Page 1

hbg stories Parul hittade hem långt från Delhi Cissi om att vända en dömd skola Press & hemlängtan med Smith & Thell Lättklätt med boudoirfotografen Bosse kom till Helsingborg för att dö Tonfiskarnas långa resa tillbaka till Öresund

#02 2020


SE HIT, FOTOGRAFER! I höst blir det här magasinet en utställning på Dunkers kulturhus. Hbg stories – bilden av Helsingborg är ett nytt sätt att berätta om staden vi alla har en relation till. Alla fotografer är välkomna att skicka in sin bild av Helsingborg. Den får vara dokumentär, arrangerad, konstnärlig, det kan vara landskap, porträtt, detaljer – det är helt upp till hen bakom kameran. Utvalda bidrag premieras med 2000 kronor men det är ju arenan och sammanhanget som är grejen här. Utställningen pågår 15 oktober – 15 november.

Så här gör du: 1. Skicka in max två bidrag till hbgstories@helsingborg.se

6. En jury väljer ut omkring 30 bilder till utställningen.

2. Berätta en kort story kring bilden, se hur det ser ut på sidan 42.

7. För att din ansökan ska anses vara komplett så ska den innehålla, bild, story och ditt namn. Skriv i ämnesraden: ”Hbg stories – bilden av Helsingborg”.

3. Det ska vara en egenfotad, nutida bild med koppling till Helsingborg. 4. Det är ok om bilden är publicerad någon annanstans tidigare. 5. Upplösningen behöver vara 300 dpi.

8. Deadline för att skicka in bidrag är den 7 augusti. 9. Identifierbara personer måste ha givit sitt godkännande att vara med.

* Foton som redan publicerats i hbg stories är automatiskt med i urvalet. Bidrag som inte väljs ut till utställningen kan ändå komma att publiceras digitalt på hbgstories.se. Varje utvalt bidrag till utställningen premieras med 2000 kr. Valda delar av utställningen kan komma att få ett vidare liv på till exempel bibliotek eller skolor. Hbg stories äger rätten att använda utställningsfoton i sammanhang där Helsingborgs stad är avsändare.

DUNKERSKULTURHUS


04

18

10 56

16

62

Mer än ett magasin hbg stories är förvisso det magasin du håller i handen. Ett magasin som vill berätta om en plats och människorna som befolkar den. Vi skriver om passionerna, drivkrafterna, nörderierna, utmaningarna, ödena och sammanhangen i en stad där allt är möjligt. Men hbg stories är mer än magasinet. Det är ett koncept. Det finns förstås en sajt där innehållet i tidningen bor till vardags, för digital spridning. Men hbg stories kan lika gärna vara en fotoutställning. I höst kan du besöka hbg stories – bilden av Helsingborg på Dunkers kulturhus. Vi bjuder in lokala fotografer att skicka in sin bild av Helsingborg. Och det handlar verkligen inte om den symboliska summa de juryutvalda bidragen premieras med. Det handlar om att skapa ett kluster för berättande, om att dela en skithäftig arena och mötas för att betrakta våra olika bilder av den stad vi alla har en relation till. Sex veckor klädda i den proffsigaste av skrudar. Gratis för alla förstås, ett givet stopp på väg till eller ifrån en AW nere i city. Det kan bli hur fint som helst. Har du tips på en bra story eller känner till någon spännande människa så får du gärna skicka en rad till hbgstories@ helsingborg.se. Du är lika välkommen med andra idéer eller respons.

Redaktion e-post: hbgstories@helsingborg.se Helsingborgs stad 251 89 Helsingborg Organisationsnummer: 212000-1157

Grafisk formgivning Martin Fredricson

Ansvarig utgivare Simon Wikstrand

Tryck Tryckservice i Ängelholm

Innehållsansvarig David Lindman

Webb hbgstories.se

Omslagsfoto Martin Olson


”Varje dag var det läskigaste jag gjort” Text: Katia Boberg Foto: Martin Olson

Coronapandemin har påverkat oss alla, om än på olika sätt. Sjuksköterskan Maria Svensson arbetar i vanliga fall på Operationsenheten i Ängelholm på Dagkirurgin. Under den rådande pandemin kastades hon rakt in i en ny och skrämmande verklighet på intensivvårdsavdelningen för covid 19-patienter på Helsingborgs lasarett. 4 — #02


Jag har arbetat som sjuksköterska sedan drygt tio år, och har varit på Operationsenheten i Ängelholm i snart fem år. Där ansvarar jag för förberedelserna inför operation och den postoperativa övervakningen. Våra patienter är förhållandevis friska och vi bedriver bara planerad verksamhet måndag till fredag. Jag känner mig väldigt trygg i min yrkesroll. Att vara sjuksköterska är ett fantastiskt yrke. Det känns meningsfullt och jag får möjligheten att hjälpa människor när de behöver det som mest. Att känna sig behövd bidrar till en stor arbetsglädje. När coronaviruset kom till Sverige följde jag med i nyhetsrapporteringen och läste allt. Hemma följde jag Folkhälsomyndighetens presskonferenser med familjen. På jobbet kändes det i luften att det skulle ske en förändring. Vi blev tillsagda att uppdatera oss på all möjlig kunskap. I Stockholm förvärrades situationen och i Helsingborg byggdes det upp ett tält för omhändertagande av covid 19-patienter. Bristen på läkemedel och skyddsutrustning påverkade även oss och vår verksamhet stramades åt. Strax innan påsk fick jag och några kollegor reda på att vi skulle gå en utbildning i Helsingborg. När vi kom dit visade det sig vara en ultrasnabb intensivvårdsutbildning på åtta timmar, och efter påsk fick jag reda på att jag skulle börja arbeta på Covid-IVA, intensivvårdsavdelningen för patienter med covid-19. Det var på riktigt nu. Det var ingen mardröm. Jag ska göra detta på riktigt. Jag hade förstått att det skulle bli en enorm utmaning, men jag var aldrig beredd på det som mötte mig. Skyddsutrustning hade jag aldrig tidigare haft på mig, inte ens provat, då det är en bristvara. Jag hade en hjälmmössa, en lång skyddsrock, andningsmask och visir. Andningsmasken satt helt tätt och det kändes tungt att andas. Och det var så varmt. Man svettades hela tiden. Eftersom hälften av personalen inte kände varandra tejpade vi fast lappar med vårt namn och vår kompetens på skyddsrockarna. Det var bara ögonen och skorna som syntes bakom skyddsutrustningen. Vi gick in i salen och slöt upp i ett team kring patienten. Jag som assisterande sjuksköterska till intensivvårdssjuksköterskan.

Vad som händer där inne bakom dörrarna på Covid-IVA, är nästan omöjligt att beskriva. Först såg jag knappt patienten. Utan bara alla maskiner, respiratorn, slangar och läkemedel kring patienten. Det pep överallt och hela tiden. Det var en helt surrealistisk syn. Jag blev chockad över hur fruktansvärt sjuka de här patienterna är. Under arbetspasset har man skyddsutrustningen på sig hela tiden, bortsett från under sin rast. Vi fick en paus, ibland två. Där inne på salen kunde vi varken dricka, äta eller gå på toaletten. Jag kände en stor press därinne. Även om jag aldrig hade patientansvar, så ansvarade vi ju alla för patienten och över de moment vi själva utförde. Sjukvården är så extremt avancerad. De läkemedel som används där inne är riktigt potenta och ges i en central venkateter i halsen. Vården präglas av extrem noggrannhet och det är jätteviktigt att göra precis allt rätt. Jag fick utföra arbetsuppgifter jag aldrig tidigare utfört. Stundtals kände jag mig helt ny i min profession. Och det var en riktigt jobbig känsla, att inte ha kontroll. Jag trippelkollade mig själv när jag stod i läkemedelsrummet och blandade de olika läkemedlen.

Det pep överallt och hela tiden. Det var en helt surrealistisk syn. Jag blev chockad över hur fruktansvärt sjuka de här patienterna är.

Varje dag inne på Covid-IVA var det läskigaste jag gjort. Kroppen vande sig allteftersom i skyddsutrustningen, men jag hade svårt att släppa mina höga ambitioner och läste på mycket mellan mina arbetspass. Det tog mycket av tiden från familjen. Jag var helt slut när jag var hemma. Den här pandemin kommer att pågå länge och efter fem veckor blev jag förflyttad till uppvakningsavdelningen i Helsingborg för avlastning. Om läget förvärras i Skåne kommer jag återigen gå in och hjälpa till. Det tog flera veckor innan jag kände att jag själv gjort nytta inne på Covid-IVA. Att jag liksom var good enough. Så här i efterhand är jag oerhört tacksam och stolt över min insats. Jag är väldigt imponerad över all personal inne på Intensiven, de är helt fantastiska. Tänk att de räddar liv på sina arbetspass. Jag har också sett vilken fruktansvärd sjukdom detta är. Att helt friska människor kan bli så sjuka, och vi förstår inte varför. Det kan provocera mig när jag ser att livet bara fortsätter med fint väder och fulla uteserveringar, att vi alla inte tar detta på allvar. Vi måste vara rädda om oss själva och varandra för det finns ingen som går säker från den här sjukdomen. ■

#02 — 5


Helsingborg, a new city in a new country Text: Robert Reilly Foto: Martin Olson

Parul Ghosh arrived in Helsingborg from India in 2017 and found herself lost in a new culture. She decided that daring to challenge herself was the only way to bridge the gap, and now she’s running several city-funded projects to help other residents. But how is it when cultures meet, and what are the differences we have in common?

6 — #02


they’ve become the most loyal friends I’ve ever had. You see among Swedish people that most friendships go back many years and they really cherish each other. That’s pretty unusual today I think. I find they talk more openly about their feelings in a way that other nationalities don’t. And I love the fact that they’re so independent. In India, there’s so much help expected from family and elsewhere, you never have to toughen up. In Sweden, everyone is so used to taking care of themselves, especially the elderly people! So impressive.

Robert Reilly works as a copywriter for H22. We had an Irish immigrant interview one from India. What is it like to come to a city like Helsingborg, to new contexts and other ways of living?

A

s an Irish immigrant arriving in a new country, the first place I went to find information and start networking was the local Irish pub. Terrible Guinness but always a good place to start. How did you get out and meet people? – I looked around for a network of internationals. I didn’t want to get lost in the Indian crowd, otherwise I could have just stayed in Delhi. My thinking was that if I want to make this move, I need to get out of my comfort zone, put myself in awkward situations. Otherwise you get lost in your own bubble and stay at home. You need to just sign up for loads of events and cast a wide net. The first year was rough but you need to take charge of your own situation. You can survive living in Sweden without speaking the language if you have the right job, but you get a much greater insight into Swedish culture and humour the more you learn. How’s it going for you? – The language course at SFI was a great way to meet people from all over the world. With a foreign language, it’s all about confidence and daring to make mistakes. And it’s pretty funny when Swedes can’t stop themselves from imitating your accent. For me, that means that a connection has been made and the relationship is going well. Yeah, I’ve made my share of mistakes with the language. While bartending once, I mixed up the words “ful” and “full”, and I told a guy I couldn’t serve him because he was too ugly (instead of drunk). Bit awkward. So how do you find the Swedes? – I was a little worried before coming here that it would be hard to form relationships, and it does take a bit of effort. But

True. I found early on that even opening the door for elderly people drew strange looks. It’s the small cultural differences that are most surprising. What are the differences you’ve found since living in Sweden? – There’s the “fika” culture at work, of course. Taking coffee breaks together is an absolute must to be seen as part of the team. But generally there’s this culture of trust. My favourite example is one I’ve seen at my shared workplace and the university. A bowl of chocolates and a sign saying ‘take one and register’. That bowl would be empty in about ten seconds back home! And this trust is also between the government and the people. For example, the city has trusted me with their money to run my projects. You’ve received money from the Vision Fund for a website in English to help people who are new to Helsingborg. And now you’re the first to receive funding from Näringslivsfonden Corona to build a digital platform for helping local businesses. You’ve really become engaged with the city and its people! – I think things are changing, there are more opportunities and I see more immigrants getting projects. The idea with this fund was to build a kind of resource hub, but I think now it’s also to push people. If you have an idea, try it. I’m not a technical person but this has pushed me, and I’ve enjoyed every step. This is what strikes me as so Swedish, this trust in the people. Someone in the city wanting to do something for the city. If it fails it doesn’t matter, it’s the initiative that matters. Helsingborg will be hosting a massive city expo in 2022 and people will come from all over the world. What can they look forward to with the city? – It’s got this old city charm to it, old architecture and cobblestones. But it’s also embracing technology, AI, and the whole smart city concept. They go hand in hand, there’s a contrast but they co-exist. I’m really excited to see how the city develops in the coming years. And of course the people are super friendly and welcoming! Agreed. For me, it’s a big city with a small town feel. What’s your favourite thing about living here? – The silence. I come from a city of 19 million. Here, there’s a perfect balance of city and nature. It’s connected to the

#02 — 7


rest of the world and Sweden, with the ferry and the Öresund region, but you can disconnect yourself when you want to. Normally you have to leave a big city for that. When I go home to India, it takes a while to get used to the noise. It’s the same in Ireland, constant chatter and little space to think. In the beginning I found Sweden very reserved and low key, but once you get into it, it’s just a different way of living and interacting. There’s more time and head space for reflection. – It’s made me really calm, and I’ve learned to spend time

8 — #02

with myself and slow down. And it’s given me space to think about new things I want to try. For people visiting or coming to stay, I’d give them the following advice: come with an open mind and experience it on your own terms. Be brave, embrace the differences, and take it one day at a time. ■ Parul’s website This is HBG is full of stories and tips for those new to the city. www.thisishbg.se Vill du läsa en svensk översättning av den här intervjun så finns den på www.hbgstories.se


Korta stories

Text: Thomas Rödin Hult och David Lindman

Jens valde bort drogerna och hittade löpningen. ”När jag blev gripen av polisen för typ 25:e gången så gick luften ur mig. Jag blev av med mitt jobb, visste att jag skulle få det svårt ekonomiskt. Minns att jag låg i min säng på nyårsafton med 25 spänn på fickan, 30 år gammal, stirrandes upp i taket. Jag visste att jag mådde dåligt, men förstod inte varför. Det fanns inte på kartan att det skulle vara drogerna. Givetvis var det alla andras fel. Men jag hoppades att det skulle finnas något bättre än detta. Jag väntade på rättegången och såg på nåt sätt fram emot en tid i fängelse. Jag skulle vila ut för att komma tillbaka med ny kraft. Men domen dröjde 1,5 år och mitt liv blev bara mer destruktivt. Det handlade om pengar och om att festa så mycket som möjligt, som vanligt. Vilket ledde till mer missbruk för att dämpa stressen och paranoian. Till slut kom jag till kriminalvården våren 2018, de ville skicka mig på en tolvstegsbehandling i Malmö. Jag trodde inte på det men en kompis sa att jag var dum i huvudet om jag inte tog chansen. Jag stod med en enkel tågbiljett till Malmö i min hand och brottades med mina tankar. En del av mig vill gå upp till svartklubben och återgå till gamla synder. Men jag satte mig på tåget. I två veckor lyssnade jag på snacket om skam, förnekelse, skuldkänslor och allt som hör till missbruket. Jag slog bort allt och tänkte att det där rör inte mig. Men plötsligt en fredag i mitten av maj så förstod jag: det är ju mig de pratar om, allt det där har jag ju upplevt och känt i mitt liv. Jag är alltså sjuk. Det är därför jag inte fått ihop mitt liv. Då bestämde jag mig; jag ville inte tillbaka till mitt gamla liv. Jag var där i ett halvår och fick de svaren om mig själv som jag behövde.

Pontus Holmgren

Jens Frick

Sen dess har jag varit drogfri. Jag har fått lära mig allt ifrån grunden. Att man måste ha mat hemma och äta på regelbundna tider. Via Krami i Helsingborg så kom jag även i kontakt med löpningen. Jag testade att springa Springtime och har sen successivt ökat upp min träning. Det känns som om jag tänker mycket klarare när jag har sprungit, och jag slipper de ängsliga känslor som kan komma krypande när jag suttit stilla länge. Jag hittar ett lugn som boostar min självkänsla och mitt självförtroende. Dessutom har jag fått ett nytt socialt nätverk. Mitt mål är att komma ned mot 35 minuter på milen och sen kanske inrikta mig mer på traillöpning. Nu vill jag visa vem den nyktra Jens är. En stark person som klarar av att utmana sig själv. Om jag nån gång får barn så kan jag med stolthet visa upp hur jag förändrat mitt liv, och förhoppningsvis bli en förebild när det gäller att göra rätt val.” ■

Pontus om en skjorta från 1991. På nästa uppslag kan du läsa Pontus Holmgrens intervju med Smith & Thell. Vi snubblade över en bild från hans tid som frontman i Pontus & Amerikanerna. Den är från en spelning i Falköpings Folkets Park 22 juli 1991. Men vad är det för skjorta han har på sig? – Tyget fanns i vår familj. Jag tror min mamma hade köpt det för att göra gardiner, men det hade blivit liggande. Vad ska man säga om mönstret? Skotsk 80-talspop möter den unge Thomas Di Levas städrockar, typ. Begåvade Ki Engelman – som idag jobbar med kostymer på Riksteatern – sydde de flesta av mina scenkläder. Hon gjorde två skjortor till mig för den här turnén. Det här var en av dem. Som de flesta plaggen Ki sydde hade den klädda knappar. Knapparna var alltså klädda med skjortans tyg. Det sitter i detaljerna, har jag hört, säger Pontus Holmgren. ■

#02 — 9


Smith & Thell om press, fest och grammisar Text: Pontus Holmgren Foto: Per Kristianssen

Efter hitsen ”Forgive Me Friend” och ”Hotel Walls” är duon Smith & Thell redo att ta nya kliv på den internationella popscenen. Vi lät skribenten Pontus Holmgren – sångare i 90-talsgruppen Pontus & Amerikanerna – träffa bandet. Det blev ett samtal om att möta våren i Skåne, fett ös i Ängelholm och den svåra konsten att riktigt kunna njuta av en grammis.

10 — #02


#02 — 11


V

i följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och träffas över skärmen. Jag befinner mig i Stadshagen på Kungsholmens högsta punkt. Nedanför backen en knapp kilometer bort i gamla Cheironstudion vid Fridhemsplan sitter Maria Smith och Victor Thell, mer kända som Smith & Thell. Att duon huserar där Dennis Pop och Max Martin för 20 år sedan satte fart på det svenska popundret känns naturligt. Maria och Victor hör idag till svensk pops mest efterfrågade låtskrivare och producenter. Parallellt med bandet jobbar de tillsammans med artister som Molly Sandén, Darin, Danny, Ava Max och Alan Walker. Duon träffades första gången på The Tivoli i Helsingborg. Maria bokade på den tiden sina spelningar själv och siktade på ett liv som singer/songwriter. Victor såg en karriär som trummis framför sig. Tillsammans bestämde de sig för att skrota sina gamla planer. Istället bildade de Smith & Thell med målet att erövra världen. De ville åka på turné i USA: ”Sitta i en buss och glida runt i det amerikanska landskapet.” Efter målmedvetet arbete och låtar som ”Forgive Me Friend”, ”Toast” och ”Hotel Walls” har drömmen blivit verklighet. Bandets välsnickrade och omsorgsfullt producerade pop lockar fans i alla åldrar. Dynamiken mellan de ofta storslagna ljudbilderna och Marias förmåga att låta rösten komma nära, väcker lyssnare inte bara i Sverige och USA utan också i länder som Tyskland och Polen. I mötet med Maria och Victor ser jag en yngre version av mig själv. Som frontfigur i Pontus & Amerikanerna snurrade jag under det tidiga 90-talet runt i popkarriärens karusell. En rolig tid då drömmar blev verklighet, men som också kostade i form av psykisk stress. Pandemin verkar ha gett Maria och Victor ett välkommet stopp i karusellen. De har fått tid att jobba med det viktigaste, sin musik. Nu släpper de singeln ”Year of the Young” och efter sommaren kommer ett nytt album. Jag pratar länge med Maria innan Victor ansluter. Samtalet börjar i Skåne. Du och Victor flyttade till Stockholm för åtta år sedan. Trivs du? Maria: Jo, men jag saknar Skåne. Jag saknar familj, naturen och landskapet. Det tycker jag mycket bättre om där nere. Havet! Inte minst på våren. Det finns inte något vackrare än Skåne på våren. Rapsfälten och grusbackarna och allt det där. Jag läste att du är på gång att skaffa hus i Höganäs. Maria: Jag och min lillasyster håller på och funderar. Vi vill ta lite revansch på vår barndom. Det finns liksom inget barndomshem kvar. Vi har tänkt skaffa ett hus hon och jag. Vi har en idé om att vi ska ta ett familjeporträtt och sätta våra huvuden på dörren och så kan vi låtsas att ”här har vi bott i hela vårt liv”. Varför just Höganäs? Maria: Min syster bor redan där och jag har blivit lite kär i

12 — #02

bygden. Det finns mycket konstnärliga människor där. Jag tycker om Garage Bar, Holy Smoke och hela matcommunityn där. Jag älskar mat. Du formades som musiker och artist i Helsingborg. Hur var det? Maria: Helsingborg är en ganska liten stad och det finns inte så mycket att göra. Samtidigt är den tillräckligt stor för att du ska hitta människor att spela tillsammans med. Så för mig har Helsingborg varit en otroligt bra musikstad. När jag började spela ute fanns Ångbåtsfärjan och Tivoli med popkollo på onsdagar. Jag hängde mycket på Gottwalds i Ängelholm – ett litet undergroundställe där det var fett ös på helgerna. Så det fanns mycket runt om i bygden. Studieförbunden Sensus och ABF var också viktiga. Och Dunkers hade en öppen scen där du fick ställa dig och göra vad du ville. Skulle du säga att Smith & Thells genombrott kom med låten ”Forgive Me Friend”? Maria: Det hade tagit fart lite innan, men det var inte alls på den nivån som nu. Vi hade varit ute och spelat och hade en publik. ”Forgive Me Friend” började bubbla när vi var ute på turné i Sverige hösten 2018. De fyra sista gigen var det smockat med folk. Det var konstigt att det blev så. Jag gissar att framgången med låten fick allt runt bandet att ta fart ordentligt. Maria: Då blev det så mycket att göra att man knappt hann käka lunch. Det var många vändor till USA och Polen och vi var i Rumänien och spelade in en musikvideo. Det hände jättemycket. Jag tror att vi gjorde 60 gig mellan maj och september förra året.

Man känner en ny sorts press. En press att det ska fortsätta gå bra.

Vad tycker du är det bästa med framgången? Maria: Att kunna åka och spela och att folk sjunger med. Det bästa jag vet är att stå på scenen och veta … alltså man får lite en radar på folk. Typ ”just du behöver den här textraden, exakt just DU”. Man får ett moment med någon i publiken. Spelandet är det absolut roligaste. Vad är det sämsta med framgången? Maria: Att man känner en ny sorts press. En press att det ska fortsätta gå bra. Livet som popartist – är det som du hade förväntat dig? Stämmer verkligheten med bilden du hade som tonåring? Maria: Haha, absolut inte. Men jag tycker det är bra. Jag


har typ samma liv som jag hade innan vårt genombrott. Jag hänger i studion, träffar mina vanliga kompisar och lagar mat. Ibland får jag lov att dra på mig den stora hatten, klä mig i glittriga saker och stå på en scen. Sedan kan jag sticka därifrån och ta på mig ett par brillor och inte vara med alls. Det är jätteskönt.

Maria: Ja, det där är intressant. Så var det även med vårt framträdande på grammisen. Jag tyckte att det hade gått så bra på soundcheck, att det kändes så enkelt. Men jag var nervös och fastnade lite med mina stora fransar i mikrofonstativet. Och så gick man och tänkte på det, istället för att man vunnit en fucking grammis.

Vad är inte som du trodde? Maria: Det kanske mer är en känsla i kroppen. Att man tror att det ska kännas på ett annat sätt när det går så pass bra som det har gjort. Men det känns mer som … ”vad kul” liksom. Musiken är ju viktigare. Den är det viktigaste. Jag hade kanske förväntat mig att jag skulle få en större rusch, till exempel av att vinna en grammis. Det kändes som en fet klapp på axeln, men sedan har jag inte tänkt så mycket på det.

De största upplevelserna är sällan de som ser stora ut utifrån. Det kan snarare handla om att man får träffa någon speciell person eller att man gör en lyckad spelning. Maria: Ja, verkligen. Jag ska absolut inte tala ner vår grammis. Det är något vi kämpat för så länge. Det var sjukt fint att få den i handen. Men det hade hänt så mycket saker i mitt liv under 2019. Med familjetragedier och Victor var tvungen att göra en ryggoperation, han mådde inte bra psykiskt på grund av det. Han var lite utarbetad. Och jag tänkte mycket på att jag ville att min storasyster hade fått se oss.

Jag känner igen mig i den känslan. Vi vann också en grammis med Pontus & Amerikanerna. Maria: Grattis! Hur kände du då? Vi gjorde ett framträdande på galan som var direktsänd i tv. Då fick jag en liten tupp i halsen. Det var väl ingen som märkte det, men jag tänkte på det i två tre dagar. Gick omkring och var missnöjd över att jag inte hade gjort ett perfekt framträdande. Det tog över glädjen över att ha vunnit en grammis. Det var konstigt.

Marias storasyster Janna dog i cancer förra året. Janna hade varit som en mamma för Maria efter det att deras båda föräldrar gått bort när Maria fortfarande var barn. Maria: Samtidigt som det tog fart med bandet, blev mitt privata liv helt åt helvete. Att någon så nära ska försvinna precis när du upplever din största framgång, sådant förväntar man sig inte när man är 14 år och drömmer om en musikkarriär.

#02 — 13


Hur klarade du av att hantera förlusten och samtidigt axla din nya roll som popstjärna? Maria: Ju bättre det gick med låtarna och turnerandet, desto mindre tid fick jag att ta hand om det psykiska. Så på så sätt … jag ska absolut inte säga att corona är något bra, men för mig har det varit en oväntad och välkommen paus. Nu får jag lov att vara i studion och göra musik. Varför blev det musik för dig? Maria: Jag skrev min första låt några dagar efter att min pappa gått bort. Det var något som sa till mig: ”Du måste få ut saker.” Ditt låtskrivande har alltså varit en sorts självterapi. Maria: Ja, det har behövt vara så. Framför allt med texterna och orden. Det har hänt så mycket konstiga saker i mitt liv. Musiken har blivit en sorts vägran: ”Det inte får vara så här, det måste i alla fall komma ut en liten fin låt av pisset.” Victor och du är idag eftertraktade som låtskrivare och producenter för andra artister. Att kombinera det jobbet med bandet, var det något ni hade planerat? Maria: Från början var tanken att bandet skulle vara grejen. Men en dag sa någon: ”Ni skriver ju så mycket låtar, vill ni inte att någon annan ska spela in dem?” Sedan tog den biten av karriären över lite. Vi jobbar ju med det hela tiden. Just nu arbetar vi med bandet tre dagar i veckan och så tar jag låtskrivar-sessions två dagar i veckan. Maria och jag har pratat i ungefär en timme när Victor ansluter framför skärmen i studion vid Fridhemsplan. Med hälsningsfraserna ur världen leder samtalet in på konsten att skriva en lyckad poplåt. Det finns många sätt att skriva en låt. Har ni ett eget recept? Ett typiskt tillvägagångssätt? Victor: Det ser väldigt olika från låt till låt. Jag vet inte alltid vad en låt ska handla om. Men jag vet vilken känsla den ska uttrycka. Nya singeln ”Year of the Young” började med att jag för något år sedan spelade upp en refrängskiss för Maria. Men vi lämnade idén utan att skriva vidare på den. Och så för ett tag sedan – i en bil på väg någonstans – börjar Maria plötsligt sjunga på den där melodin. Hon hade gjort om den lite och hittat orden ”year of the young”. Sedan jobbade vi färdigt låten och gjorde en produktion. Med ”Forgive Me Friend” var det helt annorlunda. Då hade jag ett väldigt tydligt texttema. För mig handlar den om en person som jag förlorade i mitt liv, en vän. Jag visste exakt vad jag ville säga, vad jag ville ha ut i varje rad. Vad kännetecknar en bra låt? Victor: Den tar bort dig från verkligheten. Får dig att bli helt uppslukad och glömma tid och rum.

14 — #02

Maria: Det är en jävligt bra låt om den lyckas med det. Victor: För att en låt ska bli en hit ska den få folk att känna något som de inte känner i vanliga fall. En träningslåt ska få dig att känna dig superpumpad med energi. En raplåt ska få dig att känna dig cool. En låt som berör ska få dig att känna dig ledsen. Det handlar nog mer om psykologi än man tror. Victor lämnar skärmen en liten stund. Då frågar jag Maria om vad hon skulle gjort om inte musiken funnits. Har du haft någon B-plan i livet? Maria: Nej, jag har aldrig haft en B-plan. Jag är en sådan där naiv musiker som bara kör på. Men om jag inte hade haft musiken i mig tror jag att jag hade velat bli psykolog – känslor ska benas ut på ett eller annat sätt. Kanske kock. Jag har en dröm om att bli kock. Jag skulle vilja ha en liten taco-truck. Som låtskrivare är man väl hälften psykolog och hälften kock? Maria: Jo, det är faktiskt sant! Vad tror du Victor skulle svara på den här frågan? Maria: Han hade nog blivit något mer peppigt, men nog något i psykologfacket. Typ livscoach eller motivational speaker. Victor återvänder till skärmen. Maria: Visst hade du varit motivational speaker? Victor: Absolut!

Fakta Familj: Finns i Skåne Bor: I Stockholm, Maria på Södermalm och Victor i Birkastan. Födda: Maria 1990 utanför Ängelholm och Victor 1988 i Helsingborg Bästa egna låten: ”Planet Mars”, en ny pianobaserad låt inspelad i Los Angeles i en reverbkammare med en dammsugarslang kopplad till mikrofonen. Låt ni hade velat skriva: ”I Can’t Make You Love Me” av Bonnie Raitt. Den gör så jävla ont, den speglar vår själ. Och så har den fantastiska harmonier. Roligaste upplevelse med bandet: Vår utsålda spelning på en rockklubb i New York i vintras. Livestreamad spelning varje onsdag 20.00 Varje onsdag 20.00 gör Smith & Thell en spelning som livestreamas på bandets Facebook-sida. Ofta i samarbete med någon förening eller radiokanal.


#02 — 15


En rektor ryter till Text: David Lindman Foto: Martin Olson

När Cissi Warntoft berättar att hon jobbar på Drottninghögsskolan kan hon få höra; men är inte det farligt? Det är en reaktion hon är jävligt trött på.

16 — #02


U nder en lång period när jag körde till jobbet så fick jag ha mental träning med mig själv på vägen dit. Jag tog ett djup andetag varje gång jag tog tag i dörrhandtaget till skolan. Jag visste att det skulle det hända något eländigt, jag visste bara inte vad det skulle vara just den dagen. När jag kom till kontorsdörren bildades det snabbt en kö utanför. Det var medarbetare som grät och skrek, medarbetare som var arga och frustrerade. De var utsatta på något sätt. Eleverna kunde ha spottat på dem, sparkat dem eller knuffat dem, kallat dem för jävla hora. Det var så det fungerade på Drottninghögsskolan på den tiden för fyra till fem år sedan. Men när jag lyssnade på berättelserna blev det snart tydligt att vi vuxna var en del av problemet. Vi hade inte situationen under kontroll, och vi backade aldrig utan gjorde konflikterna ännu värre. Det var ofta slagsmål ute på rasterna, slagsmål som följde med in i klassrummen. Startade en konflikt i ena änden av skolan var den snart över hela skolan. Eleverna lämnade allt de hade. På ett bräde bestämde sig åtta behöriga lärare för att lämna skolan. När vi annonserade efter nya fick vi inte en enda sökande. Efter ett halvår slutade några till. Och det var många av de duktigaste som försvann. Ett tag hade vi bara 40 procent behöriga lärare. Jag fick börja leta efter vettiga vuxna, gamla bekanta jag mötte på Ica Maxi, någon fotbollstränare. Det var helt sjukt. De behöriga stackarna som var kvar fick slita jättehårt med att planera lektionsunderlag för de som mest hade som uppgift att hålla eleverna inom fyra väggar. Både elever och vårdnadshavare var superoroliga. Eleverna klättrade på taken och hängde som apor från balkongen tre till fyra meter upp. Jag blev kallad till barn- och utbildningsnämnden och fick höra att de tyckte det var dags att lägga ned skolan. De ville att jag skulle börja titta på hur man kunde flytta elever. Men jag tyckte det var ytterst olämpligt. Drottninghögsskolan behövdes. Och hos mig fanns det ingen tvekan om att det skulle gå att vända på allt. När Matz Ingvarsson blev ny verksamhetschef blåste det nytt liv i oss. Vi ställde oss frågan; vad är det som händer egentligen? Många problem startade ute på rasterna. Vi försökte med alla traditionella lösningar. Olika tider, rastvärdar, nya leksaker. Men det blev inte bättre. Minst en kvart av varje lektion gick åt till att försöka reda ut det som hänt på rasten. Det kunde ta 45 minuter också. Vi skulle fixa högre måluppfyllelse men det skulle ju vara omöjligt om vi inte hittade till studiero. Vi samlade alla medarbetare och kom fram till att vi helt enkelt skulle ta bort rasterna. Vilket motstånd vi mötte! I Sverige har vi haft skolraster sen 1842, det stod i både läroplanen och skollagen att man skulle ha raster. Så hette det i alla fall. Men faktum är att det inte stod nånstans. Istället anställde vi några hälsopedagoger när vi inte fick tag på lärare. Istället för raster med fri lek höll två hälsopedagoger i pulshöjande aktiviteter i

fyra tidsintervaller varje dag. Det tog mindre än en vecka, så försvann alla bråk. Det var helt galet. Vi hade då och nu ett 30-tal olika språk på skolan. Man slogs istället när man inte kunde prata med varandra. Men fysisk aktivitet behöver inget språk. Eleverna älskade att röra på sig. Deras frustration försvann.

Man slogs istället när man inte kunde prata med varandra. Men fysisk aktivitet behöver inget språk. Eleverna älskade att röra på sig. Deras frustration försvann.

Vi förberedde eleverna på hur det skulle fungera från vecka till vecka. Många kom från otrygga hemmiljöer men plötsligt började skolan bli den där lugna platsen de behövde. Vi blev som en vanlig grundskola och kunde börja testa eleverna istället för att ägna oss åt konflikthantering. Det visade sig att bara en tredjedel av dem kunde avkoda svenska språket på det sätt som var minimikrav för deras ålder. Så vi startade projektet Hela skolan läser. Även slöjdläraren och idrottsläraren förstod ju att om inte eleverna kan ta till sig språket så blir det svårt med precis all undervisning. Nu är vi sammansvetsade och jobbar tillsammans med det här. Stämningen på skolan nu… Det är som natt och dag. Vi har fått tänka utanför boxen och anställt både hälsopedagoger och restaurangvärdinna men vi har lyckats vända allt. När skolinspektionen granskade elva skolor i Helsingborg för två år sedan var vi den enda som inte fick något påpekande på studiero. Vi har 93 procent behöriga lärare, vilket är i toppklass i staden. Vi har haft fler än 50 studiebesök, universitetet i Köpenhamn har varit här. Alla är nyfikna på hur man vänder en skola som hamnat snett. Vi ligger över snittet på hur nöjda föräldrarna är med barnens skola. Med 300 elever är det klart att det fortfarande kan bli bråk, men nu är det vanliga barnbråk – två elever som blir osams. Tyvärr ligger vi fortfarande under snittet när man frågar föräldrarna om de kan rekommendera skolan till någon annan. De önskar sig väl skolor i andra delar av staden. Jag hoppas att vi kan ändra på den saken också nu när Drottninghög är ett prioriterat område för framtidssatsningen H22. Det är sorgligt att uppfattningen ute i staden fortfarande efter alla de här åren är att det är bråkigt här – när vi har en jättebra skola. Måluppfyllelsen kämpar vi fortfarande med men den kommer att bli bättre när fler lär sig språket tidigare. När man tittar tillbaka på var vi startade framstår det som helt sensationellt att vi idag är där vi är”. ■

#02 — 17


Tonfisken sjunger upp igen Text: David Lindman Foto: Råå museum, Martin Olson

1964 fångades den sista tonfisken med spö i Öresund. Sedan försvann bjässarna plötsligt. Efter 50 år finns nu chansen att få syn på tonfisk igen. Sven Wittgren var med när det begav sig och minns hur havet kunde koka av hoppande tvåhundrakilosfiskar utanför Mölle.

18 — #02


#02 — 19


1

959 träffar Sven Wittgren sin blivande hustru Marianne. De bor båda på Råå och det gamla fiskeläget är inte större än att de förstås känner till varandra sedan tidigare, men det är nu de blir ett par, i trakterna kring studenten. Och det är nu Sven introduceras för fiskarna i havet. Dem har han inte brytt sig om nämnvärt tidigare, men Marianne är dotter till en viss Anders Pålsson och blir man svärson till honom är det bäst att träna upp sjöbenen. Anders är profilen som svarat för en märklig bragd när han fotbollssäsongen 1940 blir allsvensk skyttekung för Hälsingborgs IF. Under säsongen gör han 17 mål. Det märkliga är att han inte gör något mål alls i fler än hälften av matcherna, alla 17 kommer på bara nio matcher. Säsongen efter blir han svensk mästare med HIF. Men Anders Pålsson är också fiskarsonen som själv har fiske som binäring och som senare i livet ska sadla om och bli yrkesfiskare på heltid. 1959 tycker han att den blivande svärsonen Sven ska följa med honom ut på sundet och hjälpa till med garnen. Det blir många turer och ganska snart börjar Sven också hjälpa till när det ska fångas tonfisk med spö. Tonfiskarna har blivit mer sällsynta men de är fortfarande en vanlig syn i skarven mellan Elvis och Beatles. – Jag minns när vi hade varit ute en hel dag utan att få syn på en enda tonfisk. Vi låg någon distansminut norr om Kullen när det började skymma. Vi bestämde oss för att gå in mot Mölle för att lägga till och åka hem till Råå. Då började havet

20 — #02

plötsligt koka av hoppande tonfiskar. Var vi än tittade såg vi tonfiskar på ett par hundra kilo. Havet fullkomligt kokade! Det var hundratals. Men det var för sent på dagen för att börja fiska. Vi kom tillbaka till Mölle i ottan men då var det inte en enda fisk kvar. Tonfisket är en happening i Öresund redan på 40- och 50-talen, i alla fall ner till Ven. Längre går de inte. Jussi Björling är en av dem som tar plats i en tonfiskstol i fören på en av båtarna som ute på sundet. Prins Bertil är en annan. Och Mogens Mogensen, arkitekten som präglat Helsingborg med byggnader som Idrottens hus, Stadshuset, Simhallsbadet och den gamla brandstationen. Kronprins Gustaf Adolf är ute, liksom advokat Welander och hjärtspecialisten Clarence Crawford. Prominenta personer.

Att fånga en tonfisk på ett par hundra kilo ses som en stor fjäder i hatten. Det är för den tidens sportfiskare vad en hole in one är för en golfare idag.

– Jag var med när Crawford fick napp. Det blev en fajt men fisken slet sig. Crawford var så upphetsad att han fick ta fram pillerburken han hade för hjärtat.


På föregående uppslag syns Mogens Mogensen (med Paul Pålsson), arkitekten som präglat Helsingborg, med en tonfisk av rejäl storlek. Här ovan är det en annan prominent helsingborgare, Clarence Crawford, som undrar om det ska nappa. På de andra bilderna ser du Sven Wittgren och Annelie Brand, som pratar om att tonfiskarna hittat tillbaka till Öresund.

Att fånga en tonfisk på ett par hundra kilo ses som en stor fjäder i hatten. Det är för den tidens sportfiskare vad en hole in one är för en golfare idag. I Snekkersten på den danska sidan finns The Tuna Club som delar ut pråliga diplom till den som krokat en tonfisk. Båtarna har olika flaggor som signalerar vad som pågår ute till havs. Vid napp hissas en vit flagg. Det är signalen till andra båtar att hålla sig undan. Även färjorna som trafikerar sundet är med på noterna. Om en båt har napp är det ingen som följer ordinarie sjöregler. Tonfiskbåtarna har företräde. Det finns fiskar som släpat på båtar från Helsingör till Viken. Föraren av båten måste vara följsam. Om den 400 meter långa linan kommer i kontakt med kölen är det klippt. På Råå Vallar och på pirerna inne i city står det publik och spanar efter den gula flaggen med siluetten av en tonfisk. Den betyder uppdrag slutfört. Det blir folksamling när en båt kommer in med ett av havsmonstren. Den största tonfisken som fångas i Öresund med Anders Pålssons båt Saga vid den här tiden väger in på fascinerande 362 kilo. Men en dansk fiskare är sundsmästare med en tonfisk på en bit över 400 kilo. Du är en bit från din barndoms uppmetade abborrar nu. Sven Wittgren är med många gånger och fiskar tonfisk, som hjälpreda på båten. Tonfiske är en lagsport. Du kan inte ta din eka och ro ut med ditt ABU-spö och din Ambassadeur-

rulle. Du behöver sitta i en Hajen-stol på en stor båt och ha rejäla doningar. Det ska kastas ut makrill och sill för att locka stimmen av jättar. Föraren av båten är viktigare än fiskaren själv. Själva bärgandet kräver uthålliga muskler. Fajten tar ofta mer än två timmar. Det här är tider som flytt. Men 1960 är slipen som drar upp skutor på Råå i full sysselsättning. På Holms båtvarv ser nya båtar ständigt dagens ljus. Trävaruhandeln finns fortfarande kvar, liksom minkfoderfabriken och Bröderna Linds motorverkstad. Ett 50-tal yrkesfiskare har Råå som hemmahamn. I sundet simmar inte bara tonfiskar, det finns också gott om sjötunga och hummer. Bestånden har växt till sig under 40-talet när kriget stoppat det storskaliga fisket. Anders Pålssons pappa hittar under de åren ett annat sätt att använda båtarna. Tillsammans med sonen räddar han judiska flyktingar från Danmark undan nazismens terror. Det sker nattetid med släckta lanternor. – Det är länge sedan, det är det. Det är inte så många som kan protestera mot vad jag säger idag. Jag kom med först på slutet, de sista åren vi hade tonfisk. När man tittar på de gamla filmer som finns om tonfisket i Öresund så är jag ensam kvar av de som var med, säger snart 80-årige Sven Wittgren. Sven är först skeptisk när han får höra rapporter om att tonfiskarna hittat tillbaka till Öresund. Han tror att folk har sett tumlare, och kanske någon enstaka delfin som förirrat sig till

#02 — 21


den kalla nord. Men de första rapporterna för några år sedan följs av fler. Hösten 2019 skriver till och med Östgöta-Correspondenten om fenomenet i Öresund, och det är ju en landkrabbetidning från en tätort på en slätt långt bort. Men tonfiskarna fascinerar även där. Sportdykaren Jonny Magnusson berättar om hur han blivit lyrisk när han fått syn på en best på flera hundra kilo. Jens Peder Jeppesen på Öresundsakvariet i Helsingör berättar om hur han fått syn på tonfiskar när han varit ute med en gymnasieklass. – Vi undrade inte så mycket när de försvann, vi konstaterade bara att det tog slut. Deras matfisk försvann, vad skulle de här att göra? Det pratades också om att övergödningen i Kattegatt spelade in. Det är helt klart fascinerande att de är tillbaka, även om det tar lång tid innan de blir lika många som då, säger Sven Wittgren.

När man är på land förstår man inte alltid kopplingen till havet, men allt vi gör på land hamnar till slut i havet.

2016 börjar Annelie Brand som marinbiolog på Helsingborgs stad. Hon anländer till Öresund ungefär samtidigt som de första tonfiskarna gör comeback. I en kommun som till 20 procent består av vatten är tonfiskarnas återkomst en stor sak. Det var det storskaliga industrifisket ute på Atlanten som dramatiskt reducerade tonfiskbeståndet på 60-talet. Beståndet påverkades direkt, men i ännu högre grad indirekt genom att deras föda försvann när fisket gick så hårt åt bestånden av sill och makrill. Tonfiskarna drog sig tillbaka till Medelhavet

22 — #02

och mexikanska golfen, dömda till en betydligt mer anonym och lokal tillvaro. De blev så få att det fanns mat till alla där de var. Orka ge sig ut på matjakt norröver då, liksom. Det här är åtminstone vad forskarna tror. – För 15 år sedan sattes en massa åtgärder in i Medelhavet, där 90 procent av våra tonfiskar kommer ifrån. När beståndet hade återhämtat sig väcktes den gamla beteendemodellen att migrera upp hit när födan flyttade på sig, säger Annelie Brand. Fiske är storpolitik och en kommun kan inte göra så mycket för att just tonfiskarna ska stanna den här gången. Tonfisken är utlämnad åt internationella fiskekvoter och internationella miljöbeslut. Men vi kan i alla fall se till att den trivs när den väl kommer hit på jakt efter föda i slutet av sommaren. – Öresund är faktiskt ett unikt ställe. Det är ett av de havsområden som mår allra bäst, relativt sett. Och det är mycket tack vare trålningsförbudet. Men också för att vi idag har bra miljölagar som ger miljöinspektörer verktyg att minska utsläppen från land. När man är på land förstår man inte alltid kopplingen till havet, men allt vi gör på land hamnar till slut i havet. – Vi kan ta hand om de två naturreservaten vi har i sundet, och vi kan vara extra rädda om våra ålgräsängar. De finns från en till sex meters djup längs större delen av vår kust och de tjänar som lekgård för små fiskar, de som sedan blir mat åt tonfisken. De är förresten fantastiska att snorkla över, med plattfiskar och annat kul att titta på. Sedan 2009 är den blåfenade tonfisken internationell klassad som starkt hotad. Du får inte försöka ge dig på att fiska upp en, det är strängt förbjudet. Men i sommar kan du i alla fall få syn på en igen, 50 år senare. Det betyder hopp. ■


#02 — 23


”Nästa app ska rikta sig till den som slår” Text: Katia Boberg Foto: Anders Ebefeldt

Den ser ut som vilken app som helst, kanske en vädertjänst eller ett spel. Men Bright Act gömmer många viktiga livlinor till den som lever tillsammans med sin förövare. Kontakt till polis, erfarna advokater och möjlighet att chatta med stödpersoner är några av dem. Som ett hemligt ekosystem under marken. Elinor Samuelsson från Helsingborg är UX-designern som väver ihop ekosystemet. 24 — #02


H

ur har det varit att bo i Köpenhamn den här våren? — Det har varit ganska skönt att få skapa min egen värld runt min lägenhet och min omgivning under den här perioden med coronapandemin. Jag har haft väldigt mycket energi och kreativitet och jag tror att det är för att jag inte gett bort min energi till lika många människor. Istället har jag kunnat kanalisera den i de projekt jag jobbar med. Varför bor du i Köpenhamn? — Jag har alltid flyttat runt mycket. Min pappa jobbade utomlands för Ericsson när jag var liten så jag är född i Singapore. Sen bodde vi i Malaysia och Australien och kom tillbaka till Helsingborg när jag skulle börja skolan. Efter gymnasiet flyttade jag till New York för att gå på Parsons – The New School of Design som är en av världens bästa designskolor. Sen blev jag kvar för att driva företag. Vi byggde en stol, The Kokon Pod, som förebygger utbrändhet och kronisk stress genom sensoriskt stimuli som är lugnande för hjärnan. När USA bytte president för tre år sedan kände jag att jag var klar och ville komma närmare vänner och familj i Sverige så då blev det Köpenhamn. Jag tycker om danskarnas direkthet och rättframhet.

på trappan. Dessutom lever man i konstant stress vilket är skadligt för kroppen. Appen syftar till att stärka dessa personer genom att fokusera på den utsattas behov och anpassa resurserna till den som behöver hjälp istället för tvärtom. De får hjälp att dokumentera skador, en dokumentation som håller i rätten. De kan få kontakt med advokater som har erfarenhet av den här typen av ärenden. De kan få hjälp av en psykolog eller hitta akutboende. Vi har kontakt med polisen för att se om det går att hitta en lösning där man inte behöver ringa, det går ju inte att ringa polisen om den man är rädd för sitter i samma rum. All hjälp ska samlas på ett ställe för att underlätta. Precis likadant fungerar det i naturen, den är ju inte fragmenterad utan hänger ihop i väldigt logiska flöden.

Vi har kontakt med polisen för att se om det går att hitta en lösning där man inte behöver ringa, det går ju inte att ringa polisen om den man är rädd för sitter i samma rum.

Hur ser en vanlig dag ut för dig? — På morgonen mediterar jag. Börjar man sin dag med att ge sig själv kärlek kan man sen ge kärlek till sin omgivning. På förmiddagen är jag som mest kreativ så då tar jag tag i dagens viktigaste designutmaning som kräver mest av min hjärna. Sen blir det vegansk lunch, en solskenspromenad och på eftermiddagarna har jag ett block med möten.

Vad har varit svårast under arbetet med appen? — När jag pratar om våld med kvinnor i min omgivning blir jag chockad över att i princip alla har blivit utsatta för psykiskt, sexuellt eller fysiskt våld eller så känner de någon som blivit utsatt. Med Bright Act vill vi hjälpa till att lyfta frågan och utbilda allmänheten för att skapa ett mer jämlikt och fredligt samhälle.

Var får du inspiration? — Jag läser mycket om fysikens lagar, filosofiska värderingar och hur ekosystem fungerar. Det är jättespännande att läsa om urfolk och hur de tänker till exempel kring trädens energi och naturens kraft. Och svampar som finns långt ner i marken under träden, de är jordens största organismer och kopplar ihop träden som ett internet. Jag ser mig själv som spirituell och känner en tillhörighet till buddhismens och yogans filosofi ”be kind or at least do no harm”. Jag tror att kärlek, acceptans och tacksamhet är nycklar till förståelse, för att expandera sig själv, relatera till andra och känna samhörighet med naturen. Jag börjar och slutar ingenstans utan allt och alla är sammankopplade. Det går inte att säga att man är oberoende av sin omgivning och jag tycker att jag har ett ansvar att stärka den kontext jag lever i och se till att alla mår så bra de kan.

Vad ska du göra sen? — Samhället är också ett ekosystem och man kan inte bara dela upp de som blir slagna och de som slår, här är de dåliga och här är de bra liksom. Nästa app ska rikta sig till den som slår. Jag tror ju inte att någon egentligen vill utöva våld mot sina nära utan det finns en bakomliggande orsak, till exempel en traumatisk uppväxt, mobbning eller psykisk ohälsa. Jag är övertygad om att här finns en av nycklarna till att vi ska kunna leva i en mer fredlig värld. Det fungerar ju inte att en så stor del av världen blir förtryckt, det är mycket som behöver förändras och vi kan lära oss mycket av de effektiva system och skyddsnät som finns i naturen. ■

Hur syns din livsfilosofi i ditt arbete? — Bright Act är en app för att hjälpa några av de mest utsatta i samhället: de som upplever våld hemma. Jag tänker på Maslows behovstrappa, om man inte ens känner sig trygg i sitt eget hem är det svårt att förverkliga nästa steg

Bakom Bright Act finns förutom Elinor Samuelsson också Sofie Wahlström, Hassan Nazar och Philip Andersson. Idén vann EU-kommissionens hackathon ”EU vs Virus”, ett initiativ för att hitta lösningar på samhällsproblem i coronapandemins spår. Appen släpps i Sverige i början av sommaren och lanseras i världen senare i år. Helsingborgs stad blir pilotkommun för test av appen.

#02 — 25


Baka, baka liten kaka Text: Katarina Danielsson Foto: Anders Ebefeldt

Det krävs mod och galenskap för att få för sig att driva konditori hemma i garaget. Och humor, inte att förglömma. Sedan 2008 servar Anki Lagmark sockersugna helsingborgare från sitt Mors Kakeri och hon har mer än en gång utnämnt sig själv till komplett dåre.

26 — #02


#02 — 27


D

et är frestande att göra om historien till en saga. Sagan om Kage-Mor och alla kakorna i garaget, kunde den ha hetat. På första sidan möter vi grannkvinnan i kvarteret som börjat hoppa studsmatta för att inte bli tjock av alla bakverk hon äter. Ingen kan klandra henne för det, se bara på minibiskvierna som ligger på rad. Här gäller det att studsa på så man kan äta en av varje sort! Lakrits, nougat, päron och chokladsmörkräm. Bilden av biskvierna fyller ett helt uppslag i sagoboken. Och på nästa sida kommer Stammisarna i kvarteret som gärna står på ringlande rad, för det är de väldigt bra på. Särskilt bra gör de det på helgmorgnar, då räcker inte Kage-Mors uppfart till. Och därefter läser vi om grannmannen som inte kan låta bli att messa Kage-Mor klockan 22 på kvällen, fast man inte bör det, bara för att han är så vansinnigt sugen på något gott. — Okej, jag kommer och låser upp, svarar Kage-Mor snällt fast hon egentligen krupit upp i soffan och börjat se en bra film. Och Kage-Mors make, honom måste det berättas om med flera meningar, för hans personliga tränare har sagt att det snabbaste sättet att gå ner i vikt på är att skilja sig från Kage-Mor. — Du kommer aldrig kunna nå dina mål med ett konditori hemma på tomten, säger Personliga tränaren med djupt allvar. På den tecknade bilden försöker nog den slimmade tränaren gömma en plåt med kanelbullar för Kage-Mors make, men det lyckas han inte med för Kage-Mors make är trots allt

28 — #02

ordförande i Smakpanelen och han känner doften av kanel på en kilometers avstånd. Och inte tänker han skilja sig heller, för ingen kan väl ha det så bra som han, och därför snickrar Kage-Mors make världens finaste köksbänk och köksskåp inne i huset så att hon ska bli lycklig när hon kommer hem från sitt konditori i garaget. Hon är ju trots allt mjölallergiker, och därför vill han ta hand om henne lite extra. — Jag har gjort allt tvärtemot vad jag skulle eller borde i livet, säger Anki Lagmark, och bjuder ur lådan av ”fulkakor”. De som kanske gräddats någon minut för länge men som den riktiga kakälskaren vet är allra bäst. Hon skyr uppmärksamheten vi ger henne, hon är rädd att det ska leda till extrabeställningar hon inte hinner med. För inte särskilt längesedan stod hon med näsan mot väggen och nu måste hon tänka på sig själv, trots kristider där varje köpt kaka räknas. Och trots att hon inget hellre vill än att blanda, knåda, vispa och dekorera — favoriterna är marsipangrisar, tårtor och mazariner utan glazyr. De sista äter hon helst ljumma direkt från plåten. Vad menar du med tvärtemot? — Jag växte upp med föräldrar som båda var egenföretagare och som jobbade dygnet runt och jag lovade mig själv att inte göra samma sak i mitt liv. Dessutom renoverade de konstant och det var stökigt och bökigt och olidligt och så skulle jag heller aldrig ha det. Och vad gör jag? Jag driver eget bageri och gifter mig med en snickare som alltid har projekt på gång i huset. Halvfärdiga. Komplicerade. Stökiga. Projekt. Det är stört. Men utan hans hjälp hade jag aldrig kunnat förverkliga drömmen, han finns alltid där för mig.


Hur förstod du att du var nära utbrändhet? — Det var nog när min tandläkare sa att de allra flesta bara behöver en bettskena i livet samtidigt som hon provade ut min tredje. Jag hade tuggat upp de första två i sömnen. Det finns säkert någon form av hyperaktiv diagnos i botten. Men jag älskar bakprocessen, hur trött och stressad jag än är så blir det aldrig tråkigt att baka. Jag har det med mig sen barndomen, mamma bakade sju sorters kakor och det låg hembakta nöttoppar, kokostoppar och vetebröd på faten och varje gång hon skulle ha kaffekalas så fick vi barn kasta oss iväg till affären och handla pepparkakor för hon hann inte göra den sjunde sorten.

Det var nog när min tandläkare sa att de allra flesta bara behöver en bettskena i livet samtidigt som hon provade ut min tredje.

Så varför valde du att bli egen? — Jag har haft flera anställningar tidigare, bland annat på Fredriksdals café och på ICA:s bageri och jag har jobbat tillsammans med min bror Torbjörn på hans restaurang. Men så en dag tog jag modet och sa upp mig. Då hade jag redan pysslat en del med eget bak under flera år, och var tvungen att välja. Jag stod vid ett vägskäl, helt enkelt. Och när jag såg den gula bilen så visste jag vad jag skulle ta för håll. Jag köpte den och gasade. Många tyckte att jag var galen, det har de erkänt i efterhand. Min granne Ronny, som är kylmontör, var en av dem, men han har blivit en ovärderlig stöttepelare. Så fort något är trasigt på konditoriet kan jag ringa honom. Utan Ronny hade det inte heller funnits ett Mors Kakeri. Efter att ha haft kakbilen parkerad på utvalda ställen i stan under en del år har Anki nu valt att ställa av den hemma på uppfarten. Kunderna får komma till bilen, istället för tvärtom. Eller knacka på dörren till garaget, det går lika bra. Köps det kakor i coronakrisen? — Vi är ju ett fikaälskande folk. Men beställningarna ser annorlunda ut. Jag gör inga 12-bitars tårtor direkt, de stora kalasen är ju inställda. Istället blir det småkakor och småtårtor som man beställer till sina gamla föräldrar och ställer utanför deras ytterdörr. Biskvierna hinner jag knappt få fram förrän de tar slut. Det kan bli kaos ute på gatan vissa tider på dygnet, det doftar ju nybakat i hela kvarteret. Här stoppar samtalet en stund. Ett par Stammisar knackar på. — Vad är ni sugna på idag, då? frågar Kage-Mor. — Vi är sugna på muffins. — Jag har bara dom med hallon och citron, går det bra? — Det får gå, och så behöver vi något som är nötfritt också. — Vad tror ni om wienerbröd?

När köpet är avklarat diskuterar de julmust en stund fast vi är i maj och är rörande överens om att det är förfärligt att äta så mycket kakor. Men finns det kanske kanelbullar kvar i frysen från förra baket? Det gör det inte. — Jag bakar ogärna kanelbullar, det tar för lång tid och ekonomin går inte helt ihop sig, säger Anki när Stammisarna gått med sin påse. Men när jag bakar bullar så gör jag det med mandelmassa och kardemumma i, aldrig både kanel och kardemumma. Den kombinationen förstår jag inte. Kan du fortsätta göra det här så länge du har lust, tror du? — Vem vet? Bara en idiot håller på som jag gör. Men jag gör det inte för att bli rik, det har det aldrig handlat om, och Mors Kakeri kommer inte säljas vidare till någon annan. Det stannar med mig och det slutar med mig. Och det lämnar inte det här garaget. Jag ska fortsätta så länge jag bara orkar, men i vilken form och hur mycket får vi se. Ibland drömmer jag om att ha några bord och stolar här utanför på gräsplätten, men då tillkommer ytterligare en massa regler som gör det komplicerat. Och jag gillar inte komplicerat. Hellre en ful kaka som smakar gudomligt, än en vacker pralin som inte har någon själ. ■

Anki Lagmark Gör: Driver Mors Kakeri från sitt garage på Allmogegatan 8. Familj: Man och två vuxna barn. Favoritkaka: Mazarin utan glazyr. Gillar inte: Trender som ”naked cake” (tårta utan kantdekor), ”En Instagram-fluga som inte har med smak att göra.” Och bisarra önskemål till babyshowertårtor ”där man hade fått fakturera 1000 kr biten för att få det att gå ihop”.

#02 — 29


30 — #02


Härlighet varar längst! Text: David Lindman Foto: Lars Jansson

40 000 pengar över som du inte ska spendera på en familjevecka på Menorca i sommar? Här kommer fem boenden på hemmaplan som gör att du inte glömmer hemestern i första taget. Och vi börjar i kalla kriget.

#02 — 31


Hänförande utsikt. Premiumnätter. Falknästet är utan överdrift ett av landets mest speciella boenden; ett rum vid ett stup nedanför en fyr, längst ut på Kullaberg, med en hisnande milsvid utsikt där tumlare och pilgrimsfalkar lever på som om ingenting hänt, fast att du just checkat in i deras vardagsrum. Du möter en svårslagen solnedgång över en obruten horisont. Här berättar Joachim Persson storyn bakom nästet, en story som både innehåller ett kallt krig och ett hejdlöst entreprenörskap. ”Falknästet skulle egentligen hetat Örnnästet. Då var det nån som sa: så kan det ju för fan inte heta! Vi hade inte en tanke på kopplingen till Tyskland och andra världskriget. Men Falknästet blev ju ett ännu bättre namn, med tanke på att Kullaberg är känt för sina pilgrimsfalkar. 1986 hade jag startat Specialsportskolan i Helsingborg. När jag på 90-talet flyttade verksamheten ut till Mölle kom jag i kontakt med Marcus Pettersson, som hade Möllehässle Camping. Han hade gäster, jag hade aktiviteter, så vi startade Kullabergsguiderna tillsammans. Ute vid fyren hade Sjöfartsverket en massa byggnader som stod och förföll. Vi skrev ett avtal med dem och fick både den gamla fyrmästarbostaden och visningsrätten till fyren. Men där fanns också en byggnad som försvaret hade använt som bevakningstorn. Den hade inte innehållit några kanoner eller så, däremot en gigantisk kamera som registrerade alla fartyg från öststaterna på väg in och ut ur Öresund. Verksamheten

32 — #02

hade pågått en bit in på 70-talet men nu stod byggnaden övergiven och förfallen. Via en deal med Fortifikationsverket och Sjöfartsverket kunde vi ta över den också. Vi la en miljon på att renovera den. Det var en massa pengar på 90-talet. Vi kunde inte göra så mycket med utsidan, och det ville vi inte heller. Vi ville att chocken skulle komma först när någon öppnade dörren. Byggnaden ser fortfarande extremt oansenlig ut. Och vi berättade inte för någon vad vi höll på med. Vi var två tokiga entreprenörer som gjorde något för att det var kul. Att det skulle vara lite hemligt var en del av affärsidén. De första åren på 2000-talet användes Falknästet som konferensrum. Men utan att vi pratade om att det fanns, det sipprade ut ändå. I nästan tio år höll vi det hemligt. Vi släppte inte in någon journalist, vi annonserade aldrig, hade ingen hemsida. Sedan började boendet ta över, och vi släppte lite på förlåten. Det är ju inte så smart affärsverksamhet att pumpa in en massa pengar i ett boende och sen inte berätta att det finns. Falknästet var heller inte särskilt bokat på den tiden. När vi sålde Kullabergsguiderna knoppade vi av Falknästet i ett eget bolag. Det är verkligen ett unikt ställe. Rufft på utsidan, men magiskt på insidan. Och det är inte bara utsikten och den runda sängen som hänger i kättingar från taket. Där finns ett vilda västern-kassaskåp från 1800-talet och skiffer från Göteborg. Precis allt med Falknästet är unikt, och det ligger på en unik plats”. ■


Bo på en lyxyacht, som i Monte Carlo I Norra hamnen i Helsingborg ligger sedan i vintras en minst sagt iögonfallande liten båt, som många undrat över. Vad gör den där, vad är den till? Killen som sitter på svaren heter Martin Kennedy och hans Heesen 112 hade tidigare Monte Carlo som hemmahamn. Lyxyachten på 112 fot (34,14 meter) har haft både internationella och svenska kändisar ombord under sina år som chartrad skönhet i semesterparadiset vid Rivieran. Nu ska den bli till någon form av business i Helsingborg,

men den privatägda skönheten används hittills bara till två publika grejer; som hem för hamnens hyrbara vattenskotrar och som hotellrum för den som är ute efter något alldeles extra. Du kan hyra en svit med dubbelrum, kontorsplats och ett rejält badrum. Du söker på lyxyacht på Air B’n’b och du behöver stanna två nätter. Du kan också spana in yachten på på Instagram @printemps_superyacht. ■

Vlamping i nordvästskåne, alltså vingård och camping. Glamping är ju en semestertrend som slagit igenom på bred front på senare år. Det behöver inte finnas någon konflikt mellan glamour och camping. Tre mil från Helsingborg kan du slänga in ytterligare en komponent i mixen; det här charmiga med att besöka och bo på en vingård. Arilds vingård började med glamping förra sommaren, i tält som rymmer två vuxna och två barn. Toaletter och utedusch finns alldeles nära. Frukost, brunch, lunch och middag serveras i vingårdens restaurang. Det charmiga gamla fiskeläget Arild är en nästan löjligt bra utgångspunkt för en hemester. Du har i princip lika nära till Helsingborg och Helsingör som du har till Kullens aktiviteter, Ängelholm och Bjärehalvön. Och det finns ytterligare en bunt mysiga vingårdar att besöka i närheten. ■

#02 — 33


Sveriges äldsta hotell. Avstånd till bad: 300 meter.

Kombinera golf och vuxendejting i en fattigstuga. En schweiziska i Lund, en bondson i mellersta Norrland. Två frånskilda själar i 50-årsåldern med skolbarn möts på en dejtingsajt och tycke uppstår. Så pass att de gifter sig 2017, trots att 110 mil skiljer dem åt. Men det finns en längtan om att bli sambos och när två kreativa själar möts är hinder till för att övervinnas. Så kom det sig att Merlise och Sven-Olof köpte sig en fattigstuga i Hässlunda och byggde sig ett bed and breakfast. Och nu kan du bo i ett av de omsorgsfullt renoverade rummen i den gamla fattigstugan från mitten av 1800-talet. Fattigstugor var vanliga på den tiden. 1829 fanns det nästan 1 300 stycken i landets socknar. De var det enda kvarvarande sociala skyddsnätet för en samling individer ute på den yttersta marginalen. I Nybble fattighus var de inskrivna som veneriska Anna, ofärdige Pehr, fånige Lars-Gustaf och den till förståndet svaga pigan Catharina. Många kommer till Hässlunda för naturen och vandringar; Kullabygden, Söderåsen och Råådalen finns nära. Men Hässlunda fattigstuga är ett charmigt tillhåll även för den som spelar golf. Fem minuter bort finns Söderåsens golfklubb. Ytterligare fem minuter bort finns Lydinge GK och Vasatorps GK. Men inom 20 minuter hittar du också Rya GK längs med havet och banan i Allerum. Fattigstugan från 1800-talet har hamnat bra många vältajmade chippar in i framtiden. ■

34 — #02

Det brukar kallas för Sveriges äldsta hotell. Elite Hotell Mollberg ser förstås inte ut idag som det gjorde för 700 år sedan, men det har legat ett gästgiveri på platsen ända sedan 1300-talet. Alla ägare sedan 1639 är kända vid namn. Dagens namn härstammar från 1802, då sjömannen Peter Mollberg köpte hotellet och döpte det till Hotel d’Mollberg. Sitter du i restaurangen med kopp kaffe av Mollbergs blandning så kan du veta om att Zoégas skapade mörkrosten på uppdrag av krögaren som drev stället 1903. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1884. 18 år tidigare hade en tidig resejournalist vid namn Gustav Thomée givit ut Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet. Där kan man läsa om Hotell Mollberg på sidan 180, när den gode Gustaf precis anlänt från Eslöf via Landskrona. Hotell Mollberg tas upp som det bästa tipset på hotell för resande, och ett rum på första våningen som vetter mot gatan kostar 2 kronor och 50 öre natten. Den som vill ha kaffefrukost får hosta upp 67 öre till. Den som är i behov av en karta uppmanas att besöka Böcker och Cigarrer, hos J. Torell och C. A. Kullberg. Den som vill bege sig på ”utflygt” kan gå till handlare Christensen eller till värden på Hotell Öresund. Där finns det ”åkdon” i form av hästar att hyra. Den som idag hemestrar på Hotell Mollberg kanske snarare lockas av att det ligger mitt i city med 100 meter till havet, och bara lite längre till Tropical Beach. ■


Illustration: Julia Strömberg

Storslagen vandring. Havsnära boende. Ingemar Bergman sa en gång till en tv-kamera där han gick på sin älskade strand på gotländska Fårö att här på stranden så k-k-kommer inga demoner åt en. Och lite så funkar ju naturen. Den som är på flykt undan demonerna har en massa omväxlande natur inpå knuten. Skåneleden är 130 mil vandring och 100 etapper att välja på. Och en halvdagsvandring är ju schysst men har du testat att sova i något av vindskydden längs leden någon gång? Kanske dags nu när du ska hemestra. Det finns till exempel ett tjusigt vindskydd på stranden i Rydebäck och ett vid Talldungen i Domsten. De går inte att boka, utan du får hoppas att ni är först dit. Fina toaletter finns i anslutning, ved läggs ut till grillplatserna under sommarhalvåret, utsikten precis vid Öresund håller premiumklass. Ni får plats två vuxna och två barn. ■

#02 — 35


Äventyr på ett älskat hav Text: David Lindman Foto: Anders Ebefeldt

Emil Lindvall är stridsvagnsofficeren som sadlade om och blev entreprenör inom turism. Nu tar han sina ribbåtar till Norra hamnen och hoppas att Helsingborgs konferensgäster är sugna på äventyr igen.

36 — #02


E

mil Lindvall har förtöjt ribbåten vid kajen precis nedanför det som ska bli det sprillans nya kongresscentret SeaU. Vi är bara några meter ifrån Sjöfartsgudinnan, Carl Milles-statyn som pryder Hamntorget sedan 1923. Och ganska exakt vid den plats där Jean Baptiste Bernadotte landsteg som svensk tronföljare 1810. Den här dagen i början av maj ska Emil ta ett gäng hotelldirektörer ut till whiskydestilleriet på Ven. Tanken är att när konferensgästerna återvänder till staden efter corona så ska det bli mer än bara mat och tura. Kullabergsguiderna, Emils företag, utökar verksamheten. – Vi hade en båt vid Marina Plaza för 15 år sedan men för 7-8 år sedan hände något. Besökarna var plötsligt inte lika intresserade av äventyr längre. Det är absolut inget fel i att tura med en färja men Helsingborg har ju så oändligt mycket mer att visa upp. Så nu gör vi en ny satsning ihop med några partners. Du behöver ju inte åka till Skottland för att besöka ett fantastiskt destilleri. Och vi tar vårt teambuildingkoncept till Sofiero slott. Vi vill skapa unika Helsingborgsprodukter som står för sig själva. Du kan åka ribbåt lite varstans men det finns inga andra ställen där du kan kombinera Kungens park med whisky på Ven och äventyr på havet. Jessica Jovanovska på Sofiero och Camilla Ericsson på Ven hakade på direkt. Äventyret på havet är garanterat. Det här är båtar som bjuder på en upplevelse nära naturen. Är det lugnt och fint på havet går det att beordra motorerna att leverera en bit över 40 knop, men Emil förklarar att farten anpassas och att det går hur fint som helst att ha med små barn ombord. Emil var stridsvagnsofficer på P7 utanför Lund när tiderna tvingade honom att söka andra vägar för lite mer än tio år sedan. – Den karriären tog slut lite snabbare än vad jag önskat. Vi hade en speciell kultur och en väldigt tight sammanhållning. Vi inte bara läste om ledarskap, vi levde det verkligen. Jag formades där, med strukturen och viljan att hela tiden leverera det bästa. 7:e kompaniet gjorde mig till den jag är idag. Men när politikerna valde att varje år skära ned lite till på det man brann för så slutade jag. Och året efter lades hela stridsvagnsutbildningen ned. Urhelsingborgaren och Larödsbon Emil hade vuxit upp med hav, segelbåtar och vindsurfing. Ett tag promotionseglade han båtar som annars skulle tävla i Whitbread Around The World, den världsomspännande kappseglingen. Han gjorde ett yrke av sin hobby och drev en båttillbehörsbutik när han mer eller mindre fick eventföretaget Borgen i knät. Joachim Persson hade haft firmor ute i Mölle sedan 1986 och startat ett av Sveriges äldsta äventyrsföretag. Kontakten med Joachim

och hans entreprenörskap öppnade nya vägar för Emil, som blev Joachims högra hand. För ett par år sedan tog han över Joachims och Marcus Petterssons verksamheter tillsammans med David Arborelius. – Joachim är en superentreprenör som gav mig oavkortat förtroende. Så det ena gav det andra under åren. När vi tog över hade vi Specialsportskolan, som var det stora företaget som ingen kände till, och Kullabergsguiderna, det lilla företaget som alla kände till. Nu är allt Kullabergsguiderna.

Fortfarande är det belöningen efter alla de här åren, att få visa upp det fantastiska vi har och se glädjen i människors ansikte efteråt. Det är kicken och känner man inte den så håller man nog på med fel grej.

– Kullaberg är en plats som växer på en. Jag har haft förmånen att få ha den som mitt jobb i tio år, och jag upptäcker fortfarande nya saker där ute. Det är helt unikt, samspelet mellan rödgnejs, klippor och hav, tumlare och skog. Vi har en guidebok som är hundra år gammal och texterna i den går i princip att använda rakt av än idag. Det är samma hänförelse då som nu. Men Kullaberg är ju en del av nordvästskåne. Vi räknar Bjärehalvön till vårt område också, där finns Sveriges bästa spots för vindsurfing. Helsingborg är förstås också nordvästskåne. Emil Lindvall ser en plats där det går att rada upp unika koncept och där kombinationerna är oändliga. Men Kullaberg är fortfarande kärnan i verksamheten. Där finns tumlarsafarin, grottvandringarna, klättringen och mountainbiken. Emil har sin segelbåt i Norra hamnen och sin vindsurfing på Vikingstrand, men det är till Kullen han oftast tar sin cykel och sina löparskor. Han sprang Dödens Zon i Kullamannen i höstas, 22 kilometer som bjuder på mjölksyra som kan söva en hel älgfamilj. – Kullaberg är väl Sveriges mest besökta naturreservat. Men det borde vara ännu mer känt. Fortfarande är det belöningen efter alla de här åren, att få visa upp det fantastiska vi har och se glädjen i människors ansikte efteråt. Det är kicken och känner man inte den så håller man nog på med fel grej. Jag får jobba med att vara på berget och på vattnet. Det är ett otroligt privilegium. Hade jag varit ledig så hade jag ändå varit på vattnet. ■

#02 — 37


Boudoir – pour l’amour Text: Katarina Danielsson Foto: Jane Svensson, Anna-Lena Ahlström

Jane Svensson är fotografen som gärna plåtar dig i vackra underkläder, iförd stora rosa vingar. Och möjligtvis klackskor, men det beror på helhetskänslan. Pornografi handlar det inte om – långt därifrån. Det handlar om bilder där många upptäcker sin inre sensualitet och egenkärlek. Och det är ingen liten sak.

38 — #02


Det är otroligt spännande och kraftfullt att se den processen under plåtningarna, det händer framför allt hos de kvinnor som kommer in blyga och stela och som har en svag självbild. Att se dem slappna av, blomma ut och njuta av upplevelsen är underbart. Det går inte att jämföra med vanliga fotograferingar, som boudoirfotograf kommer man så nära personen man porträtterar. Det är mycket känslor inblandat, säger Jane. Photo by Jane huserar hemma i lägenheten på Siöcronagatan. Det är helt enkelt mysigare och mer intimt och tryggt än att hålla till i en hyrd lokal någonstans. Här har hon inrett ett mottagningsrum med inbjudande soffor, man kan dricka te eller champagne och komma till ro. Lyxiga underkläder, skor, vingar och accessoarer finns för utlåning och det är sexigt och gulligt på samma gång. I rummet intill står en säng med nyinköpt gavel och en enorm vit korgstol med hög rygg tronar i hörnet. Man kan prova att sätta sig här och lägga sig där. Känna efter. Testa och tramsa. Bli trött. Allvarlig. Full i skratt. Under plåtningarna finns ingen annan än Jane med, ingen som dömer, ingen som tycker något. Det blir roligt, vänskapligt och experimentellt. – Favoritaccessoaren är de stora vingarna, det är helt enkelt omöjligt att inte reagera när man får dom på sig. Att vara naken som en älva, med dessa sagolika, magnifika vingar på sig, det händer något i alla. De kostade skjortan men vad jag vet är jag den enda boudoirfotografen i Sverige som har dom och dom var värda varenda krona. De flesta av Janes kunder hittar henne efter att ha sökt på ordet ’morgongåva’ och då råkat ramla in på trenden boudoir. – Ganska många bröllopsfotografer har börjat erbjuda det här konceptet nu eftersom det fungerar så bra. Själv profilerar jag mig gärna lite extra kring linjen, även om jag plåtar bröllop också. Överallt på väggarna hänger bilder av kvinnor som Jane avbildat. Några män syns inte till, och de är sällsynta, förklarar hon, eftersom de tycks ännu mer fixerade vid eventuella kroppsbrister än vad kvinnor är. På en extra stor, inramad bild

ligger en mörkhårig kvinna på en säng, hon tittar inte in i kameran utan åt sidan. Ansiktet är tankfullt, posen helt avslappnad. Detaljer som blir skillnaden mellan det sinnliga och det utmanande. Det finns inget hos kvinnan som är tänkt att förföra eller locka. – Det där är en av mina favoriter, just den här kvinnan hade aldrig känt sig fin på något foto i hela sitt liv. Men på bilderna som togs hos mig strålar hon och hon sa efteråt att hon inte kunde förstå att det var sig själv hon tittade på. Hon fick en enorm självförtroendeboost. För mig är det det som boudoirstilen handlar om. Att man kommer sig själv nära, att man är nöjd med den man är och det man har och ingen annan kan ta det ifrån en. Hela den processen bevittnade jag hos henne och det är en ynnest att få vara med om. En annan favorithistoria är den om kunden som nöjt tog hem sin box med bilder och gav i morgongåva till maken men när hon längre fram letade efter boxen kunde hon inte hitta den. På kvällen pratade hon med sin man som var på tjänsteresa och fick svaret att bilderna… ja, de hade han packat med sig.

Det där är en av mina favoriter, just den här kvinnan hade aldrig känt sig fin på något foto i hela sitt liv.

– Det är ju det bästa berömmet jag kan få, skrattar Jane. Sen är det inte alla som blivit lika glada, det finns de som blivit förvånade över att deras kvinna tagit den här typen av bilder och som känt lite skam för hennes skull. Men då har de inte förstått gåvan, tror jag, hennes kärleksfulla, varma gest och tilliten hon visar honom genom att visa sig själv i en ärlig och skör situation. Det är standard för Jane att få vassa kommentarer kring sitt yrke, män som blinkar och hintar om att ”jaså, minsann, där står du och glor på naket hela dagarna”, i tron att det handlar om sex i någon form. Andra kan bli förlägna och ytterligare några få drar alla över en kam och etiketterar det som snusk som inte hör hemma i deras miljö eller i ett propert samhälle.

#02 — 39


– Man får givetvis tycka vad man vill, så länge man beter sig vuxet och ödmjukt inför andra människors åsikter, önskemål och konstnärlighet, säger Jane. Jane har som mål att själv vara motiv någon gång, men än har hon inte kunnat förmå sig. Bara för att hon håller i kameran och till synes fritt och sorglöst diskuterar allt som hör en boudoirplåtning till finns här en lång livsresa att ta hänsyn till, en trasslig härva av manodepressivitet, sömnlöshet och fysisk värk. Medicinerna hon tar för att kunna leva normalt och verka kreativt har dessutom gjort att hon inte känner igen den egna siluetten längre, fylligheten och kurvorna som tagit över känns ovana och inte som henne själv. – Jag vill nå min målvikt innan jag ställer mig framför kameran. Säger du inte emot dig själv, nu? Boudoirbilder handlar ju mer om känsla än perfektion, och vem sätter stadgarna för skönhet?

En boudoirfotograf som inte vågar ta av sina egna kläder, där har vi en utmaning. Varför gör jag det här, då?

– Du menar att jag inte vågar utmana mig själv så som jag förväntar mig att mina kunder ska göra… ja, det är nog sant. En boudoirfotograf som inte vågar ta av sina egna kläder, där har vi en utmaning. Varför gör jag det här, då? Hon funderar och blicken fastnar på de väntande vingarna i hörnet, i fantasin rör de sig sakta där de står, vi kan nästan känna de lena fjädrarna mot kinden. – Det har funnits stunder när jag står och plåtar mjuka och

40 — #02

fluffiga saker men känt mig allt annat än mjuk och fluffig inuti. Jag har levt med en medfödd tyngd som ingen kan förklara. Det är inget jag skäms över numera. Jag har äntligen fått den hjälp jag behöver och nu vill jag faktiskt bara få en chans att fortsätta bygga upp mig själv, hitta mer styrka, mer glädje. Jag vill uppleva det som mina kunder upplever, jag vill in i den känslan, den lättsamheten. Jag vill vara lika självklar som de jag fotograferar. Bortfallet av vårens och sommarens bröllopsfotograferingar har gjort årskalkylen tuff, men Jane varvar fotograferandet med att vara personlig assistent och hon tänker att hon får vara kreativ och komma på nya vägar, precis som alla andra med konstnärliga yrken måste just nu. Kanske kan årstiden leka fram fler som vill prova en boudoirplåtning utomhus, i ett skogsbryn eller på stranden. Man behöver ju faktiskt inte vara på väg till altaret för att vilja föreviga sig själv i en sanddyn, vibrerande av liv. – Jag kallar utomhuspaketet ”wild and free” och jag är så imponerad av dem som vågar, det blir ju några åskådare ibland. Vi plåtar antingen i skymningen eller i gryningen, den gyllene timmen, för att få det där glödande, varma ljuset som är så fantastiskt. Det finns nog inget roligare. Jag gläder mig åt sommaren. Jag vill vara precis där jag är just nu. ■

Boudoir? Franska för ”litet damrum” där damen ifråga kunde dra sig undan och tjura om hon var på det humöret. Också en benämning för ett litet elegant utrymme för omklädnad, en personlig salong eller kabinett, där allsköns förvandling tog plats. Boudoiren har ofta använts inom den erotiska litteraturen, bland annat av Simone de Beauvoir.


Korta stories Text: Thomas Rödin Hult

Maria Norrhede lämnade butikerna för solteamet ”Jag hade jobbat i butik i många år, men kom till en punkt där jag insåg att jag behövde byta inriktning och miljö. Hitta en möjlighet att fortsätta jobba med människor, men på ett annat sätt. Känna att jag brinner för någonting. Få göra skillnad. Se förändring och skapa trygghet och samhörighet. Idag ingår jag i solteamet som åker hem till människor i deras lägenheter och stöttar och motiverar på plats för att göra vardagen något bättre och mer strukturerad. Målgruppen är personer mellan 18-65 år som har någon form av psykisk ohälsa, missbrukshistorik eller omfattas av LSS. Jag ser mig själv som en viktig kugge i det stora hjul som vi drar runt. Coronasituationen skapar kraftig ångest och oro hos många människor som redan innan mådde dåligt. Många har redan sociala svårigheter, och när de nu får uppmaningar om att hålla sig inne och inte träffa någon, så blir ju deras farhågor bekräftade. Andra kan ha svårigheter att sortera vad som är relevant information av det media förmedlar. Vår roll här är otroligt viktig och jag önskar och hoppas att det arbetet vi gör varje dag ska generera i att fler kan klara sig igenom denna kris, även mentalt. En utmaning med det här arbetet är att man måste bemöta alla individer ytterst individuellt. Alla har sina specifika behov och önskemål. Det är de små framstegen i kundernas utveckling som gör min dag. Den största bekräftelsen man kan få är att hälsas välkommen tillbaka snart igen. Att vara behövd och få möjlighet att göra skillnad för någon annan, är en av många anledningar till att man gläds åt sitt arbete. Kan jag med ett samtal eller ett besök, förhindra att någon stannar i djup depression eller känner stor ensamhet och utanförskap så känns det gott i hjärtat när arbetsdagen är slut” ■

Cassandra och sambon tog Skype till de äldre ”Jag har alltid tytt mig mycket till de äldre och hängde hellre på konditoriet med pensionärerna än på fritidsgården. Därför föll det sig nog ganska naturligt att jag skulle utbilda mig till undersköterska och välja den här inriktningen. Det ger mig dessutom möjligheten att få gå till ett jobb där jag känner att jag gör skillnad. Varje dag, året runt. Jag jobbar med människor som har demens, och för dem är det extra viktigt att känna att personen de pratar med är i samma rum. Därför blir ett väldigt stort avbräck att inte kunna få besök under pandemin. Det triggade idén om att skapa ett Skypekonto så att människor åtminstone skulle kunna se varandra när de pratade. Sen gick allt väldigt snabbt. Min sambo Christopher skapade ett bokningssystem med kalender så att vi kunde skapa ett schema med åtta samtalstider om dagen. Och inom bara några dagar så var vi igång. Men behovet var så mycket större än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Vi blev nedringda från dag ett och responsen har varit jättepositiv. I början så var en del mina kollegor lite oroliga över om de skulle reda ut det tekniska. Det finns alltid en viss skräck för allt som har med IT att göra. Men den spontana reaktionen blev istället ”Är det så här enkelt?”. Och faktum är att alla klarar detta. Staden nappade snabbt på idén och håller nu på och rullar ut vår lösning på samtliga boenden, och även andra kommuner har visat intresse. Det skulle vara otroligt kul om det här leder vidare och kan hjälpa fler äldre och deras anhöriga. Att vår videolösning används och skänker glädje gör mig både stolt och glad.” ■

#02 — 41


Bilden av en speciell vår Våren kom med tider som ingen kunnat föreställa sig. Vi bad sex fotografer om en bild som säger något om det vi varit med om. Bilderna berättar om coronavåren i Helsingborg på olika sätt, uppdraget var fritt att tolka. Vi fick möjligheter, lösningar och fina betraktelser mitt i allvaret.

42 — #02


Pontus Ekeroth

Mia Tjärnlund

Vivien Yue

Sophie Håkansson

Sarah Perfekt

Ralf Ekwall

#02 — 43


Pontus Ekeroth — ”Jag såg mig om i staden efter något som verkligen var talande för den här speciella våren. Och fastnade för det mobila sjukhustältet utanför lasarettet, byggt i all hast för att ta emot den befarade vågen av coronapatienter. Det för tankarna till en krigszon. Samtidigt som det finns nåt fint och trösterikt över det. Jag undrar om vi någonsin kommer att få se ett sådant tält i staden igen, när corona är över? Man kan ju hoppas att vi slipper”.

44 — #02


#02 — 45


Ralf Ekvall — ”Felix och Alex är två kompisar som pluggar i Lund. Markekonomisk teori och ekonomisk politik. Men universitetet hade ju stängt på grund av corona och de möttes på Dunkers för att plugga tillsammans. Jag är reklamfotograf och inte dokumentärfotograf. Och jag hade först siktet inställt på Sundstorget men det var blåsigt och kallt och inte en käft ute så jag gick in på Dunkers. Och där satt dom. Nästan allt är precis som det är i bilden. Munskydden har jag tillfört, dom hade jag med mig i fickan. Det lilla arrangemanget förstärkte budskapet i bilden och det står jag för.”

46 — #02


#02 — 47


Vivien Yue — ”Karloly Putnoki hjälper sin systerdotter, en av de få unga koloniägarna på Ringstorps sommarstad. Han hjälper henne med alla möjliga galna projekt som hon får för sig. Plocka upp all kirskål och bli av med det. Snickra ihop ett eget kök, spalje av björkträ, hänggunga. Karoly säger: “Hon är en tidsoptimist och har många idéer som tar tid, jag kommer ihåg när jag var ung och full av energi. Man bara körde på. Jag säger till henne att hon ska försöka att njuta av kolonin också. Ibland glömmer hon det. Vi har fått mer tid till projekten under coronatiden. Det har varit en lättnad för oss båda att få skapa här i vårt eget lilla paradis.”

48 — #02


#02 — 49


Mia Tjärnlund — ”För många egenföretagare har den här tiden vänt upp och ner på tillvaron. Men för andra pågår verksamheten i det närmsta oförändrad. Den här bilden är tagen hos Yogia, en yogainspirerad webbhandel med säte mitt ute på åkrarna i Allerum utanför Helsingborg. En ny kollektion ska lanseras och kampanjbilder ska plåtas. De senaste månaderna har varit intensiva med design, produktion och förberedelser. Den här dagen måste allt vara perfekt och här ser vi några av medarbetarna, som också är dagens modeller; Malin, Lisa och Sandra, med de sista finjusteringarna.”

50 — #02


#02 — 51


Sarah Perfekt — ”I höstas startade Erikshjälpen Framtidsverkstad på Adolfsberg en musikworkshop. Första gången var det bara projektledaren Nadine Flatt, tre killar från Hitmakerstudio och så den här tjejen, Minna Alhassani. Hon hade aldrig skrivit en låt eller tagit plats inför en grupp tidigare men workshopen fick hennes självförtroende att växa. Idag är ett 30-tal ungdomar engagerade i Framtidsverkstaden. När jag träffade Minna och några av de andra spelade de basket på en plan i området: coronaspontanitet som Nadine kallade det. Hon berättade att ungdomarna planerar för ett coronavänligt livestream-event med musik och artister för att sprida good vibes. Hon menar att alla behöver gemenskap och att det är mycket bättre att göra kreativa saker på ett säkert sätt än att låta coronastressen skapa negativa tankebanor.”

52 — #02


#02 — 53


Sophie Håkansson — ”Som Sophie Håkansson Photography arbetar jag både som kommersiell fotograf och i mina egna mer konstnärliga projekt. När jag skapar mina egna bilder vill jag oftast lämna frirum till betraktaren att själv få tolka det hen ser och känner. Så även i detta fall. Jag kallar den Stickling.”

54 — #02


#02 — 55


Text: David Lindman Illustration: Julia Strömberg Foto: David Lundin

Ballad om en gammal knarkare  56 — #02


Bosse Pettersson har varit i Helsingborg tidigare, redan på den tiden när han bodde i Norrköping med fru och tre små flickor. Han har som många andra turat. Fast i hans fall var målet kanske inte två pölser och en Tuborg. Han besökte snarare danska läkare som skrev ut amfetaminliknande bantningspiller. Men bortsett från ett par besök som turist med en mission så är Helsingborg obekant mark för honom den här sommardagen i skarven mellan 90-tal och 00-tal. Och den här gången är det inte färjan som är målet. Bosse Pettersson har kommit till Helsingborg för att dö.   #02 — 57


H

an har cancer i urinblåsan och har förskjutit tankarna på att någonsin träffa sina barn igen. Han har sin hund med sig, en dobermann som heter Zack. Det finns en väska med lite kläder och några få tillhörigheter. Annars ingenting, inte nu längre. Bosse har bestämt sig för att skita i allt, inte ens 50 år fyllda. Det här ska bli hans första natt som hemlös. Det är ett medvetet val att bli hemlös. Han har lämnat anställningarna bakom sig, sagt upp sig som både frisör och lärare. För bara några dagar sedan bodde han i Kristianstad. Planen har varit att ta sig till Karlskrona, en stad han aldrig varit i, för att dö snyggt och ensam, utan blickar på sig. Men det visar sig att tågbiljetten till Helsingborg är hundra kronor billigare, så han hamnar på västkusten istället. 100 kronor kan vara bra att ha om man planerar att supa ihjäl sig. Han vandrar planlöst bort från Knutpunkten och hamnar på ett ställe som han senare ska lära sig heter Parapeten. Bosse hittar en undanskymd plats för sig, hunden och väskan, lutar sig mot en vägg och öppnar en öl. När han vaknar i gryningsljuset är det fortfarande sommarvarmt, behagligt och vackert, med ett stilla Öresund som fondvägg i det nya vardagsrummet. Han tar direkt ännu en öl och känner en enorm frihet. – Det är många känslor från de där åren som jag har förträngt men den känslan minns jag. Jag hade hamnat på botten, så långt ner man kunde komma. Och mitt i det kände jag ett enormt välbefinnande. Nu kunde det inte bli värre. Nu var jag fri. Och här kunde ingen se mig. 20 år senare är Bosse Pettersson tidig till det avtalade

58 — #02

mötet på Hbg Works. Han står utanför Apoteket på Drottninggatan och väntar, tänder en cigg och bidar sina minuter. Det är en av de där vindstilla dagarna när det mest bara är fint att stå på en gata i city och vänta en stund. Ett bekant ansikte dyker upp. Mannen är några och 50 och det syns att han levt ett hårt liv. De snackar en stund Bosse ställer de vanliga frågorna: – Har du nånstans att bo? Vad behöver du hjälp med? När det ärrade ansiktet kryssar vidare mot Sundstorget har han ett löfte med sig från Bosse. Någon från socialförvaltningen kommer att knacka honom på ryggen en dag det närmaste och berätta om hur det går att få hjälp. Det är sällan en hemlös på eget bevåg knallar in på socialförvaltningen och ber om hjälp. Det behövs en länk, någon som förstår båda sidor. Bosse är den länken. Boendestödjare, kallas det. – Jag vet en kille i Köpenhamn som började med heroin som 9-åring. När han var elva kunde inte föräldrarna klara av hans skulder längre, så han blev utkastad på gatan. Nu är detta en ytterlighet men ändå – en sån människa har inte koll på mycket, hur skulle han kunna ha det? Om du levt som hemlös ett tag så vet du inte hur samhället fungerar, vilka rättigheter och skyldigheter du har, på vilka sätt du kan få hjälp. Du misstror samhället. Men en gammal knarkare som jag vågar du prata med. Det behövs en bro. Killen i Köpenhamn är för övrigt ren idag och jobbar som guide. Jag får gåshud när jag tänker på det. Bosse Pettersson växer upp i Finspång, en liten håla i den norra delen av Östergötland. Han har kvar tydliga stråk av östgötska i dialekten, även om Finspång är länge sedan nu.


Den gamla bruksorten erbjuder en bra uppväxt. Samhället är tryggt, servicen välfungerande, landsbygden lever i hela Sverige i mitten av 60-talet. Bosse har det bra, men han har också bus i sig, som han uttrycker det. Många 13-åringar har det, men Bosse nöjer sig inte med att palla äpplen, snusa och smaka öl. Han provar även att röka hasch. I skolan går det sådär och hans pappa tycker att han ska skaffa sig en yrkesutbildning när det blir dags för de åren. Något med händerna, inte för mycket teori. Bosse lyssnar och blir frisör. Han är stolt när han får sin studentmössa. Livet breder ut sig framför honom. Han gör lumpen, startar eget, träffar en tjej och bildar familj. Och han är bra på det han gör, går in för det med liv och lust. Han är med och anordnar shower, visningar och galor och gör sig ett namn som frisör. Samtidigt är han rätt glad för att festa. Han reser en hel del och hamnar ofta i Stockholm, där han för första gången kommer i kontakt med kokain. Kokainet ses som en partydrog, en kul grej för livsglada. Men det är dyrt och Bosse testar istället amfetamin, som är bra mycket billigare. – Jag skötte hela tiden jobbet, jag märkte inte hur drogerna smög sig in. Jag utbildade mig på lärarhögskolan och började jobba som yrkeslärare. Plötsligt hade jag två jobb, ett som frisör och ett som lärare. På kort tid blev det dubbelt så mycket öl. Jag använde alkoholen för att komma ner i varv när det var jobbigt. Det blev skilsmässa och mer festande. Jag var ungkarl och kände att livet lekte när jag festade. På skolan i Norrköping där han jobbar börjar man ana oråd. Bosse kommer aldrig bakfull eller påtänd till jobbet, men det händer att han stannar hemma med magont. Han konfronteras och erbjuds rehabilitering, men ingen ska komma här och slå Bosse Pettersson på fingrarna. Han har inga problem alls, om du frågar honom själv. Han går till Arbetsförmedlingen och söker efter lediga frisörjobb över hela landet. Det finns en salong i Löddeköpinge, en plats han aldrig tidigare ens hört namnet på. Men han åker ner för att kika på lokalen och återvänder aldrig hem. Salongerna och skolorna hemma i Östergötland förpassas till minnets korridorer, Bosse ska starta om på skånsk mark. Men det är svårt att fly från sig själv. Bosse lämnar allt i Östergötland, men han tar ett beteende med sig. När färden efter ett tag går vidare till Kristianstad upprepar sig historien: Nytt lärarjobb, mera festande, en ny skolledning som anar oråd. En ny uppsägning. Och den här gången går det åt helvete på riktigt. – Hela världen rasade när de hittade cancer i magen på mig. Jag fick veta att jag hade en kronisk elakartad tumör. Jag opererades tre gånger och läkarna sa att vi skulle höras ganska ofta de kommande åren, men just den delen gick inte in i huvudet på mig. Jag var övertygad om att jag skulle dö och att jag inte hade lång tid kvar. Det var då jag gjorde mig själv till hemlös.

I Helsingborg försvinner snart den där första känslan av frihet och oberoende. Spiralen leder nedåt. Dagarna blir skitigare och stökigare. Han träffar en bekant från ett kortare fängelsestraff och blir visad till Hela Människan Ria på Söder. Ria har en gång i tiden startats av olika kyrkor som en gemensam arena för att erbjuda rådgivning i alkoholfrågor. Nu är det en organisation som tar ett större grepp och ägnar sig åt socialt arbete, som lyssnar på ”dom som stör”. Det är den enda platsen där Bosse kan känna någon form av trygghet. Men avgrunden har öppnat sig och han har många år av hemlöst missbrukande framför sig. Vändningen är långt bort. Han blir en turnerande i knark. Hamnar i Köpenhamn, Lund och Malmö. Tar allt han kommer över, inklusive heroin. Entreprenören inom honom finns kvar. Han köper mer än han behöver och säljer resten vidare för större pengar, för att finansiera sitt eget missbruk.

Jag använde alkoholen för att komma ner i varv när det var jobbigt. Det blev skilsmässa och mer festande. Jag var ungkarl och kände att livet lekte när jag festade.

– När det blev kallt fick man bryta upp någon källardörr och sova där. Stod det pantflaskor tog jag med mig dem. Fanns där annat tog jag med mig det också. Det som var löst var mitt. Jag blev aldrig någon förhärdad brottsling. Polisen jagade inte mig. De visste att jag hörde till de snälla av de elaka. Men det är klart att jag var kriminell. Man sugs in i det när man missbrukar och lever som hemlös. En dag sitter Bosse med sin kopp och sin rock och tigger pengar på Rådhustorget. Han har skylt sig så mycket han bara kan med rocken. För att han skäms. För att han inser att människor är rädda för honom. Det är bara barn och vissa gamla som inte är rädda. Han får syn på en gammal tant med rullator, hon tar sig fram på en upphöjning. Men höjdskillnaden på en decimeter ner till gatan är för mycket för den gamla kvinnan, som faller handlöst ned i backen. Bosse ser direkt att det inte gått bra. Benet ligger i en helt omöjlig vinkel. Han baxar upp kvinnan och låter henne vila mot sin kropp i väntan på ambulansen. Det tar 20 minuter. När den kommer och hon blir omhändertagen säger hon till Bosse: Du stal inget av mig va? – Det är den bilden folk har av hemlösa. Till viss del är förstås rädslorna och avskyn befogad. Det är de stökigaste som syns och formar bilden. Men även bland hemlösa finns det olika sorters människor. Precis som det finns överallt i samhället. Du anar inte vilken sorts människor jag kunde sälja

#02 — 59


60 — #02


knark till när jag var hemlös och missbrukade, du skulle helt enkelt inte tro mig. Knark finns överallt i samhället. – Varje människa har sin egen historia, det är det jag utgår ifrån som boendestödjare eller kontaktperson. En av kvinnorna jag umgicks med som hemlös hade varit rektor tidigare. Nästan alla har haft andra liv tidigare, med familjer och barnbarn. Man får ta det från ruta ett och gå bredvid just den människan man har att göra med, utifrån hennes unika förutsättningar. Inga färdiga svar, inga pekpinnar. Tillfrisknande bygger på relationer, och relationer kan du bara skapa genom att mötas och träffas. Jag ingår i ett team där det finns både läkare och psykologer och personal från kyrkan, men rollen som kontaktperson är viktig för vi fungerar som slussen in. – Vi brukare kan inte dra lasset själva. Jag identifierar mig fortfarande med brukarna. Dels för att det är en del av livet och jag kan inte sudda ut den jag varit, men också för att jag behöver vara nära dem i mitt jobb. Grejen är att akademikerna inte kan dra lasset själva de heller. Det är tillsammans som vi blir starka. Bosse fortsätter att besöka Hela Människan Ria under åren som hemlös. En dag blir han intervjuad tillsammans med tre kamrater. De kallas för ett brukarråd. De får höra talas om att Helsingborg funderar på att börja vända på begreppen i ett projekt som kallas Bostad först. De hemlösa ska få en egen bostad, utan krav på nykterhet, utan några krav alls. Bosse blir förbluffad. Vadå, ska ingen alls lägga sig i? Han tror inte på idén till att börja med, inte alls. Men han kan lätt tänka sig att få en bostad igen. Det får han 2011, han är en av de första som får hjälp av projektet. Det är den första egna bostaden han haft på tio år och den ska komma att betyda precis allting. Men faktum är att så dags har det redan skett en vändning. Den kommer när han besöker urologen på Helsingborgs lasarett.

Det var många som försvann längs vägen. Hela tiden. Men här var jag – och jag levde fortfarande. Då kände jag starkt att nu fick det vara färdigdrucket och färdigknarkat.

– Jag gick dit och berättade min historia. Jag fick göra ett helt gäng med undersökningar och det visade sig att de inte kunde hitta ett enda spår av min cancer. Ingen kan förklara det där än idag, den var ju kronisk? Med cancern borta hade jag inte längre något försvar för att hålla på så som jag gjort. Där fick den gamle Bosse plats i hjärnan för första gången på länge, och succesivt fick han mer och mer utrymme. Någonting har väckts i Bosse Pettersson från Finspång.

Men han proppar fortfarande sin kropp full med droger. Han vandrar påtänd Järnvägsgatan fram och ser inte bilen som sakta kommer rullande, vet inte hur det går till men ramlar över motorhuven och slår sig illa. Bosse drabbas av en strokeliknande historia där en propp tursamt går förbi hjärnan. Inlagd på sjukhuset kommer han slutligen till en insikt. – Det slog mig att jag inte var död än. Jag hade haft cancern och olyckan och alla skitiga år med tunga droger. Överdoser. Det var många som försvann längs vägen. Hela tiden. Men här var jag – och jag levde fortfarande. Då kände jag starkt att nu fick det vara färdigdrucket och färdigknarkat. Jag har inte tagit en öl sedan dess, inte haft ett enda återfall. – När jag låg på sjukhuset smugglade en kompis in en öl till mig. Han tyckte att där kunde jag väl inte ligga utan att ha en endaste öl. Jag hade ett helvete att gömma den. Jag smugglade ut den efter tolv dagar, när jag fick lämna sjukhussängen. Klick, och sedan hällde jag ut den. Den stunden är själva symbolen för mitt tillfrisknande. När han vandrar lasarettsbacken ner den här dagen för tio år sedan har han fått ett korttidsboende. Ett enkelt rum på 16 kvadrat. Men det är hans och det är där han ska bli frisk med en stabil grund att sätta sina fötter på. Det är dit han är på väg med sina nyktraste steg på evigheter när telefonen ringer. – Det var min yngsta dotter. Vi hade inte bytt ett endaste ord på tolv långa år och så ringer hon just den dagen och säger att hon kommer ner på lördag. Jag vet fortfarande inte hur hon hade fått tag på mitt nummer. Jag mötte henne på Knutpunkten och vi stod bara och grät floder i en evighet. Det var så starkt. Jag har två tvillingsöner också som jag dessvärre inte har någon kontakt med. Det är vad mitt liv har orsakat och det är en tagg i hjärtat för trots att vi inte har någon kontakt så älskar jag dem, de är ju mina barn. Men jag har jättebra kontakt med mina döttrar, och det är en glädje varje dag. 20 år efter den dramatiska kedja av händelser som tar Bosse Pettersson till Helsingborg för att leva sina sista dagar i undanskymdhet, 10 år efter att han hamnar på sjukhus och bestämmer sig för att bli ren, fortsätter han att jobba som boendestödjare. Han har fyllt 67 och reglerna förbjuder honom därmed att fortsätta ha en fast tjänst inom Socialförvaltningen som projektmedarbetare. Men som timanställd kan han fortsätta. – Jag fick mitt jobb på Bostad först på grund av mina kvalifikationer och mina speciella erfarenheter. Jag hade ingen titel och ingen examen, jag var inte socialpedagog eller behandlingsassistent eller något annat. Jag ville inte sluta min tjänst, men jag vill fortsätta på det sätt jag kan. Jag fick en gång i tiden så mycket stöd av Ria och från andra håll. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. Vi föredettingar har en roll, vi har varit där. Det är en drivkraft att vara behövd. Jag kan visa vägen. Kan jag så kan du. ■

#02 — 61


Charlotte tog sin sko och hittade ett företag Text: David Lindman Foto: Lars Jansson

Arbetslösheten fick Charlotte Wanninger att börja måla igen. En dag när pappret tog slut stod hennes gamla slitna Adidas Stan Smith där och hon började måla på dem. Det blev starten på det egna företaget Talking Shoes Walking Art. Och svaret på några frågor: Hur långt får ett företagsnamn vara, vem tusan är My Feldt och kan man driva ett designföretag med en arm?

62 — #02


#02 — 63


Du har en bakgrund inom kommunikation på företag som Ikea, Höganäs AB, Ikano Bank och Granngården. Vad är grejen med det här? – Jag var mellan jobb, gick hos Trygghetsrådet och hade problem med smärtor på grund av mitt funktionshinder. Jag hade plötsligt en massa tid att fundera. Jag har alltid varit kreativ och uttryckt mig på olika sätt. Jag tog upp måleriet och en dag gick jag loss på mina gamla Stan Smith. Jag tog

64 — #02

en bild på dem och la ut den på Instagram, som ett tips på hur man kan pimpa ett par gamla slitna sneakers. Människor reagerade; du borde göra något med det här. Jag fick in några beställningar och i julas bestämde jag mig för att våga språnget. Det är inte alla med en talang och en hobby som gör ett företag av det?


– Jag tror få känner sig lämpade som egenföretagare i början. Särskilt inte bland oss som sysslar med något kreativt. Vi har en passion men vill helst inte befatta oss med allt det andra. Jag är fortfarande ambivalent. På ett sätt är det här ett drömliv, att få skapa och jobba med sitt eget, samtidigt som jag ännu inte är kompis med företagsdelen.

Vi har en passion men vill helst inte befatta oss med allt det andra. Jag är fortfarande ambivalent. På ett sätt är det här ett drömliv, att få skapa och jobba med sitt eget, samtidigt som jag ännu inte är kompis med företagsdelen.

— I den bästa av världar hade jag haft en fast deltid i botten. Det är svårt med budgeten. Jag har en maxkapacitet, ingen annan kan ju måla skorna åt mig och jag kan inte göra hur många som helst. Och folk vill att det ska kosta som på H&M eller Ikea, men mina skor börjar på 2 500 kronor, exklusive själva inköpet av dem. Det är alltför lågt om man tittar på timpenning, ett par skor tar mig ungefär två dagar att göra. Jag träffade en affärscoach som snabbt räknade fram att jag behövde göra minst 27 par skor i månaden om jag ska plocka ut en ok lön. Jamen good luck! Jag kommer höja priset på sikt men just nu är priset sekundärt. Men ändå börjar du nå ut? – Jag pimpade ett par kostymskor. Då var det någon som sa att hon kunde se My Feldt i de här skorna. Jag bara: Vem fan är det? Men det är ju hon som driver Feldts Bröd & Konfekt i Halmstad och är med i tv och skriver kokböcker. Jag hänger på Insta som de flesta men hade bara följt mina vänner. Jag tycker det är svårt att fastna för företagskonton. Det blir lätt en stress i det. Ha detta, bär detta, var denna och så vidare. Jag hade svårt att fastna hos någon, men Mys konto fick mig fast i två timmar. Det var nån jag kände för. Mitt koncept bygger ju just på att fånga personen i skorna. Och när My började visa mina skor så blev det en liten miniexplosion. Jag har ingen budget för marknadsföring utan varje person med mina skor är min reklampelare. Det syns ju på dem att det inte är köpeskor. Jag är för gammal och har noll koll på influencers, ha ha! Men My var min typ av person. Hon var helt rätt person för mig och mina skor: helt bananas, färgstark som få med en galen utstrålning. Så nu i vår har det rullat på med beställningar. – My la en beställning på sex skor till sin senaste boklan-

sering och Helsingborgs stad ville att jag skulle göra åtta par skor till #artstreethbg. Uppdraget var att jag skulle tolka åtta av stadens, i dagsläget, tolv väggmålningar i skor. Uttrycket, var kommer det ifrån? – Det är nog mest en slump? Man har sina preferenser, vad man går igång på. För mig är det bland annat färg. Jag är inte rädd för färger. Jag drar på och skruvar upp färgvolymen på typ allt! Sen har jag en tanke kring hur jag bygger upp mina skor; insidorna och framsidorna på skorna är till för dig, så där ska det vara motiv och texter som du vill peppra dig själv med och utsida och baksida är för den som går bredvid eller bakom dig. Det är mycket pepp. Alla skor jag gör är måbra-skor. Skorna ska tala, det är därför det heter Talking Shoes Walking Art. Vilket är ett rätt långt företagsnamn? – Ja, haha. Min man tyckte det var för långt men skit samma. Det är så mycket som ryms i namnet. Många vill koppla ihop walking med shoes, men det blev kul när man vände på det. Jag gillar att leka med ord och det är ju konst som går! Och det är min konst. I USA har custom sneakers varit stort i tio år, men där är det övervägande killar som håller på med det och där pratar man nästan uteslutande om “factory finish”, man vill alltså inte att skorna ska se handmålade ut. Jag personligen tycker det är det som är grejen, att det syns att de är handmålade.

Bussen välte i ett dike och en tall klippte min arm.

Jag kan inte ens skriva mitt namn med vänster hand. Du är högerhänt och designer men saknar höger arm. Det går nästan inte att förstå? – Jag har fått lära mig att bli vänsterhänt men kan fortfarande ha problem med finmotoriken. Jag förlorade min arm när jag var 20, i en bussolycka på en skidresa till Åre. Bussen välte i ett dike och en tall klippte min arm. Men jag har alltid levt som om jag haft två armar. I början var det oerhört viktigt att mitt funktionshinder inte definierade mig så jag har baxat sängar upp till andra våning på egen hand. Sådana grejer. Men när jag blev 40 sa kroppen ifrån, jag upptäckte att jag måste vara snällare mot mig själv och bli kompis med mitt funktionshinder. Nu har jag gjort det till en grej. Det är bättre att visa upp skiten. I många år ville jag inte ha protes. De var ju bara estetik. En jäkla hudfärgad plastarm som dinglade. Nu har jag en när jag jobbar. Jag har pimpat den också. Inget går säkert här hemma! Och det är pepp igen: Just go for it, limited edition, be nice, be inspired. En 40-årig tjej som blivit döv hörde av sig och ville att jag skulle pimpa hennes hörapparat, och det är ju verkligen en grej som de flesta vill gömma undan. Det känns bra. Vi ska vara snällare mot alla och oss själva. ■

#02 — 65


Ă…rets full moon party.

SkĂśna grejer pĂĽ hemmaplan! visithelsingborg.com


Norra Hamnen, Helsingborg

56°02’57.2”N 12°41’08.5”E


Vet du nån som borde få läsa hbg stories? Magasinet finns alltid på Kontaktcenter, Stadsbiblioteket, Dunkers kulturhus och ett gäng utvalda infopoints, som på Väla. Men innehållet styr distributionen. Vi trampar runt med lådcykel. Vill du ha en bunt magasin till din uteservering eller arbetsplats? Till din rörelse eller förening? Hör av dig till hbgstories@helsingborg.se så styr vi upp något kreativt, den kostar inget. Ta hand om dig i sommar!

Profile for Helsingborgs stad

hbgstories #02  

hbg stories

hbgstories #02  

hbg stories

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded