8 minute read

Tid utan tempus

IKAROS  2|22 ARTIKEL

Är tiden bara en illusion? Borde vi sträva efter att frigöra oss frånförhållningssätt som har att göra med distinktionen mellan det förflutna, nuetoch framtiden? David Cockburn skriver.

Foto: iStock, Alena Kravchenko 

Tid utan tempus

Albert Einstein hävdade att distinktionen mellan det förflutna, nuet och framtiden bara är ”en envetet kvardröjande illusion”, Bertrand Russell kallade (kanske halvt på skämt) distinktionen för ”en utbredd, vulgär uppfattning som bottnar i att vi är upptagna av praktiska angelägenheter”. Under inflytande av bland annat den speciella relativitetsteorin har föreställningar av det här slaget, som ofta anför analogier med rummet, dominerat filosofernas tänkande kring tid under de senaste 100 åren.

Vi kan alla vara överens om att ifall ett skeende inträffar ”på ett avstånd av 3000 kilometer” så betyder det helt enkelt att det sker i en viss relation till mig; och att det därför skulle vara förvirrat att hävda att lidanden som människor utsätts för under ett krig på 3000 kilometers avstånd i sig skulle ha mindre betydelse än lidanden som människor utsätts för här. Kanske det är typiskt att avlägsna skeenden känns mindre angelägna för oss än skeenden i vår närhet (tänk på skillnaden mellan hur det påverkar mig om en ångestfylld person finns rakt framför mig, eller i samma hus men utom syn- och hörhåll, eller rakt utanför fönstret). Men den känslan är, kunde vi säga, bara en uttryck för mitt eget – ”egocentriska ” – perspektiv på världen.

Den ”tempusfria” ståndpunkten hävdar emellertid att detsamma gäller tid. Att något sker ”nu” innebär bara att det står i en viss relation till mig, och detta gäller också för det faktum att något sker, inte nu, utan i morgon eller att något annat skedde för 500 år sedan. Och sålunda, i analogi med det som gäller rumsliga relationer, är man förvirrad om man tror att det finns en inneboende skillnad i betydelse beroende på om något sker nu eller i det förflutna eller i framtiden, och på hur stort avståndet i tid är. Som man skulle kunna säga: skeenden är utspridda i tiden på ett sätt som är analogt med hur föremål är utspridda i rummet. Och därmed är det ingenting mera speciellt med ”nu” än med ”här”: båda betecknar bara den punkt där jag råkar befinna mig.

Att ta detta på allvar kunde kräva djupgående förändringar i hur vi lever. Det är till exempel typiskt att vi bryr oss olika om smärta – säg, den som förorsakas av tandläkarens borr – beroende på om den ligger i det förflutna, nuet eller framtiden: vi fruktar kommande smärta och känner lättnad när smärtan är över. Ibland sägs det att vi bryr oss mera om det som ligger nära i tiden, och mera om nuet och framtiden än om det förflutna, men frågan är komplicerad. På vissa sätt kan det förflutna ha stor betydelse för oss. Tänk på hur skammen över något vi har gjort kan plåga oss, eller på den betydelse det förflutna kan ha för hur jag tänker på en person jag älskar. Med detta sagt är det också uppenbart att de sätt på vilka det förflutna, nuet och framtiden har betydelse för oss kan vara mycket olika. Om vi på allvar kom att omfatta tanken att distinktionen mellan det förflutna, nuet och framtiden ”bara är en envist kvardröjande illusion” kunde detta av allt att döma ha omvälvande följder för våra liv.

Det finns kanske ett och annat som talar för att vi borde förändra de roller tidsrelationer vanligen ges i vår uppfattning om vad som är viktigt – liksom vissa förändringar i de sätt på vilka vi förhåller oss till lidanden som människor utsätts för på ett rumsligt avstånd med säkerhet skulle vara förändringar till det bättre. Men vad jag diskuterar här är idén att fysikerns eller metafysikerns abstrakta resonemang skulle kunna avslöja att vi överlag borde frigöra oss från förhållningssätt som har att göra med distinktionen mellan det förflutna, nuet och framtiden. Denna föreställning härrör ibland ur en tvivelaktig hänvisning till en kontrast mellan ”egocentriska” och ”objektiva” sätt att betrakta världen. På grundval av experiment som utfördes av utvecklingspsykologen Jean Piaget har det hävdats att barn under nio inte fattar att en annan person ser saker – till exempel en modell av ett berg på ett bord mellan dem – ur ett annat perspektiv än de själva. Ett barns utveckling, sägs det, innefattar en gradvis skeende utveckling från egocentricitet till ett stadium där hon inte längre uppfattar allting i relation till sig själv: till insikten att hur saker ter sig ”härifrån” inte är hur de ”verkligen” är, och att det som sker ”här” på inget sätt är speciellt. Det har ytterligare hävdats att, medan vi (i varje fall vi som är över åtta år) i någon mån har vuxit förbi detta stadium när det gäller vår rumsliga förståelse, så visar vår ”tidsmässiga partiskhet” att vår utveckling när det gäller tid är betydligt trögare. Det är få av oss som övervinner de djupt egocentriska/perspektivbundna tänkesätt som är typiska för det unga barnet: vi fattar inte till fullo att var jag befinner mig bara är en tid: att hur saker ser ut ”nu” inte är hur de ”verkligen” är, och att det som händer nu på inget sätt är speciellt. Att uppfatta distinktionen mellan det förflutna, nuet och framtiden som en verklig distinktion mellan hur saker är i sig själva är som att anse att om någon lider 3000 kilometer härifrån är det inte lika betydelsefullt som om någon lider här. Vi måste vända oss till fysiken om vi ska få en objektiv bild: en bild av hur verkligheten är i sig själv, utan att färgas av det som är speciellt ur vårt personliga, egocentriska perspektiv. Och dagens bästa fysik har ingen plats för den distinktionen.

Poängen här är inte att ”det inte finns något sådant som att se saker och ting objektivt”, utan att vad detta än innebär så är det inte att förstå ”hur saker och ting ter sig ingenstans ifrån”.

En tänkbar invändning mot den här framställningen skulle kunna gälla likställandet av ”perspektivbundet” och ”egocentriskt”. En annan invändning är att man inte behöver stor erfarenhet av små barn för att inse att något är allvarligt på tok med Piagets experiment. Båda dessa invändningar förenas i iakttagelsen att människor är bland det första och det viktigaste ett litet barn möter; och att barnets relation till dem uppenbarligen inte är radikalt egocentriska. Ett barn som gläder sig över att samverka med andra är ett barn som bryr sig on något annat än sig självt. Givetvis varseblir barnet, liksom vi andra, i en viss mening tingen omkring henne ur ett visst perspektiv. Och utan tvivel är hennes uppfattning om att andra har ett annat perspektiv i en viss mening begränsad. Men det är kanske inte klargörande att tänka att hon måste förvärva förmågan att se tingen ur inget perspektiv; som om det, vid sidan av hur berget ter sig från det här hållet, från det där hållet och så vidare också finns en fråga om hur berget ter sig ingenstans ifrån. Varje iakttagelse av ett berg görs från ett eller annat perspektiv. Därmed är en tavla av ett berg inte ”egocentrisk” därför att den är från ett visst perspektiv.

Här handlade det om olika rumsliga perspektiv. En motsvarighet i tid gäller olika perspektiv på ett skeende från olika punkter i tiden. Vi skulle kunna uttrycka detta genom att säga att det är skillnad mellan hur en smärtsam behandling ter sig strax innan den utförs, medan den pågår och när den är över. Det ”tempusfria” synsättet vill få oss övertygade om att vi, för att tänka korrekt på saken, måste inta ett förhållningssätt till denna smärtsamma episod ”från ingen tidpunkt”. Men kanske den bilden borde ersättas av en bild i vilken det vi bör sträva till är en full insikt om att det finns olika tidsperspektiv – som alla är i tiden – på varje skeende: till exempel att den mörka period jag just nu genomgår är något som jag (med lite tur) kommer att kunna se tillbaka på, och att den då inte kommer att te sig så förfärlig. För att kunna ha ett adekvat grepp om tiden måste jag i någon mån ha förmågan att tänka så. En rik medvetenhet om dessa möjligheter är något de flesta av oss skulle behöva mera av.

Poängen här är inte att ”det inte finns något sådant som att se saker och ting objektivt”, utan att vad detta än innebär så är det inte att förstå ”hur saker och ting ter sig ingenstans ifrån”. En bättre bild är denna: att inse att – med hänsyn till tiden såväl som till rummet – det finns många olika perspektiv, vart och ett av dem någonstans ifrån; och att det inte är något speciellt med mitt perspektiv, nu.