loob - inte bara hockey Text: AnnaCarin Windh Bild: Lina Flodins Att bli skollärare var Håkan Loobs framtidsplaner, men ödet ville något annat. Mönstereleven men också den dålige förloraren blev istället Färjestads klubbdirektör. En klubbdirektör med förkärlek för grillat och Chihuahuan Elsa. Håkan Loob växte upp tillsammans med två äldre bröder, sin mor och och far i Slite på Gotland, en liten småortsidyll 36 mil från Karlstad och Löfbergs Lila Arena. Och eftersom han var minstingen i familjen blev han kanske just den där vinnarskallen som har tagit honom till den position han befinner sig i idag. - Haha, ja så kan det vara. Min äldste bror var tre år äldre och min andre bara ett, och som yngst fick man kämpa i alla lägen för att inte komma sist. Senare fick han dock ytterligare två sladdsyskon, och familjen Loob blev en ansenlig skara på sju personer. Skolåren minns Håkan Loob som en fantastisk tid. Han var en skötsam elev och kom bra överens med sina lärare, därför bestämde han sig för att ansluta sig till lärarkåren när det var dags att skaffa arbete. Han pysslade också en hel del med idrott och var bland annat ett hett löfte i pingis. - Slite var en bra plats att växa upp på, det är en liten ort med drygt 1 500 invånare. Mobbning och utanförskap fanns liksom inte. Det var en fin gemenskap, många av oss idrottade. Men Håkan Loob var inte bara en mönsterelev, han var också en mycket dålig förlorare. I allt. - Jag minns när jag förlorade en pingismatch när jag var liten. Jag blev så förbannad att jag slog sönder racketen. Det var dyra grejer och pappa blev inte glad, så då blev det stryk. Hemma var det en ganska sträng uppfostran, eller rättare sagt vi fostrades “hårt men rättvist”. Att vara en dålig förlorare kan vara en tillgång om det används på rätt sätt menar Loob. Det gäller bara att kunna ta lärdom av sina motgångar och gå vidare. - Vinner man hela tiden lär man sig inget. Om någon frågar hur man gjorde det där målet har man oftast inget svar, det bara hände. Det är svårt att upprepa det som går bra. Men Håkan Loobs vinnarinstinkter kanske är i starkaste laget. Inte ens hans familj har kommit undan. - Jag har alltid varit en fruktansvärt dålig förlorare. När barnen var små lät jag dem aldrig vinna i i Fia med knuff ens. Jag försökte alltid klå dem. Även om det skiljer många mil och en hel del öppet vatten mellan Gotländska Slite och Värmlands huvudstad Karlstad är skillnaden inte så stor tycker Håkan. Mentaliteten hos ortsborna är densamma. - Gotlänningar och värmlänningar är ganska lika. “Det ordnar sig” och “Det vi inte hinner idag, det gör vi i morgon” stämmer in på båda. Jag har alltid trivts här, och jag tror inte det är någon slump. Jag tror faktiskt de allra flesta gotlänningar skulle trivas här, säger han. På stan är Loob som vilken Karlstadsbo som helst, fast bara lite mer igenkänd. - Att folk kommer fram och säger något eller hejar är bara kul. Kommer någon med en negativ passning så kan jag ta det också, det gör mig inget. Som offentlig person har man ett ansvar och man väljer själv vad
man gör. Går jag till ett ställe som jag inte borde gå till, får jag räkna med att läsa om det dagen därpå. Då får man stå för det, men bättre är ju att låta bli. I Karlstad besöker Håkan gärna den italienska restaurangen Cazanova för en lunch. Även hemma blir det gärna italieninspirerat när han ska stå för menyn. Men hur står det till med kokkonsterna - är hockeylegenden en katastrof eller magiker i köket? - Haha, magiker är väl att ta i, men jag tycker att det är kul att laga mat och jag skulle göra det oftare om tiden fanns. Jag lagar gärna pasta, men det ska vara den färska. Det bästa som finns är att grilla och jag låter alltid grillen stå ute, så att jag kan grilla året runt, och det har hänt vid minus 12. Framförallt är det kyckling, lax och wok-grönsaker. Grillmästaren ska ha också ha tillgång till ett glas rött vin eller en öl under tillagningen, skrattar han. Hemmet vid vattnet Hyn är den vackraste plats man kan tänka sig och det är hans värmländska smultronställe. - Vi bodde här på semestrar och spenderade ledig tid här förut, men eftersom vi trivdes så bra så gjorde vi det iordning och flyttade hit, säger Håkan. På Gotland firas en och annan semester, men de gotländska semestermålen varierar från gång till gång. För tillfället finns det dock inte tid för några lata semesterdagar för Loob, med fullt pådrag i elitserien och som klubbdirektör gäller det att hålla sig ajour hela tiden, nästan. Men han trivs med sitt uppdrag. - Jag kan nog tänka mig att hålla på i några år till, men om mina uppdrag kommer att förändras vet man ju aldrig. Att se mig själv gå i pension redan nu har jag svårt för, säger han. En framtid som idrottsminister kanske? Mona Sahlin ville gärna se Håkan Loob som idrottsminister om de rödgröna vann valet, men han känner sig inte särskilt lockad av uppdraget, även om han tycker att idén med ett departement och en minister skräddarsydd för idrotten är bra. - Idrotten har blivit stor och kommersiell och det är enorma summor som flödar in och ut. Det är dags att ta in idrotten i det politiska systemet eftersom den är så omfattande. I dag finns en kultur- och idrottsminister, men ingen som kan sin sak ordentligt och som enbart ägnar sig åt skattefrågor och andra frågor som ska hanteras inom idrotten. Bara elithockeyn omsätter 1,5 miljarder per år, det är mycket pengar. Trots den hektiska hockeyperiod som pågåri LLA, finns det dock tid för lite andrum och Håkan får faktiskt en och annan kväll hemma. Redan på gårdsplanen möts han av upphetsade röster. Det är familjens tre hundar som skäller glatt och igenkännande när han kliver in. Och eftersom det är värsta “macho” hockylegenden vi pratar om, förväntar vi oss en stor, bullrig och skräckinjagande utdundrande.. trippande Chihuahua som möter upp. - Åh, det här är vår minsting, lilla Elsa. Hon får nästan vara med överallt. Men på frågan om hon blir buren i hockeytrunken är svaret nej. - Nej inget Paris Hilton här inte, där går gränsen, skrattar Loob. Kommentera artikeln på karlstad.ifolkmun.se