Issuu on Google+

Vad gör rika med sina pengar? – om inkomster, skatter och investeringar Sandro Scocco och Lars-Fredrik Andersson

Sysselsättning och tillväxt i Sverige och Europa 1


sina pengar?

och investeringar

Det har under en längre tid förts skillnader. Fokus har inte minst leg inkomster sett sina inkomster s förstärkt denna trend genom att skatter och i många fall tagit bort

Anledningen är att den rådand

Rapportserien Sysselsättning önskvärd. De och medtillväxt störst inkomste i Sverige och Eruopa presenteras i sam- antas led inkomst. Ökat sparande arbete mellan tankesmedjan Global och mer investeringar leder till h Utmaning, PwC och Skandia.

loppet vinner alla på det. Så frå pengar? Om det visar sig att d Global Utmaning är en fristående till stora delar motiven tankesmedja. Viförsvinner är ett kvalificerat nätverk

Sandro Scocco är chefekonom vid Global Utmaning och verksam som konsult. Han har tidigare varit chefekonom vid ITPS, AMS och LO-ekonom.

från samhälle, näringsliv och forskning rapporten ”Vad gör rika med som verkar för Med lösningar på de globala chefekonom Scocco och d utmaningar som rör ekonomi,Sandro miljö och det mellan inkomstutvecklingen demokrati.

investeringar. Slutsatserna är tyd forskning, har de stora implikatio Ansvariga för rapportserien: ska lösas. Sandro Scocco, Global Utmaning Lars Wennberg, PwC Hans Sterte, Skandia

Lars-Fredrik Andersson är universitetslektor vid institutionen för Geografi och Ekonomisk historia vid Umeå Universitet. Han är författare till en rad publikationer om skatter, hållbarhet och välfärd.

2

Birger Jarlsgatan www.glob


Vad gรถr rika med sina pengar? En rapport om inkomster, skatter och investeringar Sandro Scocco Lars Fredrik Andersson

3


Innehåll Sammanfattning

5

Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte

9

Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet

16

Kritik mot de dominerande teorierna

22

Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik

25

Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar

32

Ökad tillgångsinflation och skuldsättning

39

Slutsatser

44

Policyimplikationer

46

Referenser

52

4


Sammanfattning Under långa perioder har det funnits tydliga uppfattningar om vilka frågor som är lämpliga att ställa och vilka svar dessa kommer att leda till - så kallade paradigm. Den ekonomiska politiken utgör inget undantag. Sedan början av 80-talet har de funnits ett tydligt ekonomiskt paradigm. Det har fokuserat på prisstabilitet, individuella ekonomiska incitament och effektiva marknader - ofta beskrivet som ett marknadsliberalt paradigm. I spåren av detta har vi sett en internationell trend av fallande ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, sänkta skatter på tillgångar och på höga inkomster samt avregleringar. Mycket förenklat kan sägas att paradigmets kärna bygger på två grundläggande antaganden. Det ena är att när ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen och skatter faller så ökar viljan att arbeta. Det andra är att när de med högst inkomster får en större andel av de totala inkomsterna så leder det till innovationer och ökade investeringar, då de mest framgångsrika stimuleras att vara mer produktiva och använda en större del av sin inkomst till investeringar. Skulle dessa antaganden stämma skulle det leda till högre tillväxt både via ökat antal arbetade timmar (fallande arbetslöshet) och högre produktivitet (mer kapital och innovationer per sysselsatt). Detta paradigm har haft stöd i både forskning och politik. Det finns tydliga argument inom exempelvis teorin för optimal beskattning för noll i marginalsskatt på både inkomster av arbete och kapital, vilket kan inkludera förmögenhets-, bolags- och arvsskatt. Vi har också inom OECD sett en tydligt fallande trend för samtliga dessa skattebaser. Idag ifrågasätts detta paradigm på relativt bred front. För det första är det uppenbart att trots sänkta skatter och ersättningsnivåer har arbetslösheten inte fallit tillbaka till de nivåer som förväntades när politiken lades om. För det andra har skuldsättningen i både stat och hushåll ökat kraftigt. För det tredje har det kommit en rad nya forskningsrön, bland annat från Internationella Valutafonden, som kopplar ihop det marknadsliberala paradigmet med de problem vi nu upplever av hög arbetslöshet och skuldkris. För det fjärde har det lett till, enligt många, en oroande kraftig ökning av inkomstskillnaderna. 5


Det sista kan dock också delvis ses som önskvärt ur det marknadsliberala paradigmet, då det antas leda till ökade investeringar. Fokus för denna rapport är kopplat till detta antagna samband. Leder ökade inkomster för gruppen med högst inkomster till en ökad andel investeringar i den reala ekonomin? I nästan alla OECD länder har den rikaste procenten ökat sin andel av de totala inkomsterna. I Norden och de anglosaxiska länderna rör det sig om nästan en fördubbling. I extremfallet USA har inkomstandelen, inklusive kapitalvinster, för den rikaste procenten gått från 9 procent år 1975 till 24 procent år 2006. I Kontinentaleuropa har trenden varit densamma, men oftast från en lägre ursprungsnivå och med en lägre ökningstakt. I Holland, som befinner sig på den andra sidan av skalan, har det knappt skett någon förändring alls. Från kartläggningen kan man konstatera att det finns stora variationer i nivå och förändringstakt. Bristen på likformighet och sammanfallande tendens för alla länder gör det svårt att tillskriva globaliseringen som den huvudsakliga förklaringen till förändringen. Inhemska institutionella förhållanden och policy verkar vara minst lika viktiga eller viktigare. Med så stabila förändringar över lång tid och med så stora variationer i förändringtakt ger det goda förutsättningar för att se om länderna med stigande inkomstandel för de rikaste också fått mer reala investeringar. Statistiskt visar sig det inte finnas något sådant positivt samband. Sambandet är till och med något negativt, d.v.s. länder med större ökning av inkomstandelen för den rikaste procenten har haft något sämre investeringsutvecklingen. Andelen investeringar av inkomsterna är också lägre i dag än när den rikaste procentens inkomstandel var betydligt lägre. Förklaringen är att istället för reala investeringar har de ökade inkomsterna slussats tillbaka i ekonomin i form av finansiella investeringar. En stor del har exempelvis gått till att, via finansiella sektorn, finansiera hushållens (och andra sektorers) växande skulder. 6


Vi ser också en koppling mellan tillgångsinflation och skuldsättningsnivå i linje med den ekonomiska modell som utvecklats av Internationella Valutafonden. Med tanke på den i många fall dramatiska inkomstutvecklingen för den rikaste procenten är en slutsats att det är andra faktorer än inkomstutvecklingen för denna grupp som i allt väsentligt styr investeringsvolymen. De antagna positiva effekterna av sänkta marginalskatter för de rikaste, sänkta bolagsskatter, sänkta kapitalinkomstskatter, bortagna arvs- och förmögenhetsskatter, o.s.v., är svåra att identifiera. De negativa effekterna av ökad skuldsättning och tillgångsinflation är däremot välkända. Då det antagna sambandet inte förefaller finnas, eller är av underordnad betydelse, är det också rimligt att anta att en återgång till mer historiskt normala skattenivåer för de rikaste grupperna inte heller skulle ha några påtagligt negativa effekter. Vid tidpunkten för finanskrisens början ansågs aktiv finanspolitik som närmast verkningslös. Oavsett om regeringen bedrev en stimulerande eller åtstramande finanspolitik ansågs det ge små tillväxteffekter. Ny forskning på området visar dock att i dagens situation är effekten istället betydande. Det öppnar för möjligheten att med aktiv finanspolitik bedriva en effektiv politik för att häva krisen i både USA och i Europa. En efterfrågestimulerande finanspolitik måste dock finansieras med hänsyn till den redan höga skuldsättningen i både USA och Euro-området. Utifrån denna, och andra liknande studier, kan man förvänta sig goda effekter i form av både ökad tillväxt och sysselsättning om en sådan efterfrågestimulerande politik finansieras med en historisk normalisering av de rikaste hushållens skattebelastning, även om det sker inom ramen för en budget i balans. Det finns dessutom ingen anledning att förvänta sig negativa återverkningar på investeringarna, inte ens på lång sikt, tvärtom kan dessa också förväntas öka i spåren av en starkare efterfråga.

7


Att stimulera tillväxten ligger också väl i linje med de historiska erfarenheterna av både 30-talskrisen och länder som tidigare sanerat sina statsfinanser. Det har alltid till största del skett via tillväxt och inte via saldoförbättringar som uppnåtts genom budgetbesparingar. Det gäller även Sverige. I likhet med Sverige på 90-talet kan dock både saldoförbättringar och budgetbesparingar utgöra ett viktigt element, men det är tillväxt som är den huvudsakliga lösningen. Sett utifrån detta perspektiv är Europa långt ifrån en krislösning och USA bara halvhjärtat där. Att enbart (fortsätta) försöka balansera krisländernas ekonomier med en åtstramande utgiftspolitik och med en skattepolitik som drabbar efterfrågan hårt, såsom momshöjningar, kommer att leda till att krisen fördjupas. Den inslagna vägen riskerar uppenbart att leda till en negativ spiral av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren, utan att det underliggande skuldproblemet löses.

8


Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte Efter den djupa depressionen på 1930-talet och erfarenheterna från andra världskriget blev den keynesianska ekonomisk-politiska modellen dominerande i Västvärlden. Den tidigare laissez-faire modellen, som innebar ett minimum av marknadsreglering och statliga ingripanden, fick ge plats för mer av offentliga interventioner i ekonomin. En aktiv finans- och penningpolitik syftande till hög sysselsättning över konjunkturcykeln var hjärtat i den ekonomiska politiken. I fokus hamnade den så kallade interna balansen, förhållandet mellan inflation och arbetslöshet, medan den tidigare fokuseringen på extern balans tonades ner som en konsekvens av skapandet av institutionerna inom Bretton Woods-systemet, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). De allvarliga problem som uppstått under mellankrigstiden med externa obalanser och ”beggar thy neighbour”politiken, aggressiva devalveringar för att stärka den egna konkurrenskraften, ledde till att man efter andra världskriget genomförde ett fast växelkurssystem. Det skulle i ordnade former justera valutorna mot varandra så att balans uppstod i den internationella handeln. Ankare i systemet blev dollarn, som sin tur kopplades till ett specifikt guldvärde, en s.k. guldmyntfot. Ett klassiskt inslag i den nationellt förda stabiliseringspolitiken var offentliga stimulanser i lågkonjunktur och neddragningar i högkonjunktur – allt syftande till att hålla inflation och arbetslöshet i schack. I praktiken innebar den keynesianska revolutionen att såväl den politiska vänstern och den konservativa högern i länder som Storbritannien, Frankrike, Västtyskaland och Italien förde en liknande ekonomisk politik (Berend, 2006).

Blandekonomi och aktiv ekonomisk politik Efter mellankrigstidens oförmåga att stabilisera utrikeshandeln och de nationella faktormarknaderna (arbets- och finansmarknaderna) kom fokus efter andra världskrigets att förskjutas mot att studera och åtgärda marknadsmisslyckanden. Även om den underliggande teoretiska modellen i grunden fortsatt var en liberal marknadsmodell, kom både forskning och praktisk politik att fokusera på internationell reg9


lering av valutor och finansiella flöden, en ökad reglering av faktormarknader på nationell nivå och reglering av andra marknader via exempelvis kartell- och konkurrenslagstiftning. I Västeuropa blev också statligt ägande av företag i viktiga samhällssektorer som transport, kommunikation, energi- och råvarumarknaderna ett betydande inslag i den framväxande blandekonomiska modellen. För att öka arbetsutbudet, utbildningsnivån och uppnå andra välfärdsmål blev ett ökat statligt och offentlig ingripande i ekonomin kännetecknande för utvecklingen mellan 1950- och 1970-talet. Det statliga ingripandet i ekonomin genom skatter kom även att innefatta en mer aktiv fördelningspolitik. I de skandinaviska länderna hade modellen även ett stort inslag av offentliga försäkringar och transfereringar syftande till att minska hushållens utsatthet för inkomstbortfall på grund av arbetslöshet, sjukdom och ålder. I anglosaxiska länder blev modellen behovsprövad, medan Västtyskland, Italien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Österrike valde en mer korporativistisk väg (Cameron, 2003).

Internationella överenskommelser och hög tillväxt Uppbyggnaden efter andra världskriget innebar dels en förnyelse av realkapital och dels stabilare spelregler. Inte minst var internationella överenskommelser och avtal viktiga för att öka varu- och kapitalflöden mellan länder och bryta den desintegration av världsekonomin som kännetecknat mellankrigstiden. Inom ramen för den amerikanska ekonomiska hegemonin togs flera steg för att skapa ett stabilare och reglerat internationellt ekonomiskt system än före kriget. Som redan konstaterats bildades Internationella valutafonden (IMF) för att åstadkomma ett multilateralt system av betalningar, baserade på konvertibla valutor och stabila växelkruser. Men några år senare (1947) träffades också ett grundläggande internationellt ramavtal för handel (GATT) i syfte att riva handelshinder och åstadkomma ökad handel mellan länderna. Integreringen av ekonomierna i Västeuropa med början i kol- och stålunionen och senare EG och EU, bidrog till att öka den internationella samordningen och ekonomiska utbytet. Det internationella institutionella systemet möjliggjorde växande

10


handelsvolymer, kapitalflöden och arbetskraftsmigration mellan industriländerna (Eichengreen, 2007). Regimen av internationella regleringar och aktiv nationell ekonomisk politik sammanföll med en period av historiskt sett höga tillväxttal i många länder i Västvärlden. En måttlig tillväxt i BNP per capita i USA (2.45%) och en hög tillväxt i Västeuropa (4.05%) och Japan (8.06%), bidrog till en konvergens i inkomstnivåer bland industriländerna (Madison, 2008). En drivkraft bakom tillväxten var den snabba strukturomvandlingen – övergången från en ekonomi med stor jordbrukssektorn till en ekonomi med växande industri- och tjänstesektorer (Temin, 2002). För många i Västeuropa och Japan innebar det en förflyttning från land till stad, men det kunde också innebära en flytt utomlands. I länder som Tyskland och Sverige var arbetskraftsmigrationen från andra länder som Italien, Grekland och Spanien en förutsättning för att expandera ekonomin. De stora produktivitetslyft som omflyttningen innebar skedde samtidigt som sysselsättningen bland kvinnor ökade. Arbetslösheten var mycket låg. För hushållen innebar den ekonomiska utvecklingen under perioden 1945-1970 att realinkomsterna ökade snabbt och att inkomstskillnaderna minskade.

Förändrade ekonomiska förutsättningar och en ny syn Från början av 1970-talet stagnerade tillväxten i Västeuropa. Växande underskott i bytesbalansen, stigande inflation och arbetslöshet ledde till ifrågasättande av den keynesianska modellen. Även om problemen hängde samman med sammanbrottet för dollarregimen 1969-71, oljeprischocken i samband med OPEC-krisen 1973 och en för samtiden inte känd trendförsämring av produktiviteten, saknade den keynesianska modellen en uppenbar lösning för de problem som många länder stod inför. Målkonflikten som uppstod när stimulanser mot arbetslöshet förvärrade problemen med inflation och bytesbalans, gjorde att den keynesianska politiken sågs som ett misslyckande. Från slutet av 1970-talet fick den monetaristiska doktrinen, med Milton Friedman som förgrundsgestalt, ett ökat utrymme i den stabiliseringspolitiska debatten.

11


Men den keynesianska politiken angreps inte bara utifrån stabiliseringspolitiska utgångspunkter, även dess syn på arbets-, produkt- och finansmarknaden angreps på bred front av klassiska liberaler som Fredrich von Hayek, Public choice-förespråkare som James M. Buchanan och evolutionister, t.ex. Joseph Schumpeter, som fokuserade på företagens roll och kreativ förstörelse. Sammantaget summerade det till en massiv kritik av regleringar, statligt ägande, välfärdsstaten och den aktiva finans- och penningpolitiken. Traditionell stabiliseringspolitik ansågs som verkningslös i linje med teorin om rationella förväntningar. Det kunde rent av vara skadligt eftersom politiken verkade med en viss eftersläpning och därmed riskerade att förvärra svängningarna i konjunkturen. För att lösa stagflationsproblemen hamnade inflationsbekämpning i centrum och för att lösa de mer långsiktiga problemen med sjunkande tillväxt och minskad konkurrenskraft i den alltmer globaliserade ekonomin, introducerades en politik med fokus på utbudsreformer i Hayeks och Schumpeters anda (Berend, 2006).

Den monetaristiska regimen Margaret Thatcher och Ronald Reagan introducerade den monetaristiska politiken under 1980-talet. I centrum för den politiken stod privatiseringar av statliga företag och offentliga monopol, avreglering av finans- och tjänstemarknader, inrättandet av ett penningpolitiskt mål om låg inflation och budgetbalans i finanspolitiken. Stegen mot marknadsreformer och en monetaristisk stabiliseringspolitik skedde i olika takt och med olika erfarenheter bland länderna i Västeuropa. Den anglosaxiska omsvängningen under början av 1980-talet, följdes framförallt under slutet av samma decennium och början av nästa av andra länder i Västeuropa. I exempelvis Frankrike gjorde Mitterand ett misslyckat försök att genomföra en aktiv keynesiansk politik på 1980-talet. Sedan början av 1990-talet har de flesta länder genomfört marknadsorienterade strukturreformer och inrättat fristående penningpolitiska institutioner syftande till låg inflation och en finanspolitik med fokus på budgetbalans. Introduktionen av den gemensamma europeiska valutan vid mitten av 1990-talet, med en fristående icke-

12


nationell centralbank, men med nationell finanspolitik, hamnade delar av den monetaristiska stabiliseringspolitiska regimen på överstatlig nivå (Echengreen, 2007). Den förda ekonomiska politiken pressade ner de tvåsiffriga inflationstalen (10-14%) på 1970-talen och början av 1980-talet till i jämförelse låga nivåer från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och senare (3-5%). På det penningpolitiska området ansågs den monetaristiska politiken som framgångsrik. Däremot blev inte arbetet med att pressa ned arbetslösheten med en aktiv utbudspolitik lika framgångsrikt. Det har visat sig svårt att pressa ner arbetslöshetstalen till de nivåer som rådde före 1970-talet. I Västeuropa (EU-12) steg arbetslösheten från 2.5 procent 1973 till 10 procent i mitten av 1980-talet. Från slutet av 1980-talet minskade arbetslösheten till omkring 8 procent för att återigen stiga i samband med ERM-krisen på 1990-talet. Sedan mitten av 1990-talet har nivåerna fortsatt varit höga i relation till erfarenheterna före krisen på 1970-talet. Bland länderna har även spridningen ökat. Från en arbetslöshet på mellan 0-5 procent för Västeuropa under perioden 1965-1972, ökade spridningen i arbetslöshet till mellan 2-17 procent under perioden 1980-1987. Sett till enskilda länder efter 1990-talet, har de lägsta nivåerna uppnåtts i Schweiz och Österrike (2.8-4.3% 1990-2004), följt av Västtyskland, Norge, Sverige, Danmark Nederländerna, Portugal (3.9-8.7%, 1990-2004). Bland länderna med högst arbetslöshet återfinns Frankrike, Finland, Spanien (OECD Stat). För svensk del uppnåddes dessa låga arbetslöshetstal dock innan politiken lades om från keynesiansk till marknadsliberal normpolitik. Sverige var ett av de sista västländerna att lägga om politiken i spåren av 90-talskrisen.

13


Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Storbritannien, USA och Belgien 1970-2011.1 Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige,

De höga ambitionerna i tillväxtpolitiken har även visat sig svåra att Storbritannien, USA och Belgien 1970-2011.1 uppnå. I Västeuropa har tillväxttakten (BNP per capita) legat på 1.98 procent under perioden 1973 till 1990. Även om den perioden kan De höga ambitionerna i tillväxtpolitiken har även visatkrisåtgärder sig svåra att uppnå. I Västeuropa har ses som ett förlopp av kriser och misslyckade var tilltillväxttakten (BNP legat på 1.98 procent under perioden 1973 1990. Även om den växten högre dåper äncapita) under den efterföljande perioden framtilltill dagens finanskris. Under perioden 1990 till 2008 var tillväxten i BNP perioden kan ses som ett förlopp av kriser och misslyckade krisåtgärder var tillväxten högre då än per capita 1.73 procent per år i Västeuropa. Settfinanskris. till per capita tillväxt 1990 till 2008 under den efterföljande perioden (innan) fram till dagens Under perioden har Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har var tillväxten i BNP per capita 1.73 procent per år i Västeuropa. Sett till per capita tillväxt har BNP-tillväxten i Västeuropa varit lägre i jämförelse med USA under Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har BNP-tillväxten i Västeuropa varit perioden efter 1973. Den konvergensprocess som inleddes under det lägre medefter USA under perioden efter 1973. Den konvergensprocess som inleddes under förstai jämförelse kvartseklet andra världskriget avstannade efter kriserna det1970-talet. första kvartseklet efter andra världskriget avstannade efter kriserna på 1970-talet. på Tabell 1. 1. Årlig tillväxt i BNP och BNP per capita i USA ioch Tabell Årlig tillväxt i BNP och BNP per capita USAVästeuropa och Västeuropa 1973-2008 Variabel BNP per capita tillväxt BNP tillväxt Källa: Madison, 2008.

Västeuropa 1973-1990 1990-2008 1.98 1.73 2.3 2.05

USA 1973-1990 1.96 2.96

1990-2008 1.66 2,77

————————————————————————————————————————————————————————— 1 1 Källa: OECD.Stat. National account database, Population and employment by main activity; ILO, Laborsta

Källa: OECD.Stat. National account database, Population and employment by main activity; ILO,

database Laborsta database

14

1


Globalisering, avregleringar och ökade inkomstskillnader En alltmer global arbetsdelning och rörlighet mellan arbete och kapital bidrog till en fortsatt snabb strukturomvandling från 1970-talet. Sysselsättningen inom jordbruk minskade från 11.5 % 1970 till 3.5 % 2000 i medeltal för länderna Danmark, Spanien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Sverige, Storbritannien och USA. För samma grupp länder minskade sysselsättningen i industrin från 26.5 % till 16.5 % under samma period (Timmer and Gaaitzen, 2009). Servicerevolutionen innebar samtidigt att volymen av företagstjänster riktade mot jordbruks- och industrisektorn ökade. Organiseringen av varu- och tjänsteproduktionen förändrades. Växande insatser av kapital i servicesektorn ledde till att tjänster industrialiserades i högre utsträckning (Berend, 2006). De som förordade ett politikskifte i mer nyliberal anda argumenterade att den ökande globala konkurrensen och snabba strukturomvandlingen utmanade den blandekonomiska modellen med hög offentlig konsumtion, offentliga investeringar och transfereringar. Men det kan dock noteras att som strukturomvandling oftast mäts - sysselsatta efter näringsgrenar - så var strukturomvandlingen i den reala ekonomin betydligt snabbare under perioden 1945-1975 än 1975-2005. Den finansiella sektorns strukturomvandling har dock under den senare perioden varit betydligt högre än föregående. På 2000-talet har också demografiska effekter med minskad dödlighet och längre livslängd, vilket inneburit ökade kostnader för att upprätthålla offentligt finansierade vård- och omsorgstjänster, lyfts fram som skäl att öka marknadsinslagen i traditionellt offentlig verksamhet. Den ideologiska förskjutningen mot bakgrund av det förändrade ekonomiska tänkandet ledde också till att skattefinansierade verksamheter ifrågasattes. Det politiska utfallet blev ett ökat inslag av marknadsbaserade lösningar och i mindre utsträckning skattefinansierade verksamheter. Avregleringar av produkt-, arbets- och finansmarknader, sänkta tillgångs-, marginal- och bolagsskatter, privatisering av välfärdstjänster och försvagade system för omfördelning minskade den statliga styrningen av ekonomin och det blandekonomiska inslaget.

15


En effekt av detta är att de hushåll som har höga kapital- och arbetsinkomster har fått en stärkt ekonomisk ställning. När sysselsättningen samtidigt har utvecklats svagare under perioden efter 1970-talet, har det bidragit till ökade inkomstskillnader.

Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet I en kartläggning av de strukturella reformerna genomförda på skatteområdet, visar OECD att de flesta medlemsländerna har sänkt marginal-, bolags-, och kapitalskatter sedan mitten av 1980-talet (Brys et al., 2011). Skatter på hushållens inkomster och bolagsskatter har sänkts samtidigt som basen har breddats. Reformerna tog fart i Storbritannien (1984) och USA (1986), och följdes under 1990-talet av andra västländer. Vid mitten av 1980-talet hade länder med högst skattenivåer en marginalskatt på hushållens löneinkomster motsvarande 65 %. Idag ligger de högsta skattenivåerna på omkring 50 %. I många länder har även bolagsskatterna och skatten på kapital (utdelningar, räntor kursvinster etc.) sänkts. Samtidigt som inkomst- och bolagsskatterna har blivit lägre har skatt på konsumtion (moms) generellt stigit. I genomsnitt har momsen ökat från 16.7 % år 1990 till 17.8 % år 2000. Idag uppgår momsen inom OCED till 18 %. De senare reformerna har inneburit att det generella skattetrycket inte minskade fram till år 2000. För OECD som helhet ökade skattenivån något under 1990-talet. År 2002 motsvarade skattekvoten på 35.5% av BNP. De senaste decenniernas sänkningar har gjort att skattekvoten har sjunkit något (34 % år 2009). Skattesystemets progressiva delar kan delas i två; att betala större andel (procent) i skatt med högre inkomster, eller, att betala samma andel, men därmed mer i absoluta tal. Båda dessa skatteprinciper har försvagats de senaste decennierna. Det regressiva inslaget, att betala en mindre andel ju högre inkomster, har däremot förstärkts via höjda konsumtionskatter. Den omfördelande effekten av skattesystemet har därmed försvagats och bidragit till de ökande inkomstskillnaderna. Denna utveckling har haft ett tydligt stöd i nationalekonomisk forskning kring optimal beskattning. 16


Marknadsmodellen Bakgrunden till de skattereformer som genomförts på bred front inom OECD sedan 1980-talet har varit att förstärka de ekonomiska incitamenten till att arbeta och att investera. De grundläggande argumenten har handlat om att skapa en mer effektiv allokering av resurser i ekonomin. En bärande tanke i sammanhanget har varit att minska graden av statliga ingripanden för att dessa resurser ska allokeras på ett mer marknadsmässigt sätt. I dess mest renodlade form antas det att vi har marknader där aktörerna är perfekt rationella och har full information inför sina val. Givet perfekt konkurrens kommer prismekanismen på marknaden (marknadsmekanismen) att generera det ”bästa möjliga” utfallet, givet knappa resurser och aktörernas preferenser. Problem i resursallokeringen kan uppstå ifall marknadsmekanismerna sätts ur spel genom statliga ingripanden. En skatt kan innebära en störning för hur konsumtion och produktion fördelar sig i ekonomin. Beskattas arbete, kapital och produkter kan det alltså leda till oönskade beteendeförändringar då individer anpassar sitt beteende för att i praktiken undvika skatten. Marknaden tillåts inte fungera och priserna på faktor- och varumarknader kommer att avvika från en optimal jämviktsrelation mellan utbud och efterfrågan.

’Klumpsummeskatt’ effektiv, men orealistisk Den enklaste teoretiska lösningen på problemet att undvika beteendeförändringar när skatt ska tas ut är en så kallade ”klumpsummeskatten”. Genom att ta ut en bestämd skattesumma, oavsett inkomst eller tillgångar, kommer inte individerna kunna påverka sin skatt med beteendeförändringar. I en sådan modell skulle alla vuxna medborgare, oavsett inkomst, kunna dela lika på de skattebehov som uppstår genom demokratiskt fattade beslut. I diskussionerna kring olika skattesystem förs dock ofta fram horisontell fördelningsrättsvisa (alla med samma karakteristik betalar lika mycket skatt) och vertikal fördelningsrättvisa (de med högre inkomster betalar mer). Ett system med en klumpsummeskatt skulle

17


inte uppfylla vare sig horisontell eller vertikal rättvisa i omfördelningstermer. Av den anledningen utgår de flesta teorier om optimalbeskattning från att den här typen av skatt på fysiska eller juridiska personer inte är tillåtet.

Först olika skatt på olika produkter Redan i början av 1900-talet publicerades en av de mest inflytelserika artiklarna om optimal beskattning av matematikern Frank. P. Ramsey (Ramsey 1927). En så kallad näst bästa lösning på produktmarknaden är att beskattningen sker på ett sådant sätt att minsta möjliga beteendeförändring uppstår. Enligt Ramsey skulle därför skattebaserna beskattas med utgångspunkt i priselasticiteten, dvs. hus priskänslig skattebasen är. Skattebaser som är priskänsliga ska beskattas lite och de som är prisokänsliga ska beskattas relativt mycket. Skatten speglar alltså en omvänd priselasticitet. Rent praktiskt skulle det innebära att nödvändighetsvaror som bostäder och mat skulle få hög skattebelastning, medan priskänsliga lyxvaror beskattas lite. Idén är att detta minimerar allokeringsförändringar, dvs. att ekonomin skulle producera lika stor andel av allt som tidigare, men i mindre volymer. Frågan är dock om ekonomin verkligen ska producera samma andel lyxvaror om halva inkomsten går till skatt. En tung kritik mot idén är att det är mycket sannolikt att om ett hushålls privata konsumtionsmöjligheter minskar p.g.a. en expansion av offentlig konsumtion, finansierad av skatter, kommer hushållet att välja att prioritera bort priskänslig ”lyxkonsumtion”. Det är sålunda ologiskt att skydda denna produktion med en lägre skattebelastning enbart i syfte att produktionen ska vara opåverkad av införandet av skatt.

Sedan samma skatt på alla produkter Dagens huvudfåra undviker denna kritik och förordar istället enhetliga skatter på alla produkter (Atkinson & Stiglitz, 1972 eller 1976). Tanken är att oavsett om beskattningen är direkt på produktionens insatsvaror (kapital/arbete) eller indirekt på produktionens resultat

18


(produkter), så är det centrala att den påverkar relationen mellan arbete och fritid. Oavsett om det är inkomstskatt på arbete eller moms på produkter så minskar det rent privata utbytet i form av möjliga varor som kan köpas för arbetsinkomsten (att tillgången till offentliga tjänster ökar beaktas inte). I och med att denna relation inte varierar i relation till olika produkter, finns det heller ingen anledning att ha olika skattesatser. Genom samma skattesats upprätthålls de relativa priserna mellan olika produkter istället för på själva produktionen som när priskänsligheten styr skatten. Det kan naturligtvis leda till att vissa produkter inte efterfrågas när inkomsten fallit. Skatt behöver dock inte med nödvändighet påverka utbudet av arbete negativt, då effekten beror på både en inkomst- och en substitutionseffekt, som går i olika riktning. Inkomsteffekten gör att om individen bara kan konsumera antingen arbete eller fritid, så kommer hon nu att kunna konsumera mindre av dessa två nyttigheter. Antingen får hon nu minska sin konsumtion av fritid eller varor i motsvarande grad som realinkomsten minskat – eller en blandning av de två, beroende på hur personen värderar varukonsumtion och fritid. En skatt skulle alltså teoretiskt kunna leda till att arbetsutbudet ökade givet att individen ville bevara sin materiella konsumtionsnivå. Substitutionseffekten å andra sidan är i detta falla alltid negativ för arbetsutbudet, då alternativkostnaden för fritid sjunkit, det är inte längre lika dyrt att vara ledig. I teorin är det dessa två effekter som definierar hur mycket arbete som erbjuds till en given lön (elasticiteten).

I teorin inga kapitalskatter När det gäller kapitalskatter, i modellen sett som skatter på sparande, ses det som en fråga om skatt på konsumtion idag eller imorgon. Kapitalskatter fördyrar framtidens konsumtion av varor. Utifrån det tidigare resonemanget om att det inte finns någon anledning att skatta olika produkter olika, så finns det inte heller någon anledning enligt denna teori att skatta produkter olika beroende på när de konsumeras.

19


Det kan dock på teoretiska grunder motiveras om man antar att värdet av fritid i framtiden skiljer sig från dagens värdering. Antar man att fritid värderas lägre i framtiden, kan en kapitalskatt motiveras i och med att samma mängd arbetsutbud kan uppnås med högre skatter. Är värderingen av fritid högre, ska det tvärtom finnas en sparsubvention. Är den lika stor som idag, vilket oftast antas, borde kapitalskatterna vara noll. Antar vi att individerna har samma värdering av fritid nu som i framtiden och kapitalskatten gör konsumtion dyrare i framtiden, kommer rationella individer att, allt annat lika, välja att konsumera mer i nutid och spara mindre. Det i sin tur påverkar kapitalstockens tillväxt och därmed framtidens ekonomiska tillväxt.

Noll i marginalskatt på de högsta inkomsterna Det finns också teoretisk forskning som pekar på att det inte är någon skillnad mellan humankapital och fysiskt kapital, vilket innebär att inte heller humankapital ska beskattas. Om utbildning ses som ett sparande (investering) är det logiskt att även denna inte bör beskattas. Om man vidare antar att skillnader i inkomst beror på humankapitalinvesteringar är det logiskt att inte heller dessa beskattas, vilket leder till att förorda en platt skatt på arbetsinkomster (Jones, Manuelli & Rossi, 1997). Mer inflytelserik har dock Mirrless (1971) varit, som också argumenterat för platt skatt, men också förordade att marginalskatten för den med högst inkomst skulle vara noll. Anledningen enligt Mirrless är att incitamenten att tjäna ytterligare än krona försvagas och med en positiv skattekvot kommer skatteintäkten att bli större om det tjänas ytterligare en krona, även med noll i marginalskatt för den som tjänade mest, än om individen avstår ifrån att tjäna ytterligare en krona. I grunden handlar Mirrless modell om hur man uppskattar den icke mätbara förmågan att generera inkomst - det vill säga inte den faktiska inkomst någon har, utan den inkomst någon skulle kunna ha. Låga marginalskatter stimulerar de med goda förmågor att generera inkomst. Priset man får betala för höga marginalskatter beror i prak-

20


tiken på hur sällsynta de är. Om vi antar att syftet med höga marginalskatter är att omfördela ”deras” inkomst till andra med lägre, så är det priset högt om de är få och därmed viktiga för ekonomin och de därför avstår att använda sin möjliga förmåga. I ett sådant fall skulle inkomstfördelningen förvisso jämnas ut, men beroende på hur viktiga de är, kan resultatet bli att alla får det sämre. Det finns forskning som pekar på betydande kostnader för höga marginalskatter (Tuomala 1990). Även Feldstein (1995) menade att höga skatter och bidrag leder till minskade ekonomiska incitament för företag och individer och därmed antas det finnas en trade-off mellan skattenivå och tillväxt i ekonomin.

Skatteintäkt

Det finns i linje med detta också teorier om en trade-off mellan skattenivå och skattinkomst, s.k. Lafferkurva. Överstiger skatten en viss nivå så undviker medborgarna helt enkelt att bete sig på det sätt som orsakar skattskyldighet och vid den punkten så sjunker de totala skatteintäkterna även om skattenivån höjs ytterligare, via exempelvis ett minskat arbetsutbud och ett ökat skattefusk.

Skattesats Figur 2. Laffer kurva

I Sverige har teoretiska modellberäkningar exempelvis visat att en avskaffad värnskatt skulle öka de totala skatteintäkterna, då de med de högsta inkomsterna skulle jobba mer (SOU 2011:11).

21


Mankiw (2012) konstaterar att dessa teorier, som framför allt utvecklades under 70- och 80-talen, i hög grad har påverkat den praktiska politiken. Skatter på varor har blivit allt mer enhetliga och utgör en allt större andel av de totala skatteintäkterna. Kapitalskatter i bred mening har fallit och marginalskatterna på arbete har sjunkit, även om principen om en platt skatt på arbetsinkomster inte fullt ut har uppnåtts. Grupperna med de högsta inkomsterna har fått se sina inkomster öka mest när de dominerande teorierna om optimal beskattning har implementerats. Detta har inte varit en oönskad bieffekt, utan i hög grad en efterfrågad effekt. I resonemanget om marginalskatter (Toumala, 1990) motiveras de högre inkomsterna efter skatt av att det annars skulle bli sämre för alla, då ekonomin skulle utvecklas mycket svagare när de ”bästa” valde att inte anstränga sig på marginalen. För olika kapitalskatter gäller ett liknande resonemang. Om incitamenten för kapitalbildning (sparande) försvagas minskar investeringarna och därmed ekonomins förmåga att skapa tillväxt på lång sikt. På detta sätt skulle de som gynnats av skatteinkomsterna på kapital på lång sikt missgynnas när basen för löneutvecklingen - investeringarna - minskar. Tvärtom, på grund av den höga sparbenägenheten hos de med de högsta inkomsterna, leder en snabb inkomstutveckling för de med högst inkomster till ökade investeringar och därmed till snabbare framtida löneutveckling (Om sparandet är lika med investeringar vilket inte är fallet i en öppen ekonomi). Så även om de initiala skatteförändringarna gynnar de med högst inkomster och ökar inkomstspridningen är det en effektiv lösning då alla kan få det minst lika bra efter förändringen och att det ändå skulle finnas resurser över för att några skulle kunna få det bättre.

Kritik mot de dominerande teorierna På senare tid har kritiken mot teorierna om optimal beskattning syftande till lägre skatter på kapital och lägre marginalskatter på arbete vuxit i kraft. För det första har de uppenbarligen bidragit till de ökade inkomstskillnaderna, vilket många bedömer som allt mer problema22


tiska. Exempelvis har både OECD och World Economic Forum pekat ut de ökande inkomstskillnaderna som ett av de största hoten mot global tillväxt och globalt näringsliv (OECD, 2012; OECD, 2011;WEF, 2012). OECD:s generalsekreterare Angel Gurria konstaterade att det inte är oundvikligt med stora och ökande inkomstskillnader - det finns motmedel: “This can be achieved by raising marginal tax rates on the rich but also improving tax compliance, eliminating tax deductions, and reassessing the role of taxes in all forms of property and wealth, …” (OECD, 2012b). För det andra ifrågasätts antagandena och beräkningarna och därmed de policyslutsatser de leder till. Toumala (1990) visade på stora kostnader i form av effektivitetsförluster för höga marginalskatter, vilket ledde till policyimplikationer om platt skatt. Saez (2001) å andra sidan får med en liknande modell små negativa effekter och ger en policyrekommendation om en marginalskattenivå på mellan 50 och 80 procent för de med högst inkomster. Enligt Mankiw (2012) beror skillnaderna på olika antaganden om hur befolkningens förmågor fördelar sig. Det praktiska problemet med de teoretiska antagandena är att det inte finns någon objektiv metod att fastställa en persons förmåga att tjäna pengar. Därmed går det varken att veta hur många som faktiskt har avstått trots förmåga, hur många som helt enkelt saknar förmåga, eller antalet som inte vill eller kan av andra skäl. Diamond och Saez (2011) visar också att modellen är känslig för mer realistiska antaganden, exempelvis avseende lånerestriktion och preferenser, och när dessa förändras leder den inte längre till noll i kapitalbeskattning. Att modellerna är så känsliga för olika antaganden minskar värdet på dem. Piketty & Saez (2012) konstarerar också att den ofta citerade studien av Atkinson & Stiglitz (1976) som teoretiskt fundament för noll i kapitalskatter, enligt Atkinson & Stiglitz själva bygger på orimliga antagande och därför saknar relevans för policyrekommendationer. Det

23


gäller exempelvis avsaknaden av arv, vilket speglar verkligheten illa då kapital är extremt ojämnt fördelat över befolkningen och arv spelar en mycket betydande roll. Piketty & Saez (2012) kommer fram till att när arv är av stor betydelse för kapitalbildningen och beslutsfattarna vill upprätthålla ett meritokratiskt system är en nivå på optimal arvskatt så hög som 50-60 procent. De pekar också på den bristande realismen i möjligheten att genomföra policyn: “Taken seriously, those results imply that all inheritance taxes, property taxes, corporate profits taxes, and individual taxes on capital income should be eliminated and that the resulting tax revenue loss should be recouped with higher labor income or consumption or lump-sum taxes. Strikingly, even individuals with no capital or inheritance would benefit from such a change. E.g. we should be explaining to propertyless individuals that it is in their interest to set property taxes to zero and replace them by poll taxes.” Piketty & Saez (2012). Detta fångar själva kärnan, i slutändan måste de lägre skatterna för de rikaste gynna de som ska betala de högre skatterna, dvs. de med lägst inkomster och som saknar tillgångar. Den viktigaste mekanismen för detta antas gå via ökade investeringar och snabbare tillväxt. För det tredje ifrågasätts just denna positiva effekt på kapitalbildning och tillväxt. Enligt en modell/teori utvecklad av IMF kanaliseras inte de ökade inkomsterna tillbaka till den reala ekonomin, utan istället till finansiella placeringar med ökad tillgångsinflation och skuldsättning som följd (Kumhoff 2010). I denna rapport testar vi tentativt hypotesen att ökade inkomster för de med högst inkomster återförs i form av positiva effekter på de reala investeringarna och därmed produktivitet och tillväxt. Det har naturligtvis en stor betydelse för den nuvarande skattepolitikens legitimitet om denna återföringsmekanism fungerar. Om den inte fungerar finns det skäl att vara betydligt mer öppen för senare forskning som pekar på att högre marginalskatter och kapitalskatter skulle leda till ett bättre utfall avseende fördelning och tillväxt. 24


Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik Under de senaste decenniernas har en växande forskning ägnats hushållens inkomster. Bakgrunden är de ökande klyftor som har uppmärksammats i en rad kartläggningar av inkomstsstrukturen sedan 1970-talet. I anglosaxiska länder började inkomststrukturen att förändras redan under 1980-talet och i andra Västländer från 1990-talet. Utvecklingen har följt i spåren av breda förändringar i skatte- och välfärdspolitik, men också som en följd av strukturella förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden. I USA har Gini-koefficienten2 ökat sedan början av 1980-talet. Som framgår av figur 3 kan man se ett kraftigt lyft i början av 1980-talet, följt av en långsammare men kontinuerlig ökning därefter. I Sverige ser utvecklingen annorlunda ut. Från mitten av 1970-talet minskade Gini-koefficienten något, för att sedan från mitten av 1980-taket öka gradvis fram till idag. Mellan 1990 och 2008 ökade Gini-koefficienten med drygt 5 procentenheter i Sverige.

————————————————————————————————————————————————————————— 2

Notera: Gini-Koefficienten beräknas efter skatter och transfereringar (disponibel inkomst) per hushåll (justerat för hushållsstorlek) för hela populationen. For further details, see www.oecd.org/dataoecd/61/52/35411111.pdf.

25


0,45 0,40 0,35 0,30 0,25 0,20 0,15

0,10 0,05 0,00 1975

1980

1985 Sverige

1990

1995

2000

2005

USA

Figur 3 Gini-koefficienten i Sverige och USA, 1975-2008.3

Vid mitten av 1980-talet var Gini-koefficienten i genomsnitt 0.29 för OECD (GK=0 om alla har samma inkomst; GK=1 om alla inkomster går till en person). Idag ligger Gini-koefficienten på 0.32 i genomsnitt för OCED. Skillnaderna mellan länder är stora, både i nivå och i förändring sedan 1980-talet. I länder som Israel, Finland, Luxemburg, Nya Zeeland, Tyskland, Sverige och USA har Ginikoefficienten ökat med mer än fyra procent. I länder som Grekland, Frankrike och Belgien har nivån varit oförändrad eller till och med minskat fram till idag. USA har idag den högsta Gini-koefficienten följt av Portugal, Storbritannien, Italien, Japan, Kanada och Spanien. De skandinaviska länderna har den lägsta Gini-koefficienten tillsammans med länder som Belgien, Österrike, Frankrike, Irland och Nederländerna.

————————————————————————————————————————————————————————— 3

Källa: OECD Database on Household Income Distribution and Poverty.

26


Figur 4. Gini-koefficienten för OECD länder år 1985 och 2008

De kartläggningar som OECD låtit göra med data från mitten av 1980talet visar att inkomsterna för de 10 procent rikaste ökat snabbare än inkomsterna för de 10 procent fattigaste hushållen. Idag tjänar de 10 procent rikaste 9 gångar med än de 10 procent fattigaste inom OECD. Trenden mot ökade inkomster för höginkomsttagarna började dock redan före 1980-talet. Redan från mitten av 1970-talet hade hushållen med de högsta inkomsterna ökat sina inkomster mest, relativt sett. Uppgången kan observeras i ett stort antal OECD länder. Med hjälp av tidsserier tillgängliga för 18 OECD länder går det att se att den översta percentilen (topp-1 %) har ökat sin inkomstandel (med undantag för Nederländerna).4 De största inkomstskillnaderna finns i USA, Kanada och Storbritannien. Där har den översta procenten mellan 14 och 18 procent av de totala inkomsterna. Inom samma grupp har även inkomstökningen för topp-1 % varit snabbare än genomsnittet ————————————————————————————————————————————————————————— 4

Länderna som omfattas är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Portugal, Sverige, Storbritannien, USA.

27


för OECD. I USA har inkomstandelen stigit från 8 till 18 procent mellan 1975 och 2008 när det gäller arbetsinkomster. När kapitalvinsterna läggs till, ökar inkomstsandelen för den översta percentilen med ytterligare några procent. Tyvärr saknas uppgifter om systematiska uppgifter om inkomster inklusive realiserade vinster vid beräkning av inkomstandelen [income share-including capital gains] för topp-1 % i de flesta jämförda länderna i den internationella databas som används.5 Det är bara i Kanada, Spanien, Sverige, USA och periodvis Tyskland där inkomstandelen för topp-1 % redovisas både inklusive och exklusive kapitalvinster. För de flesta länderna finns data på kapitalinkomster såsom räntor och utdelningar. Däremot finns det inte uppgifter på realiserade försäljningsvinster (kapitalvinster) sammanställda systematiskt. I dagsläget finns det därför data på inkomster inklusive kapitalvinster för Sverige, Kanada, USA, Finland och Spanien (Roine och Waldenström, 2012). I figur 5 redovisas inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna exklusive kapitalvinst. För hela gruppen länder har inkomstandelen ökat i genomsnitt från 7 % till 10 %. De länder som ökat inkomstandelen mest är USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Endast små skillnader i inkomstandelen kan iakttas för Danmark, Finland, Frankrike, Spanien och Österrike. Österrike* USA Storbritannien

Sverige Spanien* Norge Nederländerna År_1975

Japan*

År_1990

Italien

År_2007

Irland Tyskland Frankrike Finland Danmark*

Figur 5. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (exkl. kapitalvinster)6. ————————————————————————————————————————————————————————— 5 6

http://topincomes.g-mond.parisschoolofeconomics.eu/ Notera: * Startåret (1975) är förskjutet till perioden 1978 till 1981 pga. brist på data. Källa: The World Top Income Database (http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/).

28


Ett liknande mönster uppstår även om en större grupp av höginkomsttagare väljs ut. För den översta decilen (topp-10% av inkomsttagarna) har inkomstandelen, för motsvarande grupp av länder som ovan, ökat från 31% till 35% sedan mitten av 1970-talet. De länder där inkomstandelen har ökat mest är USA (33% till 46%), Storbritannien (29% till 43%), Kanada (37% till 43) och Irland (29% till 37%). Samvariationen mellan inkomstandelen för den översta percentilen och den översta decilen uppgår till .88 (skattad korrelationskoefficient). När kapitalvinster läggs på arbetsinkomster förstärks den relativa inkomstutvecklingen för höginkomsttagarna. Om vi ser till den översta percentilen av inkomsttagarna visar data från Kanada, Spanien, Sverige och USA att det har skett en betydande ökning i inkomstandelen sedan mitten av 1970-talet. I USA har den ökat från 9 % år 1975 till 24 % år 2006. I samband med finanskrisen har andelen sjunkit något och idag ligger den på 20 %. I Kanada har inkomsterna för den översta percentilen ökat från 9 % till 17 % och i Sverige har det skett en förskjutning av inkomstandelen från 5 % till 10 % (för topp-1 %). I Spanien har motsvarande utvecklingen inte varit fullt lika tydlig. Där uppgår ökning till 2 procent (från 8 % till 10 %).

Figur 6. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (inkl. kapitalvinster)7.

————————————————————————————————————————————————————————— 7

Källa: The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)

29


Förskjutningen uppåt i inkomstskalan sammanfaller med en period av strukturella reformer i skatte- och välfärdssystemet från mitten av 1980-talet. Minskade marginalskatter på arbete och lägre kapitalskatter har framförallt förstärkt ekonomin för inkomsttagarna med de högsta inkomsterna. Samtidigt har nedskärningar i välfärdssystemen minskat transfereringar till de grupper som befinner sig längst ner på inkomstskalan. De fördelningspolitiska effekterna av reformerna har generellt förstärkt den skeva fördelningen av inkomster (OECD, 2012; Piketty et al., 2011). Men figurerna visar också att trenden mot en ökad inkomstandel för den översta procenten av inkomsttagarna började redan före strukturreformerna i skatte- och välfärdssystemen, vilket också bekräftas av en studie av strukturbrott i den översta percentilens inkomstandel (Roine and Waldenström, 2011). De trender som vi redan tidigare kan se pekar mot att andra faktorer också har haft betydelse. En förklaring som lyfts fram är att de stora inkomsteffekterna som de senaste decenniernas produktivitetsökning orsakat har tillfallit högutbildade yrkesgrupper medan lågutbildade grupper har drabbats av försämrade möjligheter till jobb och löneökningar (OECD 2011). Bakom den utvecklingen finns mer grundläggande processer förknippade med globalisering och teknisk utvecklingen (tredje industriella revolutionen). Bakomliggande orsaker som gradvis förändrar människors möjligheter på arbetsmarknaden. Mer grundläggande förändringar i det institutionella ramverket på arbetsmarknaden kan vidare ha bidragit till förändringar i inkomstfördelningen. Minskade möjligheter att teckna kollektivavtal, anställningsskydd etc. - det som i USA ibland benämns unionbusting (Hacker, Rehm & Schlesinger, 2012) - har också förändrat förhållandena på arbetsmarknaden. Genom förändrade institutionella förhållande kan arbetstagares förhandlingsposition ha försvagats och därmed påverkat löneandelen och inkomstfördelningen mellan grupper på arbetsmarknaden. Men det är också osäkert vad förändringarna i inkomststrukturen har inneburit för samhällsekonomin i stort. Som mer utförligt beskrivs i avsnitt 2 - ”Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet” - finns

30


det flera möjliga tolkningar av vad den förändrade inkomstsstrukturen kan förväntas leda till. I linje med det marknadsliberala synsättet tror man att minskade skatter på arbete och kapital i kombination med högre skatt på konsumtion förstärker incitamenten, inte minst för höginkomsttagare, till att arbeta och investera mera. När inkomstandelen för de tillgångsaktiva dessutom förstärks genom skattereformerna är förhoppningen att en större del av inkomsterna används till investeringar. En lägre skatt på kapitalvinster kan det också innebära att fler investeringar blir lönsamma (när nettokapitalvinsten ökar). Utifrån det resonemanget bör skattereformsarbetet leda fram till att fler produktiva investeringar genomförs och till att entreprenörskap och förnyelse av näringslivet stimuleras. I förlängningen ska politiken bidra till en högre och uthållig ekonomisk tillväxt som faller alla till del. Andra effekter av den finansiella förstärkningen av höginkomsttagare kan naturligtvis även förväntas. I studier som bland annat OECD och IMF genomfört har den ökande inkomstandelen för de överst på inkomstskalan, s.k. tillgångsaktiva grupper (’asset active groups)’, lyfts fram som en anledning till att vi såg en hög tillväxt i tillgångspriser redan på 1980-talet (IMF 1993), och en relativt sett lägre tillväxt i konsumtionspriser sedan mitten av 1990-talet. Det underliggande resonemanget är att när inkomsterna ökar för de tillgångsaktiva placeras en högre andel av inkomsterna på finansiella och reala tillgångar och en relativt sett mindre andel på traditionell konsumtion. Den ökade efterfrågan på tillgångar driver upp priset, medan den minskade efterfrågan på konsumtion av varor och tjänster som vägs in i konsumtionsprisindex bidrar till en lägre tillväxt i konsumtionsprisindex. Sammantaget kommer därmed tillgångspriser att öka relativt snabbare än konsumtionspriser.

31


Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar Sedan 1970-talet har investeringsmönstret i samhällsekonomin förändrats på flera sätt. En tydlig trend är att investeringarna (fasta bruttoinvesteringar [ Gross fixed capital formation]) som andel av BNP har minskat trendmässigt bland OECD-länderna under de senaste 40 åren. Från en nivå på omkring 25 procent i genomsnitt, har investeringarna sjunkit till en nivå på 20 procent idag. I länder som Italien, Japan, Portugal, Storbritannien och USA har nedgången varit utdragen under hela perioden mellan 1970 och 2011. I Spanien minskade också investeringarna fram till mitten av 1990-talet, men har mellan 1995 och 2008 återhämtat sig och till och med legat över nivåerna på 1970-talet i samband med en bostadsexpansion. Bostads- och finanskrisen har dock pressat ner investeringarna kraftigt under de senaste åren. Inte minst i ett land som Spanien, som hade historiskt höga investeringsnivåer åren innan finanskrisen, har investeringarnas andel minskat dramatiskt mellan åren 2008 och 2010.

Figur 7. Investeringarnas andel av BNP i Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien och USA, 1970-2011. 8

Gemensamt för länderna (Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien och USA) är att nedgången i investeringarna motsvaras av en, för de flesta länderna, ännu större nedgång i det nationella sparandet (som andel av BDNI). Detta innebär i praktiken att det nationella finansiella sparandet har varit negativt. Den tendensen har varit speci————————————————————————————————————————————————————————— 8

Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation / B1_GE: Gross domestic product (expenditure approach). Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/).

32


ellt tydlig under de senaste 10 åren. Alla ovanstående länder har haft ett fallande och negativt finansiellt sparande. Även i länder som Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland och Sverige minskade investeringsandelen kraftigt vid 1970-talets början och fram till mitten av 1980-talet. En återhämtning i investeringskvoten skedde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Sedan mitten av 1990-talet har investeringskvoten minskat från strax över 20 procent till en nivå under 20 procent i genomsnitt år 2010. Idag är också variationerna mellan länder mindre i jämförelse med de historiska erfarenheterna.

Figur 8. Investeringarnas andel av BNP i Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland och Sverige, 1970-2011.9

Minskningen i investeringarna motsvaras även av en nedgång i nationellt sparande under 1970-talet. Under perioden 1980 till 2010 har sparandet varit förhållandevis konstant mot inkomster (BDNI), vilket inneburit ett växande finansiellt sparande. Detta finansiella sparande kan ha bidragit till ökade investeringar, konsumtion, placeringar eller annan användning utanför den nationella ekonomin. Som framgår av figur 7, har det inte använts för att lyfta investeringarna i rika länderna med underskott i finansiellt sparande. Inflödet av kapital verkar snarare ha förstärkt efterfrågan i konsumtionen och eller efterfrågan på finansiella och reala tillgångar. ————————————————————————————————————————————————————————— 9

Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/). Not, se figur 7

33


Utöver de traditionella faktorerna som exempelvis förväntad avkastning och realränta (se t.ex. Fregert & Jonung, 2003) som används för att förklara investeringsvolymer, har det utifrån det marknadsliberala synsättet som presenterats tidigare (se avsnittet ” Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet”) lyfts fram andra faktorer. En viktig grund för skattereformerna var att minska skatt på kapital och marginalskatt på arbete, syftande till att öka nettoavkastningen på investeringar och inkomsterna för individer högt på inkomstskalan. När inkomsterna för de med högst inkomster återförs kommer det att ge positiva effekter på de fasta investeringarna.

10

20

30

40

50

Ett enkelt sätt att illustrera hur den här återföringsmekanismen fungerar är att grafiskt visa relationen mellan investeringsandel och inkomstandel för den översta percentilen av inkomsttagarna (topp-1 %). När vi gör den enkla övningen visar det sig att inkomstandelen för den översta percentilen av inkomsttagarna har en svagt negativ relation med investeringsandelen för 14 OECD länder10 under perioden 1970 till 2008. I figur 11 presenteras relationen mellan variablerna.

0

5

10 Topp-1% inkomstandel

15

20

Figur 11. Relationen mellan investeringsandel av BNP och topp 1-% inkomstandel (Inkomstandelen för den översta percentilen på inkomstskalan)i för 14 OECD länder* under perioden 1970-2008. 11 ————————————————————————————————————————————————————————— 10 Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien,

Sverige, Storbritannien och USA 11 Notera: De 14 OECD länderna som ingår är: Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA- Källa: Data hämtat från OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database (http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)

34


En enkel korrelationsfigur ger dock en förenklad bild av relationen mellan variablerna. För att kunna uttala sig om samband behövs mer ordentliga tester inte minst när statistiken är uppbyggd av tidsserier över länder.12 För att analysera sambanden har två typer av modeller används: tidsseriemodeller och paneldatamodeller. Naturligtvis kan inte den fulla bredd av möjliga metoder som kan användas för den här typen av analys avhandlas, utan vi har varit tvungna att begränsa oss till några modeller. När det gäller tidsseriemodeller används en familj av modeller som kallas för Autoregressive conditional heteroskedasticity family of estimators (ARCH). Men eftersom data är uppbyggda av en panel länder som studeras över tid finns det anledning att på ett mer sofistikerat sätt än vad som en möjligt med en ren tidsseriemodell att kontrollera för de icke-observerade skillnaderna mellan länderna. Vi har därför valt att göra tester med paneldatametoder. Med anledning av att den breda testningen av olika specifikationer av modellerna, och alternativa modeller, kan endast preliminära analyser ske inom ramen för aktuell rapport. Ytterligare analyser av de samband som här preliminärt prövas kan behöva revideras i framtiden. Data för investeringar skulle idealt sett vara fördelat som andel av de privata inkomsterna inom landet. Det skulle vara en fördel om investeringar i den offentliga sektorn och investeringar från utlandet skulle gå att exkludera. Vad gäller offentliga investeringar finns det uppgifter från 1990 och senare för de flesta länder som ingår i undersökningen (ett undantag är USA, där det finns data från 1970). Om man jämför utvecklingen av investeringar med och utan offentlig sektor, där det finns data, så förändrar det dock inte bilden på något betydande sätt. Andelen privata investeringar av näringslivets förädlingsvärde sjunker liksom investeringarna i hela ekonomin. Om man gör en mycket förenklad tillbakaskrivning av de offentliga investeringarna som andel av offentlig konsumtion, så blir även då bilden ungefär den samma; investeringarna sjunker som andel av inkomster. Här kan man naturligtvis inte vara helt säker på reabiliteten, när antagandet i sig är osäkert. På grund av osäkerheten för ett sådant ————————————————————————————————————————————————————————— 12

Heteroskedasticitet refererar till egenskap i error/slump-term i regressionsmodellen, där slumptermen inte har konstant varians (som antas i exempelvis en OLS model).

35


antagande och intresset för att studera hela perioden efter 1970, har vi valt att använda de totala investeringarna, medvetna om att det finns ett validitetsproblem. Vi bedömer dock validitetsproblemet mindre än det reabilitetsproblem som uppstår vid en tillbakaskrivning av näringslivets investeringsandel. Det skulle även vara intressant att skilja mellan investeringar som sker inom och utom landet. Information om utländska investeringar går att följa från 1990 och senare, vilket gör det svårt att inkludera dessa i analysen från 1970. Även om det skulle vara önskvärt att fånga upp trender i direktinvesteringar och dess effekt på nationella investeringsmönster, är det inom ramen för den här studien inte möjligt att göra den distinktionen. Det krävs fördjupade analyser och insamling av data för att kunna genomföra den typen av analyser. Mot bakgrund av att det är mer övergripande samband som här ska studeras, ser vi en potential att även för andra att förfina och utveckla analyserna. Det finns en potential att förfina operationaliseringen av hypotesen om topp 1% inkomstandelens roll, men att det trots dessa förevändningar finns anledning att förvänta sig en effekt av inkomstandelen på investeringar, givet att kraften i den fördelningen är betydande. Ett sätt att genomföra en analys av sambandet mellan investeringsandelen för hela ekonomin och den översta percentilens inkomstandel, är att använda en tidsseriemodell. I den typen av modell testas om det finns ett signifikant samband mellan inkomster och investeringar. När vi prövar den modellen, med investeringsandel som beroende och topp-1 % inkomstandel, länder och lagg som oberoende, visar det sig att det finns ett signifikant negativt samband. Detta bekräftar att relationen mellan investeringsandel mot BNP och den översta procentens inkomstandel är systematiskt negativ. Resultatet som presenteras i tabell 2 visar också att det finns signifikanta skillnader mellan de flesta av länderna som analyseras. Även den tidsförskjutna (laggade) variabeln (investeringsandel t-1) är signifikant. För de flesta länderna som ingår i undersökningen redovisas inkomstandelen utan kapitalvinster inräknade. I en mindre grupp av länder finns inkomstandel med kapitalvinst tillgängliga. När kapitalvinsten

36


läggs till ökar inkomstandelen med mellan 0 och 8 procent. När analysen genomförs för den gruppen separat blir inkomstkoefficienten något högre, men i övrigt är resultatet liknande som de presenterade i tabell 2. Tabell 2. Tidsserieanalys av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel.13 Variabler

Coef.

Std. Err. Sign.

Coef.

Std. Err. Sign.

Topp-1% inkomstandel Investeringspris Ränta BNP per Capita Österrike Kanada Danmark Finland Frankrike Tyskland Irland Italien Japan Nederländerna Norge Spanien Sverige Storbritannien _cons ARCH L1. _cons

-0.17

0.03

0.04 0.66 0.02 0.03 0.48 0.50 0.46 0.56 0.48 0.50 0.60 0.47 0.56 0.48 0.53 0.48 0.51 0.53 0.55

*** *** ***

0.16 0.07

*** ***

***

4.16 0.81 -1.39 1.26 -1.03 2.11 2.34 1.89 8.83 1.55 3.33 4.21 -0.40 -2.05 21.16

0.33 0.30 0.29 0.44 0.32 0.26 0.26 0.28 0.29 0.32 0.27 0.30 0.34 0.27 0.38

*** ***

-0.04 -5.55 -0.13 0.06 4.00 -0.03 -0.39 2.49 -1.25 1.76 2.40 0.42 10.13 0.90 2.71 -2.45 -2.88 -1.43 24.29

1.19 0.45

0.13 0.08

*** ***

1.15 0.32

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** **

*** *** *** ***

*** *** *** *** *** *** ***

Tidsserieanalysen av relationen mellan investeringsandel och topp-1 % inkomstandel (inklusive kapitalvinster) sedan 1970-talet visar att det finns en negativ relation över perioden. Det negativa sambandet blir dock bara signifikant när kontrollvariabler exkluderas. För de länder som ingår är skillnaderna i relationen signifikanta. Den laggade beroende variabeln är även signifikant. Den effekten är även negativ, men dock inte signifikant när vi lägger till kontrollvariablerna investeringspris, realränta och BNP per capita. Kontrollvariablerna i sig visar de förväntade tecknen och är signifikanta. Vi finner även ett liknande resultat vi gör motsvarande körningar för en större grupp ————————————————————————————————————————————————————————— 13

Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation / B1_ GE: Gross domestic product (expenditure approach). Källa: Data hämtat från OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/ topincomes/). Kapitalvinster finns bara för några länder och är därför exkluderad från inkomstmåttet.

37


av höginkomsttagarna. När topp-10% gruppen analyseras finner vi, som ovan, att det blir en signifikant negativ relation mellan investeringsandel och inkomstandel. Men sambandet är inte signifikant när kontrollvariabler läggs till. För att kontrollera för de panelegenskaper som data innehåller har sambandet även testats med hjälp av en paneldataregression. Denna analys visar att det inte finns någon signifikant effekt av den översta percentilens inkomstandel på investeringsandel, när vi samtidigt kontrollerar för investeringspris, realränta och BNP per capita. Av kontrollvariablerna är det realräntan som är signifikant (negativ) och ett antal av länder-variablerna. Resultatet gäller både för en så kallar fixed-effekt modell och för en dynamisk paneldatamodell. Om man utvigdar definitionen av höginkomsttagare till topp-10% (översta decilen), uppstår blir en signifikant negativ effekt i fixed-effect modellen på investeringsandelen. I den dynamiska modellen är sambandet mellan inkomstandelen för topp-10% och investeringsandlen inte signifikant. Tabell 3. Paneldata regression av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel Dynamisk paneldatamodell

Fixed-effect modell Variabler

Coef.

Std. Err.

Topp-1% inkomstandel Investeringspris Ränta BNP per Capita Österrike Kanada Danmark Finland Frankrike Tyskland Irland Italien Japan Nederländerna Norge Spanien Sverige Storbritannien USA _cons

-0.14 2.33 -0.29 -0.19 28.78 25.67 26.76 24.39 26.73 24.42 26.53 30.31 26.37 31.90 26.30 29.12 28.84 23.82 23.23 -

0.11 0.05 0.00 0.00

L1. 2 R

0.19

Sign. ** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Coef.

Std. Err.

0.04 -0.79 -0.05 0.03 -0.98 1.29 -2.76 -1.57 1.21 -0.96 -1.87 -3.33 -0.76 3.96 -2.31 5.15 -0.23 0.48

0.04 0.49 0.02 0.02 1.36 1.03 1.02 0.86 1.57 1.25 1.41 1.61 1.04 1.16 0.97 1.03 1.54 1.29

1.57

0.92

0.91

0.02

Sign.

***

*** **

** *** ** ***

** 0.00

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

38


Ökad tillgångsinflation och skuldsättning Den fallande investeringsandelen under perioden 1970 till 2010 kan vara ett uttryck för en rad breda samhällsförändringar. Även om den ökning i inkomster för de översta procenten i inkomstskalan inte är nedgångens främsta orsak, utan snarare ett tecken på att det i varje fall inte är en faktor bakom en ökning, finns det anledning att titta närmare på andra förhållanden som inkomstfördelningen hänger samman med. En fråga som OECD och IMF har diskuterat är om den förändrade inkomstfördelningen kan ha bidragit till tillgångsinflation. I takt med att de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna har efterfrågan på finansiella och reala tillgångar stigit mer än efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket pressat upp priserna på tillgångar snabbare än priserna på konsumtion. En annan möjlig tolkning skulle kunna vara att ökade tillgångsvärden, genom exempelvis en börsuppgång, kan ha bidragit till ökade kapitalvinster till den översta procenten och därmed förstärkt skevheten i inkomstfördelningen. I vilket fall är det naturligtvis svårt att exakt avgöra orsakernas riktning, inte minst om de kan förväntas vara dubbelriktade genom återkopplingsmekanismer. En central aspekt av stigande tillgångspriser är börsutvecklingen. Börsen står för en stor del av de finansiella tillgångarna och kan genom sin storlek ge effekter på tillgångar även utanför börsen (när finansiella tillgångar omsätts i reala tillgångar). I figur 12 presenteras börsutvecklingen i förhållande till BNP-utvecklingen sedan 1970. Jämförelsen mellan börsindex och BNP visar att börsen har utvecklats snabbare än den reala ekonomin sedan mitten av 1970-talet. Efter en nedgång i samband med valuta- och OPEC krisen 1970-74, steg börsen i de flesta länder kraftigt under 1980-talet. Från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet utvecklades börsen svagare än BNP och stabiliserades runt samma nivå som i början av 1970-talet. Mellan 1995 och 2000 ökade indextalet mellan börsen och BNP från 1 till 2. IT-kraschen 2001 innebar en snabb tillbakagång och en normalisering runt index 1 år 2003. Efter 2003 följde återigen en snabb börsförstärkning följt av den djupa finanskrisen från 2008.

39


Figur 12. Börsindex normaliserat med BNP för 15 OECD länder* (1995=1), 1970-2007.14

För de hushåll som har stora tillgångsvärden kommer börsutvecklingen att ha en effekt på inkomsterna av kapital. Detta gäller i synnerhet för de inkomsttagare som befinner sig högt upp i inkomstskalan; de mest tillgångsaktiva grupperna. Periodvis har inkomstandelen för kapital varit hög, medan den under andra perioder har varit låg. Speciellt från mitten av 1990-talet har kapitalvinsterna ökat kraftigt i förhållande till arbetsinkomsterna, med undantag för bakslag i samband med IT-kraschen och finanskrisen. Kapitalvinsternas känslighet för börskurser bekräftas av en tidsserieanalys. När sambandet skattas mellan inkomstandel och börsindex normaliserat med BNP, blir effekten signifikant och positiv. En högre börskurs ger alltså en högre inkomstandel för de tillgångsaktiva grupperna. Skillnaderna mellan de länder som ingår i analysen (Kanada, Spanien, Sverige och USA) är signifikanta, liksom den laggade beroende variabel. Relationen mellan de tillgångsaktivas inkomstandel och börskursen är naturligtvis komplex. Det kan finnas återkopplingsmekanismer som leder till att en ökad inkomst för tillgångsaktiva ger en ökad efterfrågan på aktier. En ökad efterfrågan kan driva upp priset ————————————————————————————————————————————————————————— 14

Notera: (*) Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Japan, Nederläderna, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA Källa: UN: Monthly bulletin 1970-2008.

40


på aktien, som ger ökade kapitalvinster (reavinst) vid försäljning och ökad efterfrågan – likaväl som fallande börskurs ger lägre inkomster för tillgångsaktiva, minskad efterfråga och sjunkande kurser. Det samband som den empiriska analysen visar, kan alltså vara ett uttryck för att en dynamisk process där de två variablerna påverkar varandra. Men även om sambandets natur är komplex i den här frågan, kan vi konstatera att stigande börser och stigande inkomstandel för den översta procenten på inkomstskalan hänger samman. En relaterad fråga är hur de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna har påverkat hushållens finansiella tillgångsvärden. För att undvika att blanda in eventuella återkopplingseffekter, mellan inkomster och tillgångar, har vi undersökt relationen mellan tillgångsvärden och inkomstandel exklusive kapitalvinster. I tabell 3 presenteras resultatet. Tidsserieanalysen visar att tillgångsvärden, som andel av disponibel inkomst, påverkas positivt av de tillgångsaktiva gruppernas inkomstandel för de 11 undersökta OECD länderna15 under perioden 1995 till 2010. Det är en förhållandevis stor utväxling mellan inkomstandelens storlek och tillgångarnas storlek mot inkomsterna. I takt med att inkomstandelen har stigit för de tillgångsaktiva har även tillgångarnas värde mot inkomsterna stigit. Den signifikanta effekten av inkomstandel på tillgångsvärdena står sig också i panel-datamodellerna. Tabell 4 Sambandet mellan tillgångsvärden (som andel av HH disponibla inkomst) och topp-1 % inkomstandelen (exkl. kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010. Arima modell Variabler Topp-1% inkomstandel Ränta Kanada Danmark Finland Frankrike Tyskland Italien Nederländerna Spanien Sverige Storbritannien _cons ARCH L1. _cons 2 R

Coefficient

Fixed-effect modell 1 Std. Err.

Sign.

23.98

0.60

***

26.77 41.19 -30.06 5.56 -70.24 76.55 306.55 -2.86 142.82 45.95 46.56

4.29 10.00 4.43 5.88 4.24 5.62 8.92 7.26 5.37 4.14 8.34

***

1.38 99.02

0.21 35.69

0.00 0.01

*** ***

*** *** ***

*** *** ***

Coefficient 8.61 -6.69 -120.04 -59.21 -260.67 -200.42 -251.72 -129.69 37.01 -238.50 -151.53 -82.30 221.35

0.22

Fixed effect modell 2

Std. Err.

Sign.

2.84 2.12

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

32.03

***

Coefficient

Std. Err.

Sign.

7.16 0.54 -71.29 39.04 -134.38 -105.08 -137.46 -68.13 48.33 -117.84 -66.81 -57.60 99.54

2.50 1.98

***

29.67

***

0.47

0.05

***

*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

0.81

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

————————————————————————————————————————————————————————— 15

Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA.

41


Med stigande tillgångsvärden följer ofta en ökad skuldsättning. En förklaring kan vara att incitamentet att spara minskar i takt med att tillgångarnas värde stiger. En annan förklaring kan vara att stigande priser på tillgångar som bostadsrätter och småhus bidrar till att hushåll behöver låna mer för att finansiera sina köp. Om nu tillgångsvärdenas ökning hänger samman med en inkomstförskjutning mot den översta procenten av inkomstskalan, kan även skuldsättningen, givet sambandet mot tillgångsvärden, vara positivt relaterad till inkomstandelen för höginkomsttagare. I tabell 4 presenteras analysen av hushållens skuldsättning. Tidsserieanalysen visar att topp-inkomsternas andel har en positiv och signifikant effekt för utvecklingen av hushållens skuldsättning under perioden 1995 till 2010 för de 11 undersökta OECD länderna.16 Utväxlingen mellan topp-1 % inkomstandel och skuldsättningen är avsevärt lägre än motsvarande utväxling mellan inkomstandel och tillgångsvärden. Resultatet står sig delvis när paneldatametoder används i analysen. Med anledning av det svagare stödet anser vi att sambandet mellan skuldsättning och ökade inkomster för rika bör tolkas försiktigt. Tabell 5 Sambandet mellan hushållens skuldsättning och topp-1 % inkomstandelen (exkl. kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010. Arima modell

Fixed-effect modell 1

Fixed effect modell 2

Variabler

Coefficient

Std. Err.

Sign. Coefficient

Std. Err.

Sign. Coefficient

Std. Err.

Sign.

Topp-1% inkomstandel Ränta Österrike Kanada Danmark Finland Frankrike Tyskland Italien Nederländerna Spanien Sverige Storbritannien _cons ARCH L1. _cons 2 R

4.96324

.2519186

***

** ***

.4485231 .3476686

**

5.567698 20.08722 220.6717 .5953566 -5.342624 19.13605 -21.82349 113.3992 29.96564 61.04997 27.4617 30.61148

1.569725 1.53981 2.536928 1.907872 1.281399 1.226963 1.415436 1.797108 2.105575 2.026657 2.938669 2.454906

*** *** ***

1.833454 1.273601 7.887524 13.64827 11.16748 7.817432 8.513101 11.37985 8.771183 8.439823 8.743383 7.958195 15.28503 16.27072

1.608621 3.094367

.2661422 2.569764

***

*** *** *** *** *** *** *** ***

4.135374 -7.043186 9.771388 30.09782 211.9186 16.53528 1.566295 22.43636 -15.44984 114.7316 26.45495 66.66595 56.73709 55.99502

0,32

** *** * * * *** *** *** *** ***

.2151311 -.7754131 .7967155 1.761819 21.35052 2.52917 1.09931 -.5757829 1.117344 12.86052 4.734782 6.186371 6.356141 3.549966

1.739117 3.262752 4.72411 1.724475 1.883126 2.69006 1.980642 2.834657 2.013162 2.133022 3.725462

.9746952

.019159

***

*** ** *** *

***

0,96

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

————————————————————————————————————————————————————————— 16

Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA.

42


För att på ett mer systematiskt sätt undersöka andra möjliga förklaringar krävs fördjupade studier av andra faktorer. Inom ramen för den här rapporten, finns det begränsade möjligheter att väga in andra faktorers betydelse, vilket gör att resultatet måste behandlas med viss försiktighet.

43


Slutsatser Sedan 1980-talet har det genomförts en rad reformer inom skattesystemet och i den finansiella sektorn i syfte att öka investeringar och effektivisera resursallokeringen. Marginalskatter på arbete och kapitalskatter har sänkts samtidigt som skatten på konsumtion (moms) har höjts. En effekt av reformerna har varit ökade inkomster för de översta procenten av inkomsttagarna, den grupp som äger den största delen av hushållens tillgångar. Sedan 1970-talet har den tillgångsaktiva gruppens (definierat som den översta procenten i inkomstskalan, dvs. 99 percentilen) ökat sin inkomstandel på bred front inom OECD. En förhoppning har varit att lägre skatter och en förstärkt finansiell ställning för den översta percentilen av inkomsttagarna, skulle generera mer produktiva investeringar och högre tillväxt. Den utveckling vi kan se är att de ökande inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna sammanfaller med en period av minskade investeringar som andel av BNP. Det är svårt finna ett stöd för en positiv utväxling i de tidsserieanalyser som vi genomfört. Det förefaller inte som att en högre andel av inkomsterna går till reala (fasta) investeringar när inkomsterna för de med högst inkomst stiger. Det är rimligt att förvänta sig att den förstärkning av inkomster som den översta procenten får inte ger samma avtryck i konsumtion som en förstärkning av de övriga 99 procenten. Redan i början av 1990-talet konstaterade IMF att den översta percentilen, de tillgångsaktiva, kan vara av betydelse för att förstå förändringar i tillgångspriser. När inkomstökningen inte omsätts i traditionell konsumtion och investeringar, utan istället i finansiella placeringar, kan de driva på priserna för finansiella tillgångar. Våra preliminära analyser visar att när inkomsandelen för den översta procenten av inkomsttagarna ökar, stiger även de finansiella tillgångsvärdena generellt. Detta förhållande gäller till och med när endast arbetsinkomster inkluderas i analysen. När kapitalvinster tas med (vilket kan diskuteras pga. endogenitetsproblem) blir sambandet än starkare. Under den period vi undersökt (1995-2010) är utväxlingen förhållandevis hög mellan inkomstandel (för topp-1 %) och tillgångsvärden i förhållande till disponibel inkomst för hushåll. Ett motsvarande positivt samband kan 44


även iakttas för hushållens skuldsättningsgrad (skuld i förhållande till inkomst) och den översta procentens inkomstandel (topp 1% andel av totala inkomster). En ökad inkomstspridning kan leda till en ökad skuldsättning, dels för att ökade tillgångsvärden ger en större möjlighet att låna (för de som redan äger en tillgång) och dels att de som förvärvar en tillgång finansierar en större del i form av lån när det egna sparandet inte har ökat lika snabbt som tillgångsvärdena. De förhoppningar om ökade investeringar och effektivare resursallokering som varit vägledande för reformer inom skattesystemet och i den finansiella sektorn har varit framgångsrik för att öka inkomstspridningen men gett svaga eller rent av negativa effekter på investeringarna i ekonomin. När efterfrågan på finansiella och reala tillgångar har ökat i takt med att inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna har vuxit, har det samtidigt skapat en ökad skuldsättning som på sikt riskerar den finansiella stabiliteten i ekonomin.

45


Policyimplikationer I en tid när många OECD länder har problem med stora budgetunderskott och hög skuldsättning är frågan om skattereformer central. Både USA och Europa har idag tillväxtproblem och hög arbetslöshet. De torde knappast finnas någon ekonom idag som inte anser att det finns betydande lediga resurser – arbetslösa - som skulle kunna arbeta utan att det hotar inflationsmålet. Stora delar av den industrialiserade världen ligger därmed över det som bedöms som jämviktsarbetslösheten.17

Penningpolitikens tillkortakommanden Ett traditionellt sätt att hantera detta ur ett stabiliseringsperspektiv är att via penningpolitiken (vanligtvis med räntan) stimulera ekonomin. Det har också centralbankerna gjort i både USA och Europa där räntan nu är nere på sådana nivåer att effekterna av ytterligare stimulanser är mycket små. Centralbankerna har också, vilket är betydligt mindre vanligt, både indirekt och direkt köpt olika tillgångar, allt från fastigheter till statsobligationer, för att se till att det fortsatt finns riskvilligt kapital på marknaden. Det påverkar direkt olika tillgångspriser i positiv riktning, främst fastigheter och aktier, vilket också varit syftet. Men det är också uppenbart att penningpolitiken idag inte ensam har de muskler som behövs för att skapa tillräcklig tillväxt så att arbetslösheten minskar i USA och Europa. Tvärtom nås nya rekord i både kortoch långtidsarbetslöshet. Särskilt för Europa är situationen mycket allvarlig, där vissa länder är inne på sitt sjätte år av negativ tillväxt och har uppemot 25 procent arbetslöshet. Till skillnad från USA har Europa dessutom en tillväxt som ligger runt noll, vilket gör att arbetslösheten kommer fortsätta att stiga närmaste tiden.

Åtstramningarna och multiplikatoreffekten – värre än befarat? När penningpolitiken inte räcker till kan finanspolitiken gå in och stödja en stabilisering av ekonomin genom att öka sina utgifter och därmed öka efterfrågan i ekonomin. Här finns det två avgörande frågor. För det första om denna utgiftsökning, eller minskning, har någon ————————————————————————————————————————————————————————— 17

Den nivå på arbetslösheten som leder till löneökningar som är förenliga med inflationsmålet.

46


effekt, dvs. det som kallas multiplikatoreffekten.18 Det finns de som argumenterat att förändringar av statens utgifter inte påverkar efterfrågan i ekonomin (Alesina & Ardagna, 2009), dvs. att multiplikatoreffekten är noll. Teorin bygger på att den ökade efterfrågan som staten bidrar med motverkas av en minskad privat konsumtion, då hushållen vet att de förr eller senare måste betala de ökade statsutgifterna. Det innebär att ökade statsutgifter bara påverkar sammansättningen av efterfrågan och inte den totala efterfrågan. Denna teori har delvis legat till grund för de kraftfulla besparingsprogrammen i Sydeuropa. Även om antagandet inte var noll, utan i de flesta beräkningar låg i ett intervall av 0-0,5. Det betydde att de stora besparingarna som gjorts i syfte att sanera statsfinanserna inte skulle får särskilt stora effekter på tillväxt och sysselsättning. Även om politiken var uppenbart procyklisk (förstärkte nedgången) skulle förtroendeeffekter på marknaden som följd av sanerade statsfinanser till stor del kompensera för detta och efter en initial nedgång skulle en återhämtning byggd på privat konsumtion kunna börja. Denna politik implementeras fortsatt i Europa, dock har de negativa effekterna på efterfrågan och därmed tillväxt och sysselsättningen, blivit mycket större än förväntat, vilket lett till extrema arbetslöshetstal i de länder som tvingats till störst besparingar, såsom Portugal, Spanien och Grekland. Detta har i sin tur lett till en omfattande debatt om vilken effekt finanspolitiken egentligen har på efterfrågan. Tidigare antagande om relativt begränsad effekt stämmer uppenbarligen illa med dagens situation. En första slutsats från denna forskning är att storleken på effekten beror på vilket läge ekonomin är i när insatsen genomförs. Stimuleras ekonomin när det råder en normalkonjunktur och där penningpolitiken har fortsatt kraft, kan man förvänta sig betydligt mindre effekter än om penningpolitiken i praktiken är uttömd och de fortsatt finns ett efterfrågeunderskott. IMF:s nya beräkningar (IMF World Economic Outlook 2012) pekar på en multiplikator som ligger mellan 0.9-1,7. De konstaterar: ”This finding is consistent with research suggesting that in today’s environment of substantial economic slack, monetary policy constrained by the zero lower 47


bound, and synchronized fiscal adjustment across numerous economies, multipliers may be well above 1 (Auerbach & Gorodnichenko, 2012; Batini, Callegari & Melina, 2012; IMF, 2012b; Woodford, 2011; and others). More work on how fiscal multipliers depend on time and economic conditions is warranted.” IMF:s resultat stöds också av multiplikatorer under motsvarande historiska perioder (Eichengreen & O’Rourke, 2012). Det innebär att den förda politikens mycket dåliga resultat avseende tillväxt och sysselsättning i krisländerna delvis kan förklaras - de beror helt enkelt på åtstramningen. Betydelsens av multiplikatorns storlek kan tyddliggöras på ett mycket enkelt sätt. Låt oss anta att ett land måste spara 100 kronor för att få budgeten i balans. Om vi antar en multiplikator på 0.5, vilket har varit vanligt, så innebär det att ekonomin kommer att krympa med 50 kronor. Antar vi vidare en skattekvot på 50 procent, så minskar statens intäkter med 25 kronor. Av den ursprungliga besparingen finns sålunda 75 kronor kvar. Vilket gör att man måste spara ca 130, för att faktiskt uppnå 100 kronor och ekonomin kommer att krympa med 65 kronor. Låt oss nu istället anta en multiplikator på 1.5 och med samma sparbehov på 100 kronor som man initialt skär ned utgifterna med. Nu krymper dock ekonomin med 150 kronor och skatteinkomsterna med 75 kronor, så av den ursprungliga besparingen finns nu bara 25 kronor kvar. Nu måste man spara 400 kronor för att komma upp i den ursprungliga 100 kronors besparingen och ekonomin kommer att krympa med 600 kronor. Lite förenklat trodde man att scenario ett skulle inträffa, eller bättre, dvs. att ekonomin skulle krympa med 130 kronor, men den behövde istället krympa nästan 5 gånger så mycket för att nå besparingsmålet. Dagens Grekland är ett bra exempel på detta. Antagande om storleken på multiplikatorn har sålunda en helt avgörande betydelse för vilken politik som är lämplig. En liten multiplikator innebär att besparingar är billiga, medan en stor multiplikator riskerar att kasta in länder i en negativ spiral av fallande tillväxt och sysselsättning. Det finns idag övertygande forskning som visar att multiplikatorn är klart större än ett, vilket innebär att finanspolitiken, både när den stramar åt och när den stimulerar, kan förväntas ha stor effekt. 48


Hur ska stimulanserna finansieras? I dagens situation i Europa bör vi alltså avstå ifrån åtstramning och istället stimulera ekonomin. Att den sammanlagda europeiska finanspolitiken sannolikt gör ont värre, räcker dock inte som argument för att bedriva en mer expansiv finanspolitik. En mer expansiv finanspolitik måste också finansieras. Traditionellt sett sker detta via att staten lånar pengar och ökar sin skuldsättning. För flera länder är detta omöjligt och för de flesta olämpligt, då nivåerna på statsskulden redan är oroväckande hög.19 De flesta länder ligger idag, eller närmar sig, en skuldnivå på 90 procent av BNP, vilket tongivande ekonomer bedömer som skadliga nivåer (Reinhart & Rogoff, 2010) och är långt över stabilitetspaktens 60 procent. Sverige tillhör en liten exklusiv skara där detta dock skulle vara möjligt, men för de flesta måste detta ske utan att skuldsättningen ökar, dvs. under villkoret att budgetbalansen inte förändras. Med en genomsnittlig skuldsättning på ca 100 procent av BNP för de stora industriländerna i G20, finns det en uppenbar risk att marknaden skulle reagera med högre räntor, vilket skulle neutralisera effekten – eller till och med att göra situationen värre. Det är dock möjligt att få positiva effekter av den balanserade budgetmultiplikatorn. Tanken bakom denna teori är att även om staten finansierar en mer efterfrågestimulerande finanspolitik genom att höja skatterna kan detta ge en positiv nettoeffekt. Anledningen är helt enkelt att hushåll till skillnad från stater i normalfallet har ett positivt sparande. Skulle man dessutom rikta in sig på de med högst sparkvot, de mest välbärgade hushållen, skulle efterfrågebortfallet på varor och tjänster vara försumbart i relation till skatteintäkterna. Här finns det dock ett antal frågor - för det första, den vi redan berört; ger finanspolitiken någon effekt? Ja, det är den erfarenhet som gjorts under krisens första 5 år. För det andra, leder minskat privat sparande hos de förmögnaste hushållen till fallande reala investeringar? Antas att sparande och reala investeringar har ett direkt samband skulle främst kompositionen i efterfrågan förändras, mindre investeringar och mer konsumtion. ————————————————————————————————————————————————————————— 19

Detta gäller särskilt för de krisdrabbade PIIGS-länderna: Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien.

49


Det är dock inte med nödvändighet sant i en lågkonjunktur, med betydande produktionsöverkapacitet i näringslivet kan man anta att investeringarna på kort sikt ändå inte skulle komma till stånd. Har man redan fler maskiner än man behöver finns ingen anledning att investera i fler. På lång sikt skulle dock investeringsvolymerna minska då sparandet minskar. Här kan sålunda finnas en poäng att på kort sikt stabilisera ekonomin med hjälp av den balanserade budgetens multiplikator, men också en risk för mer långsiktigt negativa effekter. Det vill säga en i praktiken relativt svår avvägning.

Högre inkomster för de i toppen ökar inte investeringarna Denna avvägning bygger dock på att det finns en koppling mellan sparande och reala investeringar. Såsom vi redan konstaterats har de senaste årens skattepolitik byggt mycket på föreställningen att sänkta skatter för de med högst inkomster skulle gynna investeringarna, då dessa har en hög sparbenägenhet. Med ett likhetstecken mellan sparande och investeringar, såsom ovan, blir det närmast en matematisk nödvändighet att reala investeringarna stiger. IMF har publicerat forskningsrapporter som motsäger detta enkla samband och menar att det istället leder till att finansiella investeringar ökar, dvs. att pengarna lånas tillbaka till stat och hushåll (Kumhof, 2010). På detta sätt har de förstärkta inkomsterna inte lett till ökade reala investeringar, utan till högre skuldsättning. I denna rapport har vi tentativt testat detta empiriskt. För perioden 1970-2008 går det inte att finna några positiva samband mellan inkomstökningar för hushållen med högst inkomster och reala investeringarna. Tvärtom är sambandet sannolikt svagt negativt. De empiriska resultaten stödjer därmed IMF:s slutsats. De leder däremot till tillgångsinflation och högre skuldsättning, vilket är logiskt och även det i linje med IMF:s slutsatser. Policyslutsatsen av denna rapport blir, tillsammans med annan ny forskning, att det finns mycket som talar för att både i USA och Europa, skulle en efterfrågestimulerande finanspolitik som finansieras med en historisk normalisering av skattenivån för hushållen med de 50


högsta inkomsterna få god effekt på sysselsättning och tillväxt, dessutom utan några långsiktiga negativa effekter på reala investeringar. Att enbart försöka att balansera krisländernas ekonomier med en åtstramande utgiftspolitik och en skattepolitik som drabbar efterfrågan hårt, såsom momshöjningar, kan bidra till att krisen fördjupas. Dagens ekonomiska och sociala problem kommer att växa ytterligare när inkomsterna minskar i takt med ökad arbetslöshet och minskade sociala transfereringar. Den inslagna vägen risker att leda till en negativ spiral av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren. På nationell nivå kan en skattepolitik som höjer skatterna på de grupper som har högst inkomster, också bidra till att utvecklingen mot ökade inkomstklyftor bromsas. Minskade inkomstklyftor kan på sikt verka dämpande på tillgångsinflationen, vilket i sin tur har en dämpande effekt på hushållens skuldsättning och öka den finansiella stabiliteten i ekonomin. I en situation där inkomsterna för den översta procenten har vuxit kraftigt de senaste 40 åren, finns idag en stor potential för att öka skatteintäkterna genom att återgå till en mer historiskt normal beskattning av höga inkomster och tillgångar.

51


Referenser Alesina, Alberto F. & Ardagna, Silvia, (2009), Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending, NBER Working Paper No. 15438. Beräkningar från OECD. Stat. National account database, “Population and employment by main activity”. Berend I., (2006) An economic history of the Twentieth Century,Cambridge : Cambridge University Press. Brys B., Matthews S. and Owens J., (2011), “Tax Reform Trends in OECD Countries”, OECD Taxation Working Papers, No. 1, OECD Publishing. Cameron R., (2003), “A concise economic history of the world: From paleolithic times to the present”, Oxford University Press, 2003. Eichengreen B., (2007), “The European Economy since 1945, Coordinated Capitalism and Beyond”, Princeton University Press. Feldstein, Martin, “The Effects of Marginal Tax Rates on Taxable Income: A Panel Study of the 1986 Tax Reform Act”, Journal of Political Economy, Vol. 103, no. 3 (1995), pp. 551-572. Fregert, K. Jonung, L. (2003) ”Makroekonomi. Teori, politik och institutioner”, Studentlitteratur, Lund. Hacker, Jacob S., Rehm, Philipp and Schlesinger, Mark, (2012), “Insecure Alliances: Risk, Inequality, and Support for the Welfare State”, American Political Science Review, Vol. 106, No. 2, pp. 386-406. IMF, World Economic Outlook 1993, Annex I,” Monetary Policy, Financial Liberalization, and Asset Price Inflation.” Jones, L., R. E. Manuelli and Peter E. Rossi, (1997), “On the Optimal Taxation of Capital Income”, Journal of Economic Theory, Vol. 73, No. 1, 93-117. Kumhof, Michael & Rancière, Romain, (2010), “Inequality, Leverage, and Crises”, IMF Working Paper No. 10/268. Långtidsutredningen 2011, (SOU 2011:11), Huvudbetänkande, Statens offentliga utredningar. Madison A., “Statistics on World Population, GDP and Per Capita GDP”, 1-2008 AD, http://www.ggdc.net/MADDISON/oriindex.htm.

52


OECD 2011, “Divided We Stand: Why Inequality Keeps Rising”, OECD publishing. OECD 2012, “Income inequality and growth: The role of taxes and transfers”, OECD Economics Department Policy Notes, No. 9. January 2012. OECD 2012b, “Society: Governments must tackle record gap between rich and poor”, http://www.oecd.org/newsroom/societygovernmentsmusttacklerecordgapbetweenrichandpoorsaysoecd.htm. OECD Income distribution and poverty database. OECD. Stat, National Accounts data, http://stats.oecd.org/ . Piketty, Thomas, Emmanuel Saez, and Stefanie Stantcheva, (2011), ”Optimal Taxation of Top Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR Discussion Paper No. 8675. Reinhart, Carmen M. & Rogoff, Kenneth S., (2010), “Growth in a Time of Debt”, NBER Working Paper No. 15639. Temin P., (2002), “The Golden Age of European growth reconsidered, European Review of Economic History”, Vol. 6, Issue 01, pp 3 – 22. Timmer, Marcel P. and Gaaitzen J. de Vries (2009), ”Structural Change and Growth Accelerations in Asia and Latin America: A New Sectoral Data Set” Cliometrica, Vol. 3, Issue 2, pp. 165-190. The World Top Income Database, http://g-mond.parisschoolofeconomics. eu/topincomes/. Thomas P, Saez E., and Stantcheva S. (2011), ”Optimal Taxation of Top Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR Discussion Paper No. 8675. UN: Monthly bulletin 1970-2008. World Economic Forum, “Global Risks 2012”, Seventh Edition, Geneva, Switzerland. Roine, J och D Waldenström (2012), “On the Role of Capital Gains in Swedish Income Inequality”, Review of Income and Wealth, 58(3), 569–587. Roine, J och D Waldenström (2011), “Common Trends and Shocks to Top Incomes: A Structural Breaks Approach”, Review of Economics and Statistics, 93(3), 832–846.

53


Det har under en längre tid förts en livlig debatt om ökade inkomstskillnader. Fokus har inte minst legat på det faktum att de med allra störst inkomster sett sina inkomster stiga mycket snabbt. Stater har också förstärkt denna trend genom att sänka marginal-, kapital- och bolagsskatter och i många fall tagit bort förmögenhets- och arvsskatter. Anledningen är att den rådande utvecklingen också kan ses som önskvärd. De med störst inkomster sparar en mycket större andel av sin inkomst. Ökat sparande antas leda till mer investeringar i produktionen och mer investeringar leder till högre löner och tillväxt. Så i det långa loppet vinner alla på det. Så frågan är ytterst; vad gör rika med sina pengar? Om det visar sig att det saknas koppling till investeringar försvinner till stora delar motiven för de senaste 30 årens skattepolitik. Med rapporten ”Vad gör rika med sina pengar?” kartlägger och anlyserar chefekonom Sandro Scocco och docent Lars-Fredrik Andersson sambandet mellan inkomstutvecklingen för de med högst inkomster och reala investeringar. Slutsatserna är tydliga, och tillsammans med annan ny forskning, har de stora implikationer för hur den pågående finanskrisen ska lösas.

Birger Jarlsgatan 27, 111 45 Stockholm www.globalutmaning.se 54


Vad-gor-rika-med-sina-pengar