Page 1


Det här är en tidning fylld med saker jag hittat online och påverkats av. Foton från unsplash.com Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda – Marcus Schmidt................................. 4 En annan grej – Fredrik Backman...................................................................................... 10 Matkassen............................................................................................................................. 15 Bäste Herr Obama! – Johnny Olsson................................................................................. 16 Subject: The Next Stage of My Life..................................................................................... 17 Vi, nätbarnen – Piotr Czerski............................................................................................... 18 Säkerhetspolitiken i en d ­ emokrati – Bruce Schneier........................................................ 24 Laziz Sharifov....................................................................................................................... 26 Richey Shackleton............................................................................................................... 29 Nätet, integritet och f­ örtroende – Tomas Lindroth............................................................ 30 Ibland räcker orden inte till – Björn Nilsson...................................................................... 32 To my daughter’s high school programming teacher – Rikki Endsley........................... 34 Saker jag själv ­bidragit med u ­ nder året............................................................................. 39 Innehållsval och form: Emma Marie Andersson, opassande.se


4

http://magnihasa.blogspot.se/2013/11/ratt-som-det-areller-ratten-att-vara.html

1

Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda Märkliga saker händer med den som tänker två saker samtidigt. Nämnda saker sätts i perspektiv, och märkligheter som går förbi obemärkta i sin ensamhet blir u ­ ppenbart övertydliga i tvåtakt. Frågan är: vad händer om vi tänker på den reellt existerande demokratin och den reellt existerande massövervakningen sam­tidigt? För att kunna tänka dessa två saker samtidigt så måste en först ha tänkt dem var för sig. Sålunda tänker jag ställa upp det ena och det andra var för sig, för att sedan ställa dem bredvid varandra. För att underlätta din läsning är uppställandet numrerat – först den ena, sedan den andra, sedan det tredje som följer när de två första inträffat. Helt okynnes.

Marcus Schmidt

Det märkliga med den reellt existerande massövervakningen är att den handlar väldigt lite om att ställa brottslingar inför rätta. Den motiveras förvisso väldigt stenhårt med trygghet och säkerhet som garant, men när policydokumentet möter asfalten så är det väldigt få vardagsbrottslingar som behöver bry sig. Det är inte det att de inte omfattas av övervakningen – tvärtom, alla övervakas – utan det att de som sitter vid de digitala periskopen har annat för sig. Andra prioriteringar, andra målbilder, andra sponsorer. Det är oerhört märkligt att vi inte börjat översköljas av rapporter om rättsfall där misstänkta terrorister och överorganiserade brottslingar sätts dit på grund av bevisning insamlad via massövervakningen. Dess förespråkare, som i alla tidigare lägen varit ytterst måna om att betona att det var precis så övervakningssystemen skulle användas, borde vara eld och lågor över de fall där det gick som de tänkte sig. Helt plötsligt vore alla kritiska röster möjliga att vifta bort med en enkel hänvisning till faktiska omständigheter: systemen används som de är tänkts, brottslingar får sina rättvisa straff, och världen har bevisligen inte


5

gått under. Rent PR-mässigt vore det slam dunk, och inte bara gentemot kritikerna – det finns inget som vinner hjärtan och röster så mycket som konkreta bevis på att brottslingars liv blivit svårare under ens mandatperiod. Det finns inga anledningar att utgå från att den samlade mediekompetensen hos den sittande regeringen och den slumrande oppositionen helt plötsligt är nollställd. De vet fort­ farande vad de gör, de vet fortfarande vad de röstade ja till, och de vill fortfarande bli omvalda. Varför låter de bli att exploatera denna källa till omgående goodwill? Eftersom systemen inte används för att sätta dit brottslingar, terrorister och deras vänner. De används för att spionera på Angela Merkel. Eller, för att bli mindre specifik, de används för att spionera på personer som inte är vare sig brottslingar eller terrorister enligt gängse definitioner. Det kanske kan argumenteras att andra länders regeringschefer är både brottslingar och terrorister, men det är inte PR-mässigt smart att göra det. Inte minst när det finns en förväntan om att bibehålla och kontinuerligt fördjupa befintliga diplomatiska förbindelser med dessa regeringar. Om det nu inte är brottslingar och terrorister som sätts under bevakning – vem är då måltavlan för all denna övervakning? Tja. Det vore onekligen intressant att veta. Inte minst för att få klarhet

i var skattepengarna tar vägen; inte mest för att det finns en konstitutionell trygghet i att veta att de inte kan riktas mot vem som helst bara för att deras namn råkar nämnas under en fikarast. Eller att systemen inte aktiveras så fort du blir politiskt obekväm. Enligt godtycklig definition av ’obekväm’.

2

Det märkliga med den reellt existerande demokratin är att den inte alltid är så representativ som dess definition antyder att den borde vara. I teorin finns det folk på plats i statsapparatens beslutsfattande maskineri som representerar våra intressen – oberoende av vilka vi råkar vara. Eftersom vi röstar in våra representanter till detta maskineri. Tanken är att systemet på så vis ska legitimera sig självt. Alla har trots allt rösträtt, och när allas ­röster tas i aggregat så blir summan större än dess deltagande – den enskilda rösten gör förvisso vare sig till eller från, men eftersom de som tycker samma saker röstar på samma saker så blir slutresultatet ändå representativt. Det säger sig självt att det här bygger på att så många som möjligt


6

röstar. Det blir väldigt fort väldigt icke-representativt om stora delar av befolkningen inte deltar. Vilket bäst kan representeras av de tidevarv då bara rika människor fick rösta – eller, för den delen, när kvinnor inte fick rösta. Eller bli röstade på. Du kanske eller kanske inte håller med om vikten av proletär feministisk kamp. Det är inte viktigt – det viktiga är att de som gör det kan bli representerade. I teorin är denna ordning självlegitimerande. De som bäst representerar väljarnas intressen blir valda; väljarna blir representerade av att rösta på de som bäst representerar deras intressen. De som styr idag styr inte för att de råkade göra det igår – de har gjort sig relevanta för de medborgare de styr över, och dessa medborgare har blivit relevanta i sammanhanget.

Som synes så fungerar detta i dubbel riktning. Den ansvarsfulle politikern har ett kall att representera efter bästa förmåga, och den ansvarsfulle medborgaren har ett ansvar att gå och rösta när valdagen anländer. Mycket kan sägas om de politiker som inte levererar – än mer sägs till de medborgare som inte röstar. För den som vill ha ett övertydligt exempel på detta, så finns den här intervjun med Russel Brand. Invändningen ”men du röstar ju inte!” används, mer eller mindre ordagrant, Det är svårt att inte tänka att ganska precis vilken argumentation som helst skulle kunna sopas under mattan med de orden – hur relevant den än må vara. Legitimitet går åt två håll. Systemet är självlegitimerande – och därmed är de som inte deltar i systemet illegitima. Deras röster är inte räknade, och därmed räknas inte deras röster. Det finns ett otal anledningar till att inte rösta. Akut politisk apati är en av dem. En känsla av att inget förändras av att rösta är en annan. För att inte tala om en grundmurad visshet om att det politiska maskineriet struntar fullständigt i ens


7

åsikter, bekymmer, frågor, livsvillkor, liv och ens bokstavliga död. De senaste åren har kännetecknats av en generell nedprioritering. Ordet ’nedskärningar’ är på tapeter och policydokument. Allting ska göras billigare, effektivare, snabbare. Om det kostar så måste det motiveras, och om det inte motiveras snabbt och effektivt nog så omklassas det till en onödig kostnad. Kombinationen av ökade vinster och sänkta skatter innebär en minskning av de frågor som anses legitima – det offentliga drar sig tillbaka, Dras tillbaka. Skärs ned, bort, av. Trygghet kostar pengar – du borde börjat bygga dit personliga varumärke för femton år sedan! Det är inte utan att vissa människor har fog att börja känna sig illegitima. Vare sig de röstar eller inte. Det är i allra högsta grad en politisk fråga åt vilket håll illegitimiteten riktas. Riktas den från individen och uppåt? Det vill säga, är individen en oföretagsam latmask som är för oförmögen för att skaffa sig ett ordentligt jobb? Eller riktas den nedåt – finns det ett demokratiskt problem i att politiken i allt högre grad meddelar att den aktivt försöker bry sig mindre om ifall dess medborgare lever eller dör? Det finns legitimitet, och det finns legitimitet.

3

Det märkliga i att ställa den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin bredvid varandra är att det inte görs oftare. Inte minst eftersom det leder oss till frågan

om varför. Varför övervakas Angela Merkel? Varför övervakas du och jag? Varför är en demokratiskt ambitiös stat i full färd med att övertrumfa DDR:s väldokumenterade prestationer? Den skulle kunna ha väldigt goda, väldigt legitima skäl för det. Om vi ser legitimitet som någon­ ting som garanteras genom formalia, så är massövervakningen framröstad av informerade väljare som vägde för- och nackdelar och kom fram till att mer ­övervakning är representativt för dem. Vi har massövervakning eftersom vi röstade på de partier som införde (och förstärkte) den, och vi röstade på dem eftersom det efter nogsamt övervägande verkade vara en bra idé. Demokratin levererar. Om vi vänder på legitimiteten så ser bilden annorlunda ut. Det finns allt fler människor som inte längre är legitima i klassisk mening – de är arbetslösa, de är invandrare, de har märkliga sexuella läggningar, de är fattiga, de är jobbiga, de är någonting som inte klassas som ’normalt’.


8

De är störningsmoment, främmande inslag, fläckar på samhällskontraktet. De är oförutsägbara. Och på grund av detta så måste ett öga hållas på dem – ordningen måste upprätthållas mot den ständiga anstormningen av oordnade människor. Annars väntar kaos. Det märkligaste med denna bakvända bild är att brottslingar inte är det största hotet. De bryter förvisso mot lagen och skapar allmän oreda i sina härjningar, men det är en hanter­bar och förutsägbar oreda. Den kan mildras, förebyggas, försäkras mot. Förskjutas från det allt mindre offentliga till det allt ensligare privata – brottslighet normaliseras, och det är ditt fel om du inte låser cykeln, dörren eller underlivet. Det finns många sätt att bli en illegitim människa. I stället för att hålla ordning på brottslingar, används den allt mer omfattande övervakningen för att hålla koll på vanliga människor. Arbetslösa tvingas fylla i rapporter om sitt arbetssökande, socialbidragstagare får finna sig i att samtliga deras ekonomiska transaktioner granskas, invandrare (eller, rättare, folk som ser utländska ut) får finna sig i att bli stoppade av polisen vid jämna mellanrum. Allt tätare och

allt intensivare mekanismer används för att hålla de illegitima på plats. Och om de tar sig friheten att protestera mot detta, så möts de inte helt sällan av de två minst motiverande svaren de över huvud taget kan få: ”men du röstade på det”, samt ”men rösta på något annat då”. Det torde inte vara någon överraskning varifrån dessa svar hämtar sin legitimerande kraft. Kombinationen av den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin är inte en munter tanke. Vem övervakas, vems är demokratin? Vem behöver de allt fler och allt finmaskigare kontrollmekanismer som sätts i system? Är det ett legitimt försvar av den rådande ordningen, eller är det ett allt desperatare försvar av en ordning där allt fler grupper exkluderas och behöver försvaras mot? Det är inte en fråga du kommer få svar på i det här inlägget. Men det är en fråga som är väl värd att fundera vidare på. En tanke i taget, sedan två, och sedan ... n


9

The reason we struggle with insecurity is because we compare our behind-the-scenes with everyone else’s highlight reel. Steve Furtick


10

http://fredrik.cafe.se/en-annan-grej-3/

En annan grej Det är rätt svårt att veta var man ska börja ibland. Folk ger mig betalt för att berätta historier nuförtiden. Vi kanske kan börja där. Det är ju på alla sätt orimligt. En obegriplig ynnest och ett oförtjänt privilegium. Jag hoppas att ni vet att jag vet det, och jag hoppas att ni vet att jag bara kommer få göra det här så länge ni låter mig hållas. Så det är faktiskt mest ert fel. De allra flesta dagar är ju den här bloggen, som såväl den tillfällige som återkommande besökaren oundvikligen lär ha lagt märke till, mest en plats vigd åt trams och dumheter. Den finns till enbart för att, som en god vän en gång uttryckte det, ”Fredrik tyvärr hyser en ohejdbar kärlek till det svenska

Fredrik Backman

språket som väldigt sällan är besvarad”. Jag älskar ord. Jag hoppas att de tids nog, i likhet med mina barn och min fru, lär sig att leva med mig. Men det här är bara en blogg. Jag är bara en kille med keps. Och det finns marknadsavdelningar på olika håll som då och då kommer försöker lura i er att ni läser den här bloggen gratis. Jag vill självklart absolut inte på något sätt jämföra personerna på de marknadsavdelningarna med fula saker, men ja, ni vet. Det vill jag ju. Ingen av oss läser någon­ ting gratis. Vi betalar med vår tid. Det finns andra marknadsavdelningar som kommer försöka lura i er att priset för att läsa mina böcker står på en liten röd klisterlapp i ena hörnet av dem, men det är ju inte det jag verkligen kräver av er. Det jag verkligen kräver av er, oavsett om ni läser mina dumheter inbundet eller genom en torrent, är er tid. För det finns ingen valuta som är ett vanligare svar på vad nästan alla jag träffat skulle växla in ett ekonomiskt oberoende mot, och när man har två barn och ligger outhärdligt långt efter sin fru i åtminstone tre olika tv-serier finns det ingen valuta man har större respekt för. Tid att göra fler saker man vill och färre


11

saker man inte vill, tid att sitta still och lyssna på musik, tid att leka med människor som har uppenbara brister i sin grammatik och finmotorik men som på något sätt lyckats lista ut ett sätt att krama en inifrån. Ingenting ni läser är gratis. Jag överrumplas fortfarande varje dag av att ni är omdömeslösa nog att välja att lägga delar av er valuta på mig. Jag förstår att det inte verkar så när jag lägger så här förbannat många ord på att inleda ett blogg­ inlägg, men jag hoppas att ni vet att jag har respekt för vad ni gör här. Vad ni ger mig. Då och då får jag mejl av människor som företräder olika välgörenhetsorganisationer. De senaste månaderna har jag av olika anledningar fått lite fler än vanligt. De skriver till mig för att de vill att jag ska skriva till er. För att de vill ha er valuta. Jag hinner inte svara alla, jag hinner inte ens ta ordentlig ställning till alla, och jag är på gott och ont högst medveten om vilken skitstövel det gör mig till. Väldigt ofta måste jag förklara för organisationerna ifråga att det är svårt för mig att be er skänka pengar till organisationer vars arbete jag inte alls är insatt i och på intet sätt är smart nog att begripa. Inte för att jag tror att ni är omdömeslösa nog att göra någonting alls bara för att en tjock skåning med keps och blogg skulle säga det åt er givetvis, den här bloggens största förtjänst har ju alltid varit

att den har mer intelligent läsekrets än upphovsman, men för att det inte på något sätt ur någon synvinkel kan anses vettigt och rimligt att jag antas vara kapabel att göra ett urval av vem som förtjänar uppmärksamheten och inte. För jag har ingen aning. Jag är en av de absolut mest priviligierade personer jag känner, och en av de minst lämpade att försöka göra en uppdelning i vilka sorts orättvisor som är viktigare än andra. Jag försöker förklara det. Men ibland vet man ju inte var man ska börja. Och ibland måste vi göra undantag, ni och jag. Jag hoppas att det är okej. Om det inte är det ber jag om ursäkt för att jag tog upp er tid. Bloggen återgår alldeles strax till sin ordinarie brist på program. Innan dess tänker jag bara säga något om alla mejl jag har fått om cancerforskning. Så: Jag vet ju verkligen inte ett skit om cancerforskning, så ni vet att jag vet att det inte finns någonting jag kan berätta för er om den sjukdomen som ni inte redan vet. Varje år får 55 000 personer någon form av den, bara i Sverige. 440 000 personer lever med den, varje dag. Det går inte att omfamna de siffrorna. Går inte att få dem att kännas på riktigt. Just nu pågår bland annat


12

Rosa Bandet, parallellt med det drivs ett oräkneligt antal mindre insamlingar till stöd för eller minne av människor som kämpar eller har kämpat eller inte får chansen att kämpa längre. Jag kan inte berätta deras historier. Men jag tänkte försöka berätta en jag kan istället. Ni får gärna fylla på med era egna efteråt. Bankgiro­ nummer eller insamlingar eller andra organisationer som ni tycker förtjänar uppmärksamhet. Kommentarsfältet är ert. Jag hade förmånen att få rita ponnys i folks böcker på Bokia i Löddeköpinge för några veckor sedan. På planet ner till Malmö satt jag några rader framför Simon Bank. Det finns alldeles för mycket att säga om vad Simon Bank har betytt för mig för att det ska gå att sammanfatta här, men om jag ska säga något så var hans texter om fotboll som djupa andetag varje gång jag hade lunchrast på riktigt dåliga dagar på väldigt vanliga jobb för några år sedan. Han är en av de mest enastående historieberättarna jag vet i det här landet. Jag har suttit i lunchrum på ett trucklager och i en skåpbil med Anticimexlogo långt ut på den skånska landsbygden och på en upp och ner-vänd läskback i diskrummet på Harry’s i Helsingborg och läst honom. Som djupa andetag, varje gång. Jag funderade som hastigast på att vända mig om och säga det till honom. Jag lät bli, av olika anledningar, och läste Bodil Malmstens

”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” istället. Grät mig mellan Stockholm och Malmö, för att det är vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Kortsluter mina synapser. ”Det hände i natt. Natten till nu”, skriver hon. ”Världen vaknar enligt tidszon men inte min människa, aldrig igen. Det här gör för ont för att ta i med ord.” Ett par dagar senare läste jag en text om fotboll av Simon Bank. Han citerade Samuel Beckett, eftersom det är sådant Simon Bank gör när han skriver om fotboll. ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” Första gången jag hörde talas om Samuel Beckett var när han citerades av min svensklärare på gymnasiet. Han tyckte att jag var en arrogant skitstövel, min svensklärare, han sa det till mig första gången han slängde ut mig ur ett klassrum. Jag tyckte om honom från första lektionen. ”Du är begåvad, men det spelar för fan ingen roll hur begåvad man är när ingen orkar vara i samma rum som en i mer än fem minuter!” sa han till mig någonstans där i början. När vår klass gjorde en resa till Spanien åkte han med som klassföreståndare. Vi delade rum. Satt på balkongen och pratade om kvinnor och kärlek och böcker. Jag hade inte så många att prata om kvinnor och böcker med på den tiden, visste inte riktigt hur man gjorde, var inte kapabel att erkänna för mig själv riktigt vad någon av dem ställde till med inuti mig. Jag var sexton eller sjutton när han gav vår klass en skrivuppgift


13

baserad på en uppsatstävling han hade sett någonstans. Den var sponsrad av ett industriföretag, riktad till gymnasieelever med temat: ”Det som formar min syn på framtiden”. Jag visste inget om framtiden, så jag skrev bara om tid. Tid som valuta. Framför allt skrev jag om min egen tid som fjortonåring och dagarna när jag funderade på att göra slut på den. Om ångest och ensamhet och självmordstankar. Hur jag såg på den tiden två år senare. Vad tid gör med människor. Det gick ett par veckor. Jag var hemma hos min bästa vän och åt mackor och kollade på Fresh Prince i Bel Air. Min bästa vän gick ut i köket och svarade i telefon. Jag hade ingen mobil så vår svensklärare hade fått ringa kors och tvärs över Helsingborg halv elva på kvällen för att få tag på mig. ”Det är Gustav”, sa min bästa vän. ”Han skriker”. Det var ett ganska kort samtal. Gustav sa att jag hade vunnit uppsatstävlingen. Jag sa att jag inte visste att han skickat in min text. Sen frågade jag om jag hade vunnit något. Han skällde ut mig för att jag var en arrogant skitstövel som aldrig lyssnade. Sen fick jag åka till New York i en vecka med alla utgifter betalda. Jag minns att jag stod på Times Square och tänkte ”fan,

jag borde skriva grejer oftare…”. Jag minns också att Gustav avslutade det där telefonsamtalet ganska abrupt. Att det lät som om han fick svårt att andas. Det tog mer än femton år för mig att inse att det var för att han inte ville att jag skulle höra hur stolt han var. Eftersom jag inte var redo för det. ”Skriv så mycket du bara kan, skriv ärligt, skriv allt”, sa han till mig när jag tog studenten. Try again. Fail again. Fail better. Vi hördes inte av på några år. När jag var någonstans strax över tjugo, mellan Asienryggsäckar och universitetskurser, postade jag en ofantligt lång och outhärdligt pretentiös inledning på en ohyggligt svårmodig roman till honom. En tid senare sprang vi på varandra på ett köpcentrum. Han sa att han hade läst, han sa inte att han gillade det. Han klappade mig bara på axeln och sa ”fortsätt skriv, skriv något annat, skriv något ärligt”. Fail better. Resten av samtalet ägnade han åt att fråga om min familj. Om jag hade någon flickvän. Om jag var glad. Om jag var lycklig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vi sprang på varandra ett par gånger


14

till efter det, men alltmer sällan. Jag tänkte ringa många gånger men gjorde det aldrig. Men jag tänkte på honom ibland när jag skrev saker, när jag skrev om och skrev om och skrev om. Jag tänkte att jag skulle vänta med att ringa tills jag hade fått min första bok publicerad. Tills jag hade något att visa honom och säga tack för. Det är mer än tio år sedan han ställde frågan och jag tänker fortfarande ett par gånger varje år att jag ska ringa honom nu och berätta att jag blev glad. Att jag är lycklig. Att jag flyttade sextio mil och träffade någon som springer barfota på insidan av mitt bröst, att vi har två barn och att en massa galningar betalar mig för att skriva nu. Jag tänker att jag ska ta mig tiden att ringa. Man glömmer fort, tiden gör det med människor. Ju fler år som går desto fler blir sekunderna innan jag kommer ihåg att jag inte längre kan. ”Så länge jag har känt dig har du letat efter något”, sa min bästa vän till mig i sitt tal när han var best man på min frus och mitt bröllop. Det är ju så. Ibland glömmer man ringa folk som hjälpte en att leta och berätta att de kan sluta. Att man hittat det.

Gustav dog i cancer i december för sju år sedan. Mindre än en månad senare fick jag för första gången betalt av en tidning för något jag skrivit. I april flyttade jag sextio mil och hittade någon som jag inte längre kunde ringa och berätta för honom om. När jag, några gånger varje år, tänker att jag ska ringa honom och det går några sekunder, fler för varje år, och allt slår mig igen, då fattas han mig. Framför allt fattas han alla de sextonåringar som aldrig fick chansen att stiga in i hans klassrum och bli kallade för arroganta skitstövlar. Bli sedda av honom. Få hans tid. ”Det här gör för ont för att ta i med ord”. Ibland skriver välgörenhetsorganisationer till mig och ber mig att skriva till er om vad de gör. Jag kan inte göra det. Jag vet ingenting om cancerforskning. Men jag antar att den handlar om att misslyckas. Misslyckas igen. Pröva igen. Fail better.   Cancerfonden har postgironummer 901986-0 och bankgironummer 901-9514. Kommentarsfältet är ­öppet för andra förslag. n


15

Matkassen Matkassen har sedan start förmedlat en stor mängd matkassar, kläder och presentkort mellan givare och medlare, inte minst hoppas jag att vi förmedlat en känsla av gemenskap och omtanke för den känslan är lika viktigt som en falukorv i kylen! Vårt mål är att förmedla kortsiktig akut hjälp till barnfamiljer , vi jobbar förutsättningslöst med inriktning på barnen. Vi har 300.000 ekonomiskt utsatta barn i Sverige idag och vi vill göra allt vi kan för att förmedla budskapet att vi finns här för dom. En del frågar hur vi vet att hjälpen hamnar rätt? Jag har tidigare tagit upp detta i loggen men på allmän begäran kopierar jag in mitt svar här: ”Hur vet ni att hjälpen inte hamnar hos föräldrar som tex dricker upp pengarna? Det vet vi inte! Inte heller ställer vi obekväma frågor eller uppmanar någon att berätta för oss varför deras situation ser ut som den gör. Den här sidan är till för barnen och det spelar ingen roll om ett barn inte har vinterskor och mat på bordet pga en förälders missbruk eller om det beror på något föräldrarna inte kunnat råda över som sjukdom och arbetslöshet. ALLA barn har samma värde i våra ögon, alla barn

https://www. facebook.com/ pages/ Matkassen/ 1615138 67384504

ska ha samma rätt till ett försök från oss att hjälpa till. Vi kommer aldrig be Er om kontanter. Matkassar, blöjor, välling, barnkläder, presenter till födelsedagar och vissa fall presentkort eftersom det är praktiskt för oss att tillgå när vi inte hittar givare i rätt stad. Håll era sinnen öppna, tillsammans kan vi göra skillnad och GÖR skillnad för ALLA barn. Jag tror vi kan skapa nått fantastiskt här och jag vill ge en eloge till alla som bidragit, gillar och delat! NI gör den här sidan till vad den är och arbetet på den här sidan måste göras förutsättningslöst och utan fördomar. Fortsätt sprida kärlek och omtanke, det är ni så otroligt bra på!


16 http://scriptorium.se/josh/2013/08/21/35-ar-for-attavsloja-krigsforbrytelser

Vi, en del av det svenska folket som fortfarande tror på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, vill härmed uttrycka vår avsky inför domen som skickar en människa i fängelse i 35 år för att ha avslöjat krigsförbrytelser. Vi anser att det är en skam för en nation som sätter en ära i att framhålla sig själv som världens främsta demokrati, och om vår egen regim inte bestod av knähundar och blötdjur skulle de meddela det å våra vägnar. I ett helt orelaterat ärende måste vi tyvärr avboka ert besök den 4-5 september. Det visade sig att vi hade bokat tvättstugan den fjärde och den femte firar vi Tommaso Campanella. Vi beklagar olägenheten. Kanske är det inte försent att hälsa på Putin ändå. Vi tror att ni skulle komma rätt bra överens. Ring inte oss, vi ringer er. Inte er tillgivne

Johnny Olsson

Bäste Herr Obama!

P.S Er hund Bildt har ätit upp adressboken så vi var osäkra på var vi skulle skicka det här meddelandet för att ni skulle få det så snart som möjligt. Men sedan kom vi på att vi kan posta det var som helst på Internet, som den här killens blogg till exempel, och märka det ­”ALLAH AKBAR” så kommer NSA att snappa upp det och meddela er.


17

Subject: The Next Stage of My Life

I want to thank everybody who has supported me over the last three years. Throughout this long ordeal, your letters of support and encouragement have helped keep me strong. I am forever indebted to those who wrote to me, made a donation to my defense fund, or came to watch a portion of the trial. I would especially like to thank Courage to Resist and the Bradley

Manning Support Network for their tireless efforts in raising awareness for my case and providing for my legal representation.   As I transition into this next phase of my life, I want everyone to know the real me. I am Chelsea Manning. I am a female. Given the way that I feel, and have felt since childhood, I want to begin hormone therapy as soon as possible. I hope that you will

support me in this transition. I also request that, starting today, you refer to me by my new name and use the feminine pronoun (except in official mail to the confinement facility). I look forward to receiving letters from supporters and having the opportunity to write back. Thank you, Chelsea E. Manning


18 http://opassande.se/2012/02/26/piotr-czerski-vinatbarnen/

Vi, nätbarnen Det finns antagligen inget a­ nnat ord som är så överanvänt i mediaresonemanget som ”generation”. Jag försökte en gång att räkna de ”generationer” som har blivit utnämnda de senaste tio åren, sen den välkända artikeln om den så kallade ”Generation Ingenting”; Jag tror att det var så många som tolv. De hade alla en sak gemensamt: de existerade endast på papper. Verkligheten försåg oss aldrig med en enda påtaglig, meningsfull, oförglömlig impuls; den gemensamma erfarenheten som för alltid skulle särskilja oss från generationen innan. Vi hade letat efter det, men istället kom en banbrytande förändring omärkligt, tillsammans med kabel-tv, mobiltelefoner och – mest av allt – internettillgång. Det är först idag som vi till fullo kan förstå hur mycket som har förändrats de senaste femton åren. Vi, nätbarnen; vi, som har växt upp med och på internet, är en generation som lever upp till kriteriet för termen på en smått omstörtande sätt. Vi upplevde aldrig en impuls från verkligheten utan snarare en metamorfos av verkligheten i sig. Vad som förenar oss är inte ett gemensamt, begränsat kulturellt

Piotr Czerski

sammanhang, utan tron att sammanhanget i sig är självdefinierande och påverkar det fria valet. När jag skriver detta är jag medveten om att jag misshandlar pronomet ”vi”, eftersom ”vi” är föränderligt, osammanhängande, otydligt – enligt gamla kategorier: temporär. När jag säger ”vi” betyder det ”många av oss” eller ”några av oss”. När jag säger ”vi är”, betyder det ”vi är ofta”. Jag säger ”vi” för att kunna tala om oss över huvud taget. Vi växte upp med och på internet. Detta är vad som gör oss annorlunda; detta är vad som skapar den avgörande, om än ur vår synvinkel överraskande, skillnaden: Vi ”surfar” inte och internet är inte en ”plats” eller ”virtuell”. Internet är inte något externt till verkligheten för oss, utan en del av det: ett osynligt, men konstant lager som är sammanflätad med den fysiska omgivningen. Vi använder inte internet, vi lever på och med internet. Om vi skulle berätta vår bildningsroman för er, de analoga, skulle vi säga att det fanns en naturlig internetaspekt på varje enskild erfarenhet som format oss. Vi hittade vänner och fiender online, vi förälskade oss och gjorde slut online. Webben är för oss inte en teknologi med vilken vi lärde oss och klarade av att bemästra. Webben är en process, händer kontinuerligt och förändras kontinuerligt inför våra ögon; med oss och genom oss. Teknologier dyker upp och löses sedan upp i utkanterna, webbsidor byggs, de blomstrar och försvinner, men webben fortsätter, för att vi är webben;

1


19

vi kommunicerar med varandra på ett sätt som faller sig naturligt för oss, mer intensiv och mer effektiv än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Uppväxta på nätet så tänker vi annorlunda. Förmågan att finna information är för oss något grundläggande, precis som förmågan att hitta en järnvägsstation eller ett postkontor är för er. När vi vill veta något – de första symptomen för vattkoppor, anledningen till att Estonia sjönk eller om vattenräkningen är konstigt hög – genomför vi åtgärder med samma visshet som föraren i en bil utrustad med GPS. Vi vet att vi kommer att finna informationen vi behöver på en massa platser, vi vet hur vi tar oss till de platserna och vi vet hur vi utvärderar deras trovärdighet. Vi har lärt oss att aceptera att istället för ett svar så hittar vi många olika, och från dessa svar kan vi sammanfatta den mest sannolika versionen och bortse ifrån de som inte verkar trovärdiga. Vi väljer, vi filtrerar, vi minns och vi är redo att byta ut den inlärda informationen mot ny, bättre, när den dyker upp. För oss är nätet ett sorts delat externt minne. Vi behöver inte komma ihåg onödiga detaljer: datum, summor, klausuler, gatunamn, detaljerade definitioner. Det är tillräckligt för oss att ha något abstrakt, den innersta naturen av vad som behövs för att processa informationen och relatera den till annan information. Skulle vi behöva detaljer så kan vi leta upp den inom några sekunder. Likaså behöver vi inte vara experter på allt, för vi vet var vi kan finna

människor som specialiserar sig på det som vi själva inte vet, vilka vi kan lita på. Människor som delar sin expertis med oss, inte för profit utan på grund av vår gemensamma tro att information existerar i ett stadie av rörelse, att den vill vara fri, att vi alla gynnas av ett utbyte av information. Varje dag: när vi studerar, arbetar, löser vardagliga problem och bedriver intressen. Vi vet hur man konkurrerar och vi gillar att göra det, men vår konkurrens, och vår strävan att vara annorlunda, byggs på kunskap och på förmågan att tolka och bearbeta information och inte på att monopolisera den. Att vara delaktig i ett kulturellt liv är inte något extraordinärt för oss: global kultur är en fundamental byggsten till vår identitet, mer viktig i definitionen av oss själva än traditioner, historiska berättelser, social status, ursprung, eller till och med språket vi använder. Från en ocean av kulturella händelser väljer vi de som passar oss bäst; vi interagerar med dem, vi recenserar dem, vi sparar våra recensioner på websidor skapade för ändamålet, som också ger oss nya förslag till andra album, filmer eller spel som vi kanske gillar. Några filmer, serier,

2


20

eller videor vi tittar på tillsammans med kollegor eller vänner från runt om i världen; vår uppskattning av något som endast delas av en liten grupp människor som vi kanske aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte. Detta är varför vi upplever att kultur blir global och indiviuell samtidigt. Detta är varför vi behöver fri tillgång till det. Det här betyder inte att vi kräver att få all kultur gratis – fast när vi själva skapar något, så sätter vi det oftast tillbaka i cirkulation. Vi förstår – trots ökad tillgänglighet av tekniker för allmänheten som höjer kvaliten på film eller musik till en nivå som tidigare var reserverat för de professionella – att kreativiteten kräver investering och hårt arbete. Vi är villiga att betala, men de avgifter som distributörer kräver ter sig för oss tydligt överdrivna. Varför ska vi betala för en distribution av information som enkelt och korrekt kan kopieras utan försämring av kvalitet? Om vi enbart får informationen vill vi att priset ska vara i proportion till det. Vi är villiga att betala mer, men då förväntar vi oss mervärde: en speciell paketering, en samlarpryl, högre kvalitet, möjligheten att börja titta direkt utan att behöva vänta på att en fil ska laddas ner. Vi är kapabla att visa uppskattning och vi vill belöna artisten (sen pengar har slutat att vara papperslappar och istället blivit en sifferserie på skärmen, har betalning blivit ett mer symboliskt utbyte som förmodas gagna båda parter), men vi är helt ointresserade av företagens försäljningsmål. Det är inte vårt fel att deras affärsrörelse har slutat ha

mening i dess traditionella form, och att de istället för att acceptera utmaningen och försöka nå oss med något mer än vad vi kan få gratis, väljer att försvara sitt ålderdomliga beteende. En sak till: vi vill inte betala för våra minnen. Filmerna som påminner oss om vår barndom, musiken som gjorde oss sällskap för tio år sedan: i det externa minnesnätverket är det helt enkelt minnen. Att minnas, utbyta minnen och utveckla dem är något så naturligt som minnet av ”Casablanca” är för dig. Vi hittar filmerna online som vi såg som barn och vi visar dem för våra barn, precis som du berättade historien om Rödluvan eller Guldlock och de tre björnarna. Kan du föreställa dig att någon skulle anklaga dig för att bryta mot lagen när du gör det? Det kan inte vi heller. Vi är vana vid att våra räkningar betalas automatiskt, så länge som vårt konto innehåller tillräckligt; vi vet att starta ett bankkonto eller byta telefonnätverk är bara en fråga om att fylla i ett formulär online och signera en överenskommelse skickat med ett bud; att till och med en resa till andra sidan av Europa med en kort sightseeing av en annan stad på vägen kan orga-

3


21

niseras på ett par timmar. Följaktligen, för användare i staten skapar ålderdomliga användargränssnitt ökad irritation. Vi förstår inte varför skattehantering kräver flera formulär att fylla i, där den huvudsakliga innehåller fler än hundra frågor. Vi förstår inte varför det krävs formell bekräftelse när vi flyttar från en fast adress till en annan (som om inte nödvändigheten att ha en fast adress över huvud taget är absurd nog.) I oss finns inte ett spår av den ödmjuka acceptans som våra föräldrar visar, som var övertygade om att administration var viktigast och som firade varje kontakt med staten. Vi känner inte den respekt, som grundades i avståndet mellan den enskilda medborgaren och de majestätiska höjderna, där den härskande klassen befinner sig knappt synligt genom molnen. Vi ser på samhället på ett annat sätt: samhället är ett nätverk och inte en hierarki. Vi är vana vid att kunna prata med vem som helst, oavsett om det är en professor eller en popstjärna, och vi behöver inte ha några särskilda kvalifikationer i förhållande till social status. Framgången i samspelet är avhängigt av om innehållet i vårt budskap blir sett som viktigt

och värt ett svar. Och om, tack vare samarbete, kontinuerligt ifrågasättande samt försvarande av våra argument inför kritiker, vi känner att vår åsikt i många ämnen helt enkelt är bättre, varför skulle vi inte kunna förvänta oss en seriös dialog med regeringen? Vi känner ingen samvetsgrann respekt för ”demokratiska institutioner” i sin nuvarande form, vi tror inte att de har en självklar roll, som de som ser ”demokratiska institutioner” som ett monument av och för dem själva. Vi behöver inga monument. Vi behöver ett system som lever upp till våra förväntningar, ett system som är transparent och kunnigt. Och vi har lärt oss att förändring är möjligt: att alla obekväma system kan bytas ut och bytas till ett nytt, ett som är mer effektivt, bättre anpassat till våra behov, och ger mer möjligheter. Vad vi värderar högst är frihet: yttrandefrihet, tillgång till information och kultur. Vi känner att det är tack vare friheten som webben är vad det är, och att det är vår skyldighet att beskydda den. Vi har ett ansvar för det för kommande generationer, precis som vi har en skyldighet att vårda miljön. Kanske har vi ännu inte gett det ett namn, kanske är vi inte ännu helt medvetna om det, men jag gissar att det vi vill ha är en verklig, genuin demokrati. Demokrati som, kanske, överträffar drömmen i din journalism. n


22 ”Livet rullar på, precis som min rullator.” – Olle, 80 år, pensionerad urmakare. Tror du på livslång kärlek? – Ja, men det finns mycket man tror på som sedan krossas. Jag har varit hjärtekrossad många gånger. Men tron finns kvar. Vad gör dig hjärtekrossad? – Alla fantastiska fruntimmer såklart! Men mycket annat också. Som vadå? – Varje morgon tar jag på mig min morgonrock, gör i ordning en kaviarmacka och läser tidningen vid köksbordet. Då känner jag mig alltid lika illa till mods av allt hemskt som händer. Men också över att behöva sitta själv vid frukostbordet och inte ha någon som håller mig kär att diskutera med. Men jag har göken i gökuret som tittar till mig i bland. Letar du efter kärleken? – Det kommer jag aldrig att sluta göra. De sista ljuva åren har ännu inte kommit. www.gamlanyheter.se

”Hudkrämen fastnar i mina rynkor.” – Lillemor, 77 år. Hur vill du att din sista dag i livet ska vara? – Jag vill vara nybadad, nyfrissad och ha nystädat. Jag ska dofta gott när jag dör. Hur vill du dofta? – Lavendel.


23

Filmtips: One-Eyed Monster (2008) – Ten people travel into the mountains of Northern California to shoot a porn movie. During a scene break early in filming Ron Jeremy gets hit by a shooting star and in the following scene his penis, now possessed by a sex-hungry alien, detaches itself, leaving Ron for dead. The remaining cast and crew theorize about the murdering penis’ vulnerability after climax, ’when it is limp, and at its weakest’. They hatch a plan to lure the penis into a neuro-tactile simulator and then circumcise it with an ax during its ’refractory period’.

The Pirate Bay don’t do governments, but if they did, it would probably never shut down.


24 https://www.schneier.com/blog/archives/2013/05/ the_politics_of_3.html

Säkerhetspolitiken i en ­demokrati

T

errorism orsakar rädsla, och vi överreagerar p.g.a. den rädslan. Våra hjärnor är inte särskilt bra på sannolikhets- och riskanalys. Vi tenderar att överdriva spektakulära och ovanliga händelser, och nedvärderdera ordinära, kända och vanliga händelser. Vi tror att ovanliga risker är mer vanliga än de är och vi är mer rädda för dem än sannolikheten säger att vi borde vara. Våra ledare är precis lika benägna till överreaktioner som vi är. Vid sidan om denna grundläggande psykologi finns det emellertid andra anledningar till att det är smart politiskt, att överdriva terrorist- och säkerhetshot generellt. Det första är att vi påverkas av en stark ledare. Ett känt uttalande från Bill Clinton lyder: ”När människor känner sig osäkra, vill de hellre ha en ledare som är stark och har fel, än en ledare som är svag och har rätt.” Han har rätt. Det andra är att göra någonting – vad som helst – är bra politik. En politiker vill bli sedd som en som tar tag i saker, avkräver svar, fixar

Bruce Schneier

saker. Det ser helt enkelt inte bra ut att luta sig tillbaka och påstå att inget finns att göra. Logiken fungerar ungefär så här: ”Något måste göras. Detta är något. Därför måste vi göra det.” Det tredje är att ”domedagsprofeten” vinner, alldeles oavsett slutresultat. Föreställ dig två politiker idag. En av dem predikar rädsla och drakoniska säkerhetsåtgärder. Den andra är någon som jag, som säger att terrorism är en negligerbar risk, en risk som är en del av livet och där någon säkerhet är nödvändig, bör vi till största delen vägra att bli terroriserade och gå vidare med våra liv. Vi spolar fram tio år. Om jag har rätt, och det har inte förekommit några fler terroristattacker, tar domedagsprofeten äran för det för att ha hållt oss säkra. Men om det skett en terrorattack, är min tid i regeringen över. Även om terrorism är så löjligt sällsynt som den är idag, så finns det ingen vinst för en politiker att chansa på att välja min sida. Den fjärde och slutliga anledningen är pengar. Varje ny säkerhetsteknologi, från övervakningskameror till högeknologiska ”fusionscenter” [samarbetskommittéer som delar information mellan sig; reds anm.], till fullkropps-scanners på flygplatser, har ett vinstmotiverat företag som lobbar för dess inköp och användning. Givet de tre anledningarna ovan är det enkelt – och antagligen lönsamt – för en politiker att göra dem glada och säga ja. För varje politiker är implikationen av dessa fyra anledningar entydig. Att överskatta hotet är bättre


25

än att underskatta det. Att göra något mot ett hot är bättre än att inte göra något. Att göra något som är uttryckligen reaktivt är bättre än att vara proaktiv. (Om du är proaktiv och har fel, har du slösat pengar. Om du är proaktiv och har rätt men inte längre i någon maktposition, får den som är i maktposition äran för vad du gjort.) Synlig är bättre än osynlig. Att skapa något nytt är bättre än att reparera något gammalt. De två grundsatserna förklarar varför det är bättre för en politiker att lägga pengar på ett fusionscenter mot terrorism, än att satsa på fler arabiska tolkar åt NSA. Ingen kommer att se de extra anslagen i NSAs hemliga budget. Å andra sidan, skapar ett högteknologiskt datoriserat fusionscenter rubriker i tidningarna, även om det i praktiken inte gör någon verkan. Detta leder till ett annat fenomen kring säkerhet och regeringar. I och med att ett säkerhetssystem satts på plats, kan det bli väldigt svårt att ta bort det. Föreställ dig en politiker som motsätter sig vissa aspekter av flygplatssäkerheten; vätskeförbudet, skoavtagningen – någonting. Om han pushar för att mildra säkerhetsåtgärderna, får han skulden om något skulle hända på grund av det. Ingen vill rulla tillbaka en polisåtgärd och få ta ansvaret för att det orsakat ett omskrivet dödsfall, även om det råkar vara en en-på-miljonen-chans att det skulle hända. Vi ser denna drivkraft i praktiken i de uppsvällda s.k. no-fly- och övervakningslistorna av terrorister; agenter har massor av anledningar

att sätta någon på listan, men absolut ingen anledning att plocka bort någon från den. Vi ser det också i TSAs försök att få bort förbud mot fickknivar på flygplan. Vid två tillfällen har de försökt att förändra det, och vid två tillfällen har rädda politiker förhindrat det från att gå igenom. Massor av onödiga och ineffektiva åtgärder genomförs av en politisk byråkrati vars primära bekymmer är stabiliteten för sina representanters karriärer. De vet att väljare sannolikt straffar dem mer om de missar att säkra upp mot en upprepning av en tidigare attack, och mindre om de missar att förutse nästa attack. Vad kan vi göra? Det första steget mot att lösa ett problem är att se att du har ett. Dessa är inte benhårda regler; de är tendenser. Om vi kan behålla tendenserna och dess anledningar i medvetandet har vi större möjlighet att få till förnuftiga säkerhetssystem som rimmar med hotet, istället för en massa säkerhetsteater och drakoniska polis­metoder som inte gör det. Våra ledares jobb är att motstå dessa tendenser. Vårt jobb är att stötta de politiker som motstår dem. n


26

Laziz Sharifov Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas. I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan. I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit DiplomSM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.

http://flyktingarna.se/laziz-sharifov/

I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite. Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.


27

Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart. Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen. Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor. Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt. Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig. n

”Snälla folket, hjälp mig!” SAS flygning från Stockholm till Göteborg klockan 17.20 onsdagen den 30 oktober. Ett plan fyllt av män i kavaj och kvinnor med laptops. Längst bak en ung man som skriker med skräck för sitt liv. ”Snälla folket, hjälp mig! Vägra ta på er bältena! Jag är 18 år och ska utvisas till mitt hemland. Jag har inte begått något brott. Min familj och mina vänner är kvar här i Sverige. Snälla, hjälp mig!” Mitt bland kabinväskelyft och mobilpillande blir helt plötsligt livet närvarande. Det verkliga livet. Det blir obekvämt tyst och ingen vet hur de ska reagera. Jag önskar innerligt att jag hade rest mig upp och gått bak till pojken. Sett honom i ögonen med respekt och sagt: För mig får du stanna. Hans desperata röst skär under några minuter genom kabinen. Jag spänner inte på

http://nomell.se/2013/10/31/ laziz-sharifov-utvisas-efter-6-ar-isverige-del-v/

mig mitt bälte – som en slags kompensation för min verbala flathet. De två biffiga männen som håller pojken på plats konfererar tyst med flygvärdinnorna och just innan dörrarna stängs för de bryskt honom av planet. När jag kommer hem hittar jag honom på internet. Han heter Laziz Sharifov och är en lovande boxare. Han har många vänner som kämpar för honom. Jag hoppas han fortsätter krångla tills han får stanna. Och jag, som inte gjorde något där och då, får ta mitt ansvar som medmänniska och påverka för en human flyktingpolitik. n Malin / med hjärtat till vänster och blicken mot framtiden


28

Speltips: Ripple Dot Zero is a classic action platformer heavily influenced by the aestethics of the 16-bit era of the early 90’s. It is available to play for free at www.rippledotzero.com.   The game features 20 Levels of running, bouncing, slashing and Gyro-Blade-throwing, set to the slick beats of an original soundtrack of pure fm-funk schmaltz. Even the sound effects where made with FM-synthesis to give the game that sharp sting of early 90’s gaming.

Speedy Beet There are few musical moments more well-worn than the first four notes of Beethoven’s Fifth Symphony. But in this short, we find out that Beethoven might have made a last-ditch effort to keep his music from ever feeling familiar, to keep pushing his listeners to a kind of psychological limit. Jad starts out talking with Alan Pierson, Artistic Director of the Brooklyn Philharmonic, about the fact that neither of them really like Beethoven’s Fifth. It feels, they say, heavy and ponderous. But then Alan tells Jad a story: Late in life, Beethoven got his hands on a metronome, went back into his symphonies, and marked them with tempos

http://www.radiolab.org/story/269783-speedy-beet/

that are shockingly fast -- so fast, in fact, that most conductors simply refuse to play them as marked. To investigate, we gather up a quartet of musicians to give us a feel for Beethoven’s speedy beats, and we talk to composer and author Matthew Guerrieri about the way fast tempos push us and unsettle us. But is that really what Beethoven was going for? WQXR host Terrance McKnight says given his background and personality, Beethoven clearly didn’t want his music to be easy and comfortable. So, as an homage to our new found vision of Ludwig van B., we ask Alan and his players to take the Fifth to a whole new level. n


29

For the 7 millionth time in the last four years, I had this conversation: “What do you study?” Me: “International Migration” “Ahhh... We/they have a big problem with immigration in Sweden”. An awkward grin, a mental note never to speak to that idiot again, a discrete exit... But do you know what? Next time, THIS is what I’ll answer: “A problem with immigration? No, Sweden does not have a problem with immigration. Sweden has a problem with RACISM. But on the day that every newspaper, every politician of every hue, every skinhead, every student, every old lady are joined in a sustained campaign to tell us that immigration from England is a problem in Sweden; that White Brits, like me, come here penniless, uneducated, desperate... That White Brits like me don’t work, make no efforts to speak Swedish, make no efforts to “integrate”... that White Brits like me bear children that are raised by state welfare, mess up Swed-

Richey Shackleton

https://www. facebook. com/richard. shackletonhenly/ posts/ 10151755 539451121

ish “culture” with their mixed-race marriages, exploit the free higher education system... When every corner of society concedes that, yes, we have a problem with White British immigration in Sweden; when even the most liberal of anti-racist thinkers begin their arguments with, “Yes, we DO have a problem with White British immigration in Sweden, BUT..:”; and when these opinions are so sustained, so ingrained in the national discourse that they are cemented as the unshakeable truth for years to come; when someone can look ME in the eye and say, “YOU come here, YOU live off the state, YOU have too many children, YOU don’t speak Swedish, and YOU don’t integrate” THEN I may consider the possibility that the “immigration debate” is not about race. I may even be willing to consider the possibility that to be “anti-immigration” is not necessarily to be racist. But until that day, I refuse to accept that Sweden has a “problem with immigration”. We have a problem with racism. We have a problem with the everyday acceptance of racism. We do not have a problem with immigration.” So there. n


30

Nätet, integritet och ­förtroende Den svenska staten har genom skola och föreningsstöd sett till att jag kan utvecklas samt skyddat mig via goda sociala skyddsnät och, i internationella jämförelser, pålitlig ordningsmakt. Svenska staten har helt enkelt tagit mitt parti. Men i Sverige bor en mängd individer från olika kulturer och bakgrunder som inte varit lika lyckligt lottade. Alla dessa människor måste vi medborgare och svenska staten stödja och skydda efter behov. Så som svensk nätpolitik ser ut idag görs inte det. När den mesta av vår kommunikation är nätmedierad så förväntar jag mig att den stöttning och skydd som gäller i övriga samhället också gäller min medierade kommunikation. Således: • Om någon lägger ut en kränkande bild på mig på Instagram så förväntar jag mig att det finns ett rättsväsende som kan beivra det. • Om jag delar med mig av mitt vardagsliv via onlinetjänster så förväntar jag mig att staten granskar dessa tjänster för att värna om min integritet. • Många av dom tjänster jag använder är internationella var på jag förutsätter att också EU verkar för att skydda mina rättigheter som medborgare och konsument.

Tomas Lindroth

http://laptoping.lindroth.com/2013/09/natet-integritetoch-fortroende.html

• Om gamla lagar krockar med nya tjänster för musik, film och mjukvara förväntar jag mig att staten stöttar innovation och framåtblickande samt tar konsumentens och medborgarens parti när det uppstår glapp. • Om jag har kontakter med medborgare från andra länder där staten inte tar samma ansvar, räknar jag med att svenska staten också värnar om dem jag har kontakt med. • Om staten av någon anledning har ett behov av att kontrollera en viss del av min kommunikation så räknar jag med att det finns ett reglerat förfarande, som inkluderar åklagare, för hur det skall gå till. Jag räknar också med att jag


31

i efterhand får reda på vad och varför man kontrollerat mig. Jag räknar inte med att: • att staten lägger hatbrott på hög bara för att brottet skett på nätet • staten skall ta företagens perspektiv och stötta dem i att behålla föråldrade affärsmodeller som aktivt förhindrar innovation och nytänkande. • Att staten nyttjar dessa tekniker och tjänster för att granska sina egna medborgare och konsumenter utan transparens. • Att staten, istället för att värna medborgarens integritet, delar med sig av det den vet om sina medborgare till utländska intressen, utan transparens. • Att det helt saknas insyn eller transparensrapporter över vad staten tagit reda på samt spridit vidare om sina och andras medborgare.

Det känns lite pinsamt att jag faktiskt har ett större förtroende för Google (och Niklas Lundblad) när det gäller skydd för min integritet än vad jag har för svenska staten. Eftersom Google är i en förtroendebransch så har dom så mycket att förlora på att tappa mitt förtroende. Tappar dom prosumentens förtroende så har dom inte längre någon affär och då är dom borta. Det samma gäller i och för sig regeringen, men de tjänstepersoner och organisationer som verkställer politiska beslut går inte att välja bort. Du kan välja bort din android-apparat, men inte stats-apparaten. Därför är det sorgligt att Google, Facebook, Microsoft och Twitter släpper transparensrapporter medan jag som medborgare saknar insyn i vad staten tagit reda på om mig. Staten måste välja sida. Staten skall inte gå företagens och andra staters ärenden. I första och sista hand måste den enskilda medborgarens rättigheter beaktas, oavsett medborgarskap eller härkomst. n


32

http://solrosuppropet.se/2013/08/3656/

Ibland räcker orden inte till Det sägs att information är makt, och det är troligen en av de där sanningarna som är riktigt svåra att rubba, men det finns tillfällen när man får ta del av information och i efterhand undrar varför man frågade. Inte för att det inte är angeläget eller relevant, men för att det man får veta är så vidrigt att man riskerar att tappa tron på saker som är fundamentala för att orka jobba för förändring. Ett sätt att hantera det, är genom att bli arg – jättearg – och försöka kanalisera den ilskan till något konstruktivt. När man läser berättelsen om Mikael som föddes utan armar och ben och nu riskerar att bli av med sin personliga assistans, eller

Björn Nilsson

om Jeanette som har gått igenom helvetet på jorden i form av övergrepp som närapå och bitvis lämnat henne rullstolsbunden för livet, och nu även hon ska fråntas sin rätt till personlig assistans. Då är det svårt att förstå hur inblandade beslutsfattare och tjänste­ män orkar leva med sig själva. Skäms man sig inte sjuk? Drabbas man inte av en omedelbar vilja att ställa saker till rätta med all den makt man förfogar över? Om man inte gör det, är man då rätt person på rätt plats? Tyvärr verkar det inte som att det är så man tänker, för även om dessa bland alla ”enskilda fall” de senaste åren framstår som ett par av de absolut värsta, har vi på Solrosuppropet.se inte direkt ont om material. Vi kan följa dem tillbaka ett bra tag, och ännu har ingen med makt att förändra satt ned foten och sagt ”hit men inte längre!” Samma ursäkter hörs istället, som en skiva på repeat, när ansvariga får frågan ’varför’? ”Vi kommenterar inte enskilda fall” eller ”Det är tråkigt när människor faller mellan stolarna.” Förresten, om människor med ett så uppenbart behov och lika uppenbara ömmande omständigheter kan nekas hjälp, vad betyder det för dig, som förhoppningsvis inte befinner dig i en riktigt lika tuff situation? Kan detta göras mot dem, vad kan göras mot dig när du en dag blir sjuk? Hur många fler finns där ute som inte har styrkan och språket


33

som krävs för att ställa sig upp och berätta om sin situation för alla oss andra? Som inte orkar, och har dukat under? Och hur går det för de som dukar under för klimatet på självaste Försäkringskassan, som får bottenbetyg angående arbetsmiljö? När det gått så långt att Statstjänstemannaförbundet skickat ett öppet brev i protest mot arbetsvillkor som man menar omöjliggör rättssäker handläggning? Vad väntar dem? Och vi andra? Vi som alla legitimerade det här styret med vårt valdeltagande 2010? Vad gör vi? För vare sig vi röstade på den sittande regeringen eller inte har vi erkänt valets legitimitet genom vårt deltagande, och allt som görs av regering och myndigheter under denna mandatperiod görs i vårt namn. ”All makt utgår från folket”, står det i regeringsformen. Klingar det falskt? Fråga dig varför. Det är nämligen inte tomma ord. Även om du kan känna dig maktlös, som om beslutsfattare skiter högaktningsfullt i vad du tycker, skulle makthavarna aldrig kunna genomföra sin politik utan åtminstone vårt tysta medgivande. Så ser verkligheten ut i en demokrati – den blir aldrig bättre än sina medborgare, och vi delar alla på ansvaret för hur de sämst bemedlade behandlas. Deal with it. Vi kan fråga oss själva hur det kunde bli så här, vem som bär det juridiska ansvaret och hur vi ska

rösta nästa år i ljuset av det som gjorts. Det moraliska ansvaret tillhör oss alla i någon mån, för vi har fortfarande alla möjligheter att när som helst resa oss upp och ställa krav. Att engagera oss med en timma eller en halvtimma om dagen. Att skicka ett mail till en riksdagsman. Stå med en skylt på ett torg. Du behöver inte göra det med oss om du inte vill – det här är inte ett värvningsinlägg – men gör det någonstans. Demokrati äger rum hela tiden, 24-7, även mellan valen. Bloggaren Opassande bedriver ett liknande resonemang, angående andra frågor, och länkas därför här med ett tack för inspiration. I det fallet handlar det om engagemanget i ett politiskt parti som vi på Solrosuppropet.se varken stödjer eller tar avstånd från, och om kraven utifrån på att ”göra något”. Läs den gärna, men för den vars favoritprogram på TV börjar nu, kan vi stå till tjänst med den avslutande uppmaningen, som är sann oavsett vilken fråga man än intresserar sig för: ”Du behövs så jäkla mycket att det inte finns, och du behöver veta det.” Hej förresten, den välmående medelklassen. Ja vi menar dig som är frisk och arbetsför och anställd. Detta är ditt jobbskatteavdrag som talar. Hur var Thailand, förresten? n


34

To my daughter’s high school programming teacher

https://www.usenix.org/blog/my-daughters-highschool-programming-teacher

Dear sir, I’m not writing to complain about your choice of programming languages (Visual Basic? Seriously??) or about the A my daughter earned in your class. And, actually, my daughter had no specific complaints about you as a teacher. I, on the other hand, have plenty of feedback for you. First, a little background. I’ve worked in tech journalism since my daughter was still in diapers, and my daughter had access to computers her entire life. At the ripe old age of 11, my daughter helped review her first tech book, Hackerteen. She’s been a beta tester (and bug finder) for Ubuntu (Jaunty Jackalope release), and also used Linux Mint. Instead of asking for a car for her 16th birthday, my daughter asked for a MacBook Pro. (I know, I know ... kids today.)

Rikki Endsley

My daughter traveled with me to DrupalCon in Denver for ”spring break”, attended the expo at OSCON 2012, and even attended and watched me moderate a panel at the first Women in Advanced Computing (WiAC ’12) conference at USENIX Federated Conferences Week. Thanks to my career, my daughter’s Facebook friends list includes Linux conference organizers, an ARM developer and Linux kernel contributor, open source advocates, and other tech journalists. My daughter is bright, confident, independent, tech saavy, and fearless. In fact, she graduated high school last May – two years early – and is now attending high school in India as her ”gap year” before heading off to college. So what’s the problem? During the first semester of my daughter’s junior/senior year, she took her first programming class. She knew I’d be thrilled, but she did it anyway. When my daughter got home from the first day of the semester, I asked her about the class. ”Well, I’m the only girl in class,” she said. Fortunately, that didn’t bother her, and she even liked joking around with the guys in class. My daughter said that you noticed and apologized


35

to her because she was the only girl in class. And when the lessons started (Visual Basic? Seriously??), my daughter flew through the assigments. After she finished, she’d help classmates who were behind or struggling in class. Over the next few weeks, things went downhill. While I was attending SC ’12 in Salt Lake City last November, my daughter emailed to tell me that the boys in her class were harassing her. ”They told me to get in the kitchen and make them sandwiches,” she said. I was painfully reminded of the anonymous men boys who left comments on a Linux Pro Magazine blog post I wrote a few years ago, saying the exact same thing. My September 8, 2010 post, Inequality, Choices, and Hitting a Wall, discussed illegal gender discrimination in tech. The next day, comments started popping up on the post. Sure, the sandwich comments were easy enough to shrug off at first, but within a few minutes, the comments increased in numbers and intensity. And then the threats of violence started: ”The author of this article is a whiny bitch and needs a good beating to be put in her place.” Ten minutes later,

the rape threats began, and I shut down our comments site-wide. And then the emails started... So, you see, I was all too familiar with what my daughter was going through, but I was unprepared for the harassment to start in high school, in her programming class. I consulted with friends – female developers – and talked to my daughter about how to handle the situation in class. I suggested that she talk to you. I offered to talk to you. I offered to come talk to the class. I offered to send one of my male friends, perhaps a well-known local programmer, to go talk to the class. Finally, my daughter decided to plow through, finish the class, and avoid all her classmates. I hate to think what less-confident girls would have done in the same situation. My daughter has no interest in taking another programming class, and really, who can blame her. For her entire life, I’d encouraged my daughter to explore computer programming. I told her about the cool projects, the amazing career potential, the grants and programs to help girls and women get started, the wonderful people she’d get to work with, and the demand for


36

job. But I am a mother, and I’ve spent years encouraging girls and women in IT, so perhaps my perspective will help you. After all, you didn’t mean to create a a brogrammer-to-be environment, did you? Here are seven suggestions for teaching high school computer programming: diversity in IT. I took her with me to tech conferences and introduced her to some of the brightest, most inspiring and encouraging women and men I’ve ever met. Sadly, you only get one chance to make a first impression, and you, sir, created a horrible one for girls in computer programming. Did you not see her enthusiasm turn into a dark cloud during the semester? Did you not notice when she quit laughing with and helping her classmates, and instead quickly finished her assignments and buried her nose in a book? What exactly were you doing when you were supposed to be supervising the class and teaching our future programmers? I’m no teacher, so forgive me if you think I’m out of place when it comes to telling you how to do your

1

Recruit students to take your class. Why was my daughter the only girl in your class? According to her, she only took the class because I encouraged it. My daughter said she wouldn’t have known about the programming class, otherwise. (I’m adding this to my ”parenting win” page in the baby book.) Have you considered hanging up signs in the school to promote your class? Have you asked the school counselors to reach out to kids as they plan their semesters? Have you spoken to other classes, clubs, or fellow teachers to tell them about why programming is exciting and how programming fits into our daily lives? Have you asked the journalism students to write a feature on the amazing career opportunities for programmers or the fun projects they could work on? Have you asked current students to spread the


37

word and tell their friends to try your class?

2

Set the tone. On the first day of class, talk about the low numbers of women and lack of diversity in IT, why this is a problem, and how students can help increase diversity in programming. Tell students about imposter syndrome and how to help classmates overcome it. Create an inclusive, friendly, safe learning environment from day one. I thought this was a no brainer, but obviously, it’s not.

3 4

Outline, explain, and enforce an anti-harassment policy.

Don’t be boring and out-ofdate. Visual Basic? Seriously?? Yes, I know I said I’m not writing to complain about your choice of programming languages, even though I’m still scratching my head on this one. The reason I mention your choice is that it doesn’t help you make a good first impression on new programmers. I have no idea what my teen learned in your class because she wasn’t excited about it.

Without touching your minuscule class budget, you can offer a range of instruction with real-world applications. With resources like Codecademy, for example, students could try a variety of programming languages, or focus on ones they find interesting. Have you considered showing kids how to develop a phone app? Program a Raspberry Pi? Create a computer game? Build a website? Good grief, man – how were you even able to make programming boring?

5

Pay attention. I don’t know what you were doing during class, but you weren’t paying attention, otherwise you would have noticed that my daughter was isolated and being harassed. Do you expect girls to come tell you when they are being harassed? Well, don’t count on it. Instead, they pull away, get depressed, or drop out completely, just like they do in IT careers. You want to know what happens when women speak up about verbal abuse or report harassment? Backlash, and it’s ugly. Best case, she’ll get shunned by classmates or colleagues. And hopefully she won’t read any online comments...ever.


38

But it can get much worse, with the vulgar emails and phone calls, and home addresses posted online, and threats of violence. Sadly, this isn’t rare; this happens all the time, from high school on up into our careers. Don’t believe me? That’s because you aren’t paying attention.

6

Check in. Talk to your students in private to see how class is going for them. Talk to other teachers or school counselors. Had you talked to my daughter’s counselor, for example, you would have known how class was going. The counselor worked closely with my daughter to help her graduate early, and she would have had no problem getting an honest answer about my daughter’s unpleasant experience in your brogramming class. Did you expect me to call you? Believe me, I wanted to, but I also respected my daughter’s request to let her handle the situation. And see number 5. Had I told you how class was going for my daughter, her situation would not have improved, and might have gotten even worse.

7

Follow up. At the end of the semester, take a survey. Allow students to submit anonymous online answers to questions about the class material, your teaching methods, and their experience with other students. Allowing anonymity will

help you get honest answers and, hopefully, you can improve your programming class for your next round of students. Look, you don’t have to tell me how hard your job is or how underpaid and overstressed you are as a high school teacher. I’m a single mother working in tech publishing – believe me, I get it. I like to think what I do is important, but what teachers do has the potential to change the world. No article I write will ever do that, but the daughter I raise might. I spent 16 years raising a daughter who had all the tools and encouragement she needed to explore computer programming as a career. In one short semester, you and her classmates undid all of my years of encouragement. I always told my daughter that high school isn’t real life. Unfortunately, your programming class proved otherwise. In one semester, my daughter learned why there are so few women in IT, and no amount of encouragement from me is going to change that. n


39

Med anledning av trygghet kan vara subjektivt.

Saker jag själv ­bidragit med

Med anledning av att Sveriges kodnamn är ”Sardines” i samarbetet med USAs underrättelsetjänst.

Med anledning av att undertexter. se stängdes ner.

Med anledning av att Obama besökte Sverige.

Med anledning av att Snowden efterlystes globalt och ingen visste var han var.

Med anledning av att Rein­feldt kallade sig själv för stridshingst.


En Tidning  

En Tidning är en samling texter och bilder från internet som gjort särskilt intryck på mig. Jag ville göra något fint både för de som påverk...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you