Page 1

1. Självförsvar Fråga: Vad anser ni skulle vara den mest godtagbara lösningen på Palestinaproblemet? Mahatma Gandhi: Att judarna fullständigt avstår från terrorism och andra former av våld. (1 juni 1947)1

den 29 november 1947 antog Förenta Nationernas generalförsamling en resolution som delade det brittiska mandatet Palestina i en judisk stat som omfattade 56 procent av Palestina och en arabisk stat som omfattade 44 procent av det.2 I det krig som följde utvidgade den nybildade staten Israel sina gränser så att den kom att omfatta nästan 80 procent av Palestina. De enda områden av Palestina som inte erövrades var Västbanken, som senare annekterades av kungen av Jordanien, och Gazaremsan, som administrativt kom att kontrolleras av Egypten. Omkring 250 000 palestinier som fördrevs från sina hem under kriget 1948 och dess efterverkningar flydde till Gaza och överväldigade den infödda befolkningen som uppgick till ungefär 80 000. I dag utgör flyktingar från kriget 1948 och deras ättlingar 80 procent av Gazas invånare och mer än hälften av befolkningen är under 18 års ålder. Den nuvarande befolkningen på 1,5 miljoner invånare är inklämd på en landremsa som är 40 kilometer lång och 8 kilometer bred, vilket gör Gaza till en av världens mest tätbefolkade platser. Gaza är en landremsa som hänger samman med Sinaihalvön och gränsar till Israel i norr och öster, Egypten i söder och Medelhavet i väster. Under sin fyra årtionden långa ockupation, med början i juni 1967 tills premiär­ 11


minister Ariel Sharon år 2005 beslöt omgruppera israeliska trupper från det inre av Gaza till dess periferi, påtvingade Israel Gaza ett sällsynt exploaterande system av ”avutveckling” som enligt den politiska ekonomen Sara Roy vid Harvard berövade ”den infödda befolkningen de viktigaste ekonomiska resurserna – land, vatten och arbetskraft – såväl som den inre kapaciteten och potentialen att utveckla de resurserna”.3 Vägen till det moderna Gazas förtvivlade situation är täckt av många tidigare illdåd. De flesta är sedan länge bortglömda eller har aldrig varit kända utanför Palestina. Sedan fientligheterna på slagfältet hade upphört 1949 höll Egypten Fedayeens (palestinska gerillasoldater) aktiviteter i Gaza i strama tyglar ända till februari 1955, då Israel genomförde en blodig räd över gränsen in i Gaza och dödade 40 egyptier. De israeliska ledarna hade planerat att locka Egypten i krig för att störta president Gamal Abdel Nasser och Gazaräden visade sig vara en perfekt provokation då be­ väpnade gränssammanstötningar trappades upp. I oktober 1956 invaderade Israel (i samförstånd med Storbritannien och Frankrike) egyptiska Sinai och ockuperade Gaza, vilket det sedan länge hade eftertraktat. Den framstående israeliske historikern Benny Morris beskriver vad som hände därefter: Många Fedayeen och uppskattningsvis 4 000 egyptiska och palestinska reguljära soldater var instängda på Gazaremsan. De identifierades och samlades ihop av IDF [Israels väpnade styrkor], GSS [den israeliska säkerhetstjänsten] och polisen. ­Dussintals av dessa Fedayeen tycks ha blivit summariskt avrättade utan rättegång. En del av dem dödades troligen under de två massakrer som IDF-soldater genomförde kort efter det att remsan ockuperades. Den 3 november, dagen då Khan Yunis erövrades, sköt IDF-soldater ihjäl hundratals palestinska flyktingar och lokalinvånare i staden. En FN-rapport talar om ”omkring 135 lokalinvånare” och ”140 flyktingar” som dödades när IDF-soldater rörde sig genom staden och dess flyktingläger ”på jakt efter människor med vapen”. I Rafah, som erövrades av IDF den 1–2 november, dödade

12 — den här gången gick vi för långt


israeliska soldater mellan fyrtioåtta och ett hundra flyktingar och flera lokalinvånare, och sårade ytterligare sextioen under en massiv kontrollundersökning den 12 november, då de sökte identifiera tidigare egyptiska och palestinska soldater och ­Fedayeen som gömde sig bland lokalbefolkningen … Ytterligare sextiosex palestinier, troligen Fedayeen, avrättades i ett antal incidenter under kontrollundersökningar i Gazaremsan mellan den 2 och den 20 november … Förenta Nationerna uppskattade att israeliska soldater sammanlagt dödade mellan 447 och 550 arabiska civila under de första tre veckorna av ockupationen av remsan.4

I mars 1957 tvingades Israel att dra sig tillbaka från Gaza sedan USA:s president Dwight D. Eisenhower hade använt tungt di­ plomatiskt tryck och hotat med ekonomiska sanktioner. De nuvarande förhållandena i Gaza är ett direkt resultat av händelserna 1967. Under junikriget 1967 ockuperade Israel återigen Gazaremsan (tillsammans med Västbanken) och har förblivit ockupationsmakten alltsedan dess. Morris rapporterar att ”den överväldigande majoriteten av araberna på Västbanken och i Gaza hatade ockupationen från första början”; att ”Israel hade för avsikt att stanna … och att det inte skulle gå att beseg­ ra eller göra slut på dess styre genom civil olydnad och civilt motstånd, som lätt kunde slås ner. Det enda verkliga alternativet var väpnad kamp”; att ”Israels, som alla ockupationer, byggde på rå styrka, repression och fruktan, samarbete och förräderi, misshandel och tortyrkammare, samt dagliga hotelser, förödmjukelser och manipulationer”; och att ockupationen ”alltid var en brutal och förödmjukande erfarenhet för de ockuperade”.5 Ända från början har palestinier kämpat mot den israeliska ockupationen. Gazabor har bjudit ett synnerligen hårt motstånd, med och utan vapen, och Israels repression har varit lika outtröttlig. 1969 blev Ariel Sharon chef för IDF:s södra befälsområde och inte långt därefter satte han igång en kampanj för att krossa motståndet i Gaza. En ledande amerikansk akademisk specialist på Gaza minns hur Sharon självförsvar — 13


placerade flyktingläger under utegångsförbud dygnet runt, under vilka soldater genomförde husundersökningar från hus till hus och samlade ihop alla män på torget i centrum för förhör. Många män tvingades stå ända till midjan i Medelhavet i timmar under husundersökningarna. Dessutom deporterades omkring tolvtusen familjemedlemmar till misstänkta gerillasoldater till interneringsläger … i Sinai. Inom några veckor började den israeliska pressen kritisera soldaterna och gränspolisen för att de misshandlade människor, sköt in i folkmassor, slog sönder tillhörigheter i hus, och införde extrema restriktioner under utegångsförbuden … i juli 1971 lade Sharon till taktiken att ”tunna ut” flyktinglägren. Militären gjorde mer än trettontusen invånare hemlösa fram till slutet av augusti. Armén schaktade breda vägar genom lägren med bulldozrar och genom en del citronlundar. Därigenom blev det enklare för mekaniserade enheter att operera och för infanteriet att kontrollera lägren … Arméns ingripande knäckte motståndet.6

I december 1987 ledde en trafikolycka på gränsen mellan Gaza och Israel, som krävde fyra palestinska dödsoffer, till ett massuppror eller intifada mot det israeliska styret i samtliga ockuperade territorier. Morris erinrade sig, ”Det var inte ett väpnat uppror utan en massiv, uthållig kampanj av civilt motstånd, med strejker och stängda affärer, åtföljt av våldsamma (men obeväpnade) demonstrationer mot ockupationsstyrkorna. Stenar och, någon gång, molotovcocktails och knivar var dess symboler och vapen, inte handeldvapen och bomber.” Man kan dock inte säga att Israel svarade med samma mynt. Morris fortsatte: ”Man försökte nästan allt: skjuta för att döda, skjuta för att skada, misshandel, massgripanden, tortyr, rättegångar, administrativa frihetsberövanden och ekonomiska sanktioner”; ”En stor andel av de palestinska dödsoffren sköts inte i livshotande situationer, och väldigt många av dem var barn”; ”Bara ett litet fåtal av [IDF:s] missdådare ställdes till ansvar av arméns rättsmaskineri – och de kom nästan alltid undan med löjligt milda domar”.7 14 — den här gången gick vi för långt


I början av 1990-talet hade Israel framgångsrikt slagit ner intifadan. Därefter slöt man ett avtal som i hemlighet hade förhandlats fram med den palestinska befrielseorganisationen PLO i Oslo, Norge. I september 1993 ratificerades avtalet på Vita husets gräsmatta. Genom Osloavtalet hoppades Israel kunna effektivisera ockupationen genom att deras trupper inte längre skulle ha direkt kontakt med palestinier utan ersättas med palestinska underleverantörer. ”En av tankarna med Oslo”, skrev den förre israeliske utrikesministern Shlomo Ben-Ami, ”var att PLO var … Israels samarbetspartner i uppgiften att kväva [den första] intifadan och sätta stopp för vad som tydligt var en autentiskt demokratisk kamp för palestinsk självständighet”.8 ­Israel bemödade sig särskilt om att palestinier skulle ta på sig det smutsiga arbetet att sköta ockupationen. ”Meningen med Oslo”, konstaterade den tidigare israeliske ministern Natan Sharansky, ”var att hitta en stark diktator för att … hålla palestinierna under kontroll”.9 ”Palestinierna kommer att vara bättre på att skapa inre säkerhet än vad vi var”, informerade Israels premiärminister Yitzhak Rabin skeptiker i sina egna led, ”för de kommer inte att tillåta några överklaganden till Högsta domstolen och de kommer att förhindra att [grupper som] Sammanslutningen för medborgerliga rättigheter i Israel kritiserar förhållandena där … De kommer att styra med sina egna metoder, frigöra, och detta är synnerligen viktigt, israeliska soldater från att göra vad de kommer att göra”.10 I juli 2000 anslöt sig PLO:s ledare Yasir Arafat och Israels premiärminister Ehud Barak till USA:s president Bill Clinton vid Camp David för att förhandla fram en lösning av konflikten. Toppmötet misslyckades under bittra anklagelser och mot­ anklagelser. Ben-Ami, en av Israels viktigaste förhandlare vid Camp David, kommenterade senare att ”Om jag var palestinier skulle jag också ha avvisat Camp David-avtalet”, medan en tidigare chef för Jaffee Center for Strategic Studies kom fram till att de ”substantiella eftergifter” som Israel kvävde av palestinierna vid Camp David ”inte var acceptabla och inte kunde accepteras”.11 Senare förhandlingar lyckades inte heller nå fram till ett självförsvar — 15


diplomatiskt genombrott. I december 2000 presenterade Clinton sina ”parametrar” för att lösa konflikten, som båda sidor accepterade med reservationer.12 I januari 2001 återupptogs överläggningarna i Taba, Egypten. Även om båda parter hävdade att man hade gjort ”betydande framsteg” och att de ”aldrig varit närmare en överenskommelse”, satte premiärminister ­Barak ensidigt stopp för förhandlingarna och som ett resultat ”hade den israelisk-palestinska fredsprocessen kört fast på obestämd tid”.13 I september 2000, mitt under dessa diplomatiska överläggningar, satte palestinier på de ockuperade territorierna än en gång igång ett öppet uppror. I likhet med upproret 1987 var denna andra intifada från början till överväldigande delen icke våldsam. Men, med Ben-Amis ord, ”Israels oproportionerliga svar på vad som hade börjat som en folklig resning med unga, obeväpnade män som konfronterade israeliska soldater beväpnade med dödliga vapen innebar att [den andra] intifadan försågs med bränsle och växte utom kontroll och förvandlades till fullständigt krig”.14 Nu har man i stor utsträckning glömt att Hamas första självmordsbombning under den andra intifadan inte inträffade förrän efter fem månader av Israels skoningslösa blodsutgjutelse. (Bara under de första dagarna sköt israeliska styrkor en miljon skott, medan förhållandet mellan dödade palestinier och dödade israeler under de första veckorna var 20:1.) Under den våldsspiral som utlöstes av Israels ”oproportionerliga reaktion” slog Israel särskilt hårt mot Gaza. I något som liknade en grym omarbetning av Predikarens text förebådade varje ny årstid ännu ett israeliskt angrepp på Gaza som lämnade många döda och mycket förstörelse efter sig: ”Operation Regnbåge” (2004), ”Operation dagar av botfärdighet” (2004), ”Operation sommarregn” (2006), ”Operation höstmoln” (2006), ”Operation het vinter” (2008).15 Men för Shimon Peres, Israels president, var denna period ”ännu ett misstag – vi lade band på oss i åtta år och tillät [Gazabor] att skjuta tusentals raketer mot oss … återhållsamheten var ett misstag”.16 Gaza förblev ett irritationsmoment trots de israeliska an16 — den här gången gick vi för långt


greppen. Redan vid tiden för Osloavtalet fick denna motspänstighet Israel att tröttna på remsan. ”Om det bara kunde sjunka i havet”, misströstade Rabin.17 I april 2004 meddelade premiärminister Sharon att Israel skulle ”utrymma” Gaza och i september 2005 hade både israeliska trupper och judiska bosättare ­dragits bort. I en intervju förklarade Sharons rådgivare Dov Weisglass skälen till utrymningen: den skulle minska det internationella, särskilt amerikanska, trycket på Israel, och därigenom ”frysa … den politiska processen. Och när man fryser den processen förhindrar man skapandet av en palestinsk stat.” Roy påpekade att ”Sharonregeringen genom utrymningen av Gazaremsan försökte förebygga varje återgång till politiska förhandlingar … samtidigt som man bevarade och fördjupade sitt grepp om Palestina”.18 ­Israel förklarade därefter att man inte längre var ockupationsmakt i Gaza. Fast människorättsorganisationer och internationella institutioner tillbakavisade det argumentet eftersom Israel på oräkneliga sätt fortfarande har i det närmaste total kontroll över Gazaremsan. Human Rights Watch (HRW) kom fram till att ”Oavsett om den israeliska armén är i Gaza ­eller om den har omgrupperats runt dess periferi så har den fortfarande herra­väldet”.19 Även Israels egen auktoritet på internationell rätt, Yoram Dinstein, anslöt sig till den ”förhärskande uppfattningen” att den israeliska ockupationen av Gaza inte var över.20 Den etablerade uppfattningen är att Osloavtalet var ett misslyckande därför att det inte resulterade i en varaktig fred. Men ett sådant omdöme feltolkar syftet med avtalet. Om Israels mål, som Ben-Ami påpekade, var att fostra en klass av palestinska kollaboratörer så var Oslo i stor utsträckning en framgång för israelerna. En titt på fredsavtalet Oslo II som undertecknades i september 1995 och i detalj anger rättigheter och skyldigheter för de parter som slöt 1993 års avtal ger en föreställning om vad som upptog de palestinska förhandlarnas tankar. Medan fyra fulla sidor ägnas åt ”Passage för [palestinska] VIP” (avsnittet är indelat i ”VIP av kategori 1”, ”VIP av kategori 2”, ”VIP av kategori 3” och ”Mindre viktiga VIP”) ägnas mindre än en sida – den självförsvar — 17


allra sista – åt ”Frisläppande av palestinska fångar och internerade”, vilka uppgick till många tusen.21 Osloavtalet anslog en övergångsperiod på fem år, som enligt vad som påstås skulle ägnas åt ”förtroendeskapande” mellan de forna fienderna. Detta var märkligt eftersom processen varit snabb vid de tillfällen då Israel verkligen efterstävat fred. I år­ tionden var Egypten Israels främsta fiende i arabvärlden, och det var Egypten som 1973 genomförde en överraskningsattack och dödade tusentals israeliska soldater. Ändå gick det bara ett halvår från det toppmöte i Camp David som USA:s president Jimmy Carter sammankallade i september 1978 vilket resulterade i det egyptiskt-israeliska ”ramverket för fred” och ”fred­s­ avtalet” från mars 1979 som formellt gjorde slut på fientlig­ heterna. Det tog bara ytterligare tre år innan Israel definitivt lämnade den egyptiska Sinaihalvön i april 1982.22 I Egyptens fall behövdes det inte ett halvt årtionde av förtroendeskapande. I själva verket var syftet med den utdragna övergångsperiod som var inbyggd i Osloavtalet inte förtroendeskapande för att underlätta en israelisk-palestinsk fredsöverenskommelse utan samarbetsskapande för att underlätta en bekymmersfri israelisk ockupation. Man antog med rätta att det lilla antalet palestinska förmånstagare skulle vara obenägna att skiljas från sina förmåner i form av makt och privilegier sedan de väl hade vant sig vid dem; om än motvilligt så skulle de lyda den makt som stod för skänkerna och ”skänkte dem betydande extra förmåner”.23 Övergångsperioden gjorde det även möjligt för Israel att testa pålitligheten hos dessa palestinska underleverantörer eftersom kriser regelbundet bröt ut. I slutet av ”Osloprocessen” kunde Israel till sina många glädjeämnen faktiskt räkna det faktum att antalet israeliska soldater på de ockuperade palestinska territorierna var på den lägsta nivån sedan den första intifadan började.24 Den ende motsträvige i palestiniernas högsta ledning var Arafat som, trots all sin opportunism, tycks ha haft kvar en rest av sitt nationalistiska förflutna och inte kunde finna sig i att sitta som president över ett Bantustan. Men så snart han försvann från scenen i november 2004 fanns alla bitar på plats för 18 — den här gången gick vi för långt


”den palestinska myndigheten” att nå en kompromiss med ­Israel. Fast då var det för sent. Palestinierna var utleda efter år av korruption och fruktlösa förhandlingar och i januari 2006 valde de den islamiska rörelsen Hamas. Israel skärpte omedelbart sin blockad mot Gaza och USA anslöt sig. Det krävdes att den nyvalda regeringen skulle avstå från våld och erkänna Israel samt tidigare israelisk-palestinska avtal. Förhandsvillkoren för internationellt engagemang var ensidiga: inga krav ställdes på att även Israel skulle avstå från våld; inga krav ställdes på att Israel skulle dra sig tillbaka från de områden som ockuperades 1967 och tillåta palestinierna att utöva sin rätt till självbestämmande; och medan man krävde att Hamas skulle erkänna tidigare avtal som Osloavtalet, som vidmakthöll ockupationen och gjorde det möjligt för Israel att drastiskt utöka sina illegala bosättningar,25 var det fritt fram för Israel att ignorera tidigare avtal, som 2003 års ”färdplan”.26 I juni 2007 gäckade Hamas ett kuppförsök som iscensatts av USA i förbund med Israel och element inom den tidigare palestinska regimen och konsoliderade sin kontroll över Gaza.27 När Hamas avvisade president Bushs initiativ för ”demokratifrämjande” reagerade Israel och USA omgående genom att dra åt tumskruvarna än mer på Gaza. I juni 2008 slöt Hamas och Israel en vapenvila som hade förhandlats fram av Egypten, men i november det året bröt Israel mot vapenvilan genom att genomföra en blodig gränsräd mot Gaza som påminde om gränsräden i februari 1955. Syftet var än en gång att provocera fram vedergällning och därigenom få en förevändning för ett angrepp. Gränsräden var bara inledningen till ett mera omfattande angrepp. Den 27 december 2008 startade Israel ”Operation Gjutet bly”.28 Den första veckan bestod av flygattacker, som den 3 januari 2009 följdes av ett angrepp från luften och på marken. Det israeliska flygvapnet hade de mest avancerade stridsflyg­ planen i världen och flög nästan 3 000 uppdrag över Gaza och fällde 1 000 ton sprängämnen, medan den israeliska armén satte in flera brigader utrustade med sofistikerade system för insamling av underrättelser, och med materiel som robotstyrda och självförsvar — 19


fjärrstyrda kanoner med tv-stöd. Under angreppet avfyrade ­palestinska beväpnade grupper omkring 570 till största delen rudimentära raketer och 200 granater in i Israel. En vapenvila trädde i kraft den 18 januari men det ekonomiska stryptaget på Gaza fortsatte. Under tiden reagerade den internationella allmänna opinionen med fasa på Israels angrepp på en försvarslös civilbefolkning. I september 2009 offentliggjorde en under­ sökningskommission som tillsatts av Förenta Nationernas råd för mänskliga rättigheter och letts av den respekterade juristen Richard Goldstone en omfångsrik rapport som dokumenterade att Israel hade begått omfattande krigsförbrytelser och eventuellt brott mot mänskligheten. Rapporten anklagade även Hamas för att ha begått liknande brott, men i en omfattning som bleknar i jämförelse. Det var uppenbart att ”Den här gången gick vi för långt”, som den israeliske kolumnisten Gideon Levy formulerade det.29 Officiellt rättfärdigade Israel Operation Gjutet bly som självförsvar mot Hamas raketattacker.30 Men en sådan förklaring håller inte ens för en ytlig granskning. Om Israel hade velat förhindra Hamas raketattacker skulle man inte ha utlöst dem genom att bryta vapenvilan med Hamas från juni 2008. Israel kunde även ha valt att förnya – och sedan respektera – vapenvilan. I själva verket var det som en före detta israelisk underrättelseofficer berättade för International Crisis Group: ”De alternativ för en vapenvila som fanns på bordet efter kriget fanns där redan in­ nan”.31 I ett bredare perspektiv kunde Israel ha nått en diplomatisk uppgörelse med det palestinska ledarskapet som löste konflikten och gjorde slut på den väpnade konflikten. Såtillvida som det uttalade målet för Operation Gjutet bly var att förstöra ”terrorismens infrastruktur” föreföll Israels alibi att det handlade om självförsvar ännu mindre trovärdigt efter invasionen: den riktades till allra största delen inte mot Hamasfästen utan mot ”platser som avgjort ’inte tillhörde terroristerna’, inte tillhörde Hamas”.32 Jag återkommer inom kort till många av dessa punkter. Men det kan vara lämpligt att först sätta in Israels påstående 20 — den här gången gick vi för långt


att det handlar om självförsvar i ett större sammanhang och se på situationen i fråga om mänskliga rättigheter på de ockuperade palestinska områdena strax före invasionen. Enligt årsrapporten för 2008 från B’Tselem (det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter i det ockuperade territoriet)33 dödade israeliska säkerhetsstyrkor 455 palestinier, varav åtminstone 175 inte deltog i fientligheter, medan palestinier dödade 31 israeler varav 21 var civila under tiden från 1 januari till 26 december 2008. Alldeles före Israels så kallade självförsvarskrig var förhållandet mellan antalet dödade palestinier och antalet dödade israeler således nästan 15:1 och förhållandet mellan dödade icke stridande palestinier och icke stridande israeler minst 8:1. Enbart i Gaza dödade Israel minst 158 icke stridande under 2008 fram till den 26 december, medan sju israeliska civila dödades på grund av palestinska raketattacker från Gaza, vilket innebär att förhållandet var mer än 22:1. (Palestinska raket­ attacker från Gaza dödade 21 israeler från det de började 2001 och januari 2009. Under treårsperioden sedan den israeliska armén 2005 omgrupperats längs Gazas periferi, dödade den omkring 1 250 Gazabor, däribland 222 barn, medan palestinska raketer dödade 11 israeler.) Israel protesterade högljutt över att Hamas höll en israelisk soldat som hade tagits tillfånga i juni 2006, ändå höll Israel mer än 8 000 palestinska ”politiska fångar”, däribland 60 kvinnor och 390 barn, varav 548 hölls i administrativa frihetsberövanden utan åtal eller rättegång, 42 av dem i mer än två år. Därtill kommer att Israel skärpte sina ”vittgående begränsningar av rörelsefriheten för palestinska invånare på Västbanken”; utvidgade illegala judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem, vilka tillsammans nu rymmer nästan en halv miljoner illegala judiska bosättare; konfiskerade mer mark på Västbanken vilket orsakade ”allvarliga skador för palestinier … som inte längre kan odla sin jord och tjäna sitt uppehälle av den”; ”förhindra[de] varje möjlighet till utveckling och uppbyggnad” i palestinska samhällen; fördelade vatten på ett diskriminerande sätt (den palestinska befolkningen på Västbanken är nio gånger större än självförsvar — 21


befolkningen i de illegala judiska bosättningarna, men ändå är dess totala vattentilldelning mycket mindre); och fortsatte byggandet av en mur som kommer att införliva nästan 12 procent av Västbanken trots Internationella domstolens rådgivande yttrande från juli 2004 som förklarade muren olaglig.34 Som redan påpekats vann Hamas valet i Palestina i januari 2006. Ett val som allmänt erkändes som ”fullständigt ärligt och rättvist” (Jimmy Carter).35 Israel och USA reagerade genom att införa en ekonomisk blockad mot Gaza. I juni 2007 omintetgjorde Hamas ett kuppförsök iscensatt av USA, Israel och element inom den palestinska myndigheten.36 En högt uppsatt person inom Israels underrättelseväsen sade senare raljerande ”När Hamas förhindrade det skriker alla att det är mot reglerna och påstår att det är en militärkupp av Hamas – men vem var det som försökte genomföra en kupp?”.37 En redaktör vid Israels största dagstidning Yediot Ahronot påpekade, trots att han okvädade Hamas som ”grymma, motbjudande och fyllda av hat mot Israel”, icke desto mindre att Hamas ”inte tog kontroll över Gaza. Det vidtog de åtgärder som krävdes för att hävda sin makt, avväpnade och tillintetgjorde en milis som vägrade att underkasta sig dess myndighet”.38 Efter den misslyckade kuppen intensifierade Israel sin blockad, vilket ”är liktydigt med kollektiv bestraffning, en allvarlig kränkning av internationell humanitär rätt”.39 I mitten av december 2008 publicerade OCHA (FN:s kontor för samordning av humanitära frågor) en studie med titeln ”The Impact of the Blockade on the Gaza Strip: A human dignity crisis”.40 OCHA rapporterade att Israels ”18 månader långa blockad har skapat en djupgående kris för mänsklig värdighet, som lett till en omfattande urholkning av försörjningsmöjligheter och en betydande försämring i infrastruktur och nödvändiga tjänster”. Som en direkt konsekvens av blockaden saknade många av Gazas invånare el i upp till 16 timmar varje dag och fick vatten endast en gång i veckan under några timmar (80 procent av vattnet uppfyllde inte Världshälsoorganisationens krav på dricksvatten); nästan 50 procent av befolkningen var arbetslösa, och mer än 50 procent av befolkningen saknade säker livs22 — den här gången gick vi för långt


medelsförsörjning; 20 procent av ”viktiga läkemedel” låg ”på nollnivå” och mer än 20 procent av patienter som led av cancer, hjärtsjukdomar och andra allvarliga sjukdomar kunde inte få tillstånd för medicinsk behandling utomlands. Studien kom fram till att många palestinier ”berättade om en tilltagande känsla av att vara innestängda, fysiskt, intellektuellt och känslomässigt”. Alldeles bortsett från att det var Israel som bröt ­vapenvilan från juni 2008 så förefaller det av situationen i fråga om mänskliga rättigheter att döma som att palestinierna hade mycket starkare skäl än Israel att gripa till väpnat våld i själv­ försvar i slutet av december 2008.

självförsvar — 23


Noter

motto 1. Breaking the Silence, Soldiers’ Testimonies from Operation Cast Lead, Gaza 2009 (Jerusalem: Juni 2009), s. 46 (ellips i originalet).

kapitel 1 1. ”Answers to Questions” (1 juni 1947), i The Collected Works of Mahatma Gandhi (Ahmedabad), vol. 88, s. 48. 2. Mindre än en procent av Palestina hade satts av för en internationell zon (Corpus separatum) som omfattade Jerusalem. 3. Sara Roy, The Gaza Strip: The political economy of de-development (Washington, D.C.: 1995), s. 3–5; se a.a., kapitel 5 för en diskussion av särdragen i Israels ekonomiska politik i Gaza. 4. Benny Morris, Israel’s Border Wars, 1949–1956 (Oxford: 1993), s. 407–9. Morris dokumenterar att fram till den israeliska räden mot Gaza var Egyptens ”allt överskuggande omsorg” ”i dess förhållande till Israel att undvika att utlösa angrepp från IDF”: ”på det hela taget eftersträvade Egypten lugn längs sin gräns med Israel”. Men att chefen för IDF:s generalstab Moshe Dayan ”från någon gång under 1954” ”sökte krig, och periodvis hoppades att en viss vedergällningsräd skulle besvära eller provocera den angripna arabstaten till att själv slå tillbaka och därigenom ge Israel anledning att trappa upp skjutandet ända tills det resulterade i krig”. ”Politiken att lura

216 — den här gången gick vi för långt


Nasser i krig mejslades ut mellan [David] Ben-Gurion och Dayan”. Grunden till den var att ”eftersom Israel inte kunde kosta på sig att stämplas som angripare måste man nå fram till krig genom en process av gradvis upptrappning, som skulle uppnås genom periodiskt återkommande, storskaliga israeliska vedergällningsangrepp som svar på egyptiska brott mot vapenstilleståndet”. När ”Egypten vägrade gå i de fällor som Dayan hade gillrat” spelade Israel under täcket med Storbritannien och Frankrike för att öppet angripa Egypten. (a.a., s. 85, 178–79, 229–30, 271–72, 279–80, 427, 428) 5. Benny Morris, Righteous Victims: A history of the Zionist-Arab conflict, 1881–2001 (New York: 2001), s. 340–43, 568. 6. Ann Mosely Lesch, ”Gaza: History and Politics”, i Ann Mosely ­Lesch and Mark Tessler, Israel, Egypt, and the Palestinians: From Camp David to intifada (Bloomington: 1989), s. 230–32. 7. Morris, Righteous Victims, s. 561, 580, 587, 591, 599. 8. Shlomo Ben-Ami, Scars of War, Wounds of Peace: The Israeli-Arab tragedy (New York: 2006), s. 191, 211. 9. Andy Levy-Ajzenkopf, ”Sharansky on Tour Promoting Identity, Freedom”, Canadian Jewish News (1 juli 2008). 10. Graham Usher, ”The Politics of Internal Security: The PA’s new intelligence services”, Journal of Palestine Studies (Winter 1996), s. 28; The B’Tselem Human Rights Report (våren 1994). 11. Shlomo Ben-Ami, intervju på Democracy Now!, utskrift (14 februari 2006); Zeev Maoz, Defending the Holy Land: A critical analysis of Israel’s security and foreign policy (Ann Arbor: 2006), s. 476; jfr. a.a., s. 493. 12. Yossi Beilin, The Path to Geneva: The quest for a permanent agreement, 1996–2004 (New York: 2004), s. 52–53, 219–26; Clayton E. Swisher, The Truth About Camp David (New York: 2004), s. 402. 13. Morris, Righteous Victims, s. 671. 14. Ben-Ami, Scars of War, s. 267; jfr. Idith Zertal och Akiva Eldar, Lords of the Land: The war over Israel’s settlements in the occupied territories, 1967-2007 (New York: 2007), s. 412–15. 15. Mer än 400 palestinier, däribland 85 barn dödades medan fem israeliska soldater dödades (en på grund av egen eld) under ”Sommarregn” och ”Höstmoln”. Under ”Het vinter” dödades sammanlagt noter — 217


33 palestinska barn och en israelisk civil på bara fem dagar. Al Mezan Center for Human Rights, Bearing the Brunt Again: Child rights violations during Operation Cast Lead (september 2009), s. 8, 18–19. 16. Benny Morris, ”Israeli President Shimon Peres Reflects on His Mentor, His Peace Partner, and Whether the State of Israel Will Survive”, Tablet (26 juli 2010). 17. Amira Hass, Drinking the Sea at Gaza: Days and nights in a land under siege (New York: 1996), s. 9. 18. Sara Roy, Failing Peace: Gaza and the Palestinian-Israeli conflict (London: 2007), s. 327–28. Se även Galia Golan, Israel and Palestine: Peace plans from Oslo to disengagement (Princeton: 2007), s. 119 (”strategiskt kan tanken [bakom utrymningen] mycket väl ha varit att göra sig av med Gazaremsan, med alla dess mänskliga problem såväl som säkerhetsproblem, samtidigt som Israel konsoliderade sitt grepp över större delen av Västbanken”). 19. Human Rights Watch, ”’Disengagement’ Will Not End Gaza Occupation” (29 October 2004). Human Rights Watchs World Report 2006 upprepade den ståndpunkten: I augusti och september 2005 drog Israel ensidigt tillbaka ungefär åttatusen bosättare, tillsammans med militär personal och installationer, från Gazaremsan och fyra små bosättningar på norra Västbanken i närheten av Jenin. Sedan dess har Israel visserligen förklarat att Gazaremsan är ”utländskt territorium” och övergångarna mellan Gaza och Israel ”internationella gränser”. Men enligt internationell humanitär rätt (IHL) förblir Gaza ockuperat och Israel ansvarar fortfarande för välfärden för Gazas invånare. Israel har faktisk kontroll över Gaza genom att man kontrollerar rörelser in i och ut ur remsan såväl som dess luftrum, havsrum, allmännyttiga företag och befolkningsregister. Dessutom förklarade Israel i sin ”utrymningsplan” att man anser sig ha rätt att på nytt gå in i Gaza militärt när som helst. Efter tillbakadragandet har Israel genomfört flygbombningar, inklusive riktade avrättningar, och skjutit med artilleri in i det nordöstra hörnet av Gaza.

För en utförlig rättslig analys, se Gisha (Legal Center for Freedom of Movement), Disengaged Occupiers: The legal status of Gaza (Tel

218 — den här gången gick vi för långt


Aviv, januari 2007). Den undersökningskommission som upprättades av FN:s råd för mänskliga rättigheter och leddes av Richard Goldstone påstod bestämt att Israel ”utövade faktisk kontroll över Gazaremsan” och att ”omständigheterna för denna kontroll visar att Gazaremsan fortfarande är ockuperad av Israel” (Rapport från FN:s undersökningskommission av konflikten i Gaza (25 september 2009), punkterna 187, 276–79). 20. Yoram Dinstein, The International Law of Belligerent Occupation (Cambridge: 2009), s. 277. 21. Israeli-Palestinian Interim Agreement on the West Bank and the Gaza Strip (Washington, D.C.: 1995), s. 92–96, 314. För en analys av Oslo II, se Norman G. Finkelstein, Image and Reality of the Israel-Palestine Conflict (New York: 1995; andra utvidgade pocketutgåvan, 2003), kapitel 7. 22. En gränstvist om ett litet landområde löstes senare till Egyptens fördel genom ett internationellt skiljedomsförfarande. 23. International Crisis Group, Tipping Point? Palestinians and the search for a new strategy (april 2010), s. 2. 24. ”Israel Army’s West Bank Presence ’Lowest in 20 Years’”, AFP (28 november 2010). 25. B’Tselem (det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter i det ockuperade territoriet), Land Grab: Israel’s settlement policy in the West Bank (Jerusalem, maj 2002). ”Ett av Osloavtalets viktigaste ’resultat’ för Israel, och som Rabin var stolt över” var ”utmönstringen av konkreta skrivningar om att byggandet av bosättningar skulle frysas under övergångsperioden” (Beilin, Path to Geneva, s. 278). 26. Jimmy Carter, Palestine Peace Not Apartheid (New York: 2006), s. 159–60 (”Palestinierna accepterade färdplanen i dess helhet, men den israeliska regeringen tillkännagav fjorton förbehåll och förutsättningar, varav några skulle utesluta alla slutliga fredssamtal”); Golan, Israel and Palestine, s. 90 (”Israel accepterade visserligen färdplanen officiellt men till amerikanarna lämnade man en lista med fjorton reservationer, varav några var av ett slag som påtagligt kunde lamslå genomförandet av planen”). Se även Henry Siegman, ”Hamas: The last chance for peace”, New York Review of Books (27 april 2006). noter — 219


27. Jag återkommer till den punkten nedan. 28. ”Gjutet bly” syftar på en rad i en Hanukkahsång. 29. Gideon Levy, ”Goldstone’s Gaza Probe Did Israel a Favor”, Haaretz (2 oktober 2009). 30. För bakgrund och analys, se Mouin Rabbani, ”Birth Pangs of a New Palestine”, Middle East Report Online (7 januari 2009; http://tinyurl. com/a2bu6l). 31. International Crisis Group, Gaza’s Unfinished Business (april 2009), s. 21; se a.a. s. 27–28 för villkoren för vapenvilan efter invasionen. 32. Report of the Independent Fact-Finding Committee on Gaza: No safe place. Framlagd för Arabförbundet (30 april 2009), punkt 411.3. Kommissionen leddes av den framstående sydafrikanske rättslärde John Dugard. I en närligggande fråga påpekade kommissionen: Om IDF hade velat förstöra tunnlarna [under Gazas södra gräns] helt och hållet hade det varit relativt enkelt att uppnå. De är lätta att urskilja och med tanke på IDF:s möjligheter att använda sig av flyg­ övervakning måste de ha vetat exakt var tunnlarna fanns. Det var emellertid uppenbart för kommissionen att alla inte hade blivit förstörda under konflikten. Kommissionen anser att detta ger upphov till frågor om det israeliska påståendet att Israel agerade i självförsvar mot smuggling av vapen genom tunnlarna. (a.a. punkt 394)

33. B’Tselem (det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter i det ockuperade territoriet), Human Rights in the Occupied Territories: 2008 annual report (Jerusalem: 2009). 34. För de israeliska bosättningarnas expansion, se särskilt B’Tselem (det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter i det ockuperade territoriet), By Hook and by Crook: Israeli settlement policy in the West Bank (Jerusalem, juli 2010). B’Tselem rapporterade att sedan 1993 hade antalet illegala judiska bosättare på Västbanken (inklusive östra Jerusalem) dubblerats till en halv miljon och att Israel hade exproprierat nästan hälften av marken på Västbanken för bosättningar. För Israels flagranta snedfördelning och godtyckliga förstörelse av palestinska vattenresurser, se särskilt Amnesty International, Troubled Waters: Palestinians denied fair access to water (London, oktober 2009). För kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter på grund av Israels diskrimine-

220 — den här gången gick vi för långt


rande politik för bosättningar och vattenresurser på Västbanken, se Human Rights Watch, Separate and Unequal: Israel’s discriminatory treatment of Palestinians in the occupied Palestinian territories (New York, 2010). 35. ”Opening Remarks by Former U.S. President Jimmy Carter to the 2006 Human Rights Defenders Policy Forum” (23 maj 2006; http://tinyurl.com/cgu5u2). 36. David Rose, ”The Gaza Bombshell”, Vanity Fair (april 2008); Paul McGeough, Kill Khalid: The failed Mossad assassination of Khalid ­Mishal and the rise of Hamas (New York, 2009), s. 349–82. Se även International Institute for Strategic Studies, ”Hamas Coup in Gaza” (juni 2007). 37. McGeough, Kill Khalid, s. 377. 38. Ed O’Loughlin, ”Hopeless in Gaza”, Sydney Morning Herald (23 juni 2007). 39. Human Rights Watch, ”Donors Should Press Israel to End Blockade” (1 mars 2009). 40. United Nations Office for the Coordination of Humanitarian ­Affairs (OCHA), Gaza Humanitarian Situation Report – The Impact of the Blockade on the Gaza Strip: A human dignity crisis (15 december 2008).

kapitel 2 1. Gideon Levy, ”The Time of the Righteous”, Haaretz (9 januari 2009). 2. Ethan Bronner, ”In Israel, A Consensus That Gaza War Is a Just One”, New York Times (13 januari 2009). Sammanslutningen för medborgerliga rättigheter i Israel konstaterade ”I en situation som präglas av i det närmaste mangrant stöd för operationen bland den israeliska allmänheten var toleransen för avvikande åsikter minimal” (The State of Human Rights in Israel and the Occupied Territories: 2009 report [Jerusalem: december 2009], s. 6). 3. Gideon Levy på Democracy Now! (29 december 2008; www.democracynow.org/2008/12/29/israeli_attacks_ kill_over_310_in). 4. Richard Wilson, ”Incomplete or Inaccurate Information Can Lead noter — 221

/Den%20har%20gangen_kapitel1  

http://www.celanders.se/dokument/Den%20har%20gangen_kapitel1.pdf

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you