Page 56

SKIVTIPS

Holy Fuck

Robert Wyatt

Ray Davies

LP

Comicopera

Working Man’s Café

(Young Turks/Playground)

(Domino/Playground)

(V2/BAM)

Med så många band som lägger till ett ! efter sina namn så undrar man varför dessa killar inte tog chansen när de hade den. Det skulle helt klart vara befogat med tanke på deras nya album - LP. Holy Fuck kommer från det så musikhypade Toronto men har väldigt lite gemensamt med Kanadas ockupation av indiemusikvärlden. Holy Fuck, som är lite av svarta fåret bland Torontos musikscen har mer gemensamt med det sena 60-talets och tidiga 70-talets krautrockvåg. Deras lo-fi-experimentella infallsvinkel till låtskrivande skiljer dem markant från Arcade Fire, Stars och Broken Social Scene även om BSS-producenten Dave Newfeld jobbat med dem både tidigare och delvis även här. Holy Fucks sound visar vördnad för Komische Music-celebriteter som Can, Neu! och Cluster, men musiken är begåvat uppdaterad till modern tid lite likt band som Trans Am och Super Numeri. Med bara två heltidsmedlemmar och ett gäng samarbetspartners från Dependent Music-kollektivet har Holy Fuck fått smeknamnet ”Toronto’s onda supergrupp”. Deras rykte som ett intensivt liveband har gett dem mängder av festivalbokningar och spelningar som förband till originella Brooklyn-rapparen Beans. Holy Fuck föredrar det instrumentala, de har hoppat över sången på alla utom ett spår. Obarmhärtigt och klockrent live-trummande har kryddats med små trummaskinsexplosioner på nio låtar med ren och rå energi och passion som dock tar slut efter redan 37 minuter. Som lyssnare vill man ha mer. Det är ovanligt att ett band kommer fram och förbättrar en stil och ett sound som hade sin höjdpunkt för 30 år sedan men Holy Fuck har lyckats med just det och förtjänar all uppmärksamhet de kan få. Och det är nog dags att de efter sitt namn lägger till ett ! också.

Vilket intresse finns det i en rullstolsbunden 62-årig man som släpper sitt tolfte soloalbum och som precis sjungit live för första gången på 25 år förra helgen? Kanske inte så himla mycket hos den stora massan men den före detta Soft Machine-trummisen är såklart mycket väl respekterad bland sina kollegor och har en stor fanskara som har varit med honom på den 30-åriga resan. Comicopera är ett vuxet album född med ungdomens frustration men tillbakahållet på grund av åldern. Wyatts sång låter fortfarande som en gammal onkel som försöker skaka av sig en förkylning samtidigt som det försiktigt erbjuder känslosam resonans. Hans texter är betraktelser från det vardagliga moderna livet, angeläget för flera generationer. Skivan är uppdelad i tre akter – Lost In Noise, The Here And Now och Away With The Fairies. Det första segmentet är någon sorts kärlekshistoria som börjar och slutar i tårar, den andra utforskar ett sammanbrott med ett krig som bakgrund, och det tredje lånar från latinska och kubanska rytmer och är sjunget på spanska. Stödd av Paul Wellers gitarr och Brian Enos keyboards samt virtuost hornspelande av Annie Whitehead och basfiol av Yaron Stavi så har Wyatt lätt att fånga vårt intresse – men att det här och var lutar sig in i fri-jazz-området gör att dessa delar blir svårlyssnat för den ovane. Men när han håller sig till det mer jordnära är resultatet superbt. Låtar som Just As You Are och Do Us A Favour visar på mannens unika förmåga att transportera lyssnaren till en annan plats utan att tappa grepp om verkligheten. Det är ett triumfåtertåg efter fyra år när Wyatt bygger en bro mellan Miles Davies och engelska rockradiolegenden John Peel. Hög rekommendation.

Lyssna även gärna på: Neu! – Neu! (Brain Records/Border), Can –

Records/BAM) Kevin Ayers – Whatevershebringswesing (Har-

Tago Mago (Mute/EMI), Trans Am – Surrender To The Night (Thrill

vest/EMI).

Jockey/Border). John Brereton

56 NOLLNITTON

Lyssna även gärna på: George Harrison – All Things Must Pass (Capitol/EMI), Warren Zevon – The Wind (Artemis), John Mellen-

Lyssna även gärna på: Elvis Costello – Punch The Clock (F Beat

Cillian McDonnell

Medan musikindustrin nu sträcker ut armarna och välkomnar den moderna teknologin med en varm kram så finns det fortfarande artister som vill vara originella. En av dem är Raymond Douglas Davies CBE. Alltså den där killen från The Kinks som skrev så många hitlåtar att du inte tror på att de alla kom från samma band. 63åringen har precis släppt sitt fjärde soloalbum och det är klart hans bästa hittills. Hans sätt att vara originell med den här skivan är att han gav bort den gratis till alla läsare av Sunday Times två dagar före sin officiella release. Visst, Prince må ha hunnit före med att ge bort en skiva gratis men det är definitivt en ny approach för någon som är en veteran i rockvärlden. Som kontrast till de förändringar han har anammat så är det återkommande temat på detta verk nostalgi. Davies låter på en gång lyssnaren förstå att det är en halv-biografisk skiva som reflekterar över hans egna rädslor och åsikter. Det kanhända vara så, eller så är det helt enkelt så att han tagit på sig en påhittad karaktärs perspektiv för att kunna utforska de områden han tidigare hållig sig borta ifrån. Det handlar om svårigheten att förhålla sig till den moderna världen och att fortfarande längta till familjära tillflykter som ett litet café – därav titeln. Han tar också upp globaliseringen på första låten Vietnam Cowboys. Men nu ska ingen tro att albumet bara är klagosång från en gammal gubbe, nejdå, som alltid med Ray Davies så är det delikata melodier, excellent musik och en minst lika njutbar skiva som någonsin förr och som dessutom bevisar att Ray Davies kan göra en triumferande återkomst när helst han vill.

camp – Freedom’s Road (Universal). Gareth Maher

019_7_2007  

YELLE BAND OF HORSES LEO MAFFIA ANNA JÄRVINEN STOCKHOLM FILMFESTIVAL NIKKI SIXX GLASSJERRY MACGYVER TURISTER JULIE VENUS KRÄMAREN PATRULLERA...

019_7_2007  

YELLE BAND OF HORSES LEO MAFFIA ANNA JÄRVINEN STOCKHOLM FILMFESTIVAL NIKKI SIXX GLASSJERRY MACGYVER TURISTER JULIE VENUS KRÄMAREN PATRULLERA...

Advertisement