Page 1

ARBETSGIVARE • DELTAGARE • KOMMUNER • MYNDIGHETER • VÅRDGIVARE

TILLSAMMANS Berättelser från ESF-projekten Dirigo och UMiA

»HÄR VILL ALLA ATT JAG SKA LYCKAS« Tina Gunell ser fram emot att få en praktikplats, sidan 10 GILLAR SAMVERKAN! Utvärderarna: personal och deltagare utvecklas i projekten, sidan 27 DET KRYPER OCH KRÄLAR Alla hjälps åt på Hökarängens Zoo, sidan 12

sidan 7

sidan 8

sidan 12

sidan 18

sidan 20

sidan 22

sidan 24

sidan 25


Tillsammans ges ut av Försäkringskassan Projektledare: Max Wallenberg, tel. 010-11 625 96 Produktion: Helgalundens Kommunikationsbyrå AB Omslag och layout: The Factory of Design Tryck: Åtta 45


» VÅR VIKTIGASTE UPPGIFT ÄR ATT SKAPA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ETT VERKLIGT SAM­ ÄGANDE AV PROJEKTET.«

INNEHÅLL 4

Förord Birgitta Wågbrant: “Tillsammans blir vi starkare.”

6

Systemet vs individen

14

Carina Hagelin Kjällman och Fredrik Samnegård: ”Vi vill sprida positiv energi.”

18

Vårdkoordinator

20

Deltagare

Serie tecknad av Åsa Holmqvist.

 5 Det här är Dirigo 2 och UMiA

UMiA

Projekten i korthet. Vem, vad, hur, var och varför?

Dirigo 

Projektchefer

Barbro Sinner: ”Vården måste vara närvarande.”

Lars Gustafsson: ”Det är kul att se elevernas framsteg.”

 7

Krönika

22

Handläggare

8

Psykolog

24

Styrgruppsordförande

10

Ina Åkerberg: “Vad hade hänt om jag sagt nej?”

Anna Malmsten: “Bättre rustad med självkännedom.”

Deltagare Tina Gunell: ”Här vill alla att jag ska lyckas.”

12

Lena Persson och Inger Renström: ”Vi är Lasses assistenter.”

Ulrika Havossar och Stefan Mörk.

22

Utvärdering

Vad vi har uppnått hittills?

Arbetsgivare Linus Gustafsson: ”Alla hjälps åt på Hökarängens Zoo.”

3


TILLSAMMANS BLIR VI STARKARE

I

ngen människa vill behandlas som ett ärende, det vet vi. Ändå är det precis så det känns ib­ land. För mig kan det vara när jag försöker få hjälp med bredbandet. För någon annan kan­ ske det är när man ska anmäla en parkeringsskada på bilen. Eller när man för artonde gången ringer för att klaga på snöskottningen utan att få tala med rätt person. Att bollas fram och tillbaka mellan olika växeltelefonister, föder känslor av maktlöshet, frustra­tion och ilska. Vem vill vara en prick i det stora operson­liga systemet? Föreställ dig att dessa energislukande kontakter i stället handlar om det som betyder mest här i livet: din hälsa och din försörjning. Och att du har dessa kontakter oftare, och med betydligt fler personer, än när det handlar om krånglande bredband och påkör­ da bilar. Så kan det vara om du har en funktionsned­ sättning. Eller om du blir arbetslös eller sjuk under en längre tid. Med ekonomiskt stöd från Europeiska socialfon­ den har Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och ett antal kommuner i Stockholms län gått samman i två stora utvecklingsprojekt. Projekten heter Dirigo och UMiA, och båda syftar till att förbättra sam­ hällets stöd för människor som har svårt att finna sin plats på arbetsmarknaden.

Vad är det då som gör att det ibland fungerar bättre?

När det gäller bredbandet kan det vara så enkelt som att jag får tag på rätt person, som lyssnar på vad jag har att säga och i bästa fall lyckas hjälpa mig att lösa problemet. När det gäller hälsan och försörjningen handlar det förstås om mer komplexa problem. Men huvudingredienserna i framgångsreceptet är ofta de samma. Nämligen att rätt person tar sig tid att lyssna, och sedan gör sitt bästa för att stödja mig framåt. Det är också en av grundtankarna i Dirigo och UMiA. Med tid, respekt och empati utgår projek­ ten från människorna; de tittar på vad systemen kan göra för dem, inte tvärtom. På så sätt skapar pro­ jekten trygga relationer och bidrar till en bättre livs­ situation för människor som står långt från arbets­ marknaden. I den här tidningen möter du Ina, Tina och Lasse,

som utifrån olika utgångspunkter har fått stöd att förverkliga sina drömmar. Du möter arbetsgivare, handläggare, projektchefer, psykiatriker, psykologer, styrgruppsordförande och utvärderare. Kort sagt möter du några av alla de människor som med mod och oförtruten vilja varje dag gör dessa projekt möjliga. Jag ska göra allt jag kan för att deras upplevelser och erfarenheter tas till vara på Försäkringskassan. Men precis som framgår i tidningen, kommer vi inte långt utan att samarbeta. Det är i skarven mellan våra olika myndigheter, roller och uppdrag som vi behöver utvecklas. Så fråga dig själv: hur kan jag bidra, vad kan jag göra? För det är tillsammans vi skapar det bästa trygghetssystemet för våra kun­ der, tillsammans blir vi starkare. BIRGITTA WÅGBRANT Chef verksamhetsområde öst Försäkrings­kassan (Stockholm, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Uppsala).

4

»TILL­ SAMMANS SKAPAR VI DET BÄSTA TRYGGHETS­ SYSTEMET FÖR VÅRA KUNDER.«


25 %

... som deltagit i Dirigo 2 har gått vidare till jobb eller studier.

34 %

Dirigo

UMiA

... som deltagit i UMiA har gått vidare till jobb eller studier.

betyder ”Jag styr” på latin.

= Ungas mobilisering inför arbetslivet.

88 miljoner ... i offentliga medel satsas på Dirigo 2. Av dessa kommer cirka 43 miljoner från Europeiska socialfonden.

56 miljoner … så mycket offentliga medel satsas i UMiA , varav 28 miljoner i medfinansiering från Euro­ peiska socialfonden.

GILLA OSS PÅ FACEBOOK! Välkommen till Aktivietsstödjaren! Här kan du som är ung och har en funktionsnesättning få hjälp med att hitta en praktikplats eller en utbildning som passar just dig. www.facebook.com/ aktivitetsstodjaren

»JAG FICK JOBBET JAG VILL HA OCH ÄLSKAR.«

Citat hämtat från enkäter och intervjuer från ut­värderingen av UMiA .

Systemet vs individen av Åsa Holmqvist

5


Det här är Dirigo 2 Dirigo 2 förbättrar stödet till människor som har svårt att finna sin plats på arbetsmarknaden. Projektet medfinansieras av Europeiska socialfonden, och medarbetarna kommer från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Haninge kommun. Projektet vänder sig till människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning och som bor i södra Stockholms län. De kan ha sjukpenning, aktivitetsersättning eller

försörjningsstöd från kommunen. Dirigo betyder ”jag styr” på latin; vi vill att deltagaren i projektet ska styra på färden mot jobb, studier eller ökad arbetsförmåga.

Dirigo 2 vill göra skillnad I dag måste många människor vända sig till handläggare på olika myndig­heter för att få det stöd de behöver i arbets­ livet. Dirigo 2 vill ändra på det. Vi vill också få massor av nya kunskaper under tiden – kunskaper som kan förbättra vårt sätt att ge stöd till alla, både nu och i framtiden.

Så här arbetar vi Grundtanken är att låta deltagaren styra. Vi utgår från varje individs behov och situation och har ett förhållningssätt där den egna motivationen och inre drivkraften står i centrum. Vi kan erbjuda olika insatser och aktiviteter, som friskvård, praktik och arbetsträning. Hos oss finns tre myndigheter i en och samma lokal. Handläggare från Arbetsförmed­ lingen, Försäkringskassan och kommunen jobbar i team tillsammans med deltagare, som tar fram sin egen plan för

hur han eller hon ska närma sig arbetslivet. Verksamheten i Dirigo 2 följs upp och utvärderas för att vi ska kunna anpassa vårt sätt att arbeta och för att goda erfarenheter ska kunna leva vidare efter projektet.

Dirigo 2 i siffror • 88 miljoner, så mycket offentliga medel satsas på Dirigo 2. Av dessa kommer cirka 43 miljoner från Europeiska socialfonden. • Projektet pågår till och med juni 2014. • Cirka 900 personer ska delta,

Det här är UMiA UMiA är ett samverkansprojekt för att ta fram, pröva och utvärdera olika metoder och samarbetsformer som kan ge unga personer med funktionsnedsättning bättre stöd på vägen mot jobb, studier eller ökad arbetsförmåga. UMiA står för Ungas Mobilisering inför Arbetslivet. UMiA medfinansieras av Europeiska socialfonden och vänder sig till arbetslösa personer mellan 19 och 29 år som bor i norra Stockholms län och har en dokumenterad funktionsnedsättning.

UMiA ska underlätta UMiA ska underlätta för unga

6

med funktionsnedsättning att komma ut i arbetslivet. För att nå dit vill vi förbättra sam­arbetet mellan myndigheter, kommuner, näringsliv och vårdgivare.

Så här arbetar vi i UMiA Unga med funktions­ nedsättning har ofta många olika myndig­h etskontakter. För att göra kontakterna enklare finns tre myndig­h eter i en och samma lokal. Hand­ läggare från Arbetsförmed­ lingen, Försäkrings­kassan och kommunen jobbar i team tillsammans med deltagaren, som tar fram sin egen plan för hur han eller hon ska närma sig arbets­ livet.

Många möjligheter i UMiA UMiAs deltagare kan välja mellan många olika insatser och aktiviteter, till exempel utflykter eller friskvård, praktik eller arbetsträning. Vi utgår alltid från deltagarens egna mål och behov och matchar dessa mot behoven hos arbetsgivare. Vi vill inte skapa några onödiga praktikplatser eller konstlade jobb. Våra metoder ska bygga på motivation och vilja, både hos deltagaren i projektet och hos arbets­ givarna.

UMiA i siffror • 56 miljoner, så mycket offentliga medel satsas på UMiA. Av dessa kommer

28 miljoner från Europeiska socialfonden. • Projektet pågår till och med juni 2014. • Cirka 770 personer mellan 19 och 29 år med funktionsnedsättning ska delta, framförallt unga med neuropsykiatriska diagnoser. • I oktober 2013 hade 440 personer deltagit i UMIA . Av dem har 100 personer lämnat projektet, varav 34 procent har gått vidare till jobb eller studier.

UMiA drivs av…

Försäkringskassan i sam­ arbete med Arbetsförmed­ lingen och kommunerna Danderyd, Lidingö, Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Sundby­


K RÖN IK A

Vad hade hänt om jag sagt nej?

varav 550 som varit sjukskrivna minst 180 dagar, 350 med aktivitetsersättning och 100 med försörjnings­s töd. • I oktober 2013 hade 450 personer deltagit i Dirigo. Av dem har 180 personer lämnat projektet, varav 25 procent har gått vidare till jobb eller studier.

Dirigo 2 drivs av… Försäkringskassan i sam­arbete med Arbetsförmed­lingen, Samordnings­förbundet Östra Södertörn och kommunerna Haninge, Nynäshamn och Tyresö.

berg, Täby och Österåker, samt Stockholms stads stadsdelsförvaltningar i Bromma, Hässelby-Vällingby, Rinkeby-Kista och SpångaTensta. Dessutom samarbetar vi med Handikappförbunden i Stockholms län, Parasoll, TioHundra (samarbete mellan Norrtälje kommun och landstinget) och Riksförbundet Attention.

D

et kommer jag att tänka på ibland. Om jag hade sagt nej till ett första möte. Hade jag verkligen kommit så långt som jag gjort på detta år, utan att vara med i Dirigo 2? Jag tror inte det. Den person­ liga stöttning jag har fått från mina handläggare, det samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som projek­ tet går ut på, har varit avgörande för mig. Detta är första gången i mitt 27-åriga liv som jag har fått ett ansikte på min handläggare på Försäkringskassan. Betydelsen av detta är nästintill obeskrivlig lycka! Att få hjälp utifrån min egen förmåga och önskemål, och inte efter någon mall av ”så här ska det vara, detta är vårt arbetssätt”. Någon som säger att de verkligen bryr sig om vad jag vill uppnå, vart jag vill i mitt liv, med mitt liv och stöttar mig på det sätt jag vill. Och jag ser att de inte bara säger det för sakens skull, de menar det också. Det är det bästa. Så jag ber er som läser detta, som har någon makt

över hur framtiden för Arbetsförmedling­ en och Försäkringskassan ska se ut: Snälla, gör så att fler får uppleva det som jag fått genom projektet Dirigo 2! Alla förtjänar ett ansikte på sin handläggare, en personlig kontakt med den som håller så mycket av sina kunders liv i sina händer. Och framför allt en och samma handläg­ gare för alla delar som rör en person, inte olika handläggare som har hand om var sin del. Jag som människa är inte uppdelad

i olika delar, jag är en och samma per­ son med behov av: handikapp­ersättning, bostadstillägg, aktivitetser­sättning och bilstöd. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Hela mitt liv har jag i myndigheters ögon (speciellt Försäkringskassan) mest bara varit ett personnummer, det har inte känts som att det tagits hänsyn till mig som människa. Genom Dirigo 2 har denna syn ändrats och jag vill att det ska fortsätta så, även efter att min tid i projektet är slut. Tack för ordet!

Ina Åkerberg är 27 år

och bor i Enskede gård. Hon var tidigare deltagare i Dirigo 2 och driver nu företaget Taktil kraft. Där ger hon taktil massage, en form av massage för avslappning, smärtreducering och kroppskännedom.

7


UMiA

BÄTTRE RUSTAD MED

självkännedom Många bär på skamkänslor och har farit illa i vård, skola och myndighetskontakter. Jag vill att deltagarna ska känna sig sedda som människor, inte bara som potentiell arbetskraft, säger Anna Malmsten, psykolog i UMiA.

A

nna Malmsten är en av UMiAs psykologer. Hon är specialiserad på unga med neuropsykiatriska funktions­ nedsättningar och arbetar i projektets alla delar. Det betyder att hon är konsult vid planering och trepartsmöten med vården, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunen. Anna Malmsten stöttar också handläggare i bemötandefrågor och kan ha enskilda samtal med projektets deltagare. Deltagarna i projektet har diagnoser

som adhd och Aspergers syndrom, men det förekommer också personlighetsstör­ ningar, ångestproblematik och depres­

– Om jag förstår vad

min funktionsnedsättning innebär, är det lättare att hitta en lämplig arbetsplats, säger psykolog Anna Malmsten.

sioner. Samsjuklighet är också vanligt, depression kan till ex­ empel uppkomma sekundärt, som en konsekvens av social isolering. Anna Malmsten menar att en del av svå­ righeterna som delta­ garna brottas med är en konsekvens av att de inte fått tillräckligt med kunskap om sin diagnos tidigare i livet.


– Utan självkännedom blir en diagnos lätt stigmatiserande, fast syftet är det motsatta. Om jag förstår vad min funk­ tionsnedsättning innebär, är det lättare att hitta en lämplig arbetsplats, säger Anna Malmsten. Utifrån sin profession kan Anna Malmsten ställa andra frågor än hand­ läggarna, i mötet med deltagarna. Det gör att alla kan få en mer samlad bild av personen. Hon har också möjlighet att ha enskilda samtal när det behövs. Samtalen kan vara motiverande, vägledande eller stödjande och ökar människors möjlighet att förstå sig själva. – Det är viktigt att vägleda utan att vara fördömande. Många bär på skam­ känslor och har farit illa i vård, skola och myndighetskontakter. Jag vill represen­ tera en person som förstår, och att del­ tagarna ska känna sig sedda som människor, inte bara som potentiell arbets­ kraft. Om det har brustit

i vuxenkontakten under uppväxten, kan det behövas många möten för att skapa förtroende. – Jag vill bidra till att deltagarna ökar sin tilltro till den egna förmågan och att de känner att de kan vara delak­ tiga i samhället på samma villkor som alla andra. Då minskar glap­ pet mellan den

ANNA MALMSTENS RÅD OM BEMÖTANDE:  Var tydlig med vad du vill förmedla  Begränsa möten till en eller två punkter  Skriv ned vad ni kommit överens om

»UTAN SJÄLVKÄNNEDOM BLIR EN DIAGNOS LÄTT STIGMA­TISERANDE, FAST SYFTET ÄR DET MOT­SATTA.« ursprungliga positionen och potentiellt arbete och studier. Neuropsykiatriska funktionsnedsätt­ ningar har en stark ärftlig faktor och det är vanligt att föräldrarna har ett lik­ artat problem. I projektet tar man inte upp deltagarnas hemmiljö, men Anna Malmstens erfarenhet är att den kan vara försvårande. Innan Anna Malmsten kom till Arbets­

förmedlingen har hon bland annat arbetat som psykolog på Sachsska barnsjukhuset och som skolpsykolog. Som psykolog i UMiA har hon ett bredare ansvar, bland annat för att kompetensutveckla sina kol­ legor. – Jag kan hålla i en workshop eller mikroföreläsning om bemötande till ex­ empel. Neuropsykiatriska funktionsned­ sättningar kan ge upphov till svårigheter i samtalet. Handläggarna är inte alltid rus­ tade för att möta dessa och kan bli osäkra på vad de kan kräva av en individ. Många är rädda för att göra något som försämrar en deltagares hälsa. Anna Malmsten kan också stödja handläggarna i processen med att leta lämpliga praktik- och arbetsträningsplat­ ser för en deltagare. Hon följer med till arbetsplatser på studiebesök. – Jag kan diskutera behov av anpass­ ning och eventuella svårigheter som följer med en diagnos, med arbetsgivare, säger hon. Hon vill egentligen inte ge några gene­ rella råd om bemötande eftersom de ofta blir platta, men efter lite påtryckning sä­ ger hon att: – Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt att pro­ cessa stora mängder information. Det är viktigt att vara tydlig med vad man vill förmedla. Möten kan begränsas till en el­ ler två punkter och efter mötet är det bra att skriva ned vad man kommit överens om.

9


DIRIGO

»Här vill alla att

JAG SKA LYCKAS« – Utan stödet från Dirigo 2 skulle jag inte ligga så långt fram i min utveckling. Mina handläggare har fått mig att känna att jag kommer att klara av det här, säger Tina Gunell. Trots en slitsam kamp med ohälsa, har hon både en positiv attityd och ett leende som smittar.

S » ATT JAG FÖRSTÅR MIG SJÄLV GÖR DET OCKSÅ LÄTTARE ATT FÖRKLARA FÖR ARBETS­ GIVARE.« 10

om 20-åring, år 2010, blev Tina Gunell sjukskriven. Då hade hon åkt ut och in från psykiatriska kliniker under en längre tid som en följd av självskadebeteenden och själv­ mordstankar. Öppenvården uppmärk­ sammade Tina Gunell och startade en omfattande utredning. Snart konstatera­ des att hon har en mild form av Asper­ gers syndrom och adhd. Det gör henne känslig för stress och för många intryck. Nu är det ungefär ett halvår sedan Tina Gunell kontaktades av samverkans­ projektet Dirigo 2 i södra Stockholm. Dirigo 2 ska underlätta vägen tillbaka till arbete för människor med funktionsned­ sättningar eller långvarig sjukskrivning bakom sig, genom att samla Försäkrings­ kassan och Arbetsförmedlingens perso­ nal på samma kontor. Alla deltagare får två handläggare, en från varje myndig­ het. Tina Gunell fick kontakt med handläg­

garna Helena Hjort från Försäkrings­ kassan och Annika Rynell Johansson som är arbetsförmedlare. – Helena och Annika hjälper mig att fixa med papper och ansökningar om för­ sörjningsstöd och bostadsbidrag, alla kon­ takter med Nynäshamns kommun och de samarbetar med min läkare. Det är ett stort nätverk runt mig att hålla ordning på, säger Tina Gunell.

Tillsammans har de möten för att gå ige­ nom allt som behöver göras. – Jag tycker att det är härligt att alla tre är så drivna. Nu när jag mår bättre vill jag verkligen närma mig arbetslivet. Samarbetet i Dirigo 2 gör det möjligt för

Annika Rynell Johansson att köpa in ett externt stöd till Tina från Misa via Arbets­ förmedlingen, trots att Tina Gunell fort­ farande är sjukskriven och rent formellt tillhör Försäkringskassan. Misa ger individuellt stöd till personer med arbetshinder, till exempel neuro­ psykiatriska funktionshinder, som vill komma ut i arbetslivet. Hittills har trion haft ett inledande möte med Misa, och snart ska Tina Gunell dit igen för att lägga upp en planering. – Misa kan hjälpa mig att hitta en prak­ tikplats. Om praktiken funkar kan det leda till ett jobb i framtiden. Det är målet. Jag vill gärna jobba med människor, säger hon. På sikt hoppas Tina Gunell kunna på­ börja universitetsstudier i sociologi, men dit är det en bit kvar. Tina Gunell tycker att det är bra att hon

fick bli frisk först och inte stressades in i en anställning, trots att hon tidigare har haft fast arbete på en förskola i Jordbro. Under sjukskrivningen har hon fått hjälp att bli mer självmedveten och att förstå sina svå­ righeter.


Dirigo 2 blev vändpunkten. Efter år av självskadebeteende och återkommande depressioner fick Tina Gunell som 20-åring diagnoserna ADHD och mild Asperger. Nu ser hon fram emot att få en praktikplats.

– Jag upplever ofta att jag blir miss­ förstådd och inte passar in, och det var otydligt för mig varför jag reagerar som jag gör. Jag hade lätt för att glida ner i depressioner. Men sedan jag fick diagno­ serna har jag läst på. Att jag förstår mig själv gör det också lättare att förklara för arbetsgivare vad jag kan och vad som inte fungerar för mig. – Som sjukskriven kan man hamna väldigt utanför och inte veta vart man ska vända sig. Men här känner jag verkligen att alla är måna om att jag ska lyckas.

11


UMiA

ALLA HJÄLPS ÅT på Hökarängens Zoo

Det krälar och kryper i Linus Gustafssons butik. Nyöppnade Hökarängens Zoo specialiserar sig på insekter och reptiler. Att arbeta med djur passar de flesta, och här har alla anställda utom Linus en funktionsnedsättning.

L

12

inus Gustafsson är ingen ny­ bliven företagare. Trots att han bara är några år över 30, har han hunnit med flera egna företag i byggbranschen med många anställda. Lågkonjunktur och struktur­ förändringar gav en svår konkurrens­ situation och Linus Gustafsson valde att sadla om och satsa på sin hobby. Den välskötta zoo-affären ligger mitt i Hökarängens centrum. Innanför dörren står travar med fodersäckar för katter och hundar. I ett rum längre in i butiken finns dess hjärta. Terrarier med ormar, ödlor, vandrande pinnar och andra kryp, pryder väggarna i långa rader. Linus favoritdjur är ödlor; agamer, varaner och geccos. Alla arter kräver olika skötsel.

uppdrag över hela stan. Visst kan det vara krävande att arbeta med människor som har funktionsnedsättning ibland, men det brukar gå bra, säger han.

På Hökarängens Zoo arbetar tre perso­

De anställda på Hökarängens Zoo har

ner med neuropsykiatriska funktions­ nedsättningar, två med lönebidrag och en praktikant. – I byggföretaget anställde vi män­ niskor med funktionsnedsättningar som adhd och Asperger. Under högkonjunk­ turen var det brist på arbetskraft, vi an­ ställde vem som helst som klarade av att bära plank. Det har gett mig många vikti­ ga erfarenheter som jag kan omvandla till ett lugn i arbetet med zoo-affären. – Många undrar hur jag orkar med, men jag är van att ha fler anställda och

olika svårigheter. Någon har svårt att komma i tid, någon har svårt med siffror och räkning. Två av dem som jobbar i butiken har lönebidrag. De kan göra mer krävande uppgifter. – Det kan ta ett tag innan man kom­ mer fram till vilka arbetssätt som fung­ erar bäst. En av mina anställda är bra på kundbemötande, en annan är bättre på att plocka upp varor och hantera djuren. – Jag tycker att det är bra att ha ett full­ ständigt skriftligt schema, så att de kan bocka av arbetsuppgifter vartefter de blir

Ytterligare ett skäl till varför Linus

Gustafsson väljer att anställa människor med funktionsnedsättning är att det är billigare för företaget. – Få personer har tillräcklig kunskap inom det här området för att de ska vara en tillgång från första arbetsdagen. Det betyder att jag ändå måste vara på plats. När jag anställer personer med funktions­ nedsättningar kan jag hjälpa andra och få hjälp själv, samtidigt som jag lär ut det som jag håller på med. De som arbetar här ser fram emot att komma till jobbet.

»NÄR JAG AN­STÄLLER PERSO­ NER MED FUNKTIONS­ NED­SÄTT­ NINGAR KAN JAG HJÄLPA ANDRA OCH FÅ HJÄLP SJÄLV.«


Linus Gustafs-

son tycker att

det är roligt att få dela med sig av sina kunskaper om reptiler och insekter, som har varit hans hobby i 15 år.

slutförda. Sen får man hjälpas åt. När det kommer leveranser prickar jag av att allt som är beställt har kommit, eftersom de anställda har svårt med siffror. De pris­ märker och fyller på butikshyllorna. Hökarängens Zoo har en praktikant som

kommer från Misa två timmar i veckan. Hon vattnar sniglarna och byter vatten­ skålar, dammtorkar och dammsuger. Hon har precis börjat och har alltid en hand­ ledare med sig. – Vi arbetar för att prova ett koncept kring bra kundbemötande. Många tycker att det är trevligt att komma hit och ta en kopp kaffe, men ibland kan det bli för mycket kompissnack. Vid det här laget har Linus Gustafsson

mycket erfarenhet av samarbete med Arbetsförmedlingen, och han är inte odelat positiv. De som jobbar hos honom nu kommer från olika arbetsförmed­ lingar. Linus har nu kontakt med en av arbets­ förmedlarna i UMiA, och han tycker att det är stor skillnad i samarbete och bemö­ tande här. – Av UMiA fick jag mer information om personen i förväg. Jag får aldrig veta vilken diagnos som är aktuell, men vi har haft fler möten. Jag visste vad jag kunde förvänta mig, det gör det lättare att anpas­ sa arbetsuppgifterna. Jag har även en kon­ taktperson som jag kan ringa till om jag har några frågor och de hör av sig minst varannan vecka och undrar hur det går. I ett annat fall hade Linus accepterat att

ta emot en praktikant, men personen dök aldrig upp. Efter upprepade kontaktför­ sök ringde han till Arbetsförmedlingen och det visade sig att personen avförts från praktiken, utan att någon hört av sig. Att engagemanget brister från Arbets­ förmedlingens sida är ganska vanligt, tycker han. – Ibland är det svårt att få tag i hand­ läggare och ansvariga personer. Det känns konstigt att jag ska behöva jaga dem för att få besked.

13


DIRIGO

UMiA

Projektcheferna Carina Hagelin Kjällman och Fredrik Samnegård har sina skrivbord bara några meter från varandra i det öppna kontorslandskapet på Försäkringskassans kontor i centrala Sundbyberg. – Det är en fördel att vi jobbar så nära varandra. Då kan vi lära av varandras erfarenheter i projekten, säger Carina Hagelin Kjällman, projektchef för Dirigo 2.

PROJEKTCHEFERNA

vill sprida positiv energi

S

om projektchef är det Carinas uppgift att säkerställa att pro­ jektet håller sig inom budget­ ramarna och arbetar med rätt metoder. Hon ska också vara ett stöd till projektledarna. Carina Hagelin Kjällman läser deltagarnas handlingsplaner och följer upp hur de upplever verksamheten. – Jag arbetar mellan styrgruppen, pro­ jektledarna och verksamheten. Jag vill bidra till en smidig dialog. Det är också

Projekt­cheferna Fredrik

Samnegård och Carina Hagelin Kjällman utbyter ofta erfarenheter om projektens verksamhet över en kaffe i matsalen på Försäkringskassans kontor i Sundbyberg.

14


Bildstöd används för att

underlätta kommunikation. Det kan hjälpa deltagare att reflektera över och formulera varför de föredrar ett yrke framför ett annat.

SUPPORTED EMPLOYMENT Supported Employment är en metod för att ge ett personligt utformat stöd till personer med funktionsnedsättning eller andra missgynnade eller utsatta grupper som vill ha arbete.

Enligt SE ska jag få stöd oavsett om jag begär det, individen förväntas själv ta makten över sin framtid med stöd av en coach. Det speglar en attityd där man strävar efter att alla tar

viktigt att sprida positiv energi för att vi inte ska fastna i eventuella problem, säger hon. Kollegan Fredrik Samnegård har

gemensamt ansvar och möts på samma nivå. Stödet är inte tidsbegränsat utan fortsätter även sedan personen fått en anställning, om denne själv vill.

samma uppdrag för UMiA. Han ska tillsammans med två projektledare hålla ordning på nio kommuner och två sam­ verkansgrupper med representanter från

alla medverkande aktörer, som sitter ut­ spridda över hela norra Stockholms län. – Intentionen är att deltagare som kom­ mer till oss ska uppleva att de träffar en myndighet i stället för tre. De ska slippa berätta sin historia flera gånger, säger han. På latin betyder Dirigo »jag styr«. Här

ska människorna ha makten över sin ut­ veckling. Både Dirigo och UMiA använ­ der metoderna Motiverande samtal (MI) och Supported Employment (SE). Att just dessa två valts ur metodfloran är inte bara en praktikalitet, utan ett ställnings­ tagande, eller ett förhållningssätt om man så vill. MI och Supported Employment är metoder för att ställa frågor på ett sådant sätt att människor motiveras att själva ta tag i sina liv och göra medvetna val. SE

15

»


DIRIGO

UMiA År 2012 utnämndes LFC

EUs Strukturfonder till Årets Nybyggare.

används för att rusta deltagaren på en befintlig arbetsplats. – Att arbeta enligt de här metoderna har inneburit en stor förändring för våra medarbetare. I projekten har, framför allt Försäkringskassans personal, gått från att vara tjänstemän, som arbetar utifrån lagar och regler, till att motivera deltagare som kan ha varit inaktiva under lång tid och som behöver övervinna olika svårigheter, säger Fredrik Samnegård. Ibland används bilder som stöd i

kommu­nikationen. Det kan underlätta för till exempel personer med neuropsyki­ atriska diagnoser, som ibland har svårt att uttrycka sig. Genom att peka på en bild av en människa kan det vara lättare att be­ skriva var man har ont. Att resonera kring en bild kan också göra det tydligare varför man föredrar ett yrke framför ett annat. – På myndigheterna finns en struktur som ska säkerställa att vi informerar våra kunder. De här metoderna vänder på för­ hållandet. Istället för att bara informera, lyssnar vi. Kunskap om kundens livssitua­ tion ger bättre möjlighet att hjälpa utifrån deras behov. Inför starten av Dirigo 2 gick alla medar­

betare, från både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, en utbildning i MI. – Att medarbetarna har deltagit i en gemensam utbildning förebygger system­ krockar, vi förstår varandras förutsätt­ ningar. Det har varit avgörande för sam­ arbetet i projektet, säger Carina Hagelin Kjällman. Fredrik Samnegård hade gärna sett att UMiAs medarbetare också fått gemensam utbildning. Det skulle ha gett perso­nalen ännu bättre möjlighet att arbeta med del­ tagarna, menar han. I stället för gemensam utbildning valde

UMiA en modell, där arbetspsykologer och en vårdkoordinator stöttar både med­

16

»ÄVEN OM INTE ALLA DELTAGARE KOMMER I ARBETE, BEHÖVER INTE PROJEKTEN VARA MISSLYCKADE.«

arbetare och deltagare. (Läs intervju med psykolog Anna Malmström på sid 8 och vårdkoordinator Barbro Sinner på sid 18.) – Vi ville bredda kompetensen. Vården har mycket att tillföra eftersom våra del­ tagare har funktionsnedsättningar. Tack vare dem ser vi till deras hela livssitua­ tion. Det här behöver både Försäkrings­ kassan och Arbetsförmedlingen arbeta mer med utanför projektet, säger Fredrik Samnegård. Carina Hagelin Kjällman håller med. – I Dirigo lyckas vi ibland hitta bra lösningar för enskilda deltagare, men då handlar det om individuella kontakter med läkare och vårdcentraler. Det finns inget helhetssamarbete, det är ett område för förbättring, säger hon. Att locka deltagare till projekten visade

sig vara en större utmaning än förväntat. Både individer och kommuner har ibland varit svåra att övertyga. I skrivande stund (okt. 2013) har 450 personer valt att delta aktivt i Dirigo 2. Cirka 700 personer har tackat nej, trots att de ibland träffat hand­


MOTIVERANDE SAMTAL Det motiverande samtalet har som mål att öka människors vilja till förändring. Här läggs stor vikt vid människors egna val som blir styrande och accepteras. Ingen blir tillsagd vad han eller hon ska göra. Motiverande samtal tar sin utgångspunkt i kundens erfarenheter, värderingar och prioriteringar och förutsätter att denne själv kan skaffa de färdigheter som behövs för en förändring. Samtidigt är rådgivaren styrande i samtalet. Metoden har vetenskapligt stöd och har visat sig underlätta för människor att förändra sina liv.

läggare två eller tre gånger. Totalt ska Dirigo ta emot 900 under projekttiden. – Vi har tryckt mycket på att det är fri­ villigt att delta i projektet. Men vi måste också bli duktiga på att förklara varför det här är en chans. Ibland kan det kän­ nas ineffektivt med så många återbud. Men om det här skulle vara en linjär verksamhet, och alla presumtiva delta­ gare bodde inom ett geografiskt område, skulle det vara lättare att etablera lång­ variga relationer, säger Carina Hagelin Kjällman. – Ibland kanske vi ska våga fatta snab­ bare beslut. Jag kan se att vi försöker lite för länge med människor som egentligen inte har förutsättningar att delta i pro­ jektet på grund av sjukdom. Man vill så gärna att deltagarna ska lyckas. Av UMiAs deltagare har cirka 34 procent

börjat arbeta eller studera, än så länge. Det är främst kommunens deltagare som projektet får ut på arbetsmarknaden. Försäkringskassans deltagare står gene­ rellt sett längre från arbetsmarknaden.

De som inte kommer i arbete får hjälp att strukturera sin tillvaro, det kan handla om att slussa dem vidare till kommunen och daglig verksamhet. – Också kommunernas medverkan är viktig. Vi behöver förklara för dem varför projektet är en möjlighet. En kom­ mun som har tvåhundra 25-åringar med aktivitetsersättning som inte får hjälp, kommer om fyra år att ha tvåhundra 30 åringar på försörjningsstöd. Då är de en kostnad för kommunerna, säger Fredrik Samnegård.

ske målet inte ens är arbetsmarknaden, utan att ha en aktivitet på vägen dit, säger Carina Hagelin Kjällman. Hon tror att det i längden är en vinst för samhället med högre bemanning för den här målgrup­ pen. – Nu arbetar vi för att få till bra rutiner för dokumentation. Vi måste kunna for­ mulera insatserna, inte bara utifrån reger­ ingsuppdraget eller i siffror. Även om inte alla deltagare kommer i arbete, behöver inte projekten vara misslyckade, för det finns mycket ny kunskap att ta vara på.

Än så länge har bara halva projekttiden

En del av projektens uppdrag är att lyfta

gått och projektcheferna vill inte före­ gripa utvärderingen, men resultaten ser lovande ut. Dock behövs fler deltagare för att man ska kunna analysera underlagen. – Antalet personer som vi når är en del av resultatet. När det gäller hårdvara, hur mycket det kostar och hur många som kommer i arbete, behöver vi veta när vi är som mest effektiva. Det tar tid att hamna i utanförskap, och vi måste accep­tera att det tar tid att komma in. För några kan­

systemfel, men Carina Hagelin Kjällman tror att projekten ibland blir lite blinda för dem, eftersom man löser problem snabbt i projektet. Därför är det viktigt att också prata om hur bra det blev. – Även om vi kan se att vi gör fina resul­ tat får vi inte stanna upp. Vi ska jobba med ständig utveckling och för­bättring. Det innebär också att tolka hur persona­ len utvecklas i sin yrkesroll. Det kan vara väldigt olika.

17


UMiA BARBRO S I N N ER : VÅ R D KOOR D IN ATOR

VÅRDEN MÅSTE VARA NÄRVARANDE – I dag finns det ett kommunikationsglapp. Det behövs ett omfattande lobbyarbete för att förbättra samarbetet, säger Barbro Sinner. Som vårdkoordinator är hennes huvud­uppgift är att verka för ökat samarbete mellan UMiA och vården.

B

arbro Sinner har en förmåga att sprida energi och livslust om­ kring sig. Hon är psykiatriker med ett helt yrkeslivs erfaren­ het av både kliniskt arbete och forskning. Efter att ha arbetat i landstinget sedan början av sin karriär startade hon egen verksamhet på 90-talet, när stora delar av psykiatrin lades ner. Med forsknings­ anslag och landets första vårdavtal inom psykiatrin drev hon en klinik med tio anställda, där man bland annat forskade om serotonin, ocd (tvångssyndrom) och paniksyndrom. Sedan Barbro Sinner passerade året, som för de flesta betyder pension, har hon mest arbetat ideellt med neuropsykologer som har behövt stöd i arbetet med patien­ ter. Nu för tiden intresserar hon sig hu­ vudsakligen för adhd, Aspergers syndrom och kombinationen med bipolaritet. När tillfället att arbeta som vårdkoordinator i UMiA dök upp, tackade hon ja direkt. – Jag vill arbeta med unga. Kombina­ tionen av vård och Försäkringskassa är grunden för att hjälpa personer med neu­ ropsykiatriska diagnoser ut i arbetslivet. Som vårdkoordinator i UMiA står jag mitt emellan, säger hon. De flesta av UMiAs deltagare har neuro­

psykiatriska funktionsnedsättningar. Många har fastnat i aktivitetsersättning

18

» EN ADHDELLER ASPERGER­ DIAGNOS BEHÖVER INTE INNEBÄRA UTANFÖRSKAP.«

och allt för ofta utan att ha fått adekvat vård. – När man är trettio år har funktions­ nedsättningen blivit en identitet. Då tror många att de inte klarar av ett arbete på grund av sin diagnos. Men alla har något att ge. En adhd- eller Asperger­diagnos behöver inte innebära utanförskap. Jag har sett många fyrtioåringar som har fått hjälp, så det är aldrig för sent. De svårast sjuka del­ tagarna kommer från socialpsykiatrin. De sak­ nar ofta diagnos, och har


i brist på vård, inte sällan tagit till droger som en form av självmedicinering. – Argumentet att amfetamin och canna­bis är billigare och lättare att få tag på än medicin, är inte ovanligt. Men med medicin, terapi och rehabilitering kan människor komma på rätt köl, så länge det finns motivation och målsättningar i botten, säger Barbro Sinner. Det uppskattas att minst femtio procent

av alla som befinner sig i det så kallade utanförskapet, är människor som har psykiatriska svårigheter. – Vi vet att de här personerna utmär­ ker sig redan under skoltiden, på ett eller annat sätt. Och det är viktigt att utreda och sätta in åtgärder så tidigt som möjligt. Utan diagnos får man ingen behandling, och då är risken för självmedicinering stor. Många kan vittna om skillnaden före

och efter behandling, därför är UMiA så viktigt. Här kan vi fånga upp ungdomar som riskerar att hamna i större svårighe­ ter, även om jag önskar att man kunde börja ännu tidigare. Som vårdkoordinator är Barbro Sinners

huvuduppgift att verka för ökat samar­ bete mellan UMiA och vården. När hon var ny på tjänsten reste hon runt i upp­ tagningsområdet och träffade personal på vårdmottagningar, habiliteringen samt ungdoms- och vuxenpsykiatriska mottag­ ningar, för att etablera relationer. I dag är kommunikationsmissarna mel­ lan vården och andra aktörer bekymmer­ samma, menar hon. – De flesta som arbetar inom vården är oerhört belastade. Läkarna skriver allt själva, de har inga sekreterare. Om jag inte hade haft mitt nätverk, skulle det ha

Barbro Sinner har en förmåga att sprida energi och livslust omkring sig. I UMiA brinner hon för att unga ska få rätt vård och behandling. Hon vet att det går att få människor på rätt köl, med bra medicin, terapi och habilitering.

varit oerhört mycket svårare att få kon­ takt med vården. Också Försäkringskassans personal har mycket att göra och det är brist på mötes­ platser. Kommunikationen sker per tele­ fon, ofta räcker inte det. Allt för många av projektets deltagare har bristfällig eller ingen behandling. De kanske har haft kontakt med en läkare tidigare, men gick aldrig på återbesök och orkade inte en­ gagera sig i behandlingen. Vården måste vara närvarande, menar Barbro Sinner. – Det skulle vara värdefullt att ha lä­ kare med vid kartläggningsmöten. Det finns deltagare som är svårt sjuka och med sin yrkeskompetens ser läkare andra saker. Ibland finns det somatiska (fysiska reds. anm.) sjukdomar med i bilden, som deltagarna inte tar upp med sina handläg­ gare. Ofta behövs också en kompletterande utredning. De som kommer till projektet kan ha fått sin diagnos som tioåringar. – Vi vet att symptomen kan förändras efter barndomen, en del blir kvar, andra kan växa bort. I UMiA finns tid för motivationsarbete,

tid för att lyssna och kommunicera. Det kanske inte går på första eller andra för­ söket, men kanske vid det femte mötet. – I vanliga fall kommunicerar Försäkrings­kassans handläggare i stort sett bara skriftligt med sina kunder. Det fungerar inte för människor med neuro­ psykiatriska diagnoser, då är det möten mellan fyra ögon som gäller, och ömse­ sidig respekt. Barbro Sinner menar att det behövs ett omfattande lobbyarbete för att förbättra samarbetet mellan vården och Försäk­ ringskassan. – I dag finns det ett kommunikations­ glapp. Rollen som vårdkoordinator borde kanske etableras i ordinarie verksamhet. Tänk vilka möjligheter vi skulle ha att få fler ungdomar på fötter om delar av UMiA-modellen implementerades i ordinarie verksamhet.

19


DIRIGO Äntligen. Efter sju år av upprepade sjukskrivningar och runtvalsande mellan vården, socialen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, har Lars Gustafsson fått jobb. När man lyssnar på Lasses berättelse är det svårt att förstå hur det kunde gå så långt.

»Det är kul att se

ELEVERNAS FRAMSTEG«

N

ågra olyckliga omständig­ heter, med uppsägning från företag som flyttade verk­ samheten utomlands, följt av arbetslöshet som ledde till depression och sjukrivning. Ett nytt jobb gick om intet i samband med lågkonjunkturen, även denna gång blev Lars Gustafsson sjukskriven för depression. Det är lätt att identifiera sig med Lasses historia, många vet hur fort det kan gå att hamna i passivitet om man blir arbetslös. – Samtidigt som man förlorar jobbet, förlorar man ju en stor del av sitt sociala umgänge, säger han. Lars Gustafsson har massor av arbets­ livserfarenhet, han har jobbat på post­ girot som kontorist, på elektronikföre­ tag och lärt sig löda kretskort, haft jobb som telefon­försäljare och inom friskvård, pluggat verkstadsteknik, jobbat som vakt och som gruppledare på call center för att nämna något. Men det var först när han kom i kontakt med Dirigo för drygt ett år sedan, som resan tillbaka mot en anställ­ ning kunde börja på riktigt. Dirigo kontaktade Lars Gustafsson i

maj 2012. Här träffade han handläggarna Lena Persson och Inger Renström regel­ bundet, ungefär en gång i månaden. – De gav mig hemuppgifter. Jag skulle

20

»DET HAR GÅTT BRA EFTERSOM JAG VERKLIGEN VILL KOMMA TILLBAKA TILL ARBETSLIVET.«

fundera på vad jag ville och hur jag skulle kunna uppnå det. Det var bra att jag tvingades att gå på möten och tänka till. Annars hade jag legat på sofflocket. Genom projektet fick Lars en praktik­ plats på ett segelmakeri. Men det funkade inte så bra, de var lite för ostrukturerade för att han skulle trivas. På det följde praktik på en plastfabrik, men där fick Lars eget ansvar för en maskin trots löf­ ten om långsam introduktion. Den tredje praktikplatsen var Alma Folkhögskola. – Arbetet på Alma Folkhögskola var mer likt mina tidigare arbeten. Jag jobba­ de på ett call-centerföretag i tio år, bland annat som gruppledare. Därför känner jag att jag har tillräckligt med kunskaper för jobbet. Folkhögskolan ger datakurser i Win­

dows och Word för människor som har liten eller ingen erfarenhet av datorer. Kurserna bygger inte på traditionellt klassrumslärande. Eleverna, som är mel­ lan 25 och 60 år, arbetar självständigt vid datorerna och ber om hjälp när de inte kommer vidare. – Det kändes bra redan under intervjun. Jag skulle få bestämma vad jag ville göra och jag kunde arbeta i min egen takt. Det är en fördel att arbetet är fritt, skolan är inte stressig och det är kul att se elever­


Efter många år

av sjukskrivning och arbetslöshet har Lars Gustafsson har fått jobb på Alma Folkhögskola.

nas framsteg och hur glada de är när de lyckas. Jag tror att jag är lite pedagogiskt lagd också. Jag har tålamod och är lugn, det uppskattas av eleverna. I mötet med Alma Folkhögskola, inför praktiken, beskrev Lasse och handläggar­ na hur han trivs att arbeta. – Jag vill gärna avsluta det som jag har påbörjat och koncentrera mig på en sak i taget innan jag börjar med nästa arbets­ uppgift. Det är den anpassningen som jag behöver. Lars Gustafsson kom till folkhögskolan

i november 2012. Han började arbeta på

halvtid, i maj var han uppe i 60 procent och sedan juli 2013 jobbar han heltid. – Jag blev uppmuntrad att söka en tjänst som kontorsvaktmästare och nätverks­tekniker som utlystes under vå­ ren. Från och med 5 juni är jag anställd. Det har gått bra eftersom jag verkligen vill komma tillbaka till arbetslivet. Under tiden i projektet har Lars Gustafsson gått i kbt-terapi och fått anti­ depressiv medicin, och har sakta men säkert börjat må bättre. – Mitt sociala liv har också blivit bättre. Jag umgås mer med familjen och har fått arbetskamrater.

Lars känner att hans handläggare på Dirigo har sett honom som en tillgång. – Här känns det som om de tycker att jag har potential. De lyssnar och an­ stränger sig för att hitta en praktikplats som passar. I kontakt med vanliga Arbetsförmedlingen måste man vara väldigt aktiv själv. Det kan vara svårt när man mår dåligt. Med Dirigo har jag haft en annan typ av relation.

21


DIRIGO Inger Renström

och Lena Persson var Lars Gustafssons handläggare i Dirigo.

22


»VI ÄR LASSES ASSISTENTER« Lena Persson från Arbetsförmedlingen och Inger Renström från socialtjänsten, är Lars Gustafssons handläggare i Dirigo. Med hjälp av deras stöd kunde Lars Gustafsson gå från många år av försörjningsstöd till en anställning.

I

nger Renström och Lena Persson är handläggare i Dirigo. – Det är genom våra erfarenheter vi växer som människor, säger Inger Renström.Inger Renström har bett alla so­ cialsekreterare i området att välja ut perso­ ner som har försörjningsstöd och är sjuk­ skrivna. Det var så Lars Gustafsson kom in i projektet. Han hade haft försörjnings­ stöd i många år, läkaren hade kontinuer­ ligt sjukskrivit honom. Hans socialsekre­ terare trodde på honom och tyckte inte att han skulle gå utan aktiv insats. – Som socialsekreterare hinner man sällan arbeta aktivt med sina klienter inom ramen för den ordinarie verksam­ heten. Ofta sätter myndighetens regler och förordningar ramar för hur vi ser på människor när det borde vara tvärt om. Vi borde utgå från människorna och se på vad systemen kan göra för dem, säger Inger Renström. I Dirigo får deltagarna mer stöd, men

också mer ansvar, över sin egen situation. – Vi säger att: ”Det här är ditt projekt, och vi är dina assistenter”. Deltagarna uppmuntras att själva ta makten över sina liv. Vi arbetar för att de ska känna sig ka­ pabla. Många har social problematik och saknar inte sällan arbetslivserfarenhet. Lars Gustafsson tillhör de av projektets deltagare som står närmast arbetsmark­ naden. För de flesta är vägen till egen­ försörjning betydligt längre. – Det är en fördel att Lars vet vad det innebär att ha ett jobb. Han vet hur det är att ha en lön och vilken skillnad det gör både ekonomiskt och socialt, det är en morot.

»PRAKTIKPERIODERNA ÄR BRA, DE GER MÖJLIGHET ATT PROVA SIG FRAM TILL NÅGOT SOM PASSAR.« Handläggarna i Dirigo har gått en ut­

bildning i MI, en samtalsmetod som ska motivera människor till förändring utifrån deras egna förutsättningar och önskemål. Handläggarna använder sig av metoden och den extra tid som finns till möten med deltagarna i projektet för att skapa relationer med kontinuitet och för­ troende. I kombination med resurser från respektive myndighet och det nära sam­ arbetet handläggarna emellan, blir förut­ sättningarna bättre, tycker Lena Persson. – Vi möter människor där de befinner sig, och det är de som styr processerna. I fallet med Lars har vi haft gott om tid, och möjlighet att kombinera Arbetsför­ medlingens resurser med socialtjänstens. Vi har kunnat se vilka möjligheter som finns i samtalande stund, säger hon. Lars Gustafsson fick själv välja var han

ville göra praktik, utifrån sina intressen. – Lars ville prova något annat först, men mådde inte så bra där, sen kom han till en miljö där han kände sig mer hem­ ma. Nu har han blivit en otrolig resurs och fått en anställning på Alma Folkhög­ skola. Rätt man på rätt plats, säger Inger Renström.

– Ibland får vi arbeta med uteslutnings­ metoden, det kan hända att deltagare har en bild av vad de vill arbeta med, fast de är bättre lämpade för något annat arbete. Därför är praktikperioderna bra, de ger möjlighet att prova sig fram till något som passar. – Som tjänsteman är det lätt att känna

en viss stress, man vill så gärna få ut folk i arbete. Det kan bli en besvikelse när något inte fungerar. Men det är inte så vi växer som människor, säger Inger Ren­ ström. Hon tycker att det enda misslyckande som finns är när deltagarna inte vågar prova. Allt annat är viktiga erfarenheter på vägen mot ett arbete. – Vi är väldigt noga i arbetet med att kartlägga våra deltagare. Vi tar reda på vad de har för färdigheter och erfaren­ heter, och så hör man i samtalet vad som känns mest intressant. Människor som har varit sjukskrivna länge glömmer ib­ land att de blir äldre. Man orkar inte lika mycket när man är över 50 som när man är i 40-årsåldern, säger Inger Renström. Innan det blir fråga om anställning med

stöd från Arbetsförmedlingen gör vi en ordentlig undersökning av arbetsplatsen och arbetsmiljön, samråder med facket, kollar att arbetsgivarna har kollektivav­ tal eller försäkringar och gör enöverens­ kommelse med arbetsgivaren, deltagaren och Arbetsförmedlingen. Sedan följer vi upp detta kontinuerligt för att vara till stöd om det behövs och för att se att allt fungerar enligt planeringen, säger Lena Persson.

23


UMiA

STYRGRUPPS O R D FÖ R A N D E ULR IK A H AVOSS AR :

»VI MÅSTE KNACKA DÖRR« – Vi behöver få arbets­ givarna att förstå att de är betydelsefulla och att de har något att vinna på att anställa personer med funktions­ nedsättning, säger Ulrika Havossar, UMiAs styrgrupps­ordförande.

I

UMiAs styrgrupp sitter chefer från kommunerna i upptagningsområ­ det, Försäkringskassans områdes­ chefer, Arbetsförmedlingen och Handikappförbunden. UMiA har kontakt med arbetsgivar­ organisationerna, men Ulrika Havossar tycker att de befinner sig för långt från den praktiska vardagen. – Organisationerna har god vilja, men för att nå enskilda arbetsgivare måste vi knacka dörr. Vi behöver finnas på plats och möta dem personligen. Bara i Sollen­ tuna centrum finns massor av arbets­ givare. Om vi arbetar mer aktivt med dem, kan projektet skapa större möjlig­ heter för deltagarna. – Vi har provat några gånger men behöver göra mer! Inledningsvis fanns en avsikt att pro­

jektet skulle organisera arbetsgivarringar, där arbetsgivare kunde samarbeta kring deltagare. Genom en arbetsgivarring kan en deltagare få praktik på olika arbets­ platser. Om en praktikplats fungerar bra kan deltagaren erbjudas sommarjobb, till exempel. – I köpcentra ligger företagen nära varandra och alla ägnar sig åt handel. Det

underlättar samarbeten. I UMiAs upp­ tagningsområde finns många köpcentra, säger Ulrika Havossar. – Arbetsgivare behöver bättre infor­

mation om vad det innebär att anställa personer med funktionsnedsättning, vil­ ket ansvar de tar på sig och att det finns möjlighet att få både ekonomiskt stöd och handledarstöd från myndigheterna. Ulrika Havossar tror att många arbets­ givare är rädda för att det ska kosta peng­ ar att anställa personer med funktionsned­ sättning. – I praktiken behövs ett situationsanpas­ sat ledarskap, som med vilka andra anställ­ da som helst. Men om det uppstår problem ska det finnas en handläggare som arbets­ givaren kan ta direktkontakt med. Myndigheterna skulle också kunna erbjuda arbetsgivare stöd i hur personer med neuropsykiatriska funktionsnedsätt­ ningar fungerar, menar Ulrika Havossar. – Arbete leder till arbete, i högre grad än vad praktik gör. Det blir skarpt läge när man får ett jobb, för att man får en lön och tillhör gemenskapen. Också arbets­ givare tar en anställd på större allvar, när de betalar ut lön, även om det är med stöd.

– Arbetsgivarna behöver bättre informa­

24

tion om vad det innebär att anställa personer med funktionsnedsättning, säger Ulrika Havossar, styrgrupps­ ordförande i UMiA.


– En förändring på ett ställe i systemet, kan få oväntade konsekvenser på ett annat, säger Stefan Mörk, styrgruppsordförande i Dirigo.

DIRIGO

S T Y RG R U P P S OR D F ÖR AN D E S T EFAN M ÖR K :

EFFEKTIVARE MYNDIGHETER MED SAMVERKAN – Ett samlat bemötande, genom ett samlat välfärdssystem, skapar trygghet och effektivitet för individen. Ytterligare en nyckelfaktor till Dirigos framgång är gemensam kunskap om de metoder som tillämpas. Det skapar förutsättningar för en gemensam värdegrund.

S

tefan Mörk är ordförande för Dirigos styrgrupp. Han är också områdeschef för lfc eus struk­ turfonder. Det betyder att han till vardags arbetar för att bidra till eus sammanhållningspolitik, och för att För­ säkringskassan ska kunna dra nytta av den för att utveckla välfärds­systemen till­ sammans med sina sam­arbetspartners. Som styrgruppsordförande ser han det som sin viktigaste uppgift att skapa förut­sättningar för ett faktiskt samägan­ de av projektet. I Dirigos styrgrupp finns representan­ ter från Arbetsförmedling, kommun, samordningsförbund och Försäkrings­ kassa. Styrgruppens uppgift är att vara ett hjälpsamt bollplank för projekt­ ledningen, menar Stefan Mörk. – Jag tycker att vår viktigaste uppgift

är att skapa förutsättningar för ett verk­ ligt samägande av projektet. Dirigo är inte Försäkringskassans projekt, parterna i södra Stockholms län samäger det. Den fråga Stefan Mörk vill lyfta i styr­

gruppsarbetet är samverkan. Han har ar­ betat i liknande, mindre projekt tidigare. Dirigos storlek ska ses utifrån behovet av att skapa vetenskapliga utvärderings­ resultat. Eventuella slutsatser blir då till­ räckligt relevanta för att de ska kunna få systempåverkande effekt. – Jag tycker att man kan se av Dirigo att ett samlat bemötande, genom ett sam­ lat välfärdssystem, skapar trygghet och effektivitet för individen. – Om man tittar på kundens livssitua­ tion och lyssnar på vilka behov personen själv har, kan välfärdssystemen hitta lös­

ningar för komplex problematik. Samti­ digt skapar projekten inre effektivi­tet. Vi behöver inte skicka en massa frågor mel­ lan olika aktörer och ha långa väntetider, utan kommer överens om vem som gör vad på plats. Han tror att det faktum att Sverige har en omfattande och utbyggd välfärds­ apparat, gör processen med att imple­ mentera gemensamma kontor och arbets­ sätt för olika myndigheter komplex och tidskrävande. – En förändring på ett ställe i systemet, kan få oväntade konsekvenser på ett an­ nat. Därför är det viktigt att arbeta veten­ skapligt och att få möjlighet att prova olika lösningar, som vi gör i Dirigo.

25


26


VAD HAR VI UPPNÅTT HITTILLS?

Ä

»JAG VILLE TRÄFFA MÄNNISKOR OCH FÅ ERFARENHET AV ARBETE«

nda sedan projektstarten har Dirigo 2 och UMiA följts av ett utvärderingsteam från Lin­köpings universitet och Uppsala universitet. Teamet genomför enkätstudier, effektutvärderingar och djupintervjuer av alla som finns i och runt projekten; deltagare, handläggare, ledning och styrgrupp. Syftet med utvärderingen är att se hur projekten utvecklas, hur man arbetar med metodutveckling, vilken effekt de har för deltagarna och inte minst ta tillvara de erfarenheter som görs i projektet och bidra till kun­ skapsspridning. Här presenteras kortfattat vad som hittills framkom­ mit av utvärderarnas arbete. Dirigo har presenterat fyra rapporter som bygger på processutvärderingar.

UMiA har presenterat två rapporter med resultat från enkäter och intervjuer med deltagare och medarbetare. Personal och deltagare nöjda med samverkan

Efter en skakig start börjar Dirigo 2 att komma på fötter. Projektet hade inledningsvis problem med stor personalomsättning i ledningen. Därtill var det ett antal medarbetare som slutade eller sjukskrevs. Detta bidrog till en allmän känsla av otydlighet. Brist

27

»


»

på struktur, i kombination med krav på att projek­ tet skulle ta in många ärenden, och för lite tid till metod­utveckling, är områden som har nämnts. Fort­ farande råder viss uppförsbacke men projektet har börjat ta itu med svårigheterna. UMiA kom igång något senare och kunde dra nytta av Dirigos erfarenheter och därmed i viss mån förebygga problemen med otydlig struktur. Samarbetet mellan myndig­ heterna lyfts dock fram som något positivt av med­ arbetare, ledning och deltagare. Av intervjuer med deltagare framkommer att de interna problem som Dirigo brottats med inte har gått ut över deltagarna. De tycker sig ha fått ett gott bemötande och samar­ betet har fungerat bra. Detta framgår också av de enkätstudier och intervjuer som genomförts i UMiA. Personalen har lyckats förmedla att de finns till för deltagarna och att de har tillräckligt med tid för att se varje individ. Medarbetarna tycker att de har fått bättre förstå­ else för de olika myndigheternas regelsystem.

»JAG FICK JOBBET JAG VILL HA OCH ÄLSKAR.«

Metoder med hög inlärningskurva

Båda projekten använder sig av metoderna Moti­ verande samtal (MI) och Supported Employment (SE). Dirigo 2 har haft gemensamma utbild­ ningar i metoderna för sin personal, vilket man inte har haft i UMiA. UMiA har i stället valt en modell med arbetspsykologer och en vårdkoordinator, som bidrar till kunskaps­ bildningen i projektet. Utvärderingstea­ met ser som sin uppgift att studera hur metoderna fungerar i projekten, men värderar inte metoderna i sig. Medarbetarna i Dirigo 2 tycker att de har fått för lite tid för att ut­ veckla metoderna inom ramen för den egna verksamheten. De

28


önskar sig handledarstöd och möjlighet att disku­ tera hur metoderna används med sina kollegor. ”Det är en sak att gå utbildningen, en annan att använda den”, sa en medarbetare. Efter att bristen på fortsatt stöd och handledning uppmärksammats, har pro­ jektet avsatt mer tid för metodutveckling, och några handläggare har fått utökad utbildning och fungerar nu som handledare åt sina kollegor. MI går ut på att deltagaren själv ska driva sin ut­ vecklingsprocess, snarare än att bli tillsagd vad han eller hon ska göra. Syftet är att sätta individen i cen­ trum snarare än myndighetsutövaren. Men metoden fungerar inte för alla, till exempel inte för personer med Aspergers syndrom. För dem kan det behövas ett annat alternativ. Supported Employment är en arbetsmetod för dem som aktivt söker arbete. Men deltagarna som kommer till Dirigo står lite längre från arbetsmark­ naden än vad som antogs vid projekt­starten och är inte alltid redo för att ta steget ut på arbetsmarkna­ den. Att lära sig arbeta enligt metoderna är tidskrävan­ de. Dessutom har det inneburit en stor omställning för personalen, särskilt på Försäkringskassan, som är van att arbeta med strukturerad och regelstyrd myn­ dighetsutövning. Utvärderarna menar att projektet tydliggör hur svårt det är att utveckla något nytt när det samtidigt finns höga förväntningar på resultat och produk­ tionstakt. ”Möjligen skulle man ha vunnit på att ge­ nomföra en förstudie där man i ett första steg kunde koncentrera sig på att utveckla metoder.” Praktiska problem är svåra att förutse

Längs vägen har en del praktiska problem uppdagat sig som inte förutsågs före projektstarten. De kan tyckas banala men upptar ändå tid och energi för både ledning och medarbetare. Ett sådant är att Försäkringskassan och Arbets­ förmedlingen har olika IT-system, vilket skapar svårigheter i samband med dokumentation. Myndig­ heterna har olika rutiner och olika journalsystem.

Svårigheten att dokumentera påverkar utvärderar­ nas möjlighet att dra slutsatser om arbetet i projek­ ten. Nu, efter halva projekttiden, har man börjat fundera över hur bristerna kan åtgärdas, vilket kan tyckas vara i senaste laget. Ett annat praktiskt problem är mötesrummens utformning. Försäkringskassan och Arbetsförmed­ lingen har olika förskrifter om hur ett mötesrum ska vara utformat. Försäkringskassans föreskrifter krä­ ver att det ska finnas två utgångar, en för handlägga­ ren och en för deltaga­ ren, vilket inte är fallet på Arbetsförmedlingen. Det gör att Försäkrings­ kassans personal inte kan ha kundmöten i Arbets­förmedlingens lokaler.

»DE GJORDE SÅ ATT JAG FICK BÖRJA PLUGGA.«

Låg svarsfrekvens på enkätstudie

Några statistiska upp­gifter över hur deltagarna upplever sin situation vid inträdet i UMiA går att utläsa av de pågående enkätstudier som genomförs av utvärderingsteamet vid Uppsala universitet. De har tagit fram en enkät som anpassats till målgrup­ pen unga med aktivitets­ersättning. Tanken är att alla deltagare ska svara både i samband med att de blir antagna till, och när de lämnar, projektet. För att kunna jämföra projekten med ordinarie verksamhet finns en kontrollgrupp med personer som är inskriv­ na hos Försäkringskassan, men utanför projektet. Enkäten omfattar 47 frågor om bland annat bak­ grund, utbildningsnivå, hälsa, arbetsförmåga och kontakt med handläggare. Hittills har gruppen fått in 176 svar, varav endast nio från personer som avslu­ tat sin medverkan i projektet. Än så länge vet inte forskarna varför de har fått in så få avslutningsenkäter. De funderar över om det beror på att deltagare lämnar projektet utan någon ordentlig avslutning, eller om enkäterna är svåra att

» 29


»

fylla i. En annan möjlig förklaring är att personalen inte är van att arbeta med enkäter och tycker att det är besvärligt, eftersom alla handläggare är vidtalade och vet att deltagarna ska fylla i enkäterna. UMiAs utvärderare kommer också att arbeta med intervjumetod och hoppas då kunna kompensera för eventuella svårigheter som deltagarna kan ha haft med att fylla i enkäterna. Deltagare med sviktande självförtroende

De flesta deltagare har gått igenom grundskolan och ofta gymnasieskolan. Enkätsvaren tyder också på att deltagarna uppfattar sig ha god eller mycket god hälsa. Däremot har mång låg tilltro till sin förmåga att lösa problem. Det är följaktligen ett område som utvärderarna anser att man bör arbeta mer med i UMiA. De flesta vill också arbeta. Av dem som remitterats från Arbetsförmedlingen vill 90 procent ha ett arbete, motsvarande

siffra för deltagare som kommer från kommunerna är cirka 75 procent. Mindre säkra är de på om de klarar av att arbeta. Av Försäkrings­kassans deltagare är endast tjugo procent absolut säkra på att de kan arbeta. Siffrorna ser något bättre ut för kommunens deltagare, där hälften av deltagarna är säkra på att de klarar av att arbeta. Jämfört med kontrollgruppen ser det lite mer posi­ tivt ut för UMiAs deltagare, där tror halva gruppen att de har större möjlighet att klara sig på arbets­ marknaden om ett år. Och närmare åttio procent tror att de kommer få stöd för att ta sig ut på arbetsmark­ naden genom UMiA. Sammanställningen gäller inträdesenkäterna. I skrivande stund har för få deltagare svarat på avslut­ ningsenkäterna för att det ska gå att göra en statistisk analys. I enkäterna finns också möjlighet att lämna kom­ mentarer. Här framgår att gruppaktiviteterna är uppskattade, eftersom de ger möjlighet till umgänge och erfarenhetsutbyte. Genom aktiviteterna ”kan man prova vad man orkar och klarar av”. Några har dock ansett att de inte är tillräckligt individanpas­ sade. Höga krav på projektledningen

»JAG SAKNADE LUGNARE TAKT OCH ANPASSNING AV AKTIVITETERNA.« Citaten är hämtade från enkäter och intervjuer från utvärderingen av UMiA.

30

Att arbeta med projekt i den här storleken, som dess­ utom innebär förändringar av etablerade samhälls­ strukturer, ställer stora krav på projekt­ledningen, inte minst för att arbetet med att leda projektet för­ ändras mycket under projektets gång. Inledningsvis behöver man fundera över vilken personal som ska finnas med i projektet, eftersom det innebär helt nya arbetssätt och rutiner. Då behöver medarbetarna mycket coaching och stöd. Längre fram ska ledningen arbeta med att samla ihop resul­ tat av metodutvecklingen och sammanställa erfaren­ heter. Slutligen kommer arbetsgruppen att splittras efter en tid av nära samarbete, vilket också kräver förberedelser. Parallellt med detta har projekten en tung admi­


PÅ VETENSKAPLIG GRUND Utvärderingen av Dirigo 2 genomförs av forskare på Linköpings och Uppsala universitet. Arbetet i Linköping utförs av universitetslektor Christian Ståhl på Rikscentrum för arbetslivsinriktad rehabilitering på Institutionen för medicin och hälsa. I utvärderingens referensgrupp finns även Kerstin Ekberg från samma forskargrupp. UMiAs utvärderingsteam finns på Institutionen för Folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet och består av fil. dr. Kjerstin Larsson och Åsa Andersén.

nistrationsbörda, som vilar på både ledning och per­ sonal, som en följd av att verksamheten delfinansie­ ras av Europeiska socialfonden. Medarbetare menar att det finns en risk för att projekten lägger mer tid på att leva upp till de kvantitativa målen i projekten än på att utveckla arbetsmetoder. Än så länge finns inga uppgifter från utvärderarnas sida, om hur projektet lever upp till de kvantitativa målen. De anser att projekten bör lägga större vikt vid kvalitetsfrågorna, för att underlätta en imple­ mentering av de metoder som fungerar. UMiAs utvärderare tycker att projektet fortsätt­ ningsvis ska lägga mer tid på att formulera arbetsme­ toden och att komma fram till vad projekten gör som inte görs i ordinarie verksamhet. Vill man uppnå en verklig förändring hos myndigheterna är det avgö­

»JAG VILL ERKÄNNA ATT JAG KUNDE SÖKA JOBB SJÄLVSTÄNDIGT.« rande att ha en helhetssyn och för det behövs gemen­ samma arbetsplatser på sikt, menar utvärderarna. Vad tycker arbetsgivarna?

Utvärderarna har inte pratat med arbetsgivare, där­ för sakas en bild av hur de upplever kontakterna med UMiA. Det återstår också att ta undersöka hur projekten har arbetat gentemot arbetsgivare. Texten bygger på intervjuer med Christan Ståhl, lektor på Linköpings universitet och Kjerstin Larsson, fil. dr. och forskare på Uppsala universitet.

31


Dirigo2

UMiA

I samarbete med kommuner och stadsdelsfÜrvaltningar i Stockholms län.

Tillsammans  

Ett infozine om Försäkringskassans projekt UMiA och Dirigo.

Tillsammans  

Ett infozine om Försäkringskassans projekt UMiA och Dirigo.

Advertisement