Page 1

Decemberregn De hade stämt möte för en exklusiv intervju. Ljudet från hennes steg på den blöta cykelbanan ekade när hon rundade hörnet till universitetsbyggnaden. Den kalla luften intog psykologstudentens kropp. Fortfarande ingen snö. Det hade varit nära att hon gett upp projektet och valt ett annat ämne. Lajvarna ville inte prata med henne och på barn- och ungdomspsykiatrin var intresset svalt. Förlaget White Wolf som gett ut rollspelet Vampire: The Masquerade var trots sin artiga ton allt annat än hjälpsamma. Men hon var inte typen som gav upp. Den frostiga responsen hade snarare drivit henne djupare i frågan om hur psykiskt instabila personer påverkas av levande rollspel. Till sist hade hon fått en trevande kontakt med någon som kände någon. Det var ett halmstrå och hon var på väg till tredje försöket. De tidigare träffarna hade slutat med att hon gått hem efter en timmes ensam väntan. Hon var väl medveten om att hennes situation liknade en tafflig pastisch av öppningsscenen i En vampyrs bekännelse där journalisten Malloy möter vampyren Louis.

Då hon närmade sig Hum-huset drog hon sig till minnes ett annat märkligt möte. Verklighetens möten kunde vara så skruvade att de ibland förlorade sin trovärdighet. Det var viktigt för intervjun att hon var avslappnad. När hon läste en kurs i etnologi hade hon intervjuat en aktivist i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. Minnet av hennes besynnerliga rendezvous från en studieintervju ryckte in som en narrande pajas. Den unge mannen med sina långa dreadlocks som delvis skymde hans ansikte hade fattat hennes utsträckta hand med hälsningen: – Hi, I´m Profite, Max Profite. Efter hennes skrattanfall hade han tagit fram sitt pass och försäkrat henne om att det var hans riktiga namn. Sedan hade han sett på henne med allvarlig min och talat om för henne att det var marknaden som borde ändra på sig, inte han. I transkriptionen hade hon nöjt sig med att kalla honom Max.

Det var omständigheterna kring mötet som fått henne ur balans. Hon visste att hon befann sig i det övre skiktet i klassen men med denna uppsats kändes det som om hon lämnat den trygga viken, rott ut på öppet hav och slängt årorna över bord. Inför intervjun hade hon förberett sig genom att läsa in sig på levande rollspelande och vampyrfiktion. Redan där fick hon en


Decemberregn överraskning, att det fanns så mycket material och att så många människor engagerade sig i den bisarra vampyrmyten. Det som fascinerade henne var hur ungdomar gick från ett starkt intresse till att investera sin identitet i monster som påminde om människor. Var det verkligen så enkelt att identifikationen med vampyren, att bli det man fruktar, var flykt från sin egentliga rädsla och osäkerhet? Och hur påverkade detta individer med svag jag-uppfattning? Hon resonerade att om en person var psykiskt instabil och på fullaste allvar trodde att han eller hon var vampyr borde det ju finnas någon anhörig eller vän som reagerat eller åtminstone kunnat prata med henne om det. Å andra sidan fanns det gott om ensamma människor. Själv hade hon inte pratat med någon om sitt projekt. Att vara på topp innebar att utgöra en ständig måltavla. Hennes situation var alltför märklig och sårbar för att kunna delas med andra.

Istället för direktkontakt hade hon pratat med smusslande och mumlande ombud, ljusskygga som lemurer som varken använde telefon eller e-post. Redan där var det personer med uppenbara problem. En söt rökig arom hade omgett kvinnan som hon slutligen fått verklig kontakt med. De gånger de träffats för att ordna en tid för intervjun hade det känts som om de arrangerade någon slags illegal leverans. Förmodligen använde kontaktpersonen samma metodik för ihoptossandet av psykologstudenter med vampyrer som för sina drogaffärer. Vid de tidigare tillfällena hade det inte dykt upp någon vampyr. Utan ens en tillstymmelse till ursäkt från kontaktpersonen bokade de en ny tid. Dök det inte upp någon den här gången skulle hon släppa alltihop.

Klockan var kvart över fem andra lördagen i december. Gatlyktorna lyste i det isande regnet. Skymningen hade sedan länge fallit. Hum-husets fik Humlan låg öde, endast Cocacolaautomatens dova brummande trotsade tystnaden. Det vilade en dammig doft över stället, som symbol för skriftens seger över kaffekoppen. Hon tänkte att med tanke på hur många liter kaffe, te och läsk som sörplats i fiket var det underligt att det ändå luktade som ett arkivskåp där inne. En annan sorts känsla av overklighet kom över henne när hon mindes sin första kurs i filosofi då hon suttit i detta fik tillsammans med de andra kursarna, de flesta precis lika färska som hon själv. Det hade varit liv och rörelse och de hade diskuterat värdeteori som om livet, deras egna och alla andras, avgjordes av deras resonemang och replikskiften. Det gröna golvet återgav lysrörens kalla sken. Tiden som filosofistudent kändes avlägsen och på samma gång nära. Hennes passerkort fungerade lyckligtvis fortfarande. Inte en enda människa hade hon hört, vare sig

2


Decemberregn komma eller gå. Hon kunde för stunden inte minnas något nämnvärt av de filosofiska diskussionerna mer än att de hade blivit högljudda och arga på varandra och efteråt, på kvällen, hade de farit till Kamenski för att dricka sig sams igen. Det var både generande och fina minnen.

Ett par lätta fotsteg och en skrapande stol fick henne att rycka till och snurra runt. Han hade anlänt och stod ett bord bort med handen på en stolsrygg. Hon fick intrycket av att han stått där en stund och skrapat med stolen som för att harkla sig. Han var inte särskilt lång, något längre än hennes egna hundrasextiotre centimeter. Håret var mörkt och hängde längs ansiktets sidor och dolde öronen. I hennes ögon uppfyllde han de flesta av hennes förutfattade meningar om hur en vampyr borde se ut. På samma gång kunde han lika gärna vara en åldrad version av en av veganerna som förr hängde på Apberget mittemot rådhuset. Den rockliknande mörka jackan var för stor för honom. Fjällrävenbyxorna och de grova kängorna fick henne att höja på ögonbrynen. När hon såg på hans ansikte mötte han hennes blick och hon kände hur hennes kinder blev varma som hon hade blivit påkommen med något förbjudet eller skamligt. Blicken som mötte henne tog henne med storm. Den ensamma lilla roddbåten på det svarta kalla havet krängde när vågorna ökade i amplitud. Utan att hon sett honom röra sig stod han bredvid henne. Allt hon sett var hans likgiltiga men ändå fängslande uttryck. För att bryta tystnaden och komma undan det märkliga suget i hans blick började hon plocka med sin utrustning. Hans doft var blöta barr och granris. Även utan friluftsbyxorna och kängorna skulle hon ha gissat att han kom direkt från skogen. Regnet till trots var hans jacka inte blöt och hon såg varken regnkappa eller paraply i närheten. Kanske hade han dem någonstans i dunklet eller så kom han inifrån huset. Hon mindes de historier hon hört när hon börjat studera om folk som bodde och rörde sig i de underjordiska kulvertarna. Det sades att det fanns ett nät av tunnlar mellan universitetet och sjukhuset som gjorde att den som kände dess invecklade sträckning kunde färdas obemärkt under staden.

När han sträckte fram sin hand tog hon den. De var båda kalla. Hennes förberedelser hade stängt in sig i blocket. Hon tänkte att hon borde presentera sig och be om hans namn men något inom henne sade åt henne att det var onödigt och olämpligt. Åter bröt hon situationen med att rigga och pilla på sin bandspelare. Rabblandet av dagens datum, tid och plats, in i bandspelaren var som en skyddande besvärjelse, som en påminnelse om att hon själv, Hum-huset och mannen vid sidan om henne på en stol vid det runda bordet verkligen existerade. Vanligtvis skulle hon ha erbjudit

3


Decemberregn honom något att dricka men deras arrangemang med gav inget utrymme för några förfriskningar. Hon harklade sig och började: – Du är alltså vampyr? Frågan trängde sig före den inövade inledningen om namn och ursprung. – Ja. Vampyrens röst skilde sig inte från andra röster. Inga mullrande basregister eller klingande harmonier. Hon var i ett underläge och gillade det inte. Att förlora serven var inte bra men hon tänkte inte tappa greppet. Tillbaka till blocket. Hon måste hålla sig till de planerade frågorna för att få sin båt i land. Det var avgörande att hon litade på sina förberedelser. – Vad heter du, hur länge har du varit vampyr och hur kom det sig att du blev det? – Jag trodde att din kontaktperson hade talat om för dig att jag inte svarar på sådant. Men jag är inte särskilt gammal, tro mig. Du kan kalla mig Decemberregn. Tillrättavisningen kom rappt och hon kände sig trängd, som om stolen klämde fast henne mot bordet. Det ryckte i hans mungipa när han gav henne sitt namn för kvällen. – Varför dök du inte upp förut, när vi hade avtalat tid? Det gällde att återta initiativet. – Det gjorde jag men jag visade mig inte. Man kan säga att jag har en stor farstu. Det ska mycket till innan jag tar någon till mig. Kunde det stämma? Hon hade tittat sig extra noga omkring den senaste gången. Men om han talade sanning kunde han ha följt henne på avstånd och sett var hon bodde. Situationen började bli riktigt obehaglig. Hon vände åter till blocket för att inte förlora sitt fokus: – Hur får du tag i dina offer? Svaret kom lika snabbt som innan: – Somliga söker mig, andra söker jag upp. Det är många som villigt sakar sina liv som om de var en olycklig pokerhand, tyvärr. – Menar du att du tror folk vill dö, omedvetet? – Ungefär så. – Hur vet du, om de inte vet? – Jag kan känna sådant. Stickspåret provocerade henne enormt. Han svarade på allt men gav henne ingenting. – Bara sådär?

4


Decemberregn – Bara sådär. Hon insåg att hon var tvungen att byta spår för att få något vettigt ur honom: – Hur vet jag att du är en riktig vampyr? I hennes studentrum hade hon föreställt sig hur den förvirrade förmodade vampyren blivit uppretad och aggressiv av frågan. Hon knöt handen runt bandspelaren redo att slå och springa om han gjorde en plötslig rörelse.

Denna gång stirrade han på henne istället för att svara henne. Brummandet från coca colaautomaten avtog abrupt som om den hade drabbats av sömnapné i sin kalla dvala. I den plötsliga tystnaden hörde hon honom säga att hon redan visste och att han visste att hon visste och att han inte behövde bevisa något för henne. Med ett plötsligt brum somnade automaten om och fortsatte sin ljudliga slummer. Hon hade hört hans röst men var samtidigt tvärsäker på att hennes öra inte hade gjort det. Ryck upp dig, tänkte hon. Samtidigt ville hon inte fråga igen. Underläge igen. – Hur tar du dina offer? Raggar du upp dom i hotellbaren på Plaza eller överfaller du dom som Hagamannen? – Vi avtalar ofta en tid. – Hur? Hon avbröt honom för att visa att hon också kunde spela boll. Han log för första gången men det var inget varmt leende. Åtminstone tyckte hon inte det. Det var också första gången hon såg en skymt av hans tänder. – För det mesta via e-post. Hon hade inte väntat sig det med tanke på allt hysch hysch kring hennes eget möte med honom. – Och sen då? Ni träffas och du säger "Jag är vampyr" och offret säger "OK, ta mig", eller? – Jag ger offret något det längtar efter, något det saknar eller vill ha. Både ansiktet och rösten vittnade om att han var otroligt uttråkad som om han rapade upp självklarheter. Ändå verkade det som om han hade tålamod för att sitta där hela kvällen och natten om det så behövdes. – Som vadå, vad ger du dem? Ge mig ett exempel. – En intervju. Leendet igen.

5


Decemberregn Samma hettande känsla som när han fixerade hennes blick vid sin ankomst vällde upp inom henne. Det var inget snack om att han skrämde henne. Där satt han som en Juha Valjakkala, hög på sin mördarimage. Även om kroppen höll sig stilla ville hon rusa därifrån men ilskan inom henne tog överhand. Hon tänkte knäcka det här psykot. Det må vara synd om honom och han hade säkert en tragisk historia bakom sig men han skulle inte få gå omkring och skrämmas på det här sättet. Det var dags att någon tog ned honom på jorden. Hennes mentala skyddsdräkt som observerande student hade slitits av henne. Det hjälpte inte att sitta stilla i båten längre. – Vad är skillnaden mellan dig och en seriemördare? Rakt ur blocket. Vad var en vampyr om inte en tvångsmässig seriemördare? Den tanken hade slagit henne när hon inför mötet läst om Anne Rices romantiska och vilsna vampyrer. – Seriemördare dödar för att döda. Till skillnad mot dig dödar jag för att leva. Det är en mycket avgörande skillnad. – Hur motiverar du dina otaliga mord på oskyldiga människor? Först efter följdfrågan tog hon in hans svar på hennes seriemördarfråga. Han kände sig tydligen trängd och gick till motangrepp. Trots att hon ogillade hans mothugg kände hon sig aningen belåten över att ha fått honom att tappa fattningen en aning. Kanske skulle intervjun leda till något i alla fall. – Jag vill inte se det som mord men visst, jag har dödat. Som jag sa dödar jag för att leva. Han gjorde en kort paus. – Men nu vill jag veta hur du motiverar dina indirekta mord, om vi ska kalla födosök för det? Du äter de döda, det känner jag på din lukt, jag dricker av de levande. Är skillnaden verkligen så stor som du tror? Hon gillade inte att bli utfrågad, i synnerhet inte av en man som påstod sig vara en vampyr. – För det första dödar jag inte några djur. För det andra är det en himla skillnad på djur och människor. Ett mildrande drag runt hans ögon fick honom att se sårbar ut. Hans ansiktsuttryck påminde om en förskolelärare som talar om för ett barn att det finns andra barn på avdelningen som också vill leka med den röda trampbilen. – Skillnaden, från mitt perspektiv, är att jag inte kan leva på djurblod, endast av människoblod. På vilket sätt är människan skild från djuren? Är det tron på himlen som gör det?

6


Decemberregn – Jag ser många sätt. Hon var tillbaka i Hum-huset och diskuterade moralfilosofi. Hon var på hemmaplan. – För det första kan människor tänka abstrakt, föreställa sig en framtid. För det andra är människan moralisk, hon kan skilja mellan rätt och fel. Det kan inte djuren. För det tredje har människan alltid ätit djur. Du kanske inte håller med mig men människan har en själ, vilket djuren också saknar.

Hon var inte helt nöjd med sitt svar men å andra sidan var hon evinnerligt trött på diskussionen om djurhållning och vegetarism. Både bland kursarna i filosofiklassen och senare i klassen på psykologlinjen kryllade det av världssamveten som ångade på som om djurrätt var den enda moralfilosofiska frågan av betydelse. Här satt hon med en man som påstod sig nätdejta folk för att tömma dem på blod och ville debattera djurens väl och ve. Det var väl bara i Umeå något sådant kunde ske tänkte hon för sig själv medan den unge mannen lutade sig bakåt innan han tog till orda: – Jag vill att du gör mig en tjänst och lyssnar noga till vad jag har att säga. Det är viktigt för mig att du förstår. Ännu en konstpaus. Om de hade druckit kaffe eller te skulle det ha varit lägligt att ta var sin klunk. – Du motiverar människans förslavande och avrättande av djur med att människan är annorlunda djuren på ett överlägset sätt. Djuren kan inte tala om för människorna på människors vis om sina upplevelser men det kan jag. Jag kan identifiera mig med, träda in i sinnena på alla levande varelser och jag kan tala om för dig att dom lider i dom produktionsanläggningar som skapats för människans ändamål. Dessa djur hålls inte för deras egen säkerhet. Dom föds och dör för att människan ska kunna laborera med dom, dricka kornas mjölk, äta hönornas ägg och slutligen slakta dom och deras avkommor för att äta av deras kött. Vi behöver inte tvista om dessa anläggningar finns eller inte. Det är inte frågan om några nazistiska förintelseläger som riskerar att vittra bort i glömskans snålblåst.

Han fortsatte: – Jag vet att du inte gillar dom stora anläggningarna med grisar som får liggsår eller hallar fyllda av vanskapta kycklingar men ändå äter du av dom. Ändå godkänner du dessa plågans

7


Decemberregn palats genom att plocka från frysdisken. Tycker du att det är civiliserat? Tycker du att det är humant? Är det så mänskligheten bör uttryckas? Om du svarar ja på dessa tre frågor förstår jag inte din mördar-fråga.

Hon ville avbryta honom och tala om för honom att han var orättvis. Hans generella antaganden provocerade henne. Hon skulle ju till exempel dricka mjölk från en gård där hon visste att korna hade det bra? Hur visste han att hon inte valde naturbeteskött från Vindelälven? Samtidigt vågade hon inte bluffa. Hon handlade mestadels på Willys. Fem års studier utan examen tillät inga extravaganta utflykter i frysdisken. Det var inte så här hon hade tänkt sig samtalet. Hon hade många obesvarade frågor i sitt block men hon hade heller inte kraften att avbryta honom. Det skulle kräva att hon trotsade honom och hans blick som var lika kall som decemberregnet utanför. – Som vampyr är jag överlägsen dig. Jag är starkare och smartare. Om du ger mig ditt blod kan jag fortsätta leva. Om samhället accepterade vampyrer skulle vi kunna föra civilisationen framåt. Det är en utilitaristisk synpunkt som mänskliga filosofer gärna undviker. Det tycks mig vara ett besynnerligt argument att förmågan till moral skulle ge människan rätt att döda andra kännande varelser. Att bygga fabriker där djuren inte tillåts leva fullständiga liv är enligt min mening tecken på bristande moral. Vore det inte rimligt att påstå att människan förbrukat sin självpåtagna överlägsenhet? När jag närmar mig frågan om själen och det bibliska vill jag påminna om att Noak bad Gud om lov att få äta av djuren i förödelsen efter syndafloden. Enligt min mening missbrukar människan sitt förvaltarskap över skapelsen å det grövsta. Kanske är jag en del av en andra syndaflod? Jag vet inte.

Han for för första gången under samtalet ut med händerna och skrockade till som om den retoriska frågan roade honom. – Jag anar att människan svarar att vampyrer inte har någon själ. Men är det inte egendomligt att vissa varelser, och historiskt sett även andra människor, ibland saknar själ när det passar de mäktiga människornas intressen? Frågorna blir knappast färre för att jag ser klarare, tvärtom. Att Gud finns och givit människan, allena, en själ är en högst spekulativ ståndpunkt och knappast en stabil etik att rättfärdiga något så monströst som att medvetet plåga och beröva miljontals

8


Decemberregn kännande varelser livet. Vampyrer livnär sig på människoblod så som människan jagat för att överleva. Med ditt resonemang ser jag det som en naturlig handling att rekvirera människoblod även om jag är medveten om det problematiska i handlingen. Apropå rekvirerandet vill jag för din uppsats skull tillägga att människan inte är ensam om att skönskriva sina ljusskygga förehavanden. Tillbaka till ämnet. Jag vill till och med gå så långt och påstå att mitt dödande är mer humant än det ni håller på med. Jag tar liv för att behålla mitt eget. Du behöver inte äta av andra kännande varelsers kroppar för att behålla din hälsa. Tvärtom tycks de icke djurätande människorna må rätt bra. Jag föder inte upp människor till föda. Dom lever inte i fångenskap och produktionslinjer. Istället håller jag mig dold i människans värld trots min uppenbara överlägsenhet.

Intervjun var ett fiasko. Hon ville gå hem och lägga sig i ett varmt bad och glömma alltihop för att på måndag välja ett nytt ämne. Detta skulle bli hennes första "G". Här satt hon alltså med en förläst dåre som pratade på som om han läste högt för henne istället för att mysa i hemsoffan med en skål chokladglass framför filmen High Fidelity. Hon stängde av bandspelaren, suckade, och med trött röst frågade hon: – Om jag i början svarat att jag var vegan, vad hade du sagt då? Hans ögon vidgades så att blicken kom att omsluta henne. Hennes mun öppnades utan att hon märkte det. – Då hade jag låtit dig bjuda mig hem. Jag hade badat dig, fått dig att skratta åt filmen och senare minnas att du tyckt att John Cusack var lika söt som glassen. Men innan dess skulle jag ha sagt "Gratulerar, du får leva".

Vågorna slog in över relingen. Det sista ljuset från land hade försvunnit. Fångad i hans allomfattande närvaro såg hon någonting röra sig i hans ögon, en förvriden spegelbild av henne själv.

Björn Eriksson, 2011-10-18

9


Decemberregn  

Short story in Swedish. Vampire and animal rights?

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you