Page 1

Signerat Om ålder Även jag har varit ung - ”kanske yngre än de flesta”, som nån klok person uttryckte saken. När jag var ung var min högsta önskan att bli äldre - det är det fortfarande för resten, fast inte av samma skäl. Då såg jag fram emot att få bära långbyxor, spotta snus och bli sedd som en klok person. I min barndom kunde de flesta småttingar som gjorde någon form av viljeyttring få höra ”Din vilja hänger på en kvist i skogen - nu gör du som jag säger”. Mina föräldrar var väl litet mesiga av sig så jag fick inte höra det där, men jag fick höra talas om det. Gammal är man när ens omgivning börjar tala om att man ser ungdomlig ut. Det är ett osvikligt tecken. Gammal är man också när man tycker att skojigheter inte är skojigare bara för att de framförs på amerikanska. Framtiden blir också allt kortare när man blir äldre, och därför vill man inte så gärna tala om den. Tyvärr upptäcker man alltid för sent att varje ålder har sina fördelar, som Joseph Joubert skriver. André Gide har påpekat att hög ålder har sina hälsomässiga fördelar - exempelvis spiller man ut ganska mycket av den alkohol man annars skulle ha druckit. Någon annan klokskalle har påpekat att ålderdomen är den tid då man kan sjunga medan man borstar tänderna. Så nog finns det fördelar alltid. När jag växte upp var det alltså litet fint att vara gammal. Man var vördnadsbjudande, man hade livserfarenhet som man kunde dela med sig av, man visste vad livet hade att erbjuda av allsköns vrånghet och fanskap och hur man på bästa sätt skulle undvika sådant. Gammal och klok hette det.

6

I många kulturer är det så än i denna dag. Dock inte hos oss. Idag är vi gammelstabb i bästa fall köttberg att släpa på för de unga, i sämre fall ett ”ärende för hemtjänst och psykvård”. Det är litet lustigt - jag hittar inget bättre ord - att det är så likt sig i bägge ändarna, från början och på slutet. Man kissar på sig, man talar litet otydligt och man tycker om glass. Man är beroende av människor omkring sig och man går litet dåligt. Livet är en cirkel - eventuellt föds man på nytt när man har kilat hela varvet runt. Det visar sig så småningom. Men vad jag tänkte skriva om egentligen - man blir också mångtankig på gamla dar - var något helt annat. ’Mångtankig’ är väl ett förtjusande uttryck, som jag minns från min barndom. Det betydde att man gärna svävade ut från ett påbörjat tankespår, att man gled iväg på en associationskurva utan att maniskt hålla sig till en enda linje. Litet negativt var väl uttrycket, men jag undrar ändå om man inte borde glädjas åt att kunna ha mer än en tanke samtidigt i skallen. En hel del politiker kunde vara stolta om de behärskade den där tekniken. Hur som helst var min grundtanke i det här fallet den att dagens ungdomsfixering kanske håller på att bära iväg för långt. Håller vi inte på att missa en hel del förvärvad kunskap genom att förpassa folk över 50 till utvisningsbåset. Ministrar skall helst vara blonda 25-åringar med utslaget hår och ”gubbe” är ett skällsord som används överallt utom i fotboll där man till och med kan få höra 11-åriga knattar tillropas med ”Kom igen, gubbar!” I damfotboll är det tvärtom - där hörs

även elderly ladies i old-girls-klassen hojta till varann ”Kom igen, tjejer!” Nu kan naturligtvis en eventuell läsare av dessa rader hävda att jag talar i egen sak - och vem gör inte det? Men uppriktigt sagt har det inte så mycket med min egen ålder att göra - det har i stället att göra med en uppriktig ängslan att göra - att vi håller på att missa flera generationers samlade kunskap och erfarenhet. Lyssna till exempel på vad en ung vacker krönikör i Expressen - tidningen med stink – för några år sen hade att säga om mig och mina jämnåriga. Hon heter Linda Skugge och att hon får breda ut sig över flera spalter i en stor (i rent upplagemässig bemärkelse) tidning kan möjligen illustrera vad jag menar. Så här skriver hon om oss äldre herrar: ”Vi kan skuffa in dem på nåt sketet hem fullt med analbakterier, där de kan sitta och ruttna. För vem bryr sig om nån jävla gammal gubbe som står vid gravens rand och inte ens kan få upp den längre, ett skrumpet jävla russin. Jag hatar dem!” Käre unge vän, klipp ur den där texten, bevara den, och uppsök Linda Skugge på hemmet och stick den under hennes vid det laget sannolikt välanvända näsa. Fråga vad hon tycker om den och passa samtidigt på att fråga vad klåen analbakterier är för nåt. Samt sänd en postum och högaktningsfri hälsning från mig. Nicke Sjödin


Signerat Om Norrland Den 8 december 1991 bildades en norrländsk regering på Hallstaberget i Sollefteå. Svenska folket hade valt Amos Persson, alias Henning Lundström, till Norrlands president och ett stort antal ministrar var utsedda, Bengt Lindström (ja, just han, konstnär’n), Assar Rönnlund, Werner Vögeli (matminister), Pelle Svensson, Jeja Sundström, Stig Strand, Lasse Eriksson m fl, m fl. Regeringen blev dessvärre inte långlivad, mest därför att alla höga instanser på svensk regerings- och kommunalnivå tog den som ett av Amos Perssons många skämt. Förslag som gällde olika viktiga norrlandsfrågor avfärdades därför med en raljerande axelryckning. Det enda som finns kvar idag är några enstaka norrlandsflaggor, som man sommartid kan se vaja utanför övriga tider på året övergivna stugor i glesbygden. Det var emellertid inget skämt, och idag när jag bläddrar i pärmen med handlingar från den tiden, kan jag djupt beklaga att det gick som det gick. När man läser jeremiaderna från huvudkommunen om att man i Danderyd och liknande orter tvingas försörja oss norrlänningar, skulle man vilja lägga fram synpunkter som då kom från de olika ”ministrarna”. Idrottsminister Assar Rönnlund vill till exempel verka för att våra stora idrottsprofiler ska ges möjlighet - inte minst skattemässigt - att bo kvar och verka här hemma. Och visst är man böjd att hålla med honom när man konstaterar att även dagens stjärnor - Kajsa och Christian och allt vad de heter inte bor i Sverige. De borde väl tävla för Monaco egentligen. Och försvarsminister Karl Forsbergs ord klingade uppenbarligen för döva öron: ”Hela Sverige ska leva. Hela Sverige ska försvaras. Sverige behöver de militära förband som nu finns i Norrland.” Som sollefteåbo helt utan militär är det lätt att instämma i Dagens Nyheters rubrik för

6

några år sedan ”Sollefteå förblöder”. Tror fanken det, när vi inte har några förband. Miljöministrarna Stig Strand och Arne Söderström har högst upp på sin lista ”Inget kärnavfall till Norrland” med tillägget ”Låt dom sköte på ort å ställe atomavfalle, dom som ha tjene pärninga på process’n i övrigt”. En nominerad ministerkandidat - Sara Lidman - har en gång berättat att hon i nåt fint sammanhang nere i Europa fått se en karta över Skandinavien, och där var ett streck draget rakt över i höjd med Sollefteå faktiskt, och på ytan där ovanför stod skrivet: ”Detta är ett mycket stort område, det är synnerligen glesbefolkat och det har en utomordentligt bra berggrund”. Ja, voffor man säger på dette viset är ju inte så svårt att räkna ut. Kulturministern Carl-Axel Nordenberg skriver bland annat: ”Norrland har inte de stora världsberömda teaterscenerna, de spektakulära idrottsarenorna eller de skattemedelsfinansierade musiakuditorierna - men Norrland har den inhemska, genuina, litet dolda kulturen, som vi ska hjälpas åt att manifestera.” Och folklivsforskningsministern Thorsten H Holm: ”När Sverige inte längre kunde leva på kungar och fornstora dar, blev den nationella myten våra naturtillgångar. Och var fanns dom ? Jo, i Norrland. Här fanns skog, malm och vatten. Norrland blev ’Framtidslandet’. Norrland blev Sveriges segerhuva. När bonden i södra Sverige levde under storgodsägare, var bonden här i Norrland fri. Vi är arvtagare. Låt oss förvalta arvet på ett ansvarsfullt sätt.” Energiminister Rolf Rämgård lovar att verka för att 3 öre per kilowatt av den skatt som tas ut av vattenkraften från de norrländska regionerna återförs dit. Justitieminister Pelle Svensson anknyter till detta när han slår fast ”att föra all elkraft söderut över norrlandsgränsen

utan skälig ersättning bör betraktas som olaga kraftavledning och rejäla skadestånd utdömas.” Och regeringens konsult, tillika utredare, den tyvärr nu bortgångne hedersmannen Kurt Jansson, uttrycker sina tankar i en vers med bl a följande rader: ”Med kraft har vi dagligen servat vårt söder, med kraft ifrån oss sina konton man göder, med kraft är det hög tid att hävda vår rätt, i kraft av vårt välstånd bör detta bli lätt.” Må vara att många såg detta med norrlandsregering som ett jippo - men med, som det brukar heta, facit i hand, kan jag inte annat än tycka att det var synd att den blev så kortlivad. Nicke Sjödin


Signerat

Slow shopping Ett snabbköp är enligt en definition jag läst en inrättning där man skaffar vad man vill ha på 30 sekunder och sen står i kö för att få betala i tre och en halv timme. Detta må vara en lätt överdrift, men något ligger det väl däri. Men nu läser jag i braskande annonser om att man i Sundsvall kan ägna sig åt något som heter ’slow shopping’. Lysande. Låt vara att det är ytterligare ett av dessa idiotiska namn – vad är det för fel på ’långsamhandla’ eller ’trögköp’ – så vill jag hävda att det är inget nytt. I en centralt belägen varumarknad i den staden– av illasinnade kallad ’gubbdagis’ eftersom det är där man kan få se herrar i min ålder i timtal gå omkring och vända och vrida på vinkelslipar och liknande oumbärligheter – där slowshoppade jag för en tid sedan så det bara rök om det. Jag gick omkring och vände på de de där vinkelsliparna och ett par timmar senare kom jag ut med en liten påse innehållande två små skruvar.

Även i Sollefteå kan man slowhandla kan jag tala om. Det händer rätt ofta att jag får tvärnita framför nån livsmedelshökare eftersom en intillsittande i bilen hojtat åt mig: ”Stopp, jag måste gå in och köpa en liter mjölk”. Ja, då slår jag på bilradion i väntan på den där litern. Efter att ha lyssnat igenom Ekonomiekot, Radioföljetongen, Andrum samt Vid dagens slut kan jag välkomna henne tillbaka. Bärande på två fyllda kassar och ett sardoniskt leende i mungipan (dvs kassarna bär hon inte i mungipan). Visst kan man kalla sånt för slow shopping, om man är på det humöret – vilket man som regel är. Jag är en urusel shoppare, det ska villigt erkännas. Och det gäller både långsam och snabb shopping, fast mest hänger jag mig åt den senare varianten. Vid närmare eftertanke finner jag att det nog är ett av de få tillfällen i livet då jag numera kan betraktas som snabb. Köpa kläder försöker jag

Rossörycket 29 mars kl 12-14. 1:a pris 5000:-

2:a pris 1000:-

3:e 500:-

undvika, men ibland måste man ju, och då ska det gå fort. ”Ro hit med en vitskjorta med så många X som möjligt i kragen”, så lyder min ordergivning. När jag ska köpa skor provar jag alltid bara den ena, passar den så passar den andra också, det har livet lärt mig. Övriga paltor håller jag bara upp framför bålen och sen går jag och betalar. Jag har hört att det finns herrar som begär att få prova skjortor. Skandal – om de inte gillar den då. Ska den stackars expediten stå och pillra in alla miljoner knappnålar som man strött omkring sig kanske? Lasse Eriksson har skrivit en bra bok med titeln ”Gode Gud, ge mig tålamod, men låt det gå fort”. Det är en tes man ofta har anledning att mumla när man är ute och shoppar. För övrigt shoppar jag aldrig – jag är en handlingens man. Nicke Sjödin

ROSSÖTJÄRN

+ STORT PRISBORD.

Vedbunt alt. 4000:- utlottas på förköp. Förköp senast tisd. 24 mars. Startpris: 100:- på postgiro 942739-4. Uppge namn adress & förköp. Mer info på Tel. 070-666 76 80, 070-344 88 49. www.rossonsfvo.se

6


Signerat

Om värdet av att läsa till slut Litet tidigt kanske, men rätt som det är, så är det dags. Börja planera redan idag. Hur många av herrskapet har satt ihop en hammock? Eller gjort annat vårgöra? Hur många av er som bläddrar i denna tidning har läst instruktionsboken för diverse trädgårdsapparater till slutet? Nej, jag tänkte väl det. Ni gör precis som jag – ni läser början, ni får i gång hela rasket och berömmer teknikens alla framsteg. Det surrar och det dånar och grässtrån går av och lövsly faller och man känner sig som en moderniserad andraplansstatist i nån bonderoman av Ivar Lo-Johansson. Resten av boken slänger man in i nåt avsides skåp – det vill säga man slänger ju in hela boken, men dess senare halva får förbli som del 2 av Heidenstams ”Hans Alienus” – oläst. Men sen - efter sista gräsklippningen och sista jordfräsandet och sista mossrivningen och sista kantklippningen och sista lövslyröjningen och sista häckhuggningen och sista fällda björken och sista lövblåsningen och sista gudvetallt – då har ni glömt att den där boken finns. I stället släpar ni med en lättnadens suck in diverse maskiner i redskapsboden, välter skottkärran över hela maskinparken och går i ide. Möjligen baxar ni ut snöslungan och alla skovlarna och känner er duktiga inför denna framförhållning. Däremot bortser ni från allt som står på slutet i instruktionerna. Det där om att göra rent och byta olja och putsa förgasare och noppa drivhjul och rensa avlopp och länsa utblås och fila kedjor och göra allt som ni råddes att göra i den tyvärr olästa delen i den medföl-

6

jande manualen. Nej, in med hela skiten och skottkärran över, är valspråket. Hammocken bär man in i en ryggsäck – stänger och hyskor och hampor och små jävla fjädrar och stag…rubbet går in i en vanlig Fjällräven-säck. Sen kommer våren – småfåglar och häggar och nyutslagna ölburkar i dikesrenarna och strax är det dags att baxa ut vårbruksmaskinerna igen. Gick de i gång i fjol ska de väl gå i gång i år, lyder det inre resonemanget. Klart man kollar att oljenivån är den rätta – även om man något litet förvånas över vilken tunnflytande och bensindoftande olja som används i såna här maskiner. Därpå för man med silkesmjuka fingrar en fastrostad liten spak till en symbol som liknar en huvudperson i Ringaren från Notre Dame – det är en sköldpadda som betyder ’choke’ inser man senare. Sen är det bara att rycka i snöret. Och rycka i snöret. Och rycka av snöret. Snörhållaren på de flesta gräsklippare är av samma typ som den där graven som vi sett att Birger Jarl sannolikt förvarats i. Omöjlig att få upp utan två järnspett och en rulle trotylstubin med andra ord. Då skiter man i att gräset är långt – det är ju bara trevligt att ställa hammocken i litet fotknölslångt gräs. I min barndom hade en del människor nåt trolltyg som kallades ’bjära’. Den var gjord av ullgarn och litet blod och några hudflagor och hade den egenskapen att den kunde dra godsaker – hö och smör och goda älgpass till dess ägare. Visserligen fick ägaren i gengäld lova bort sin eviga sin själ till djävulen, men litet får man ju offra också, resonerades det. Nån rackare i mitt grannskap har en

sån där bjära än idag – fast en litet mer specialiserad rackare. Smör och kött betraktar den med ett överlägset leende – däremot är den som en igel på hammockar, eller i vart fall delar av sådana. Om 237 delar av hammocken ligger på plats i – ja, ryggsäcken ni minns – så nog är den viktiga tvåhundratrettioåttonde borta. Ofta det där staget som ska hålla en vilandes lekamen i dess enda naturliga läge – det horisontella. Hela paulunen pekar neråt som svensk ekonomi ungefär och man kan inte bestämma sig för om man vill ha blodet i huvudet eller i lilltån. Blod ska man ha i magen för det är där man har jobbet – matsmältningen. Å andra sidan är det bra om delar fattas. Då behöver man inte bläddra hit och dit och undra hur man ska göra för att få ihop eller i gång eländet. Om nu hammockar över huvud taget går i gång, ens med den mest detaljrika beskrivning. Nicke Sjödin


Signerat

God påsk För några år sedan läste jag strax före påsken följande braskande rubrik i en tidning: PÅSKRIS PÅ SYSTEMET. Ja men det var väl trevligt, tänkte jag, att man vill lysa upp litet i såna där ofta litet småmurriga lokaler. Jag avlade därför ett besök på inrättningen i fråga, beredd att möta åsynen av spirande björklöv prytt med färgade dunvippor. Ingalunda blev det så - däremot fick jag bära hem den inhandlade pilsnerflaskan i bakfickan. Det var alltså kris på påsar man hade fått. Vårt språk har sina egenheter. Det har även andra språk har jag erfarit. Vid ett besök i Helsingfors för många år sedan fick jag erfara att finska inte är så lätt som man eventuellt tror - ni vet det där med att ett par byxor heter ’yksi byxi’, två droskbilar ’kaksi taxi’, tre köttbullar ’kolmi dolmi’ och så vidare. Ack nej, betydligt svårare är det. Jag ville besöka en tvålförsäljare, men visste ju inte vad den yrkesmannen kallas på finska. Efter ett idogt forskningsarbete fick jag veta att det heter ’saippuakivikauppias’. Ett inte helt lätt ord, som dock har den fördelen att det kan läsas även baklänges, eller ’åtabak’ som det egentligen heter. Varför jag behövde en tvålförsäljare i all hast behöver vi inte gå in på här, men däremot att såna ord som kan läsas både bakifrån och framifrån kallas palindrom. Men det måste bli samma ord eller mening - uttrycket ’Elsa i Paris’ som vi skojade om i min ungdom duger alltså inte. Det blir inte samma om man läser det bakifrån - fast roligare.

8

Den längsta palindrom jag har hört talas om är denna: ”I Reval sitta ni alla i natt i slaveri” Fast den är ju förlegad på många sätt - ’sitta’ säger man inte längre och ’slaveri’ har vi väl inte heller - eller? Inte ens Reval torde finnas numera. Det går bra att göra sånt där med siffror också. Två minuter över åtta på kvällen den 20:e februari för sju år sen var en unik tidpunkt. Den kunde nämligen anges så här: ”20:02 20/2 2002”. Går bra att läsa från vilket håll som helst. Sånt där inträffar inte ofta. Senast det begav sig var för knappt 900 år sen på förmiddan i november, närmare bestämt 11:11 11/11 1111. Men nu behöver vi inte gå och vänta och ”tjå oss” så värst länge, för redan om 103 år är det dags igen. Strax före jul, så de flesta håller väl på att städa och griljera skinka och stå i, så jag vill redan nu råda er: Ställ klockan då på tolv minuter över nio på kvällen, för då kan ni skriva i dagboken ”21:12 21/12 2112”.

är tryfferad med mandel. Midsommar med sin eviga sill, sill i dill, sill i olja, sill i kapprock, sill i vanliga ytterkläder (fjäll), sill och brännvin - inte fasen behövs nån sill. Påsken däremot erbjuder massor med gott - jag kan till exempel välja påskalamm. Nåt sånt gott, för att inte säga gosigt, djur är väl svårt att tänka sig. Undra på att det fått bilda underlag till en av våra tjusigaste barnvisor - den om den där familjen som åt kläder. Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor och två par strumpor klämde som bekant lillbrorsan i sig. Och ägg - jag säger bara det - som finns i så många olika former. Ägghalvor, äggkakor, ägglikör, äggröra, äggstockar, äggtoddy. Jordens alla hönor må hyllas för sin generösa äggdonation varje år. Som hönan sa:”Tuppen eggar mig så jag får pippi” varpå hennes kamrat genmälde: ”Tänk, med mig är det tvärtom”. Fröjdefull påsk på er. Nicke Sjödin

För att återgå till påsken är den en trevlig helg. Det är exempelvis den enda man inte kan säga ”god” om när man hoppas att kamraterna ska få en hel del tjofaderittan den närmaste tiden. ”God jul” går bra, ”Gott nytt år” är helt korrekt, ”God pingst” kan möjligen passera - men ”God påsk!” Omöjligt ! Rena rappakaljan. ”Men gôsse va’ säg du?” blir den troliga motrepliken. Ändå är väl påsken den godaste helgen av alla. Jul - feta korvar och lutfisk med en massa vassa ben, syltor som Gud allena vet vad de varit innan de kom på bordet och stabbig gröt som dessutom


Till Nicke Vi hade en viktig sak gemensamt, vi var födda i samma by, Röån. Under senare tid lärde vi känna varann närmare. Jag minns när jag ringde dig och frågade om du kunde ställa upp i filmen som skulle handla om ditt liv. - Nja, det är väl ingen annan än du och jag som vill se den, sa du. Du hade fel den gången. Jag misstänkte nog att din popularitet var större än du anade, men aldrig kunde jag föreställa mig... Din popularitet ute i stugorna var enorm. När vi hade premiär i Junsele hade du nåtts av beskedet om din sjukdom, men fanns ändå på plats. I samma takt som filmvisningarna tilltog försämrades ditt tillstånd. Ibland var du så svag att du hade svårt att stå på benen, men du fanns där ändå. Du ville möta din publik - ställa upp. På eftermiddagen den 8:e april stannade tiden. Ditt hjärta slutade slå. Dina plågor försvann. Nu finns du hos mamma Judith, pappa Rickard, farbror Hilmar, Sigfrid och alla de andra. Du känner dig säkert hemma. De är nog stolta också. Jag säger samma sak till dig, som du för länge sedan sa på min farfars begravning. - Dä kom å bli tomt väst i byn... Tack Nicke. Mikael Wiklund

Farbror´n din, n Hilmar, sa åt däg att du skull fo vâra vä å frakt åve mang ä rektige kâra (karlar), å nu komme tur´n te däg Nicke. n vållsamt rekti n kâr dessutom. Du som tog ansvare för å lär oss å bevära gammelmåle vort så inte dä å skull dö ut. Å dä säg då jäg att du ha löckes bra vä. Men nu ligg ansvare på att vi fortsätt där du slute, för vi hör ju hur ongdomen börj på å åârles å glöm bort ä ganska fort. Du påmint oss om orla som ommafållt å töcke, å vi skratte å tyckte dä vä rolit, men vi lova att vi tog ä på allvar å. Bil´n din geck bra mang ä mil mella föreningshusa, årsmöta å ålla anne sorts tellställninger

6

där du spred kulturârve vort. Som tur ä gjorl du mange bra ä böcker där du dokumentäre ä dän orla å berätta om olike gôbba, käringer, spetta å dyngkasern, framför ållt från himme ditt i Röån som du ållri övergav fast du hadd flytte åt stan för länge sen. Te lokaltidningen skrev du i över 25 år vâr vecka å vi va lika förhoppningsfull å blev lika nöjd ålle ganger. Nu då du kom opp å fo träff förfädern dine igen så hoppas vi att ji kom å fo ha mange tellfälle tell å fo tâla på Jônselmåle. Göran Stenmark


Alla nicke sjödins krönikor 2009  

Alla nicke sjödins krönikor 2009