Page 20

INTERVJUN

ANNA LINDSTEDT, SVERIGES KLIMATAMBASSADÖR

»VI VILL INTE HA ETT NYTT KYOTO« Sveriges mest framgångsrika klimatförhandlare genom tiderna berättar om miljökatastrofer i den egna ­trädgården, att vara skuggad av indonesisk säkerhetstjänst och ett ­Paris-avtal som fortfarande bara är en papperstiger.

D

text Christian Daun foto Daniel Roos

en 12 december i fjol utbröt jubel, applåder, busvisslingar och golvstamp i konferenssalen i Le Bourget, Paris. Kakofonin var begriplig. Det som inte ens varit nära att ske i Köpenhamn sex år tidigare hade nu inträffat: världens länder hade enats om ett juridiskt bindande klimatavtal. På pappret i mötesordföranden Laurent Fabius händer stod det svart på vitt: ökningen av medeltemperaturen ska begränsas till »klart under« två grader, helst en och en halv. »Vi kan vara säkra på att världen kommer att vara i bättre skick för nästa generation«, kommenterade USA:s president Barack Obama. För Sveriges chefsförhandlare Anna Lindstedt innebar glädjescenerna slutet på hennes livs två viktigaste veckor. De senaste 14 dagarna hade hon ätit tre regelrätta måltider och snittat tre–fyra timmars nattsömn. Nu var hon så brusande lycklig att hon glömde hur utmattad hon var. Hon, doldisen från det lilla landet Sverige, hade spelat en viktig roll, både före och under förhandlingarna. Hennes skytteldiplomati hade gjort oöverbryggliga avstånd bryggliga. I svensk media hade denna förmåga renderat henne smeknamnet »brobyggaren«. Men vem var hon, Anna Lindstedt? Varför hade just hon skickats fram för att föra Sveriges talan?

20 | HAV & VATTEN 1 . 2016

K

anske är det eftertankens kranka blekhet, men när Anna själv blickar tillbaka på sitt liv ser det ut som om allt varit en enda lång förberedelse för uppdraget som klimatambassadör, för de där veckorna i Paris. Som barn upplevde hon en miljökatastrof i sin egen träd­ gård. Ja, två stycken för att vara exakt. Under uppväxten i norra Lund hände det vid två tillfällen att oljetanken som fanns nedgrävd i familjens radhusträdgård sprang läck. Oljan stod som en fontän över gräsmattan, med allvarliga skador som följd. Trädgården fick saneras; allt gräs och alla buskar byttes ut. På sjuttiotalet, då oljekrisen bröt ut, förvandlades misstan­ ken Anna fattat som flicka till drabbande insikt: mänskligheten var beroende av en ändlig och miljöskadlig resurs. Efter gymnasiet läste hon språk vid Sorbonne i Paris, sedan till journalist på Skurups folkhögskola. Anna ­kombinerade reporterjobb på tidningarna Nerikes ­Allehanda och Arbetet med kompletterande studier i statsvetenskap, internationella relationer och national­ ekonomi. Hon funderade på att bli utrikeskorrespondent men ändrade sig då hon fick nys om UD:s handläggarutbild­ ning (numera diplomatprogrammet). Intagningskommittén imponerades av hennes arbetsprover, inte minst en uppsats om källsortering och det personliga miljöansvaret. Efter inträdesprov och två dagars intervjuer stod det klart att Anna var en av de utvalda. 1991, efter avklarad utbildning, fick hon jobbet som andre ambassadsekreterare i Indonesi­ ens huvudstad Jakarta – och slängdes rakt in i hetluften.

Profile for Havs- och vattenmyndigheten

Hav & Vatten, nr 1 2016  

I det här numret kan du bland annat läsa om konstsnöns påverkan på sjöar och vattendrag och utmaningen med att få en vattenkraften mer miljö...

Hav & Vatten, nr 1 2016  

I det här numret kan du bland annat läsa om konstsnöns påverkan på sjöar och vattendrag och utmaningen med att få en vattenkraften mer miljö...

Advertisement