Issuu on Google+

HVITSNURRAN din kulturkofta i saint tropez

nummer 1 20112012

ursp책rad konst: sverigedemokraternas kulturpolitiska dilemma

fotboll - den nya lyxleksaken? afrika intar hvitfeldtska kan en m채nniska vara illegal?


HVITSNURRAN

REDAKTIONELLT

REDAKTIONELLT

Inledare

HVITSNURRAN

INNEHÅLL Inledare .............................................................................................. 2 Innehåll & Redaktionen .................................................................... 3 Presskonferensen 2012 ................................................................... 4 Elevkåren informerar / Pippi Dränkt i Silvertejp ........................ 5 Afrika intar hvitfeldtska ................................................................. 6 kan en människa vara illegal? ........................................................ 8 urspårad konst ..................................................................................11 fotbollslag - den nya lyxleksaken? ............................................... 14 vad fan är kärlek då? ....................................................................... 16 jan lööf ................................................................................................17 Två album ............................................................................................18 pojke ..................................................................................................... 19

Hösten 2011 har dragit igång med raketfart och nästan hunnit passera innan vi tryckt vårt första nummer detta läsår och snart är det jul. Men till de panikslagna som tycker att tiden går för fort, och kanske mestadels till mig själv som har lätt för att stressa bort tiden, vill jag lyfta en tanke kring vad som faktiskt hunnits med sen de sista dagarna i augusti fram tills nu. Ser man till det man varit med om tycks tiden inte rusa lika snabbt. Hvitsnurran har sedan terminsstarten hunnit producera höstens första nummer! Vi har även varit på Ung Medias årsmöteshelg Presskonferensen 2011, och det finns det skrivet om i detta nummer. Men, som sagt, mitt i höst-hetsen, när alla enperiodskurser avslutas, halvårskurserna går mot slutspurten, julklappsstressen redan börjat och alla helger bara verkar slukas upp, kan ett liv utan måsten kännas helt ickeexisterande. Det där med att faktiskt göra ingenting någon halvtimme här och där finns inte ens på kartan.

Ansvarig utgivare: Viktoria Ottosson Adress: Hvitsnurran Hvitfeldtska gymnasiet Rektorsgatan 2 41133 Göteborg Chefredaktör: Josefin Eliasson Korrektur: Viktoria Ottosson Layout: Malte Dahlberg Upplaga: 500 exemplar Datum: December 2011

Alla upplever vi olika mycket stress men vi har nog alla veckor som känns helt ohållbara. Och det finns de där stunderna, då ingenting fungerar, då det inte ens är någon idé att göra ett försök till att ge sig in på det där som känns så motigt, för det kommer inte att leda någon vart över huvud taget. Då brukar jag sätta på den bästa och absolut verksammaste botemedlet mot stress; Timbuktu. Oavsett om man gillar Timbuktu eller inte så är texten till låten ”Ta Det Lugnt Ibland” mitt i prick och det känns som den enbart är skriven till mig (för ingen annan har ju någonsin saker att göra upp över förståndet) och det finns inget som får mig att slappna av så som rytmerna till Timbuktu just i denna låt. Och vi har alla olika knep; te och film, träning och bastu, vänner och umgänge, fest och musik. Men en sak är säker, vi behöver det. Behöver komma bort från stress och vardag, från olösta konflikter och jobbiga händelser. Så, från mig till er: ”För tiden skuttar fram, å vi vet att, kan kännas tungt som fan, så ni ser att, man måste ta det lugnt ibland, å ni vet att, annars sjunker man, så vi ser att, ta det lugnt ibland” Hoppas på att träffa på er i korridoren nynnandes på dessa helande rader.

Redaktionen

Viktoria Ottosson - Vera Westberg - Ragnhild Omstedt - Olof Simann - Nathalie Navarrete Leon Judovic - Julia Bengtsson - Matias Santos - Tim Vikman- Samuel Horgby Jakob Román - Josefin Eliasson - Malte Dahlberg - Josefin Stacy - Anna Peterson Leo Sundström

Josefin Eliasson, Chefredaktör

Bild: Anna Peterson

2

3


HVITSNURRAN

HVITFELDTSKA

REDAKTIONELLT

Ung Media och Presskonferensen 2011 i Flen Bild: Eyvind Löfgren (eyvind.nu)

Hvitsnurran mötte andra medieproducenter i Flen nu i oktober när Ung Media höll årsmöteshelg, Presskonferensen 2011, med workshops, föreläsningar och årsmöte. Helgen sprutade inspiration och idéutbyte och lämnade efter sig mängder av nya kunskaper. Namnskyltar ges, media-goodiebags delas ut och stämningen är på topp. Funktionärerna på Presskonferensen välkomnar deltagarna med varma leenden i entrén på Prins Wilhelmgymnasiet i Flen. Hvitsnurran är en av de många medieproducenter som är på Presskonferensen i år. Ung Medias medlemsföreningar har mer än fördubblats sedan förra året och medlemmarna är nu många. Nästan 90 personer från hela landet har valt att spendera den här helgen i Flen. Ung Media är en ideell rikstäckande intresseorganisation för ung medieproduktion. Organisationen har funnits sedan 1999 och startades av Hvitfeldtskas dåvarande skoltidning Lyrans chefredaktörer för att inleda ett samarbete mellan olika skoltidningar i Göteborg. Organisation har sedan dess växt

och har nu drygt 5 500 medlemmar. För fjärde året i rad är Hvitsnurran på Presskonferensen för att inspireras av bland annat andra unga tidningsmakare, radioskapare och fotografer. Flera Hvitsnurror har under de senaste åren varit engagerade i Ung Media. Förbundsordförande för Ung Media är just nu Tove Strander, före detta Hvitsnurra och elev på Hvitfeldtska. Presskonferensen 2011 inleds med invigning av ordförande Tove Strander som förklarar presskonferensen öppnad. Invigningen följs av middag och därefter olika kvällsworkshops, där man bland annat kan klippa och klistra egna löpsedlar, köra löpsedelsleken flera gånger om, se fredagsfilm eller ta foto till sitt presskort. Alla medlemmar i Ung Media har möjlighet att få ett presskort som bevis på att de bedriver medieverksamhet som journalist, fotograf eller annan media. Medlem i Ung Media är man om man är med en förening som är medlem i Ung Media, till exempel en skoltidning, studentradio eller filmteam. Men om man inte tillhör någon redaktion, men fortfarande är ung medieproducent och vill vara med i Ung Media, då

4

kan man bli medlem i Unga journalister eller Unga fotografer som är föreningar för unga frilansande journalister eller fotografer. Lördagen börjar med förläsning av frilansjournalisten Natalia Kazmierska, som arbetar mycket för Aftonbladet. I våras bedrev hon, tillsammans med fem andra, en grävande reportageserie om skolan i dagens Sverige. Efter lunch har Paul Hansen föredrag om bildjournalistik och skillnaden mellan uppdragsfoton, så kallade ”lappjobb” och stora fotoprojekt där man får fotografera i autentiska situationer. Resten av lördagen hålls workshops och på kvällen är det galamiddag med prisutdelning från workhopsen. På söndag har Ung Medias årsmöte, då det kommande verksamhetsåret diskuteras och ny styrelse väljs. Den som är medlem i Ung Media kan bli vald till styrelsen och en styrelsepost innebär att man det kommande året är förtroendevald till att leda organisationens verksamhet. Josefin Eliasson

HVITSNURRAN

ELEVKÅREN INFORMERAR

PIPPI DRÄNKT I SILVERTEJP

Hej kära Hvitfeldtare!

Alla ni som brukar svänga förbi butiken Skolgodis på rasten för att lindra ert sötsug har säkert märkt den stora förändringen: över affärens skyltar med bilder på Pippi Långstrump sitter nu ett lager av silvertejp. Vad har hänt? Hvitsnurran reder ut.

Först och främst vill vi tacka för fantastiska insparksdagar och en bra start på hösten. Vi hoppas att alla ettor känner sig välkomna! Biljetterna till den lyckade insparksfesten sålde slut, rekordmånga kom på grillningen och fotbollsturneringen var även den lyckad. Vi har fått mycket bra respons av ettorna och vi i styrelsen hade jättekul! Ett stort tack till föreningarna som varit delaktiga under insparksdagarna och framförallt på föreningstorget, ert engagemang är alltid uppskattat! Än så länge i år är det bara Kubföreningen, av alla våra föreningar, som har utnyttjat möjligheten att söka bidrag av oss – glöm inte bort att den möjligheten finns!

3 frågor till ägaren av Skolgodis Varför har ni täckt över Pippi Långstrumpbilderna utanför affären? ­  – För någon vecka sedan fick jag ett samtal från konsumentverket, de sa att jag inte fick göra reklam för Pippi Långstrump i affären. De sa att jag var tvungen att ta bort bilderna, annars skulle jag få böter.

Med tanke på vår skolas storlek, så finns det garanterat någon som delar ditt intresse, varför inte starta en förening?! Vi kommer i slutet på november att hålla en förenings-kick off där du har möjligheten att få lite mer information om hur du ska gå till väga, få inspiration, mingla och såklart – starta en förening! Håll ögon och öron öppna… Vi finns såklart på facebook och uppmuntrar alla att like:a Hvitfeldtska Elevkår, där kommer bland annat all information om studenten att finnas..! Vi twittrar även under namnet hvitkar, där ni kan följa oss regelbundet.

Har du planer på någon ny skylt?   – Nej, det har jag inte, det var den förra ägaren som satte upp bilderna och de har hängt här i över 10 år. När de ringde och sa att bilderna var tvungna att vara borta inom en vecka blev jag lite rädd. Jag visste inte hur jag skulle göra för jag kan inte ta bort hela skylten så därför hämtade jag bara tejpen och täckte över det istället. Slutligen, hur är det att vara Hvitfeldtskas närmaste godisförsäljare?   – Det är bra, väldigt trevligt men det är också många familjer och barn som har kommit förbi och blivit glada av att sett de fina Pippiskyltarna.

Så, vad händer nu? Vi i styrelsen blickar nu framåt! I slutet på oktober inföll Sveriges Elevråds Centralorganisation, SECO:s årsmöte. Vi var där representerade av Tim, Johan och Agnes, vilket gav mycket inspiration. Efter mingel med elevkårer från hela Sverige har vi fått mycket nya idéer och är taggade för ett bra år och en ännu bättre elevkår. Ett grattis ska även utdelas till vår ordförande Tim, som nu även sitter i SECO:s styrelse!

Ragnhild Omstedt

Nya idéer om allt från fester till rabatter och erbjudanden är alltid välkomnade, tveka inte att höra av er! Vi vill avsluta med att stolt berätta att vi har fler medlemmar än någonsin! /Styrelsen Tim Gustafsson S3G, ordförande – 0733109771 Johan Ahlqwist S3A, vice ordförande – 0727362194 Agnes Parkrud MU3C, föreningsansvarig – 0707340079 Klara Holmberg S3C påverkansansvarig – 0707204124 Pontus Ullander A3B, småttinggeneral och ekonomi­ansvarig – 0733141471

5


HVITSNURRAN

SAMHÄLLE

SAMHÄLLE

HVITSNURRAN

AFRIKA INTAR HVITFELDTSKA

Den 29 februari, på skottdagen, förvandlas Hvitfeldtska till ett levande Afrika. Dans, mat och kultur kommer att förgylla skolan samtidigt som arrangörerna, elever från Comenius-projektet, informerar om satsningen och om Hvitfeldtskas partnerskola i Kamerun. Sedan några år tillbaka har Hvitfeldtska varit med i ett av EU:s Comeniusprojekt. Framförallt är det tyskelever som är med i projektet eftersom initiativet från början kom från elever i tyska-sektionen. De höll på med ett projekt om u-länder och ville på riktigt göra något för att bidra till ett u-lands utveckling. Utifrån det startades ett Comenius-projekt och sedan dess har det expanderat så att också elever från andra håll nu är engagerade. Projektet går ut på att fyra skolor i fyra olika länder har varsin partnerskola i Afrika som de stödjer. Samtidigt som skolorna arbetar var och en för sig så arbetar de också tillsammans med att bolla idéer om hur man ska samla in pengar till projektet. Och även om hur man ska väcka intresse för satsningen. De andra länderna som är med i projektet är Tyskland, Estland och Turkiet. Tanken är att sammansvetsa de europeiska länderna genom att mötas, lära av varandras kulturer, erfarenheter

och kunskaper och tillsammans arbeta mot ett gemensamt mål. Därför har det varit en träff i varje land då elever och lärare har träffats och diskuterat vad man kan göra för projektet.   – Man kan säga att projektet har två delar som går in i varandra. En del som är att lära känna människor från andra EU-länder och genom det nå en annan kulturell förståelse, och den andra delen som går in i den första är att tillsammans arbeta för att samla in pengar till skolor i Afrika, säger Viveca Danielsson, N3D.

förhoppningsvis blir vår Afrikadag en halvdag så att Hvitfeldtskas elever får njuta av den afrikanska kulturen genom mat, dans och musik, säger Edith Jacobsson, N2D.

Under projektets gång har man träffats i Tyskland, Sverige och Turkiet. Estlandsträffen återstår nu till våren. Sex av Hvitfeldtskas elever var för några veckor sedan nere i Turkiet och påbörjade planeringen av den gemensamma Afrikadagen.

Fanny Skåreby, Eleonor Hålsjö och Nora El Agouz, som går tredje året på Hvitfeldtska, arbetar med Comenius som projektarbete.   – Idéen till projektarbetet väcktes redan innan jag visste något om Comenius-projektet. En kompis till mig hade som projektarbete att åka till Afrika med sin klass och jag började fundera på möjligheten att göra något liknande själv. När jag tog reda på mer om det fick jag reda på att Hvitfeltska har en partnerskola i Kamerun och jag drogs in i Comenius-projektet. Från det utformade vi vårt projektarbete, säger Fanny som går i N3D.

Den 29 februari är det dags och då kommer Hvitfeldtska och de tre andra skolorna samtidigt att anordna en sprudlande afrikansk hyllning för att uppmärksamma projektet och samla in pengar.   – Hur dagen kommer att se ut är inte spikat ännu, vi hoppas på en heldag, men vi vet inte riktigt ännu hur det blir det. Realistiskt är att vi som bäst kan få en halvdag. Kanske blir det tre olika föreläsningar med workshops som eleverna får gå på under dagen, men

Från början var Fanny, Eleonor och Noras idé att göra en välgörenhetskonsert för att samla in pengar till projektet. Men när Afrikadagen dök upp utvecklades deras projektarbete till att de blev samordnare för hela planeringen av Afrikadagen också.   – Så nu är det vi som har huvudansvaret för dagen, med hjälp av alla andra elever som är engagerade i projektet. Har man idéer om Afrikadagen eller vill vara med och arrangera är man varmt välkommen, säger Fanny.

6

Bild: Göran Cederholm

Konserten som planeras av Fanny, Eleonor och Nora kommer att hållas i samband med Afrikadagen, för att samla ihop ännu mer pengar till partnerskolan.   – Konserten kommer att bli grym och om man är intresserad av att spela för en god sak får man gärna höra av sig till oss.   – Det är viktigt att nå ut med projektet på skolan och helst utanför den också, säger Karl Heinz Schneider, lärare på Hvitfeldtska och projektledare för Hvitfeldtskas Comenius-projekt. Ju längre vi når ut desto mer pengar får vi in till vår afrikanska skola. Hvitfeldtskas partnerskola ligger i Okola i Kamerun och är en fransktalande skola. Skolan är dåligt utrustad och behöver all hjälp den kan få. Det

finns inga toaletter utan eleverna får besöka naturen runt omkring. Det finns ett stort rum med ambitioner att vara ett bibliotek, men utan några böcker i. Överlag är skolan utan material för god undervisning.   – Vad vi kan göra är att samla ihop pengar som de kan använda för att utveckla skolan. Roligast är om vi betalar för något specifikt så att vi kan följa processen av vårt bidrag steg för steg. Till exempel att vi betalar för byggandet av toaletter eller fyller deras tomma bibliotek med böcker, säger Fanny.

kontakter mellan skolorna lärare till lärare, men Fanny skulle i framtiden gärna se en kontakt mellan eleverna.   ��� Jag, Eleonor och Nora ska åka ner till skolan i Kamerun i vår och träffa eleverna och se vad det kan leda till. Förhoppningsvis leder det till en kontakt mellan eleverna i Kamerunskolan och på Hvitfeldtska i framtiden.   Första etappen på den resan är välgörenhetskonserten och därefter Afrika­dagen den 29 maj. Joseefin Eliasson

Att köpa saker i Sverige och skicka ner är både omöjligt och ohållbart. Det är viktigt att bidra till Kameruns egen produktion och utveckling och köpa produkter från deras land. Schneider med kollegor har varit nere och besökt skolan i Kamerun och byggt

7


HVITSNURRAN

SAMHÄLLE

SAMHÄLLE

HVITSNURRAN

Kan en människa vara illegal?

Endast en av trettio illegala flyktingar som söker asyl i Sverige får stanna. Enligt svensk lag är en papperslös person brottsling genom att bara finnas.   Skulle han/hon bryta benet, vilja skaffa ett mobilabonnemang eller göra någonting där ett pass krävs har hon/han inga möjligheter att göra det.

genom att sätta upp juridiska och praktiska hinder. Till exempel finns det inget lagligt sätt att resa in i Europa för att kunna söka asyl, utan asylsökande är ofta utlämnade till att försöka ordna det själva och ibland till och med genom att vända sig till flyktingsmugglare.

Människor som på grund av krig, förföljelse eller av andra orsaker flytt sina hemländer tvångsdeporteras regelbundet från Sverige. Många väljer att leva gömda och rättslösa i Sverige framför att resa hem till en ännu otryggare tillvaro.   En gömd person i Sverige har ingen rätt till sjukvård, utbildning eller arbete och tvingas därför försörja sig på den svarta arbetsmarknaden där de ofta utnyttjas som billig arbetskraft. Ett klagomål hos chefen kan innebära utvisning. Stater hindrar ofta asylsökande från rätten att söka asyl

Sedan 2006 kan man inte söka uppehållstillstånd av humanitära skäl.   Numera finns möjligheten att söka uppehållstillstånd om man har synnerligen ömmande omständigheter. Dit räknas hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet.

Bild: Anna Peterson

Observera: Historien om Tom är fiktiv och enbart avsedd som en illustration av asylprocessen. Personen på bilden har ingenting med det beskrivna händelseförloppet att göra.

Anna Petersson Tom befinner sig i ett land där han riskerar dödstraff ifall han skulle utöva sin sexuella läggning och har bestämt sig för att fly. En av hans vänner pratar om ett fjärran land som heter Sverige. Resan dit kommer inte att bli enkel och i och med flykten måste han säga farväl till allting han känt till tidigare. För att kunna ta sig från sin landsgräns måste han anordna transport. Detta går inte att fixa på ”laglig” väg, så Tom och ett par andra flyktingar lägger ihop sina besparingar för att kunna betala för en lastbil som ska ta dem över gränsen. Risken för att bli tagen av polis i tullen är stor. Ifall han skulle bli tagen skickas han direkt tillbaka till sitt hemland. Väl framme i Sverige släpps han och de andra flyktingarna av på en parkeringsplats någonstans i landet. På ett eller annat sätt hittar Tom en närliggande kyrka där han tar kontakt med en präst. Med hjälp av tolkar börjar nu Tom att förklara sin situation och ber

om hjälp för att kunna söka asyl som flykting. Tom får hjälp med att kontakta Migrationsverket. Därefter får han en handläggare som ska lyssna på hans historia. Det är handläggaren som skall avgöra om Tom har tillräckliga skäl att få stanna i Sverige som flykting. Tom kommer inte ifrån ett så kallat EES-land, vilket gör att det blir svårare för honom att söka asyl. Under tiden Toms fall är under utredning har han fått hjälp med att skaffa sig ett rum och fått tag på ett svartjobb som städare. Han har även börjat få kontakter i form av vänner och börjar sakta anpassa sig till livet i Sverige. En dag får han ett brev på posten där det står att han asylansökan har blivit nekad.   Om han skriver under får han en återvändningssumma på 30 000 kronor, där han också lovar att aldrig

Bild: Anna Peterson

8

9

söka asyl i Sverige igen. Ifall han skulle vägra skriva under pappret blir frågan ett polisärende. I och med att Tom har fått avslag på sin ansökan i Sverige leder detta automatiskt till att han inte kan söka asyl igen inom 4år eller söka asyl i något annat europeiskt land. Det är ”tack vare” Dublin-förordningen som säger att det är det första europeiska landet som bestämmer ifall flyktingen har tillräckliga skäl för att få stanna kvar i Europa. Tom bestämmer sig för att överklaga domen till Migrationsdomstolen, och där får han en ny handläggare som skall gå igenom bevisen för Toms fall.   Den här gången får han godkänt, dock endast för tillfällig asyl. Det här är i alla fall starten på Toms nya liv, nu som legal medborgare i Sverige. Anna Peterson och Josefin Stacy


HVITSNURRAN

SAMHÄLLE

SAMHÄLLE

fakta:

ILLEGALA FLYKTINGAR

HVITSNURRAN

krönika

Vad är så farligt med det okända?

FÖR ATT BETRAKTAS SOM FLYKTING MÅSTE PERSONEN I FRÅGA FLY IFRÅN:

• Fruktan/förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning, sexuell läggning, kön eller tillhörighet till en viss grupp och inte kunna eller på grund av sin fruktan inte vilja begagna sig av sitthemlands skydd.

STATUSFÖRKLARING:

En flykting får vägras flyktingstatus om han/hon; 1. Genomfört ett grovt brott och är allmänfarlig. 2. Bedrivit farlig verksamhet.

Enligt migrationsverket går det att leva säkert i Bagdad. Antalet illegala invandrare i Sverige beräknas idag nå upp till ungefär

35 000.

• Sverige har dömts 13 gånger av FN för att ha skickat tillbaka flyktingar till sitt hemland utan att den Europeiska domstolen fått en chans att kolla upp flyktingen i fråga. • Enligt barnkonventionen så har alla barn rätt till skolgång och gratis vård, oavsett om de är i landet olagligt eller inte.

En person blir utvisad ifall han/hon:

• Saknar pass • Saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd • Medvetet lämnar falska uppgifter • Utvisas från någon annan EES- stat • Begått något grovt brott • Är spion eller utgör fara för rikets säkerhet

Att söka asyl som kvinna är självklart svårare än att göra det som man. Det är svårare för kvinnor att bryta sig loss från sitt hemland, och i många fall bryta sig loss från förtryckande män. När deras fall skall utvärderas av handläggare måste de bevisa att de till exempel har blivit slagna av sina män och riskerar att bli misshandlade igen ifall det återvänder. Så en kvinna ska, i teorin, bevisa sin våldtäkt.

10

Sverige är ett stort land med en yta på ca 450 000 km2, med möjligheter att bli ett land där alla har sin plats. På denna yta lever idag ungefär 9,5 miljoner människor. Om man tänker på all den tomma skog som finns runt om i landet, kan man ju lugnt säga att vi har plats för fler människor. Trots all den här platsen är invandringspolitiken idag ett stort problem.   Varje dag söker sig hundratals människor till Sverige för att de flytt från sina hem. Ofta via illegala transporter. Utav de flera tusen som varje år söker asyl är det få som får godkänt av flyktingskäl. Hur kommer sig detta? Har det att göra med att 5 % utav Sveriges befolkning vill begränsa den redan begränsade invandringen med 90 %? Om man tar sig en titt på USA till exempel. Ett land som är mer eller mindre uppbyggt utav invandrare. För om man går tillbaka i historien så var det ju invandrare som beslagtog landet från indianerna. USA är landet där allting sägs vara möjligt och där alla skall vara välkomna. Där är verkligheten idag en helt annan, segregationen är hög mellan de olika etniska folkgrupperna som sökt sig till möjligheternas land.   Invandrarfientligheten är hög, någonting som jag tycker låter bisarrt med tanke på att landet, som sagt, är uppbyggt av invandrare. Så även invandrare är invandrarfientliga. Hur går allting ihop? Varför är vi så rädda för det okända? Det ligger kanske i vår överlevnadsinstinkt. Skydda det som är mitt. Det okända, det är farligt tills vi vet vad det okända är. Josefin Stacy

urspårad konst: sverigedemokraternas kulturpolitiska dilemma Själva påstår de att de för partiet ideologiskt viktiga kulturpolitiska ståndpunkterna drunknar i den eviga debatten angående deras kontroversiella immigrationspolitik. Men samtidigt så är Sverige­demokraternas budgetmotioner och tankar kring kultur i allra högsta grad influerade av den invandrings­­­fientlighet som på många sätt markerar partiets inrikespolitik. Dessutom ska allt stöd all form av ”destruktiv” eller ”dekadent” kultur slopas. – Detta är en politisk fråga, och det skulle krävas ett politiskt beslut för att bestämma i vilken grad en kulturyttring är dekadent, säger Aron Emilsson, aktiv inom partiet.

11


HVITSNURRAN

SAMHÄLLE

SAMHÄLLE

Aron Emilsson är gruppledare och viceordförande för Sverigedemokraterna i Lerum och distriktsordförande och förbundsledamot för Sveigedemokratisk ungdom. Vi träffade honom för att ta reda på mer om kulturpolitiken i Sveriges enda stora främlingsfientliga parti. Sverigedemokraterna har kulturpolitiska idéer vitt skilda från alla andra större partiers. Där både högeroch vänsterblocket ofta är någorlunda överens i det flesta kulturfrågor har SD en helt annan ståndpunkt. Men kulturpolitiken är på många sätt en hjärtefråga för partiet.   Enligt Emilsson så är det en fråga i vilken de som parti jobbar mycket för att nå ut med sina ståndpunkter. Sverigedemokraterna skulle helst vilja helt omforma den kulturpolitik som nu förs i Sverige. Bland annat vill de markant dra ner på stödet till kultur­nämnden, någonting som skulle göras möjligt med hjälp av en ökad kommersialisering av kulturen. Kommersialiseringen av kulturen betyder i praktiken att de kultur­institutioner som har möjlighet att med hjälp av till exempel höjda biljettpriser finansiera sin verksamhet får kraftigt minskat stöd, enligt Aron Emilsson är Världskulturmuseet och Moderna muséet i Stockholm utmärkta exempel på sådana institutioner som vid en budgetförändring baserad på Sverigedemokraternas ideologier hade blivit tvungna att se över sin ekonomi. Emilsson poängterar också att all form av stöd till invandrarföreningar och utländska kulturföreningar ska strypas vid ett scenario där SD regerar med egen majoritet.   – Dessutom ska allt statligt stöd till kulturyttringar som syftar till att underblåsa separation tas bort.   Detta delvis som motreaktion mot det som Emilsson beskriver som den nuvarande regeringens ”överdrivna mångkulturalism” och ”påtvingandet” av andra kulturer som dominerar Sverige i dagsläget. Emilsson motsätter sig starkt den nuvarande kulturpolitiska linjen, där det går bra och kanske till och med är en utveckling om man i Sverige har ett antal jämbördiga kulturer. Hypotesen att om ett land har

mer än en stark kultur så kommer befolkningen att splittras upp i olika fraktioner är ledande i Sverigedemokraternas politiska filosofi. Partiet skulle också gärna se en kraftig minskning av de folkbildande programmen i landets folkhögskolor och tänker säg att en kraftig minskning av utbudet av de folkbildande kurserna kombinerat med en satsning på de yrkesförberedande programmen i princip inte borde göra så stor skillnad då antalet kurser förblir mer eller mindre konstant.   Till att det kanske inte är samma människor som söker de yrkesförberedande som de folkbildande kurserna sägs det inget om i SDs kulturpolitiska budgetförslag.

»Konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Dekadenta och destruktiva kultur­yttringar kan inte räkna med något som helst stöd.« Vad Sverigedemokraterna istället vill se mer av är klassiskt skandinaviska kulturformer så som bruksgårdar och forntidsbyar. Den svenska kulturen håller på att försvinna på bekostnad av den (av staten delvis påtvingade) mångkulturen, hävdar Emilsson. På frågan om äldre kultur är viktigare än modern svarar han ja utan att tveka.   Att det typiskt svenska inte försvinner i och med ökad invandring och globalisering är för Sverigedemokraterna otroligt viktigt och för Emilsson innebär detta inte bara en vilja att skydda utdöende kultur och konstformer utan också en stark vilja att bevara den kultur som man inte upplever eller ser med blotta ögat och syftar då i första hand på det typiskt svenska beteendemönstret och den svenska personligheten. Han pratar om svensken som tillbakadragen och demokratisk, och säger att:

12

HVITSNURRAN

  – Det är viktigt att bevara även banala saker, som att man ställer sig i kö, väntar på sin tur, är lite blyg och kanske helst sätter sig på ett tomt säte i bussen utan att prata med någon av passagerarna. Det kan också enligt Emilsson handla om saker som vi ser med blotta ögat.   – Vi svenskar läser gärna Selma Lagerlöf och Elsa Beskow. Han menar att det inte spelar någon roll om dessa ”svenska egenskaper och personlighetsdrag” är bra eller dåliga, de är ett kulturarv precis som folkmusik eller dans runt midsommarstången och bör därför bevaras. För Sverigedemokraterna fyller kultur upp sin viktigaste uppgift när den är vacker att se eller höra på och i kommunens budgetförslag kan man läsa att: ”Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun”.   Möjligheten att kultur skulle kunna ha en större mening än så, att musik, dans och teater både skulle kunna fungera som ögonöppnare och som ett politiskt redskap tas det alltså inte någon som helst hänsyn till. Så länge inte kulturen tar ställning utan att provocera någon det vill säga. Aron Emilsson poängterar dock att partiet på riksdagsnivå inte använder sig av det uttryckt som ”dekadent” eller ”destruktiv” konst, han menar att kommunpolitikerna antagligen influerats av äldre kulturpolitiska skrifter och pratar om ”olika organisationer inom partiet”. Han är dessutom noga med att förklara att kulturpolitiken på nationell nivå enligt honom antagligen påverkar oss mer än dess motsvarighet på kommunalnivå.   Trots detta säger han sig villig att ställa sig bakom partiets kommunala budgetförslags formulering, även om den är skriven i lite för ”svepande ordalag”, som han uttrycker det.   När vi frågar honom om han anser att det finns någonting som skulle kun-

Bild: Josefin Stacy

na kallas dekadent kultur och ifall han i så fall skulle kunna ge exempel på vad detta skulle kunna tänkas vara svarar han att konstutställningar eller teatrar som starkt eller radikalt tänjer på gränserna eller utmanar den allmänna moraluppfattningen skulle kunna tänkas vara exempel på dekadenta kulturyttringar. Han tar som exempel skattefinansierade utställningar som han anser vara porno­grafiska som väldigt tveksamma.   Enligt Emilsson så är frågan om vad som är dekadent och destruktiv konst, och vad som inte är det i första hand politisk och för att bestämma vad som är, och vad som inte är dekadent skulle ett politiskt beslut krävas. Att slopandet av det statliga stödet till provocerande konstyttringar i praktiken skulle vara en form av censur då

det skulle innebära att vissa delar av befolkningen helt enkelt inte skulle ha råd att gå på dessa konstutställningar eller teaterföreställningar tycker inte Emilsson är något större problem eftersom han inte tror att särskilt många skulle vara särskilt intresserade av utmanande kultur, han verkar snararast tro sig veta att efterfrågan på provocerande konst ”varken är särskilt stor eller utbredd bland allmänheten”. Om man strikt ska följa sverigedemokraternas filosofi vad gäller provokativ konst är Lars Vilks rondellhund möjligen ett antiklimax för SD.   För även om han med sin omdebatterade karikatyr av profeten Mohammed onekligen tar upp debatten om islams roll i det svenska samhället på ett effektivt sätt, något som Sverigedemokraterna med största sanno-

13

likhet tycker är väldigt bra, så är den ett typexempel på provokativ konst. På frågan om vad Sverigedemokraternas ståndpunkt är vad gäller om den sortens provocerande konst borde stödjas svarar Emilsson först avvikande och förklarar att yttrandefriheten, och rätten till att fritt få uttrycka sig är enormt viktig fråga för partiet.   På den direkta frågan om Lars Vilks som den provokativa konstnär han är borde få statligt stöd även om stödet till konstnärer som sysslar med moraliskt tveksam och på gränsen till pornografisk konst, enligt SD skulle bli strypt svarar Emilsson att det är väldigt svårt för honom att bedöma.   – Rent principiellt borde inte Lars Vilks få något statligt stöd, säger Aron Emilsson. Samuel Horgby


HVITSNURRAN

SAMHÄLLE

SAMHÄLLE

HVITSNURRAN

Fotbollslag ­– den nya lyxleksaken? När affärsmän gör stora investeringar är det ofta av en anledning ­– att tjäna pengar. Men när det kommer till fotbollen och dess klubbar gäller inte alltid det längre. Nu när flera oljemagnater och schejker köpt fotbollsklubbar i de bästa ligorna så gör de det för att pumpa in miljarder som de aldrig kommer få tillbaka. Varför vill de äga en klubb som en liten bebis till trofé och hur påverkar de schejkledda lagens obegränsade ekonomi fotbollssupportrarna? Rysk oljemagnat gjorde brittiska Chelsea till sitt Den ryska oljemagnaten och guvernören Roman Abramovitj köpte år 2003 den brittiska klubben Chelsea FC. Priset var 60 miljoner pund. Londonklubben avregistrerades då som aktiebolag och togs bort från börsen. Därmed gick Chelsea från att, likt alla andra aktiebolag, försöka maximera sin vinst för att tillfredställa ägaren till att bli Abramovitjs lilla hobby där klubbens ekonomiska vinster eller förluster inte längre spelar någon roll.  Under Abramovitjs första fyra år som ägare förde han över uppskattningsvis 450 miljoner pund till

klubben. Pengar som finansierade lagets tidigare skulder och nya spelarköp. Abramovitj har tidigare varit Rysslands rikaste person och är känd som en skicklig affärsman. I sin meritlista har han bland annat försäljningen av sin andel i oljebolaget Sibneft för åtta miljarder pund vilket var ungefär 160 gånger dyrare än när Abramovitj tio år tidigare köpte sin andel. Hur kommer det sig då att han driver ett så pengaläckande projekt som Chelsea, som under fjolåret noterade en förlust på 800 miljoner pund? Är det av samma kärlek som får fansen att match efter match stå skrikandes, iklädda Chelseas blåa kläder uppe på läktaren eller har han en ekonomisk baktanke?

Fotbollen är enligt Abramovitj själv en hobby, en lyxinvestering. Med hjälp av pengarna ser han kanske en chans att kunna uppfylla sin förlorade barndomsdröm. Då Abramovitj enligt uppgifter ska ha förhandlat med flera olika klubbar

Vad är meningen med livet?

innan han bestämde sig för att köpa Chelsea så är det knappast av kärlek till klubben. När det gäller det ekonomiska finns det många som försöker tjäna pengar på fotbollen, men i Abramovitjs fall bör hans klubbägande inte jämföras med hans tidigare oljeinvesteringar. Det bör snarare jämföras med den lyxyacht som ryssen glider runt på. Fotbollen är enligt honom själv en hobby, en lyxinvestering. Med hjälp av pengarna ser han kanske en chans att kunna uppfylla sin förlorade barndomsdröm.   Det sägs att det var ett bråk med Abramovitj som fick Chelseas succétränare José Mourinho att lämna jobbet. Bråket ska ha handlat om att ryssen lade sig i för mycket i hur Chelsea skulle spela. Detta visar på att Abramovitj har ett stort fotbollsintresse och kanske ett något för stort ego. När klubben kämpat i närmare hundra år utan att riktigt lyckats nå den absoluta toppen i Europa så känns det självklart bra för fansen när klubben kommit dit. Men när en rik ryss tagit klubben dit genom att köpa världsspelare från Tjeckien, Spanien och Brasilien så är det en del av dem som ställer sig frågan ”var det vi, eller var det han?”.

Varför tycker du att esteter är bättre än alla andra?

  – Jesus, han är störst och han älskar oss så himla mycket! Fanny Jähnke MU2N

14

Getafe blev Team Dubai Sydväster ut, i en annan stor fotbollsnation, köpte shejk Butti Bin Suhail al Maktoum, tillsammans med sitt företag Royal Emirates Groups, klubben Getafe CF. Den Dubaiboende schejken nöjde sig dock inte med ägandeskapet utan bytte i våras den spanska klubbens namn till Getafe Team Dubai. Ett namnbyte många tyckte var väldigt kontroversiellt då klubben aldrig tidigare hade förknippats med staden.   Shejk al Maktoums tanke var även att byta ut klubbmärket. Det nya märket som presenterades innehöll texten Team Dubai och Förenade Arabemiratens färger. Man brukar säga att laget tillhör fansen, men i det här fallet tog Schejk Maktoum Getafe långt ifrån sina fans, vilket naturligtvis gjorde dem upprörda. Det blev för provocerande för supportrarna. Fansens ilska fick till slut ägarna att dra tillbaka det nya klubbmärket. Är framtiden själlös? Vi ser numer en fotbollsvärld där vilket lag som vinner de största titlarna avgörs av hur mycket pengar dess ägare kan och är villig att satsa på klubben. Det är allt oftare inköpta spelare, istäl-

let för klubbtrogna spelare från klubbens egen ungdomsakademie som får bära klubbmärket på bröstet. Utöver det håller fotbollen på att bli allt mer kommersiell. Arenor och i vissa fall även klubbnamn döps efter företag. Många av storklubbarnas utgifter är flera gånger så stora som deras intäkter. Allt detta på både gott och ont. Åskådarna anser att fotbollen därmed håller på att tappa sin själ. Många tycker att fotbollsklubbar inte ska vara en rik mans lilla leksak och att lagkänslan helt försvinner i klubbar som genomgått samma procedur som både Chelsea och Getafe.   Även det internationella fotbollsförbundet FIFA ser problematiken och har nu infört en så kallad ”financial fair play”-regel som börjar gälla från och med 2012. Den kommer innebära att klubbarna inte får spendera mer pengar än de tjänar, vilket gör att de inte längre kan bygga sin budget runt ägarens ekonomiska bidrag. Det kanske låter som att den nya regeln kommer lösa alla problem, men vissa experter säger att det finns många möjliga kryphål. Som exempel förbjuds inte en ägare att genom ett företag köpa en sponsorplats på matchtröjan för ett par miljarder. Sponsorintäkter räknas

Vad är din bästa raggningsreplik?

  – För att vi är oss själva.

  – Sitter du här och daddlar pudding?

Charles Dristig MU2CD

Peter Hansson N1EF

då som klubbens intäkter.   Även om regeln i framtiden i bästa fall kan rädda anrika klubbars identitet och lagkänsla, kan den också ställa till med nya problem. Chelsea har spelat på sin hemmaarena, Stamford Bridge, sedan 1905. Arenan tar in drygt 41 000 åskådare men med tanke på den kommande regeln vill Abramovitj öka biljettintäkterna. Därför vill han nu överge den klassiska arenan och bygga en ny som kan ta in över 60 000 besökare, vilket får de konservativa supportrarna att åter undra vad han gör med klubben. Att vara supporter, att följa och brinna för en fotbollsklubb handlar mycket om att finna en identitet och gemenskap. Den identiteten och gemenskapen bygger mycket på lagets stad och färger. Det verkar som om fotbollen och supporterkulturen med något bittra reaktioner ändå klarar av att överleva trots en allt mer kommersiell fotbollsvärld. Men när klubbens identitet och gemenskap i form av staden och färgerna tas ifrån dem, då är det inte alltid längre en möjlighet. Olof Simann

Varför är du så tung?   – För att jag är tjock! Ecksde. Nadia Maghder S3EF

15


HVITSNURRAN

KULTUR

KULTUR

HVITSNURRAN

recension:

Men vafan är kärlek då?

recension:

JAN LÖÖF Bild: Josefin Stacy

Bild: Pressfoto

En historielektion om kvinnoförtryck och kärlekens uppkomst. Topp femlista över värsta torskarna (med Arne Weise på första plats). Och otroligt roliga sketcher över hur män stjäl sina fruars ära. Jag har sett pjäsen Whatever love means, som är baserad på Liv Strömquists serier. Att göra teater av Sveriges coolaste serietecknares verk kan tyckas knepigt. Därför var jag skeptisk. Men det klarade teater Tamauer galant! Pjäsen gick helt i seriernas spår. Texterna var som pratbubblorna och scenografi och kostym gick i svartvitt, precis som i Livs serie-värld. Det kändes helt enkelt som att de levandegjorde serierna, gav dem nytt liv och djup, både fysiskt och känslomässigt. Jag köpte det rakt av.   För er som ännu inte stött på Liv Strömquist: ni har något att se fram emot. Hon har en egen stil som är svår att förklara så att det låter så bra som det är. Hon har nämligen en ordets gåva med slagfärdighet och humor, som få besitter. Med fina bilder,

smarta ironiska berättelser och tydligt samhällskritiska och feministiska budskap får hon oss att inse hur konstigt vi beter oss här i världen.   Liv har gjort seriealbumen Prins Charles känsla, Einsteins fru och 100 % fett. Hon är även programledare i radioprogrammet Tankesmedjan. I Whatever love means handlar det om fenomenet kärlek. Är inte kärlek det viktigaste vi har? Jovisst. Men frågan är vilken sorts kärlek. Det romantiska kärleksideal vi ser på TV, läser om i tidningar och hör skrikas ut på radion varje dag? Eller är det bara en samhällskonstruktion, som inte alls gör oss så lyckliga som vi hoppas och tror? Pjäsen är genomgående rolig, men samtidigt tung pågrund av sanningen och allvaret i dess budskap. Den öppnar ögonen för det kvinnoförtryck som sker i alla möjliga situationer och kanske framförallt i nära relationer. Det är inget nytt, men man är så invand i ett system att man ofta låter det gå obemärkt förbi och det kan vara bra att bli påmind om det.

16

  Mitt i skrattet känns det ganska jobbigt att man kan relatera till och känna igen sig själv och andra i mycket.   Med fin live-musik, bra skådespel och snygg scenografi tar teater Tamauer sig an Livs mästerverk på ett hedervärt och mästerligt sätt. Män spelar kvinnor och kvinnor spelar män om vartannat, alla har byxor och kjol och det känns inte konstlat eller påtvingat alls. De använder oväntade grepp,där en kvinna spelar Liv som skriver och skapar projektioner live under föreställningens gång. I andra akt får vi en ”föreläsning” i äkta talarstolsanda. Det är allmänbildande och intressant.   Mot slutet av pjäsen tänker jag uppgivet ”Men vafan är kärlek då? Och hur ska det möjligtvis någonsin kunna existera jämställd kärlek?”   Svaret får vi precis i slutet på ett så enkelt och poetiskt sätt att jag blir alldeles rörd: Där makt finns kan inte kärlek finnas. Såklart ja. Vera Westberg

För ett tag sen sa en vän till mig att Jan Lööf skulle ha en utställning på konstmuseet i Göteborg. Jag tänkte inte så mycket på det, och om jag ska vara helt ärlig hade jag lite svårt att placera Jan Lööf. När jag väl kom på att det var tecknaren till Skrotnisse, Sagan om det röda äpplet, Ta fast Fabian med flera blev jag genast nyfiken. Mina steg tog mig till konstmuseet en onsdag i september, utan några direkta förutfattade meningar eller någon egentlig vetskap om vad jag skulle få se och vad jag skulle tycka eller tänka. När jag kom innanför dörrarna på konstmuseet börjar jag med att irra omkring och förstod inte helt vart jag skulle gå för att komma till själva utställningen. Blev lite lätt utskälld utav ordningsvakten för att tagit med mig penna och papper in till utställningen. Men med ett par stora tindrande ögon mot vakten så var det inga problem för mig att slinka in - med pennan och pappret. Det är en ganska liten utställning men det räckte gott och väl för att man skulle få en någorlunda klar bild av den aningen udda mannen Jan Lööf. Efter att ha vandrat omkring där i min egen dvala bestämmer jag mig

för att försöka få fram lite svar om vem Jan Lööf egentligen var. En tjej i 20-årsåldern var konstnärsvärd och jag gick fram och pratade med henne om utställningen. Jan Lööf är en av Sveriges mest framstående serietecknare och illustratörer. Han föddes 1940 och skrev sin första barnbok ”En trollkarl i Stockholm” 1966. Som privatperson är Jan en riktig ensamvarg som helst inte vill bli störd. Han bor idag mer eller mindre isolerad på en ö i Grekland med sin fru och ett par katter. Han är mest känd för sina böcker ”Ville”, ”Felix” och ”Skrotnisse”.   Jan Lööfs sätt att teckna beskrivs ofta som en blandning utav realism och fantasi som använder sig av både akvarell och blyerts. En ganska vanlig uppfattning är att när man som barn läser Jan Lööfs böcker och tittar på hans bilder tycker man att de är ganska läskiga och till och med lite obehagliga. Det är kanske inte förens i vuxen ålder som man kan läsa och se saker i bilderna som man som barn inte riktigt förstår. Det är en av grejerna som gör Jan till en mycket begåvad konstnär i mina ögon. Att kunna skriva barnböcker som kan tolkas på så olika sätt från åldern 2-99.

17

Jan Lööf har väldigt sällan med kvinnor i sina böcker. Han säger själv att det är på grund av att han är så dålig på att rita kvinnor och att han har svårt att skriva om saker som han inte förstår sig på. Men att han skulle vara ”antifeminist” säger Jan är skrattretande med tanke på att flera av hans inspirationskällor och idoler är kvinnor som Tove Janson, Astrid Lindgren med flera. Han säger själv i ett uttalande att ”jag känner inte igen feministernas beskrivning av hennes utsatthet och lidande. Det beror nog på att övertygelse och engagemang måste bottna i personliga erfarenheter”. Jag rekommenderar att man gårtill utställningen om man gillar Jan Lööf men inte vet något speciellt om honom. Och försök att inte ha några förutfattade meningar om utställningen.   Var beredd på ett litet rum med mycket att erbjuda och ta dig tid att läsa lite ur hans olika böcker. Jag hade gärna sett en större utställning och fått en lite bättre inblick i hur han jobbade som konstnär. Annars tycker jag att det är en mycket trevlig liten utställning som gav mig ett leende på läpparna när jag gick därifrån. Josefin Stacy


HVITSNURRAN

KULTUR

KULTUR

TVÅ SKIVOR SOM I ALLA FALL HJÄLPER MIG GENOM HÖSTEN Tim Vikman Höst. Det blir allt mörkare ute, i många lurar blir musiken likaså. Jag menar att så behöver det nödvändigtvis inte vara. Här är några album som förhoppningsvis håller dig varm, eller i värsta fall bara får dig att frysa ännu mer.

tyler, the creator - bastard Ja, vad ska man säga? Det här är mannen som revolutionerat rapp-musiken fullkomligt. 2011:s stora “hype”. Men den här hysteriska ”hypen” har han egentligen inte byggt upp ensam. Det har han gjort med hjälp av sitt hiphop-kollektiv OFWGKTA(oddfuturewolfgangkillthemall), som tillsammans är ett av de hetaste namnen inom genren för tillfället. Jag bör påpeka att ingen av de nio medlemmarna i gruppen är 20 år fyllda, ganska ballt det med. Men Tyler, the creator är den som lyckats bäst i gruppen.   Bastard är Tylers debutsoloalbum, och det bästa enligt mig. Jag måste dock erkänna att det inte är perfekt rätt igenom. Det är inget mästerverk. Den innehåller låtar som jag helst skippar, liksom de flesta skivor som finns i hyllan hemma.   Ni som hört Tyler innan, har förmodligen inte kunnat undgå att hans texter är, minst sagt, stötande. Bastard är inget undantag. Alla tolkar texter på sitt eget sätt, men just när det kommer till Tyler och hans musik så föreslår jag nog att du tar dem med en ganska så stor nypa salt. Däremot så har han en fantastisk känsla i det han gör, både på scenen, och i övrigt. Jag vågar inte jämföra honom med något stort så kallat arenaband, men Tyler och hans gäng har lyckats med något inom sin genre som verkligen inte växer på träd. Och slut är det absolut inte än.

black lips - arabia mountain Fyra pojkar från Atlanta blir utsparkade från skolan. De bestämmer sig för att dra ihop ett band, Black Lips skapas. Det här är bandet som är känt för att spy och urinera på scen. Likaså skjuta fyrverkerier och tända eld på sina gitarrer. Ja, jag tror att ni fattar att det inte är ett av de tråkigare banden att se live. Jag vill däremot inte påstå att musiken de skapar, iallafall på den här skivan, speglar deras live-brutalitet särskilt mycket. Det är i grunden någorlunda sansad musik, och det gillar jag.   De här grabbarna har gjort så mycket mer än ett soundtrack till den milt överskattade filmen ”500 days of summer”. Arabia Mountain är deras senaste platta. Den innehåller sexton bra och välarbetade låtar. Det bästa är att det är en riktigt skön “vinyl-från-60talet”- aura över skivan, både på omslaget och i låtarna. Skivan finns tillgänglig i klassisk vinyl, såklart.   Jag skulle vilja påstå att Black Lips är en blandning av garagerock, punk, och Beach Boys. Sen har de slängt in en dos ”western-cowboy” också. Grymt säger jag!   Låten FamilyTree i albumet är den absolut bästa enligt mig. En riktig pepp-låt, perfekt för att komma igång en regnig oktobermåndag. Eller på förfesten, eller varför inte hela tiden! Jag fick det underbara nöjet att se de här grabbarna live på Hultsfredsfestivalen i somras, och tro mig, det var något jag sent lär glömma.

18

HVITSNURRAN

POJKE När de hade slagit sig ner vid det rangliga bordet satt de tysta. Mannen harklar sig. Förutom bruset från drickakylen var kaféet tyst.  ­– Vi kanske borde beställa, eller så, sa mannen till sist.   – Jo. Det borde vi nog.   – Vad vill du ha? Kaffe?   – Spelar ingen roll, kaffe blir nog bra.   Mannen och kvinnan närmade sig båda de fyrtio men klädde dystrare sig än så. I kvinnans uppsatta, axellånga hår kunde man ana ett par gråa hårstrån som inte hunnits färga bort. Hon bar en nopprig stickad tröja, ett par jeans och en svart ytterkappa. Till hennes telefon inkom mest samtal rörande barnatjut och gråt. Mannens hårväxt var mirakulöst välbevarad, han var varken tunnhårig eller grå. På sig hade han ett par urblekta jeans, seglarskor och en svart jacka. Han hade trivts på en segelbåt, men hade aldrig någonsin fått för sig att sätta sin fot på en.   Efter någon minut kom mannen tillbaka med två rykande koppar kaffe. Kvinnan såg sig om och gick sedan och hämtade en liten mjölkkanna. När hon hade hällt i mjölken i kaffet tackade hon mannen och läppjade sedan i tysthet på kaffet. Det blev återigen mannen som tog till orda efter plågsamt tysta sekunder.   – Hade ni bra kontakt den senaste tiden?   – Vi? Nej, det kan jag inte säga. Eller visst, vi hördes väl av lite då och då, men väldigt slentrianmässigt. Jag har aldrig riktigt lärt känna honom, mest hört mamma berätta historier. Jag hade inte varit där på flera år, det var nog bäst så.   – Mm. Ja. Jag hade inte heller hört någonting på väldigt länge. Jag måste

erkänna att jag också var väldigt dålig på att höra av mig. Man hinner liksom inte med, du vet? Men det här var verkligen en chock, måste jag säga.   – Jo, samma här. Väldigt oväntat.   – Det är ju sådant som händer på filmer! Det händer ju inte oss.   – Uppenbarligen händer det faktiskt.   – Men det jag undrar nu, och det var kanske därför vi kom hit överhuvudtaget idag, är: vad i helskotta gör vi nu?   – Vi får väl ta hand om honom, helt enkelt. Han är ju faktiskt lika nära oss som vi är nära varandra, även om det känns konstigt.   – Men det är ju helt absurt! Hur gammal måste inte pappa ha varit när de, ja du vet, gjorde det? 70? Och vem är mamman?   – Hon är död, säger de. Sedan flera år.   – Åh, herregud. Pappa, vad har du gjort?   Kaféet luktade lite ingrott och om det fortfarande hade varit tillåtet att röka på kaféer hade det där varit alldeles dimmigt av rök. På en svart tavla bakom disken stod de inte alltför höga kaffepriserna. Kaffet smakade blaskigt.   – Jag har i alla fall inte tid med det här. Jag har ett eget liv och jag vill inte att pappa ska få förstöra vad som är kvar av det.   Kvinnan kollar ner i sin halvtomma kaffekopp och suckar. Längre bort i kaféet står det uttråkade kafébiträdet och sopar i ett alldeles lortigt hörn. Dammet hon rör upp bryr hon sig inte om att samla ihop, utan låter det flyga omkring. Mannen snurrar runt kaffekoppen i sina stora händer och känner värmen mjuka upp huden.   – Jag tror vi måste ta hand om honom. Någon av oss, han har ju in-

19

gen annanstans att gå överhuvudtaget.   – Jag blir bara så arg. Varför ska han hålla på så här?   – Jag vet.   – Först oss och våra mammor och nu den här lilla pojken. Jag förstår helt enkelt inte. Och så måste hon gå och dö på köpet!   – Vet du hur hon dog?   – Bröstcancer.   Paret tystnar ytterligare en stund. Ute mörknar det snabbt och några regndroppar slår mot fönstret. En telefon ringer och kvinnan svär till när hon inser att det är hennes.   – Hej? Hon hummar lite och lyssnar tålmodigt på vad som förefaller vara en barnröst.   – Nej, jag kan inte hämta dig från innebandyn idag. Nej, jag hinner inte, tyvärr. Du får åka med någon av de andra. Jag vet, men så är det. Vi ses senare. Nej, pappa får laga mat.   Nu är det kvinnans tur att harkla sig och mannen tittar upp från bordet som han ihärdigt har stirrat på alltsedan kvinnans telefon ringde.   – Men du, vi måste lösa det här på något sätt, jag vet. Jag ringer till socialtjänsten där borta i morgon, så får vi se vad vi kan hitta för lösning. Låter det bra? Mannen nickar.   – Ska vi gå eller?   – Det kan vi göra.   De reser sig upp och går mot den smutsiga glasdörren. Kvinnan vänder sig om innan dörren och ser trött på mannen som står bakom henne.   – Men, vi hörs av, säger kvinnan innan hon vänder sig om och öppnar dörren. En iskall vindfläkt sveper in. Viktoria Ottosson



Hvitsnurran - nr 1 2011-2012