upplopp i Baku den påföljande dagen. Vilket följdes av att regimen slog till mot oppositionen och över 600 personer greps runt om i landet … Ilham Aliyev utropades som vinnare av valet med 77 procent av rösterna.” I presidentvalet 2008 rapporterade OSCE bland annat att sittande president Aliyev turnerade runt i landet för att inviga nya infrastrukturanläggningar. Dessa besök fick stor uppmärksamhet i media och innebar att gränsen mellan presidentens officiella uppdrag och hans kampanj suddades ut. I flera fall stängdes skolor så att elever och lärare kunde delta i manifestationer för presidentens parti. Vissa tvingades delta i dessa. Är det riskabelt att vara politiskt aktiv i Azerbajdzjan? – Det innebär en stor risk för den som är medlem i ett oppositionsparti eftersom de kan arresteras. Det har bland annat hänt mig, säger Isa Gambar. Han berättar om läget för oppositionella i landet:

27


– Vi får inte vara med i tv, vi får inte anordna demonstrationer eller protester av olika slag och när det väl är val så är valfusket utbrett. Människor har egentligen extremt lågt förtroende för regeringen. De får färre röster än oss i alla val och borde lämna ifrån sig makten. I dag sitter dussintals politiskt aktiva i fängelse för att de utövat press- och/eller mötesfrihet. Räknar man samvetsfångar så är det mellan 50 och 100. Isa Gambar förklarar att ordförande för Musavat ungdomsförbund sitter i fängelse. Han dömdes tillsammans med en grupp aktivister till mellan ett och tre års fängelse efter protesterna förra våren. Bland fångarna finns även representanter för den ”pro-islamiska rörelsen”. – Azerbajdzjan är en auktoritär och korrupt regim. Regimen försöker övertyga alla att den är stark och att oppositionen är svag. Men det är helt fel. Om så vore fallet – varför är då regeringen så rädd för oppositionen? frågar Isa Gambar och bjuder på te. Det är vinter i Baku och rummet vi sitter i är iskallt. Fastigheten ligger utanför centrum men som nästan överallt i Baku ser man gator i behov av upprustning och hus som sett bättre dagar.

Religionens inflytande Över 90 procent av befolkningen är muslimer och majoriteten av dessa är shiamuslimer. Är religionens inflytande stort i Azerbajdzjan? – Frågan är mycket komplex. Vi skulle behöva opinionsundersökningar som tar reda på allmänhetens åsikter. Hade vi fria val skulle vi känna till hur många procent islamistiska partier får. En del säger att deras ställning är mycket stark, andra menar att den är försumbar. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. 1918 grundades i Azerbajdzjan den första sekulära demokratin i den islamska delen av världen. Under sovjettiden var landet officiellt ateistiskt

28


Religion Den helt dominerande religionstillhörigheten bland azererna är shiitisk islam, till skillnad från övriga turkfolk som oftast är sunnitiska muslimer. Folkreligiositeten visar en del förislamiska drag såsom vördnad för elden, förfäderna, heliga platser och firande av Nauroz – det persiska nyåret. Den betydande armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach området är kristen, och likaså finns kristna inom den ryska minoriteten. Källa: www.ne.se

vilket enligt Isa Gambar ”skapat en indifferens hos många i förhållande till religion”. När landet blev självständigt etablerades religionsfrihet. – Man kan säga att islam i dag försöker inta sin rättmätiga plats i samhället. Diskussioner pågår om och i vilken grad Azerbajdzjan ska vara en sekulär stat. Sedan 1920 är stat och kyrka skilda år. – De muslimska ledarna vill stärka islams ställning. Regeringen har fel politik gentemot religiösa grupper som innebär att dessa å ena sidan radikaliseras, å andra sidan att människor söker tröst, lösningar och förklaringar i religionen. Isa Gambar anser att de tidigare sekulära regimerna i Egypten och Algeriet ville samarbeta med väst, men när väst inte brydde sig om den demokratiska oppositionen så tillförskansade sig radikala islamister makten. I Azerbajdzjan har ingen islamistisk rörelse fått fler röster i ett val än den demokratiska oppositionen. Så kommer det nog att förbli under de närmaste fem, tio åren, tror Isa Gambar. Men vad som händer därefter är svårt att sia om. Som många andra azerer påpekar han att så länge som demokratiska regimer [läs väst] backar upp auktoritära ledare [läs Azer-

29


bajdzjan] innebär det att människor tappar tron på demokrati och söker sig till något annat. Vad bör väst göra? – Väst har börjat ta sitt förnuft till fånga efter den ekonomiska krisen 2008. Man har insett det omöjliga i att en del av världen är mycket fattig och en annan demokratisk med välfärd. Med fattigdom följer vare sig stabilitet eller välfärd. Ett bevis för att detta inte fungerar är alla de människor från Asien och Afrika som jag ser i europeiska huvudstäder. Denna migration kan inte stoppas. Människor tar sig dit där de kan skapa ett bättre liv, avslutar Isa Gambar den timslånga intervjun och ger mig ett märke att sätta på rockslaget till minnet av att Musavat partiet firade 100-årsjubileum förra året.

Inte politik – men ändå politik Eldar Namazov, var tidigare en av tidigare president Heydar Aliyevs (vid makten 1993-2003) närmaste män men avgick 1999 i protest mot den förda politiken. – 1997 uppstod problem när vi började diskutera inrikesfrågor. Tidigare hade det handlat om krig med Armenien och oljekontrakt. Där skiljde sig inte våra åsikter. Men jag menade att tiden var mogen för demokrati och lagstyre och såg Azerbajdzjan som en del av den europeiska familjen. Men där ville vi helt olika saker … Eldar Namazov sammanfattar läget i dagens Azerbajdzjan: – Azerbajdzjan i dag liknar Mubaraks Egypten. Vi har en sekulär regim som vill ha goda kontakter med väst. Samtidigt är regimen auktoritär och korrupt. Det förekommer brott mot mänskliga rättigheter, valen är inte fria och regimen idkar påtryckningar på sina politiska motståndare.

30


Liksom de flesta i Azerbajdzjan som talar politik så kommer Eldar Namazov snart in på den omfattande korruptionen i landet. Han menar att korruption idag är ett nationellt förhållningssätt. ”Alla tar mutor på alla nivåer.” Han är dock hoppfull om att korruption som sådan inte ”sitter i blodet”. – Exemplet Georgien visar att Eldar Namazov om den politiska viljan finns så kan man ändra på detta. Vad som behövs är transparens, fria val, fria medier och ett fristående domstolsväsende. Till att börja med krävs dock en uttalad politisk vilja att stävja korruptionen. Numera leder Eldar Namazov Public Forum for Azerbaijan, ett nätverk av NGOs som bildades 2001 och arbetar med frågor som rör ekonomi, demokrati och rättssystemet. ”Vi är inte ett politiskt parti. Vi arbetar bara med samhälleliga problem och vad som kan göras åt dessa.” Han ger exempel på verksamheten: – Under två år har vi haft projektet Next-ten-years och organiserat fler än 30 konferenser och seminarier. Två böcker har vi gett ut som handlar om tänkbara politiska reformer, bland annat av konstitutionen. Vi vill öka allmänhetens deltagande runt om i landet men riktar oss i första hand till ungdomar och samhällets intellektuella elit, det vill säga författare, poeter, akademiker, med flera. Rustam Ibragimbekov, filmförfattare och Oscar vinnare, är med i detta arbete.

31


Parlamentet i Baku en kall vinterdag 2012.

– Den här gruppen är engagerad i frågor som mänskliga rättigheter och demokrati och har bidragit till att dessa frågor blivit populärare. Varför just eliten och ungdomar? – Under senare år har regeringen kringskurit arbetsmöjligheterna för de politiska oppositionspartierna och ökat påtryckningarna på dessa. Det innebär att vi måste aktivera civilsamhället där ungdomar och kultureliten har en särställning. Eldar Namazov säger att arbetet givit effekt. Aldrig tidigare har den intellektuella azeriska eliten reagerat och protesterat som i dag. Dessutom stärks oppositionella krafter när de ser att andra kan stå emot regimens påtryckningar. Public Forum for Azerbaijan har också tagit fram ett dokument (charta) där man i sju steg talar om vad

32


som behöver göras för att Azerbajdzjan ska bli en demokrati. Han förklarar att visst försöker regimen idka påtryckningar mot honom och andra politiskt aktiva: – Nyligen skulle vi arrangera en konferens för 150 deltagare. Två timmar innan fick vi ett telefonsamtal från hotellet där vi skulle vara. Man sa sig ha elproblem i lokalen vi hade hyrt och betalat för. Detta är en internationell kedja med huvudkontor i Chicago. Vi fick ställa in evenemanget. Nu har jag hört av mig till hotellet ett antal gånger för att få en ny tid för evenemanget. Men man har inte kunnat hjälpa oss … Får vi inte ett nytt datum snart så är det solklart att regimen utsatt hotellet för påtryckningar. Men är Azerbajdzjan verkligen moget för demokrati? Frågan upprör Eldar Namazov. Han förklarar: – Vi har haft kapitalism sedan oljeindustrin etablerades här på 1800-talet. Och den första parlamentariska republiken grundades 1918. Vi införde latinska bokstäver till och med före Turkiet och är en nation med europeisk mentalitet. Det råder ingen tvekan om att Azerbajdzjan vill tillhöra det demokratiska Europa.

33


Forfarande i dag utvinns olja på detta fält där bröderna Nobel arbetade fram till nationaliseringen av deras bolag 1920.

Oljans välsignelse … och förbannelse Det råder ingen tvekan om att ekonomiska förhållanden i allmänhet har blivit bättre efter självständigheten 1991 – efter att först ha blivit sämre, liksom i övriga tidigare sovjetrepubliker. – Människor i väst förstår ofta inte fullt ut att det tar tid att bygga ett demokratiskt styrelseskick och en fungerande marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall kunde exempelvis en fabrik se modern ut men lyckades inte producera något vettigt eftersom den bara var en del av ett system som omfattade flera länder som var beroende av varandra för produktionen, förklarar Ambassadör Fikret Akcura, representant för FN och UNDP (FN:s utvecklingsprogram) i Azerbajdzjan.

34


Ägare Azerbaijan International Operating Company 2007 Delägare

Ägande i %

BP (Storbritannien)

34,14

Unocal (USA)

10,28

State Oil Company (Azerb.)

10,00

INPEX (Japan)

10,00

Statoil (Norge)

8,56

Exxon Mobil (USA)

8,00

Turkish Petroleum (Turkiet)

6,75

Devon Energy (USA)

5,63

Itochu (Japan)

3,92

Amerada Hess (USA)

2,72

Källa: Azerbaijan since independence av Svante E Cornell Azerbajdzjan får enligt överenskommelsen större och större del av omsättningen ju längre tiden går. Det finns beräkningar som visar att Azerbajdzjan totalt kommer att kunna tillgodoräkna sig 80 procent av vinsten och att man under åren 20052025 kommer att tjäna US $120 miljarder på gas och olja.

Industriproduktionen 1994 var bara 38 procent av vad den hade varit 1990! Och hushållens inkomster var bara en bråkdel mot tidigare. Till detta ska läggas att det självständiga Azerbajdzjan ärvde en rad miljökatastrofer till följd av en skoningslös industrialisering i socialismens namn. Den azeriska oljeindustrin är en av världens äldsta. Det var här som de svenska bröderna Nobel byggde upp ett oljeföretag som mot slutet av 1800-talet kontrollerade hälften av den olja som utvanns i Baku. Något som dock den ryska revolutionen satte stopp för – bolaget nationaliserades 1920. I dag utvinner man både gas och olja i

35


Azerbajdzjan. En industri som tog fart på allvar efter 1994 när man sjösatte ”århundradets kontrakt”. Detta innebar att Azerbajdzjan och ett konsortium av utländska oljebolag kom överens om oljeutvinning i Kaspiska havet. Det statliga oljebolaget SOCAR är i president Aliyevs hand. Och han känner väl till verksamheten efter att tidigare ha varit vice vd för företaget. Det är inte ovanligt att stora oljetillgångar, som innebär ett stort tillflöde till statskassan, tenderar att blockera nödvändiga reformer. Samtidigt göder en fylld kassakista korruption. Båda dessa dystra scenarier tycks besannade i fallet Azerbajdzjan. Men det finns ändå ljus i mörkret. 1999 bildades en statlig oljefond (SOFAZ). Som mycket annat i Azerbajdzjan är denna fond direkt underställd presidenten. Något man för övrigt fått utstå internationell kritik för. Men SOFAZ är annars en av de mest transparenta (www.oilfund.az) och minst korrupta institutionerna i Azerbajdzjan. Transparens gäller dock bara de pengar som kommer in till fonden inte de summor som avsätts till den azeriska statsbudgeten. Med pengar från fonden har regeringen bland annat sett till att många internflyktingar (i dag cirka 600 000) från Nagorno-Karabachkonflikten fått någorlunda drägliga boendeförhållanden. Pengar ska också ha gått till att förbättra bland annat vattenförsörjning och konstbevattning inom jordbruket.

er ige

36,2

Sv

ge

36,9

Ty sk lan d

a

37,2

No r

37,5

Ko re

e

an kri ke

rik

40,2

Fr

en

41,3

Ös ter

n

41,4

Be lgi

ba er

br or St

42,0

Az

ita

nn ie

jdz jan

n

42,1

lie

44,0

Ita

45,8

US A

et

Inkomstandel för de 20% högst avlönade 46,6

Ge or gie n

48,9

Tu rki

nd

48,9

Ry ss la

Ma lay

sia

51,5

Källa: UNDP

36


Faktum är att inkomsterna från oljan och gasen givit Azerbajdzjan en ypperlig chans att omdana samhället. Enligt uppgifter från IMF (International Monetary Fund) har fattigdomen minskats från cirka 50 procent av befolkningen i början av 1990-talet. Till färre än 10 procent i dag. Vad gäller inkomsternas fördelning så visar statistik dock att mellan 2005 och 2008 fick den femtedel av befolkningen som har högst inkomster en ännu större andel av de totala inkomsterna i landet och att de med lägst inkomst fick allt mindre andel. Vi vet också att även om energisektorn står för en tredjedel av landets BNP och 90 procent av exporten så svarar den bara för 1 procent (!) av sysselsättningen. Fortfarande i dag är närmare 40 procent av befolkningen sysselsatt inom jordbruksproduktion. Och genomsnittslönen 2011 var cirka 425 manat (USD 553), enligt den azeriska statistikmyndigheten. En vanlig lön inom den statliga sektorn är 600 manat. Den privata sektorn betalar något bättre. En lärare kan tjäna mellan 120 och 500 manat i månaden. Enligt Världsbanken har BNI (Gross National Income) per capita ökat från USD 1 890 år 2006 till USD 5 330 fem år senare. Vad finns det för planer på att diversifiera industrin och göra landet mindre känsligt för energisektorns inverkan, frågar jag Ali Hasanov hos president Aliyev. Han svarar att detta arbete redan är igång. Inkomstandel för de 20% lägst avlönade

t

4,5

Ma lay sia

n

5,2

Tu rki e

5,3

or gie

A

5,4

Ge

d Ry ss lan

ita

6,0

or

br

Ita lie

n

nn ien

6,1

US

6,5

St

an kri ke

7,2

Fr

a

7,9

Ko re

ba jdz jan er

d

8,0

Az

en

8,5

Ty sk lan

e rik

8,5

Be lgi

er ig

8,6

Ös ter

e

9,1

Sv

No rg

e

9,6

Källa: UNDP

37


– Vi har dragit ned något på oljeutvinningen – med 1,5 procent. Det samma gäller gas. Medan tillväxten i den icke oljebaserade industrin förra året ökade med 9 procent. Det handlar om kemisk industri, elektricitet (tidigare importerade vi en tredjedel av vår el från Ryssland nu producerar vi mer än vi behöver), jordbruksprodukter och bilar. Skillnaden i utvecklingen mellan stad och land är påtaglig i Azerbajdzjan. En stor del av landets produktion och befolkning är koncentrerad till Baku. – Inte alla infrastrukturförbättringar görs i Baku utan även på landsbygden. Men att människor flyttar till storstäder är inte unikt för oss utan typiskt för transitionsländer. I alla tidigare sovjetrepubliker är landsbygdsbefolkningen fattig och utanför storstäderna råder det brist på vatten och gas, vilket gör att folk flyttar. På 1990-talet växte befolkningen i Baku med 30-50 procent. Kriget med Armenien innebar att människor tvingades lämna sina hem. Men 1998 inleddes en ny fas i utvecklingen. Vi började förbättra de sociala förhållandena ute i landet. Nya jobb har också skapats där, men det är svårt att övertala människor att flytta tillbaka [när de väl bosatt Överallt i Baku ser man byggkranar och halvfärsig i städerna]. Vi har indiga hus. Husen ovan ska se ut som flammor och fört ekonomiska morötter, kallas rätt och slätt Flame Towers.

38


exempelvis högre löner för lärare och läkare på landsorten och detta har givit positiva resultat. Nu byggs bland annat skolor. Dessutom fokuserar regeringen på landsbygdpolitik, avslutar Ali Hasanov.

Dålig utbildning är ett stort problem Fikret Akcura på FN menar att en av de bästa saker som sovjettiden ”lämnade kvar” var bra utbildning och sjukvård som vid den tiden “var bättre än i många rika länder”. – Men detta har förfallit efter självständigheten – vilket är vanligt i CIS-länder (Commonwealth of Independent States; Ryssland m fl). Azerbajdzjan har för avsikt att bygga ut den del av näringlivet som inte baseras på olja och gas för att bli en konkurrenskraftig spelare på den globala marknaden. Detta kräver en stor förändring inom utbildningssystemet så att arbetskraftens färdigheter motsvarar dagens krav. I dag satsar den azeriska regeringen mindre på utbildning än vad man gjorde 1999 och vid den tidpunkten hade andelen sjunkit betydligt sedan början av 1990-talet. Fikret Akcura säger att “med tanke på oljefonden skulle man ha kunnat förvänta sig att utbildningssystemet hade förbättrats avsevärt vad gäller närvaro, antalet elever som avslutar sin skolgång och kvalitet. Men så är inte fallet. Resurser allokerade i budgeten eller som andel av BNP är inte på de nivåer som behövs för detta”. Han påpekar att grannlandet Georgien, som inte är lika rikt, ändå avsätter mer till utbildning i sin budget. Till problemet med utbildningens kvalitet ska läggas en omfattande korruption där lärare och annan personal drygar ut sina magra löner med mutor för att elever ska antas till en viss utbildning, få bra betyg, osv.

39


Fikret Akcura och Nato Alhazishvili menar att den azeriska regimen under många år avsatt ”ganska liten” andel till sjukvård – lägre än genomsnittet för medelinkomstländer (dit Azerbajdzjan i dag räknas enligt FN). – Som nation avsätter man cirka 6 procent av BNP till sjukvård, vilket indikerar att befolkningen tvingas betala stora summor ur egen ficka för att få vård. Och detta är en stor börda för mer utsatta grupper. Dessutom satsar regeringen mest på att förbättra infrastrukturen inom vården [läs byggnader] samtidigt som det råder stor brist på kvalificerad personal inom vården – särskilt på landsbygden, säger Fikret Akcura. Låga pensioner är en realitet i dagens Azerbajdzjan. Den azeriska statistikmyndigheten anger motsvarigheten till folkpensionen (basdelen av pensionen) för 2011 till 120 manat (USD 156). Och minimipensionen är 85 manat per månad. De två FN-representanterna förklarar att FN har bistått regeringen med att förbättra pensionssystemet. I dag får pensionärerna sina pensionen via e-kort, det vill säga att de kan ta ut pengarna i en bankomat. Och pensionsbesked kan laddas ned från internet. – När Sovjetunionen kollapsade raderades pensionsförmånerna ut i flertalet CIS-länder och gjorde pensionärerna utfattiga, förklarar Fikret Akcura. – I Azerbajdzjan har dock regeringen avsatt en del av oljefonden för att skapa ett fungerande pensionssystem. Detta är “en solskenshistoria” som bidrog till att minska fattigdomen i landet. Genomsnittspensionen är numera 186-217 manat (USD 242-282), beroende på hur många år man arbetat. På frågan om man kan leva på minimipensionen som är 85 manat per månad, svarar Nato Alhazishvili: – Man lever inte bra på pensionen men man kan få mat för dagen.

40


Men det är inte bara dålig utbildning och låga pensioner som är ett socialt problem i Azerbajdzjan. Tillgång till vatten och kvaliteten på detta är också ett bekymmer och har så varit under många år. Azerbajdzjan har en lång vattenlinje längs Kapiska havet och den som besöker Baku kan flanera längs en vacker strandpromenad mitt i staden. Det är här som man i dag i första hand utvinner olja medan vatten till hushållen är ett stort bekymmer. Vid självständigheten hade cirka 70 procent av den azeriska befolkningen tillgång till kvalitativt bra vatten. I dag är motsvarande siffra cirka 80 procent. Fortfarande finns det förorter till Baku där man bara har vatten ”kanske från 7 till 11 på förmiddagen och så på kvällen igen” berättar Nato Alhazishvili och tillägger att det största problemet dock är kvaliteten. Sanitära anläggningar råder det också brist på, särskilt på landsbygden.

Kvinnors ställning Kvinnor har haft rösträtt i Azerbajdzjan sedan 1918. Men fortfarande i dag finns det få kvinnliga politiker – inga ministrar och endast drygt 15 procent av de 125 parlamentarikerna är kvinnor. Cirka 60 procent av landets kvinnor är yrkesverksamma (labor participation). Kvinnors ställning i det offentliga livet i Azerbajdzjan är svag, jämfört med i Sverige. Och i yrkeslivet är kvinnorna ofta verksamma inom låglöneyrken. I den klassiska azeriska romanen Nino och Ali berättas om så kallad brudkidnappning. Dessa kidnappningar lär förekomma fortfarande i dag. Det handlar ofta om en grupp män, som tvingar in en flicka i en bil, kör iväg och håller henne kvar under natten. När flickan dagen efter kommer tillbaka till sin familj anses i regel skammen vara så stor att hon tvingas gifta sig med frörövaren, oavsett vad

41


som skett under natten (DN/Sveriges Radios Ekoredaktion). Uråldriga traditioner samsas i det azeriska samhället med ett modernt liv där kvinnor så långsamt intar sin rättmätiga plats. – Den bästa undersökande journalistiken under de senaste två åren har gjort av kvinnliga journalister, säger Xadica Ismayilova, på Radio Liberty. Men, tillägger hon, kvinnor har också tjänat på korruptionen, det vill säga kvinnor i presidentens familj. – Presidentens fru är mycket aktiv i det offentliga livet. Hon är mer populär än sin man. Men det finns få morötter för [vanliga] kvinnor att delta. Och männen hjälper inte till med arbete i hemmet. Så är det över hela Kaukasus. Xadica Ismayilova tror att problemen kommer att bli än större i framtiden: – Om tio år kommer vi att ha en grupp av välutbildade kvinnor och samtidigt kvinnor som knappast alls fått någon utbildning. Har en familj inte råd att sända alla barn till skolan så blir det sönerna som får gå eftersom de ska försörja en familj i framtiden. Särskilt på landsbygden håller föräldrar döttrar hemma från skolan ”eftersom man hört talas om våldtäkter och sexuella trakasserier utanför skolorna”, förklarar Xadica Ismayilova. Hon menar att det är en feg ursäkt. – En del vill helt enkelt inte att flickorna ska vara tillsammans med pojkar. Det beror delvis på religionen, delvis på traditioner i Kaukasus. Under sovjettiden tvingade staten människor att sända flickor till skolan. Men nu måste man åtala föräldrar som tar barnen ur skolan. Och det gör man inte. En lösning kan vara att ha separata flick- och pojkskolor samt att til-

42


låta flickorna att bära huvudscarf, tror Xadica Ismayilova. FN har bistått den azeriska regimen att införa en lag mot våld i hemmet. I dag har man projekt för kvinnor på landsbygden. Men, förklarar flera azerer jag talat med, det sociala trycket är starkt att göra vad som traditionellt förväntas av en flicka. Och till syvende och sidst är det ofta frågan om vad som är tillgängligt, inte vad man skulle kunna eller vilja bli.

Eurovision Song Contest Det råder ingen tvekan om att Eurovision Song Contest är viktig för Azerbajdzjan och dess befolkning. Alla man talar med har åsikter om festivalen. Och i princip alla ser fördelar med att människor – och framför allt journalister – från olika länder kommer att besöka Baku i maj månad (semifinaler 22 och 24 maj samt final lördagen den 26 maj). 42 länder deltar i denna årliga musikfestival. Så sent som i början av mars månad var det 43 länder men grannlandet Armenien – som Azerbajdzjan sedan årtionden har en konflikt med om området Nagorno-Karabach – meddelade då att man drog sig ur hela Eurovi-

43


sion Song Contest och med andra ord inte kommer att finnas på plats i Baku. – Vår befolkning är stolt över att ha vunnit Eurovision Song Contest och det är ett tecken på vårt stora intresse för musik. Dessutom får vi tillfälle att visa upp vår kultur och vår gästfrihet. Tävlingen tilltalar särskilt de unga i landet och 64 procent av befolkningen är mellan 12 och 35 år. Våra ungdomar får träffa ungdomar från en rad andra länder, säger Ali Hasanov, PR-ansvarig hos president Aliyev. Festivalens slogan är ”Light your fire”. Vad innebär det? – Det första intrycket av Azerbajdzjan ska vara att det är varmt och gästvänligt. Eld symboliserar vår tillhörighet till historien, säger Ali Hasanov. Azerbajdzjan kallas ”eldens land” och redan från 400-talet finns det texter där Baku omnämns som en plats med ”helig eld”. Besökare under antiken kunde berätta om “en flamma från en klippa …”. Vad som med största sannolikhet avses är brinnande gas. En inte helt ovanlig företeelse i olje- och gasrika Azerbajdzjan. Eld dyrkades under lång tid i Azerbajdzjan framför allt som en del av Zoroastrismen. Zoroastrierna är kända för sin eldskult och sina eldstempel. De viktigaste riterna utförs av präster framför den heliga elden. Fikret Akcura, FN:s och UNDP:s representant i Azerbajdzjan säger att festivalen är viktig för den azeriska regimen som vill förbättra sin image utomlands och dessutom vill man visa för presumtiva investerare att man klarar av säkerheten under ett så omfattande evenemang som Eurovision Song Contest. – Eurovision Song Contest kan även påverka azerernas syn på sitt eget land så att man ser på det mer blidare ögon, tror Fikret Akcura och tillägger:

44


– Man vill visa att man står Europa nära. Etibar Mammadov, NIPA, menar att festivalen erbjuder en chans att ”öppna ett fönster mot väst”. Att detta är en chans att visa upp de bra sidorna av Azerbajdzjan och dess kultur. ”Samtidigt kommer alla att kunna se Azerbajdzjans problem.” Han hoppas på en mer rättvisande bild av sitt hemland. Det samma gäller för Isa Gambar, partiledare för Musavat, som hoppas på en bättre image men samtidigt säger att regimen måste släppa alla politiska fångar innan festivalen går av stapeln: – Vi kommer att göra vårt bästa för att alla politiska fångar ska släppas och att mötesfrihet ska gälla för alla. Får vi inte gehör för dessa krav så innebär det att Eurovision Song Contest bara blir ett par dagar med sång men i slutändan ett slag mot demokratin i Azerbajdzjan. Det skulle betyda att president Aliejev lyckats imitera demokrati.

Traditionell azerisk musik spelas gärna i dag. Här en grupp musiker på en restaurang i Baku, januari 2012.

45


Xadica Ismayilova från Radio Liberty är inne på samma spår: – Under Eurovision Song Contest kommer man att dansa på gatorna. Men var är mötesfriheten när en ungdomsgrupp som läser böcker på gatan, för att motivera andra att läsa, skingras av polisen och blir tillsagd att sluta läsa eftersom det strider mot den allmänna ordningen!

Arenen där Eurovision Song Contest ska hållas ligger på en holme i Kaspiska havet. Den ses längst till vänster i bilden och var fortfarande under byggnation när fotot togs i månadsskiftet januari-februari 2012.

46


Denna rapport är författad av Elisabeth Precht, informationschef på Jarl Hjalmarson Stiftelsen. Hon har under mer än 30 år arbetat som journalist i Sverige, Centraleuropa och USA. elisabeth.precht@hjalmarsonstiftelsen.se

47


Jarl Hjalmarson Stiftelsen grundades 1994 och har till uppgift att främja samverkan och europeisk utveckling på frihetens, demokratins och marknadsekonomins grund. Detta sker genom upplysning och information till politiska partier och organisationer om demokrati och europeisk integration. De första åren koncentrerade Stiftelsen sin verksamhet främst till länder i närområdet: Estland, Lettland, Litauen, Polen och S:t Petersburg-området. Under senare år har verksamheten vidgats till att även omfatta Azerbajdzjan, Ukraina, Vitryssland, Balkan, Turkiet, Afrika och Latinamerika. Verksamheten omfattar politiskt aktiva och fokuseras till kvinnor och ungdomar, det vill säga de som inom några år kommer att inneha betydelsefulla politiska positioner i sina respektive länder. Arbetet finansieras i huvudsak av biståndsmyndigheten Sida som en del av det partianknutna bistånd som ska »bistå i utvecklingen av ett väl fungerande partiväsende i u-länder och länder i Centraloch Östeuropa i syfte att främja ett representativt demokratiskt styrelseskick«.

Jarl Hjalmarson Stiftelsen Box 2080 10312 Stockholm tel 08 676 8000 www. hjalmarsonstiftelsen.se

48

Profile for Jarl Hjalmarson

Azerbajdzjan - i skuggan av en diktatur  

Den 26 maj hålls Eurovision Song Contest i Baku, Azerbajdzjan. Men hur ser det ut i det azeriska samhället? Landet är långt från en demokrat...

Azerbajdzjan - i skuggan av en diktatur  

Den 26 maj hålls Eurovision Song Contest i Baku, Azerbajdzjan. Men hur ser det ut i det azeriska samhället? Landet är långt från en demokrat...

Advertisement