Issuu on Google+

   

Insida/Utsida      

–  modernismens  arkitekturs  två  sidor                              

Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


Hur  ska  en  byggnad  ritas?  Under  modernismen  fanns  det  olika  åsikter  om  i  vilken  ordning  en   byggnad  skulle  utformas.  Antingen  inifrån  och  ut  eller  att  utseende  och  form  utifrån  var  det   som  hade  störst  betydelse.  I  den  här  essän  ska  jag  därför  försöka  få  en  klarhet  i  vilka   modernister  som  tar  ställning  i  denna  fråga,  om  det  finns  några  speciella  arkitektoniska  verk   som  tydligt  visar  ngn  av  åsikterna  och  vad  det  olika  åsikterna  har  lämnat  efter  sig,  hur  de   påverkat  omvärlden.  Anledningen  till  att  jag  just  valt  detta  ämne  är  att  jag  vill  ge  både  mig   själv  och  läsaren  en  möjlighet,  genom  den  information  jag  fått  fram,  att  kunna  bestämma   vilken  av  åsikterna  man  föredrar.                                  

Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


I  texten  Nytt  och  Gammalt  skriven  av  Asplund  finns  delar  som  beskriver  dehär  två  åsikterna.   Han  skriver  att  det  sammanhang  som  fanns  mellan  innehåll  och  form  i  gammal  god   arkitektur  inte  längre  finns  i  vår  tid.  Han  menade  att  det  samband  som  funnits,  i  arkitekters   verk,  mellan  estetik  och  praktikalitet  under  1800-­‐talet  försvann  och  blev  enskilda  saker.   Också  sambandet  mellan  interiör  och  exteriör  försvann  och  arkitekter  engagerade  sig  bara   för  att  rita  fasader  och  exteriöra  former.  Han  menade  också  att  fasaderna  också  började  ta   avstånd  från  byggnadernas  ändamål  och  funktion  och  det  praktiska  såsom  planlösningar  och   interiör  blev  åsidosatta.  På  något  sätt  var  det  som  att  byggnadens  ansikte  utåt  blev  betydligt   viktigare  än  hur  den  skulle  fungera  att  vistas  i.    

Ett  konkret  exempel  på  att  detta  inte  fungerade  beskriver  han  när  han  skriver  

om  när  en  ”ganska  god  arkitekt”  byggde  en  skolbyggnad.  Arkitekten  var  förälskad  i  1700-­‐tals   barock  och  ville  därför  bygga  skolan  i  denna  stil.  Skolan  ville  ha  det  ljust  och  stora  fönster   medans  stilen  tvingade  arkitekten  till  småfönster  och  fönsterlösa  tak.  Resultatet  beskrivs  av   Asplund  som  en  kompromiss  som  varken  blev  bra  skola  eller  bra  1700-­‐talsbarock.      

Asplund  skriver  också  hur  arkitekters  förkärlek  till  att  välja  en  stil  till  deras  

byggnader  förstör  sambandet  mellan  insida  och  utsida.  Han  beskriver  det  lite  som  att   arkitekterna  klär  ut  de  moderna  konstruktionerna  i  de  olika  stilarna  vilket  resulterar  enligt   honom  i  att  de  inte  blir  mer  än  det.  Utklädnader.  En  utklädnad  som  döljer  den  tekniska   utveckling  som  skulle  kunna  framhävas  och  visas  upp  och  då  också  passa  bättre  ihop  med   interiören.  Asplund  beskriver  arkitekternas  förmåga  att  knyta  sig  till  stilar  som  ett  medel  att   dölja  de  fuskverk  som  han  menar  att  de  ritar.  Han  skriver  såhär:  ”De  arkitektoniska   nödvändigheterna  vägg,  fönster,  dörr,  trappa,  balkong,  tak,  skorsten  se  där  våra  medel.   Tiden  söker  förenkling,  renodling,  lugna  linjer,  vackra,  släta  ytor.”  Han  menar  alltså  att   tillkrånglade  stilbundna  arkitektoniska  verk  inte  längre  passar  våra  behov  som  byggnaderna   ska  tillgodose.  Vi  behöver  enkelhet,  menar  Asplund,  enkelhet  som  gör  att  utsida  och  insida   återigen  kan  börja  prata  med  varandra.   Något  som  gjorde  denna  enkelhet  möjlig  var  att  man  under  modernismen   började  bygga  arkitektur  där  de  yttre  delarna,  alltså  fasaden,  inte  behövde  vara  bärande.   Istället  placerades  den  bärande  konstruktionen  i  mitten  utav  byggnaden  vilket  då   möjliggjorde  att  fasaderna  kunde  vara  betydligt  tunnare  och  till  och  med  gjorda  av  glas.     Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


I  ”The  language  of  the  post-­‐modern  architecture”  skriver  Charles  Jencks  i  den  första  delen   om  den  envärdiga  formen.  Det  vill  saga  arkitektur  som  skapas  runt  en  eller  få  värden.  Här   lyfts  Mies  van  der  Rohes  verk  fram  som  exempel  på  detta  just  för  att  han  använder  få   material,  raka  linjer  och  en  geometrisk  form.  Just  dessa  enkla  stål  och  glas  lådor  har  sedan   dess  varit  den  mest  använda  form  utav  arkitektur  och  blivit  en  form  av  symbol  för   kontorsbyggnader.      

Jencks  skriver  också  om  Mies  van  det  Rohes  syn  på  funktion.  Jencks  menar  att  

han  ritade  såkallade  universella  byggnader  i  och  med  deras  få  funktioner  som  då  innebar  att   de  inte  ritades  bara  för  ett  ändamål.  Mies  van  der  Rohe  ska  också  ha  tyckt  att  funktionen  i  en   byggnad  var  så  kortlivad  och  tillfällig  att  den  var  helt  oviktig.  Han  har  därför  inte  direkt  någon   av  de  två  åsikter  jag  tar  upp  här.  Eftersom  att  han  ser  funktionen  som  oviktig  ritade  han  inte   byggnaderna  inifrån  och  ut.  Men  inte  heller  la  han  någon  jättefokus  eller  tid  på  sina  enkla   glasfasader.  Så  utifrån  och  in  stilen  passar  inte  heller  in  på  honom.  Kanske  var  han  mer   insnöad  på  enkelheten  i  hans  byggnader  att  kopplingen  mellan  insida  kom  i  skymundan.   Samtidigt  kan  man  ju  också  argumentera  för  att  han,  just  på  grund  utav  fasadens  enkelhet   och  att  den  inte  var  bärande,  var  tvungen  att  rita  den  inifrån.  Men  då  mer  konstruktionen  än   de  olika  rummens  funktionalitet.  Mies  van  der  Rohe  har  däremot  gjort  det  som  Asplund   efterfrågat.  Att  istället  för  att  klä  ut  den  nya  tekniken  i  gammal  stil  visas  den  i  Rohes   byggnader  upp  just  på  grund  utav  de  tunna  glasfasaderna.       I  Adolf  Loos  text  ”Ornament  och  brott”  berättar  han  om  ornament  och  hur  de  är  ett   fenomen  som  inte  längre  passar  i  vår  tid.  Han  skriver  om  ornament  som  något  som  hörde  till   de  arkitektoniska  stilar  från  förr  och  hur  de  idag  förstör  den  enkelhet  som  numera   efterfrågas  och  efterstävas.  Han  ser  ornamentiken  som  ett  hot  mot  fasadens  och   byggnadens  funktion.  Vad  han  menar  med  det  är  att  lägga  onödig  tid  på  att  smycka  ut   byggnader  gör  byggnadsprocessen  oeffektiv  och  försämrar  slutresultatet.  Det  som  man  då   kan  utlösa  från  texten  är  att  Loos  men  att  allt  utan  funktion  är  obetydligt  och  onödigt.  Det  är   något  som  inte  ska  finnas  på  och  i  den  arkitektur  vi  ritar.  Om  man  då  ser  på  honom  utifrån   de  åsikter  som  jag  tar  upp  i  den  här  essän  så  tillhör  han  då  den  typen  som  skulle  säga  att   insidan  ska  ritas  först  då  det  är  där  byggnadens  funktion  är.  Just  för  att  han  menar  att  allt   Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


utan  funktion  är  oviktigt  och  inte  borde  finnas.  Det  skulle  då  betyda  att  om  man  ritade   byggnaderna  utifrån  och  in  kunde  funktionen  gå  förlorad  och  byggnaden  kunde  då  enligt   Loos  bli  något  som  inte  skulle  fungera.       I  Life  on  a  Leaf  skriver  Jan-­‐Erik  Andersson,  författaren,  om  relationen  mellan  innanför  och   utanför.  Han  skriver  att  antingen  låter  arkitekten  strukturen  bli  den  estetiskt  rena   kärnformen  i  byggnaderna  eller  så  ritar  han  eller  hon  ”dekorerade  skjul”  som  under   postmodernismen  när  utsidan  inte  alls  skulle  spegla  insidan.  Andersson  skriver  också  att  den   ornamenterade  utsidans  roll  i  arkitekturen  beror  på  hur  sammankopplad  konstruktionen   (skelettet)  är  med  den  omslutande  fasaden  (skalet).  Antingen  kan  skalet  dölja  byggnadens   inre,  peka  på  skelettet  eller  fullt  ut  framhäva  arkitekturens  konstruktion.  Det  som  han  dock   framhäver  är  vikten  av  att  arkitekten  tänker  på  vad  fasaden  berättar  om  byggnaden.  Då  det   är  den  som  pratar  och  kommunicerar  med  omvärlden  kan  ogenomtänkta  lösningar  till  den   göra  byggnaden  till  ett  misslyckande.      

Här  står  det  också  hur  grekerna  ansåg  att  de  fanns  en  inre  förbindelse  mellan  

det  inre  och  de  yttre  och  hur  nödvändigt  den  yttre  stilen  var  för  byggnadens  uttryck.  Denna   yttre  konstform  ska  då  stå  mot  den  inre  kärnformen  som  ett  estetiskt  utryck  och  på  något   sätt  förklara  och  visa  upp  kärnan  på  ett  enklare  sätt.  Det  som  då  är  märkligt,  skriver   Andersson,  är  hur  man  kan  skapa  utsidans  konstform  oberoende  av  byggnadens  kärna  i  form   utav  falska  fasader.  För  att  om  den  genomgående   åsikten  är  just  att  fasaden  har  en  koppling  till   insidan  borde  ju  då  fasaden  också  rent  estetiskt   berätta  om  konstruktionen.  Samtidigt  lyfter  han   också  fram  fasaden  på  Otto  Wagners  Postsparkasse   i  Wien  som  ett  exempel  på  hur  arkitekter  under   modernismen  går  ifrån  fasadens  koppling  till  konstruktionen.  De  15  000  bultar  som  sitter   öppet  i  fasaden  inte  alls  har  något  med  hållfastheten  av  byggnaden  att  göra.  Istället  sitter   aluminiumplattorna  på  fast  med  små  skruvar  som  knappt  syns.  Det  gör  då  att  även  något   konstruktionsmässigt  som  bultar  kan  vara  ornament  på  en  falsk  fasad.     Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


Hill  House   Hill  House  i  Helensburgh,  Scotland   visar  tydligt  att  en  av  sätten  att  rita  en   byggnad  har  använts.  Här  ser  man  att   Charles  Rennie  Mackintosh,  arkitekten   som  ritat  det,  har  tänkt  på  insidans   funktion  och  sen  ritat  fasaden  likt  ett   skal  runt  innanmätet.  Man  ser  till   exempel  tydligt  var  trappan  är,  vilka   rum  som  är  stora  respektive  små  och  man  kan  nästan  skapa  sig  en  bild  hur  planlösningen  ser   ut  innanför  skalet.  Man  skulle  även  kunna  tro  att  byggnadens  olika  delar  är  tillbyggnader   som  lagts  till  i  efterhand  på  en  redan  befintlig  byggnad.  Utifrån  har  byggnaden  inget   sammanhang  och  den  ser  ut  lite  som  ett  hopplock  av  olika  former  och  kroppar.  Tittar  man   däremot  på  bilder  på  interiören  märks  inte  alls  känslan  utav  ett  hopplock.  Inifrån  är   byggnaden  välplanerad  och  verkar,  genom  vad  jag  kunnat  se  på  bilder  och  ritningar,  ha  ett   naturligt  flyt  genom  byggnaden.  Hill  House  är  alltså  ett  tydligt  exempel  på  arkitektur  som  i   ritats  med  fokus  på  insidan  och  där  arkitekten  sett  på  fasaden  mer  som  ett  skal.   Bofills  Båge   Bofills  Båge,  ett  bostadshus  på   Södermalm  i  Stockholm  ritad  av  Ricardo   Bofills,  är  däremot  ett  exempel  på   motsatsen.  Här  visar  inte  fasaden  alls  hur   byggnaden  ser  ut  på  insidan  utan   stämmer  överhuvudtaget  inte  in  på   våningsplanen.  Byggnaden  har  alltså  en   såkallad  falsk  fasad.  Här  har  arkitekten   istället  tänkte  mer  på  hur  byggnaden  uppfattas  utifrån  än  på  hur  rummen  på  insidan  är   utformade.  Utifrån  måste  man  ju  faktiskt  medge  att  byggnaden  känns  mycket  överdådig  och   liknar  mer  ett  slott  än  ett  bostadshus.  Det  ser  till  exempel  ut  som  att  rummen  har  en  enorm   takhöjd  i  och  med  fasadens  höga  fönster.  Men  vissa  av  rutorna  är  alltså  blinda  och  bakom   Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


den  överdådiga  fasaden  döljer  sig  alltså  mer  konventionella  lägenheter  som  inte  knyter  an   till  och  passar  tillsammans  med  den  slottslika  fasaden.       När  jag  först  tänkte  på  vilken  av  åsikterna  jag  föredrog  kände  jag  direkt  för  att  man  ska  rita   byggnaderna  utifrån  och  in  och  främst  sätta  tid  till  utsidan.  Detta  just  för  att  jag  tycker  att   utsidan  är  det  som  är  ansiktet  utåt  mot  publiken.  Det  ansikte  som  ska  prata  med  inte  bara   byggnadens  ägare  utan  alla  som  på  något  kommer  i  kontakt  med  byggnaden.  Dessutom  är   det  utsidan  som  ger  det  första  intrycket  och  vi  vet  ju  alla  hur  viktigt  det  anses  vara.  Att  den   också  är  det  som  ska  tala  med  omgivningen  såsom  naturen  eller  andra  byggnader  gör  den   ännu  viktigare.  Fasaden  är  ju  inte  viktig  bara  för  den  enskilda  byggnaden  men  också  för   stadsbilden  som  byggnaden  är  en  del  av.  En  annan  sak  som  gör  fasaden  viktig  är  att  den   kopplar  byggnadens  insida  till  världen  utanför  och  det  är  nog  det  som  gjort  att  jag  ändrat   min  syn  på  detta  något.    

Den  som  istället  tycker  att  insidan  ska  ritas  först  och  läggas  mest  vikt  på  verkar  

tycka  att  funktionen  som  arkitekturen  är  tänk  ha  är  det  viktigaste.  Eftersom  att  funktionen   för  det  mesta  finns  inne  i  byggnaderna  blir  det  då  just  insidan  som  har  störst  betydelse  för   god  arkitektur  enligt  dem.    Dessutom  är  det  också  oftast  så  att  merparten  av  tiden  kommer   köparen  av  arkitekturen  befinna  sig  på  byggnadens  insida.  Det  är  också  ett  starkt  argument   för  varför  en  arkitekt  ska  lägga  mest  tid  på  insidan.    

Men  jag  tycker  att  en  arkitekt  har  ett  större  ansvar  än  att  göra  sina  kunder  

nöjda.  Han  eller  hon  kan  göra  köparen  till  den  mest  nöjda  och  stoltaste  personen  på  jorden   och  samtidigt  göra  ett  helt  grannskap,  stad  eller  land  fullständigt  rasande.  Därför  är  det   viktigt  att  arkitekten  tänker  på  en  helhet  och  det  är  väl  just  där  min  åsikt  just  hamnat.  Jag   tycker  inte  längre  att  arkitekturens  form  och  utseende  utifrån  är  det  ända  som  ska   bestämma  slutresultatet.  Mycket  beroende  på  att  en  byggnad  utan  funktion  enligt  mig  och   många  andra  inte  är  mycket  av  en  byggnad  alls  då  en  funktion  oftast  är  det  som  efterfrågas   innan  designarbetet  ens  börjat.  Men  något  som  jag  nu  tycker  har  ännu  större  betydelse  för   en  byggnads  helhet  är  hur  insidan  och  utsidan  spelar  tillsammans.  Att  utsidan  inte  bara  är   fantastisk  och  häftig,  som  jag  kanske  tyckt  tidigare,  utan  och  speglar  insidan  och  berättar  om   den  är  numera  lika  viktigt.  Jag  tycker  numera  att  fasaden  måste  kännas  som  en  del  utav  hela   Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


byggnaden  och  inte  bara  som  ett  skal  som  bara  talar  med  sig  själv  såsom  falska  fasader  kan   göra.  Så  den  åsikt  jag  numera  har  är  att  jag  fortfarande  tycker  att  utsidan  är  viktig  men  att   den  inte  kan  stå  helt  för  sig  själv.  Den  måste  fungera  tillsammans  med  omgivning  men   framförallt  insida  och  på  så  vi  skapa  en  helhet.  Utan  en  strävan  efter  helhet  står  vi  snart  inför   ett  fasadval  som  liknar  hur  vi  väljer  färg  på  våra  bilar  eller  vad  vi  köper  för  kläder  och  då  har   poängen  med  att  rita  enskild  och  unik  arkitektur  tappats.  Helhet  är  alltså  mitt  nya  sätt  att  se   på  arkitektur  och  är  nu  sättet  som  jag  kommer  att  tänka  på  när  jag  besöker  byggnader.                  

                Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


Källförteckning   Andersson,  Jan-­‐Erik  (2008)  Life  on  a  Leaf  –  Teoriboken  del  1&2   Loos,  Adolf  (1985)  Ornament  och  brott:  fyra  texter  om  arkitektur,  Göteborg   Jencks,  Charles,  The  Language  of  the  Postmodern  Architecture   Asplund,  Gunnar,  Acceptera  –  (Nytt  och  Gammalt)    

 

Gustaf  Ridderström  UMA1  AUTUMN  2011    


Insida/utsida - modernismens arkitekturs två sidor