Page 1

Utflykten som satte hela byn på fötter! o Jag vet inte riktigt orsaken till att denna händelse har etsat fast sig i minnet. Det här hände

strax före jul, jag måste ha gått i klass 3, året det hände torde ha varit 1956, jag var då 9 år och Ronny nått år yngre. Kommer ihåg att fröken (Andersson) i skolan nämnde de dagen efter, att såna vidlyftigheter var inget att ta efter. ?! o Ronny och jag var ute och åkte skidor, vi var på ett skidspår som vi gjort i skolan, spåret

gjorde en liten sväng uppe i skogen och svängde tillbaka ner mot lägdorna, nästan mitt emot skolan. Det var ganska kallt den där dagen. När vi åkte där i spåret hade någon åkt av spåret och åkt djupare in i skogen. Vi blev nyfikna och följde skidspåret. Spåret drog längre och längre in i skogen, och vi blev nyfiknare och nyfiknare. Sent omsider kom spåret ut på en timmerväg där man kört med häst och släde, spåret följde nu timmervägen och var utsuddat och svårt att följa. o Vi var nu långt inne i skogen och de hade börjat skymma. Av någon anledning följde vi inte

vårt eget spår tillbaka, utan följde i stället timmervägen, då vi trodde att de var närmare . Vi var nu totalt vilsna, och frös ganska ordentligt. Vi såg åt vilket håll timmersläpen gått, riktningen kunde vi avgöra med hjälp av riktningen på hästskorna. Mörkret föll ganska snabbt, lyckligtvis hade vi hjälp av ett kraftigt månsken. o Målet var nu att få tag i någon som kunde tala om vart vi var. Timmervägen drog ännu längre in i skogen och vi

var nu ordentligt skrajsna, samtidigt som kylan gjorde sig alltmera påmind. Till slut kom vi fram till en relativt stor timmerkoja där det rök ur en skorsten, å vilken lättnad – jag kommer ihåg att vi trodde nästan vi var bortåt Solberg.., så länge som vi åkt. o Kommer så väl ihåg när vi kom fram till dörren, för den var stängd

(hasplad) från utsidan, var det ingen hemma?? Efter mycket funderande tog vi mod till oss och lyfte ner haspeln.., vi hade ju inget val. Vi gick in.., månen gav oss ledsyn ute, men där inne var det becksvart, jag glömmer aldrig Ronnys kommentar..."vi är inte ensamma" någon halvminut står vi där och försöker se eller höra nåt när Ronny kommer med nästa kommentar... "det är ju ett stall" i samma sekund kommer det ett sånt där mycket lågt gnäggande inifrån huset. o Ingen svarade på vårt hallåande i beckmörkret. Vi gick ut och förstod nu

varför de var hasplat från utsidan. Men vem i hela fridens namn bodde här? Vi var nog ganska övertygade om att vi hittat tomtarnas ställe när vi på gaveln hittade en annan dörr, vi knackade oblygt på och gick in. Där inne fanns 3 timmerhuggare i ljuset som kom från en öppen spis och en fotogenlampa som stod på bordet. Dom tittade på oss med ögon, som om vi kom från en annan planet. o Var är vi.., och hur kommer vi hem var det enda vi var intresserade av. o En av timmerhuggarna berättade: Ni är vid TÄRNICKBERGET, och om ni följer timmervägen tillbaka kommer

ni fram nere i byn vid skolbespisningen. Kommer ihåg att vi tog av oss skona och värmde oss lite grann. Sen bar det av tillbaka. Kommer ihåg att vi såg åtskilliga både tomtar och troll i månskenet på väg tillbaka. Ja, så kom vi ju hem till slut och där var det pådrag så det stod härliga till. Hela byn var engagerad för dom försvunna pojkarna, ena teorin var vildare än den andra. o Jag hade väldigt snälla, och på alla sätt lugna och bra föräldrar, men

den här gången här gången stormade det riktigt ordentligt, vilket man idag har full förståelse för. o Med lite otur hade kojan varit tom å då vetti katten hur de gått

med n´Ronny å n´Lennart. Lennart Eriksson Du finner Lennart på Facebook adress: http://www.facebook.com/profile.php?id=100000496502219

julaventyret_i_gulsele_1956_av_lennart_eriksson  

julaventyret_i_gulsele_1956_av_lennart_eriksson

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you