Issuu on Google+

....................

fyra

....................

Vi är alla frön, vi är alla stjärnor.

Det finns flera steg i initiationsriten för igbo-folkets män. Av högsta vikt är förståelsen för kolanötsritualen. Ritualens kärna är det muntliga bevarandet av klanens historia och den sociopolitiska ordning som härstammar från denna historia.

....................

Afikpo, 1974 Det handlade om lukten av fuktig lerjord, gmelinaträdens gröna skugga, hur ljuset överrumplade en tomat och fick den att rodna djupt, eller tillfredsställelsen över bearbetad mylla mellan fingrarna som fick Beatrice att återvända till sin lilla trädgård trots läkarens order att stanna i sängen och vila. Detta var mer avkopplande än någonting annat, tänkte hon när hon rensade örtsängarna tills de glänste. Oye vakade över henne från förstukvisten på baksidan där hon satt och hackade spenat till middag. Hon bannade aldrig Beatrice så som Sunday gjorde när han påminde henne om vad doktorn ordinerat. Oye försökte verkligen att inte gå emellan i dessa gräl, av hänsyn till dotterns önskan, men hon kunde inte dölja sin avsmak för svärsonen. Oye ropade på Elvis. Han lekte med sin tioåriga kusin Efua i sandhögen vid hörnet av huset. Sanden fanns där så muraren kunde använda den för att framställa lättbetongblock till den nya badrumstillbyggnaden som han höll på att bygga. ”Hämta lite vatten till din mor, barn”, sa Oye när Elvis sprang fram till henne med Efua hack i häl. Oye registrerade hennes närvaro med ett leende och en huvudskakning. ”Och var försiktig. Jag kan 40


inte förstå varför ni båda måste hämta en kopp vatten tillsammans”, til­lade hon. Elvis och Efua återvände med ett immigt glas med vatten från fotogenkylskåpet. Oye hejdade dem och skickade tillbaks dem till grytan på eldstaden som var till hälften begravd bakom köket och innehöll vatten som svalkades av jorden och berikades av de färska örter som Oye dagligen släppte ner i den. När barnen kom tillbaka med det rätta vattnet, ropade Oye till Beatrice att ta en liten rast. Beatrice gjorde modern till lags. Hon drack vattnet i koppen även om hon inte var törstig. Hon kunde höra Elvis och Efua skrika gällt medan de lekte en lek framför huset. Förmodligen hoppa hage, deras favorit. Efter några minuters vila, återgick hon till arbetet med örtsängarna. Varje säng var noggrant arrangerad i geometrisk regelbundenhet, varje stjälk och blad noggrant älskad och vårdad. Beatrice var bara riktigt lycklig bland raderna av gröna paprikastjälkar med mogna gula och röda frukter, på den här platsen välluktande av curryblad och timjan och den mest doftande av örter, ahunji. ”Elvis”, sa Beatrice, förvånad över att se honom plötsligt stående framför sig. ”Jag trodde du lekte med Efua.” ”Farbror Joseph ropade på henne.” ”Okej. Vill du hjälpa mig med trädgården?” ”Nej.” ”Okej då. Gå och sätt dig hos mormor.” Elvis såg bort mot platsen där Oye satt. Han älskade sin mormor, men hon hade en skotsk accent, som hon lärt sig av missionärerna hon arbetat för, och han förstod inte alltid vad hon sa. Ibland tappade hon humöret när han bad henne att fortsätta upprepa sig, och hotade att förvandla honom till en sköldpadda som de två hon förvarade i en lergodsskål med vatten. Hon var häxa och han trodde att hon skulle göra det. ”Nej.” ”All right, sötnos. Jag är klar på en minut”, sa Beatrice. Hon hade varit sjuk en lång tid och mådde inte alltid tillräckligt bra för att leka med honom, så hon hade dåligt samvete för att hon använde den tid hon var kapabel till något så här, med att arbeta i sin trädgård. Men hon behövde detta. Elvis var vid sju års ålder för ung för att förstå sin mors besatthet 41


av sin trädgård. Uttråkad tog han upp en pinne och började leka med den. Först var den ett flygplan, sedan var den ett maskingevär, så ett svärd. Beatrice tittade upp och såg vad han höll på med. ”Lägg ifrån dig den där pinnen, Elvis, du kommer att göra illa dig”, sa hon. Han struntade i henne och började istället slå på tomatplantorna med pinnen och sprida blad åt alla håll. ”Sluta med det där innan jag daskar till dig!” Bladen flög fortfarande när hon slog till och träffade honom över skinkorna. Gråten vällde upp och chocken gjorde honom mållös för ett ögonblick, innan en högljudd klagan bröt ut. Hon veknade och drog honom till sig och höll honom mot sitt bröst tills han lugnade ner sig. ”Förlåt”, viskade hon. ”Men du förstörde mina plantor.” Hon försökte förklara för honom att de prydliga sängarna, den mjuka smuliga jorden, ockrans mörkgröna, de röda och gula paprikorna, den räfflade pumpans ömtåliga malvafärgade blommor, var viktiga för henne på sätt som hon inte hade ord för. Han förstod inte, men var nöjd med att begrava sig i den intensiva aloedoften från hennes hår och fukten på hennes svettiga panna.

”Du borde berätta för honom om operationen, tösen”, sa Oye. ”Han är en stark gosse, han klarar det. Du måste förbereda honom. Du ha’nte mycket tid kvar.” Oye och Beatrice var ute på verandan, Oye i en korgstol som knarrade och jämrade sig för varje andetag hon tog, som om tyngden av henne var outhärdlig, och Beatrice låg på en bastmatta på golvet med en tunn filt svept om sig. Bredvid sig hade Oye ställt en ångande mugg med någon örtdekokt. Beatrice var inte helt säker på vad det var bra mot eller hur Oye förväntade sig att örterna skulle åstadkomma det kemoterapin inte hade. Hon gned den ömma ärrvävnaden där hennes vänstra bröst hade suttit, glad att vara fri från den åtsittande protesen och dess infernaliska klåda. Det var sent och natten var sval. Mittemot sin gårdsplan kunde de se ljus som guppade omkring på andra sidan gatan när människor som just återvänt från sina gårdar gjorde i ordning en sen kvällsmåltid. Det 42


var ett mödosamt liv, som komplicerades av det faktum att de alla just hade kommit ur ett treårigt inbördeskrig i vilket de flesta familjer hade förlorat medlemmar som var livsviktiga för att bygga upp deras nya liv. Kvinnor saknades mer än män, därför att de utgjorde den huvudsakliga arbetskraften. Beatrice var glad över utbildningen som gjorde det möjligt för henne att tjäna sitt uppehälle som lågstadielärare. Eller brukade göra det möjligt, i alla fall, innan hon blev sjuk. Ett kokosnötsskal med glödande kol tycktes sväva förbi på egen hand i mörkret, personen som bar det dold i det djupare mörkret. ”Kommer du ihåg när jag var tvungen att bära kol från grannarnas hus till vårt hus för att tända eldstaden som barn?” ”Ja”, svarade Oye. ”Du var så rädd för elden”, tillade hon med ett kluckande skratt. ”Det var hett och farligt.” ”Jag vet, tösen, men vi hade inte råd med tändstickor på den tiden.” ”Jag kommer att sakna de’ hära stället, mamma”, sa Beatrice. ”Ja, tösen. Men vi ska kalla dig tillbaka att återfödas in i släkten igen.” ”Som pojke nästa gång!” ”Varför? De är så begränsade varelser.” ”Men önskade.” ”Jag ville alltid ha dig.” ”Jag vet, mamma. Men kommer du ihåg dom sånger som kvinnorna brukade sjunga när en pojke föddes? Som ljöd från by till by, och så snart en röst föll bort var det en ny som tog upp sången, tills den hade gått stan runt. Och ringen av vitt pulver vi brukade bära runt halsen för att tillkännage pojkens plats som familjeöverhuvud.” ”Vi sjunger för flickor också.” ”Ja, mamma. En sorgesång. Klagande, buren av soloröster tills hela stan uppmärksammats på familjens sorg. Och ringen med pulver vi bar satt runt armbågen för att visa kvinnans flexibilitet och villighet att arbeta. När jag kommer tillbaka, ska det vara som pojke. Du vet att det är enda skälet till att Sunday inte har tagit ännu en hustru. För att jag födde honom en son.” ”Tyst, tösen, du behöver din styrka, men berätta för din son om de saker han bör veta.” 43


De sa inget på en stund, tystnaden bröts bara av skall från vilda hundar i bergen långt i fjärran, syrsornas genomträngande läte, grodornas gutturala blues och Beatrice som sörplade av den varma örtdekokten. ”Mamma, tror du att det är nånting konstigt med Josephs och Efuas förhållande? Sen hans hustru dog har han inte varit riktig. Varför dör alla hustrur unga i den hära släkten?” ”Vilken fråga vill du att jag ska svara på, tösen?” ”Strunt i det”, sa Beatrice, när en skugglik skepnad närmade sig, svängande en ficklampa fram och tillbaka. ”Vem där?” ropade Oye och hennes hand sträcktes in i vecken på hennes lappa efter kniven hon alltid bar där. Den användes mestadels för att skära örter, och dess egg var en skarp och tillräcklig varning till varje oroselement. ”Det är Joseph, mamma.” ”Jag är inte din morsa”, sa Oye. ”God kväll, Joseph”, hälsade Beatrice honom. Saker och ting var pinsamma mellan dem sedan Joseph gjorde närmanden till henne på hennes bröllopsnatt. ”Afton. Är Sunday hemma?” ”Du vet var han är. Sen jag blev sjuk bor han på den dära baren i centrum.” ”Så han är på baren?” ”Är du dum, gosse?” frågade Oye. ”God natt, mina damer”, sa Joseph och vände sig om och gick. Inte långt efter att Joseph gett sig av, släpade sig Beatrice upp från mattan och gick inomhus. ”God natt, mamma.” ”Du måste berätta för din son om sjukdomen, Beatrice. Du måste förbereda honom.” ”Jag förbereder honom, mamma. Jag lär honom saker som den dära värdelösa skolan inte kan. Jag har lärt honom att sy, att stryka, att laga mat, att läsa och att skriva på en nivå långt över hans ålder.” ”Ja, tösen. Men det räcker inte.” ”God natt, mamma.” ”God natt, mitt barn. Var här i morgon bitti”, svarade Oye.

44


När han vaknade ur mardrömmen snubblade Elvis ur sängen och tog sig sömnigt till sin mors rum. Hans föräldrar delade inte sovrum, även om hans far ibland somnade i Beatrices rum. Elvis gissade att han också hade mardrömmar, och att döma av ljuden hans mor gav ifrån sig gissade han att faderns mardrömmar överfördes till henne. Han visste alltid när fadern var i Beatrices rum. Hans slippers, lämnade utanför den stängda dörren, var ett tydligt tecken att hålla sig borta. När han såg dem brukade Elvis ta sig till Oyes rum, som låg utanför huvudbyggnaden, bredvid köket. Den korta vägen över den mörka gårdsplanen var skrämmande, så han gick bara till Oye när han var tvungen. Han öppnade sin mors dörr och, i den svaga glöden från stormlyktan i hörnet med veken nästan helt nerskruvad, kände han sig fram till sängen. Hans fingrar snuddade vid den lilla blå Bibeln hon förvarade på nattduksbordet. Bredvid den låg hennes anteckningsbok, bunden i arbetat läder som doftade av gamla och hemliga saker. Han älskade att se henne skriva i den, och han brukade hämta den åt henne, dra in den tunga doften från den, hänförd över att hon litade på att han inte skulle titta i den. Och det gjorde han aldrig. Han dröjde kvar vid nattduksbordet, rörde vid anteckningsboken, gned handen över den spruckna läderbindningen. Beatrice vaknade och gick på toaletten. När hon reste sig gled lappan som täckte henne ner och avslöjade hennes nakenhet. Innan hon kunde skyla sig, såg Elvis tomheten där hennes bröst hade varit. ”Elvis! Vad gör du här?” ”Jag hade en mardröm, mamma.” Hon såg uttrycket av någonting namnlöst i hans ansikte. ”Kom hit”, sa hon Han gick sakta dit och ställde sig framför henne. Hon satte sig på sängen så de var lika långa. ”Vet du vad som händer med mig?” frågade hon. ”Visst”, svarade han. ”Du är sjuk. Det är vad Oye säger.” ”Mormor heter det!” tillrättavisade hon. ”Ja, jag är sjuk”, fortsatte hon. ”Jag har cancer.” ”Vad är det?” frågade han. ”Det är när din kropp börjar slåss mot dig. Så doktorn skär bort den arga delen och förhoppningsvis blir du frisk.” 45


”Slogs ditt bröst mot dig?” ”Ja.” ”Alltså mår du bättre nu när det har skurits bort?” ”Doktorn vet inte säkert. Det kan ha spridit sig.” ”Det arga?” ”Ja, det arga”, svarade hon. ”Varför är din kropp arg på dig?” ”Jag vet inte.” ”Kommer du fortfarande att få några barn?” frågade han. Hon skrattade besvärat. ”Varför frågar du det?” ”Tja, du behöver ditt bröst för att amma dem.” ”Jag har fortfarande ett.” De skrattade båda åt detta. Sedan, när hon såg att hans uppmärksamhet var fäst vid den skrynkliga ärrvävnaden, inte helt läkt på vissa ställen, tog hon hans hand. ”Skulle du vilja röra vid det?” ”Kommer min kropp också att bli arg om jag rör vid det?” ”Nej, dummer.” Han nickade och hon lade hans hand över den skadade huden. Han rörde den upp och ner, fängslad av strukturen. Hon slöt ögonen inför ömheten; sedan drog hon mjukt bort hans hand. ”Seså, lägg dig nu och sov”, sa hon.

”Vad menar du, har hon inget bröst?” frågade Efua. ”Jag svär vid Gud. Hon har inte det.” De låg i skuggan från några mangoträd som växte i en klunga vid floden. Längre uppströms kunde de höra ljudet av kvinnor som pratade medan de hämtade vatten och tvättade grönsaker och rötter till matlagningen; nedströms från dem, gallskriken från barn som simmade och föräldrarnas utropade varningar i deras avskilda badsektion, männen närmast barnen, kvinnorna runt kröken, dolda av buskar. En pojke sprang uppför kullen glimmande som en fisk, bara sol och vatten. På toppen gallskrek han och sprang nedför kullen i hög fart och försvann ur sikte halvägs nerför sluttningen. Ljudet när han störtade ut i vattnet bars upp till dem. Elvis och Efua älskade det här: tillräckligt nära 46


till alla för att känna sig som en del av saker och ting, ändå tillräckligt långt bort så att de kunde vara ensamma. Efua såg tillbaka från floden och barnens upptåg till Elvis. Hon var tio år, bara tre år äldre än han, ändå såg hennes ögon lastgamla ut. Oye varnade henne ofta för hennes närhet till Elvis. Det var onaturligt för kusiner att stå så nära som de gjorde, alltid tillsammans, brukade Oye säga till henne. Elvis fångade hennes blick och la ner mangon han åt på. ”Vad är det? Varför ser du på mig så där? Jag tvättade den innan jag började äta på den.” Hon log och la sig ner. ”Det var inget.” ”Jag säger det, hon hade inget bröst. Hon sa att doktorn skar bort det för att det kämpade mot resten av hennes kropp”, fortsatte han och trodde att blicken hade någonting att göra med att hon inte trodde honom. ”Det låter smärtsamt”, sa hon och gned de små bulorna på sitt bröst. Han såg på henne och skrattade. ”Vad vet du om det? Det där är inga bröst.” ”Hur många bröst har du sett?” ”En del.” De äldre kvinnorna, som var femtio eller sextio, gick ofta omkring med bar överkropp. Till och med Oye gjorde det. Det var en vana som britterna inte hade lyckats få slut på trots böter och förordningar, och en vana som katolska präster gärna gav efter för. Så han hade sett sin del av bröst, men han kände inte samma åtstramning i bröstkorgen när han såg dem som han gjorde när han såg moster Felicia byta om, eller när Efuas hårda bulor strök mot honom. Efua reste sig och klev ur sin klänning och sina trosor och stod naken som det höga elefantgräset som växte omkring dem. ”Vad gör du?” ”Tänker ta en simtur”, sa hon. ”Kommer du?” Innan han kunde svara stack hon springande iväg och klöv vattnet i en rak skiva. Han såg på och önskade att han kunde simma så där bra. Han kastade av sig kläderna och var naken på några sekunder, tog sats och hoppade plumsande ner i vattnet bredvid henne. Hon skrek gällt och stänkte vatten i hans ansikte. De brottades en stund; sedan, när de tröttnade, la de sig ner och plaskade omkring och försökte se vem 47


som kunde stirra upp på solens bländande sken längst. Nästan blinda rullade de runt och trampade vatten och lekte vattentrummor medan deras händer daskade vattnet i takt. ”Jag går upp”, sa hon och skakade. Han slutade daska vatten och stod framför henne. Hennes armar vilade i en bedjande pose, där fingertopparna strök hennes darrande läppar, och med armarna som de våta vingarna på en sällsynt flodfågel mellan hennes bröst. Han stirrade förstenad på hennes styvnande bröstvårtor. Han sträckte sig fram och rörde vid en av dem, så som han hade rört vid sin mors tomma utrymme. Men det här var inte hans mor, och detta utrymme var inte tomt. Efuas läppar särades och han kunde plötsligt inte andas. Där hans mors hud hade konsistensen av gammalt, sprucket läder, kändes detta mer som mjukheten hos en fast mango. ”Sluta”, sa hon utan att röra sig. Han lät handen falla ner i vattnet igen och de såg konstigt på varandra för ett ögonblick: så stänkte han vatten i hennes ansikte och hon skrek gällt av skratt och sprang mot strandkanten. Hon hölls tillbaka av vattnet, varje rörelse hände i slow motion.

”Var försiktig”, sa Beatrice till Elvis när han ställde ner den batteridrivna skivspelaren. ”Jag köpte precis den dära skivspelaren.” ”Jag gör så gott jag kan, sluta hacka på mig”, sa han. ”Sluta klaga och sätt på lite musik”, sa Efua. ”Håll tyst med dig!” ”Håll tyst båda två!” sa Oye. ”Gissa vad vi kommer att få höra?” frågade Beatrice ”Elvis”, svarade Efua. ”Vi lyssnar alltid på Elvis.” Beatrice skrattade och la vinylskivan på skivspelaren. Nålen skrapade mot kanten ett par gånger som om den var obeslutsam, brast sedan ut i Elvis Presleys gutturala rop. Beatrice högg tag i Elvis och började dansa med honom. Hennes sjukdom gjorde hennes rörelser långsamma, även om det inte var svårt att se att de en gång varit flytande och mjuka. Hon släppte Elvis händer och tog tag i Efua och drog upp henne. Snart dansade alla tre, betraktade av en skrattande Oye. Det var skymning och kvällens purpurbets mörknade sakta. Lyk48


tor och elektriska ljus, i spridda mönster, tändes i husen runt deras. Från sin veranda kunde de se hela staden slå ut i blom som ett pussel. Ju sjukare Beatrice blev, desto oftare höll hon dessa improviserade små musik- och danssessioner. Det fanns läsk och kakor och rökt kött på bordet och de proppade i sig av mat och skratt och dans. Någonstans i huset slog en dörr igen. Oye och Beatrice utbytte blickar. Sedan kom Sunday ut på verandan. Han stannade vid skivspelaren och ryckte nålen från skivan. Barnen slutade dansa. ”Varför gjorde du så dära?” frågade Beatrice. ”Vad är det för fel på er människor? Vad är det ni firar? Din död?” ”Sunday!” varnade Oye. ”Håll tyst, häxa. Jag är inte rädd för dig!” Elvis och Efua sprang och gömde sig bakom Oyes kjol och Sunday vände sig åter mot Beatrice. ”När jag kommer tillbaka, ska det här tramset vara slut! Hur ska du kunna bli bra när du inte lyssnar på doktorn, inte lyssnar på mig? Vill du dö?” ”Sunday, det finns barn här”, svarade hon. Han såg på henne och höjde handen för att slå henne. Den hängde i luften mellan dem som om han inte kunde komma ihåg vad han tänkte göra med den. Med en suck torkade han sig i ansiktet. ”Beatrice, ser du vad för sorts man jag börjar bli? Fan!” Och så var han borta, klampade ljudligt nerför trappstegen. Tystnaden på verandan följde honom längs stigen tills han försvann ur sikte. Edith Piaf jämrade sig från skivspelaren, bredde ut sig som den mörka natten över verandan. I det flämtande skenet från stormlyktor satt Oye och Beatrice och läppjade på hett te. Elvis satt på mattan på golvet intill sin mor, medan Oye satt i korgstolen. ”Varför är min far alltid så arg?” frågade Elvis. Beatrice log och rufsade om i hans hår. ”Han var inte sån en gång i tiden. Inte när jag träffade honom. Han var full av liv, och vi brukade dansa natten lång och han fick mig att skratta hela tiden.” ”Det dära var precis i början, när du var för blind för att se honom som han var”, sa Oye. ”Mamma! Du har aldrig tyckt om honom.” 49


”Uhum.” ”Det är den hära sjukdomen. Den har smittat honom också.” ”Betyder det att hans kropp är arg på honom också? Kommer den att börja slåss mot honom?” ”Nej, Elvis”, sa Beatrice. ”Det är din fars ande som slåss med honom.” ”Och han förlorar”, sa Oye och spottade ut i mörkret. ”Mamma! Elvis, läs din bok. Jag måste skriva några saker.” Beatrice hade sin anteckningsbok uppslagen i knät, pennan redo att skriva. Elvis nickade och återgick tyst till boken han höll på att läsa. Klockan var cirka nio på kvällen och Efua hade skickats hem. Från verandan kunde de se en rad av bönder återvända från fälten, som låg på gemensam mark flera kilometer från staden, där de arbetade från före gryningen till långt efter skymningen med hackor och andra handredskap. Elvis slog igen sin bok och såg på när Beatrice skrev ner ett recept på en örtbehandling som Oye dikterade för henne. Han såg hennes spretiga handstil sprida sig över sidan som om den gjorde anspråk på ett forntida kungadöme. ”Så här ser växten ut”, sa Oye och räckte henne en planta. ”Rita av den intill receptet. Så du inte glömmer.” ”Vad gör ni?” frågade Elvis. ”Din mor förbereder sig för sitt nästa liv.” ”Genom att skriva?” ”Ja, grabben, hon skriver ner de saker hon vill komma ihåg i sitt nästa liv.” ”Döda människor kommer inte tillbaka, utom som spöken”, sa han. ”Jo, det gör dom, grabben” ”Men fader Patrick säger –” ”Åh, den där förbaskade kyrkan!” utbrast Oye. ”Mamma!” sa Beatrice. Sedan vände hon sig mot Elvis och sa: ”Bråka inte med din mormor.” ”Ja, mamma”, sa han och hans ansikte hade ett buttert uttryck. ”Kom närmare”, sa Beatrice och drog honom nära och räckte honom en blyertspenna. ”Här, rita bredvid mig.” Medan han böjde sig över sidan bredvid sin mor, framträdde hans grova bild bredvid hennes sofistikerade. 50


http://www.celanders.se/dokument/Graceland_kapitel4