4 minute read

Tidsresor och önskedrömmar

IKAROS  2|22  LEDARE

Tidsresor och önskedrömmar

Vissa av de mest populära filmerna under de senaste åren har på ett slående sätt närmat sig temat tidsresor från olika håll. Jag tänker här allra främst på superhjältefilmer: Marvels Avengers: Infinity War (2018) och Avengers: Endgame (2019) och DC Comics motsvarighet i form av Zack Snyders version av Justice League (2021). Infinity War och Endgame bildar tillsammans kulmen på hela Marveluniversumet. Infinity War bryter mot det allra vanligaste receptet inom superhjältefilmer i och med att antagonisten i slutet segrar. Endgame går ut på att superhjältarna reser tillbaka i tiden för att rädda världen, vilket de givetvis till sist lyckas med. I Justice Leagues slutstrid finns en nästan exakt likadan lek med tiden. Hjältarna har gjort allt rätt, bara lite för långsamt, de hann inte riktigt rädda världen. Men superhjälten Flash har precis lärt sig att springa snabbare än ljusets hastighet, vilket gör att han kan få tiden att för en stund gå baklänges och därigenom rätta till misstaget.

Tidsresor i populärkultur är givetvis inget nytt fenomen, men de tycks spela en lite annan roll i dessa superhjältefilmer än vad de gjort i tidigare stora filmer. Man kan jämföra med filmer som Back to the Future (1985) och Terminator 2: Judgement Day (1991). På samma sätt som Endgame överträffade dessa filmer i biljettintäkter alla andra filmer som kom ut samma år – det är alltså frågan om filmer med enormt genomslag. I Terminator är det den urspårade artificiella intelligensen från framtiden som skickar tillbaka en cyborg för att eliminera människor som har koppling till ett kommande uppror mot dess makt. Framtidens människor är därför tvingade att skicka tillbaka en egen cyborg för att förhindra att så sker – för att förhindra att framtiden förändras genom tidsresor. I Back to the Future liknar tidsresan ett misstag, och huvudkaraktärerna är upptagna med att se till att de inte ändrar framtiden – att de faktiskt förändrar den till det bättre är mest en tillfällighet. Skillnaden mellan dessa filmer och de moderna superhjältefilmerna ligger alltså i att hjältarna i de senare faktiskt aktivt är inställda på att göra framtiden bättre genom tidsresor, och att detta betraktas som något relativt oproblematiskt. Möjligen kunde man läsa det här som ett större uttryck för vår tid. När framtidshorisonterna ser mörka ut – i form av en stundande klimatkatastrof, ett mer instabilt internationellt politiskt läge, tilltagande högerextremism och så vidare – ger oss konsten lite tröst. Konsten blir en önskedröm om att vi någon gång faktiskt kommer att ha den teknologi som gör att vi kan åka tillbaka i tiden och korrigera våra misstag – en andra chans om vi inte lyckas första gången, en möjlighet att avsäga oss vårt ansvar för våra misslyckanden.

Alternativet till sådana önskedrömmar är en fördjupad förståelse för och reflektion kring vårt förhållande till tid – kring vad tiden rent existentiellt betyder för oss som människor. På lite olika sätt bidrar texterna i detta nummer av Ikaros just till detta. David Cockburn skriver om vad det ur moralisk synvinkel innebär att vi är tidsliga varelser – att vi måste ta vår tidslighet på allvar snarare än att försöka sträva efter ”tempusfrihet” för att se saker i sitt rätta ljus. Lars Hertzberg skriver om hur tiden syns i vår vardag, men även om det vanskliga i att fråga sig vad tiden är bortom denna vardag, vad tiden är i sig. Mats Burström behandlar den arkeologiska vetenskapens historia och hur den på olika sätt undersöker människans förhållande till tid. Lars-Eric Jönsson skriver om hur man som modern människa tvingas växla mellan olika tempon och rytmer. Claudia Lindén redogör för hur man inom 1700-talets skräcklitteratur visade på det förflutnas närvaro i nuet och samtidigt problematiserade gränsen mellan fakta och fiktion. Också Daniel Wickström och Erik Falk skriver om tid och konst: Wickström närmar sig tid genom Tua Forsströms dikter medan Falk gör det genom en roman av Don DeLillo. Hampus Östh Gustafsson skriver om hur universiteten tvingas hantera och synkronisera olika tidsrytmer medan jag själv bidrar med en text om Mark Fisher och vad populärmusiken säger om den tid den springer ur.