kultur
FAKTA Linus i Framtiden år 2039: En solskenshistoria är den femte boken Rolf Kjellberg skrivit om geten Linus. De tidigare heter Ett år med Linus: den tänkande getabocken (2011), Linus rymmer (2012), Hjälp oss Linus (med Eva Kjellberg 2013) och Linus på Vikingatiden (2014). Samtliga är utgivna av Jengel förlag i Östersund.
och kaotisk tid. Och Rolf är allvarlig kring detta. Att han för ut sitt budskap i barnbokens form ska inte misstolkas som att det är mindre seriöst menat. För han är både pessimist och optimist i ett och samma andetag. Andas in – och känn vart det bär hän med världen till följd av klimatförändringarna och sårbarheten i våra ekonomiska och tekniska
På landsbygden finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf Kjellberg. 38
grus & guld · 2/2017
system. Andas ut – och se vad som går att göra i närmiljön, framför allt i byarna på landsbygden. – Det är nu vi måste agera och förbereda oss. Vi kanske bara har fem år på oss innan det börjar vackla ordentligt. I ett samhälle där nästan allt är
beroende av storskaliga och sårbara system, byggda på elektricitet och digital kommunikation, är det bättre att bo på landet. Där finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf. I det perspektivet kan man också säga att Rolf och Eva hamnat rätt, som inflyttade i Kallbygden. Här finns en stark tradition av lokal initiativkraft och bygdeutveckling. En intresseförening samlar byalag och föreningar, och driver frågor som är viktiga för bygden. Här finns till och med en extra nivå i det kommunala systemet; en områdesstyrelse för Kallbygden ansvarar för förskola, fritids och skola upp till årskurs sex, och dessutom hemvården. Ändå känns det ofta som att den här bygden är styvmoderligt behandlad inom Åre kommun, säger Rolf Kjellberg. Häromåret var till exempel äldreboendet på väg att läggas ner, men det räddades tack vare Kallbygdens mobilisering.
– Då var vi riktigt arga. I såna lägen enas bygdens befolkning. Och här finns så mycket duktigt folk. Därför har jag gjort boken om Linus som en hyllning till Kallbygden. Men får han bygden med sig i sin framtidsvision? Den ligger ju ändå väldigt långt från de föreställningar som människor har när de skapar sina liv. – Visst är det så, medger Rolf. De tycker att det mesta i boken är en dystopi. Mina idéer om ”Klostret” uppskattas, men att bilarna försvinner och att vi måste köra med häst är mindre populärt. Och det är klart att den som köpt en skogsmaskin för tre miljoner sitter i en rävsax. Så nog återstår en hel del att uträtta, om bokens visioner ska kunna förverkligas. Men optimisten i Rolf tar fasta på det positiva. – Vi är med i en studiecirkel på biblioteket i Järpen om de här frågorna. Vid nästa möte ska Jämtlands Tidning komma och göra ett reportage. Och jag tror det är mer än femtio som är med på mejl-listan – utom vi då, för vi har ju ingen mejl. I denna anda lämnar jag Linus, Rolf och Eva, och det blir ingen fotografering med Åreskutan som fond, för medan vi samtalade har fjällvädret gjort sig påmint och svept in bygden i snöyra. ·