Page 1


Till min Katiuska, Cilla (Xila) Pihlström.

Donostia 2012

Jag har inte en aning om hur dom dök upp i mitt liv och heller inte hur jag förälskade mej i dem alla! Eller kanske jag ändå har… Jag tror det var förra sommaren som jag i en ekstubbe upptäckte det: världens vackraste leende! Naturligtvis blev jag förälskad i hennes underbara leende, och på så vis kom det sej att hon stannade kvar i min verkstad. Jag var så kär att jag bara hade ögon för henne. Hon fick mej att plocka fram mitt bortglömda leende och glömma dysterheten som vi vuxna har inristad i ansiktet. Tills hennes syster anlände. Och naturligtvis förälskade jag mej på nytt i det leendet.


Måste jag dela min kärlek mellan dem? Varje månad dök en ny syster upp. Och varje gång förälskade jag mej på nytt. Ea nor zen haiei ezetz esateko ausarta! Vilka ansiktsuttryck och tiggande blickar! Dessutom höll dom kvar min blick och fick mitt gamla hjärta att smälta. Vem vågade vägra dem något! En bad mej om en målning, en annan bad mej att gömma en fågel, den tredje ville ha en blomma. I den stilen fortsatte det. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn men jag tror att en hette Maritxu, hennes tvillingsyster Edit, och den äldsta Olatz. Men helt säker är jag inte. Var och en hade en historia att berätta mej och en massa frågor att ställa. De var så vetgiriga, ni vet, i den åldern kan man knappt sitta stilla... Så småningom sökte sej var och en sin plats i verkstaden: en ställde sej direkt i hörnet med sin tvillingsyster och på så sätt ockuperade de min verkstad. Alltid skrattande och leende, och jag njutandes av deras sällskap. Jag bjöd dem hela min uppmärksamhet och skämde bort dem i tur och ordning. En sa: ge


mej den! En annan: fixa min arm! Ta bort den! Sandpappra mer på den där sidan! I början var dom fyra. Sedan sex: och till slut sexton. Och även om det var omöjligt att ge dem alla uppmärksamhet samtidigt så försökte jag skämma bort dem turvis. Men sedan ett tag hade jag inte längre tid för dem alla för dom var helt enkelt för många. Dessutom var jag rädd att det skulle dyka upp fler systrar med bollar, hundar och jag vet inte vad! En gång frågade mej Luisillo: varför har alla gula gummistövlar? Det var av ren avundsjuka! En gav jag ett par gula gummistövlar och förståss ville en annan också ha precis likadana, och den tredje likaså för att inte känna sej utanför. Sedan ville alla ha mössor och jag bad Kontxa, Edurne och mamma virka dom. Vilket bråk det blev! Alla ville ha exakt likadana: röda, och så fortsätter de än: -Den är min! -Han gav den till mej först! Alltid samma sak. Till slut bad dom mej om mera och mera. Varenda dag kom dom med nya krav. Ni förstår säkert: att sitta inlåst i en verkstad är inte så lätt för de busaktiga. Jag byggde till och med ett hus där de alla kunde bo tillsammans men det fungerade inte


för var och en krävde sin egen plats i verkstaden och dessutom rörde dom sej oroligt hit och dit.

Då bestämde jag mej för att skicka dom på en resa och letade upp en utställning åt dom. På så sett tog jag avsked av dem. Ibland får jag meddelanden av en eller en annan men jag har inte träffat nån av dom igen. Esku onetan egotea espero dut eta lagun maiteminduei, nagusi berriei, bizi poza emango dietela, espero dut. Jag hoppas att de befinner sej i goda händer och att dom ger sina nya vänner och kanske ägare? lycka och glädje.

Patxi-Txiki.


Katiuska på svenska  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you